Skärvor av samtid

Om virtualitet, förintelsen och ett predikament i Edinburgh

Jag är lite skeptisk. I denna essä vill jag reflektera över två sätt som, från min horisont, samtiden tycks förstå sig själv på, och som sannerligen kan verka fjärran från varandra: den digitala revolutionen, och arvet efter Förintelsen. I det förra fattar samtiden sig själv gentemot en föreställd framtid, i det senare genom en bearbetning av det förflutna. Den massmediala ytligheten — stundom prisad, stundom beklagad — tycks vara ljusår från den mörka avgrund som Förintelsen öppnade, och som femtio år inte lyckats sluta igen, utan som tvärtom med oförminskad styrka stirrar in i dem som vill utforska dess djup.

Kanske kan avståndet mellan denna yta och detta djup inte överbryggas av någonting alls, och kanske allra minst i teorin. Kanske existerar de samtidigt, men utan inbördes förbindelser. Ända måste de mötas, och har för mig mötts, i erfarandet av deras samtidiga existens, det massmediala glittret och folk- mordets mörker. Utifrån den erfarenheten är denna text skriven.

Jag vill emellertid också reflektera över samtidsbetraktelsens idé som sådan, och över de paradoxer som den härbärgerar, eftersom varje analys av den egna tidens självmedvetande även måste vara ett uttryck för detta medvetande.

SAMTIDSBETRAKTELSENS METAFORER

“Ack! Det upptäckte jag blott alltför snart. Da jag vred huvudet något at sidan förnam jag, till min utomordentliga fasa, att klockans väldiga, glittrande, sabelliknande minutvisare under loppet av sin timslånga kretsgång hade sänkt sig mot min hals." Signora Zenobia är fångad i ett förfärligt predikament. Hennes huvud är fastklämt utanför luckan. Klockvisarens tryck mot hennes nacke ökar obevekligt. Resten av novellen beskriver hennes intensiva förnimmelser, hennes förvirrade hallucinationer, hennes tankar och känslor, medan visaren likgiltigt, minut för minut, banar sig väg genom hennes hals.

Gayatri Chakravorty Spivak har ett tillfälle erinrat om den semantiska förbindelse som tycks länka vår uppfattning om tänkandet vid vars förmåga. Den visar sig både i det grekiska ordet för kunskap, theori som också betyder att synliggöra, i motsvarande sanskritord, darsa som även det betyder både kunskap och syn. I svenska språket behöver förstås bara tänka på ord som “inse" och “synpunkt", för att följaktligen "få en bild" av giltigheten i Spivaks iakttagelse.

Det är väl oundvikligt att göra bruk av rumsliga, geografiska eller topografiska metaforer när vi handskas med språkliga abstraktioner. Ordet “samtidsbetraktelse" är en sådan metafor där en referens till seendets domän; gäller som synonym för “förståelse" eller "begripliggörande". Men seendet förankrat i en konkret rumslighet ett annat och mycket mer påtagligt sätt än tänkandet. Synförmågan resultatet av en fysiologisk process, i vilken åtta miljoner ljuskänsliga receptorer i varje öga mottar stimuli från omvärlden. En perceptionspsykologisk process, vars komplexa precision inte har blivit mindre fascinerande av att kartläggas, förvandlar dessa sexton miljoner enheter av visuell information till en enda sammanhängande synbild.

Stimuli utgörs av ljusstrålar som utgår från ljuskällor eller reflekteras från ting i vår omvärld, och som under norr omständigheter färdas i rak bana samt hejdas av opaka (ogenomskinliga) ytor. Alla dessa för oss grundläggande självklarheter utgör förutsättningarna ännu en självklarhet: om vi vill ä blicka något måste vi höja oss över Kort sagt, för att betrakta staden Edinburgh klättrar vi hellre upp i katedralens klocktorn än ner i en brunn.

DISTANS OCH INTRÄNGANDE

VÄRLDEN PÅ TV

Jag har sett det — på TV. Bläddrande mellan kanalerna: CNN:s rapporter från Gulfkriget; bakom kulisserna på Jim Camerons storfilm; en tysk reklamfilm för kontokort; Europas historia; nyheternas historia... En glittrande flod av bilder och tecken som forsar mot mig i TV-stationernas allt snabbare klipp och programbyten, eller genom mina egna tryckningar på fjärrkontrollen. Vart försvinner alla dessa bilder när jag trycker bort dem?

Jag vet att böckerna min bokhylla behåller sina texter, även om jag inte öppnar dem på tjugo år. Porträttet uppe på vinden, som jag målat av min farmor, blickar ihärdigt vidare medan ingen tittar på det, och kommer att möta min blick igen om ett, fem eller femtio år, när jag tar fram det igen — eller kanske min sons blick om sjuttiofem. Dessa gamla analoga tecken och bilder är oupplösligt förenade med sin materialitet, med boksidans papper eller med målningens duk och oljor. De elektroniska bilderna och tecknen i min TV, däremot, saknar eller är befriade ifrån denna synligt och taktilt erfarbara förbindelse med materien. Samma enda bildrör är värd för alla de tusen gånger tusen bilder som blinkar, pulserar och oupphörligt rinner genom det, och genom alla andra likadana bildrör. Vart tar dessa bilder vägen? Det verkar finnas någonstans ett osynligt och outtömligt minne, ur vars djup precis vadsomhelst kan plockas fram och fogas samman i förening med vad annat som helst, till nya, oförutsedda men framför allt passerande kombinationer och hybrider.

Kanske varje tid, som der ofta sagts, har sitt privilegierade medium som bäst uttrycker dess “sanning", eller som den amerikanske tänkaren Fredric Jameson föreslår, som “tycks erbjuda det rikaste symptomet på vad Sartre skulle kallat tidens och platsens ‘objektiva neuros´.´ Om romanen var artonhundratalets privilegierade form och efterträddes av filmen under nittonhundratalet, tycks vårt eget historiska ögonblick totalt dominerat av den massmediala triaden TV-video-dator och dess (allt oftare) digitaliserade representationer av ‘ änden. Nedan vill jag i korthet skissera implikationerna av denna dominans för vår tids uppfattning av sig själv och av historien.

MINNE OCH HISTORIA

Det finns stora skillnader mellan historia och minne. För det första tänks historien vara kronologiskt linjär, med distinkta händelser eller mer diffusa “tendenser" följande på varandra i irreversibel succession. Minnets spatiala metafor är inte linjen, utan snarare rymden som utbreder sig gränslöst i alla riktningar. Där existerar ingen kronologi(k), utan allt som dväljs där tycks liksom sväva fritt i en universell samtidighet, och förefaller lika redo art omedelbart och i vilken ordning eller kombination som helst aktualiseras på ni vetandets eller TV-skärmens yta. Denna “minnesrymds" egen ålder är ovidkommande: den kunde skapats i sin helhet för bara en minut sedan, med alla “minneselement" från olika tider i fabricerade från början.

För det andra krävs det, att en ideal och rättvis beskrivning av historiens linje utgår från en objektiv observationspunkt. Historien bör beskrivas sakligt och intresselöst, och den måste lära kännas genom kunskap. Minnet är däremot per definition subjektivt, och kan bara erövras via upplevelse; dess innebörd är inte främst att nå inträffat, utan hur det var att vara där.

För det tredje regeras historiens lopp av orsakssammanhang: det förra leder till det senare, det nya måste födas ur det gamla. I minnet existerar däremot allt som fragment, frikopplat eller isolerat från varje ursprunglig kontext, och möjligt att kombinera med alla andra fragment enligt fria associationens metod. Ingenting är för stort för att rymmas i fragmentets format. Precis som ett fotograf hela Berlin inte behöver vara större ett fotografi av en tegelsten, kan historisk epok utgöra ett fragment gärna som ett enda ord ur en roman.

Slutligen är fragmentet nära förbundet med hela den rad av epokala etiketter som förenas genom det lilla prefixet post-: de signalerar alla, att något har avslutats eller gått under. En postmodernism förutsätter en passerad modernism, det postindustriella samhället en dalande industriepok och ett posthistoriskt tillstånd slutet på historicerande synsätt på det förflutna. På samma vis måste fragmentet föregås av en splittrad helhet; inte ens den minsta flisa betong är ett fragment, om den inte en gång ingått i en mur som rämnat.

DEN DIGITALA EPOKEN

VÅR TIDS FÖRINTELSE-MEDVETANDE

Kanske är det en lämplig Förintelsens plats i samtidens medvetande: alla vill avlägsna den blodfläck från Europa; ändå tycks den befläcka allt i Europa. Av alla 1900-talets katastrofer har Förintelsen haft den ojämförligt största traumatiska effekten, och Västerlandet tycks för närvarande befinna sig mitt i intensiv och tvångsmässig bearbetning av detta trauma. Produktionen av böcker, filmer, konstverk, museer och monument över denna händelse, och av studier som i sin tur analyserar dessa produkter, har formligen exploderat de senaste femton åren och USA. Svenska regeringen projekt Levande Historia är bara ett exempel.

De bittra kontroverserna i under 90-talet kring minnesmärket i Buchenwald, det planerade monumentet i Berlin och David Liebeskinds nya Judiska Museum som är under uppbyggnad i Berlin (och som utnyttjar fragmentets estetik att visa på Förintelsens splittrande verkan på vår kultur) visar tydligt hur mycket som återstår att bearbeta. Individer, regeringar, nationer, företag och banker, alla den moderna statens institutioner, “moderniteten" själv: allting tycks komprometterat.

Förintelsen är, som historikern Paul Levine uttryckte det på en konferens nyligen i regi av projektet Levande Historia, “som ett svart hål som sväljer allt ljus och ur vilket inget ljus kan stråla ut." Här vill jag föreslå, att Förintelsens aktualitet idag inte bara beror på allt det som gick förlorat under dess fasansfulla förlopp, utan lika mycket på att den tränger in som en kil i och sönderspränger alla former av subjektsbildning i den sargade värld den lämnat efter sig.

SUBJEKTETS PREDIKAMENT

Något av det mest obegripliga med Förintelsen är, att förövarna av den var vanliga människor. Med få undantag har all senare forskning visat att de varken var sadister, galna eller omedvetna. Denna insikt är nästan omöjlig att acceptera, inte för att de frivilligt kunde begå en sådan förbrytelse, utan för att också jag och mina närmaste därmed kan tänkas vara i stånd att göra det. När ondskan på så sätt sammanfaller med det normala (eller det banala, för att tala med Hannah Arendt), rubbas relationerna mellan subjektet och kategorier som är fundamentala för dess konstitution: normalitetens kategori och dikotomin mellan gott och ont. Nedan följer fyra “påståenden" som jag vill hävda utgör en grundläggande stomme för subjektsetablering efter Förintelsen:

a Jag är en normal människa.
b Jag är en god människa.
c Att vara god är inte förenligt med att frivilligt utföra onda handlingar.
d Förintelsen var en ond handling.

Så länge nazisterna betraktas som abnormt onda är dessa fyra påståenden inbördes koherenta. Men så fort nazisterna accepteras som normala människor blir påståendena oförenliga med varandra. Vilken som helst kombination av tre påståenden är hållbar, men ett av dem måste offras. Det finns fyra möjliga kombinationer:

a Om jag är en normal människa (som nazisterna), och det i denna normalitet ingår att jag är god, och att vara god är att inte frivilligt utföra onda handlingar, kan Förintelsen inte ha varit en ond handling.

b Men om Förintelsen var en ond handling och den har blivit själva referenspunkten för det onda), och den utfördes av människor som ar lika normala som jag själv, och denna handling utesluter att de var goda, måste också jag vara ond.

c Fast om jag är god, och därför inte frivilligt skulle delta i mordet på miljoner oskyldiga, såsom nazisterna gjorde (vilka var normala människor), kan själv inte vara en normal människa (och skiljer mig därmed från majoriteter min familj, mina arbetskamrater, trosfränder eller landsmän på vars tillhörighet jag baserar min identitet).

d Eller slutligen, om jag är normal, såsom de som begick Förintelsens onda, och jag alltjämt är god, måste egenskapen att vara god vara förenlig med beredskapen att frivilligt delta i onda handlingar.

Sålunda måste subjektet, i sin definition av sig självt i relation till Förintelsen, och om det konfronterar insikten att majoriteten av nazisterna var vanliga människor, offra en av dessa fyra fundamentala värderingar. Antingen måste subjektet acceptera att Förintelsen trots allt inte var en ond handling eller omdefiniera betydelsen av godhet till att omfatta villigheten att begå onda handlingar; eller utdefiniera sig själv från gemenskaper genom att i kontrast till deras normala ondska tillskriva en unik godhet; eller definiera sig själv som ond. Alltså kan Förintelsen sägas ställa subjektet inför ett omöjligt det kan bara konstituera sig genom att offra en av förutsättningarna för sin konstitution. Därmed kan offret aldrig leda till försoning, utan måste ånyo generera den splittring det var avsett att hela. Sådan, menar jag, är dynamiken som driver den kollektiva självrannsakning som yttrar sig i raden av “Förintelse-affärer": Waldheim, Pius “Nazi-guldet", Goldhagen, F.L. Smidth, och i Sverige; transiteringstrafiken, järnmalmsexporten, J-stämpeln, Per-Olov Sundman, Hugo Alfvén, Ingvar Kamprad...

Det saknas inte försök, att tolka samhällets tillstånd post-Holocaust som en innebörd av det splittrade subjekt som poststrukturalismen ställer upp för oss. Trots att de är mycket intressanta, ställs de dock inför ett allvarligt moraliskt problem. Subjektet splittras nämligen hos Derrida och de Man (eller i Lacans termer, spärras) på signifikationens mest primära nivå, genom inträdandet i språket. Därmed konstitueras och splittras det i samma instans, och kan bara existera som en grundläggande brist. Modernitetens oförmåga att inhysa denna subjektets inneboende brist ses som den yttersta orsaken till Förintelsen Auschwitz är med Eic L. Santrers ord" en industriell apparat för utplånandet av skillnad". Men när det historiska våldet sålunda härleds nr ett primärt och strukturellt vald, som drabbar alla, otydliggörs gränsen mellan offer och förövare, och de riskerar att sammanföras under parollen “vi är alla offer".

SAMTIDSBETRAKTELSENS PARADOXER

Således ser vi alienationen öppna sig när Signoran ofrivilligt blir objektet för sin egen observation genom att en del av henne själv tränger ut i och fyller upp hennes synfält. Och det är inte vilken del som helst; det är seendets eget instrument som plötsligt blickar tillbaka på henne och öppnar upp perspektivet av en infinite regress, den svindlande tunnel som uppstår när två speglar står mot varandra.

I samtidsbetraktelsens begrepp som sådant finns vissa inneboende motsägelser, och kanske är det i små städer som min egen, med stora universitet (stort huvud, liten kropp), särskilt lätt att läsa Signora Zenohias öde som en allegori över de motsägelserna. För det första utgör ju samtidsbetraktelsen själv en del av det den vill överblicka sin egen tid. Teoretiskt bör de inkludera sig själv i sin beskrivning, men också omfatta denna sin självinkludering, och så vidare, i självbespeglingens oändliga spiral.

Därför är det inte orimligt att hävda, att den faller under matematikern Kurt Gödels berömda “ofullständighetsteorem" från 1931, i vilket den principiella omöjligheten av ett slutet, självbevisande eller självbeskrivande system demonstreras, och till vars implikationer hör att man aldrig kan förstå sitt eget medvetande.

För det andra är naturligtvis samtidens mest ideala form det gäckande nuet - eller ögonblicket, för att framhärda i seendets metaforik - vilket som bekant förgår så fort det inträffar. Därvid påminner nuet om fotonen, den lilla ljuspartikeln, som undandrar sig vetenskapsmännens observation genom att avlägsna sig bokstavligen med ljusets hastighet närhelst den uppträder. Därför kan man också säga, att betraktandet av samtiden, liksom studiet av de subatomära partiklarna, är underkastat en Werner Heisenbergs “obestämbarhetsprincip" (1926), som postulerar att man inte samtidigt kan bestämma studieobjektets läge och riktning. Det är nämligen den principen som tycks yttra sig i, att när samtiden isoleras till ett nu, utan förankring i det förflutna, så litet kan sägas om varifrån, vart och varför. Då står samtidsobservatören där — blinkande till sin egen spegelbild, med huvudet under armen och med tiden flåsande i nacken — och försöker bestämma positionen för något som susar förbi...

DIGITALISERINGENS RETORIK 1

Pessimisterna å sin sida brukar påpeka, att denna framtidsvision också kännetecknas av att de personer som utmålar den är desamma som är i färd med att förtjäna astronomiska summor på att folk tror att den är sann. Skillnaden mellan dessa verklighetsuppfattningar kan sägas vara uttryckt i det något komplicerade begreppet virtual reality, som betecknar det digitala universum från vilket friheten förväntas emanera. Vad som skiljer optimisterna från pessimisterna är nämligen inte frågan, huruvida friheten verkligen föreligger i den virtuella världen, utan om denna värld utgör bilden av en framtida verklighet, eller bara är en fantasi i nuet.

Nyligen samlades förespråkare för olika uppfattningar om detta på konferensen Culture in the Virtual City´´ i Lund, Där försökte Mark Poster att balansera förhoppningar och farhågor kring den digitala tekniken. Framför allt kretsade hans resonemang kring de radikala skillnaderna mellan den digitala texten och den tryckta (och analoga) boksidan, utifrån vilka han ville visa på digitaliseringens revolutionerande inverkan på kulturen. Jag ska inte här gå in på vad som lockar eller skrämmer i slutsatserna av hans resonemang. Istället vill jag granska den retorik som, enligt min mening, inte bara neutralt beskriver utan också verksamt frambringar bilden av en “revolution" som sådan.

Det handlar om två retoriska grepp, varav det ena framskrider i tre distinkta steg. Först framhåller Poster principiella skillnader mellan digital och analog text som följer av den digitala textens oavslutade karaktär. En digital text kan alltid modifieras: den kan skapas och bearbetas simultant av ett i teorin oändligt antal geografiskt åtskilda medförfattare; den kan den ändras i efterhand av ett lika obegränsat antal läsare; och den kan komma att ingå, helt eller delvis, i en för den ursprungliga författaren oförutsebar kombination av andra texter textfragment, det vill säga, bli del av en hypertext. Den digitala texten kännetecknas alltså av interaktivitet istället för den aktivitet, av kommunikation lika mycket som information. Detta förändrar radikalt det traditionella författarsubjektets ensidiga roll som avsändare, låter författare och läsare ömsedigt invadera varandras funktioner (vi av oklar anledning läsaren verkar antas vinna mest på).

Därpa övergår Poster till att demonstrera i hur avgörande grad den moderna kulturen utvecklats kring den tryckta boksidan. Detta är förvisso svårt att motsäga, eftersom den tryckta bok sig förenar civilisationens tillägnande av både skriften och boktryckarkonsten; landvinningar utan vilka de är absurt att tänka sig modernismen över i huvud taget. De två leden i Poster resonemang har jag inga problem med.

Men när han utifrån dem drar slutsatsen, att den digitala tekniken kom att “förvandla kulturen som vi känner den i det moderna Väst", får jag svårigheter. Det tycks nämligen förutsätta att motsatsförhållandet mellan analog och digital teknologi utan vidare är överförbart till en nivå av kulturer, som vi känner dem". Jag är lite skeptisk.

RETORIKEN I HISTORIENS LJUS

Naturligtvis hade båda sidor fel: fotografin är accepterad som konstnärligt medium och måleriet har inte lämnat oss. Men framför just skillnaderna mellan de båda medierna bidragit till en mer komplex förståelse av de båda, samt givit upphov till en ny mängd hybridformer: olika varianter av collaget, målningar som haft fotografier som förlagor eller som föreställer fotografier, fotografier som avbildar eller refererar till ni bemålade fotografier och - framför allt - fotografiska reproduktioner av målningar i böcker och tidskrifter, på affischer och vykort, vilket, tror jag, är den form i vilken flest människor idag ser flest målningar. Den digitala tekniken har utan tvekan djupgående verkningar på samhället. Ändå kan man invända mot Posters profetia (förutom att några skillnader mellan boksidan och datorskärmen förmodligen utfaller till den förras fördel och således talar för dess fortsatta existens), att kultur, “som vi känner den", inte är monolitisk och homogen, utan sammansatt och föränderlig. Just genom dess ständiga förhandlingar mellan gammalt och nytt är den en oavbruten och aldrig fullbordad process av självförståelse. Posters eget arbete är i själva verket ett exempel på denna process, där gammalt och nytt tolkas genom varandra och sålunda genererar nya betydelser inom kulturen. Trots allt slutade vi inte att tala, när vi lärde oss skriva: det var bara i kontrast till skriften som talspråklighetens implikationer kunde urskiljas.

DIGITALISERINGENS RETORIK 2

Vi som uppskattar science fiction känner effekten av sådana tankeövningar under namnet “sense of wonder", och vet att den mest verksamt framkallas genom att det nya inte presenteras som fantastiskt utan som fullständigt normalt: alla människor teleporterar sig till jobbet och reser till Jupiter på semester. I sådana scenarier häpnar vi inte över fenomen som teleportation och interplanetär turism i sig själva, utan över möjligheten av en värld där dessa fenomen inte väcker någon häpnad alls. Det motsatta är förstås när vi förundras inför anblicken av ett litet barn som lär sig gå; det är inte gången i sig själv som fascinerar oss - den känner vi alltför väl - utan barnets sätt att vara i världen, där detta att gå verkligen är förunderligt, och (vill vi gärna tro) sa även varandet självt.

FÖRHOPPNINGAR OCH FARHÅGOR

Men även om antalet uppkopplingar till Nätet ännu inte är sa stort man stundtals förmås att tro (för närvarande omkring trettio miljoner användare), har redan den brist på information, som alltid befunnits vara demokratins fiende, förbytts i sin motsats - ett överflöd på information i vars myller det må vara lätt att göra sig synlig, men är svårare att bli sedd.

Kevin Robins har framfört en pessimistisk synpunkt på demokratins chanser under sådana förhållanden. Den filtrering av information, som krävs för att hitta det man söker på Nätet, tycks bland annat leda till att bildandet av virtuella gemenskaper av individer som förenas av ett intresse, men inte splittras av kolliderande viljor. Detta, menar Robins, är en för demokratin, eftersom demokratin alltid har haft som sin grundläggande förutsättning vitala sammanstötningar mellan olika politiska viljor.

Den mest realistiska optimismen är förmodligen ekonomisk. Medie- och upplevelseindustrin är västvärldens snabbast växande industrigren, och i skrivande stund har börsdebuterande mediaföretaget Broadcast.com. slagit rekord med en kursuppgång på 250 procent under introduktionsdagen. Ur företagsekonomisk synvinkel betyder det förstås föga att det för att synas i det massmediala informationsflödet snarare krävs den pyrotekniska genomslagskraft som kännetecknar ur underhållningsbranschens produkter, än teoretiska resonemangets mer lågmälda glöd.

Nyligen har Hollywood och Silicon Valley fördjupat sitt samarbete, eftersom filmens illusioner nu billigast tillverkas i den virtuella rymden. När jag läser i min dagstidning, att namnet på detta ekonomiska äktenskap uppges vara “Sillywood", kan jag inte undgå att fråga mig hur detta erkännande av löjlighetens herravälde egentligen ska uttydas. Den ekonomiska kraften i denna och liknande satsningar är i varje fall inte löjlig, och kanske är det deras kritiker som till sist spelar narrens roll. Ty alltjämt det är förbehållet narren att uttala sanningen om kejsaren, förblir narren oftast en narr och kejsaren vanligtvis kejsare.
Och om man betvivlar förmågan hos det virtuella att förändra verkligheten, kan man alltid påminna sig, och då kanske finna lika skäl för optimism och pessimism, en annan och äldre virtualitet än cyberspace: nämligen pengars värde. Den lilla papperslappen med ett $ är materiellt sett ingenting värd, men effekterna av dess virtuella värde är otvetydigt verkliga. Och då den papperslappen pryds av en trosviss referens till en tredje, ännu äldre, och påstått allsmäktig virtualitet, kan jag bara erkänna min oförmåga att helt skilja dessa tre slags virtualiteter från varandra: den digitala, pengar och drömmen om frälsning.

ATT LÄRA AV FÖRINTELSEN

Förintelsen är den viktiga referensramen för vår bedömning av krigsförbrytelser och ni massaker skapade behovet av att mynta begrepp som etnisk rensning, folkmord (genocide) och brott mot mänskligheten. Tribunalen i Haag som utreder krigsförbrytelserna under krigen på Balkan under 1990-talet, och tribunalen i Arusha som granskar folkmordet i Rwanda 1994, liksom den permanenta domstol för krigsförbrytelser som FN i juli 1998 beslutat inrätta i Haag och som ska ersätta de tillfälliga tribunalerna, har alla som sina föregångare rättsprocesserna i Nürnberg som dömde det nazistiska ledarskiktet för brott mot mänskligheten.

FÖRINTELSENS IKONOGRAFI

För att förstå hur just bilden av människor bakom taggtråd kunde drabba västerlandets medvetande med sådan kraft, vilket exempel is en bild av fängelseceller inte skulle ha gjort, måste man inse hur den till fullo överensstämmer med den ikonografi som etablerades med fotografierna från befrielsen av nazisternas koncentrationsläger. När bilderna från Bergen-Belsen och Buchenwald spreds över världen i april 1945 fick de en chockartad effekt. Ändå avslöjade de egentligen ingen ny information: lägrens existens och vad som skedde i dem var känd sedan ganska länge.

Men ingen utanför lägren hade sett det förr, och först nu reagerade man som om det var verkligt. Detta hade verkligen hänt: tiotusentals människor hade plågats till döds och lämnats som avskräde i högar. Givetvis vet vi nu att sanningen var ännu mer fasansfull än så, eftersom Bergen-Belsen och Buchenwald inte var faktiska utrotningsläger som Treblinka och Auschwitz-Birkenau. Men det var från de förstnämnda som bildbevisen kom, och än idag är de fotografierna de främsta illustrationerna av Förintelsen. Ända ligger förstås det fasansfulla hos Förintelsen just i det, att inget finns att avbilda: majoriteten av offren förintades så fullständigt att de bokstavligen upplöstes som rök för vinden eller sköljdes bort som aska i floden Vistulas strömmar...

Bland dessa bilder var det framför allt två motiv som kom att etablera sig som en ny ikonografi, och som sedan dess alltid konnoterat Förintelsens egentligen oavbildbara fasor. Det ena var massgravarna och högarna av lik. Det andra var just rader av utmärglade människor som blickar mot kameran från andra sidan taggtråden. Genom att avbilda precis detta motiv bidrog ITN:s videoupptagning mer än någon annan bilddokumentation att serbernas massakrer kom att t fattas som något som kunde liknas Förintelsen.

TVÅ EXEMPEL

Ungefär samtidigt träffade jag en annan ung kvinna som tillsammans med sin fyraåriga son sökt asyl i Sverige från den ex-jugoslaviska provinsen Kosovo. Pojkens kropp var sargad med brännmärken från cigaretter, som modern hävdade hade tillfogats honom av serbisk milis. Båda var skräckslagna för att tvingas återvända till förföljelserna i Kosovo. Emellertid saknade de erforderliga visumhandlingar, och eftersom modern inte kunde bevisa att hon själv inte tillfogat sin son skadorna, beslöts att de skulle utvisas.

Jag vill inte dölja, att min egen åsikt, baserad på min personliga kontakt med dem, var att de absolut borde få stanna i Sverige. Men det är inte alls lika lätt, som i det förra exemplet, att motivera denna åsikt genom att referera till Förintelsens historia. Visserligen är det sant, att Sveriges visumpolitik de senaste åren varit plågsamt lik sin föga ärofulla motsvarighet under andra världskriget. Men ingenstans i fallet med kvinnan och pojken från Kosovo uppträder hakkorset, Hitlerhälsningen eller andra tydliga symboler, som vägledning för ett avgörande om utvisningsbeslutet var ett sådant tecken, som studiet av Förintelsen förmodas lära oss att känna igen. Inget av mina exempel signalerade förstås att en ny Förintelse skulle vara förestående i sin helhet. Men Förintelsen “som en helhet" kunde bara förstås i efterhand (förutom av en liten klick i det nazistiska ledarskiktet); den var på många satt resultatet av människors ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden) i en myriad av mycket mindre omfattande valsituationer, vid vars tidpunkter svastikan ännu inte besatt den varnande symbolik som den gör idag. (Dock prövades Kosovoflyktingarnas fall igen, efter att kvinnan och pojken hållit sig gömda från utvisning, och de fick då permanent uppehållstillstånd i Sverige.)

OSYNLIGGÖRANDEN

Ty att se något är nämligen att erkänna att det finns till, och utifrån det förhållandet är det lätt att få för sig, att bara det som avbildas existerar - ett slags missriktat esse est percibi ("att vara är att förnimmas"). Att ett sådant antagande är illusoriskt har klarsynt demonstrerats av Hal Foster i hans reflektion över CNN:s bevakning av Gulfkriget. På de “smarta bomberna" (vilkas precision med ett ganska behagligt ordval sades vara “kirurgisk") fanns små videokameror monterade. som återgav bombens färd för CNN:s tittare, och därmed tycktes förena betraktare och krigsteknologi i en symbol för blickens förgörande makt. “När de smarta bombernas skärmar släcktes", skriver Foster, “exploderade inte min kropp. Tvärtom, den understöddes: med en klassisk fascistisk trop bekräftades min kropp, mitt subjekt, genom destruktionen av andra kroppar."

Liknande strategier för osynliggörande är även verksamma i att upprätthålla nationsgränsernas ogenomtränglighet. Exempelvis har Schengenländerna utvecklat ett föga uppmärksammat, men inte desto mindre effektivt system för skadeståndskrav. Det flygbolag som för en asylsökande utan korrekta visumhandlingar till Sveriges gräns, måste självt betala kostnaderna för dennes återtransport, för utredningskostnader, för att personen hålls i fängsligt förvar, etc. (i övriga Schengen-länder rör det sig även om direkta bötesförelägganden.) Bolagen har därigenom förmåtts att upprätta egna mekanismer för visumkontroll vid resans begynnelseort, och på sa sätt har en del av Sveriges visumpolitik skjutits över till privata företag utom synhåll från Sveriges gränser. På ett annat och ännu mer konkret sätt styr osynliggörandets mekanismer tillvaron för de enligt uppgift runt 2.500 flyktingar som idag gömmer sig i Sverige undan utvisningsbeslut (ett antal som alltså tillsammans skulle kunna utgöra en mindre stad). Dessa personer, liksom de som gömmer dem, måste - har det sagts mig - undvika att tvätta i den gemensamma tvättstugan för att inte tvättmängd ska avslöja dem, fördela matinköpen på olika butiker av samma skäl, bortförklara alla synliga tecken på att sörjningsbördan ökat (varför åker inte familjen på semester etc): kort sagt, på alla sätt undvika exponering. Uppenbarligen kan även detta sägas vara en form av subjektets omöjliga val, eftersom existensen för många av dessa personer är beroende av en osynlighet, som förhindrar social existens.

ATT SE SAMTIDEN

Vilken tilltro bör vi då hysa till samtidens beskrivningar av sig själv, och till de olika framtider de erbjuder? Historien ger många exempel på felbedömningar, och jag vet inte om de bör inge hopp eller oro. Vid mitten av 1950-talet ansåg en direktör på IBM, att världen behövde ungefär tio datorer. Den sjunde november 1989 avvisade östtyska parlamentet tjurnackat ett förslag från regeringen om lättnader i reglerna för utresor till Väst. Två dagar senare föll Berlinmuren, och verkade utlösa en dominoeffekt av fallande kommunistregimer i Östeuropa. Frihetsdrömmarna som tycktes så gott som förverkligade den där euforiska natten för snart tio år sedan, visade sig dock på olika vis vara mer dyrköpta än de flesta av oss ville tro.

i dag säger man att den digitala teknikens friheter kan komma att förbytas i kaos vid millennieskiftet, eftersom de flesta datorer inte är förberedda för årtalet 2000. Ingen kunde för tjugo år sedan förutse, att de operativsystem som då togs i bruk fortfarande skulle användas idag. Och utan tvivel skriver i detta ögonblick någon, med en svaghet för Nietzsche, på en berättelse i vilken världens makthavare vid millennieskiftet finner sig tvingade att kapitulera verkligheten under den digitala teknikens krav. i den berättelsen far de helt enkelt inte rad att låta 2000-talet börja, utan måste istället proklamera 1900-talets återkomst. Så skulle detta entusiastiska och hopplösa sekel, just genom den teknik som lovat att lägga dess blodiga plågor bakom oss, börja om på nytt, och - likt filmens Titanic - äter sträva majestätiskt mot sin undergång.