Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Etnologi

Den närvarande historien och konsten att känna sig själv

Av Åke Daun, f 1936, professor i etnologi, Stockholms Universitet
"Känn dig själv" stod ristat på Appollontemplet i Delfi. Det var en uppmaning till människan att inte glömma vem hon var. Hon skulle inte tävla med gudarna. "Var medveten om att ditt handlingsutrymme har gränser" skulle mottot formuleras med vår tids språk. Mot den insikten har den moderna, framtidsberusade människan alltför ofta handlat. Straffats för sin hybris har hon också. Handlingsutrymmets gränser bestäms av ett intrikat nät, vävt av kulturen, historien och biologin. Om det nätet vet vi otroligt mycket mer än de antika grekerna visste. Men fortfarande är det långt, kanske längre än förr, till safrosyne, till besinningen och måttan.
Vilken känsla har museibesökaren som vandrar från utställningssal till utställningssal? Herre jösses, tänker hon kanske. Det var så här dom levde förr. Vilket slit, inga maskiner eller moderna bekvämligheter! Tänk så många knappar och hyskor de förnäma damerna hade i sina kläder, så uppstyltat och hopplöst tillkrånglat.

På det sättet betraktar många av oss historien som något avskuret från oss själva, ser på kulturhistorien som på en djurpark. Att tekniken var mindre utvecklad förr är möjligen lättare att omedelbart fatta. Svårare är att känna sig in i förgångna tankar och värderingar, att förstå den absoluta fångenskapen i andra livsperspektiv, i könsroller och klädmode.
 
Dessutom är vår spontana reaktion knappast att det är dåtidens människor som format oss eller att dessa människor utgör våra egna förutsättningar, inte bara den grund vi står på utan själva upphovet.
 
"Känn dig själv" är ett känt museums valspråk, men då duger det inte att bara kunna sin historia. Devisen är inte bara en uppmaning att lära känna gångna tider. Det är att veta att det är det förflutna som format oss; det är i väldigt liten grad vi själva - i den mån det existerar någon ickehistorisk innebörd av "vi själva". Det är inte bara föräldrarna och det samhälle där vi växte upp som gjort oss till de personer vi är. Den startsträckan är bara en sen passage på den mycket längre vägen till den kultur som vi är bärare av idag.

 

HISTORIENS GJUTFORM


Historien stöper varje tids människor i sin form, men det är en gjutform som förändras från generation till generation. På de kulturhistoriska muséerna ser vi spår av förfädernas ofrånkomliga anpassningar till historiens skiftande gjutform. Men det är inte i första hand den tanken som slår oss när vi tittar på gamla kläder, brudkistor eller veteranbilar.
 
Vår egen tid verkar så överväldigande, närmast övermäktig, naturligt nog eftersom den totalt omger oss. Ändå är vårt personliga liv och den nu levande mänsklighetens knappt en utandning i universums historia. Vårt korta livslopp är en obetydlig länk i en förändringsprocess som började i Östafrika för cirka 500 000 år sedan, samma förlopp som inkluderar de människorna som för cirka 50 000 år sedan började befolka Europa och som för cirka 10 000 år sedan blev bofasta jordbrukare. Eller vi kan välja att betrakta 5-7 miljoner års evolutionshistoria. Vad vi gör just nu och i morgon förmiddag bygger på de anpassningar till omgivningen som människosläktet stegvis gjort under tidernas lopp. Vad vi åstadkommer idag är förskjutningar i en sedan hundratusentals år pågående anpassning, biologisk och social.
 
De kulturhistoriska muséerna konstruerar bilder av sentida fragment i detta omvandlingsförlopp. Liknande uppgifter har andra museer, historiska och arkeologiska och naturhistoriska. Alla åskådliggör de några av våra historiska förutsättningar, ger exempel på det som föregick oss och gjort vår tid till det som idag omtalas som vårt samhälle.
 
Verklig historisk medvetenhet innebär att skarpt och tydligt uppleva att en bild av 1650-talet är en bild av nutiden på 1650-talet och att 1750-talets människor var en annan tids nutidsmänniskor, att 1700-talet var en okänd framtid för mänskligheten på 1600-talet. Historisk medvetenhet innebär att se vår egen nutid och alla våra dagsrapporter och rykande reportage som frön till gårdagen, strax omvandlade till dåtiden, förr i tiden, den tid när människor alltjämt levde så där, som var så typiskt för 1990talet slut, så fångade i sin tidsanda och inneslutna i sina föreställningsvärldar, så bundna av sina snäva perspektiv och sin fördomsfullhet. Ändå är det just sådana snäva och tidsbundna förutsättningar som vi i vår tur lämnar i arv till de framtidens svenskar som på tjugoetthundratalet tar vårpromenader på Strandvägen - eventuellt omdöpt till Mariatta Avenyn efter svenska premiärministern Mariatta Amos .
 
Det är bland annat dessa förutsättningar som 5000-talets människor kommer att få hålla tillgodo med. Ingen generation kan skapa sig ett samhälle på annan grund än den som historien givit dem.

 

OLIKA MÄNNISKOR I OLIKA MILJÖER


Den som vandrar omkring i de kulturhistoriska samlingarna möter både landsbygden och staden, allmogen och borgerskapet, naturahushållningens samhälle och industrialismens. Beroende på i vilka miljöer man själv har sina rötter kan man som museibesökare känna släktskap med det ena eller det andra. Om mina egna förfäder råkar vara småbrukare i det steniga Småland upplever jag inga band till gulaschbaronernas Sundsvall. Har jag däremot mina närmaste förfäder i huvudstadens borgerliga kretsar betraktar jag 1800-talets norrländska nybyggare som skilda från min egen släkthistoria.
 
Men på ett annat sätt hänger alltsammans ihop. Ingen stad utan landsbygd, inga byhantverkare utan bönder, ingen överklass utan underklass, inga fabrikörer utan arbetare. Överklassens modedräkt satte sina spår i allmogens klädsel. Aristokratins etikett smittade av sig på borgerskapets sociala konventioner som i sin tur etablerades i allt vidare cirklar, men modifierade och med tillskott från olika håll.
 
Skall vi peka på något särskilt typiskt för vår egen tid, så är det en förstärkning av just det här fenomenet. Starka impulser från andra delar av världen: japansk sushi som nyårsmat inhandlad på ICA. Tydligt är att den nya globala kulturen blandar globalt och lokalt - glokalt som man numera säger: nationellt präglade varianter av McDonald i skilda delar av världen. Samtidigt kan vi iaktta en fragmentering i den lokala miljön, fler livsstilar, fler subkulturer, fler religioner och religiösa sekter, sida vid sida, varandras grannar men till synes utan kontakt. Uppsplittring lokalt, sammanlänkning globalt. När lokalsamhällena fragmenteras, blir i gengäld de globala sammanhangen mer sammanvävda och avhängiga av varandra.

 

DEN MÄNSKLIGA MÅNGFALDEN


Vad museerna visar är olikheterna. Skillnaderna mellan stad och land, mellan förort och bondby, skillnaderna mellan 1600-talets stormaktsambitioner och 1700-talets näringspolitik, 1800-talets industrialisering och 1900-talets folkhemsbygge. På museerna tar vi väldiga kliv mellan århundradena. Mellan adel, präster, borgare och bönder, mellan ungdomskulturer och åldrandets kulturer. Vi vänjer oss att skilja mellan olika genuskonstruktioner, mängden av barnkulturer och varför inte de olika ungdomsdialekterna i skilda stadsdelar.
 
Allt fler upplever världen just så, ett oöverskådligt myller av skillnader, särskildheter, superindividuella individer och subgrupper, var och en med sin mer eller mindre unika profil. En obegriplig mångfald, kaotiskt böljande och föränderlig, till synes utan inre sammanhang. Allt tycks möjligt.

Vad som tiderna igenom fascinerat de humanistiska forskarna - kulturhistorikerna och etnograferna, utforskarna av diktningen, bildkonsten, musiken - har varit mångfalden, den prunkande variationsrikedomen. Inom bildkonsten överflödet av stilarter, måleriska tekniker, motiv, mängden av olikartade förbindelser mellan det upplevda och det sedda, inom musiken rikedomen av klanger, tonala karaktärer, instrumenteringar. Ja, i grunden samma fascination som bland naturvetarna inför växtrikets fantastiska variationsrikedom och inför berggrundens mångskiftande karaktär och händelserika historia.
 
Mångskiftande händelserik är också vår egen historia. Men att känna sig själv är inte bara att känna vägen från budkavlen till mobiltelefonen. Det är också att förstå sig själv som människa, som en individ av människosläktet, att åtminstone ana vad som är karakteristiskt för arten Människa - till skillnad från andra djur. Elefanten har sitt sätt att leva och kommunicera med sina artfränder, delfinen har sina. Vad har människan?
 
Som kulturforskare har vi riktat uppmärksamheten mot kulturvariationen, mot mänskliga uttrycksformer. Men vad uttrycker dessa mänskliga former? Om kultur är ett tema med variationer, vilket är då detta tema? Vad är det som varierar?

 

DET GEMENSAMT MÄNSKLIGA


Människan har i likhet med allt annat övrigt - djur, växter, berggrund, vattendrag sina artegna kvaliteter till följd av en fortlöpande anpassning till omgivningen. Dessa gemensamma egenskaper förklarar varför människor är så sinsemellan lika varandra. Människor är ju lätt igenkännbara överallt på jorden. När vi reser i främmande länder tar vi aldrig fel på vad som är människor och vad som inte är det.
 
Antropologer som har till yrke att bekanta sig med olikheter, olika samhällen och kulturer fascineras gärna av människans fenomenala anpassningsförmåga. I vilket samhälle som helst anpassar sig de människor som växer upp där till levnadssättet i just det samhället och tycker att detta är det mest naturliga sättet.

Denna anpassningsförmåga hör till det som är gemensamt för människor. Anpassningen innebär också ett tryck mot likhet, konformitet inom den egna gruppen, en drift att göra som andra. Förmågan att forma sina egna förutsättningar erbjuder stora möjligheter, men möjligheterna är begränsade till dem som evolutionen medgivit. Som människor har vi utvecklats och omformats under vissa villkor för att överleva i relation till den omgivande naturen. Livsformerna har naturen som grund och absolut begränsning. Alla grundämnen på planeten Jorden har uppkommit genom fusion i stjärnorna, syret vi andas, kolet i våra celler, järnet i våra röda blodkroppar.
 
Våra fysiska och psykiska kapaciteter och särdrag är följder av ett evolutionsbiologisk förlopp. I detta förlopp är vi totalt inneslutna, även om vi inte upplever det så. Vi är en del av naturen trots att vårt medvetande allt emellanåt snarare skänker en känsla av att vi är på besök i denna värld, att vi står vid sidan av och betraktar allting utanför oss själva som om vi vore resenärer som fritt väljer sina resmål och sevärdheter.
 
Till forskningen om människan biologiska överlevnadsbehov hör studiet av de drivkrafter som utgör de yttersta upphoven till det vi kallar kultur, de som förklarar våra beteenden, de sociala relationerna och vår tankemässiga hantering av livet och omvärlden.
 
Hälsningssederna hör till de kulturella detaljutformingarna, men för självkännedomen är det viktigt att inse att hälsningsseder - så vitt vi vet - finns överallt i världen. Ändå är detta inte självklart. Vi kunde i och för sig föreställa oss en alternativ evolutionshistoria. Eftersom alla djur inte hälsar på varandra, borde vi kunna föreställa oss en mänsklighet där igenkännade inte markeras då människor möts, där de aldrig inleder samtal på ett konventionellt sätt, där de varken säger hej eller goddag eller Bonjour eller skakar hand eller gör något annat med motsvarande innebörd. Hälsningarna är en funktion av vår ställning som gruppvarelser som gör åtskillnad mellan ett socialt innanför och ett socialt utanför.

 

VARFÖR GÖR VI VAD VI GÖR?


Kulturen tillhandahåller alternativ och urvalsinstrument. Kulturen anvisar vad jag förväntas göra och säga i olika situationer och livssammanhang, vad jag absolut inte skall göra, vad jag bör undvika att säga. Kulturen föreskriver handskakningar i vissa delar av världen, i andra djupa bugningar. Kulturen föreskriver, rekommenderar och ger impulser som resulterar i en viss grad av konformitet i nationen, regionen, samhällsklassen, kamratkretsen, familjen. Som individ väljer jag visserligen mellan olika möjligheter, ibland få, ibland många, men alltid begränsade.
 
Det är viktigt att inse, för självkännedomens skull, att det inte är kulturen som ytterst gör att vi överhuvud taget beter oss. Kulturen ger oss något annat: urvalsinstrument och alternativ att välja mellan. Kulturen talar om hur man hälsar; den motiverar inte hälsningshandlingen. Hälsningen som sådan är sannolikt ingen kulturell konstruktion.

Frågan är vad som driver människor, vad som motiverar dem. Ett vanligt svar är att det är det sociala tvånget. Följer jag inte reglerna bestraffas jag, blir illa sedd eller utsatt för nedsättande skvaller. Men det förklarar bara varför hälsandet hålls vid liv när hälsningssederna väl etablerats. Det förklarar inte deras existens som sådan. Det förklarar inte varför människor undviker nedsättande omdömen. Varför bryr vi oss om att andra talar illa om oss? Detta är ingalunda självklart. Det måste bero på något, men knappast på järnet i våra röda blodkroppar. Jo, kanske är vi här i varje fall inne på rätt spår.
 
Svaret är nämligen att det ytterst är naturen - inte kulturen - som förklarar behovet att vara omtyckt. Det är evolutionshistorien som förklarar de känslor som motiverar människor att handla, inte i detalj och inte till formen - där är det i stället kulturen, handlingssituationen och den individuella personligheten som bestämmer men i vissa breda riktningar!
Att uttrycka vänskap och upprätta vänskapsband är ett universellt behov, som människor tillfredsställer på olika sätt. Människor uttrycker vänskap med hjälp av ord och rörelser, hälsningsfraser, handslag, kramar och kyssar, genom att ge gåvor, genom att verbalt uttrycka uppskattning, med komplimanger, goda råd och uppmuntran, bjuda på mat, truga och skåla, hurra och gratulera, hålla tal, hålla upp dörren och hjälpa till med rocken.
 
Återigen, det är kulturen som föreskriver vad vi skall göra, rent konkret och i vilka situationer och i relation till vilka människor. Allt passar sig inte överallt. Men det är människans naturgivna förutsättningar som motiverar henne att överhuvud taget bete sig. Naturen lockar till beteenden, stimulerar eller driver människan att agera, men bara i vissa breda riktningar. Kulturen anvisar sätten att bete sig på, medan kulturen ger urvalskriterier inför valet mellan alternativa vägar. Somliga individer följer slaviskt den egna gruppens konventioner, andra avviker mer eller mindre och några få opponerar sig mot alla slags diktat.
 
Vår tid har beskrivits som en tid då allt fler insisterar på en personlig stil, sin unika identitet. Det betyder att den totala formvariationen blivit större, men när framtidens historiker blickar tillbaka till åren kring millennieskiftet 2000 skall de ändå se hur inneslutna i sin tidsanda och i sina normer som människorna var också på den tiden, då det blivit så populärt att gå på Nordiska museet.

 

ÖVERLEVNADSDRIFTEN


Vilka psykiska behov är universella? Den amerikanske biologen och psykologen Henry Murray särskiljer ett trettiotal s.k. psykogena behov, varav ett är vänskaps och sällskapsbehovet. I alla tider har människan varit beroende av en grupp förtrogna för sin överlevnad, för att försvara sig mot vilda djur och fientligt sinnade människor.
 
Jag skall ge exempel på några andra av dessa icke-kulturgivna behov. Ett är behovet att förvärva, att skaffa sig det ena eller andra, ursprungligen de yttre resurser som behövdes för att överleva och försvara sig, någon slags skyddande bostad, redskap, vapen, vidare det vi idag kallar kläder, födoämnen, friskt vatten, torr ved för matberedning och uppvärmning.
 
Ett annat universellt behov är att reparera och vårda ägodelarna, ursprungligen just dessa redskap som var så nödvändiga för överlevnaden. Vidare behov av ordning och överblick, behov att organisera sin egen och gruppens tillvaro, behov att prestera, nå framgång och övervinna svårigheter, behov av kunskap, att begripa sig på omvärlden och förstå hur människor i omgivningen tänker och reagerar, i akt och mening att upprätta vänskapsband, ingå allianser, manipulera och konkurrera. Vidare behov att få andras erkännande och uppmärksamhet, behov att försvara självkänslan, undvika att bli kränkt, behov av självständighet, behov att uttrycka ilska, behov att vårda andra och själv bli omhändertagen, men också behov att avvisa, exkludera, hämnas.
 
Allt handlar ytterst och grundläggande om individens och artens fortlevnad. Alla handlingar går tillbaka på överlevnadsdrifter. Det finns en psykisk självbevarelsedrift i relation till andra människor: stoltheten, integriteten, självbestämmandet, fåfängan. Andra överlevnadsbehov handlar om själva existensen, behov att uppfatta mening och sammanhang. Det handlar om att betvinga och förstå livsvillkoren; därav kunskapsutveckling, magi, myter och religion.
 
Att behoven är grundläggande visar sig i de mer eller mindre negativa följdverkningarna om behoven inte tillfredsställs, t.ex. om jag isoleras från andra, om jag gång på gång blir kränkt eller mobbad, om mitt grundläggande behov av självständighet blockeras, om jag känner mig totalt styrd och fjättrad av andra personer och yttre omständigheter. Det är då värken sprider sig i kroppen, hjärtat bultar, svetten lackar, det sticker till i hjärttrakten, sömnen uteblir hur trött jag än är, magen krånglar, immunförsvaret sviktar. Somliga människor reagerar inåt, självförstörande, andra utåt med våld och aggressivitet.

 

ARV OCH MILJÖ


Begreppsparet arv och miljö är tillämpligt här som i andra sammanhang. Miljön är som bekant olika i skilda delar av världen. Naturomgivningen sätter spår i näringarna, bebyggelsen och sedvänjorna.
 
Även arvsfaktorerna varierar såtillvida att de psykiska behoven varierar individuellt i styrka. Somliga har mer än andra behov av vänskap och sällskapsrelationer. Andra föredrar ensamheten med ett minimum av sociala kontakter. Somliga har starkt behov av att överträffa andra, en del är mer kunskapstörstande än flertalet, några är aggressivare, mer njutningslysta, somliga har en utpräglat vårdande läggning.
 
Dessa skillnader har genetiska orsaker, men också uppfostran och uppväxtmiljö spelar in. I varje befolkning är de individuella skillnaderna mycket stora, vilket både beror på arv och miljö. I själva verket är skillnaderna mellan individerna i varje grupp större än skillnaderna mellan grupperna som helhet.

 

OM BEHOVEN INTE FANNS...


Hur mycket i vårt mänskliga samhälle skulle ha varit annorlunda utan just dessa behov? Vad skulle ha blivit följden om det inte hade funnits några känslor av besvikelse, förödmjukelse, aggression eller behov att uppvisa prestationer? Svaret är: inga våldsamma gräl, inga stridigheter, inga krig. Ingen oemotståndlig drift skulle finnas att bygga imperier eller koncerner eller karriärer inom sportens värld. Ingen skulle vilja vara bäst eller mäktigast eller rikare än andra.
 
Vad för slags liv skulle människor skapa om de saknade behov av sinnesstimulans och omväxling? Ingen romankonst, inga musikaler, inga teateruppsättningar eller gangsterfilmer, bara nyheter och Text-TV! Inget skvaller, inga hobbies, inga fritidssysslor utom de rent nyttiga, inga semesterresor, inga matorgier eller årgångsviner, inga bloss efter maten.
 
Låt oss tänka oss ett människosläkte helt utan längtan efter självständighet, frihetslängtan, önskan om självbestämmande. Vad skulle det innebära? Inga generationsmotsättningar, ingen strid för rösträtt, ingen kamp mot privilegier, ingen kvinnorörelse, inga rymningar från fängelser, inga försök att gå mot strömmen och skapa något nytt.
 
Om behovet av självrespekt inte hade funnits, hur hade världen då sett ut? Inga försök att hävda sig, inga känslor av förödmjukelse, inga försök att ta revansch, inga hämndaktioner, kanske ingen betygshets, ingen stolthet eller titelsjuka, inga självmord vid konkurser.
 
Ifall ingen enda människa eftersträvade vare sig framgång, makt eller svåruppnåeliga mål, hur skulle stater då styras? Skulle vetenskapliga upptäckter uteslutande drivas fram av slumpen? Ingen konkurrens om höga poster, inga ambitioner, ingen stress, ingen tävlingslust och inga svikna förhoppningar!

Återigen: hur med vänskapsbehovet? Hur skulle världen se ut utan vänskap och kärlek? Inget sällskapligt umgängesliv, ingen gästfrihet! Inga telefonsamtal utan särskilt ärende, inga blommor på Mors dag - och ingen Mors dag - inga kondoleanstelegram, ingen kärlek på bio! Ingen sockersöt kiosklitteratur, inga förtroenden eller brustna hjärtan!
 
Föreställ er en kultur där ingen försöker förstå hur saker och ting hänger ihop. Ingen vetenskaplig nyfikenhet, inget filosoferande! Ingen lekmannamässig undran varför humlor kan flyga! Och hur, hur i all världen skulle någon komma på idén att skapa ett museum?

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-10
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!