Om språkets uppkomst

VARFÖR PRATAR

VI

?

En annan skillnad mellan människors och apors ordfångst är att aporna måste lära sig orden i det rätta sammanhanget. Skall en schimpans lära sig tecknet för "mjölk" måste det finnas mjölk i närheten - det räcker inte med att prata om den mjölk som spilldes i går. Deras språkinlärning är av den stimulus-respons-typ som behaviouristerna var så förtjusta i.
 
Människobarn däremot lär sig nya ord bara genom att lyssna. Genom att höra på andras tal, och senare genom läsning, genom berättelser och sagor fångar barn in ord för allt möjligt, även för ting och händelser som de aldrig har sett eller som inte ens finns. Förvånansvärt snabbt lär de sig att själva skapa kombinationer av ord som ingen tidigare har yttrat och som står för idéer som ingen tidigare har tänkt.
 
Under den historiska färden längs den korta gren av utvecklingsträdet som skiljer människan från schimpanserna och de andra djuren har det alltså skett något som gör språket möjligt. Men vad?

Det finns ett par anatomiska skillnader mellan schimpanser och människor som är relevanta. En är att hjärnan är mycket större hos människan. Framför allt gäller detta pannloben där de högre kognitiva funktionerna är lokaliserade. Vissa delar av hjärnan har anpassats för att kunna hantera ett språk med omfattande grammatik och ordförråd. Det är svårt att finna några områden i hjärnan som är helt specialiserade på språket, men de områden som tydligast förknippas med språkförmågan är Wernickes area i tinningloben, där analysen av språkljuden sker, och Brocas area i nedre bakre delen av pannloben, som styr produktionen av talat språk. Båda dessa områden ligger normalt i vänstra hjärnhalvan.
 
En annan synbar skillnad är att struphuvudet sitter mycket lägre i halsen på människan. Denna sänkning av struphuvudet har skett relativt sent under människans utveckling. Man kopplar samman det med uppkomsten av vår art, Homo sapiens, för 200 000-300 000 år sedan. Sänkningen leder till att munhålan blir större och Homo sapiens kan därför forma betydligt fler sorters ljud, framför allt vokaler. Denna anatomiska förändring är det främsta skälet till att man bedömer att det talade språket uppkommit för ungefär en kvarts miljon år sedan.
 
Det finns också stora kognitiva skillnader mellan människor och schimpanser. Hos apor är de största delarna av hjärnbarken kopplade till bearbetning av intryck från de olika sinnena.
 
Hos människor finns däremot större så kallade associationsområden där information från olika sinnen bakas samman till en helhetsbild. Vi kan också översätta mellan de olika sinnen: Redan ett litet barn kan genom att känna på ett föremål som är dolt under en duk sedan med hjälp av synen peka ut det rätta föremålet bland flera på en bild. Att på detta sätt koppla samman känsel, syn och hörsel är naturligt för människor, men något som har visat sig vara väldigt svårt för andra djur. I förbifarten vill jag nämna att denna förmåga är en nödvändig förutsättning för att vi skall kunna använda oss av metaforer i språket.
 
När det gäller språkinlärning är trots allt den mest avgörande skillnaden mellan människor och andra djur att vi är enormt skickliga på att tolka avsikten med ett språkligt yttrande. Människobarn kan förstå att talaren vill meddela något långt innan de förstår vad som sägs. Aporna hör ett ord eller tolkar ett tecken bara som en signal. De kan inte leva sig in i talarens tankevärld.
 
På senare tid har man allt mer insett betydelsen av barnens talang att sätta sig in i hur en annan individ tänker. Det har visat sig att apor har en mycket begränsad förmåga att föreställa sig vad som händer i andras huvuden. På engelska säger man att barnen har en "theory of mind". Frasen är hopplös att översätta, men på svenska kan vi lika gärna säga "inlevelseförmåga".
 
Detta betraktelsesätt tillämpas numera också på autism. Förr ville man gärna ge en psykoanalytisk förklaring till varför vissa barn blev autister. Numera antar man i stället att handikappet huvudsakligen är genetiskt betingat och att det bland annat består i att autisten har en bristande inlevelse förmåga. Som en konsekvens här av har de flesta autister stora kommunikationsproblem.
 
Så den främsta förklaringen till varför vi och inte andra djur har ett språk är att vi har en betydligt mer utvecklad inlevelseförmåga än de. Utan en sådan förmåga får man ingen språklig kommunikation utan bara en uppsättning signaler.

VARFÖR PRATAR VI?

Talet är effektivare än kroppsspråk som kommunikationsmedel på flera sätt: För det första är det lätt att bilda många ljudmönster med munnen som kan fungera som tecken - vi får på så sätt en rikare vokabulär än i mimandet. Ett annat skäl är att talet gör händerna lediga för andra sysslor. Ett tredje är att talet fungerar väl i mörker, men det gör inte gester. Det finns alltså goda evolutionära skäl för att talet på sikt skulle konkurrera ut mimandet.
 
Även om Homo sapiens var de första som hade ett talat språk, så tog det lång tid innan ett språk med en avancerad grammatik uppstod. Man kan grovt dela upp de byggbitar som ingår i språket i två grupper - de "grammatiska" och de "semantiska". De semantiska är de som bär det mesta av betydelsen, medan de grammatiska används för att sätta samman de semantiska enheterna och för att eliminera tvetydigheter.

Den amerikanske lingvisten Derek Bickerton hävdar att det har funnits ett stadium då man använt ett protospråk som bara innehåller de semantiska delarna av språket men ingen grammatik. Som stöd för sin tes visar Bickerton att det fortfarande finns flera olika språktyper som har en mycket förenklad struktur. Barn passerar ett stadium strax före två års ålder då deras språk består av meningar med två ord utan syntaktiska markörer. Apor som undervisas i teckenspråk lär sig aldrig ett språk med grammatik, utan de stannar på en nivå som mycket påminner om barnens tvåordsstadium. När två kulturer med obesläktade språk möts, uppstår så kallade pidginspråk vilka också har en struktur som liknar tvåordsmeningar. Bickertons teori är att Homo erectus hade ett protospråk och att det är först hos Homo sapiens som vi får ett språk med grammatisk struktur.
 
Man kan fråga sig på vad sätt ett språk med grammatik är bättre som kommunikationsmedel än ett protospråk. Den stora fördelen är att syntaktiska markörer gör budskapet mindre tvetydigt. Om en tvååring som kommer från dagis berättar "inte äta fisken" så vet vi inte om det är barnet som inte har ätit fisken (eller inte ville äta den) eller om det är akvariefisken som inte har ätit det godis barnet försökte ge den. Grammatiken gör också språket mer oberoende av det närvarande eftersom vi exempelvis lättare kan markera om vi talar om nuet eller det förflutna.

VARFÖR

PRATAR VI?

Under människans utveckling har hjärnans storlek vuxit dramatiskt. Primater har i allmänhet stora hjärnor i förhållande till andra däggdjur, men människan har en hjärna som är nio gånger större än vad man kunde vänta sig av ett däggdjur med vår kroppsvikt. Hjärnan är mycket dyr i drift - den utgör 2% av vår vikt, men använder 20% av energin. En konsekvens av detta är att människan är det enda djur som inte kan hålla både hjärnan och magen fullt aktiva. Vi har inte resurser att tänka och smälta maten samtidigt. Hur har vi, i kampen för överlevnaden, haft råd att utveckla ett så energislösande organ? Den gråa grötklumpen innanför skallbenet måste ge oss avsevärda fördelar för att kompensera energiåtgången.
 
Den engelske antropologen Robin Dunbar har en förklaring till vår stora hjärna som utgår från att apor lever i flockar om högst 50 individer, medan människor i primitiva kulturer bildar stammar om 150-200 individer. Dunbar hävdar att människans hjärna behövs för att kunna hantera de intriger och konflikter som uppstår inom den stora sociala gruppen. Man kallar denna sociala förmåga den machiavelliska intelligensen. Framgång i gruppen handlar om att lyckas styra eller lura andra och att samtidigt undvika att själv bli lurad. Helt följdriktigt kan man visa att det finns en stark korrelation mellan storleken på hjärnbarken hos olika primater och deras förmåga till bedrägeri.
 
Den holländske zoologen Frans de Waal beskriver i sin bok Chimpanzee Politics hur skickliga högt rankade schimpanshannar är på att manipulera andra. Typisk är historien om gamle Yeroen som länge varit dominerande hanne i flocken, men som blivit nedpetad av Luik och senare även besegrad av den unge Nikkie. I stället för att bittert dra sig tillbaka bildar Yeroen nu en allians med tvåan Nikkie. Tillsammans besegrar de Luik som hade ensamrätt till honorna. Med den nya rangordningen med Nikkie på toppen och Yeroen på andra plats kunde den förslagne Yeoren utnyttja sin ställning till att para sig med en del av honorna. Nikkie kunde inte protestera särskilt kraftfullt eftersom han var beroende av Yeroens stöd i kampen mot Luik.
 
Om nu de sociala relationerna bland människor och andra primater är så viktiga, hur bär man sig åt för att få de rätta kontakterna? Apor etablerar och upprätthåller sociala band genom att putsa varandra. Man kan fråga sig varför just putsningen fungerar så sammanhållande? En del av förklaringen tycks vara att putsningen minskar stressnivån hos den som blir putsad. Detta har direkta konsekvenser i den evolutionära processen - det visar sig nämligen att stressade individer är mindre fertila. En annan faktor som är viktig för sammanhållningen är just att putsningen tar tid: Genom att investera mycket putstid i någon annan kan denne känna sig tryggare i alliansen.
 
Schimpanser som lever i grupper om 30 till 50 individer ägnar upp till 20% av den vakna tiden åt att putsa varandra. Dunbar uppskattar att för att uppnå samma nivå av sammanhållning i en grupp om 150 individer skulle man behöva ägna sig åt putsning 40% av tiden. Detta skulle ge för litet tid över åt andra livsnödvändiga aktiviteter som att sova och att skaffa mat. Någon gång under människans utveckling har alltså den sociala stressen blivit för stor för att putsningen skall räcka till.
 
Det fanns då ett starkt behov av ett mer effektivt sätt att upprätthålla sociala band. Det är här som Dunbar placerar in den stora innovationen: Språket. En avgörande fördel med det talade språket är att man i ett samtal kan "putsa" flera personer samtidigt och man har samtidigt händerna fria för andra sysslor (som exempelvis att ta hand om barnen). Dunbar argumenterar för att en samtalsgrupp sällan består av fler än fyra personer. Blir gruppen större tenderar den att splittras upp i flera.
 
Tillsammans med sina studenter har han gjort sociologiska undersökningar av vad folk i informella grupper pratar om. Det visar sig att i genomsnitt två tredjedelar av samtalstiden ägnas åt sociala ämnen. Denna slagsida gäller så länge grupperna är enkönade. I blandade grupper talar männen politik, affärer eller vetenskap, för att imponera på kvinnorna och på varandra. Skvaller är således en dominerande samtalsform. Syjuntor fyller förmodligen en mycket grundläggande mänsklig funktion.
 
Tidigare teorier om språkets uppkomst har utgått från att språket framför allt används för att kommunicera information om exempelvis var jaktbyten finns att hämta. Men enligt Dunbars synsätt är språkets ursprungliga funktion snarare socialt: Det används för att skapa emotiva band mellan individer.

Dunbars skvallerteori stöds av en del nya studier av samspelet mellan mamma och spädbarn. På engelska kallar man mödrarnas sätt att tala med sina barn Motherese - det svarar väl närmast mot svenskans "babyspråk". Lingvisten Anne Fernald har gjort studier av hur mammor och spädbarn kommunicerar i olika kulturer. Mödrarna använder naturligtvis olika ord, olika ramsor, olika språkljud för att prata med spädbarnen, men det visar sig att om man studerar tonfallet, intonationsmönstren, så finns det fyra grundläggande strukturer:

(1) Mamman kan uppmuntra barnet att göra något ("kom till mamma"). (2) Hon kan belöna det lilla barnet för något ("duktig flicka"). (3) Hon kan varna eller förbjuda det och då är fraseringen väldigt ofta små, korta stötar  ett hackigt varningsljud ("fy, fy, fy"). (4) Slutligen kan hon trösta barnet och då har språkmelodin ett mjukt, böljande mönster ("såja, såja").
 
Dessa fyra ljudmönster verkar förekomma i alla kulturer oberoende av vilket språk som används för att uttrycka budskapen till spädbarnen. Det viktiga är det emotionella innehållet, snarare än vilka ord som används. Detta ger ytterligare belägg för att den grundläggande funktionen hos språket är att uttrycka känslor, som ju är nära knutna till sociala relationer. Den informativa funktionen hos språket har förmodligen utvecklats betydligt senare.
 
Den machiavelliska intelligensen har många sidor. När språket utvecklas blir det mycket lättare för människorna att ljuga och luras. Det sägs att pennan är mäktigare än svärdet. Frågan är om inte talet är ännu mäktigare. En god retoriker kan förföra folkmassor. Den emotiva laddningen av talet har fortfarande starkare inverkan än det informativa innehållet.

Språket kan användas både av den gode och av den onde. Men språkets roll som socialt smörjmedel motverkar i viss mån missbruket. Yeroen putsade Nikkie för att bilda en allians med honom. Även den moderna människan använder språket huvudsakligen för att bilda olika sorter av förbund. Det viktiga är inte vad vi säger utan hur vi säger det och till vem.
 
Ett genomgående problem i ett samhälle är att kunna hindra snyltare som utnyttjar de förmåner som olika samarbetsformer ger upphov till. En säker metod är att bara bilda allianser med individer som man litar på. Blod är tjockare än vatten. Fältstudier visar att även bland andra primater är det vanligare att man ingår allianser med släktingar än med andra. När de sociala grupperna växer så att de omfattar många fler än släktingarna så måste man kunna avgöra om någon tillhör gruppen eller ej för att inte släppa in bedragare. Skvallret är naturligtvis en effektiv metod att blockera snyltare, men det räcker inte i stora samhällen. Dunbar spekulerar därför att dialekter utvecklas som gruppmarkörer. Det är mycket svårt att felfritt lära sig en ny dialekt i vuxen ålder och uttalet blir alltså ett tillförlitligt tecken på att man tillhör gruppen och därför är en pålitlig samarbetspartner.

Ett bibliskt exempel på språket som social markör är ordet "schibbólet" som det berättas om i Domarboken. Gileaditerna låg i krig med efraimiterna och för att skilja vänner från fiender frågade gileaditerna varje okänd person de stötte på hur de uttalade " schibbólet ". Om de sa "sibbólet" i stället betraktades de som efraimiter och dödades omedelbart.
 
Numera flyttar människor över mycket större avstånd än man gjorde förr. Vårt samhälle är inte längre uppbyggt kring den stam eller bygemenskap som varit förhärskande under årtusenden. Vi lever i allt mindre grad i närheten av våra släktingar. De gamla villkoren för samarbeten inom gruppen har därmed förändrats radikalt. Våra nedärvda språkfunktioner gör tyvärr att vi fortfarande har svårare att lita på en person som talar en främmande dialekt eller, ännu värre, ett främmande språk. Möjligheterna att skapa nya trygga samarbetsformer i det moderna samhället begränsas alltså av de beteendemönster som rotats av evolutionen. Men genom att skapa en medvetenhet om våra biologiskt styrda fördomar kan vi förhoppningsvis sätta oss över dessa. Vi kan alla fall tala om saken.