Kvinnors representation i politiken — och krafterna bakom

När det historiska beslutet var fattat att även kvinnor fick rösta och blev valbara, innebar det under det följande halvseklet att de fick rätt att överlåta sitt beslutsfattande åt män. I praktiken var det nämligen väldigt få kvinnor som nominerades till valbar plats och tog sig in i riksdagen.

— Det första åren valdes fem kvinnor in, men sedan gick det otroligt långsamt fram till 1970, säger Josefin Rönnbäck på Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola.

— Många forskare intresserar sig för varför saker sker. Men jag tycker det är precis lika spännande varför ingenting sker. Det faktum att så lite hände väckte stort missnöje, särskilt i vissa kvinnokretsar. När svenska kvinnor 1928 för tredje gången fick lägga sin röst i riksdagsvalet hade föreningen Kvinnolistan bildats. Det är den första av tre aktioner Josefin Rönnbäck valt att studera. De två andra är Kommittén för ökad kvinnorepresentation som drev frågan under 1930- och 1940-talet och Samarbetskommittén för ökad kvinnorepresentation vid slutet av 1960-talet. Den historiska tråden kan sträckas ut från rösträttskampen till 1990-talets Stödstrumporna. Forskare har tidigare tittat närmare på aktionerna var för sig, men Josefin Rönnbäck vill göra en sammanhållen studie. Vilka skillnader och likheter fanns vad gäller argumentation, organisation och strategier? Finns det något specifikt för det svenska arbetet jämfört med övriga Norden eller Europa?

— Hur argumenterade de för att kvinnors representation skulle öka utifrån rättvise-, resurs- eller intresseargument? För att nå svar på frågorna ägnar hon sig åt vad hon kallar klassisk humanistisk forskning. Det vill säga finkammar arkiv, läser verksamhetsberättelser, protokoll, flygblad och tidskrifter som Hertha, Medborgarinnan och Morgonbris — alla med tydlig koppling till olika kvinnoorganisationer. I de fall där det saknas skriftlig dokumentation kan arbetet handla om att söka rätt på nyckelpersoner att intervjua och läsa memoarer.

— Ibland är det lite av ett detektivarbete där det gäller att ha tur, säger Josefin Rönnbäck.

Stort intresse bland allmänheten

Hennes intresse för valbarhet föddes när hon skrev sin avhandling "Politikens genusgränser. Den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap, 1902—1921" (Atlas akademi, 2004).

— Kvinnlig rösträtt hade jag ju hört om förut men hur hade man egentligen jobbat med representationsfrågan? Hon tycker det är svårt att bedöma för vem hennes forskningsresultat får störst betydelse. Om den kommer att göra främst inom- eller utomvetenskaplig nytta.

— Ibland tänker jag att det är bland andra forskare men samtidigt finns det en himla tröghet inom den akademiska världen och forskarsamhället. Samtidigt finns ett stort intresse bland allmänheten. När jag föreläser för allmänheten inser jag att många tycker att det här är en viktig fråga. Kanske ändå att det är bland ickeforskare som mina resultat får störst betydelse? Josefin Rönnbäck är själv i projektet. Men tack vare pengarna från Vetenskapsrådet kunde hon i höstas ta initiativ till en nätverksträff för forskare inom "kön, politik och medborgarskap".

— Forskning är ofta så disciplinstyrd! Projekt kan ibland vara tvärvetenskapliga men man träffas alltför sällan över projektgränser, säger Josefin Rönnbäck.

Nätverksträffen gav mersmak. I juni utökas kontakterna och då arrangerar Josefin Rönnbäck tillsammans med statsvetaren Lenita Freidenvall och historikern Christina Florin en nordisk workshop, "Bortom rösträtten. Om kön, politik och medborgarskap."

Marit Larsdotter