Ideologi och förhandling bakom miljömärkta varor

Miljömärkningar av livsmedel, el och skog styrs lika mycket av förhandlingar mellan olika särintressen, som av vetenskapliga rön. Sociologerna Mikael Klintman och Magnus Boström har granskat en ny politisk arena där insynen är begränsad.

De flesta konsumenter känner till miljömärken som Krav och Bra Miljöval. Färre vet att kriterierna för märkningarna beslutas i förhandlingar mellan frivilligorganisationer och industriintressen, där staten ibland intar en passiv roll som iakttagare. Insynen i dessa beslutsprocesser är begränsad.

Detta kan vara problematiskt, menar sociologen Mikael Klintman. Han har tillsammans med forskarkollegan Magnus Boström granskat de beslutsprocesser som ligger bakom miljömärkningar i Sverige, övriga Europa och USA.

— Konsumenterna kan felaktigt få intryck av att miljömärkningarna grundar sig på solid vetenskap, men så är det sällan. De är i regel resultatet av ett givande och tagande där olika intressen står mot varandra, säger Mikael Klintman.

Han tar el-märkningen Grön el som ett exempel. Det finns miljömässiga invändningar mot nästan varje el-källa, inklusive vindkraft och vattenkraft. Ändå räknas viss el som miljövänlig, annan inte. Medan de flesta är överens om att fossila bränslen är mer miljöskadliga än vindkraft och vattenkraft, är det svårare att strikt vetenskapligt bedöma vilken av de senare energikällorna som är "miljösunda". Huruvida vindkraften är oestetisk eller vilken andel älvar som bör förbli orörda, ligger i betraktarens öga, menar han.

— Det säger nästan sig självt att denna avvägning är politisk och inte vetenskapligt grundad. En kompromiss har gjorts. Genom att viss vattenkraft har fått passera som miljömärkt el kan miljömärkningen inbegripa en mångdubbelt större andel av den totala elproduktionen jämfört med om all vattenkraft uteslutits. Således räknas exempelvis vattenkraft från kraftverk som är byggda före 1996 som Bra Miljöval, men inte el från nyare vattenkraftverk.
 

Osäkert kunskapsläge

Miljömärkningen måste ha en delvis politisk karaktär. Det är i sig inte problematiskt, anser Klintman. Men allmänheten borde bjudas in i detta osäkra kunskapsläge och få ta del av förhandlingarna. Det skulle skapa mer medvetna konsumenter. Mikael Klintman använder begreppet reflekterande tillit, där konsumenten gör mogna val medveten om den inneboende felbarheten.

— Risken är annars att konsumenterna vaggas in i en blind tillit om att miljömärkningen är en vetenskaplig garanti, när det i själva verket ligger stora doser pragmatism bakom.
Detta kan sedan slå tillbaka när media granskar och konsumenterna känner sig lurade.
 

Aktörerna ovana vid insyn

I USA, som Klintman och Boström jämför med, gjorde jordbruksdepartementet tvärtom. De ansåg att så viktiga marknadsekonomiska intressen stod på spel i miljömärkningen att de tog kommandot och förstatligade processen. Då blev den också mer transparent och mer synlig i media. I USA förs en högljudd debatt om genmodifiering och om kriterier för miljömärkningen — en debatt Klintman anser att vi hör för lite av i Sverige.

Klintman och Boströms studie är en av de första att i en internationell jämförelse undersöka den växande konsumtionspolitiska arena där staten ofta iklär sig rollen av samordnare, medan civilsamhällets organisationer och branschorganisationer tar initiativet i beslutsprocesserna.

— Detta är en del av en växande trend med liknande dynamik mellan samhällssfärer som finns inom andra miljö- och hälsorelaterade områden, något som på engelska brukar benämnas "new modes of governance", berättar Mikael Klintman

 
Fotnot: I fjol publicerade Magnus Boström och Mikael Klintman boken Eco standards, product labelling and green consumerism (Palgrave MacMillan)

 
Thomas Heldmark