Cirkelgångens förunderliga väsen — Repetitiva fenomen i natur och kultur

Hos de gamla arkaiska, försokratiska kulturerna var idén stark om att historien går i cykler. Det rörde sig om ett kosmiskt skeende som upprepade sig i evighet och som grundade sig i moralens uppbyggnad och förfall. När varje framgångsrik ny civilisation byggdes upp skapades ett överflöd vilket ledde till dygdernas förfall och som i sin tur försvagade folkets krigiska dygder, och till slut kollapsade samhället av sin egen övermognad.

Det är först under de senaste tre hundra åren som en linjär historiesyn fått fäste på allvar — en syn där vi som lever skulle vara en produkt av historien, på sätt att vi ärver det som föregående generationer har uppnått.  Det är en konsekvens av det moderna projektet.

— Visserligen menade Nietzsche att vi lever om våra liv i exakta detaljer och att vi gör det oändligt antal gånger. Men sedan upplysningen har idén om att historien är något kumulativt varit den förhärskande, sade Svante Nordin.

Ända tills nyligen. På senare tid har det återigen, bland akademiska forskare, uppstått en allt livligare diskussion om historiens cyklicitet. En förklaring till det, menar Svante Nordin, är framstegsidéns kris. Den har på senare tid blivit ifrågasatt. Postmodernismen har förhållit sig skeptisk till upplysningen. Var befinner vi oss då idag? Svante Nordin berörde Francis Fukuyamas bok Historiens slut och den sista människan. Där hävdar Fukuyama att historien inte längre spelar samma roll för hur vi ser på oss själva, en tanke som Svante Nordin delar.

Diskussionen efteråt kom att handla om huruvida framstegstankens kris kunde bero på avtagande marginalnytta, det vill säga att det fram till 1930-talet fanns oerhört mycket att vinna på de tekniska framstegen men att det tekniska framåtskridande därefter har betytt blygsammare förbättringar i livsvillkoren. Ett annat tema under diskussionen var vårt behov av undergång. Både inom kristendomen och inom marxismen finns en tanke om historiens slut, såsom frälsning eller arbetarklassens slutliga seger. Svante Nordin förklarade att Karl Löwith resonerat kring detta. 

Hur uppstår cyklicitet? Matematikprofessorn Kimmo Eriksson vid Mälardalens högskola, tog med publiken på en experimentell resa för att undersöka cyklicitetens väsen. Cyklicitet, menade han, återfinns både i tid och i rum. Matematiskt kan cykliska fenomen ofta beskrivas som cirklar eller som så kallade sinuskurvor, de mjuka svängningar som uppkommer till exempel när man knäpper på en gitarrsträng. Och inte sällan påverkar ett cykliskt förlopp ett annat, såsom kuggarna i ett kugghjul. Grunden för mycket av det som människor upplever som cykliskt är jordens rotation runt sin egen axel och runt solen. Att det blir ljust varje morgon och mörkt varje kväll sätter ramarna för mänsklig verksamhet.

— Denna cyklicitet driver annan cyklicitet, till exempel att vi arbetar på dagen och därför kan festa eller fira på kvällen, sade Kimmo Eriksson.

Kimmo Eriksson visade med en mängd exempel hur samma mönster kunde uppträda på vitt skilda platser och att de tenderade att upprepa sig. Han förde också ett resonemang kring varför vissa processer leder till cykler genom att jämföra med gitarrsträngen som när den knäpps hamnar i obalans och strävar tillbaka mot viloläget, men som inte stannar där utan passerar över till andra sidan innan den vänder. På samma sätt kan sociala processer pendla mellan två extremlägen om det inte finns någon naturlig broms vid mittläget. Enligt Eriksson kunde huspriser vara ett exempel på det. Det är dock inte alltid cykler är vad de ser ut att vara. Kimmo Eriksson visade med ett matematiskt experiment hur vad som för ögat ser ut som cykliska mönster kan uppstå ur rent slumpvisa slantsinglingar.

Frågan om vad som skapar cykler gav upphov till två diskussionsämnen: huspriser och lämmeltåg. Det sistnämnda fångades upp av Anders Angerbjörn, lämmelforskare vid Stockholms universitet. Angerbjörn har studerat lämmelvandringar och han menar att det krävs tre faktorer för att skapa en cykel av lämmelvandringar: tidseftersläpning, täthet och dessutom ett tryck utifrån i form av ett rovdjur.

De två senaste seklerna har ekonomiska konjunkturer rört sig i cykler om 35—40 år. Det hävdade ekonomhistorikern Lennart Schön vid Lunds universitet under sitt föredrag. Varje cykel har tvingats fram av ekonomiska kriser, och motorn har varit banbrytande uppfinningar, som sedan lett till innovationer, ny infrastruktur och ekonomisk tillväxt. Lennart Schön visade pedagogiskt hur uppfinningen av ångmaskinen vid slutet av 1700-talet ledde till utbyggnaden av järnvägen, hur förbränningsmotorn med några decenniers eftersläpning ledde till uppkomsten av en industriell boom i slutet av 1800-talet, med de svenska så kallade geniföretagen som exempel. Han visade också hur mikroelektroniken som uppfanns på 70-talet några decennier senare gav upphov till internet. Enligt Schön påbörjades den senaste cykeln 1975 och den slutar 2010. Vi befinner oss alltså i precis den sortens brytningstid som Lennart Schön menar, i bästa fall, kan leda till nyskapande och förnyelse. Men det är långt ifrån givet eftersom den nuvarande krisens utgång är oviss.

— Man har pumpat in enorma summor i systemet men det säger oss ingenting om huruvida de nödvändiga förändringarna genomförs, sade Lennart Schön.

Diskussionen kom bland annat att handla om entreprenörens roll i dessa cykler, samt om det är troligt att konjunkturerna kommer att fortsätta att pågå i 40-årscykler. På den sistnämnda frågan passade Lennart Schöön och menade att han bara konstaterar hur det har sett ut de senaste fyra—fem cyklerna.

Under 70- och 80-talen var klimatforskarna koncentrerade på att hitta cykliska förlopp i jorden svängningar i temperatur. Man kunde till exempel efter betydande forskningsansträngningar ringa in de cykliska återkomsterna av istider som återkom ungefär vart 100 000—40 000 år och som i stort beror på att jordens bana runt solen varierar. Detta berättade Gunhild Rosqvist, professor i geografi vid Stockholms universitet. Det var den serbiske astrofysikern och matematikern Milutin Milankovic som gjorde banbrytande forskning på området och gav namn till de så kallade Milankovic-cyklerna.  Bevisen har man hittat i så kallade klimatarkiv, bland annat används sedimentkärnor från havsbotten och iskärnor från Antarktiska inlandsisen. I Antarktis har man genom att borra upp iskärnor kunnat följa klimatet under åtta istider bakåt.  På liknande sätt går det att räkna ut när nästa istid kommer, vilket inträffar om tidigast cirka 50 000 år, berättade Gunhild Rosqvist. De här kunskaperna kan dock inte säga särskilt mycket om den påverkan människan har på klimatet och på det senaste seklets uppvärmning.

— Då krävs annan sorts forskning, mer processinriktad. Forskarna är mycket riktigt mer intresserade av processer som fördelar energi på jorden, hur moln bildas och hur havets strömmar rör sig, sade Gunhild Rosqvist.

Text: Thomas Heldmark