Gud eller antikrist

Den ryske härskaren i kulturhistorisk belysning

Det bysantinska svaret på denna fråga var snarast det senare, härskaren var en försvarare av kristendomen. Kejsar Konstantin hade omvänt sig till den nya tron och kristendomen hade blivit statsreligion i Romarriket. Eusebios´ Kyrkohistoria från 300-talet, som bokför de romerska kejsarnas förföljelser av de kristna, slutar med ert lovtal till kejsar Konstantin:

De gamla plågorna kom man inte längre ihåg, all gudlöshet var glömd, man njöt av dagens lycka och väntade på det som ännu skulle komma. Överallt anslogs den segerrike kejsarens milda lagar och förordningar som bevis på hans frikostighet och sanna fromhet.

Även den hedniske kejsar Augustus uppfattades i Bysans som en medverkare i frälsningsplanen. Kejsar Augustus och Kristus sägs inte som motsatser utan som två härskare med samma budskap om enhet och fred. Nunnan Kassia, som levde på 800-talet, diktar i en av den ortodoxa kyrkans julhymner:

När Augustus ensam styrde på jorden, upphörde människornas mångstyrelse: och när Du blev människa genom den Allraheligaste, försvann mångguderiet av avgudar.
Under ett världsrike var städerna, i en gudomlig makt vann hedningarna tro.
Människorna inskrevs genom kejsarens befallning: vi troende skrevs in i Guds namn, hos Dig, vår Gud, bliven människa.
Stor är Din nåd, Herre, pris vare Dig.

Hedendomen och de grekiska stadsstaterna, som säkert avses med Kassias uttryck “mångstyrelse", ses som avskyvärda företeelser och deras motsatser är Kristus och kejsaren. Apokalyptiska föreställningar om Antikrist och orättfärdiga härskare kom här i bakgrunden. På något sätt uppfattade bysantinarna sitt rike som tusenårsriket - och det kom förresten också att existera i ungefär 1000 år. Apokalypsen hade redan inträffat och det egna landet uppfattades som Kristi rike på jorden.

MAKTENS HELIGHET

Landets egentliga härskare var Kristus och kejsaren var alltså ikonen eller om man så vill chargé d´affaires för Kristus. Den bysantin ska kejsartronen var tvåsitsig och på helgdagarna satt kejsaren på den vänstra delen. Den högra delen var tom och avsedd för den verklige härskaren - Kristus. På vardagarna bytte kejsaren plats och kejsaren styrde alltså i Kristi namn. Vid särskilt högtidliga tillfällen lades evangeliet på tronen och den världsliga härskaren stod bredvid för att ytterligare stärka denna symbolik.

Med början på 300-talet skedde ett egendomligt byte av epitet mellan Kristus och kejsaren. Kristus började i kyrkans böner mer och mer att kallas konung, världsalltets konung medan kejsaren kallade sig herde, själadoktor etc.

För att understryka att kejsaren ändå inte var Kristus eller Gud så ingick det i kejsarskruden en väska med jord, en akakia, som skulle kejsaren att denne var förgänglig och dödlig. Om han inte var from och gudfruktig var han inte längre kristen kejsare utan en tyrann, och därför också möjlig att avsätta. En sådan syn på kejsarmakten förklarar egendomliga motsägelsefullheten i den bysantinska historien mellan sakraliseringen av härskaren och de ofta kommande statskupperna med avrättning, förnedring, stympning och mord av kejsare. Ena dagen omgavs kejsaren med gudomlig vördnad, nästa dag låg han stympad och vanställd i ett dike.

Det fanns också, och det får vi väl inte glömma, en syn på kejsaren som en vanlig människa, något som med all önskvärd tydlighet framträder till exempel hos den bysantinske statsmannen Psellos (1100-talet) i hans beskrivning av alla kejsare som han kände med alla deras negativa och bara alltför mänskliga karaktärsdrag. Läsaren matas med inbilskhet, svek och mord sida upp och sida ner.

DEN HELIGA MAKTEN

Allteftersom lade sig patriarken också till med olika världsliga härskarattribut. Biskopsdräkten, sakkos, är modellerad på kejsarens dräkt, liksom också mitran. De rituella solfjädrar som används under biskopsgudstjänsten är likaså en beståndsdel av hovritualen. Detta övertagande skedde efterhand och en rysk biskopsgudstjänst av idag är det absolut bästa sättet att uppleva något av den bysantinska kärleken för prakt och ceremoni. Det fanns alltså i Bysans ett komplicerat samspel mellan kejsarbild, Kristusbild och patriark/biskopsbild. Kristusgestalten sammansmälte med kejsargestalten och patriarkgestalten med Kristus. Jordisk makt och himmelsk makt sammanstrålade på ett märkligt sätt i den bysantinska rituella världen och på ett sätt som betydligt skiljer sig från förhållanden i väst.

Det förelåg alltså en konkurrens mellan kyrka och stat om vilken av dem som skulle representera Kristus här på jorden. Striden om ikonernas vara eller icke-vara i Bysans på 700- och 800-talen kan just ses som en kamp mellan kyrka och stat om vem som hade den största rätten att vara Kristusikon. Det är betecknande att det var kejsarmakten och inte kyrkan som började ifrågasätta bruket av ikoner i kyrkan och i hemmen. Kanske protesten emanerade just i en önskan från kejsarens sida att vara den enda Kristusikonen och inte dela ikoniskheten med kyrkans företrädare. Ikonvännerna, till exempel Johannes från Damaskus, var också mycket fientligt inställda till den regerande kejsaren och det är klart att striden i mångt och mycket gällde kyrkans oberoende av staten. Det var egentligen en av de få stora striderna mellan kyrka och stat i Bysans, där man annars menade att förhållandet dem emellan skulle utmärkas av en samklang, av en symfoni.

MAKTENS MARTYRER

Under samma tid utvecklades i Kievriket en annan och motsatt syn på härskaren och härskandet än de den i Bysans, nämligen som något ont, något att distansera sig från. Denna förefaller emanera ur de ständigt pågående furstestriderna i Kievriket. Man såg furstar som stred mot varandra maktens och vinningens skull, furstar som inte bara visade mänskliga men framför allt omänskliga egenskaper. Det bästa exemplet är här berättelsen om furstebröderna Boris och Gleb.

När storfust Vladimir dog 1015 tillskansade sig sonen Svjatopolk orättmätigt makten i Kiev. Han höll om faderns död och förde bort kroppen i hemlighet.

När brodern Boris fick veta detta insåg han att Svjatopolk i sin maktlystnad traktade efter hans och Glebs liv. I stället för att försvara sig med vapen och hävda att han var den legitima arvtagaren valde han döden. I en inre monolog tar han avstånd från önskan att styra, ja från hela tanken på maktens härlighet:

[Äran och furstemakten] förgår och är mindre värda än spindelväv. Vart kommer jag efter att ha lämnat denna värld? Var får jag då? Vilket svar får jag? Var skall jag gömma alla mina synder? Vad vann min faders bröder och min far? Var finns deras liv och denna världens ära, purpurmanteln och gästabuden, guldet och silvret, vin och honungen, vinerna och den goda maten, de snabba hästarna, de stora och vackra husen, skatterna och ärebetygelserna i oändlighet och äran bland deras bojarer? Det är som om detta aldrig funnits, det försvann med dem.

Boris förnekar helt maktens sötma och maktens värde. Efter denna monolog kommer Svjatopolks och dräper honom. Sedan vänder sig Svjatopolk mot sin yngste Gleb, och dödar också honom.

Denna berättelse var mycket älskad i det gamla Ryssland. De var inte vanliga martyrer, de var strastoterptsy,de som utstår lidande, en term okänd för den bysantinska kyrkan.

Under sextonhundratalet skildrades sedan de gammaltroendes ledare Avvakums plågor och de för han utsattes för av makten på sätt. Artonhundratalsradikalernas öde i tsarens fängelser är nästa steg i denna tradition. Nittonhundratalshistorien ända fram till Brezjnevtiden ger ytterligare exempel på detta motiv och denna stereotyp i verkligheten. Den rättfärdiga människan som krossas av orättfärdiga härskare är ett motiv i rysk historia och i ryskt medvetande.

DEN KLUVNA MAKTSYNEN

Samtidigt uppfattades khanen som en orättfärdig härskare, en hedning och en plågare av de kristna, Det fick sin bekräftelse av alla plundringar som utfördes av khanens krigsmän. Ett annat sådant exempel på khanens grymhet som bokfördes av ryssarna var när han 1245 ville tvinga den rätttroende fursten Michail av Tjernigov att utföra hedniska bruk. Michail blev hellre martyr än utförde de hedniska ritualer, som krävdes av honom. Det fanns alltså under 12- och 1300-talen två tsarer i den ryska medvetandesfären: å ena sidan basileus (det grekiska ordet för kejsare) i Konstantinopel och å andra sidan khanen i Saraj. Båda kallades tsar på ryska, khanen tsar ordynskij. Å ena sidan applicerades den sakrala härskarstereotypen också på khanen men å andra sidan såg man honom som en ond tyrann och demon. Den splittring av härskarbilden som redan fanns under Kievrikets tidigaste period förstärktes här. Den ryska härskarstereotypen blev alltså splittrad och motsägelsefull, antingen sakral eller demonisk, medan det mera mänskliga härskarideal som fanns under tidig Kievtid sakta bleknade bort, om än inte helt.

När Ryssland befriade sig från tatarerna under slutet av 1300-talet och 1400-talet fanns alltså kvar tre härskarstereotyper att förhålla sig till: storfursten i Kiev utan särskilda sakrala drag utom att han skulle vara en from och gudfruktig ortodox kristen, den bysantinske kejsaren och den tatariske khanen. Ivan den förskräcklige förknippade sig själv med ytterligare ett härskarideal, nämligen kejsar Augustus, alltså den romerska härskaren men utan de kristna idealen.

MOSKVA, DET NYA ROM

Men trots allt försökte aldrig tsaren att befria Konstantinopel. Härskar uppträdande var ett annat: tro hade bara en plats, det fanns in akakia som kunde påminna tsaren hans jordiska ursprung. Sådana liknande drag har historiker sett tecken på att den härskarstereo som Ivan den förskräcklige appellerade till inte bara hade med kejsaren i Rom att göra, utan i lika hög grad med khanen. 1500-talets tsarer utvidgade sina domäner inom det gamla: khanatet istället för att försöka återerövra Konstantinopel. Ett annat bevis som anförts på Rysslands asiatiska orientering är den så kall Monomachs mössa. Den var en gåva till storfursten från khanen och tatariskt härskarattribut som kom att användas som de ryska härskar krona. Strax efter befrielsen, alltså i slutet på 1400-talet, så präglade storfursten mynt med arabisk inskripiption och med hans eget namn på arabiska. Befrielsen kanske snarast skall tolkas som ett byte av dynastier inom khanatet.

I detta sammanhang blir det också förståeligt varför den bysantinske kejsarens ödmjukhetsattribut saknades. En khan behövde inte några sådana för att legitimera sin makt. Den ryske allhärskaren är kanske skapad mycket av den bysantinska kejsarstereotypen som av föreställningen en maktfullkomlig och grym tatarisk khan.

Ivan den förskräcklige själv brukade se Augustus som sin anfader och brukade skryta med att han inte hade en droppe ryskt blod i sina ådror. Han försökte alltså koppla samman landet och tsarvärdigheten med det gamla Rom, om man så vill med ett västeuropeiskt stormaktsideal. I ett brev till Erik XIV klargjorde tsaren detta:

Ert folk har redan av gammalt varit tjänstaktigt mot mina förfäder. I gamla krönikor talas det om varjager, som befunno sig i självhärskaren Jaroslav-Georgs här; men varjagerna voro svenskar, följaktligen hans undersåtar, Du skriver, att vi betjäna oss av det romerska rikets sigill nej, det är vara förfäders eget vapen. För övrigt är det romerska oss icke främmande, ty vi härstamma från kejsar Augustus. Vi rosa oss icke och smäda dig icke; men vi säga sanningen, på det du måtte bringas till förnuft.

Alexej Michajlovitj lät också i samma anda på 1600-talet göra en inskription på latin pa sin tron i vilken han framställdes som romersk kejsare. Också Peter den store anslöt sig till detta ideal genom att kalla sin nya huvudstad Petersburg som naturligtvis både alluderade på hans eget namn och på Petrus som det gamla Roms skyddspatron.

DRÖMMEN OM LILLEFAR

Ibland projicerade de ryska bönderna detta ideal på den verklige tsaren och när tsaren inte visade sig vara god ledde det tankarna till att den som satt på tronen var en usurpator och att den verklige tsaren fanns någon annanstans. Det finns många sådana legender i den ryska folkloren. Olika lycksökare i den ryska historien anknöt till denna föreställningsvärld och utgav sig för att vara just den riktige tsaren. I rysk historia, särskilt från Den stora oredan i början av 1600-talet men också senare, dök det upp personer som angav att just de var den äkta tsaren. En dylik tronpretendent berättade en historia om hur han förts bort och fängslats och visade också bevis på att han var den riktige tsaren. Flera av dessa tronpretendenter fick också ett starkt folkligt stöd och blev ett allvarligt hot mot tsarmakten som sådan. Dessa “falska" tsarer är en i rysk företeelse, som nästan inte alls hade någon motsvarighet i Bysans eller i Västeuropa. Föreställningen om att Ryssland som centralmakt enbart övertog det bysantinska här skaridealet är alltså förenklad. Det är just samspelet och motsatserna mellan dessa olika identiteter som utgör en förklaring till den ryska historiska utvecklingen och den ryska synen på härskaren.

Ivan den förskräcklige med alla hans vansinnesdåd, som mordet på sin egen son i ett vredesutbrott, ansluter väl till den ryska tankens demonisering av härskaren. Hans uttryckta önskan att bli munk, hans uppträdanden som dåre i Kristus eller hans kompositioner av kyrkomusik visar snarast på ett försök att närma gamla härskaridealet från Kievriket, på en fåfäng strävan att bli en lillefar för sitt folk.

DEN EGENSINNIGA MAKTEN

Den ryske härskaren kom in att i samma grad som den bysantinska ha en självständigt agerande kyrka att ta hänsyn till. På grund av olika omständigheter var kyrkan ännu svagare än den i Bysans vad gäller förhållandet till statsmakten. De världsliga härskaremblemen ärvdes av de ryska hierarkerna från den bysantinska kyrkan, men inte deras innehåll.

Kampen om den nya tron under mitten av 1600-talet innebar ett nytt steg både sakraliseringen och demoniseringen av kejsargestalten. Tsaren Alexej Michajlovitj, som tillsammans med patriark Nikon införde de nya och för ryssarna främmande ritualerna efter grekisk förebild, försökte på alla sätt att likna en bysantinsk kejsare, medan han av dem som ville bevara de gamla ryska ritualerna, de gammaltroende, uppfattades som Antikrist eller Antikrists förelöpare. De gammaltroendes ledare Avvakum gjorde i sin fångenskap grova karikatyrer av kejsaren och bad sin son att tjära in den döde tsarens sarkofag för att visa att han tillhörde de onda. Dubbelheten i synen på härskaren blev här ytterligare understruken.

PETER DEN STORE

Peter hånade den ortodoxa kyrkan genom att grunda ett “de allra mest berusades koncilium". Han och hans vänner klädde ur sig till biskopar och munkar och drack sig redlöst berusade, läste och sjöng parodier den ortodoxa gudstjänsten. Texterna hade tsaren själv författat. Närvaron vid dessa sammankomster var för hovet och de högre tjänstemännen obligatorisk som det tidigare hade varit en plikt att gå i kyrkan. Det hela spelades också upp inför offentligheten. Det var en hädisk antiritual vars syfte bland annat var att minska kyrkans makt ytterligare. Maskerader av olika slag kom också att fungera på detta rituella sätt. Deltagandet i dessa blev under Peter den stores tid också en plikt, och gästerna tvingades sedan att fortsätta att bära sina maskeraddräkter också dagen därpå i sitt arbete på ämbetsverken. Biskoparna ålades att närvara vid dessa maskerader - men i sina vanliga dräkter. Syftet var också här uppenbart - att införa västerländska seder och chikanera kyrkan. Ett europeiskt kulturfenomen inympades i ett ryskt sammanhang och fick en helt annan betydelse och funktion. Alla dessa företeelser gjorde Peter den store i vida kretsar uppfattades som Antikrist eller dennes förelöpare och den demonisering av makten som redan funnits i den ryska traditionen blev här ytterligare förstärkt.

Samtidigt ökade - och det kanske är oväntat för oss - sakraliseringen av härskaren. Den har naturligtvis bland annat att göra med att Peter den store avskaffade patriarkämbetet och gjorde sig själv till den ryska kyrkans överhuvud, dock utan att likt den bysantinske kejsaren inneha någon liturgisk roll i gudstjänsten. Epitet som tidigare använts enbart om gud och Kristus började nu användas om kejsaren: Frälsare, Kristus, rättfärdighetens sol, ord från de liturgiska texterna. Kejsaren möttes på sina resor med texten: “Välsignad vare den som kommer i Herrens namn", alltså den text som enligt evangelierna mötte Kristus vid intåget i Jerusalem. Vissa av dessa epitet förekom också i väst och ingick i en barockretorik i prisandet av härskaren. Skillnaden var att dessa epitet i sitt ryska sammanhang uppfattades bokstavligt och inte metaforiskt eller som retoriska överdrifter.

GUD OCH DEMON

De ryska nationellt sinnade filosoferna i mitten av 1800-talet, slavofilerna, förstärkte denna ambivalenta syn på härskaren. De flesta slavofiler var mycket tveksamt inställda till härskarna och härskandet över huvud taget. Anledningen till att man bad för kejsaren så ofta i gudstjänsten var inte att han var särskilt helig utan tvärtom, menade man, extra syndig och behövde extra många böner för att få syndernas förlåtelse. Tsaren tog på sig det syndigaste uppdrag som fanns i världen, nämligen att härska. Vad slavofilerna längtade efter var emellertid en tsar-batjuska, en lillefar-tsar, en god härskare som ett ideal som aldrig existerat i Ryssland men som man menade hade funnits i det gamla Kievriket.

SLUTET PÅ TSARTIDEN

Den högsta självhärskarmakten tillkommer alla ryssars Kejsare. Att var honom underdånig bjuder ej blott fruktan och samvete, utan Gud har själv så befallt.

De kända ryska religionsfilosoferna från sekelskiftet, Vladimir Solovjov, Pavel Florenskij, Sergej Bulgakov, Nikolaj Berdjajev fortsatte denna tradition av sakralisering respektive demonisering av makten i Ryssland. Makt kommer från Gud eller från djävulen, den växer inte fram genom mänskliga beslut och gemensamma ställningstaganden. Berdjajev skriver:

Makten innebär alltid ett inträngande av en hemlighetsfull princip i de mänskliga relationerna, som antingen utgår från gud eller djävulen.

De ryska terroristerna i slutet av 1800- och början av 1900-talet som hade som sitt främsta mål att mörda monarken, och som lyckades mörda Alexander II 1881, förstärkte bara denna demonisering av kejsarmakten. Kejsarna var onda och det utan några som helst nyanser. Den konservative 1800-talspoeten Fjodor Tjuttjev skrev däremot att det var som om Gud hade dött när han fick meddelandet om att kejsaren var död.

Vissa delar av den radikala rörelsen i Ryssland före revolutionen ägnade sig dock åt en avsakralisering av härskaren. Det bästa exemplet är här vandrarkonstnären Ilja Repins härskarporträtt, “Statsrådet sammanträder" från 1901, där härskaren har blivit en ämbetsman bland andra ämbetsmän utan uppseendeväckande drag, inte längre en ikon av sig själv. Det är svart för betraktaren att upptäcka tsaren bland alla uniformsklädda män på bilden.

Vad som nästan helt saknas den ryska uppsättningen a drag som kan beskriva härskaren är den demokratiske, lyssnande ledaren, I bilden av kejsarna finns dock ibland drag som går utöser de motsatser som jag talat om här: Katarina den andra ville, men kunde inte ansluta sig till den västeuropeiska föreställningen om den upplysta monarken.s Nikolaj II försökte å sin sida att ansluta sig till hög- borgerlighetens livsstil, på samma sätt som till exempel Oskar II i Sverige. Dessa drag i härskarbilden är alltså inte särskilt starka det ryska sammanhanget.

LENIN OCH STALIN TAR VID

Efter Lenins död blev han föremål för skapandet av en ny religion. Firandet av första maj och revolutionsdagarna på Leninmausoleet hade sin direkta motsvarighet i firandet av gudomliga lirurgin i kyrkan. Kalken och vinet står i den ryska kyrkan på en duk som lagts på altaret, en duk med en helgonrelik insydd. Det ska påminna om att gudstjänsten i fornkyrkan firades på martyrernas ben, dvs. ovanför deras grav. Ledarna stod på samma sätt på podiet och under dem i mausoleet fanns Lenins balsamerade kropp. Nattvarden fick här sin motsvarighet i den måltid som ledarna förtärde i ett speciellt rum inne i mausoleet som avslutning på festligheterna. Slagord som “Lenin är mera levande än alla levande" myntades och partiboknummer ett gavs vid nyutdelningar av partiböcker under sovjettiden till Lenin.

Den tidigare sakraliseringen och demoniseringen av härskaren återkom helt enkelt med Stalin: det ceremoniella beteendet, titlarna, onåbarheten, allkunnigheten, oberäkneligheten, allt detta passar ju in i en bysantinsk och delvis också en tatarisk härskarstereotyp.
Stalins förhållande till Lenin kom att modelleras på kejsarens förhållande till Kristus. Lenins texter (liksom Marx´ och Engels´) ersatte evangelieboken. Stalin fick ofta uppträda på portätt med bok i handen eller med bokrulle som Kristus på ikonerna. Stalin handlade liksom den bysantinske kejsaren inspirerad av ordet. Hekatomberna av offer för Stalins grymheter ansluter bara alltför väl till den demoniska synen på den ryska härskaren.

Gorbatjov bibehöll delvis de gamla härskarattributen och delvis anslöt han sig till ett västeuropeiskt ledarideal: den välutbildade politikern med världsomfattande kontakter. En mycket intressant undersökning har gjorts om härskarstereotypernas roll vid statskuppen mot Gorbatjov i augusti 1991. Två amerikanska forskare har visat hur sovjetisk TV i sina sändningar från kuppmakarnas presskonferens konsekvent försökte att underminera kuppmakarnas härskarstatus. Konferensen sändes utan klipp så att olika malörer och fadäser från kuppmakarnas sida kom med i sändning. Janajev, som var huvudperson under presskonferensen, fråntogs en kraftfull framtoning som kunde ha förmedlats av hans röst och texten i räddnings— kommitténs kommuniké genom att man istället hela tiden i bild återkom till hans darrande händer. Genom att TV klädde av dem härskarrollen kunde man inte ta kuppmakarna på allvar.

JELTSIN

Mystiken, gåtfullheten och maktfullkomligheten som omger Jeltsin ansluter till det bysantinska idealet. Diskussioner efter senaste omvalet av Jeltsin om olika mer eller mindre högtidliga ceremonier vid presidentinstallationen hade ett direkt samband med detta bysantinska härskarideal. När Jeltsins före detta livvakt Korzjakov i en bok velat svärta ned sin före detta arbetsgivare har han gjort detta inte genom att visa att Jeltsin för en felaktig politik, utan genom att desavouera härskarbilden av Jeltsin. Det rika bildmaterialet i boken visar Jeltsin enbart som en tjock och töntig gubbe, vilket punkterar alla traditionella ryska härskarstereotyper. Bilderna polemiserar mot bilderna av en kraftfull ledare som Jeltsin publicerat som ett fotoappendix till sina memoarer. Den bedrövliga bildkvaliteten i Korzjakovs bok skulle i förstone kunna ses som ett misstag från förläggarens sida men kan också uppfattas som ett mer eller mindre medvetet sätt att avmystifiera Jeltsingestalten.

Texten i Korzjakovs bok visar en ledare enbart intresserad av småttigheter: vilka presenter han får, vilken mat han tycker om, hans alkoholmissbruk, hans lynnighet. Det är som naturligtvis är skriven ur en livvakts perspektiv på sin arbetsgivare men det är också en antibok som helt motsvarar det ryska sättet argumentera för och mot en härskare.

Jeltsins uppträdande som narr passar väl in i en rysk men, märk väl inte bysantinsk härskarroll: både Ivan den förskräcklige och Peter den store uppträdde på ett mycket märkligt sätt. Naturligtvis kan detta uppträdande förklaras av presidentens alkoholkonsumtion, men det finns kulturella ramar också för hur en människa fungerar som berusad. En rysk ledare har rätt att uppträda konstigt, det förstärker och inte försvagar hans maktposition.

Vad som är starkt i Jeltsinbilden är alltså det icke-ceremoniella beteendet.  Det rituella beteendet är däremot inte framträdandet men finns alltså latent i kulturtraditionen. Något som Jeltsinbilden från tidigare härskarstereotyper är avsaknaden av osårbarhetsideal, alla vet och talar öppet om hans hjärt- och alkoholproblem, han ger intryck av en sjuk person, till skillnad från de sovjetiska ledarna som antingen var friska eller döda. Han uppträder i detta sammanhang inte som presidentämbetets ikon.

I bildmaterialet i Jeltsins memoarer understryks enkelheten, närheten till folkets problem, samvaron och uppträdandet som en vanlig människa men med statsmannalik värdighet, drag som kanske framför allt ansluter till ett västerländskt (nordeuropeiskt, tyskt eller amerikanskt) härskarideal, men som har föga med den ryska traditionen att göra.

Ett annat drag som snarast har med Bysans att göra är understrykandet av den nära förbindelsen mellan presidenten och kyrkans överhuvud patriarken Alexij. En av fotografierna i boken visar presidenten som skakar hand med patriarken mot bakgrund av Andrej Rubljovs Treenighetsikon. Här möts den bysantinska föreställningen om samklang mellan kyrka och stat och en bysantinsk och rysk föreställning om härskaren som garant för landets enhet och odelbarhet.

I Jeltsinbilden finns också föreställningen om den ryske presidenten som internationell politiker. Han avporträtteras i ledigt samspråk med västerländska ledare, inte som tidigare sovjetiska ledare i uppstyltade poserande bilder i samband med underskrifter av olika avtal. Ett viktigt drag är här Jeltsins lidelse, som han själv skriver, för tennis, som naturligtvis är en emblematisk sysselsättning för en modern västerländsk politisk ledare. På samma sätt hade tidigare sovjetiska ledare ägnat sig år jakt (till och med Lenin förknippas i den sovjetiska hagiografin med jakt) som förknippas med en monark och hans uppträdande. Jeltsinbilden skiljer sig alltså i viktiga delar från den traditionella ryska härskarstereotypen, men det är denna gamla roll som finns i det kulturella minnet och som vi då och då kan se drag av i Jeltsins uppträdande.

DEN RYSKA SÄRPRÄGELN

Det förakt mot politiker som finns i nästan hela världen innehåller i ett ryskt sammanhang ytterligare ett idéhistoriskt element som försvårar skapandet av en nyanserad syn på politiker. De våndor som den ryska politiska världen hade under hösten 1998 att skapa en ny regering efter Kirijenko måste alltså ses mot denna idéhistoriska bakgrund. Det ryska samhällets politikerförakt innehåller både en portion vanligt missförtroende som vi också känner till från väst och en demoniserad syn på härskaren som både har en sovjetisk och en gammalrysk bakgrund. Härskaren - må han vara president, premiärminister, partiledare eller tsar, bedöms inte som realpolitiker med dygder och brister utan som en person med vilja att handla omoraliskt och ont, som en Antikrist. Den traditionella synen på härskandet och härskaren gör en politisk situation ännu svårare. Vad som skiljer dagens situation från tidigare den större komplexiteten i härskarsynen i jämförelse med tidigare epoker.

Vad jag här velat visa är hur olika härskarstereotyper samverkat i ryska historien. Vad som kanske mest framträdande är den samtidiga sakraliseringen och demoniseringen av härskaren, något som naturlig innebär ett tungt arv i försöket idag bygga upp nya politiska strukturer. Det politikerförakt som kanske finns i varje samhälle har här en djupare bakgrund, och kan därför också vara svårare att operera med vid skapandet av en fungerande demokrati. Efter Kievtiden finns det heller in föreställning om maktdelning. Härskaren är ensam och suverän i sitt härskande. Synen på härskaren i Ryssland är komplex och består av olika element, element som också är av betydelse för att förstå den skiftande ryska uppfattningen av det egna landet som ett bysantinskt imperium, europeisk supermakt, ett land bland andra i Europa, ett euroasiatiskt rike eller som det heliga Ryssland.