Bakgrund till beslutet att dra tillbaka utlåtande om oredlighet i forskning

• Den bristande ordningen i hanteringen av utredningen gör att det inte går att följa den i efterhand
• Expertgruppen går utanför sitt mandat.

När jag beslutade att dra tillbaka utlåtandet vägde det första skälet tyngst och var fullt tillräckligt för mitt beslut. Efter att ha satt mig in i frågan ytterligare har jag kommit till slutsatsen att även den andra punkten utgör skäl nog för ett tillbakadragande. Dessa två skäl är således tillräckligt starka var för sig för att jag inte ska kunna ställa mig bakom utlåtandet.

Låt mig nu lite mer detaljerat redogöra för de två beslutsgrunderna. Jag börjar med att redogöra för skäl nummer två och utgår då från de av Vetenskapsrådet fastställda riktlinjerna (se länk i högerkolumnen) för expertgruppen.

I riktlinjerna framgår att expertgruppen agerar efter begäran om biträde från ett eller flera lärosäten, i det aktuella fallet Göteborgs universitet och Karolinska institutet, och ger assistans i att utreda om "avvikelse från god vetenskaplig sed" förekommit. Det framgår också att omvänd bevisbörda gäller, det vill säga att det åligger den anklagade att bevisa att god vetenskaplig sed följts. Dessutom går utlåtandet inte att överklaga eftersom det inte är fråga om myndighetsutövande, utan expertgruppen biträder arbetsgivaren i dennes utredning. 

Myndighetsutövandet sker således hos lärosätena som, baserat på utlåtandet från expertgruppen och sina egna utredningar i fallet, fattar beslut om hur man driver ärendet vidare, t.ex. genom att överlämna det till Statens ansvarsnämnd. Arbetsgivaren kan också besluta att inte alls driva ärendet vidare. 

Det sägs tydligt i 6:e paragrafen i riktlinjerna för expertgruppen att:

"Expertgruppens uttalanden skall inte föregripa den prövning som sker i ett disciplinärende eller efter en åtalsanmälan. Frågan om forskaren handlat uppsåtligen, dvs med avsikt, är central såväl vid prövningen av om disciplinpåföljd skall åläggas som i en brottmålsprocess. Härtill kommer att ett beslut att ålägga någon disciplinpåföljd på grund av att han/hon uppsåtligen åsidosatt sina skyldigheter kan överklagas. Detsamma gäller givetvis en fällande dom i brottmål. Mot ett uttalande i samma fråga av expertgruppen skulle däremot inte finnas någon appell. Frågan om en forskare haft avsikt att bedraga, eller vilseleda, bör därför uteslutande prövas i den ordning som föreskrivs i lag.

Expertgruppens arbete skall därför utmynna i en bedömning av om den forskning som är föremål för anmälan bedrivits, eller dess resultat presenterats, på ett sätt som avviker från god vetenskaplig praxis. Den skall alltså inte uttala sig om det följande led som är nödvändigt för en bedömning av om ohederlighet i forskning förelegat, dvs om avvikelsen skett med avsikt att bedraga."

Expertgruppen skriver dock i sitt utlåtande, beträffande de manipulerade data som skickats in till expertgruppen av den anmälda forskaren, att man inte kan fastställa vem som utfört manipulationerna, men att det är klart att forskaren skickat in dem i avsikt att vilseleda:

"— att [SH] gjort sig skyldig till mycket grov vetenskaplig oredlighet genom att försöka vilseleda sakkunniga och expertgruppen under utredningen med stöd av falska handlingar"

Här går expertgruppen uppenbart utanför riktlinjerna och därigenom utanför sitt mandat. Bevisbördan i utredningen faller, som påpekats ovan, på den anmälda forskaren, det är denne som har att bevisa att "god vetenskaplig sed" följts. Det är därför, vilket framgår av riktlinjerna, som frågor om till exempel uppsåt och avsikt inte ska behandlas av expertgruppen. Dessa frågor ska istället behandlas av de initiativtagande lärosätena eller i domstol, vilket också ger möjlighet till överklagande. När det gäller frågan om uppsåt eller avsikt måste den alltså prövas uteslutande enligt den ordning som föreskrivs i lag, det kan inte vara den anmälda forskarens sak att visa att man inte hade uppsåt.

Riktlinjerna för expertgruppens arbete säger vidare att utredningen ska utmynna i en bedömning av om den forskning som är föremål för anmälan avviker från "god vetenskaplig praxis" och att man inte ska uttala sig om det som krävs för att fastställa "ohederlighet i forskning". Expertgruppen väljer även här att avvika från riktlinjerna och uttala sig i termer av "vetenskaplig oredlighet" i olika nivåer — en terminologi som överhuvudtaget inte finns i riktlinjerna.

Låt mig nu gå tillbaka till den första grunden för tillbakadragandet — bristande ordning och reda.

Diarieföring och arkivering av handlingar som hör till utredningen är bristfällig eller obefintlig. Protokoll från expertgruppens möten efter mars 2010 fram till utredningens slut i september 2010, saknas. Inte ens det avslutande beslutssammanträdet, vid vilket enligt riktlinjerna utlåtandet ska fastställas, finns diariefört eller arkiverat på Vetenskapsrådet. Detta utgör i sig ett allvarligt problem. Även om man väljer att betrakta handlingarna som arbetsmaterial under pågående utredning så kräver rättssäkerheten att man i efterhand kan följa utredningen, till exempel genom arkiverade mötesprotokoll.

Det framgår av ledamöternas e-postkorrespondens att det, i alla fall tidvis, rått osäkerhet om vilka handlingar som är vilka och när de kommit in till Vetenskapsrådet. Genom den bristande diarieföringen går det inte se om och hur dessa frågetecken rätades ut.

Expertgruppens sekreterare, tillika rådsjurist på Vetenskapsrådet vid den tidpunkten, skickar, samtidigt som han skriver på utkastet till expertgruppens utlåtande, ett e-postmeddelande till expertgruppens ordförande där han uttrycker allvarliga betänkligheter kring utredningen och säger sig alltmer luta åt att den bör läggas ned. Han undrar bland annat om man i tillräcklig utsträckning lyssnat på den anmälda forskaren och han uttrycker osäkerhet kring om man läst alla inlagor från vederbörande. Inte heller här går det att i efterhand följa hur dessa farhågor hanterades av expertgruppen. Rättssäkerheten kräver att det åtminstone måste vara ställt bortom varje tvivel att de inlagor som den för fusk anmälda forskaren skickat in till sitt försvar har lästs och beaktats. Genom den oordning som råder kan man som utomstående inte se att så har skett.

Min slutsats är därför att det med hänsyn till rättssäkerheten inte fanns något annat val än att dra tillbaka utlåtandet.

Jag vill med detta också understryka att jag genom att dra tillbaka utlåtandet inte gör något ställningstagande i själva skuldfrågan.

Vad händer nu? För det första måste de beslut Vetenskapsrådet fattade på grundval av utlåtandet upphävas. Det gäller till exempel de forskningsbidrag som avbröts med omedelbar verkan. Vi kommer även att tillsätta en kommission som får i uppdrag att granska hur utredningen har genomförts för att viktiga lärdomar ska kunna dras av detta ärende. Vi kommer dessutom söka juridisk expertis för att undersöka vilka möjligheter som finns att föra själva sakfrågan vidare.

Mille Millnert, generaldirektör Vetenskapsrådet