- Startsida
- Tvärsnitt nr 3-4 2011
- Tvärsnitt nr 2:2011
- Tvärsnitt nr 1: 2011
- Tvärsnitt nr 4: 2010
- Tvärsnitt nr 3 2010
- Tvärsnitt nr 2 2010
- Tvärsnitt nr 1 2010
- Tvärsnitt nr 4 2009
- Tvärsnitt nr 3:2009
- Tvärsnitt nr 2: 2009
- Tvärsnitt nr 1: 2009
- Tvärsnitt nr 4:2008
- Tvärsnitt nr 3:2008
- Tvärsnitt nr 2:2008
- Tvärsnitt nr 1:2008
- Tvärsnitt nr 4:2007
- Tvärsnitt nr 3:2007
- Tvärsnitt nr 2:2007
- Tvärsnitt nr 1:2007
- Tvärsnitt nr 4:2006
- Tvärsnitt nr 3:2006
- Tvärsnitt nr 2:2006
- Tvärsnitt nr 1:2006
- Arkiv
Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Konstvetenskap
Prins Eugen och ett tidlöst konstnärsdilemma
Av Hans Henrik Brummer, f 1937, fil dr, docent och överintendent vid Prins Eugens Waldermarsudde i Stockholm
Konstnären kommer aldrig undan en känsla av grundläggande osäkerhet. Har det jag gör något värde, är det slitstarkt, kommer något att stå sig? Sådant värde kan inte mätas, inte fullt ut förutses. En existentiell oro av detta slag sätts i ett fall som prins Eugens på sin spets. Hur kunde han - ja, hans egen tid, vår och framtidens - vara säker varpå omdömena om hans konsts värde grundade sig? Var det på de tidlösa kvaliteterna, på den kungliga börden, den stora makten...? Kan kvalitet någonsin urskiljas i denna röra av person, kulturellt kapital, samhällsställning?
Att det hos konstutövaren kan finnas ett slags existentiell oro som kretsar kring den konstnärliga gärningens värde är lätt att konstatera. Något svårare blir det när vi betänker att det konstnärligt kreativa arbetet i sin strävan mot andlig tillfredsställelse samtidigt styrs av förväntningar och höga krav som skapar osäkerhet, olust, ångest - allt i en omvärld som ställer skiftande krav och som samtidigt öppnar lockande möjligheter till självförverkligande.
När en ung arvprins tar steget mot en konstnärlig karriär tillkommer ett identitetsproblem av ovanligt slag. Hur förenar en kunglighet sin livsuppgift i rollen som officiell person med ett konstnärskap som möjligen kan visa sig vara mer än lovande? Är det alls möjligt? Är verkligen prinstiteln ett hinder vid förverkligandet av ett konstnärskap?
För prins Eugen fanns aldrig i praktiken ett sådant val, endast återkommande perioder under vilka hans frigörelsebehov intensifierades. Bakom höjdpunkterna i hans konstnärliga skapande på 1890-talet hade funnits en stark emotionell anspänning. Den gången mobiliserade han all sin skaparkraft för att lära känna gränserna för dess kapacitet. Han hade inför sig själv och sin omvärld visat att han var mer än en prinstalang, men genom lojaliteten mot sin sociala bestämmelse förblev han livet ut arvprins i kungariket Sverige. Han visste mycket väl vad konstnärligt arbete innebar utan att i professionell mening egentligen tillhöra kåren. Men varför skulle inte kamraterna, kritikerna, institutionerna och publiken kunna bedöma hans konstnärliga prestationer befriade från fördomar om kunglig inskränkthet? Att under dessa omständigheter ge prinsrollen en aldrig tidigare skådad glans av ett fullödigt konstnärskap krävde koncentration och lyhördhet.
Att vara mer än en prinstalang förutsatte i hans fall inte bara ett uppbådande av den egna konstnärliga talangen i pakt med tidens strömningar utan i lika hög grad en aktiv medverkan vid utformningen av den svenska konstens framtid. Denna senare uppgift krävde ett säkert konstpolitiskt handlag. Som officiell person saknade han inte maktmedel, medan rättrådigt och skickligt utförda balansnummer blev nödvändiga för trovärdighetens skull. Redan 1889 gjorde han sitt inträde som förste hedersledamot i Konstakademin, och följande år blev han tillsammans med Julius Kronberg och Teodor Lundberg invald som akademins representant i statens inköpsnämnd för konst; därmed hade han kommit att tillhöra det "officiella" konstetablissemanget.
Och det fanns en för honom alldeles speciell gräns att iaktta: han kunde inte verka på konstmarknadens villkor, men han kunde donera sitt arbete - till nationens museer, till dess offentliga byggnader. Häri låg en svårighet såtillvida att han för sin sinnesfrid alltid sökte bekräftelse på att mottagarna verkligen menade allvar med sina tacksamma ord. Han sökte en ärlig kritik samtidigt som han mycket väl visste när han lyckats.
Hans kungliga börd var uppenbarligen ett hinder i initialfasen. "Jag minns så väl i Paris det var tider då egentligen ingen, åtminstone bland mina kamrater på Akademin, trodde på min begåvning o. i synnerhet inte på att jag menade allvarligt med mitt arbete; det gjorde naturligtvis att jag tvivlade själv o. att jag inte gjorde ett dugg framsteg," skrev Eugen till vännen Teodor Lundberg hösten 1892. Vid sin ankomst till Paris var han endast 21 år gammal, och vad han konststuderande kunde åberopa var endast hövliga rekommendationer från sin lärare Wilhelm von Gegerfelt, sin estetikprofessor Carl Rupert Nyblom och från Gunnar Wennerberg, ämbetsman och konstkännare. Man uppfattade honom inte som en lovande ung artist. Men han var känd som Oscar II:s yngste son. Ord som "prinsanlag" eller "dilettant" låg nära till hands.
Vid sin återkomst till Sverige och Norge hösten 1889 var den konststuderande prinsen tillbaka i sin officiella roll som hertig av Närke. Riksdagens högtidliga öppnande, obligatoriska representationsresor till Norge, festföreställningar, familjemiddagar, baler, jakter, fältritter och andra engagemang upptog hans tid. Som kavallerist var han dessutom tvungen att delta i fälttjänstgöringar. Han kände sig som en humbug, och det blev inte bättre av att han hindrades i sin konstnärliga utveckling. Under 1890-talets första år berörde han i sina brev till modern, drottning Sophia, sin olust över att sakna den rätta motiveringen i kronans tjänst. "Men att giva mer åt det militära vore detsamma som att ta farväl av måleriet", skrev han år 1890 från Sannahed.
I september 1894, när hans vistelse på Tyresö skänkt honom värdefull tid för reflexion och arbete vid staffliet, författade han ett uppriktigt brev till fadern. Tidigare under året hade han avancerat till kapten och ryttmästare i Andra livgardet och Livregementets husarkår, och även deltagit i 3. Arméfördelningens fälttjänstgöringar i Västergötland. Även om generalen Bråkenhielm uppskattade hans insatser på mötet, var han själv inte nöjd: "Jag känner bäst själv huru ytligt o. underhaltigt det arbete är som jag presterar, och det kan heller inte vara annorlunda så lite som jag gör tjänst." Hans måleri och konstintressen var viktigare än militär karriär. "Jag har därför den känslan att jag gjorde rättast att helt o. hållet upphöra med att göra tjänst då jag inte kan, inte anser mig kunna, sköta mig så som man kan fordra av en officer." Eugen tvekar inte att lätta sitt hjärta, och fortsätter sitt övertalningsförsök: "Men jag tror ändå Pappa förstår vad jag menar: att jag lider av att behöva splittra mina krafter, mer än vad livet alltid måste splittra dem, o. att jag känner det nedsättande att behöva göra ett arbete där jag ej kan vara annat än underhaltig. Jag känner mig så säker på min begåvning för konst att jag inte tvivlar på att jag har rätt att ägna mig däråt, så mycket mer som jag kan använda min ställning till att verka för samma sak. Jag skulle önska att jag för länge sedan kommit mig för att skriva detta till Pappa. - Jag hoppas Pappa tror att jag vill göra mitt bästa för att fylla min plats i livet o. att jag inte bara tager det så lätt o. obekymrat som det kan förefalla."
Faderns svar kom titan dröjsmål. Han hade genast funnit art Eugens rader avspeglade "en rättsinnigt och ödmjukt tänkande själsåskådning". Denna inställning krävde ett öppet och ärligt svar. Han gillade Eugens principiella ståndpunkter, men det fanns givetvis svårigheter. "Du säger dig ha svårt att tala med mig i detta ämne; det kan jag förstå, och det är ej underligt, emedan du nog anar att jag, i vad nu är fråga, ej kan endast ge svaret såsom far och vän." Kungen medgav att livet får ett skönare och rikare innehåll om man håller sig till ett "huvudämne". Men ensidighet har sina nackdelar: "Ensidiga övningar bilda ej en god soldat. Blotta bokstudier ej vetenskapsmannen; blotta penseln och färgkopparna ej artisten." Det fanns, menade kungen, inte heller några starka skäl för att tala om "splittring" i Eugens fall. De var få förunnat att kunna ägna sig åt sin valda kallelse "såsom du åt din konst". De få militärövningarna kunde knappast ha verkat störande. Tvärtom. Livet i fält gav en för hans konstnärskap befrämjande avkoppling, och egentligen inte alls hindrat honom från att bli, "vad jag ej ensam håller dig för: En verklig konstnär, som alltjämt utvecklar sig, och vars fortsatta utveckling hädanefter mindre än i början, blir ömtålig för vad du skulle vilja kalla `störanden' av annat slag." Rättvisan krävde ett erkännande av hans bekymmer. Men invändningar fanns, och inför dessa krävdes ett tydligt förhållningssätt. Som Kung måste han uttala dem med adress till Prinsen: "Du kan ej draga av dig uniformen. Du får det ej!" Det var inte Eugens sak att ensam bedöma sina militära insatser. Fadern förstod sonens finkänslighet fullkomligt och han aktade den. Men det fanns andra hänsynstaganden som krävde subordination: "Kungahuset i Sverige måste ej släppa känningen med krigareståndet. Mitt väl, likasom dess, fordrar att den behålles. Och jag fordrar därför av mina söner, av dem alla, att de ej ställa sig annorlunda än hjälpande härvid, också om det kostar dem övervinnelse."
Eugens plädering hade emellertid gjort intryck. Kungen var beredd att göra hans "offer" så lätt som möjligt. Inför nästa års fälttjänstgöring kunde sonen välja mellan två ting: antingen "göra möte på Regementet, samt föra Squadron," eller "göra lägret i stabstjänstgöring". Eugen valde det senare alternativet. Även om de militära utnämningarna inte uteblev - han avancerade till major 1896, överstelöjtnant 1902 och slutligen till överste 1906 - lättade bördorna. I maj 1898 skrev Eugen till sin mor: "Jag har nu äntligen skrivit till Pappa om min militärtjänst och framhållit att det nog var riktigast att jag helt och hållet slutade med tjänstgöring, både för det konstnärligas och det militäras skull. Pappa tyckte det nu också själv och saken föll som en mogen frukt."
Ofrånkomligen var det till statschefens funktioner kopplade kravet på pliktuppfyllelse ett ledmotiv även i den yngste sonens uppfostran. Men familjegemenskapen innebar också att Eugen kom till insikt om den kungliga maktutövningens komplikationer, begränsningar och stressmoment. Det som föreföll att vara en av stränga konventioner bunden livsform visade sig besitta en betydande flexibilitet. Föräldrarnas odlande av filantropi, av politisk och högstämd kulturell ambition transponerades av Eugen till en annan mer tidsenlig tonart. Bakom hans måttfulla yttre fanns målmedvetenhet och lidelse - nödvändiga ingredienser i en befrielseprocess som öppnade vägen för en intellektuell och politisk utveckling.
Långt senare - under det andra världskrigets dystra år - bekände Eugen för Torsten Fogelqvist sin tillfredsställelse över att denne uppfattat Waldemarsudde som en friplats där man fick tänka och tala fritt, och där rättsmedvetandet var levande. "Jag hade en Mor för vilken rättsbegreppet och människovärdets rätt nästan stod högre än hennes så djupa religiositet", fortsatte han. "Det finnes dock, sade hon ofta, något som är högre än det `nationale' som norrmännen alltid drog med som högsta rätt och ändå hade hon mycket sympati för dem." Eugen hade gjort vad han betraktade som ett "intimt" uttalande. Men en förklaring var nödvändig. Om han hade lärt sig att vara människa, var det en förtjänst som bottnade hos någon annan. Det fanns ett samband som stärkte hans känsla för kontinuitet - det var det viktiga, det bärande i livet. Även om katastrofer inträffade förblev han trosviss. "Men", tillfogade han, "för den är det kanske lätt att vara optimist, vars liv gestaltat sig i mycket så lyckligt som mitt." Hans optimism bars upp av en genuin motståndsanda. Om bomberna skulle falla över Waldemarsudde fanns alltid källarrum, "där det tror jag säkert - våra upproriska känslor bli starka nog att lyfta det låga taket". Steget kan förefalla långt från moderns religiöst färgade rättpatos till sonens starka antinazism präglad av en annan, mer radikal hållning. En på mänsklig insikt baserad idealisering är möjligen ett lämpligare uttryck. Med ålderns rätt hade Eugen tagit fasta på erfarenheter som grundade sig på en öppen föräldrakontakt snarare än ideologisk inskolning.
När Eugen hade lyckats med sin övertalning att få sin militärtjänstgöring upphävd var det första hindret sedan länge övervunnet. Under sin studietid i Uppsala hade han lyckats beveka sina föräldrar. "Naturligtvis är det svårt att sätta sig emot en bestämd och varaktig böjelse av denna art hos en 21 års man, som fruktar uppskov med de tråkiga elementära konststudierna", skrev kung Oscar den 10 juni 1886 till Gunnar Wennerberg. "Och då en framtid på detta område av Eugen önskas och kan ge honom en livsuppgift, så är det ju rätt bra. Vi få ej tänka på den sorgen att se honom för en lång tid åtminstone välja utlandet som vistelseort, varigenom han är förlorad för hemmet där han alltid varit ett litet `solsken'! Men vi bör tänka på och för honom." Följande år kunde Eugen resa till Paris. "Nu är det redan ganska längesen den sista skymten av dig, min snälle gosse, försvann från plattformen vid Centralstationen", skrev den lättrörde fadern den 3 februari 1887 med omisskännlig timbre. Det var ett smärtsamt ögonblick för honom. Med fuktiga blickar följde han den ljusa ångskyn på den mörka himmeln åt Riddarholmen till.
När Eugen skrev till sin far från Tyresö hösten 1894 för att utverka lättnader i sin militärtjänstgöring kunde han driva sin sak med stödet av stora framgångar på konstens och konstpolitikens områden. Tidigare under året hade han fått sitt genombrott med den stora målningen Det gamla slottet. Han befann sig i den mest kreativa fasen av sitt liv - vid denna tid koncipierade han det verk som skulle bli hjärtpunkten i hans måleri - Molnet. Samtidigt hade han fått en central roll i svenskt konstliv som nyutnämnd ordförande i kommittén för konstavdelningen inom nittiotalets stora projekt, Stockholmsutställningen 1897.
Erövringarna hade kommit snabbt. Som vi minns var han under sin studietid mest känd som en konstintresserad och väluppfostrad prins. Hans av en anspråkslös naturalism präglade studier i olja och pastell hade varit diskret lovande; modellstudierna i blyerts överraskar däremot genom en stort upplagd och väl sammanhållen form. Utan att direkt slå världen med häpnad hade han hos Bonnat, Puvis de Chavannes och Gervex inhämtat tillräcklig kunskap för att kunna delta i de stora sammanhangen - utan några större åthävor hade några av pastellerna visats på världsutställningen 1889. "Juryn var uppe på min atelier och jag kände det ganska ruskigt se sju herrar komma in och jag avlägsnade mig genast", skrev debutanten till sin mor. "De antog en bröstbild av ett fruntimmer i svart hatt och svart kofta mot grågrön fond, som jag nog tror ej är så illa." Eugen kunde inte annat än hoppas att juryn inte hade tagit hänsyn till hans "ställning".
Men bakom fasaden fanns en rörlighet och en åskådning som varslade om större ting. Redan studieåren i Uppsala hade medfört en stimulans av hans estetiska behov, för vilka umgänget med familjen Nyblom blev av genomgripande betydelse. Det var framför allt den danskfödda frun i huset - den belästa, litterärt verksamma och efter själens djup ständigt pejlande Helena - som väckte hans musiska och intellektuella läggning. Genom de kreativa faserna i Eugens konstnärliga utveckling skulle hon bli ständigt närvarande som en tröstande och inspirerande samtalspartner. Estetiska spörsmål upptog tankarna. "Wennerberg och min man beundrade historiemåleriet som något av det högsta uttrycket för konst," erinrade sig Helena. "Prinsen och jag själv representerade oppositionen och kunde inte vara med om det, men vi tordes inte yttra oss högt. Prinsen ansåg sig vara för ung för att uppträda med en motsatt mening. Man hade ju att tiga när de lärda herrarna samtalade och i synnerhet inte tillåta sig att säga dem emot. Alltså kröpo prinsen och jag bort i ett hörn av rummet, där vi viskande meddelade varandra våra åsikter." Vilka åsikter? För egen del framförde Helena Nyblom tanken att hon inte kunde fördra "rekonstruktiv konst", vare sig i litteraturen eller i måleriet. Är det alls möjligt att återskapa händelser i förfluten tid? Historiemåleriet verkade blott "teater på mig med de utklädda modellerna och uppställda grupperna". De figurrika målningarna som visar bataljer, riksdagsmöten och andra liknande händelser föreföll osanna och tomma. Men när de mänskliga känslorna träder i dagen, som på Georg von Rosens målning av Erik XIV och Karin Månsdotter, får även den historiska tablån ett djupare värde som förblir detsamma i alla tider. Förvisso, liksom Helena hyste den unge Eugen ingen beundran för historiska tavlor. Men, intygade hon, desto mer fängslades han av musiken. Då han lyssnade till scherzot i en av César Francks kvartetter fick han med ens klart för sig hur han skulle måla - "oändligt omväxlande men i en begränsad färgskala".
I Paris skulle oppositionslustan övergå en mer radikal livshållning. "Friherrinnan skulle bli nästan ängslig om ni fick höra mina åsikter som de förändrat sig under sista året, men nu äro de i alla fall fastare än de någonsin varit förut", skrev prins Eugen från Paris till Ulla Celsing våren 1889. Eugen antyder här att han under sin studietid i Paris utvecklats i radikal riktning. Huruvida friherrinnan verkligen fann anledning att vara "nästan" ängslig inför Eugens antydda radikalism är emellertid inte alldeles uppenbart. På sina håll i etablissemangets Sverige var den unge Eugen allmänt respekterad för sin med måttfullhet förenade öppenhet. "Han är den av de nuvarande Bernadottarna, jag har mest sympati för", skrev Carl Fleetwood i sin dagbok i början av 1890-talet. "Det är ett gott huvud, en snabb uppfattning, mycken fördomsfrihet och förstånd på det moderna sättet." Men den omständigheten att Eugen i sina grundvärderingar kommit att ansluta sig till 1880-talets doktriner genom aktiv läsning var vid närmare eftertanke uppseendeväckande. Om Eugen kunde använda ordet "nästan" i sin korrespondens med Ulla Celsing, hade han i kontakten med sina föräldrar skäl att mer kraftfullt argumentera för sina nyvunna ståndpunkter.
Inför de stora livsfrågorna hade prinsen under 1880-talet tillägnat sig en inställning som lätt kunde ha uppfattats som omstörtande för all kristen tro om han hade använt sig av ett högre tonläge. Eugen hade svävat i livsfara när en ljuskrona hade störtat ned i publikhavet under en föreställning hösten 1888 på Théàtre Lyrique i Paris. Hans bänkgranne dödades, men själv undgick han förödelsen. Var detta förutbestämt? Drottning Sophias kristna hållning medgav knappast avsteg från föreställningen om Guds försyn, men samtidigt respekterade hon att hennes yngste son hade kommit fram till en ståndpunkt efter att noga ha övervägt innebörden av det inträffade. Eugen fann det egendomligt att Gud skonat just honom. "Gud har skapat livet för att livet skall leva för sig själv", skrev han till sin mor. "Kampen för tillvaron kan ju ofta tyckas hård och kräva många offer, men den har i alla fall varit en nödvändig faktor för skapelsens höjande från de lägsta organismer till allt högre, till växt och djurlivets mångfaldiga former ända till människans högt utvecklade organism."
I sitt svar påpekade drottningen respektfullt vad hon redan visste, nämligen att deras ståndpunkter var svårförenliga. Snart skulle också kungen själv författa ett längre brev. I likhet med drottningen var han inte överraskad över att sonens tankar och åsikter av någon oförklarlig anledning tagit en alarmerande riktning. "Däremot är jag skyldig erkänna", skrev fadern, "att den följdriktiga mogenhet, varmed ditt brev är författat, är överraskande. " Inte nog härmed. "Den öppna okonstlade ärlighet, varmed Du framlägger din livsåskådning är värt beröm, och gläder din gamla Pappa!" Så följer ett för kungen karaktäristiskt medgivande. "Jag vill ej heller säga, att jag alltigenom fördömer allt vad Du sagt. Tiden, livets erfarenhet ha bragt ödmjukhet och tolerans in i mitt fordom stolta och okuvliga sinne." Lärostriderna hade fått honom att erkänna "toleransens berättigande". Han förbehåller sig därför rätten att utveckla sin egen uppfattning i frågan. Den text som följer innehåller en lång och vidlyftig argumentation som visserligen i toleransens namn medger att darwinismen innehåller "fröet till storhet och sanning". men som utmynnar i en teologiskt hållen hyllning till Guds kärlek. "Gud give dig dess rätta förstånd", avslutar den kärleksfulle fadern sitt brev.
Uppenbarligen vidhöll Eugen sin uppfattning, och hans darwinism skulle få ytterligare näring under sejouren i Paris. I maj 1889 skrev Eugen till August Stiernstedt om sina funderingar kring Spencers Inledning till samhällsläran och han kunde konstatera att efterföljande läsning av Haeckels Naturlig skapelsehistoria hade gjort Spencer mycket klarare. "Haeckel", fortsatte han, "förmodar jag nästan du läst o. undrar mycket vad du tycker om den. Jag är alldeles intagen av Darwinismen o. inordnar nu allting i världen efter hans teorier. Man finner därigenom logiskt sammanhang i så mycket som man förr rakt inte kunde fatta."
Eugen hade inte bara stärkts i sin tro på rationalistiska och naturalistiska doktriner. Han hade också fått bekräftelse på att det konstnärliga skapandet stod öppet för översinnliga ingivelser; den realistiska världsbilden kunde förenas med själens behov. Umgänget med Richard Bergh gav impulser för tankar i denna riktning. "Bergh håller på med en stor tavla, som är originellt och duktigt målad", skrev Eugen hem till modern. Han syftade på den 1887 daterade Hypnotisk seans. "Ämnet tycker jag är något sökt men mycket vackert uppfattat. Det är en magnetisk séance, en flicka vaknar just upp ur sin sömn och läkarna och några andra kurrar stå omkring i spänd förväntan. Ljuset i tavlan är utmärkt. Allt i rummet är vitt och kläderna svarta, och dock har tavlan mycket färg." Eugen hade fäst sig vid färgens betydelse, vilket antyder att han börjat förstå Berghs intentioner. Denne hade tillägnat sig samtida fransk kritik i La revue indépendante och läst symbolistiskt orienterad litteratur. Han hade börjat söka sig bort från en entydigt naturalistisk ståndpunkt. "En tavla skall ej ge naturen som den är, utan sådan den verkar under en viss känslostämning hos betraktaren", skrev han i sin uppsats om överdrifternas betydelse (Svea, 43, 1887). "Genom överdrifterna för man åskådaren rakt in i den känslovärld, där målaren vistades i första ögonblicket av `inspirationen'." Stämningsrealisten Bergh var på väg att lämna det gråtonade valörmåleriet. Eld och guld saknades i den svenska färgkonsten.
Eugens intryck av Berghs konstuppfattning avspeglas i det brev som Eugen riktade till sin far våren 1888. Han använde sig här av formuleringar som visar klara överensstämmelser med Richard Berghs utläggningar i uppsatsen om överdrifternas betydelse i konsten. Eugen ville övertyga sin far om att den moderna konstsynen inte saknade ideellt innehåll. Argumentationen formade sig till en vädjan om förståelse för att hans konstnärliga värderingar samtidigt var uttryck för en livshållning. Han hade inte ångrat sitt vägval, även om han insåg sina begränsningar. Det var nödvändigt att göra något som var "fritt från humbug". Den moderna konsten handlade inte bara om färg och form - "konsten är just den, att genom sin framställning hos åskådarna framkalla denna samma känslostämning". Det nya måleriet var en reaktion mot det föregående med alla dess konventionella grepp och opersonlighet. Det var hälsosamt och nödvändigt att inte rygga tillbaka inför något ämne. De så kallade skönhetslagarna borde få vika för andra normer: "Vad en konstnär ärligt tilltalas av och således verkligen känner något för, det har han också rätt att framställa, och det blir också därigenom skönt, ty då är det inte längre ämnet utan det är hans kärlek, medlidande, beundran, eller vad det nu är för känsla som han hyser för sitt ämne, som bli huvudsak. Poesin ligger ej i valet av ämnet utan det sätt varpå det uppfattas." Ärlighet leder till sann idealisering. Ju mer personlig konstnärens uppfattning är, desto mer idealiserad blir framställningen. "Det är den sorts poesi man strävar efter."
I sin längtan efter mindre prosaiska ting röjde Eugen sensibilitet med drag av den litterära symbolismen. När han sommaren 1889 nyligen hade återvänt från Frankrike skrev han från Valdres i Norge till Helena Nyblom i följande eftertänksamma ordalag: "Allt blir så enkelt och stort i skymningen. Den som bara kunde samla ihop alla olika intryck och nedlägga dem i ett enda motiv, så att färgen skimrade och doftade och hördes." Oljefärgen var dock för honom ett motspänstigt medium; de poetiska orden kom lättare. "Ä propos poesi", fortsatte han, "så förstår jag nu varför den måste vara rytmisk, det har jag aldrig gjort förut, men nu känner jag rytmen också i måleriet. Det är just konstnärens sak att kunna uppfatta denna naturens egenhet, om den så uppenbarar sig i form eller färg, i tal eller toner."
Här fanns konturerna till ett konstnärligt program som innehöll brottstycken av tidens symbolistiska ingivelser, genklanger av tankar från Baudelaires berömda sonett "Correspondences" med sina ståtliga bilder av en besjälad natur - ljudet av ett långt eko som i fjärran uppgår i djupnande mörker, ett eko långt som natten och ljuset. Dofter, ljud, och färger som möter varandra; dofter friska som barnhud, ljuva som oboer, gröna som ängar - andra korrupta, rika, triumferande. Naturen existerar som subjektiv upplevelse, som mysterium; sinnesupplevelser, rytmer, musikens långa rörelser sammanlänkas med de djupa andliga krafter som behärskar våra liv. Genklanger - likväl poetisk ingivelse för en ung löjtnant.
Eugens position komplicerades av att hans konstideologiska tänkande gick längre i sitt behov av nyorientering än vad hans omvärld till en början var beredd att förstå, och han skulle snart drabbas av konstlivets sociala realiteter. Individernas kamp för självförverkligande var inte enbart en fråga om en i bästa mening demokratisk frigörelse av konstens värden, men skedde till priset av personliga konflikter, bitterhet och oro. Den konstpolitiska händelseutvecklingen under 1890-talet dominerades av striden mellan det oppositionella Konstnärsförbundet dominerat av Karl Nordström och Richard Bergh. Läget var sedan länge låst genom den trettonde paragrafen i förbundets stadgar. Medlemmarna fick enligt denna inte motta ledamotskap och utmärkelser från akademin, och de fick inte delta i dess utställningar såvida inte denna anpassat sin verksamhet till oppositionens krav. Georg Pauli, som vid denna tid fungerade som Konstnärsförbundets ordförande, kom under hösten att med representanter för akademin diskutera möjligheterna för ett slopande av den trettonde paragrafen. Akademins byggnadsplaner hade nämligen aktualiserat möjligheten att denna två månader årligen skulle ställa sin blivande utställningslokal till de svenska konstnärernas förfogande. Akademin fattade sitt beslut i november och i december konstituerades Svenska konstnärernas förening, vars uppgift angavs vara att främja medlemmarnas intressen genom "föranstaltandet av årliga konstutställningar". Men det skulle snart visa sig att Konstnärsförbundets motståndskraft snarare ökade än avtog i kompromissens tecken. Frågan om den trettonde paragrafens slopande blev snarare en utmaning av förbundets oppositionella huvudlinje än ett tolkningsproblem, aktualiserad genom ett nytt sakläge. Samarbete med den nybildade föreningen visade sig vara uteslutet
Men det fanns gränser även för furstlig koncilians. Eugen intog under 1891 en ställning för en samarbetspolitik vilken i praktiken var svår att genomföra närmast av principiella skäl. För sin del hade Richard Bergh funnit att prinsen börjat ändra kursriktning. "Svenskarna ha gjort framsteg sedan världsutställningen 1889", skrev Richard Bergh till Erik Werenskiold den 6 oktober. "Men Prins Eugen börjar vända näsan åt höger och vill visst hindra oss från att utställa i samlad trupp med Eder. Han vill visst att du och Thaulow skola utställa tillsammans med några av hans akademister eller också ensamma - utan oss opponenter. Striden här hemma börjar blossa upp igen på allvar."
Eugen hade hamnat mellan eldarna. I Akademien ansåg man honom vara en bråkmakare. Opponenterna ansåg att han var alltför passiv.
Hans tonfall i korrespondensen med Helena Nyblom fick en melankolisk prägel. "Och så kom jag in till staden, saknade livet med det fria umgänget därute och det värsta var, att jag märkte att jag ändå satt kvar på min `prinspiedestal', fastän jag hade inbillat mig att jag lyckats krypa ner ifrån den", bekände han för henne. "Jag plågas av att känna att jag i grund och botten inte är homogen med den krets där jag helst skulle vilja och behöver höra hemma. Jag trodde att jag kommit längre i det avseendet, och det är alltid svårt att taga förhållandena som de verkligen äro. Och sedan allt jag hade hoppats kunna uträtta och då överallt möta motigheter, pliktfordringar, misstroende både från ett och annat håll. Det värsta är då människor och därtill sådana som man håller av och vilkas omdöme man sätter värde på, uppfatta de strävanden, som man gjort till sin livsuppgift, endast som behagligt tidsfördriv."
När Eugen 1894 krävde att få följa sin konstnärliga kallelse helt och fullt hade han synnerligen goda skäl. Inom loppet av tre år hade han lyckats uppnå en ledande ställning i svenskt konstliv, efter hand under en viss anslutning till Konstnärsförbundets inriktning. Sedan länge stod han Richard Bergh nära, de konstpolitiska spänningarna till trots. Men det skulle dröja någon tid innan Richard Bergh kunde tillåta sig formuleringar som vittnade om att han kommit till insikt om att prinsen av egen kraft etablerat sig som en av konstnärskårens ledande gestalter. "Inte hade man kunnat vänta sig sådant av sonen till en far som skriver operettmusik i compani med Ivar Hallström till text av Södra Theaterns Christiernson", skrev Bergh senhösten 1892 till Karl Nordström efter att noga ha betraktat Eugens Skogen. "Det är naturligt och därför uttrycker man sina känslor pepprade med starka svordomar som komma hertigkronan att vippa av och an på det rodnande prinshuvudet. Han är den ende här i Stockholm som gjort ett grepp i riktning av konst på sista tiden - ett personligt, starkt och tydligt grepp." Betecknande är att prinsen skänkte sin målning till Pontus Förstenbergs galleri på Berghs inrådan.
Studietidens osäkerhet hade snabbt övergått i en expansiv fas efter hemkomsten från Paris. För Eugen representerade den idealiserade konstnärsrollen ett starkt behov av personlig frigörelse. Under genombrottsåren återkom han, särskilt i korrespondensen med Helena Nyblom, till tanken att de plikter som följde med hans "ställning" på intet vis överträffade det imperativ som följde med att vara människa. Det krävdes självdisciplin, självinsikt, självförtroende, mod och ett stort mått integritet för att lyckas helt med denna nobla föresats - men också ett trovärdigt program. Från omkring 1890 skulle Eugen komma att genomgå en utveckling som höjde honom långt över prinstalangens nivå genom att åstadkomma flera märkliga nyskapelser med fördjupat stämningsinnehåll.
Under sina konstnärligt sett mest givande år under 1890-talet gjorde prins Eugen uppmärksammade framträdanden på den nationella konstscenen. Han hade lyckats av egen kraft. Men i det långa loppet kräver varje konstnärlig insats sina pålitligt återkommande förespråkare för att inte glömmas bort, ignoreras, osynliggöras, bagatelliseras, antikveras eller dödförklaras. En för prinsens del till synes säker väg var givetvis att i första rummet utan genvägar och med hedern i behåll så långt möjligt göra sin egen konstnärliga kapacitet rättvisa - hoppet fanns alltid att eftervärldens dom blir gynnsam. Hans till svenska staten gjorda donation av sitt hem och sin stora konstsamling kan möjligen uppfattas som ett slags återförsäkring, ett sätt att vidmakthålla minnet av sin livsgärning. Risken finns emellertid att högaktningsfullt sentimentala klichéer skymmer de bärande kvalitéerna i hans konstnärskap. Waldemarsuddes vackra och väl bibehållna miljö inbjuder till tankar i denna riktning, och så bör det också få vara. Men han var mer än målarprins, blomsterprins eller snäll onkel. Vad han med stor möda åstadkom bär sannerligen inte dilettantens prägel.
När en ung arvprins tar steget mot en konstnärlig karriär tillkommer ett identitetsproblem av ovanligt slag. Hur förenar en kunglighet sin livsuppgift i rollen som officiell person med ett konstnärskap som möjligen kan visa sig vara mer än lovande? Är det alls möjligt? Är verkligen prinstiteln ett hinder vid förverkligandet av ett konstnärskap?
För prins Eugen fanns aldrig i praktiken ett sådant val, endast återkommande perioder under vilka hans frigörelsebehov intensifierades. Bakom höjdpunkterna i hans konstnärliga skapande på 1890-talet hade funnits en stark emotionell anspänning. Den gången mobiliserade han all sin skaparkraft för att lära känna gränserna för dess kapacitet. Han hade inför sig själv och sin omvärld visat att han var mer än en prinstalang, men genom lojaliteten mot sin sociala bestämmelse förblev han livet ut arvprins i kungariket Sverige. Han visste mycket väl vad konstnärligt arbete innebar utan att i professionell mening egentligen tillhöra kåren. Men varför skulle inte kamraterna, kritikerna, institutionerna och publiken kunna bedöma hans konstnärliga prestationer befriade från fördomar om kunglig inskränkthet? Att under dessa omständigheter ge prinsrollen en aldrig tidigare skådad glans av ett fullödigt konstnärskap krävde koncentration och lyhördhet.
Att vara mer än en prinstalang förutsatte i hans fall inte bara ett uppbådande av den egna konstnärliga talangen i pakt med tidens strömningar utan i lika hög grad en aktiv medverkan vid utformningen av den svenska konstens framtid. Denna senare uppgift krävde ett säkert konstpolitiskt handlag. Som officiell person saknade han inte maktmedel, medan rättrådigt och skickligt utförda balansnummer blev nödvändiga för trovärdighetens skull. Redan 1889 gjorde han sitt inträde som förste hedersledamot i Konstakademin, och följande år blev han tillsammans med Julius Kronberg och Teodor Lundberg invald som akademins representant i statens inköpsnämnd för konst; därmed hade han kommit att tillhöra det "officiella" konstetablissemanget.
Och det fanns en för honom alldeles speciell gräns att iaktta: han kunde inte verka på konstmarknadens villkor, men han kunde donera sitt arbete - till nationens museer, till dess offentliga byggnader. Häri låg en svårighet såtillvida att han för sin sinnesfrid alltid sökte bekräftelse på att mottagarna verkligen menade allvar med sina tacksamma ord. Han sökte en ärlig kritik samtidigt som han mycket väl visste när han lyckats.
PRINS I PARIS
Hans kungliga börd var uppenbarligen ett hinder i initialfasen. "Jag minns så väl i Paris det var tider då egentligen ingen, åtminstone bland mina kamrater på Akademin, trodde på min begåvning o. i synnerhet inte på att jag menade allvarligt med mitt arbete; det gjorde naturligtvis att jag tvivlade själv o. att jag inte gjorde ett dugg framsteg," skrev Eugen till vännen Teodor Lundberg hösten 1892. Vid sin ankomst till Paris var han endast 21 år gammal, och vad han konststuderande kunde åberopa var endast hövliga rekommendationer från sin lärare Wilhelm von Gegerfelt, sin estetikprofessor Carl Rupert Nyblom och från Gunnar Wennerberg, ämbetsman och konstkännare. Man uppfattade honom inte som en lovande ung artist. Men han var känd som Oscar II:s yngste son. Ord som "prinsanlag" eller "dilettant" låg nära till hands.
Eugens vistelse i Paris åren 1887 till 1889 var inte befriad från protokollära förpliktelser. De strängt inrutade och från omvärlden avskärmande rutinerna hade visserligen lämnat utrymme för ickeofficiellt umgänge i ateljéer och på kaféer. I varierande grad fanns dock alltid ett respektavstånd mellan arvprinsen och den på platsen sedan länge etablerade artistiska umgängeskretsen. För att introducera prinsen i den svenska konstnärskolonin inviterade prinsens värdfolk, paret Celsing, till supé. "Vi voro Salmson, Hagborg, Hasselberg, Edelfelt och flera till och skulle nu bekanta oss med vår blivande kamrat", erinrade sig Georg Pauli. "För minnet har denna första konfrontation mycket tycke av en barnbjudning, och situationen var från början till slut oklar genom den artskilda uppfattningen av begreppet `ogenerad'. Jag lastar ingen, men förhållandet var ju att medlemmarna i denna grupp voro oförbätterliga fribytare, vilka sen hela tio år haft Café de l'Ermitage till hem och uppfostringsanstalt. Vilka band som dylik existens än ålade, aldrig blev det tankens, åsiktens eller tungans." Man höll sig avvaktande inför den i de parisiska ateljéerna uppdykande prinsen. Den psykiskt labile Ernst Josephson, vars konstpolitiska engagemang i striden mot den av majestätet beskyddade Konstakademin nu närmat sig bristningsgränsen, förespråkade avhållsamhet vid umgänget med den kungliga överhetens representanter. "Det gläder mig att du icke gick med på prinsbalen", skrev han till Richard Bergh.
EN USEL MILITÄR
Vid sin återkomst till Sverige och Norge hösten 1889 var den konststuderande prinsen tillbaka i sin officiella roll som hertig av Närke. Riksdagens högtidliga öppnande, obligatoriska representationsresor till Norge, festföreställningar, familjemiddagar, baler, jakter, fältritter och andra engagemang upptog hans tid. Som kavallerist var han dessutom tvungen att delta i fälttjänstgöringar. Han kände sig som en humbug, och det blev inte bättre av att han hindrades i sin konstnärliga utveckling. Under 1890-talets första år berörde han i sina brev till modern, drottning Sophia, sin olust över att sakna den rätta motiveringen i kronans tjänst. "Men att giva mer åt det militära vore detsamma som att ta farväl av måleriet", skrev han år 1890 från Sannahed.
I september 1894, när hans vistelse på Tyresö skänkt honom värdefull tid för reflexion och arbete vid staffliet, författade han ett uppriktigt brev till fadern. Tidigare under året hade han avancerat till kapten och ryttmästare i Andra livgardet och Livregementets husarkår, och även deltagit i 3. Arméfördelningens fälttjänstgöringar i Västergötland. Även om generalen Bråkenhielm uppskattade hans insatser på mötet, var han själv inte nöjd: "Jag känner bäst själv huru ytligt o. underhaltigt det arbete är som jag presterar, och det kan heller inte vara annorlunda så lite som jag gör tjänst." Hans måleri och konstintressen var viktigare än militär karriär. "Jag har därför den känslan att jag gjorde rättast att helt o. hållet upphöra med att göra tjänst då jag inte kan, inte anser mig kunna, sköta mig så som man kan fordra av en officer." Eugen tvekar inte att lätta sitt hjärta, och fortsätter sitt övertalningsförsök: "Men jag tror ändå Pappa förstår vad jag menar: att jag lider av att behöva splittra mina krafter, mer än vad livet alltid måste splittra dem, o. att jag känner det nedsättande att behöva göra ett arbete där jag ej kan vara annat än underhaltig. Jag känner mig så säker på min begåvning för konst att jag inte tvivlar på att jag har rätt att ägna mig däråt, så mycket mer som jag kan använda min ställning till att verka för samma sak. Jag skulle önska att jag för länge sedan kommit mig för att skriva detta till Pappa. - Jag hoppas Pappa tror att jag vill göra mitt bästa för att fylla min plats i livet o. att jag inte bara tager det så lätt o. obekymrat som det kan förefalla."
KUNGENS SVAR
Faderns svar kom titan dröjsmål. Han hade genast funnit art Eugens rader avspeglade "en rättsinnigt och ödmjukt tänkande själsåskådning". Denna inställning krävde ett öppet och ärligt svar. Han gillade Eugens principiella ståndpunkter, men det fanns givetvis svårigheter. "Du säger dig ha svårt att tala med mig i detta ämne; det kan jag förstå, och det är ej underligt, emedan du nog anar att jag, i vad nu är fråga, ej kan endast ge svaret såsom far och vän." Kungen medgav att livet får ett skönare och rikare innehåll om man håller sig till ett "huvudämne". Men ensidighet har sina nackdelar: "Ensidiga övningar bilda ej en god soldat. Blotta bokstudier ej vetenskapsmannen; blotta penseln och färgkopparna ej artisten." Det fanns, menade kungen, inte heller några starka skäl för att tala om "splittring" i Eugens fall. De var få förunnat att kunna ägna sig åt sin valda kallelse "såsom du åt din konst". De få militärövningarna kunde knappast ha verkat störande. Tvärtom. Livet i fält gav en för hans konstnärskap befrämjande avkoppling, och egentligen inte alls hindrat honom från att bli, "vad jag ej ensam håller dig för: En verklig konstnär, som alltjämt utvecklar sig, och vars fortsatta utveckling hädanefter mindre än i början, blir ömtålig för vad du skulle vilja kalla `störanden' av annat slag." Rättvisan krävde ett erkännande av hans bekymmer. Men invändningar fanns, och inför dessa krävdes ett tydligt förhållningssätt. Som Kung måste han uttala dem med adress till Prinsen: "Du kan ej draga av dig uniformen. Du får det ej!" Det var inte Eugens sak att ensam bedöma sina militära insatser. Fadern förstod sonens finkänslighet fullkomligt och han aktade den. Men det fanns andra hänsynstaganden som krävde subordination: "Kungahuset i Sverige måste ej släppa känningen med krigareståndet. Mitt väl, likasom dess, fordrar att den behålles. Och jag fordrar därför av mina söner, av dem alla, att de ej ställa sig annorlunda än hjälpande härvid, också om det kostar dem övervinnelse."
Eugens plädering hade emellertid gjort intryck. Kungen var beredd att göra hans "offer" så lätt som möjligt. Inför nästa års fälttjänstgöring kunde sonen välja mellan två ting: antingen "göra möte på Regementet, samt föra Squadron," eller "göra lägret i stabstjänstgöring". Eugen valde det senare alternativet. Även om de militära utnämningarna inte uteblev - han avancerade till major 1896, överstelöjtnant 1902 och slutligen till överste 1906 - lättade bördorna. I maj 1898 skrev Eugen till sin mor: "Jag har nu äntligen skrivit till Pappa om min militärtjänst och framhållit att det nog var riktigast att jag helt och hållet slutade med tjänstgöring, både för det konstnärligas och det militäras skull. Pappa tyckte det nu också själv och saken föll som en mogen frukt."
EN MORS SON
Ofrånkomligen var det till statschefens funktioner kopplade kravet på pliktuppfyllelse ett ledmotiv även i den yngste sonens uppfostran. Men familjegemenskapen innebar också att Eugen kom till insikt om den kungliga maktutövningens komplikationer, begränsningar och stressmoment. Det som föreföll att vara en av stränga konventioner bunden livsform visade sig besitta en betydande flexibilitet. Föräldrarnas odlande av filantropi, av politisk och högstämd kulturell ambition transponerades av Eugen till en annan mer tidsenlig tonart. Bakom hans måttfulla yttre fanns målmedvetenhet och lidelse - nödvändiga ingredienser i en befrielseprocess som öppnade vägen för en intellektuell och politisk utveckling.
Långt senare - under det andra världskrigets dystra år - bekände Eugen för Torsten Fogelqvist sin tillfredsställelse över att denne uppfattat Waldemarsudde som en friplats där man fick tänka och tala fritt, och där rättsmedvetandet var levande. "Jag hade en Mor för vilken rättsbegreppet och människovärdets rätt nästan stod högre än hennes så djupa religiositet", fortsatte han. "Det finnes dock, sade hon ofta, något som är högre än det `nationale' som norrmännen alltid drog med som högsta rätt och ändå hade hon mycket sympati för dem." Eugen hade gjort vad han betraktade som ett "intimt" uttalande. Men en förklaring var nödvändig. Om han hade lärt sig att vara människa, var det en förtjänst som bottnade hos någon annan. Det fanns ett samband som stärkte hans känsla för kontinuitet - det var det viktiga, det bärande i livet. Även om katastrofer inträffade förblev han trosviss. "Men", tillfogade han, "för den är det kanske lätt att vara optimist, vars liv gestaltat sig i mycket så lyckligt som mitt." Hans optimism bars upp av en genuin motståndsanda. Om bomberna skulle falla över Waldemarsudde fanns alltid källarrum, "där det tror jag säkert - våra upproriska känslor bli starka nog att lyfta det låga taket". Steget kan förefalla långt från moderns religiöst färgade rättpatos till sonens starka antinazism präglad av en annan, mer radikal hållning. En på mänsklig insikt baserad idealisering är möjligen ett lämpligare uttryck. Med ålderns rätt hade Eugen tagit fasta på erfarenheter som grundade sig på en öppen föräldrakontakt snarare än ideologisk inskolning.
EN AUKTORITET
När Eugen hade lyckats med sin övertalning att få sin militärtjänstgöring upphävd var det första hindret sedan länge övervunnet. Under sin studietid i Uppsala hade han lyckats beveka sina föräldrar. "Naturligtvis är det svårt att sätta sig emot en bestämd och varaktig böjelse av denna art hos en 21 års man, som fruktar uppskov med de tråkiga elementära konststudierna", skrev kung Oscar den 10 juni 1886 till Gunnar Wennerberg. "Och då en framtid på detta område av Eugen önskas och kan ge honom en livsuppgift, så är det ju rätt bra. Vi få ej tänka på den sorgen att se honom för en lång tid åtminstone välja utlandet som vistelseort, varigenom han är förlorad för hemmet där han alltid varit ett litet `solsken'! Men vi bör tänka på och för honom." Följande år kunde Eugen resa till Paris. "Nu är det redan ganska längesen den sista skymten av dig, min snälle gosse, försvann från plattformen vid Centralstationen", skrev den lättrörde fadern den 3 februari 1887 med omisskännlig timbre. Det var ett smärtsamt ögonblick för honom. Med fuktiga blickar följde han den ljusa ångskyn på den mörka himmeln åt Riddarholmen till.
När Eugen skrev till sin far från Tyresö hösten 1894 för att utverka lättnader i sin militärtjänstgöring kunde han driva sin sak med stödet av stora framgångar på konstens och konstpolitikens områden. Tidigare under året hade han fått sitt genombrott med den stora målningen Det gamla slottet. Han befann sig i den mest kreativa fasen av sitt liv - vid denna tid koncipierade han det verk som skulle bli hjärtpunkten i hans måleri - Molnet. Samtidigt hade han fått en central roll i svenskt konstliv som nyutnämnd ordförande i kommittén för konstavdelningen inom nittiotalets stora projekt, Stockholmsutställningen 1897.
PÅ VÄG MOT EN ESTETIK
Erövringarna hade kommit snabbt. Som vi minns var han under sin studietid mest känd som en konstintresserad och väluppfostrad prins. Hans av en anspråkslös naturalism präglade studier i olja och pastell hade varit diskret lovande; modellstudierna i blyerts överraskar däremot genom en stort upplagd och väl sammanhållen form. Utan att direkt slå världen med häpnad hade han hos Bonnat, Puvis de Chavannes och Gervex inhämtat tillräcklig kunskap för att kunna delta i de stora sammanhangen - utan några större åthävor hade några av pastellerna visats på världsutställningen 1889. "Juryn var uppe på min atelier och jag kände det ganska ruskigt se sju herrar komma in och jag avlägsnade mig genast", skrev debutanten till sin mor. "De antog en bröstbild av ett fruntimmer i svart hatt och svart kofta mot grågrön fond, som jag nog tror ej är så illa." Eugen kunde inte annat än hoppas att juryn inte hade tagit hänsyn till hans "ställning".
Men bakom fasaden fanns en rörlighet och en åskådning som varslade om större ting. Redan studieåren i Uppsala hade medfört en stimulans av hans estetiska behov, för vilka umgänget med familjen Nyblom blev av genomgripande betydelse. Det var framför allt den danskfödda frun i huset - den belästa, litterärt verksamma och efter själens djup ständigt pejlande Helena - som väckte hans musiska och intellektuella läggning. Genom de kreativa faserna i Eugens konstnärliga utveckling skulle hon bli ständigt närvarande som en tröstande och inspirerande samtalspartner. Estetiska spörsmål upptog tankarna. "Wennerberg och min man beundrade historiemåleriet som något av det högsta uttrycket för konst," erinrade sig Helena. "Prinsen och jag själv representerade oppositionen och kunde inte vara med om det, men vi tordes inte yttra oss högt. Prinsen ansåg sig vara för ung för att uppträda med en motsatt mening. Man hade ju att tiga när de lärda herrarna samtalade och i synnerhet inte tillåta sig att säga dem emot. Alltså kröpo prinsen och jag bort i ett hörn av rummet, där vi viskande meddelade varandra våra åsikter." Vilka åsikter? För egen del framförde Helena Nyblom tanken att hon inte kunde fördra "rekonstruktiv konst", vare sig i litteraturen eller i måleriet. Är det alls möjligt att återskapa händelser i förfluten tid? Historiemåleriet verkade blott "teater på mig med de utklädda modellerna och uppställda grupperna". De figurrika målningarna som visar bataljer, riksdagsmöten och andra liknande händelser föreföll osanna och tomma. Men när de mänskliga känslorna träder i dagen, som på Georg von Rosens målning av Erik XIV och Karin Månsdotter, får även den historiska tablån ett djupare värde som förblir detsamma i alla tider. Förvisso, liksom Helena hyste den unge Eugen ingen beundran för historiska tavlor. Men, intygade hon, desto mer fängslades han av musiken. Då han lyssnade till scherzot i en av César Francks kvartetter fick han med ens klart för sig hur han skulle måla - "oändligt omväxlande men i en begränsad färgskala".
PRINSEN, DARWIN OCH KUNGEN
I Paris skulle oppositionslustan övergå en mer radikal livshållning. "Friherrinnan skulle bli nästan ängslig om ni fick höra mina åsikter som de förändrat sig under sista året, men nu äro de i alla fall fastare än de någonsin varit förut", skrev prins Eugen från Paris till Ulla Celsing våren 1889. Eugen antyder här att han under sin studietid i Paris utvecklats i radikal riktning. Huruvida friherrinnan verkligen fann anledning att vara "nästan" ängslig inför Eugens antydda radikalism är emellertid inte alldeles uppenbart. På sina håll i etablissemangets Sverige var den unge Eugen allmänt respekterad för sin med måttfullhet förenade öppenhet. "Han är den av de nuvarande Bernadottarna, jag har mest sympati för", skrev Carl Fleetwood i sin dagbok i början av 1890-talet. "Det är ett gott huvud, en snabb uppfattning, mycken fördomsfrihet och förstånd på det moderna sättet." Men den omständigheten att Eugen i sina grundvärderingar kommit att ansluta sig till 1880-talets doktriner genom aktiv läsning var vid närmare eftertanke uppseendeväckande. Om Eugen kunde använda ordet "nästan" i sin korrespondens med Ulla Celsing, hade han i kontakten med sina föräldrar skäl att mer kraftfullt argumentera för sina nyvunna ståndpunkter.
Inför de stora livsfrågorna hade prinsen under 1880-talet tillägnat sig en inställning som lätt kunde ha uppfattats som omstörtande för all kristen tro om han hade använt sig av ett högre tonläge. Eugen hade svävat i livsfara när en ljuskrona hade störtat ned i publikhavet under en föreställning hösten 1888 på Théàtre Lyrique i Paris. Hans bänkgranne dödades, men själv undgick han förödelsen. Var detta förutbestämt? Drottning Sophias kristna hållning medgav knappast avsteg från föreställningen om Guds försyn, men samtidigt respekterade hon att hennes yngste son hade kommit fram till en ståndpunkt efter att noga ha övervägt innebörden av det inträffade. Eugen fann det egendomligt att Gud skonat just honom. "Gud har skapat livet för att livet skall leva för sig själv", skrev han till sin mor. "Kampen för tillvaron kan ju ofta tyckas hård och kräva många offer, men den har i alla fall varit en nödvändig faktor för skapelsens höjande från de lägsta organismer till allt högre, till växt och djurlivets mångfaldiga former ända till människans högt utvecklade organism."
I sitt svar påpekade drottningen respektfullt vad hon redan visste, nämligen att deras ståndpunkter var svårförenliga. Snart skulle också kungen själv författa ett längre brev. I likhet med drottningen var han inte överraskad över att sonens tankar och åsikter av någon oförklarlig anledning tagit en alarmerande riktning. "Däremot är jag skyldig erkänna", skrev fadern, "att den följdriktiga mogenhet, varmed ditt brev är författat, är överraskande. " Inte nog härmed. "Den öppna okonstlade ärlighet, varmed Du framlägger din livsåskådning är värt beröm, och gläder din gamla Pappa!" Så följer ett för kungen karaktäristiskt medgivande. "Jag vill ej heller säga, att jag alltigenom fördömer allt vad Du sagt. Tiden, livets erfarenhet ha bragt ödmjukhet och tolerans in i mitt fordom stolta och okuvliga sinne." Lärostriderna hade fått honom att erkänna "toleransens berättigande". Han förbehåller sig därför rätten att utveckla sin egen uppfattning i frågan. Den text som följer innehåller en lång och vidlyftig argumentation som visserligen i toleransens namn medger att darwinismen innehåller "fröet till storhet och sanning". men som utmynnar i en teologiskt hållen hyllning till Guds kärlek. "Gud give dig dess rätta förstånd", avslutar den kärleksfulle fadern sitt brev.
Uppenbarligen vidhöll Eugen sin uppfattning, och hans darwinism skulle få ytterligare näring under sejouren i Paris. I maj 1889 skrev Eugen till August Stiernstedt om sina funderingar kring Spencers Inledning till samhällsläran och han kunde konstatera att efterföljande läsning av Haeckels Naturlig skapelsehistoria hade gjort Spencer mycket klarare. "Haeckel", fortsatte han, "förmodar jag nästan du läst o. undrar mycket vad du tycker om den. Jag är alldeles intagen av Darwinismen o. inordnar nu allting i världen efter hans teorier. Man finner därigenom logiskt sammanhang i så mycket som man förr rakt inte kunde fatta."
RICHARD BERGH
Eugen hade inte bara stärkts i sin tro på rationalistiska och naturalistiska doktriner. Han hade också fått bekräftelse på att det konstnärliga skapandet stod öppet för översinnliga ingivelser; den realistiska världsbilden kunde förenas med själens behov. Umgänget med Richard Bergh gav impulser för tankar i denna riktning. "Bergh håller på med en stor tavla, som är originellt och duktigt målad", skrev Eugen hem till modern. Han syftade på den 1887 daterade Hypnotisk seans. "Ämnet tycker jag är något sökt men mycket vackert uppfattat. Det är en magnetisk séance, en flicka vaknar just upp ur sin sömn och läkarna och några andra kurrar stå omkring i spänd förväntan. Ljuset i tavlan är utmärkt. Allt i rummet är vitt och kläderna svarta, och dock har tavlan mycket färg." Eugen hade fäst sig vid färgens betydelse, vilket antyder att han börjat förstå Berghs intentioner. Denne hade tillägnat sig samtida fransk kritik i La revue indépendante och läst symbolistiskt orienterad litteratur. Han hade börjat söka sig bort från en entydigt naturalistisk ståndpunkt. "En tavla skall ej ge naturen som den är, utan sådan den verkar under en viss känslostämning hos betraktaren", skrev han i sin uppsats om överdrifternas betydelse (Svea, 43, 1887). "Genom överdrifterna för man åskådaren rakt in i den känslovärld, där målaren vistades i första ögonblicket av `inspirationen'." Stämningsrealisten Bergh var på väg att lämna det gråtonade valörmåleriet. Eld och guld saknades i den svenska färgkonsten.
MUSIKALISKT MÅLERI
Eugens intryck av Berghs konstuppfattning avspeglas i det brev som Eugen riktade till sin far våren 1888. Han använde sig här av formuleringar som visar klara överensstämmelser med Richard Berghs utläggningar i uppsatsen om överdrifternas betydelse i konsten. Eugen ville övertyga sin far om att den moderna konstsynen inte saknade ideellt innehåll. Argumentationen formade sig till en vädjan om förståelse för att hans konstnärliga värderingar samtidigt var uttryck för en livshållning. Han hade inte ångrat sitt vägval, även om han insåg sina begränsningar. Det var nödvändigt att göra något som var "fritt från humbug". Den moderna konsten handlade inte bara om färg och form - "konsten är just den, att genom sin framställning hos åskådarna framkalla denna samma känslostämning". Det nya måleriet var en reaktion mot det föregående med alla dess konventionella grepp och opersonlighet. Det var hälsosamt och nödvändigt att inte rygga tillbaka inför något ämne. De så kallade skönhetslagarna borde få vika för andra normer: "Vad en konstnär ärligt tilltalas av och således verkligen känner något för, det har han också rätt att framställa, och det blir också därigenom skönt, ty då är det inte längre ämnet utan det är hans kärlek, medlidande, beundran, eller vad det nu är för känsla som han hyser för sitt ämne, som bli huvudsak. Poesin ligger ej i valet av ämnet utan det sätt varpå det uppfattas." Ärlighet leder till sann idealisering. Ju mer personlig konstnärens uppfattning är, desto mer idealiserad blir framställningen. "Det är den sorts poesi man strävar efter."
I sin längtan efter mindre prosaiska ting röjde Eugen sensibilitet med drag av den litterära symbolismen. När han sommaren 1889 nyligen hade återvänt från Frankrike skrev han från Valdres i Norge till Helena Nyblom i följande eftertänksamma ordalag: "Allt blir så enkelt och stort i skymningen. Den som bara kunde samla ihop alla olika intryck och nedlägga dem i ett enda motiv, så att färgen skimrade och doftade och hördes." Oljefärgen var dock för honom ett motspänstigt medium; de poetiska orden kom lättare. "Ä propos poesi", fortsatte han, "så förstår jag nu varför den måste vara rytmisk, det har jag aldrig gjort förut, men nu känner jag rytmen också i måleriet. Det är just konstnärens sak att kunna uppfatta denna naturens egenhet, om den så uppenbarar sig i form eller färg, i tal eller toner."
Här fanns konturerna till ett konstnärligt program som innehöll brottstycken av tidens symbolistiska ingivelser, genklanger av tankar från Baudelaires berömda sonett "Correspondences" med sina ståtliga bilder av en besjälad natur - ljudet av ett långt eko som i fjärran uppgår i djupnande mörker, ett eko långt som natten och ljuset. Dofter, ljud, och färger som möter varandra; dofter friska som barnhud, ljuva som oboer, gröna som ängar - andra korrupta, rika, triumferande. Naturen existerar som subjektiv upplevelse, som mysterium; sinnesupplevelser, rytmer, musikens långa rörelser sammanlänkas med de djupa andliga krafter som behärskar våra liv. Genklanger - likväl poetisk ingivelse för en ung löjtnant.
DEN TRETTONDE PARAGRAFEN
Eugens position komplicerades av att hans konstideologiska tänkande gick längre i sitt behov av nyorientering än vad hans omvärld till en början var beredd att förstå, och han skulle snart drabbas av konstlivets sociala realiteter. Individernas kamp för självförverkligande var inte enbart en fråga om en i bästa mening demokratisk frigörelse av konstens värden, men skedde till priset av personliga konflikter, bitterhet och oro. Den konstpolitiska händelseutvecklingen under 1890-talet dominerades av striden mellan det oppositionella Konstnärsförbundet dominerat av Karl Nordström och Richard Bergh. Läget var sedan länge låst genom den trettonde paragrafen i förbundets stadgar. Medlemmarna fick enligt denna inte motta ledamotskap och utmärkelser från akademin, och de fick inte delta i dess utställningar såvida inte denna anpassat sin verksamhet till oppositionens krav. Georg Pauli, som vid denna tid fungerade som Konstnärsförbundets ordförande, kom under hösten att med representanter för akademin diskutera möjligheterna för ett slopande av den trettonde paragrafen. Akademins byggnadsplaner hade nämligen aktualiserat möjligheten att denna två månader årligen skulle ställa sin blivande utställningslokal till de svenska konstnärernas förfogande. Akademin fattade sitt beslut i november och i december konstituerades Svenska konstnärernas förening, vars uppgift angavs vara att främja medlemmarnas intressen genom "föranstaltandet av årliga konstutställningar". Men det skulle snart visa sig att Konstnärsförbundets motståndskraft snarare ökade än avtog i kompromissens tecken. Frågan om den trettonde paragrafens slopande blev snarare en utmaning av förbundets oppositionella huvudlinje än ett tolkningsproblem, aktualiserad genom ett nytt sakläge. Samarbete med den nybildade föreningen visade sig vara uteslutet
Prins Eugen, som annars räknades till "den akademiska vänstern", var välvilligt inställd till Konstakademins nybyggnadsplaner och han deltog vid dess beslut att upplåta den blivande utställningslokalen åt "Sveriges bildande konstnärer". Men han hade också lärt känna Konstnärsförbundets ledande personligheter och då inte minst Richard Bergh, Per Hasselberg och även Karl Nordström. Med Hanna och Georg Pauli skulle han upprätthålla en livslång kontakt. I det läger där han själv verkade ex officio fanns vännerna Oscar Björck och Teodor Lundberg. Tidigt hade han funnit sig i rollen som sammanhållande kraft i svenskt konstliv. Under den konstpolitiskt intensiva hösten 1890 for han med akademister och opponenter till Stallmästargården för att spela käglor, allt i syfte att skapa lugn i leden.
EN OMÖJLIG SITS
Men det fanns gränser även för furstlig koncilians. Eugen intog under 1891 en ställning för en samarbetspolitik vilken i praktiken var svår att genomföra närmast av principiella skäl. För sin del hade Richard Bergh funnit att prinsen börjat ändra kursriktning. "Svenskarna ha gjort framsteg sedan världsutställningen 1889", skrev Richard Bergh till Erik Werenskiold den 6 oktober. "Men Prins Eugen börjar vända näsan åt höger och vill visst hindra oss från att utställa i samlad trupp med Eder. Han vill visst att du och Thaulow skola utställa tillsammans med några av hans akademister eller också ensamma - utan oss opponenter. Striden här hemma börjar blossa upp igen på allvar."
Eugen hade hamnat mellan eldarna. I Akademien ansåg man honom vara en bråkmakare. Opponenterna ansåg att han var alltför passiv.
Hans tonfall i korrespondensen med Helena Nyblom fick en melankolisk prägel. "Och så kom jag in till staden, saknade livet med det fria umgänget därute och det värsta var, att jag märkte att jag ändå satt kvar på min `prinspiedestal', fastän jag hade inbillat mig att jag lyckats krypa ner ifrån den", bekände han för henne. "Jag plågas av att känna att jag i grund och botten inte är homogen med den krets där jag helst skulle vilja och behöver höra hemma. Jag trodde att jag kommit längre i det avseendet, och det är alltid svårt att taga förhållandena som de verkligen äro. Och sedan allt jag hade hoppats kunna uträtta och då överallt möta motigheter, pliktfordringar, misstroende både från ett och annat håll. Det värsta är då människor och därtill sådana som man håller av och vilkas omdöme man sätter värde på, uppfatta de strävanden, som man gjort till sin livsuppgift, endast som behagligt tidsfördriv."
1894 ÅRS UTSTÄLLNINGAR
När Eugen 1894 krävde att få följa sin konstnärliga kallelse helt och fullt hade han synnerligen goda skäl. Inom loppet av tre år hade han lyckats uppnå en ledande ställning i svenskt konstliv, efter hand under en viss anslutning till Konstnärsförbundets inriktning. Sedan länge stod han Richard Bergh nära, de konstpolitiska spänningarna till trots. Men det skulle dröja någon tid innan Richard Bergh kunde tillåta sig formuleringar som vittnade om att han kommit till insikt om att prinsen av egen kraft etablerat sig som en av konstnärskårens ledande gestalter. "Inte hade man kunnat vänta sig sådant av sonen till en far som skriver operettmusik i compani med Ivar Hallström till text av Södra Theaterns Christiernson", skrev Bergh senhösten 1892 till Karl Nordström efter att noga ha betraktat Eugens Skogen. "Det är naturligt och därför uttrycker man sina känslor pepprade med starka svordomar som komma hertigkronan att vippa av och an på det rodnande prinshuvudet. Han är den ende här i Stockholm som gjort ett grepp i riktning av konst på sista tiden - ett personligt, starkt och tydligt grepp." Betecknande är att prinsen skänkte sin målning till Pontus Förstenbergs galleri på Berghs inrådan.
Inför 1894 års stora konsthändelse i Stockholm - de båda motsatta lägrens så gott som samtidigt anordnade utställningar i Konstföreningens gamla lokaler vid Västra Trädgårdsgatan - hade Eugen under hösten föregående år till Georg Pauli bekänt sin olust över att tvingas uppträda i det mer konservativa sammanhanget - det vill säga tillsammans med Svenska konstnärernas förening - i stället för att medverka i Konstnärsförbundets uppställning. I ett brev från samma tid riktat till Richard Bergh hade han tydligt markerat sin tillhörighet. Han var nyfiken på Varbergsskolans framsteg, och han hoppades att den skulle visa sitt måleri på den kommande utställningen i Stockholm. "Det blir glatt och uppfriskande att få något som retar gallan på alla museiherrar och andra förståsigpåare", betygade han. Han var trött på konstpolitiken. Det viktiga var att intresse skapades för själva konsten. "Jag säger rent ut", fortsatte han, "att om ni inte hade utställningen där uppe, skulle jag antagligen inte alls utställa där nere. Inte för någon strid eller tävlan, jag ger katten i föreningen och dess anseende, men därför att jag hoppas att jag åtminstone skall få någon reflex från färggasken och livet där uppe. Det är mitt stilla hopp att jag där nere skall komma att verka som en ropandes röst i öknen, en färgklick som står och längtar och drages upp till frändskapen i våningen där uppe."
Frändskap? Vad som förenade honom med Varbergsskolan var närmast ett starkt frigörelsebehov. Han höll sig visserligen väl underrättad om deras idéer, men det han åstadkommit sommaren 1893 var hans egna bilduppfinningar. Att så var fallet hade även hans kritiker förstått. Det gamla slottet och En sista solglimt väckte berättigat uppseende som uttryck för en ny och framåtsyftande konst. I Dagens Nyheter skrev Edvard Alkman att prinsen framstod som den mest moderna representanten för det moderna.
EUGENS ETHOS
Studietidens osäkerhet hade snabbt övergått i en expansiv fas efter hemkomsten från Paris. För Eugen representerade den idealiserade konstnärsrollen ett starkt behov av personlig frigörelse. Under genombrottsåren återkom han, särskilt i korrespondensen med Helena Nyblom, till tanken att de plikter som följde med hans "ställning" på intet vis överträffade det imperativ som följde med att vara människa. Det krävdes självdisciplin, självinsikt, självförtroende, mod och ett stort mått integritet för att lyckas helt med denna nobla föresats - men också ett trovärdigt program. Från omkring 1890 skulle Eugen komma att genomgå en utveckling som höjde honom långt över prinstalangens nivå genom att åstadkomma flera märkliga nyskapelser med fördjupat stämningsinnehåll.
Den radikalism som han tidigt tillägnat sig återspeglades aldrig i hans bilduppfinningar i form av en socialrealistisk hållning. Han tenderade ständigt att göra åtskillnad mellan konst som poetisk hugsvalelse och konst som vetter mot det tragiska, det upprörande och plågsamma. Det fanns ett utopiskt och kontemplativt drag i hans artistiska temperament som skyggade för konfrontation. Politiskt sett var hans radikalism snarast en fråga om i en grunden liberal inställning och ett aldrig svikande rättspatos; som del av ett konstnärligt program yttrade den sig som en naturvetenskapligt grundad natursyn.
Naturiakttagelsen var i grunden förbunden med ett naturvetenskapligt betraktelsesätt, vars utanverk för mer sensibla naturer kunde förefalla trista och tröttande. Helt visst reagerade Eugen mot det han ansåg vara vetenskapens själsdödande utanverk. Men hans uppror hade inte rubbat hans tro på vetenskapens goda syften. Övergången från en naturalistisk bilduppfattning till stämningsmåleri hade snarare förstärkt hans benägenhet att söka tolka naturen i ett totalperspektiv.
Även om det finns likheter mellan konstnärligt skapande och naturvetenskapligt tänkande, var denna relation emellertid långt ifrån entydig. Eugen delade sin samtids intresse för Darwin i en anda av djup fascination inför de psykologiska implikationerna av utvecklingsläran. Som naturskildrare sträckte sig hans ambitioner längre än att leverera naturvetenskapliga illustrationer; hans geologiska och meteorologiska insikter tjänade ytterst ett naturfilosofiskt syfte. I hans bildtänkande skymtar man också spår av symbolistiska teoribildningar med tankegods hämtat från naturvetenskapen, filosofin och metafysiken; klarast framträder hans bekantskap med psykofysiska spekulationer om färgernas väsen. Eugens föresats var att medverka till landskapsmåleriets nyorientering genom att skänka det vad en ensidig tillämpning av illusorisk natursanning inte förmår - nämligen en förtätad form, antydan och suggestion, poetisk glans och musikaliska med förnimmelser. Det som den danske konstfilosofen Julius Lange kallade "Erindringens kunst" hade Eugen uppenbarligen tillägnat sig på ett tidigt stadium. Han hade kommit till insikten att fantasins egentliga material var minnet. När det "yttre ögat" slutat att se och den konstnärliga intelligensen valt och transponerat vad minnet gömmer uppstår bilder för det "inre ögat" vilka inte kan göras identiska med yttervärldens uppenbarelseformer. Konstens uppgift är snarare att förmedla bilder som föds ur förmågan till abstraktion.
PRINSEN BLEV KONSTNÄR
Under sina konstnärligt sett mest givande år under 1890-talet gjorde prins Eugen uppmärksammade framträdanden på den nationella konstscenen. Han hade lyckats av egen kraft. Men i det långa loppet kräver varje konstnärlig insats sina pålitligt återkommande förespråkare för att inte glömmas bort, ignoreras, osynliggöras, bagatelliseras, antikveras eller dödförklaras. En för prinsens del till synes säker väg var givetvis att i första rummet utan genvägar och med hedern i behåll så långt möjligt göra sin egen konstnärliga kapacitet rättvisa - hoppet fanns alltid att eftervärldens dom blir gynnsam. Hans till svenska staten gjorda donation av sitt hem och sin stora konstsamling kan möjligen uppfattas som ett slags återförsäkring, ett sätt att vidmakthålla minnet av sin livsgärning. Risken finns emellertid att högaktningsfullt sentimentala klichéer skymmer de bärande kvalitéerna i hans konstnärskap. Waldemarsuddes vackra och väl bibehållna miljö inbjuder till tankar i denna riktning, och så bör det också få vara. Men han var mer än målarprins, blomsterprins eller snäll onkel. Vad han med stor möda åstadkom bär sannerligen inte dilettantens prägel.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-10
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979