Likvideringen av kulakerna

Efter andra världskriget fördrevs över tiotusen estniska bönder från sina gårdar, ofta av sina grannar. Historikern AnuMai Köll har på plats studerat den största deportationsvågen i Baltikum. Hon har gjort det med de lokala förövarnas ögon. 

Sovjetregimen kallade dem kulaker, borgerligheten bland bönder. Från början innebar ordet inflytelserika bönder som ägde mycket jord och som därför hotade revolutionen. Under åren 1929-32 skedde en massiv utrensning av kulaker i hela Sovjetunionen. De som inte fängslades eller dödades kunde ses vandra omkring som lösdrivare i Sibirien.

Efter kriget skedde samma utrensning i de av Sovjet annekterade staterna. I Baltikum kom begreppet att vidgas till att gälla alla som någon gång anställt en dräng. Kulaker var de ensamma kvinnor vars män dött i fält och därför anlitat hjälp med skörden, de äldre par som inte klarade jordbruket själv.

- Det var häpnadsväckande många svaga familjer som jagades från sina gårdar, säger AnuMai Köll som är professor i Baltikums historia, kultur och samhällsliv vid Södertörns högskola.

Tyskvänliga fick lämna sina gårdar

- Soldaterna föredrog ofta själva att komma ut i jordbruket istället för att sitta i fångläger. Många soldater gick sedan i öppet försvar för dem som hotades av fördrivning, säger AnuMai Köll.

Systemet gick ut på att hela lokalsamhället skulle delta i fördrivningskampanjen. Kommunerna och byarna uppfordrades av centralförvaltningen att upprätta listor över vilka som var kulaker. Alla i byn skulle delta i mötena och signera listorna med sina namn. De som höll sig undan blev utpekade.

- Man kan föreställa sig hur byborna gick från de här mötena med blicken ner i backen. Den skuld som folk förmodligen kände över att ha pekat ut sina grannar skadar tilliten i ett samhälle oerhört. Det är ett sårigt kapitel i Estlands historia. Det tycker jag mig känna när jag besöker byarna och talar med den äldre befolkningen.

Brev vittnar om utresningen

Hon slås av hur väldokumenterad kampanjen är. Tusentals dokument och brev berättar hur småbönder blev bortjagade, hur de miste sina medborgerliga rättigheter och ibland dödades. Liksom alla brev om överklaganden. De flesta överklagade domarna, men långt ifrån alla domar ändrades.

Det som berör hennes starkt var att lokalbefolkningen, utan att flertalet avsåg det, kunde bli inblandade som förövare. Det fanns enskilda fall där någon kunde passa på att sätta dit någon granne de inte gillade. Det finns också ett rikligt brevmaterial där folk försökt ta någon i försvar som utpekats till kulak.

- I de breven går resonemangen så här: Det är utmärkt att jaga bort kulakerna, men just den här personen eller den här familjen är inte kulak.

Vem som helst kunde drabbas

- Niten var inte ideologiskt betingad. De bytte bara herrar, säger AnuMai Köll.

Här vill hon göra en distinktion mellan kulakfördrivningen och Förintelsen. Det folkmord som nazisterna utförde var någotsånär förutsägbart. Där visste man i förväg vilka som skulle drabbas.

Vid fördrivningen av kulakklassen kunde vem som helst drabbas, eftersom begreppet kulak hela tiden ändrade innebörd. Offren och förövarna var utbytbara, vilket skapade paranoida stämningar i byarna. Man litade inte på någon utanför den egna familjen.

Thomas Heldmark