Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Museologi

När historia skapas


Berättelsen om ett världskulturarv i Røros

Av John Aage Gjestrum, f 1953, doktorand i museologi, Umeå universitet
Berättelsen om världskulturarvet i Røros, kopparbyn nära Trondheim, är egentligen alldeles fantastisk. Det är en berättelse om hur en karg, fattig arbetarby går under, men återuppstår som blomstrande kultur och turistort. Røros illustrerar vad det innebär att gå från Industrisamhälle till Kultursamhälle. Men berättelsen om Røros är nästan ännu intressantare som exempel på hur vi själva kan skapa den historia vi önskar! Røros skall vi känna våra rötter, förstå varifrån vi stammar. Men det Røros turisten vandrar omkring i handlar väl så mycket om vår tids idyllisering av det förflutna som om historia. Spelar det någon roll?
Den nionde augusti 1998 invigs en gigantisk glaskonstruktion för att skydda ruinerna av Hamar domkyrka i Norge. Konstruktionen är40 meterhög,67 meterlång och har kostat närmare 80 miljoner kronor. Domkyrkoruinen i Hamar har haft kulturarvsstatus ända sedan arbetet med kulturminnen inleddes i Norge år 1844 med bildandet av Fortidsminnesföreningen. Hamar var äreminnet över högmedeltidens norska storhetstid, som för övrigt tog slut när en svensk trupp år 1567, under sjuårskriget, fullständigt utraderade de norska positionerna - och satte domkyrkan i brand.

Det stolta byggnadsverket från tiden omkring biskopsdömets upprättande år 1152 blev fullständigt ödelagt, och bönderna i området utnyttjade i ett par hundra år sten från kyrkoruinen till byggnader och kalkbränning. Först vid 1800-talets mitt blev kyrkan uppfattad som ett kulturarv värt att bevara för den nationella storhetens skull. Då återstod bara pelarraden efter mittskeppets södervägg.

-"Det hela är rena rama vanvettet", säger en av Norges främsta experter på medeltida stenarkitektur, förste amanuensis Elisabeth Elster i en tidningsintervju. Att bygga ett kolossalt glashus över dessa kyrkoruiner är helt meningslöst, det finns i varje fall inga som helst sakliga skäl för att göra det. Ruinen är både genomdokumenterad och utforskad. All tänkbar information är redan säkrad för eftervärld och vetenskap. Så varför spendera 80 miljoner på ett glashus, och det trots ett betydande motstånd från experterna?
 
Är det för att hylla minnet av medeltidens storhetstid, eller eventuellt i stället hågkomsten av 1500-talets norska nederlag mot den uppseglande stormakten Sverige? Eller är arkitekt Kjell Lunds stål- och glasmonument med en ruin inuti ett nyskapat kulturarv, ägnat att ge uttryck åt det norska 1990-talets ofantligt stora oljerikedom?
 
Historievetenskapen präglas av en kontinuerligt pågående kritisk diskussion och alla historiska "sanningar" prövas och nytolkas t.ex. genom källkritik av autentiskt källmaterial. Det fysiska kulturarvet - det vi kan kalla "historien i landskapet" - tycks däremot helt okritiskt bli en del av mytiska berättelser, där kritisk diskussion och autentiskt källvärde har benägenhet att försvinna.

 

KULTURARVENS TIDEVARV


Något typiskt för vår tid är att allt större delar av den fysiska miljön förvandlas till kulturarv, musealiseras. Samtidigt expanderar kraftigt "nostalgimarknaden" som präglar alltmer av vår underhållningsindustri, fritid, heminredning osv.
 
Vad uttrycker kulturarvet och vilken funktion har det egentligen i samtiden? Är det under kontroll av de professionella experterna, eller är det, som Hamar-exemplet antyder, först och främst andra dominerande krafter som styr det?
 
Frågan är inte alldeles lätt att besvara. Ett sätt skall jag pröva här, nämligen genom att konkret visa hur ett kulturarv uppstått och förändrats över tiden. Den vetenskap som ägnar sig åt sådana studier är museologin - alltså vetenskapen om musealiseringen, om hur objekt tillskrivs ett så stort värde att de skall bevaras för all framtid. Detta är en vetenskap fortfarande i födslovånda.

Det mest prestigefyllda kulturarvet är idag det som UNESCO utnämner till Världskulturarv. Idag omfattar det ca 500 objekt runt om i världen, alla av "utomordentligt universellt värde", som UNESCO-konventionen 1972 formulerar det. Av dessa objekt finns 18 i de nordiska länderna. I Norge är de fyra: Urnes stavkyrka (världsarv år 1979), Bryggen i Bergen (1979), Bergstaden Røros (1980) och hällristningarna i Alta (1985). De övriga nordiska länderna blev representerade på Världsarvslistan först under 90-talet - det första svenska var Drottningholm år 1991.

 

VÄRLDSARVET I RØROS


Bergstaden Røros är för många känd genom proletärförfattaren Johan Falkbergets (1879-1967) berättelser. I sina romaner berättade han om människornas kamp mot naturkrafterna och varandra i gruvsamhället Røros, hans hembygd uppe på högfjället innanför Trondheim och nära gränstrakterna mot Sverige. Han kunde inte ana att hans hårda barndomsbygd skulle bli uppsatt på Världsarvslistan. Låt mig studera hur detta kulturarv kom till och förvandlades och göra det efter två spår. Det första handlar om att det alltid pågår en kamp om vad som skall ingå i kulturarvet, vad av all historia som skall bevaras till eftervärlden. Det andra spåret handlar om vad som sker med de objekt som en gång klassats som kulturarv, vad gör man med dem?
 
Så först, vad var det som aktualiserades som kulturarv i Røros? I början av vårt sekel definierades endast kyrkan och ett bostadshus med särpräglad arkitektur som bevaransvärda. Konstnären Harald Sohlberg (1869-1935) målade då flera motiv från Røros, tavlor som redan 1909 hängde på statustyngda Nasjonalgalleriet i Oslo.
 
Först på 1920-talet satte den dåvarande Riksantikvarien upp listor på bevaransvärda byggnader som ett svar på den nya bevarandelagen. I Røros valde han ut fem hus, ganska slumpmässigt då ingen från Riksantikvarieämbetet besökt gruvsamhället. Men på Nasjonalgalleriet hade de uppenbarligen varit, då husen avbildade på Sohlbergs tavlor förklarades bevaransvärda. I Røros förstod man inte riktigt logiken, och ägaren av ett av husen lyckades få K-märkningen av sitt hus upphävt. Det revs och flyttades till Norsk Folkemuseum i Oslo.

 

DEN FÖRSTA KULTURTURISMEN


Omkring 1930 hade gruvdriften nästan helt upphört och lokalsamhället lanserade etablerandet av ett museum som en ny överlevnadsstrategi. En av initiativtagarna var just Johan Falkberget, som nu hade ett ansenligt kulturellt kapital att nyttja i norsk offentlighet. Rørosmuseet öppnade också samma år i Åsengården, ett av de hus Riksantikvarien fredat. Efter några års ytterligare diskussion beslöt man att lägga museet utanför Bergstaden och göra det till ett friluftsmuseum av Skansentyp. Museet profilerade sig med Gruvbrytardagar där Falkbergets romanfigurer åter uppstod och befolkade staden.
 
Det är nu som Riksantikvarien tar ett nytt initiativ i Røros. Denna gång skulle Røros förvandlas till ett stort laboratorium, där en ny typ av miljöbevarande skulle prövas. Gamla Stan i Stockholm var en av förebilderna. Nu skulle hela gatumiljöer bevaras, och inte minst de motiv som kunde associeras med Falkbergets diktning. År 1939 bjuder Riksantikvarien hela den etablerade kulturarvsexpertisen till årsmöte i Røros. Man tänkte sig att turistnäringen skulle bli räddningen för det gamla gruvsamhället på fjället. Och man presenterade ett bevarandeförslag utan tidigare motstycke i norsk historia. På kort tid fredades mer än 80 hus i det lilla samhället.

 

KULTURARVET RENOVERAS


Därmed är vi framme vid det jag kallade det andra spåret i kulturarvsanalysen, frågan om hur ett redan etablerat kulturarv transformeras. Vad hände när Riksantikvarien år 1940 äntligen fick igenom sina bevarandeförslag? Fredades husen som de var? Inte alls, svarade Riksantikvariens medarbetare Halvor Vreim. För att den "sanna" bilden av Røros skulle träda fram krävdes att husen byggdes om: paneler, färger och lister måste bytas ut. Startsignalen gavs för en fullständig ombyggnad av de K-märkta husen.
 
Hus efter hus ombyggdes. Fredade hus till och med revs och ersattes av ett helt nytt, som dock fick bibehålla det äkthetsgaranterande K-märket. Under 25 års tid kom husen att byggas om och anpassas till en inbillad och mytisk bild av vad som var en "äkta" Røros-miljö. Riksantikvariens eget fotoarkiv visar hur man systematiskt avlägsnar sig från husens ursprungliga karaktär, och att man till slut gjort så stora ingrepp att det inte längre går att skilja det gamla, fredade kulturarvet från alla konstruerade nybyggnationer.
 
Allt detta kostade förstås mycket pengar. Dessvärre kokm det att bli ministerpresidenten Vidkun Quisling som år 1944, till 300-årsjubileet, stolt tillkännagav det första stora statsbidraget på 250 000 kronor.

Quisling var förstås ute efter att tillgodoräkna sig Røros då stora och positiva retoriska kraft. Men han var bara den förste att försöka. Samma förhoppning om att göra propagandavinster på Røros låg bakom beslutet att göra samhället till ett norskt pilotprojekt i det europeiska byggnadsvårdsåret 1975. Detta trots att alla då erkänt felgreppen under 1940- och 50-talen. Men resultatet lät inte vänta länge på sig, 1980 stod Røros som sanktionerat Världskulturarv på UNESCOS World Heritage List.

 

NÄR ARBETET KOM PÅ MUSEUM


Men låt mig återvända till frågan om vad som faktiskt definieras som kulturarv. Røros är det sydligaste centrat i Norge för den sydsamiska folkgruppen. I sin kamp för egna skolor och ett erkännande av sin kulturella egenart var det faktiskt sydsamerna som under 50-talet starkast kom att prägla Rørosmuseets utställningar och övriga aktiviteter.
 
Men det som främst präglade Røros var naturligtvis gruvdriften och bearbetningen av kopparmalmen. De fysiska objekt som var knutna till den centrala verksamheten låg emellertid helt utanför kulturarvsaktörernas horisont. De objekten gick inte ihop med expertisens estetiserande tänkesätt och deras föreställningar om bonden som bärare av en sann nationell kultur.
 
Det var först på 70- och 80-talen det skedde en förändring av den synen. En avgörande orsak till det var att gruvdriften las ned för gott år 1977, efter 333 års drift. I det läget engagerade sig den politiska och fackliga arbetarrörelsen i kulturarvsfrågan och krävde att också gruvarbetarna skulle få sin rättmätiga plats i historien. Olavsgruvan korn som ett resultat av detta att bevaras som en museigruva. Samtidigt las friluftsmuseet ned och de flesta byggnader flyttades tillbaka dit de kom ifrån. I stället byggdes ett nytt museum, i centrum av Bergstaden och som en rekonstruktion på brandruinerna av den gamla smälthyttan. Det invigdes år 1988.

 

ATT SKAPA HISTORIA


Røros är en hundraårig historia om etablering, förvandling och ny etablering av kulturarv i ett litet norskt lokalsamhälle. Det är inte "objektiva" och "autentiska" egenskaper hos de bevarade objekten som skapat detta arv. I stället har det tillkommit och förändrats i ett spel, där olika aktörer drivits av påvisbara samtida intressen. Vi har också sett att det är helt olika aktörer som vid olika tidpunkter har haft intresse av att skapa kulturarv.
 
Så sett är kulturarvet först och främst en social konstruktion, något som tjänar skilda intressen i samtiden, inte något oföränderligt och evigt kulturvärde. Røros är idag en pittoresk plats, som ger associationer till och väcker känslor inför århundradens kamp för överlevnad. Som historiskt dokument över dessa sekel är det emellertid förfalskat. Däremot ger oss Røros på metaplanet en sann berättelse om historiska, sociala och kulturella brytningar i 1900-talets Norge. Det är en historia om hur kulturarv konstrueras och den är kanske lika spännande som den om gruvsamhället.
 
Ett passande och symboliskt slut på historien kan vara berättelsen om huset som revs och flyttades till Norsk Folkemuseum i Oslo på 1920-talet. Huset kallas Per Amundsagården, och på dess forna tomt i Røros byggdes en bensinstation. Av ekonomiska skäl korn Per Amundsagården aldrig att byggas upp igen i Oslo, det blev liggande nedpackat i museets lager. Men 1970 las bensinmacken i Røros ned, Fortidsminnesföreningen tog chansen och huset byggdes upp på sin gamla plats i gruvsamhället. Det är onekligen paradoxalt att det bäst bevarade huset i Røros är så väl bevarat därför att det flyttades från samhället innan antikvarierna började omskapa kulturarvet. Undrar vad UNESCO tänker om det.
 
En annan och kanske ännu större paradox är detta faktum: På det ställe där Per Amundsagården var tänkt att byggas upp på Norsk Folkemuseum, har museet nu byggt upp en komplett bensinstation från 1920-talet. Allt självklart sponsrat av ett stort norskt oljeföretag.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-10
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!