Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Antikens kultur och samhällsliv

Det pastorala landskapet - en medelhavshistoria bortom tiden

Av Barbro Santillo, f 1948, docent i antikens kultur och samhällsliv, Uppsala universitet
Det moderna samhället förändras med en makalös snabbhet. Den äldsta levande generationen kan berätta om känslan då de hörde den första radioutsändningen, såg det första flygplanet, röstade i det första fria valet, läste om skotten i Ådalen, förstod vidden av atombombssprängningen i augusti 1945...

Men historien är också trög, det finns uttryck och erfarenheter som har en närmast tidlös karaktär. Dit hör förstås mycket av vår andliga kultur och de klassiker som inte förlorat i aktualitet. Men också den materiella kulturen innehåller sådana slitstarka trögheter. En som mer än andra hade känsla för dem var historikern Fernond Braudel (1902-1985). Med utgångspunkt i hans idé om historiens skilda tidsrytmer får vi här en fascinerande inblick i Medelhavsländernas pastorala historia. Herdelivet har fortfarande en påträngande närvaro.

"Vi simmar omkring i uråldriga vatten, mitt uppe i en historia som på något sätt saknar ålder, en historia som vi kunde ha påträffat för två eller tre likaväl som för tio sekler sedan, och som vi än idag kan få en skymt av med våra egna ögon. Detta materiella liv är det som människan under sin hittillsvarande historia har gjort till en del av sitt väsen, absorberat i inälvorna. Det förflutnas experiment och rus har blivit till vardagliga, banala nödvändigheter. Ingen lägger särskild vikt vid dem." Dessa ord ingår i den presentation den franske historikern Fernand Braudel ombads göra inför utgivningen på engelska av sitt verk Civilisationer och kapitalism 1400-1800 (på svenska 1979). Den står att finna i boken Kapitalismens dynamik, som både sammanfattar och introducerar detta stora verk.

Med rätta har Braudel betraktats som en av 1900-talets banbrytande historiker. I Sverige är han åter aktuell genom att hans första stora verk, Medelhavet och Medelhavsvärlden på Filip II:s tid, som kom ut redan 1949, översatts till svenska. Förhoppningen är väl att nå en bredare svensk publik - historiker av facket kan man förmoda har redan nåtts av de engelska utgåvorna. Den betydelse dessa översättningar kom att få återspeglas i anglosachsiska historikers och arkeologers intresse för Braudels historiefilosofi. Hans historiesyn med sitt speciella förhållningssätt till det materiella livet - "jag ser människan som till mer än hälften nedsänkt i vardagslivet" har gjort att hans analyser känts angelägna inte bara för historiker utan också för arkeologer, som i huvudsak sysslar med de materiella lämningarna av vårt förflutna och ur dessa söker återskapa en historia.

 

TRE TIDSRYTMER


Braudel har blivit mest känd genom begreppet la longue durée - det långa tidsperspektivet. Han säger också att det är den tidsdimension som fängslar honom mest. Den ingår emellertid som en komponent i en mer komplex modell, som syftar till att förklara historisk förändring. Den historiska tiden kan uppfattas på tre skilda nivåer, som visserligen verkar samtidigt men på olika våglängder i tid. Den kraft som verkar i det långa perspektivet bestäms av rummets fysiska geografi och klimat och de förutsättningar dessa faktorer ger för mänsklig utveckling. Den verkar i teknologier, ideologier, livsstilar och mentaliteter, som förändras långsamt, knappt förnimbart. Nästa nivå, eller tidsrytm, la moyenne durée, konjunkturerna, opererar över flera generationer och verkar i demografiska och ekonomiska cykler på regionala nivåer. Evenements, slutligen, motsvarar den traditionella politiska och berättande historien, som bärs fram genom individers handlingar. Historisk förändring kan ses som ett resultat av en inre dialektik mellan dessa tre skilda tidsskalor, som ett samspel mellan olika tidsrytmer.
 
Braudels målsättning är att skapa en totalhistoria och det gör han genom att överbrygga traditionellt åtskilda discipliner, som sociologi, ekonomi, politisk historia och geografi. Med sin betoning på det historiska rummet gör han geografi till ett nyckelbegrepp och fundamentalt för förståelsen av historien. Geografin hjälper oss att fånga historiens minst märkbara rörelser - de långa tidscyklerna.
 
Somliga historier lämpar sig bättre än andra att berättas i det långa tidsperspektivet. En sådan historia är den om fåret och människan i Medelhavsvärlden. De geografiska förutsättningarna för denna historia är berg och slättlandskap.

 

DET GEOGRAFISKA RUMMET


De flesta charterturister som bekvämt transporteras med flyg direkt till semestermålet, oftast en by eller stad utmed Medelhavets stränder, tänker sällan på hur stora ytor av dessa länder som upptas av svårtillgängliga bergsområden. Det är kusterna med sitt milda och behagliga klimat - där apelsinträden blommar i mars - som lockar turister från nordliga breddgrader, inte bergen. För medelhavsborna är bergen i allra högsta grad en realitet och sedan urminnes tider har de utgjort en del i människornas överlevnadsstrategier.
 
Berg och slätt kontrasterar och kompletterar varandra. På sommaren är klimatet behagligt i bergen, de höglänta dalgångarna kan nyttjas till både åkerbruk och betesmark. Under vintern, däremot, råder ett kärvt klimat och snön ligger ofta kvar till långt fram på vårkanten. Motpolen utgörs av slättlandet vid kusterna -slätter som under sommarhalvåret är utbrända av den glödheta solen men som under vintern har ett milt och behagligt klimat. Dessa slätter var under antiken inte lika tilltalande som idag. De var ofta svårbrukade, sanka och märkta av malarians gissel. I äldre tid, innan omfattande dräneringsprojekt kunde genomföras, undvek man att bosätta sig där utan valde högre liggande platser.
 
Genom att utveckla ett djurhållningssystem som huvudsakligen baserades på får och getter hade människan redan under förhistorisk tid lärt sig att utnyttja de extrema klimatskillnaderna. Fåren, som varken tål stark kyla eller mycket höga temperaturer, är beroende av rikligt med bete. Det var inte lönsamt att hålla större mängder betesdjur året om uppe i bergen, som var snötäckta under vintern, eftersom det var för kostsamt att fodermata djuren. Att omvänt, hålla stora hjordar på de låglänta kustslätterna året om, var inte heller möjligt; det var för hett för djuren att vistas där under sommaren då dessutom betet var utbränt och magert. Den till synes enkla, men geniala, lösningen var att låta djuren byta bete efter årstidernas växlingar. Förmodligen uppstod systemet någon gång när människan började följa de ännu icke domesticerade djurens naturliga förflyttningar. Det har varit en långsam och gradvis process.
 
Den säsongsbundna fädriften av får och getter till kustslätterna under vintern och till bergstrakterna under sommarhalvåret, kom i Medelhavsområdet att praktiseras i mycket stor omfattning. Den har varit en avgörande ekonomisk och kulturell faktor. Transhumans, som detta betessystem kallas, har praktiserats i alla regioner som karakteriseras av höga bergskedjor med intilliggande slättland: i Spanien, Frankrike, Italien, Balkanområdet, Turkiet och på de största öarna som Kreta, Sardinien och Sicilien.
 
Man skiljer mellan vertikal och horisontal transhumans. Den vertikala innebär förflyttning av hjordarna från bergen till låglandet kortare sträckor. Den horisontala involverar ofta mycket långa avstånd; i Spanien fanns det vallvägar som var omkring 80 mil, i Italien upptill 30-35 mil. Den mobila fädriften är ett mycket komplext system som bara kan förstås i ljuset av ett mycket långt tidsperspektiv. Trots generella likheter i klimat och geografi i olika områden i Medelhavsvärlden har denna ekonomi kommit att utvecklas på en mångfald olika sätt beroende på specifika historiska, geologiska och klimatologiska förutsättningar. Det appeninska området lämpar sig särskilt väl för en tidsstudie i ett längre perspektiv eftersom dess ekonomiska historia är den bäst dokumenterade av Medelhavsländerna.

 

DE APPENINSKA VALLVÄGARNA


Den appeninska bergskedjan löper som en ryggrad genom hela Italien. I de centrala och södra delarna blev den mobila fårhållningen under antiken genom sin ull och skinnproduktion så ekonomiskt lönande att den byggdes ut till stordrift. Detta transhumanssystem, som har pågått under årtusenden, har under två längre perioder, den romerska och den spanska, hamnat under statlig kontroll. Det är från dessa skeden som vi har det mesta källmaterialet, både texter och arkeologiskt material.

Under den romerska republikens två sista århundrade investerade förmögna aristokrater, som Marcus Terentius Varro, i stora fårhjordar och under imperiets period fortsatte de romerska kejsarna att satsa kapital i denna näring. Litterära och historiska texter, inskrifter av olika slag, lagar och dekret vittnar om en statlig kontroll av den appeninska betesdriften från republikansk tid och under hela kejsartiden.
 
Från bergslandskapen Abruzzerna och Molise till de vidsträckta slätterna i Apulien gick, och går i viss mån fortfarande, flera vallvägar, veritabla leder med en sträckning på 25-30 mil. Tack vare att dessa fornminnesförklarats och lagstiftning förbjuder utnyttjande av marken kan man fortfarande ganska tydligt se flera av dem i landskapet. En av de viktigaste vallvägarna, den som går från Pescasseroli i Abruzzerna till Candela i Apulien, Tratturo Regio 7, har bevarats i sin fulla bredd till idag. Denna led har bevisligen existerat från romersk kejsartid och fram till modern tid och mycket tyder på att den är flera tusen år äldre.
 
Under mitten av 1400-talet hamnade södra Italien med Neapel som huvudstad under det spanska kungahuset av Aragonien. Flera hundra år av spansk överhöghet vidtog. Spanjorerna satte omedelbart igång med att rusta upp transhumansekonomin, som under folkvandringstid och tidig medeltid återgått till organisationsformer utanför statlig kontroll. Under medeltiden hade den sydeuropeiska ullen på allvar börjat konkurrera med den nordeuropeiska, som tidigare importerades i stora mängder. Renässansen kom att innebära ett stort uppsving för ullindustrin i Italien. De enorma rikedomar som de toskanska köpmännen kunde ackumulera genom ullhandeln återspeglas i materiellt välstånd, konst och arkitektur. Ullgillet i Florens hörde till stadens förnämsta och rikaste skråbildningar och finansierade bland annat kupolen till ett av renässansens praktfullaste byggnadsverk, kyrkan Santa Maria del Fiore.
 
Den aragonesiska reintegrationen av vallvägarna var mycket systematisk och välorganiserad. Kartor upprättades över alla tullbelagda leder, tullstationer, betesmarker och rastplatser upprättades. Regelverket modellerades efter den organisationsform av transhumanssystemet, kalladLa Mesta , som utvecklats sedan medeltiden i Spanien. Bredden på de sju största vägarna från Abruzzerna till Apulien fastställdes till110 moch förseddes med gränsstenar. Det var belagt med dödsstraff att avlägsna dessa markörer. Mycket tack vare denna restaurering har man kunnat rekonstruera de romerska lederna som annars skulle varit betydligt svårare att förstå.
 
Idag används inte vallvägarna för mer omfattande förflyttningar av betesdjur. Redan i början av 1800talet minskade näringen i omfattning vilket kan sättas i direkt samband med den utomeuropeiska ullens intåg på världsmarknaden. Den kunde prismässigt konkurrera med den som tillverkades i Europa vilket gjorde att den senare blev mindre lönsam och produktionen minskade. Idag praktiseras denna typ av betesdrift fortfarande i mindre skala men förflyttningen av djuren har rationaliserats. I lastbil på motorväg tar transporten av fåren från vinterbete till sommarbete en förmiddag istället för som tidigare en månad i varje riktning.

 

OST OCH ULL


Fåret är utan tvekan det husdjur som har haft störst betydelse för den antika människans överlevnad i medelhavsområdet. Det är ingen överdrift att säga att får och gethållningen varit oumbärlig i den antika ekonomin. Den ekonomiska betydelsen återspeglas i ord som vi alltjämt använder. Orden pekuniär, som kommer från latinets pecus, och betyder bl.a. får och kapital från caput, huvud (fårskalle!), kan tjäna som exempel på detta. Vilka produkter var det då som gjorde fåret så betydelsefullt i den antika ekonomin? Köttet var snarast att betrakta som en lyxvara. Lamm konsumerades enbart vid stora religiösa högtidligheter då de först frambars som offer till guden och därefter åts upp av deltagarna.
 
Betydligt viktigare var då mjölken av vilken man tillverkade ost, som kunde lagras och transporteras långa sträckor. Osttillverkning är en uråldrig teknologi; arkeologiskt fyndmaterial har visat på mejeriproduktion ända från neolitisk tid, ca6000 f .Kr. I grottor utmed vallederna har man funnit depåer av små lerkrukor, som användes till förvaring av löpen. Löpen, som var oundgänglig vid ostframställning, utvanns av djurmagar av lamm vid slakttid och användes sedan resten av året.
 
Det var emellertid varken köttet eller mejeriprodukterna som gjorde fårhållningen så lönsam i det storskaliga formatet, utan ullen. Tidigt hade man upptäckt att den mobila fädriften, särskilt långdistansvallningen, gav fåren bättre ull. Under antiken tillverkades huvuddelen av alla textilier av ull. Olika finhetsgrader av råvaran och bearbetningen bestämde användningsområdena. Av den feta, otvättade ullen tillverkades ytterplagg, mantlar, grova tunikor och yllesockar som var vattenavstötliga och höll värmen. De romerska hemmen inreddes med mattor, plädar, kuddar och draperier. Av det allra finaste yllet gjorde man dräkter och togor.
 
I den romerska armén och flottan var åtgången av både skinn och ylletyger stor. Soldaternas kläder, stövlar och sandaler var av skinn och läder. Segeldukar vävdes av ull och skeppsskroven tätades med gethår. Bara till ett mindre armétält gick det åt 70 fårskinn. Böcker tillverkades också av skinn, s.k. pergament, som med tiden kom att ersätta papyrusrullarna. Till en senantik codex med Vergilius samlade verk gick det åt 205 får!

 

SKÖTSEL OCH SJUKDOMAR


En grundförutsättning för systemets hållbarhet var att man anpassade djuren till de yttre omständigheterna genom att etablera en regelbunden årscykel. Den romerske storgodsägaren Varro, som själv hade stora hjordar, beskriver i sin skrift Om fårskötsel hur det går till. Stor vikt lades vid att kontrollera parning och lamning. Parningen skedde enligt Varro från mitten av maj till mitten på juni, vilket motsvarar den period som fåren är på väg till sommarbetena. Lammen föds fem månader senare, på hösten. Lamningen bör ske när djuren är stationerade på vinterbetet på slättlandet. Där finns bättre möjligheter att ta hand om de nyfödda lammen, som kräver noggrann skötsel. De lamm som föds utanför den önskade tiden blir svaga och skapar problem för herdarna. Oregelbundna lamningar skapar också problem med mjölkproduktionen och därmed osttillverkningen. Man fick inte mjölka den tacka som gav di, det försämrade hennes päls och lammens hälsa. Djuren sköttes med minutiös noggrannhet. Efter klippningen smörjdes de in med olja och vin för att hålla skinnen mjuka.
 
Det största hotet för ägarna var sjukdomar av olika slag. Vissa sjukdomar kunde vara helt ödesdigra; om de spreds bland djuren kunde de slå ut en hel hjord. Skabb och smittsamma hudsjukdomar har varit ett stort problem. Svavlets läkande och renande egenskaper var emellertid väl kända under antiken och användes i medicinskt syfte mot vissa hudsjukdomar. Den appeninska transhumansen var särskilt gynnad i detta avseende då den kunde utnyttja de svavelhaltiga och mineralhaltiga källor som karakteriserar Kampaniens inland. De har uppenbarligen spelat en stor roll vid valet av sträckning av vallvägarna. De svavelhaltiga källorna användes också för att tvätta djurens pälsar rena från ohyra och parasiter; särskilt lämplig var denna procedur innan klippningen. Än idag tvättar herdarna i dessa trakter djuren i sådana källor.
 
De romerska aristokraterna var väl medvetna om riskerna att investera i fårhjordar. Den storskaliga industriella fädriften, som den kom att praktiseras i det italienska inlandet, krävde därför en specialiserad yrkeskår bestående av djurskötare med olika kompetensområden. I denna ingick också veterinärer. Enligt Varros rekommendationer skulle den huvudansvarige herden ha en bok med huskurer med sig på vallningen och när det gällde mycket sjuka djur skulle en medicus tillkallas. Uppenbarligen var herdarna, åtminstone de i arbetsledande ställning, läskunniga. Det visar att rekryteringsbasen vid denna tid utgjordes av slavar, tagna som krigsbyte.
 
Salt, som är livsnödvändigt för djurens hälsa, gavs till fåren via extra tillskott om det inte fanns naturligt. Den appeninska betesdriften, som nyttjade Apuliens vidsträckta slätter, drog stor fördel av att betet utmed dess kuster var naturligt saltbemängt. Den rikliga salttillgången var helt enkelt avgörande för den storskaliga djurhållningen.

 

HERDEN OCH STATEN


Hur bar sig då romarna åt för att kontrollera ekonomin? Innan romarna lade under sig det italiska inlandet bodde där flera olika folkslag, ofta hopbuntade under beteckningen samniter, ett samlingsnamn för flera fornitaliska stammar, som hade ett gemensamt språk och en likartad kultur. Dessa folkstammar kontrollerade transhumansekonomin. Hur den då organiserades vet vi mycket lite om eftersom det inte finns några dokument bevarade från den här perioden.

Vad man kan utläsa av det arkeologiska materialet verkar det som om den förromerska mobila fädriften var organiserad på så sätt att de grupper som kontrollerade näringen hade sin hemmabas i bergen. De samnitiska stammarna var inte urbaniserade utan var organiserade i bysamhällen. Som mötesplatser fungerade helgedomarna, kultplatserna och flera av de mest betydande låg i anslutning till valllederna. De stora gemensamma satsningarna gjordes i bergen där folk bodde. Man drog ner till slätterna med sina hjordar under vintersäsongen och etablerade betesrätter på kustslätterna, som var glest bebodda och ofta otjänliga för boende innan romarnas omfattande dräneringsprojekt kom till stånd.
 
I början av 300-talet f.Kr. utgjorde samniterna den största politiska enheten i Italien men gradvis fick romarna genom erövringskrig kontroll över deras territorium och med det deras inlandsekonomi. Romarnas strategi var att splittra samniternas territorium genom att installera kolonier på strategiska platser, vid leder och pass. Studerar man deras lokalisering ser man att de sammanfaller med de platser som utgör livsnerven i den pastorala ekonomin. Luceria, som grundades år314 f .Kr. ligger på den apuliska slätten där vinterbetet fanns och Alba Fucens ( 303 f . Kr.) ligger i Abruzzerna där sommarbetena fanns. Aesernia (263), Beneventum (268) och Ager Taurasinus (298) ligger utmed vallederna.

 

SKIFTANDE VILLKOR


Romarnas storskaliga utveckling av fädriften blir möjlig först efter de puniska krigens avslutning år204 f .Kr. Hannibal hade fram tills dess befunnit sig med sina trupper i dessa trakter i närmare 15 år. Flera av de italiska inlandsstäderna hade valt att stå på hans sida. Dessa landområden konfiskerades av den romerska staten efter Hannibals nederlag och gjordes till statlig egendom, Ager publicus. Först då blev det möjligt att utveckla transhumansekonomin till den storskalighet som man påbörjat redan tidigare genom det målmedvetna kolonigrundandet. Pengar flöt in som krigsbyte och kunde investeras i fårhållning. Genom romarnas erövringskrig fanns nu mängder av slavar också tillgängliga och dessa kunde användas som herdar. Den nya arbetskraften krävde en ny typ av organisation av arbetsstyrkorna vilket resulterade i en strikt hierarkiskt uppdelad yrkeskår.

Den stora mängden av egendomslösa slavar i bergen och andra marginella områden var emellertid inte bara en tillgång utan skapade också problem. Flera slavuppror omnämns av de antika författarna, bl.a. omtalas ett i Apulien år185 f .Kr. då 7000 slavar, bland dem många herdar, var inblandade.
 
Genom att grunda städer på den apuliska slätten skapar romarna nya förutsättningar för produktionsförhållandena. Klippningen av djuren, bearbetningen av ullen och även textiltillverkning förläggs till städerna på slätten i närheten av nygrundade utskeppningshamnar. Luceria blev centrum för ullhantering och Sipontum på Gargano den viktigaste utskeppningshamnen.
 
När så den romerska staten tappar greppet förändras åter produktionsförhållandena. De få medeltida källor som finns tyder på att klippningen skedde i augusti, dvs. i bergen och att ullhanteringen flyttats till bergsstäderna i Abruzzerna och Molise. Därmed inte sagt att all produktion och kommers flyttade upp i bergsområdena men kanske den kommersiellt viktigaste delen. Man förlade helst marknaderna nära produktionen.
 
Under den spanska tiden så vänder man på steken och flyttar åter ner marknaderna på slätten. Staden Foggia, som hade grundats av Fredrik II under 1100-talet, blev då det nya navet i denna ekonomi. Det verkar alltså som statlig kontroll och storskaliga produktionsförhållanden föredrar slätten framför bergen. Bara stabila politiska förhållanden möjliggör en bebyggelsekoncentration på kustslätterna. Under oroliga tider har människorna alltid sökt sig upp på höjderna. Förutom den territoriella kontrollen har kommunikationer och transportmöjligheterna varit avgörande för avsättningen av produkterna; närhet till utskeppningshamnarna var viktigt.
 
När herdarna själva äger sina hjordar och har kontrollen över ekonomin behöver man inte stifta lagar uppifrån det sköter herdarna själva. Det blir först nödvändigt när ägandet ligger utanför den praktiska hanteringen. Organisationen av valleder och betesrätter har under förromersk tid och medeltid troligen sett ut ungefär så som den gjorde i början av 1900-talet. Ägarna till hjordarna, som oftast var herdarna själva, gjorde upp kontrakt, muntliga avtal, genom budgivning på en särskild dag varje säsong när de anlänt med sina fårhjordar.

 

IDEOLOGIER OCH MENTALITETER


I vårt kulturarv bär vi fortfarande med oss djupt rotade begrepp och föreställningar som härstammar från denna antika näring. Den kristna symbolvärlden är full av bilder från det pastorala livet. Många har sina rötter i den hedniska antikens föreställningsvärld. Den gode herden, som blev symbolgestalt för Kristus, har hedniskt ursprung. Den offerbärande herden, som bär lammet på sina skuldror, är ett centralt motiv i den grekiskromerska konsten och har ännu äldre förebilder i det främreorientaliska kulturområdet. I det kristna bildspråket inträdde en betydelseförskjutning och aspekten av omhändertagande kom att ta överhand: den gode herden tar hand om djuret, kanske är det skadat, kanske är det ett nyfött lamm, som inte klarar sig själv. Det är en arketyp, djupt sänkt i vårt kollektiva psyke.
 
De antika myterna, som utspelar sig i pastoral miljö, har haft en otrolig livskraft och i bildkonsten och litteraturen lever de vidare än idag. I myterna kom herdelivet ofta att idealiseras. Berget blir platsen där det gudomliga och det mänskliga möts. Herden blir ofta bärare av budskap från det gudomliga och står med en fot i bägge världar. Gudinnor förälskar sig påfallande ofta i vackra herdar och omvänt. Oönskade barn med furstligt och gudomligt ursprung, som kung Oidipus och guden Mars tvillingsöner, Romulus och Remus, sätts ut att dö men tas omhand av herdar som därmed beseglar deras öde.
 
Tidigt skapades också en mytbildning kring herdens yrke i kontrast till den jordbundne bondens värv. Med ökad specialisering kom de att bli varandras motsatser. I myter och legender överdrivs och skärps konflikten och den bibliska berättelsen om bonden Kain, som dräper sin broder Abel, fåraherden, kan ses som ett uttryck för denna urgamla schism. Den jordbrukande befolkningen står för stabilitet, för det civiliserade livet i ordnade samhällsformer. Det pastorala livet, däremot, fördes i samhällets utkanter, bortom den civiliserade världen uppe i bergen. Herdarnas isolerade liv långt borta från civilisation, familj och kvinnor marginaliserar och brutaliserar. Än idag är medelhavsbergen tillhåll för utstötta element och banditer, ofta med herdeyrket som täckmantel. Den italienska folkvisan, som fortfarande sjunges, säger: "Kära Nenna, din herde är inget att ha. Hans ansikte stinker och han kan inte äta från fat. Vänd om lilla Nenna, välj till make hellre en bonde, en man som är som han bör."
 
Herdens liv var hårt och ensamt. Ett viktigt avbrott i monotonin blev de regelbundet återkommande festerna som markerade årets stora händelser, uppbrottet på hösten innan vandringen ner till vinterbetet på slätten tog vid och återkomsten på våren, som är en fest fylld av glädje. Än idag firar man den helige Mikael, som är herdarnas särskilde beskyddare, den 29 september och den 8 maj. I alla lantliga kapell vigda åt helgonet som ligger spridda på toppar och i dalgångar i de appeninska bergen, pågår det festligheter, mässor, och marknader på denna dag. Man dammar av kultbilden, som bärs i procession enligt urgammal ritual. Så har man gjort i alla tider från antiken och fram till idag med den skillnaden att det under hednisk tid förmodligen var Herakles och inte Mikael som firades på många av kultplatserna. Men annars var allt nog sig ganska likt Herakles hade förmodligen känt igen sig.
 
Det är på kultplatserna som kontinuiteten gör sig mest märkbar - det är här vi bäst kan förnimma Braudels långa tidsdimension. Här bryts det förflutna mot det närvarande på ett fullkomligt självklart sätt. Man kastar ett mynt i källan, ett offer till livgivaren vattnet, inför uppbrottet från rastplatsen. Så har människor gjort i flera tusen år oavsett gudens namn. Vi kan fortfarande uppleva en arkaisk livsstil formad av ett landskap, dess möjligheter och begränsningar. Den täta kopplingen mellan livets materiella bas och överbyggnaden, de religiösa yttringarna är tydlig. Det känns som vi är långt borta från de stora politiska händelserna, som visserligen då och då under historiens gång gjort sig påminda genom tillfälliga ingrepp och förändringar som tidvis förändrat de yttre villkoren men egentligen berört livets kärna ganska lite.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-13
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!