Myten och historien om en intellektuell legend - Walter Benjamin

Lugnet på Ibiza var bedrägligt. Året därpå, 1933, skulle Benjamin, tidigare ofta på självvald flykt, tvingas i exil. I takt med att den politiska oron tilltog blev det allt svårare för honom att ordna sin försörjning. Den mindre kände brödskrivaren och radioprataren Benjamin slutade visserligen inte att skriva, men bara en bråkdel av materialet blev tryckt, och honoraren var ofta skamligt låga. När inga andra möjligheter fanns gick rariteterna ur det personliga biblioteket till försäljning. Även de mer angelägna manuskripten var i dåligt skick, och var Benjamin än befann sig bar han på ofärdiga projekt.

Slutpunkten nådde han 1940 i den lilla byn Port Bou vid den franskspanska gränsen, där Benjamin avled vid fyrtioåtta års ålder. Han var i dålig fysisk hälsa och utan tro på att kunna undgå Gestapos blodhundar. De sista dagarnas dramatik kunde vara hämtade ur en effektsökande roman. Varför Benjamin nyligen blivit huvudperson i en roman, Jay Parinis Benjamin's Crossing, är svårt att förstå - det biografiska materialet innehåller redan allt vad en spänningstörstande läsare kan önska.
 
Den biografiska forskningen har noga undersökt omständigheterna kring Benjamins död. Var det verken självmord genom en överdos av morfin? Varför upphävdes ett beslut att skicka tillbaka flyktingarna över gränsen bara timmarna efter Benjans död? Vilket manuskript var det Benjamin bar i sin portfölj och vårdade med sådan omsorg? Och vart tog detta manuskript vägen? Länge rådde även osäkerhet om var kroppen blivit begravd.

KRIG OCH UNGDOM

Första världskriget hade Benjamin försökt provocera med ordlöshet. Kriget möttes med entusiasm i vida kretsar, en reaktion som väckte förakt hos Benjamin och flera av hans närmaste vänner. Några av dem protesterade med den mest definitiva av tystnader: självmord. Dessa unga intellektuella (Benjamin var tjugotvå när kriget bröt ut) svärmade för anden, och utförde sina gester i en slags estetiskt-moralisk indignation. Men även om deras handlingar avslöjade stora mått av politisk naivitet såg de klarare än många andra på de intellektuella faror som kriget förde med sig.
 
I synnerhet gällde det de nationalistiska ordsalvornas tomhet. Politiker, författare och vetenskapsmän som tidigare utkämpat bittra politiska strider stämde in i den kör som manade till enighet i fosterlandets intresse. Det var varken första eller sista gången som den nationella samlingens retorik användes i syfte att marginalisera "inre" fiender och väcka lusten till mobilisering; det "gemensamma" fosterländska intresset slog undan grunden för varje försök till mer nyanserad debatt.
 
För Benjamin och flera av hans vänner fick ett av alla de tal som riktades till nationen en speciell betydelse. Det hölls i München i november 1914 under rubriken "Krig och ungdom". Talaren var läraren och reformpedagogen Gustav Wyneken, och egentligen sade han inte något annat än vad flera andra redan sagt, när han hävdade att fosterlandet hade fiender överallt. Bara något år tidigare hade Wyneken ondgjort sig över att det var tillräckligt att nämna några av de nationalistiska stickorden för att mötas av applåder och hurrarop. Men några månader efter krigsutbrottet hade han en helt annan syn, vilket i och för sig inte var något märkvärdigt. Flera offentligt kända personer hade presterat liknande volter.
 
Men för Benjamin var denne talare inte lik någon annan. Han hade lärt känna Wyneken som en beundrad lärare under sina tidiga skolår, och ägnat en stor del av sin ungdom åt den rörelse som utgick från Wynekens idéer om bildning och pedagogiska reformer. Programmet bottnade i ett idealistiskt världsförbättrarpatos och en tanke om att det fanns ett behov av en helt ny mentalitet, som endast kunde utgå från de yngre generationerna. Enligt egen uppgift blev Benjamin en närmast fanatisk lärjunge till Wyneken. Med stort allvar verkade han för rörelsens organisering, han skrev artiklar, höll föredrag och deltog i otaliga debatter och möten. Även efter brottet med Wyneken betraktade Benjamin mötet med honom som ungdomsårens viktigaste intellektuella erfarenhet.

Wynekens eftergifter till den nationalistiska opinionen medförde en personlig och intellektuell vändning i Benjamins liv. Han hade både haft sina vänner och livsuppgifter inom den tyska ungdomsrörelsen, men nu skingrades såväl kretsen som den intellektuella övertygelsen genom en av krigets många oförutsedda konsekvenser.
 
Möjligen blev dessa erfarenheter betydelsefulla också för den personliga mognaden. Den unge Benjamin, som vuxit upp i en ekonomiskt mycket framgångsrik och till stora delar assimilerad judisk familj, förenade sitt engagemang för pedagogiska reformer och en vitaliserad tysk ungdom med brådmogenhet och moralism. Bekännelsen till en "demokratisk" bildningstanke gick hand i hand med arroganta filistermanér.
 
Men det var en sida hos honom som framträdde även senare, bland annat när han ondgjorde sig över den omåttliga bristen på bildning och kultur i de universitetsmiljöer han likafullt tillbringade så mycket tid i. Inte ens studenterna från "de bättre klasserna" avvek enligt Benjamin från det nedslående mönstret. En social konservatism kom även till uttryck i Benjamins smak för det mondäna, och kanske var det också snobben i honom som lade ner sådan omsorg på att bidra till skapandet av myten Walter Benjamin.

DEN AKADEMISKA FÖRVISNINGEN

Berättelserna om Benjamins avhandling lever av en blandning av historia och myt, som redan författaren själv bidrog till. Visserligen är det sant att han blev offer för akademiska intriger, och att avhandlingen mottogs med oförståelse av den positivistiske filosofen Hans Cornelius, som fått i uppdrag att avge sitt utlåtande. Mera sällan nämns att samme Cornelius varit Theodor Adornos handledare eller att Max Horkheimer delade den kritiske professorns uppfattning om den allt annat än konventionella texten.
 
Att det först var en klokare eftervärld som insåg verkets storhet var en uppfattning som förbereddes av författaren enligt Benjamin var både forskare och kritiker ointresserade av vad han åstadkommit. I själva verket blev uppmärksamheten stor när arbetet utgavs 1928 av Ernst Rowohlts förlag i Berlin. Boken recenserades internationellt och mottogs med övervägande positiva ordalag.
 
Redan året innan professor Cornelius avslag, som innebar att Benjamin drog tillbaka sin habilitationsavhandling, hade den andra, mer betydande vändningen i hans intellektuella orientering inletts. Med hänvisning till det historiska förloppets krav sökte sig Benjamin vid mitten av 1920-talet mot den radikala materialismen.

Det har sagts att detta innebar att han lämnade de esoteriska rymderna - det är biografen Momme Brodersens uppfattning - men av bland annat de historiefilosofiska teserna, som var något av det sista Benjamin skrev, framgår hur viktig metafysiken var även efter den materialistiska nyorienteringen. Enligt Benjamins egen utsaga förblev hans tänkande i grunden teologiskt, och det är tydligt att han även i sina historiematerialistiska försök skrev med ett messianskt perspektiv för ögonen.
 
Brodersen ångrar för övrigt sin beskrivning av Benjamins utveckling. Ännu i mitten av 1930-talet var något närmast mystiskt och besvärjande närvarande i vissa texter, vilket får Brodersen att konstatera att den esoteriske Benjamin egentligen lämnade ett mycket begränsat utrymme åt den politiska och sociala kritiken. Brodersens framställning snubblar över flera motstridiga beskrivningar av Benjamins verk. Sina förtjänster har den som levnadsteckning, inte som intellektuell biografi, om vi med detta förstår ett försök att göra själva tänkandet mera begripligt och tillgängligt.
 
På den punkten ger den franske kultursociologen Michael Löwy bättre vägledning i sin bok Förlossning och utopi. Löwy presenterar en idé och kulturhistorisk ram som underlättar förståelsen av Benjamin, utan att trivialisera dennes originalitet. Han visar att det är ett misstag att förstå relationen mellan radikal materialism och messianism som en motsättning. Tvärtom ingår dessa poler närmast en fusion i Benjamins historiefilosofi. Löwy ser detta som ett utslag av en antikapitalistisk, nyromantisk position som företräddes av flera intellektuella judar i det tidiga 1900-talets Tyskland. Deras kritik, bland annat av iden om det kontinuerliga framsteget, sökte sig i båda dessa riktningar: dels till en återupptäckt av den judiska messianismen, dels till den frihetliga, anarkistiskt färgade utopin.

KÄRLEK OCH MATERIALISM

Materialisten Benjamin lyckades aldrig övertyga sina närmaste. Hans strävan mot ett förvärldsligande av filosofin resulterade i en märklig kombination av en påfallande grund materialism och ett fortsatt skådande mot en annan värld. Det saknades visserligen inte förbindelser mellan dessa poler. I flera texter är närheten både till det utopiska och apokalyptiska påtaglig, som när Benjamin uttrycker en gåtfull aning om uppvaknandets möjlighet, eller låter barnets blick och naiva klarsyn utgöra en tragisk erinran mot sökandet efter omedelbarhet. Förlösningens tematik förblev central för Benjamin, oavsett om den framställdes som sorg och förlust, eller som en strimma av hopp.
 

DEN MIKROLOGISKA BETRAKTELSEN

Samma år som Ernst Rowolths förlag publicerade den ratade avhandlingen, 1928, utgavs Einbahnstrasse. Detta egensinniga montage av texter, där gatans skyltvärld får vägleda utforskningen av den moderna erfarenheten, innebar att Benjamin inledde en strävan med moderniteten: i en situation där sakligheten och kontemplationen spelat ut sin roll anvisar reklamens kaskadspråk de tidsenliga formerna för kommunikation. Men anslutningen till det tillfälliga och punktvisa motverkades på andra plan i Benjamins text, som präglas av ständiga uppror mot den egna situationsbeskrivningen. Inte minst förunderligt är att ett i så hög grad litterärt verk dömer skriften i bokform till undergång.
 
I texten om den enkelriktade gatan (den omutliga riktningen erinrar om ängelns belägenhet i de historiefilosofiska teserna) utvecklade Benjamin sitt mästerskap i vad som har kallats den mikrologiska betraktelsen. Metoden skulle återkomma i utkasten till det väldiga arbetet om Paris passager, liksom i den mer sparsmakade barndomsskildringen från sekelskiftets Berlin. I skenbart enkla föremål och fenomen börjar nedstigandet i den moderna kulturformen: "de djupaste 'akten är förbehållna det mest vardagliga." Det är ett arkeologiskt projekt som gör anspråk på att utforska skede utan gräns till nuet.
 
I Einbahnstrasse belyses metodiken under skylten "Frimärksaffär": "För den som går igenom buntar med gamla brev säger ofta ett utgånget frimärke på ett sönderrivet kuvert mer än dussintals genomlästa sidor." Anmärkningen kan leda tankarna till Roland Barthes och det punctum -begrepp denne utvecklade i en dunkel essä om fotografiet. Ämnet fångade även Benjamins uppmärksamhet. I en kortare text om fotografiets historia iakttog han den avauratisering av världen som var knuten till de moderna reproduktionsteknikernas succé under 1800-talet. Barthes och Benjamin delade även upptagenheten vid tecknet, och deras semiologiska böjelser utmynnade inte sällan i en likartad teoretisk esteticism.
 
Historiskt och intellektuellt är avståndet stort mellan Benjamin och den tidige Barthes (Mytologiernas författare). Men de framträdde med liknande anspråk på att avslöja och maskera, och var i den meningen knutna till en ideologikritisk tradition. Deras illa dolda förtjusning över den egna förmågan till konstfulla abstraktioner var därför, liksom förkärleken för det fragmentariska, led i en modernistisk revolt. Benjamins essä om konstverket i reproduktionsåldern utmynnade i en front mot fascismens estetisering av politiken, och trots den kritik som mötte denna text rörde han sig inom samma problemsfär som Horkheimer och Adorno behandlade i Upplysningens dialektik. Det postmoderna tvivlet om själva möjligheten att demaskera låg fortfarande vilande i en apolitisk framtid.
 
Kanske var det främst själva formen som konstituerade Benjamins omorientering i slutet av 1920-talet: idealistens språkliga motsträvighet ersattes av modernistens lynniga följsamhet. När Benjamin koncentrerade sina analyser till kulturindustrin och den moderna livsformens rotsystem närmade han sig kretsen vid Institutet för social forskning, som periodvis även skulle stödja honom ekonomiskt. Men sympatin brast vid flera tillfällen, och mer än en gång avlystes utlovade publiceringar av Benjamins manuskript.

EXEGETIK OCH MODE

Fenomenet förekommer både i teoretiska kommentarer och tillfälliga recensioner, och dessvärre även i texter som utger sig för att vara introduktioner till Benjamins tänkande. Något liknande har flera gånger hänt när modern fransk filosofi introducerats på svenska. Varken förståelse eller dialog kan följa av inledningar som inte förmår överskrida filosofins inre retorik.
 
Norbert Bolz och Willem van Reijen konstaterar i en delvis informativ, delvis bara suggestiv essä att det uppstått en viss receptionsförvirring kring Benjamins verk. Något annat vore förvånande. Redan för Benjamins samtid stod det klart att han befann sig "vid sidan av alla strömningar", vilket också blev titeln på Adornos sista artikel om vännens egenartade tänkande. Till detta kommer att han var verksam över ett flertal områden. Det finns en Benjamin för filosofen, en för historikern, en för kritikern, en för översättaren, en för mediateoretikern, osv.
 
Betecknande nog strider forskarna om Benjamins intentioner. Det finns många skäl till oenighet, redan stilen skapar stora svårigheter. Dessutom är flera verk endast kända som preliminära manuskript, vilket visserligen skapar utrymme åt kommentatorernas stridslust och fantasi, men samtidigt innebär att tvärsäkra tolkningar måste bemötas med misstänksamhet. Exegeternas allvar står helt enkelt i motsättning till utkastens öppna karaktär.
 
Det tydligaste exemplet är Passagearbetet, den samling av material, excerpter och utkast som var skörden av åren på Bibliotheque Nationale i Paris. Detta djärva försök att teckna modernitetens historia inleddes i slutet av 1920-talet, och skulle med vissa avbrott sysselsätta Benjamin under mer än ett decennium. När Hitlers offensiv under våren 1940 tvingade honom att fly från Paris fick han hjälp av vännen Georges Bataille att gömma materialet i biblioteket. Det hade antagit väldiga proportioner, men var långt ifrån en fullbordan.

Momme Brodersen hävdar att det i stort sett är omöjligt att fastslå hur författaren tänkt sig att materialet skulle komponeras innehållsligt och metodologiskt, och beklagar närmast att det överhuvudtaget har getts ut. På samma sätt menar han att de historiefilosofiska teserna aldrig var avsedda att publiceras, och egentligen bara kan ge upphov till missförstånd genom den "kuriösa" förbindelse de upprättar mellan teologin och den historiska materialismen. Likafullt instämmer den obeslutsamme biografen i vad andra sagt, nämligen att teserna blev något av ett filosofiskt testamente, och att de visar hur det nya kriget förmörkat Benjamins tänkande och aktualiserat idéer som varit viktiga i tidigare perioder av hans liv.
 
Vi kan vara tacksamma över att Rolf Tiedemann, som först utgav Passagearbetet, hade en annan uppfattning om materialsamlingens värde. Bland mycket annat ger även dessa texter prov på Benjamins strävan att förena den mikrologiska betraktelsen med en övergripande historiefilosofisk vision. Benjamin tvingar sina läsare att se nytt och annorlunda, lyfter fram okända gestalter, ting och händelser som sammanförs i en drömlik födelsebild. I ett brev till Scholem beskrev han sitt väldiga panorama över modernitetens barndom som ett försök "att fixera historiens bild i tillvarons mest oansenliga kristallisationer". Men i det skick Benjamin lämnade materialet måste dess verkan förimpressionistisk.
 
Mot den bakgrunden kan vissa nutida läsare ge ett villrådigt intryck. Några av dem bejakar och exploaterar ofullständighetens dunkel i en tidsenligt förtjusning över det fragmentariska. Dessa läsare besväras inte av hur vi vet om den form som Benjamin såg att använda i slutversionen. Det fragmentariska, traditionsöverskridandet och tendensen att närma sig världen på samma sätt som en text - detta är postmodernismens Benjamin. Men en sådan läsning förbiser, bland mycket annat, att Benjamins analogi Alan världen och texten var grund i en religiös och mystisk lära.

Mycket annorlunda ter sig de byggmästare som vill ta vid där Benjamin slutade. En av dem, holländaren Henk de Weerd, uppmanar sina kollegor att utföra egna versioner av passagearbetet, och har själv utfört en sådan "konstruktion". I en uppsats med den absurda titeln "Finishing Walter Benjamins Passagen-Werk" förklarar Weerd att försöket vilar på anvisningar i Benjamins noteringar om sitt arbetes komposition och listor över vilka teman han hade för avsikt att behandla. Men varför skulle dessa vara mindre preliminära än det övriga materialet?
 
I maj 1994 invigdes den israeliska konstnären Dani Karavans monument över Benjamin i Port Bou. Även skrivande intellektuella reser monument. Visserligen har de senaste decennierna beskrivits som "an age of decanonization", men ironiskt nog har nya namn upphöjts i detroniseringspolitikens spår. Den vördnadsfulla exegesen, det inåtvända och retoriska går hand i hand med kritiken mot vetenskapens traditionella anspråk och entydiga sanningsbegrepp. Återigen bevisas en gammal sanning: auktoriteter har mer än att försvinna en tendens att byta namn.

Benjamin har blivit en av citatslavarna. Varken de främmande traditionerna eller hans numera otidsenliga jakt på utopisk ursprunglighet har kunnat hindra detta. Men det exegetiska intresset förbiser även att kritiken, filosofin och historien hos Benjamin får liv först genom sitt subjektiva moment. Benjamins arv tycks inte föreskriva ett seende, utan sammanfattas snarare i imperativet: se annorlunda! Här finns spår av diktarfilosofens typ, och kanske, mera precist, en diktarfilosofi för historikern.
 
Den brist på anpasslighet som präglade Benjamins livsverk uttrycker till sist ett motstånd mot en distinktion av central betydelse i modernitetens idéhistoria: distinktionen mellan konst och vetenskap. Benjamins vägran att underkasta sig denna splittring ger perspektiv på hans oförmåga att inrätta sig efter universitetens, traditionernas och genrernas krav. Men den kan också kasta ljus över receptionsförvirringen: om kampen om prioritet i tolkningen blir en strid mellan vetenskapliga områden förutsätter man just de distinktioner som Benjamin försökte upphäva.

FLYKTVÄGAR

Våren 1939 informerades den tyska ambassaden i Paris om att Benjamin blivit landsförvisad. Den nazistiska polismakten hade slagit ner på en artikel från 1936 där han uttalat sin antifascistiska ståndpunkt. Vid krigsutbrottet i september förändrades villkoren på nytt. Stora grupper av utländska medborgare i Paris uppmanades att bege sig till Stade Colombe. I tusental samlades människor på den stora fotbollsstadion för vad flera av dem trodde var rena formaliteter. De kvarhölls under tio dygn.

Benjamin och andra landsflyktiga tyskar transporterades därefter till ett läger i en liten stad mellan Paris och Lyon. Det provisoriska miniatyrsamhället hade sitt centrum i en övergiven möbelfabrik. Benjamins internering varade endast några månader, men han utvecklade stor aktivitet och hade snart inrättat sitt liv på det enda sätt han kände. Han initierade utgivningen av en tidskrift, höll föredrag bland annat om begreppet skuld och bidrog till lägrets litterära sammankomster med recitationer och tal.
 
I slutet av året var Benjamin tillbaka i Paris. I ett riskfyllt uppror mot brådskan förnyade han sitt besökskort på Bibliotheque Nationale, och skrev under vintern sina teser om historiefilosofin. Samtidigt undersökte han möjligheterna att utvandra till USA. Senare lyckades Max Horkheimer utverka de tillstånd han behövde, men Benjamin genomförde aldrig den resa som flera av medlemmarna vid Institutet för social forskning företagit.
 
Våren 1940 utlöste den tyska offensiven en massflykt från Paris. I sällskap med sin syster Dora kom Benjamin i början av sommaren till Lourdes, den vallfartsort där Bernadette Soubirous ett knappt sekel tidigare mött jungfru Maria. Nu var staden tillfälligt uppehåll för den stora människoströmmen. I slutet av augusti fortsatte färden till Marseille, senare till gränsen vid Port Bou. Efter en svår vandring över bergen avled Benjamin i den spanska gränsbyn den 26 september 1940.
 
Även livet hade formats till en historisk bild, blixtlik och evigt samtida. Men det vore djupt ironiskt om minnet av Benjamin stelnade till ett monument, eller än värre, reducerades genom modets smak för upprepningar. Benjamin själv återkom gång på gång till sådana frågor, och brottades med möjligheterna att se förbi monumenten, att lura modets flyktighet och söka sprickor i kulturindustrins mekanismer. Vilken väg skall hans läsare följa?