Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Historia

Detektiven som vetenskapsman

Av Lars Strömbäck, f 1949, lektor i historia, Linköpings universitet
Historieskrivning är en mycket allvarlig sak. Det förstår alla som bevittnat en rättegång. Där går det inte att leka med fakta och tolkningar, inte heller att frisera historien för att göra den mer lättläst och populär. Men hur når vi säkrast den historiska sanningen? Den frågan har historiker och vetenskapsteoretiker livligt diskuterat i mer än hundra år. Men det har också våra mer seriösa författare av kriminalromaner. Detektiverna Holmes, Brown och Morse speglar historieteoriernas förändringar bättre än de flesta historiska metodböcker.
Den historiska metoden har karaktäriserats som ett slags formaliserat sunt förnuft. Med hjälp av framförallt källkritik försöker historikern rekonstruera det förflutna för att få svar på sina frågor och kunna pröva sina hypoteser.

Att bibringa unga studenter detta sunda förnuft är dock inte alltid så enkelt. Frånvaron av enkla och handfasta metodregler kan upplevas som besvärligt och frustrerande. För att begripliggöra processen har jag använt en domstolsmetafor.
 
Åklagaren är historikerns motsvarighet. Liksom denne har han en hypotes, nämligen att den tilltalade har begått det brott han är åtalad för. I domstolen rekonstruerar han brottet och använder sig då av ett material som påminner om historikerns. Kvarlevor från brottsplatsen i form av fingeravtryck, vapen, dokument etc. används som bevis. Liksom historikern måste han förvissa sig om att dessa kvarlevor är vad de utger sig för att vara är självmordsbrevet äkta, höll den döde i pistolen när den avlossades eller placerades den i hans hand efteråt osv. Vittnesutsagor värderas på ett sätt som mycket påminner om historikerns sätt att källkritiskt granska berättande källor. På basis av sitt material argumenterar sedan såväl åklagaren som historikern för att händelseförloppet bör ha varit på ett visst sätt.
 
Försvarsadvokatens motsvarighet är naturligtvis opponenten och domarens/juryns är betygsnämnden/examinatorn eller, om man så vill, vetenskapssamhället. Jämförelsen har ytterligare en poäng. I bägge fallen strävar man mot Sanningen med stort S, men vet att detta mål är i filosofisk mening ouppnåeligt. I det ena fallet anger lagar och rättsväsendet praxis för vad som kan anses vara "bortom rimligt tvivel", i det andra gäller de inomvetenskapliga normer och den praxis som vetenskapssamhället utvecklat. Det demokratiska rättssamhället ställer höga krav på åklagaren liksom det upplysta vetenskapssamhället på vetenskapsmannen. Domstolen och Akademin ställer också särskilt hårda yrkesetiska krav på sina medlemmar.

 

METAFORENS LITTERÄRA FÖRLÄNGNING


Många års botaniserande i den ymniga kriminallitteraturen uppenbarade ett annat samband. Att detektivernas sätt att arbeta för att nå fram till sanningen varierar, är väl knappast förvånande. Mera intressant är att dessa variationer tycks kunna relateras till den samtida vetenskapsteoretiska diskussionen. Författarna skulle alltså vara tidsbundna i den meningen att de medvetet eller omedvetet låter sina huvudpersoners modus operandi spegla det rådande vetenskapsteoretiska förhållningssättet.
 
Detektivromanen som genre har existerat i drygt 150 år. För att testa min hypotes har jag valt att studera hur tre framstående detektivers arbetssätt förhåller sig till den samtida vetenskapsteorin. De är välkända litterära figurer och valda så att de skall täcka den långa perioden. Urvalet av såväl litteratur som vetenskapsteoretiska skolor kan naturligtvis diskuteras men någon litterär frihet måste essäisten ha.

 

SHERLOCK HOLMES OCH DEN LOGISKA EMPIRISMEN


Med Charles Darwin fullbordades det naturvetenskapliga genombrott som kan sägas ha inletts av Isaac Newton mer än 150 år tidigare. När han 1859 gav ut sitt banbrytande verk The Origin of Species fick livet självt den lagbundna ordning som Newton tidigare hade uppenbarat inom fysiken. De sista resterna av metafysik hade rensats ut och kvar fanns den rena vetenskapen - logisk, empirisk och med lagar som medgav förutsägelser. Detta innebar en oerhörd utmaning för de forskare som inte hade naturen som objekt utan samhället och människorna. Kunde deras verksamhet över huvud taget anses vetenskaplig?
 
Med början under andra hälften av 1800-talet följer så en period starkt präglad av filosofer som på olika sätt söker anamma de naturvetenskapliga metoderna i sina studier av människa och samhälle. Karl Marx och Auguste Comte, för att nämna några, är övertygade om att kausal lagbundenhet går att finna om blott empiriska fakta ordnas och bearbetas på ett rationellt och logiskt vis. Under den här perioden är den naturvetenskapliga hegemonin i det närmaste oomstridd.
 
Att Conan Doyle (1859-1930) skulle komma att påverkas av denna tidsanda är knappast förvånande särskilt som han från början var naturvetare till professionen. Han föddes samma år som Darwin presenterade sitt banbrytande verk för The Royal Society och debuterade 1888 med En studie i rött, den första romanen om Sherlock Holmes, vilken liksom de övriga romanerna om denne detektiv ursprungligen publicerats som tidningsföljetong.

Doyle var inte först inom genren. Nästan 50 år tidigare hade amerikanen Edgar Allan Poe publicerat tre noveller med huvudpersonen Auguste Dupin. Kort därefter kom Charles Dickens roman Bleak House där, så vitt vi vet, ordet "detektiv" används för första gången. Med detta lämnar vi förhistorien och återvänder till 1800-talets store detektiv, Sherlock Holmes. Berättelserna om Holmes och Watson blev från första början en ekonomisk succé. Doyle själv tröttnade tämligen snabbt på sin skapelse och det hela utvecklade sig till ett långvarigt brödskriveri av inte särskilt god litterär kvalitet. I Reichenbachfallen i Schweiz lät han Holmes omkomma bara för att, av förläggarna, tvingas låta honom mirakulöst återuppstå och fortsätta jakten på förbrytare. Sammanlagt blev det fyra romaner och fem novellsamlingar om detta klassiska deckarpar.

 

HOLMES METOD


Som litterär person är Holmes ungefär lika intressant som Stålmannen. Han är en gestalt, en typ snarare än en människa. Hans detektiva metod har tre hörnpelare. För det första en encyklopedisk kunskap inom många områden, dock inte alla. Watson konstaterar att han vet allt som skrivits om tidigare brott och det mesta om geologi, kemi och anatomi - allt sådant som är relevant för detektivarbetet - medan lakunerna är legio inom litteratur, filosofi, astronomi m.m.
 
-Men solsystemet! Protesterade jag.
-Vad tusan bryr jag mig om det! Avbröt han otåligt. Du påstår att vi rör oss kring solen. Om vii stället rörde oss kring månen skulle det inte göra mig ett dyft och inte heller spela den ringaste roll för mitt arbete.
En studie i rött (1888) Sv. övers. Sthlm 1964, s.20.

Den andra hörnpelaren är den skrupulösa noggrannheten med empiriska fakta. Holmes förmåga att iaktta detaljer i människors klädsel, utseende och beteende liksom hans förmåga att observera de minsta spår på brottsplatsen är klassisk och ett dominerande tema i alla berättelser.
 
- Det låter då verkligen i högsta grad hemlighetsfullt, mumlade jag. Vad tror du själv att det egentligen betyder?
- Jag har ännu inga fakta att gå efter. Det är ett grundläggande misstag att börja göra upp teorier, innan man ännu har några bestämda fakta att gå efter, för risken är då stor att man börjar passa in sina fakta på teorierna i stället för tvärtom vilket förstås är det rätta.
"En skandal i Böhmen" ur Sherlock Holmes äventyr, (1892) Sv. övers. Uddevalla 1983, s. 11.
 
När det behövs upptäcker han till och med det som inte finns, som i den berömda replikväxlingen ur novellen Silverbläsen (1897):
 
Watson: - Är det något annat ni tycker jag bör undersöka?
Holmes: - Ja hundens egendomliga beteende den natten.
Watson: - Hunden gjorde ju inte ett dugg.
Holmes: - Det är just det som är det egendomliga.

När Holmes så samlat alla empiriska fakta i målet och mobiliserat sitt vetande om generella orsakssamband är det dags för den tredje hörnpelaren - den logiska analysen. Låt oss se vad Holmes själv har att säga om detta:
 
-Den idealiske logikern skulle, då man hade visat honom ett enda faktum av alla dessa saker, kunna sluta sig inte blott till hela kedjan av tilldragelser, som leder till detsamma, utan även till alla de resultat som kommer att följa därav. Liksom Couvier korrekt kunde beskriva ett helt djur genom att studera ett enda av dess ben, så borde den iakttagare som fullkomligt har förstått en enda länk i en serie av händelser, noga kunna beskriva alla de andra länkarna, både föregående och efterföljande.
"De fem apelsinkärnorna" ur Sherlock Holmes äventyr (1892) Sv. övers. Uddevalla, 1984, s. 1.31.

I Holmes värld finns med andra ord hårda fakta och generella kausala samband - allt åtkomligt för ett rationellt och logiskt intellekt, som inte låter sig förvillas av ovidkommande metafysiska spekulationer. Visst är han ett barn av sin tid! Vi låter honom själv få sista ordet:
 
- Detektivarbete är, eller borde vara, en exakt vetenskap och skulle behandlas på samma kallt objektiva sätt. Du har försökt omge det med någon slags romantik, och det gör ungefär samma effekt som om man arbetade in en kärlekshistoria eller en enle- vering i Euklides' femte sats.
"De fyras tecken" (1890) Sv. övers. ur Mästerdetektiven Sherlock Holmes (Sthlm, 1964) s. 119.

 

FADER BROWN OCH HERMENEUTIKEN


Inom framförallt humanvetenskaperna växte kritiken mot den naturvetenskapliga hegemonin. Möjligen kunde någon hävda att stora grupper människor tenderade att agera på ett prognosticerbart sätt, men inte enskilda aktörer. Den fria viljan gjorde att människor agerade finalt snarare än kausalt. Svaret på frågan "varför" fanns inom människan och kunde förstås framåt, intentionellt; inte kausalt, bakåt och utanför henne. Det här var inga nya tankar; de gick tillbaka till antiken och hade senast under romantiken upplevt ett uppsving. Men när den naturvetenskapliga ångvälten rullat över var det nödvändigt att formulera sig i termer av en egen vetenskapssyn som distanserade humanvetenskapen. Alternativet var att avstå från vetenskapliga pretentioner. Alltså drogs rågångarna upp.
 
Naturvetenskaperna förklarades vara nomotetiska, laguppställande till skillnad från de ideografiska humanvetenskaperna, som analyserade det individuella och unika. Medan naturvetarna förklarade var det humanvetarens sak att förstå. Den tyske filosofen Wilhelm Dilthey blev en av portalfigurerna för det nya synsätt som kom att kallas hermeneutik - ett begrepp som vanligen används i samband med bibeltolkning, men som i det här sammanhanget givits ett vidare användningsområde. Genom inkänning och inlevelse i studieobjektet skulle kunskap vinnas. Tolkning och som sagt förståelse var andra nyckelbegrepp. Dessa tankar växte fram under slutet av 1800-talet och fick störst betydelse i början av det nya seklet.
 
Det hade varit besynnerligt om dessa tankar inte skulle ha färgat av sig på detektivgenren. Var, om inte i brottets värld, skulle en metod som beaktar det unika och individuella vara användbar. Den kriminelle brottslingen är ju per definition en avvikare. Förmågan till inlevelse i det kriminella psyket borde vara en oskattbar till gång för den framgångsrika detektiven. Den författare som på ett närmast kongenialt sätt gestaltade detta sätt att förhålla sig till ny kunskap hette Gilbert Keith Chesterton (1874-1936), en av Englands litterära profiler vid seklets början. Som kritiker, journalist och författare var han oerhört produktiv och lämnade mer än 70 volymer efter sig. Chesterton var en djupt troende katolik och en varm anhängare av kriminallitteraturen. Hans eget odödliga bidrag till genren består främst av fem volymer noveller fader Brown, som utkom mellan åren 1911 och 1935. Denne beskrivs på följande sätt:
 
- Hans ansikte är lika runt och intetsägande som en kroppkaka från Norfolk, hans ögon
 tomma som Nordsjön. Han är liten till växten, ganska rund om magen och tillräckligt mörk i hyn för att bli tagen för en mexikan. Han har svart rock och vidbrättad svart hatt. I handen här han ett stort paraply, som han ideligen förlägger eller tappar. Bo Lundin, Spårhundar, spioner och spännande personer (Sthlm, 1993).

 

BROWNS METOD


Vi låter denne oansenlige man själv presentera sitt sätt att arbeta. Fader Brown befinner sig som gäst hos en gammal vän i ett spanskt slott. En lätt odräglig amerikan, som tillfälligt arrenderar ett granngods, är på besök och försöker nyfiket pumpa den berömde detektiven på hans hemligheter, vilket leder till följande dialog i något förkortat skick:
 
- Vi är väl förtrogna med de insatser som påstås ha gjorts av Dupin och andra, av Lecoq, Sherlock Holmes, Nicholas Carter och andra fiktiva företrädare för yrket. Men vi har lagt märke till att det på många sätt finns en markant skillnad mellan er egen metod att närma er fallen och dem som tillämpas av dessa andra tänkare, uppdiktade eller verkliga. Några har, min herre, frågat sig om kanske inte skillnaden i metod snarare innebär frånvaron av metod. 
- Hur sa? Jo... Frånvaro av metod... Sinnesfrånvaro också fruktar jag.

 -Jag borde säga av statistiskt strängt utprövad vetenskaplig metod. Edgar Poe kastar ner flera små essäer i samtalsform i vilka han förklarar Dupins metod med dess fina logiska led. Doktor Watson måste lyssna på tämligen likadana utläggningar av Holmes metod, med dess observationer av konkreta detaljer. Men ingen tycks ha gett sig på att utföra någon fullständig redogörelse för er metod, fader Brown, och man har sagt mig att ni har tackat nej till erbjudandet att hålla en serie föreläsningar i Staterna över ämnet.

- Ja. Jag tackade nej.

Den påstridige gästen ger sig inte och när han börjar antyda att metoden skulle vara ockult till sin karaktär, något som en viss Carlotta Brownson skulle ha hävdat i en föreläsning för "Den inre synens systraskap" i Indianapolis, kan den blide prästen inte hålla tyst längre.

- För all del. Jag får väl röja hemligheten. Ser ni, det var jag som tog livet av alla de där människorna, så naturligtvis visste jag hur det gått till. Jag hade planerat vartenda ett av brotten mycket noga. Jag hade tänkt ut exakt hur man kunde göra en sådan där sak och i vad för sorts stil eller sinnesstämning en människa verkligen kunde göra det. Och när jag var riktigt säker på att jag kände precis som mördaren själv, visste jag förstås vem han var.

- - -

Vad menar människor - när de säger att kriminologin är en vetenskap? De menar att de ställer sig utanför människan och studerar henne som om hon var en gigantisk insekt, i vad de kallar ett nyktert opartiskt ljus... De menar att man förflyttar sig långt bort från henne, som om hon vore ett avlägset, förhistoriskt monster, där de stirrar på formen på hennes "kriminella skalle", som om den vore någon sorts hemsk utväxt som hornet på en noshörning.

- - -
 
Nå, vad ni kallar "hemligheten" är precis raka motsatsen. Jag försöker inte ställa mig utanför människan. Jag försöker komrna innanför mördaren.
 
G.K. Chesterton, "Fader Browns hemlighet" (1927) ur Fader Browns hemlighet, Sv. övers. 1980, s. 15ff.
 
Fader Brown fortsätter att lägga ut sitt humanistiska credo för den förbluffade amerikanen, som naturligtvis inte fattar att hermeneutiken tagit över brottsbekämpningen utan bara ser en morbid pater. Att Chestertons detektiv är katolsk präst är ingen tillfällighet. Det ger författaren goda möjligheter att låta sin egen djupa religiositet komma till uttryck men är också en utmärkt bakgrund för en hermeneutisk detektiv. Det är erfarenheterna från ett helt liv som biktfader som talar.

Det finns emellertid en skillnad mellan fader Brown och den hermeneutiske litteraturforskaren. Den senares inkännande och tolkande leder inte sällan till att den beforskade författaren sätts på helig piedestal. Fader Browns objekt sätts i fängelset.
 

KOMMISSARIE MORSE OCH DEN KRITISKA RATIONALISMEN


Österrikaren Karl Popper (1902-1994) är en av efterkrigstidens mest inflytelserika filosofer. En av hans teser är att en teori eller en hypotes aldrig kan verifieras med induktiv logik. Det spelar ingen roll hur många empiriska fall som bekräftar teorins generella giltighet, man kan ändå aldrig med säkerhet hävda att inte nästa fall skall innebära en falsifiering. Och eftersom antalet fall i det förflutna och i framtiden är oändliga är metoden principiellt oanvändbar. Men om aldrig så många bekräftelser inte kan verifiera hypotesen så räcker det med ett avvikande resultat för att falsifiera den, dvs. fastslå att den inte är generellt giltig. Detta blev utgångspunkten för Poppers falsifikationism eller kritiska rationalism, som han också kallade sin metod.
 
Metoden föreskriver djärvhet vid formulering av teorier och hypoteser parad med skoningslöshet vad gäller ansträngningarna att själv försöka falsifiera dessa. Allt i syfte att snabbt utmönstra det felaktiga. Resultatet blir en sorts dialektisk evolutionsprocess, en kunskapsutveckling mot en allt högre medvetandenivå. Den ställer höga krav på forskaren, som lätt förälskar sig i sina teorier, och förutsätter därför i praktiken en öppen och kritisk forskningsmiljö. Detta leder också fram till Poppers demarkationskriterium för vad som är vetenskap. Endast om en hypotes är så formulerad att den är prövbar, dvs. möjlig att falsifiera, är den vetenskaplig och inte metafysisk.
 
Jag vet inte om Colin Dexter (1930-) känner till Karl Popper. Sannolikt gör han det eftersom han var lärare innan skrivandet blev en heltidssyssla. År 1975 skrev han den första romanen om kriminalkommissarie Morse. Den kom två år senare på svenska med titeln Sista bussen till Woodstock. Den tolfte, och senaste boken om Morse, Med döden som granne kom på svenska 1998. Den senaste skriver jag, och i likhet med miljoner morseälskare jorden runt vägrar jag att acceptera att den är den sista. Men ålderskrämpor och en pensionsålder som rycker allt närmare är illavarslande, liksom att Dexter i den senaste boken avslöjar Morses bäst bevarade hemlighet, det förnamn han fått av sin excentriske far och som han skämts för i hela sitt liv. Det är nödvändigt med en närmare beskrivning av denne huvudperson för de som händelsevis inte haft nöjet att göra hans bekantskap. De flesta romanerna har annars filmats med John Thaw i en närmast genial morsetolkning, fullt i klass med Roy Marsdens kommissarie Dalgliesh i filmatiseringarna av P D James romaner. Oavsett vilken bild Dexter från början hade av Morse, skulle det förvåna mig, om han inte skrivit sina senaste böcker med Thaw på näthinnan.
 
Morse arbetar som kriminalkommissarie vid Thames Valleypolisen i Oxford. Till Oxford kom han som stipendiat för att studera klassiska språk. En kärleksaffär ledde till att han sprack i sluttentamen och började vid polisen. Sin kärlek till det klassiska kulturarvet, i synnerhet det engelska språket, behåller han dock och undfägnar sina kollegor med lärda citat och litterära allusioner vilket väcker måttlig hänförelse. När han kriarättar assistenternas rapporter beror det inte på kitslighet, utan att han bokstavligen mår fysiskt illa av att se Shakespears engelska misshandlas.
 
Som ungkarl lever han ett mycket ensamt liv med få personliga ägodelar. Han är inte ointresserad av kvinnor, tvärtom. Men det verkar som om hans libido har svårt att samverka med hans kyliga intellekt. Allt blir så komplicerat och hans ängsliga närmanden påminner om en ynglings svettiga fumlighet. Bättre då att låta den eviga melankolin för ett ögonblick mildras av whisky och wagnermusik eller varför inte några klassiska dikter - allt i lika generösa doser. Han har givetvis en hygglig uppsättning fobier, som plågar honom på en sorts metanivå. Sin höjdskräck kan han leva med, liksom oförmågan att se blod - det sistnämnda dock ett avsevärt handikapp för en flitig brottsplatsundersökare. Men det han verkligen fruktar är att inte kunna hantera sin fruktan. Förmodligen är han kriminallitteraturens mest komplicerade person och Dexter tecknar honom med en ömsint skicklighet som gör honom mycket trovärdig.

 

HYPOTESMAKAREN OCH HANS FALSIFIKATOR


Morses detektiva metod är deduktiv. Innan liket kallnat har han formulerat sin första teori om hur det gått till. Som regel är teorin mycket intelligent och har egentligen bara ett fel - den stämmer inte med de fakta som efterhand framkommer. På sant popperskt vis formulerar Morse en ny och bättre teori som även den inom kort lider skeppsbrott osv. Inte sällan krävs ett antal sådana operationer innan fallet är löst. Emellertid har han i det här sammanhanget två svagheter, en gränslös kärlek till de egna teorierna och en djupt rotad motvilja mot systematiskt och mödosamt insamlande av fakta, d.v.s. traditionellt polisarbete.
 
Det är här hans assistent Lewis kommer in i bilden. Detektivgenren är full av assistenter till berömda detektiver. Som regel spelar de en mycket underordnad roll eller som i doktor Watsons fall, ingen roll alls. Han är endast en litterär hjälpkonstruktion - en spegel och ett bollplank för Holmes. Lewis är annorlunda. Han saknar visserligen den kreativa fantasi som i högsta grad utmärker Morse, men han är intelligent och har en god polis Morse lever han ett ordnat familjeliv med barn och trogen hustru.
 
Lewis laster inskränker sig, till skillnad från Morses, till ett måttligt överskridande av gällande hastighetsgränser samt att i familjens sköte frossa i pommes frites doppade i äggulor. Relationen mellan Morse och Lewis är central i alla romanerna. Ytligt kan det förefalla som om Morse kör med Lewis, att han närmast otillbörligt utnyttjar sin förmansställning. Så här löser t.ex. Morse problemet med att leda och fördela det obehagliga arbetet med att underrätta anhöriga om ett tragiskt dödsfall:
 
Det var Morses tur att nicka. "Alltid svårt, visst är det, Lewis. Jag avskyr det också." "Tja, vi är åtminstone två ikväll, sir."
"Förlåt?"
"Jag sa att vi är åtminstone två..."
"Nej! Bara ni, Lewis. Vi kan inte slösa med värdefulla resurser vid denna ogudaktiga tid på dygnet.
"Menar ni att ni inte..."
"Jag? Jag ska gå iväg och  och, hm, prata med vårt andra vittne."
"Vem är det?"
"Det, Lewis, är mrs Sheila Williams    " "Men hon måste ha gått till sängs!"
Inte med så mycket som en höjning av ögonbrynet avslöjade Morse det minsta intresse inför utsikten att förhöra en välformad och troligen lättklädd kvinna vid en sådan okristlig tid på dygnet.
" Tja, i så fall får jag väl lov att väcka henne, Lewis. Vårt jobb, som ni så riktigt säger, är fullt av svåra och ibland otrevliga plikter" (Ibid. s. 122)
 
Det finns personer som har den irriterande ovanan att ibland märka ord. Morse märker alltid ord. I boken Själamässa (1981) finner han ett anslag, som mångordigt berättar att kyrkan är stängd tack vare vandalisering. Morse överväger om han skall skriva om hela meddelandet, men eftersom han har bråttom nöjer han sig med att ändra "tack vare" till "på grund av". Naturligtvis är det Lewis som är den främste måltavlan för denna språkliga och litterära hednamission. Den här gången har han dessutom stuckit ut hakan:
 
" Jag undrar hela tiden om Kemp hade hittat någon annan flamma  och Sheila Williams fick reda på det."
'"Hell hath no fury...'"
"Om ni måste citera, så citera rätt, Lewis! `Heaven has no rage, like love to hatred turned Nor Hell a fury like a woman scorned."'
" Ursäkta! Jag har aldrig vetat så mycket om Shakespeare."
Congreve, Lewis."
(Den försvunna juvelen, s. 175)

Det händer att Lewis ilsknar till, men för det mesta tar han det med ett leende. Han vet att den respekt och tillgivenhet han känner för sin chef är ömsesidig och någon enstaka gång får han chansen till en stillsam revanch:

De båda männen lyssnade under tystnad, innan Morse talade igen.
" Ni vet, jag börjar undra exakt vilken som har ett förhållande med vilken." Lewis ögonbryn for uppåt igen.
" Ja, ja! `Vem' om ni så vill".
(Ibid. s. 192)
 
Bortsett från den personliga vänskap som med åren kommit att fördjupas mellan kommissarien och hans assistent så finns hos bägge medvetenheten att de var för sig skulle vara ganska mediokra poliser. Framgången beror på deras fenomenala förmåga att komplettera varandra. Tillsammans utgör de ett team, eller varför inte en poppersk forskningsmiljö, där Morse formulerar de djärva hypoteserna och Lewis, med vederbörlig respekt och utsökta understatements, obarmhärtigt falsifierar alla utom den sista. Det är i dialogen, för att inte säga kraftmätningen, mellan de två poliserna som handlingen förs framåt. Något förkortat kan det låta så här:
 
"Men jag förstår inte riktigt varför, sir." "Det kommer ni att göra så småningom, tro mig."
"Det börjar bli lite för komplicerat för min hjärna, sir....Är ni säker på att det är han som är mördaren  Wilkins?"
"Käre vän, fallet är slutfört. Det är bara ett par detaljer som måste..."
"Har ni nåt emot att vi går igenom ett par saker igen?"
"Jag kan inte förklara saker och ting mycket enklare, vet ni."
Colin Dexter, Mysteriet i annex 3 (1986) Sv. övers. Sthlm 1988 s. 228f .
 
Så fortsätter dialogen mellan en tvärsäker Morse och en försiktigt skeptisk Lewis - pro et contra. Till slut är det dags att konfrontera Wilkins med bevisen för att han nyårsnatten begick ett mord på Hayworth Hotell. Den här gången får Lewis hjälp med falsifikationen. Vid tiden för mordet spelade Wilkins i ett jazzband inför 70 personer på puben Tiggarmunken i en annan del av Oxford. Inför ett sådant alibi måste även Morse kapitulera. Hypotesen är död - leve hypotesen!
 
Emellertid finns det ytterligare en egenhet hos Morse som jag tror spelar en viktig roll för hans sätt att betrakta de problem han ställs inför. Någonting som man som läsare ideligen stöter på men kanske inte alltid förknippar med den övriga handlingen. Detta resonemang kräver också en inledande vetenskapsteoretisk exkurs.

 

KORSORDSMETAFOREN


Den engelska filosofen Susan Haack har använt korsordslösandet som en metafor för att beskriva hur problemlösning går till. Metoden att lösa korsord är välkänd för de flesta. Det gäller att hitta en ingång, gärna ett långt ord. Detta ord kan ses som en första hypotes. Stämmer ordet inte med det givna nyckelordet är det falskt. Stämmer det, kan det vara sant, men vi vet inte säkert. Men om ett korsande svar inte stämmer med detta ord, vad gör vi då? Är den första hypotesen därmed falsifierad? Inte nödvändigtvis.
 
Sant är att bägge orden inte kan vara korrekta, men vilket är fel? Strängt taget är ju även det andra or det en hypotes och ingenting hindrar att bägge är fel. Således, om en hypotes inte säkert kan prövas av oomkullrunkeliga fakta blir den popperska falsifikationmetoden vansklig. På samma sätt inser vi att det faktum att två korsande ord har en bokstav gemensamt inte verifierar dessa ordhypoteser. Men ju fler ord som går att fläta samman desto sannolikare verkar hypoteserna. I avsaknad av säkra fakta kan mer eller mindre väl underbyggda hypoteser om inte verifiera så i alla fall stärka varandra.
 
Korsordet är löst när alla nyckelord givits rimliga lösningar i form av ord som sinsemellan passar samman. Lösningen är konventionell i den meningen att vi själva satt upp kriterierna. En konsekvens av detta är att ett korsord skulle kunna ha mer än en lösning och sådana mycket svåra korsord finns. Påståendet ovan, att av två ord som inte passar ihop måste minst ett var fel, bör alltså modifieras. De kan bägge vara rätta svar men i olika lösningar och kan därför inte förekomma samtidigt.
 
För att tala med Popper kan vi säga att om ett ord i korsordet inte stämmer med nyckelordet är det falskt men om det stämmer behöver det inte vara korrekt. För detta krävs dessutom att orden/hypoteserna stämmer med varandra. Det finns en mönster eller symmetrivariabel att ta hänsyn till.

Susan Haack är således av uppfattningen att många problemlösningar, vetenskapliga eller varför inte detektiva, har stora likheter med korsordlösning, varför Poppers frejdiga metod: djärv hypotes - falsifikation  djärv hypotes bör ersättas med en Popperlight version. För att fortsätta att tala i korsordstermer bör vi inte vara för snabba med vare sig suddgummit eller bläckpennan.
Vad har då denna korsordsexkurs med Morse att göra?
 
Colin Dexter är inte enbart en utomordentlig författare, han är också en erkänt skicklig korsordskonstruktör. Intresset för denna ädla konst har han överfört till Morse, som köper The Times av två anledningar - insändarna och korsordet. Hans personliga rekord lär ligga någonstans kring sex minuter, men skulle lösandet någon gång ta mer än tio minuter är den dagen förstörd. Mycket talar för att Haacks modifierade korsordspopper leder oss till en sannare förståelse av såväl Morses metod som Dexters intrig. Morses korsordslösande skulle alltså inte endast finnas där för att komplettera bilden av honom själv, utan även som en bild av hur Dexter komponerat sin intrig och hur Morse går tillväga för att, steg för steg, lösa problemen.
 
Låt oss avsluta med ett exempel på den vånda varje sann korsordsälskare så väl känner till:

"Inte färdig med det än, sir?"
Morse tittade upp som hastigast med något av sårad stolthet i blicken. "Som ni säkert lagt märke till Lewis, är det bara ett ord, ett enda ord som återstår. Allt det andra klarade jag av på sex minuter, och om ni inte avbrutit mig...
"Förlåt!"
Morse skakade sakta på huvudet. "Nej, jag har suttit här och glott på de här sabla rutorna i tio minuter."
"Kan jag hjälpa till?"
"Ytterst osannolikt."
"Vill ni inte låta mig försöka?"
Motsträvigt sköt Morse fram tidningen till honom, och Lewis begrundade det brydsamma nyckelordet: "Stimulans i byxan." Tre av de tio bokstäverna var redan ifyllda:_ I_ _ _L_ _T_
En kort stund senare sköt Lewis tillbaka tidningen med korsordet över skrivbordet... han hade inte lyckats komma på något.

- - -
 
När Lewis gått satt Morse kvar och stirrade på korsordet. Det var sällan han misslyckades med att lösa ett korsord, och det brukade inte ta särskilt lång tid heller. Allt som krävdes var en stor whisky...då skulle han komma på lösningen på en gång, det visste han. Men klockan var bara fem över halv nio på förmiddagen, och...
Då slog det honom.
Whisky! Medan han snabbt fyllde i de tomma rutorna i korsordet log han glädjestrålande...
 
Colin Dexter, Kains döttrar (1994) Sv. övers. Sthlm, 1995, s.21f

För den som av någon anledning underlåtit att läsa denna utomordentliga detektivroman finns det tre sätt att få reda på det ovan sökta ordet: Läs romanen genast, tänk själv i samma banor som Morse eller, för den bekväme, sök svaret på nästa sida.

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-10
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!