Individens rättigheter påverkar makten över välfärdssystemen

Paula Blomqvist på Statsvetenskapliga institutionen och hennes kollega Ulrika Winblad på Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, båda vid Uppsala universitet, ska undersöka vad som händer när man inför rättighetsbaserade individuella rättigheter inom välfärdsstaten. Vad behöver förändras när man inför den här typen av rättigheter? Och hur omsätts de nya lagarna till praktik?

— Att styra med rättigheter är ingen vanlig svensk modell. Men vi har inspirerats av Europa där det är vanligt och de svenska medborgarna vill ha mer uttalade rättigheter. Därför utformas allt fler reformer med en allt tydligare rättighetsprägel. Ett exempel är den kommande nya patientlagen, säger Ulrika Winblad.

Skiftande sanktionsmöjligheter

Både handikappreformen och vårdgarantin är mer lyckade reformer än valfrihetsreformen och psykiatrireformen, i så motto att de utnyttjas mer av medborgare och patienter.

Varför har då vissa av reformerna varit mer framgångsrika i att säkra brukarnas rättigheter än andra?

Här har forskarna två teser:

• Sociala rättigheter har lättare att förverkligas när det finns ett samförstånd mellan staten och kommunerna under tiden som policyn skapas.
• Tydliga juridiska sanktionsmöjligheter stärker medborgarnas sociala rättigheter i kommunerna och landstingen.

— Handikappreformen var mer grundad i kommunerna. Det fanns en större konsensus kring den. Och konstruktionen av vårdgarantin är mycket tydligare än valfrihetsreformen. Det är tydligare vad som kommer att hända om landstingen inte uppfyller den uppsatta tidsgränsen.

Från nationell till lokal nivå

— Vi tror att resultaten kommer att få både inomvetenskaplig och praktisk betydelse. Både Paula och jag är väldigt måna om att vår forskning når ut till kommuner och landsting.

För att lösa forskningsuppgiften samarbetar tre fakulteter i projektet: juridisk, samhällsvetenskaplig och medicinsk. Kontakten med Juridiska fakulteten är helt ny och där bidrar Eva Axelsson med sin kompetens.

— Det nya i vår studie är att vi ställer den traditionella modellen med den kommunala självbestämmanderätten mot en modell där vi fokuserar på medborgarnas rättigheter. Hur hanteras denna motsättning i praktiken? Genom rättighetsmodellen ges medborgarna makt vilket kan innebära en maktförskjutning från landsting och kommuner som ju tidigare bestämt hur vården ska utformas. Häri ligger spänningen.

Ragnhild Larsson