Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Idé- och vetenskapshistoria

Jules Verne, myterna och moderniteten

Av Jean-Francois Battail, f 1939, professor, Institutionen för skandinavistik, Sorbonne
Jules Verne är en av världslitteraturens mest lästa och mest populära författare. Men hans författarskap är märkligt missförstått. Vi tror att han är teknikens och vetenskapens man, en framstegets apologet som framför sitt budskap i det lättsmälta äventyrets form. Men Jules Verne är lika mycket en myternas mästare och en moraliskt uppfordrande gestaltare av det modernas dilemma. Det är dags att återvända till hans fascinerande berättelser och läsa dem med nya ögon.
Jules Verne (1828-1905) hör till de mest översatta författarna i världen. Hans internationella genomslagskraft avtar ingalunda i våra postmoderna tider - titta bara på det Index translationum som UNESCO ger ut varje år! Ingen annan skriftställare i Frankrike, och ytterst få utanför, kan mäta sig med honom i detta avseende. En så sällsynt förmåga att motstå tiden och glömskan verkar lite förbryllande mot bakgrund av de gängse uppfattningarna om Jules Verne. Omdömena har varit skiftande - somliga har reducerat honom till att vara ingenjörens och tändstickans apologet, andra har låtit sig förtrollas av hans spännande berättelser - men läsarten är ungefär densamma, med överbetoning av det tidstypiska i hans produktion. I regel har man stirrat något ensidigt på allt som är bundet till vetenskapens och teknikens frammarsch, till den industriella revolutionen, till västerlandets strävanden och drömmar under ett bestämt tidevarv. Och visst är allt detta i hög grad påtagligt och närvarande, men räcker det som förklaring till den fascination Verne har utövat och fortfarande utövar på sina läsare?

 

VÄGEN TILL LITTERATUREN


Jules Verne växte upp i en borgerlig miljö som inte hade mycket till övers för litteratörer och andra gycklare. Egentligen var hans väg utstakad. Han skulle bli jurist och efterträda sin far som notarie i Nantes. Trodde åtminstone familjen. När 20-åringen anlände till Paris för att fullborda sina studier var han långt mer dragen till tiljan än till juridiken. Han fick anställning vid en mindre teater och gjorde sina första litterära försök - en operett, några noveller, litterära artiklar, en historisk roman. Kampen för att bryta upp hade inletts, vilket också gjorde att relationerna till fadern blev alltmer ansträngda (han fullbordade ändå sina juridiska studier, om än utan större entusiasm). När han gifte sig 1857 fick han försörja sig som börsmäklare, men la för den skull inte pennan åt sidan. Varje morgon skrev han mellan kl. 5 och 10. Genombrottet kom med Fem veckor i ballong (december 1862), en roman som omedelbart rönte stor uppskattning. Den 35-årige Verne blev plötsligt ett namn på den litterära scenen. Jorden runt på 80 dagar, nio år senare, gjorde honom till en etablerad och rik succéförfattare. Guldregnet säkrade hans framtid, men hans öde var redan beseglat. Förläggaren Hetzel, som hade erbjudit honom ett fördelaktigt kontrakt, var nämligen en framsynt men fordrande herre som höll sin stjärnförfattare i tyglarna. Hetzel kunde naturligtvis inte undgå att ta hänsyn till den borgerliga läsekrets han riktade sig till. Verne skulle skriva två romaner om året, som först skulle tryckas som följetong i Magasin d'éducation et de récréation (fr.o.m. 1864). Denna för ungdomsbildning avsedda publikation förfäktade en sekulariserad moral som lovprisade de vetenskapliga landvinningarna med tillhörande dygder som mod, sundhet, djärvhet. Verne hittade uppenbarligen rätt tonfall, lite för rätt kanske, eftersom den läsande allmänheten till sist inte gjorde någon klar skillnad mellan genrens konventioner och Vernes egen livsfilosofi. Så blev han fångad i ungdomslitteraturens ghetto, vilket knappast höjde hans symboliska kapital. Han fick visserligen pris från Franska akademin, men att han själv skulle väljas in kom inte
på tal. Den genre han odlade smällde inte tillräckligt högt, den förvisades till skönlitteraturens utkant. Så stirrade man blint på det didaktiska innehållet, och Verne fick erkännande, men endast som den som beskrev vetenskapens under, som såg in i framtiden och förebådade tekniska underverk. Även i dag är det de dragen som präglar Vernes image. Skrapar man på ytan visar han sig emellertid betydligt mer komplicerad än man vanligen antar. Det moderna, som är så fram trädande, är kanske bara trädet som döljer skogen.

 

TEKNIKENS PROFET?


Låt oss först titta närmare på den gängse uppfattningen om Verne som teknikens apostel och vetenskapens språkrör. Han tillskrivs förutsägelser eller framtidsvisioner som skulle göra honom till The Inventor of Science-Fiction (denna bok av P. Costello utgör den enda bibliografiska referensen i Nationalencyclopedins notis om honom). Först bör det påpekas att Verne också skrivit en hel del berättelser, däribland några berömda som Tsarens kurir, där tekniken och/eller vetenskapen saknas eller spelar en obetydlig roll. Av olika skäl verkar begreppet science-fiction inte särskilt relevant för att karakterisera hans författarskap. Verne går aldrig utöver de mekaniska lagarna, hans värld är gravitationens och magnetismens. Hans tekniska intressen fokuseras nästan uteslutande på kommunikationsmedel medan han ägnar påfallande lite intresse åt produktionsmedel. Överhuvudtaget är hans förutsägelser kanske inte så märkvärdiga. Den som framställs som en genial profet gör matematiska-fysikaliska uträkningar som verkar amatörmässiga, ibland som är rent av parodiska. Den kula som färdas mellan jorden och månen liknar en teatermaskin. Ubåten i En världsomsegling under havet för tanken till prototyper som ritades under Renässansen, liksom det mystiskt eldrivna flygskeppet i Luftens herre . Leonardo da Vinci och Swedenborg hade redan utvecklat liknande visioner. Resor i solsystemet utgjorde en populär genre på 1600-talet (Huygens, Kircher, Fontenelle) som Verne bara återupplivade. Slottet i Karpaterna vittnar om kinematografens födelse tack vare Edisons uppfinningar. Vernes fantasi har sina rötter i det som redan finns, även om författaren visar en sällsynt förmåga till förstoring, förlängning och i viss mån projiciering i framtiden av det befintliga. Det finns gott om underbara maskiner i hans verk, men det är bara textens magi som får dem att fungera.
 
I en mycket läsvärd studie («Naturvenskapen som idealbild», i Framsteg eller förfall, 1981) har Tore Frängsmyr med all önskvärd tydlighet visat att Verne i grunden är en moralist och en civilisationskritiker med pessimistiska undertoner. Jag hänvisar till texten ifråga och nöjer mig här med några korta kommentarer. Verne kan knappast beskyllas för tekniksvärmeri. I hans ögon är tekniken neutral i sig, den kan vara på gott och ont, allt beroende på hur den används. Hamnar den i rövarhänder blir det synd om människorna. Professor Schultze, en nazist före nazismen, illustrerar i Begums 500 miljoner vilka förödande effekter «det industriella-militära komplexet» kan åstadkomma i socialdarwinismens tecken.
 
I Vernes författarskap finns det gott om ambivalenta Prometeusgestalter, t.ex. geniala enstöringar som kapten Nemo eller ingenjör Robur, alltför benägna att överskrida gränserna. Dessa romantiska figurer saknar inte resning, men de kan också drab bas av övermod, av storhetsvansinne.
 
Det finns onekligen ett sataniskt drag över dessa eviga rebeller som bara lyder egna lagar. Nemo är en övermänniska som har sitt eget rike och följer en egen moral som förenar hämndlystnad och Robin Hoodagerande. Robur, en gudabenådad ingenjör som lyckas göra sig till herre över luftrummet (Luftens herre, 1886), drabbas så småningom av den demoniska frestelsen "att vara gud. Han missbrukar sin oerhörda tekniska makt, vilket till sist straffar sig (Världens herre, 1904). Hot är alltså inbakat i själva tekniken som av egen kraft inte kan garantera välstånd eller frihet. Verne kan inte beskyllas för naiv framstegsoptimism (annat än på ytan), i själva verket uttrycker han en relativism som stundvis laddas av ångest.

 

IFRÅGASATT FRAMSTEG


Teknik utan etik visar sig alltså direkt farlig. Vanvettet hotar alltid, liksom osämjan människor emellan. Allt beror till sist på agenterna själva, på deras moral. Men inte ens klokhet och sammanhållning kan garantera framsteget. Det finns också hos Verne en kosmisk pessimism som bygger på en cirkulär historieuppfattning. Enligt den romantiska idealismen var utvecklingen från materien till anden det yttersta syftet för den vetenskapliga revolutionen. Officiellt var det också Vernes budskap. I ett flertal berättelser laborerar han dock med en helt annan modell, en cyklisk sådan. Varje cykel slutar med en katastrof - brand eller syndaflod - efter vilken några överlevande får börja om från början. Egentligen går människan i cirklar. När hon väl kravlat sig uppåt dras hon neråt på nytt, med jämna mellanrum.
 
Civilisationen som går under, Atlantis-temat, har fått sitt mest typiska uttryck i novellen «Den evige Adam» (postumt, 1910) som utspelas mellan år 2000 och 3000. Tillbakagången är både geologisk och historisk. Havet breder ut sig på bekostnad av jorden, medan de sista människorna som irrar över sjunkna stränder, länder och berg gradvis tappar sina mänskliga egenskaper. Jordbruk, teknik, klädsel och även språk försvinner efterhand, djuriskheten härskar på nytt - tills jord och mark skall dyka upp igen.
 
Denna bakvända evolutionism avslöjar en mörk sida hos Jules Verne. Många kritiker har velat förklara den med åldrandet. Det finns tecken på tilltagande pessimism hos författaren efter 1886 - ett dunkelt familjedrama tycks vara den närliggande orsaken. Han tvivlar mer och mer på människosläktet, på framsteget, han förutser en återgång till barbariet, han skärskådar med oro den historiska utvecklingen. Allt detta är nog sant, men även tidigare verk bär utan tvekan pessimistiska drag. Redan de allra första berättelserna vittnar därom. I debutboken Fem veckor i ballong, t.ex., står det att människor uppfinner maskiner tills de uppslukas av dem, och Verne föreställer sig världens undergång i form av en gigantisk ångpanna som spränger hela jordklotet i luften. Trots vetenskapliga landvinningar hotar ständigt katastrofer, huvudorsaken därtill är människans omåttliga längtan att alltid gå längre och längre.
 
Den nyligen utgivna Paris i tjugonde seklet, som också hör till Jules Vernes tidigaste produktion (troligen från 1863, mellan Fem veckor i ballong och Kapten Hetteras resa till Nordpolen - manuskriptet refuserades av Hetzel !) har en klar civilisationskritisk dimension. Samhällsutveckligen går mot mekanisering och robotisering, det kvantitativa håller på att kväva det kvalitativa, intellektuella och konstnärer betraktas med tilltagande misstro som parasiter eller dissidenter. Brave new world!
 
Långt mer dramatisk är romanen Chancellors skeppsbrott (1875), skriven 30 år före «Den evige Adam». Här handlar det också om tillbakagång, om fall, om förlust. En grupp drabbas under fyra månader av alla tänkbara missöden till sjöss. Brand, navigationsfel, grundkänning, skeppsbrott avlöser varandra. Den lilla skara som till sist överlever på en flotte lider av törst och svält. Kannibalismen frestar. Hur mycket lidande kan människan stå ut med? Vernes roman kan läsas som något slags tankeexperiment kring det här temat. Kampen mot naturen slutar aldrig, och dess utgång är oviss. T.o.m. Den hemlighetsfulla ön, som enligt Tore Fränsgmyr erbjuder <<den enda riktigt ljusa framtidsbilden» i Vernes författarskap, visar naturkrafternas överlägsenhet. Ön har uppstått genom ett vulkaniskt uppbrott, och ett vulkaniskt uppbrott förstör den till sist. Att de modiga nybyggarna ändå räddas mot alla odds hör till genrens konvention - förläggaren Hetzel begärde en «happy end» med hänsyn till de unga läsarna. Man kan emellertid tänka bort dessa intetsägande sidor och betrakta den mäktiga kampen mellan eld och vatten, med dess starka ragnarökstämning, som romanens riktiga slutvinjett.
 
Dessa exempel, som är tagna från olika skeden i Vernes författarskap, räcker kanske för att motivera en revidering av uppfattningen om honom som teknikens apostel och framstegsoptimist. Det finns onekligen en klyfta mellan den officiella fasaden och författarens innerliga livsfilosofi. Verne, som var en mycket hemlig man, brukade inte tala i jag-form. «Det enda jag tycker om är friheten, musiken och havet», lär han ha sagt. Hans författarskap vittnar om det. Maskinen däremot, som tycks besvärja det irrationella men bär det i sitt sköte, framställs i ambivalent dager.

 

POSITIVISMEN


Även om teknik och vetenskap är tätt förenade med varandra under den industriella revolutionen finns det skäl att hålla isär praktik och teori, makt över materien och rena kunskaper. Verne har hyst ett äkta intresse för sanningssökandet i sig, bortsett från eventuella tillämpningar.
 
Han var en flitig läsare på Bibliothèque Nationale i Paris där han bedrev systematiska studier och skaffade sig det vetenskapliga ordförråd han behövde för att förverkliga det han drömde om, nämligen att skriva vetenskapens roman. Och man måste erkänna att han klarade denna stora uppgift med heder. Han ger korrekta, väldokumenterade beskrivningar av tidens encyclopediska kunskaper. Hela hans verk framstår som handböckernas handbok, som ett jättelikt kartotek som sammanfattar vunna kunskaper i geografi, geologi, paleontologi, astronomi, kemi, matematik, ballistik, geodesi, naturalhistoria, m.m. Här är Verne ett typiskt barn av sin tid. Han ger ett monumentalt uttryck åt vetandets imperialism och geografins genombrott som karakteriserar 1800-talet. Han förkroppsligar drömmen om totaliserande, uttömmande kunskap.

Den stora inspirationskällan är utan tvekan Auguste Comtes Cours de philosophie positive (IVI, 1830-1842). Verne använder sig av samma klassificering av vetenskaperna - matematik och mekanik, astronomi, fysik, kemi, biologi, sociologi - alltifrån de mest allmänna och abstrakta (ju mer abstrakta, desto exaktare) till de mest konkreta och individuella (där induktiva metoder alltmer gör sig gällande). De bildar sålunda en uppåtstigande serie där varje efterföljande vetenskap har de föregående som grund och som förutsättning. Den didaktiska delen av Vernes författarskap ter sig som en populärvetenskaplig framställning av positivismen, inte bara som vetenskapsfilosofi utan även som ideologi. Alltsedan den kartesianska revolutionen är herraväldet över naturen det hägrande målet. Det mänskliga samhället hör till naturen i och med att lagbundenhet återfinns även där. Comte lade grunden till en social fysik vars yttersta syfte var att utveckla en teknologi för samhällsstyrning som skulle säkra både ordning och utveckling. Även denna dröm om en sociologi som skulle bygga samhället med vetenskapens hjälp anammas av Jules Verne, som i olika verk utvecklar sin egen syn på social ingenjörskonst och skisserar sociopolitiska program (exempelvis i Begums 500 miljoner).
 
Till synes var alltså Verne det perfekta språkröret för positivismen, en lära som uttryckligen lämnar åt sidan all spekulation angående de yttersta grunderna och bara avser att fastställa kunskap om naturens lagar. Om man tittar närmare finns det dock sprickor i den glatta fasaden. Någon form av kluvenhet. Parodiska inslag, och även nidporträtt av vetenskapsmän, förekommer ganska rikligt. Man skall inte glömma att Verne är samtida med Offenbach, att han själv prövat lyckan i genrer som operett och boulevardteater. Även när Verne är som allvarligast är vetenskapen för honom i första hand en källa till dröm och vision, eller en generator för episk fantasi, som hos exempelvis Zola. Även om Comte utgör den viktigaste referensen är Verne påfallande nära samtida populärvetenskapliga skribenter som Camille Flammarion eller Louis Figuier, som ägde obestridliga fackkunskaper men också hyste tro på spiritism och övernaturliga krafter. Enligt dåtidens officiella retorik skulle vetenskapen, huvudprodukten av det mänskliga snillet, föra oss till ljuset och skingra vidskepelsen. Men den hade också en magisk baksida. Det var vetenskapens under, inte naturlagarna som sådana, Vernes läsare törstade efter. Mycket av det han har skrivit kan nog rubriceras som vetenskapliga fantasier. Man bör också lägga märke till att den naturvetenskap han mest exemplifierat är den mjukaste av alla, nämligen geografin, en syntetisk disciplin som inte upptas i Comtes klassificering.

 

PARADIGMSKIFTET


Hans sätt att förhålla sig till den vetenskapliga utvecklingen och de efterföljande filosofiska spekulationerna saknar dock inte intresse, särskilt i idéhistoriskt perspektiv. Den klassiska mekaniken med urverket som metafor var inte längre det vinnande paradigmet. Ånga och el (en ny och produktiv form av eld) härskade nu i termodynamikens tidevarv. Efter Kant och Laplace kom Carnot, Clausius och andra. En novell som Mäster Zacharius (1874) kan läsas på olika sätt, däribland som ett requiem över det gamla. Med urverkets död, som utgör huvudtemat, följer det klassiska vetandet och den gudomliga arkitekten i graven.

Eld och ugn härskade nu, världsalltet hade blivit en gigantisk motor. Den triumferande ångtekniken var en tilllämpning av värmeteorin. Maskinen fick inte längre låna sin kraft utifrån - från vatten, vind eller häst. Värmen var dock inte en oförstörbar substans. Arbetet kunde erhållas från högre till lägre temperatur, men denna process var inte reversibel. Begreppet entropi, en matematiskt formulerbar tillståndsvariabel, gav upphov till spekulationer om det som var att vänta, nämligen världens termiska död, världens undergång. «Vårt klot kommer att sluta som månen», siar Cyrus Smith i Den hemlighetsfulla ön.

Denna nya världsåskådning som Verne anammar - det är ingen tillfällighet att vulkan och is utgör ständigt återkommande element i hans romaner - ter sig som ett både storartat och ångestfyllt kosmiskt drama. Människan har lärt sig att använda elden som både skapar och förstör. Hon har blivit världens herre genom att producera kraft. Zeus i mänsklig skepnad ersätter nu den allmäktige urmakaren som härskade på Newtons och Leibniz tid. Guds död var på ett sätt en logisk följd av den industriella revolutionen. En form av kosmisk pessimism bredde ut sig samtidigt, på bekostnad av den positivistiska optimismen, som hade sina rötter i kartesianismen och upplysningen. Positivismen hade velat ta fasta på mänsklighetens många möjligheter men hade stelnat efterhand i scientism, i ett extremt mekanistiskdeterministiskt betraktelsesätt. Den undvikliga reaktionen kom under 1800-talets andra hälft. Nya strömningar gjorde sig gällande, den vetenskapliga rationaliten såsom de föregående generationer hade definierat den ifrågasattes eller fördjupades från olika utgångspunkter. Comte var inte längre den ledande intellektuelle, nya profeter hamnade i förgrunden - von Hartmann, Nietzsche, sedermera Freud (född 1856) och Bergson (född 1859). Denna fin-de-siècle stämning återfinns hos den åldrande Verne, som bl.a. uppvisar en del gemensamma drag med den 16 år yngre Nietzsche. Och det är säkert ingen tillfällighet att vetenskapsmannen/profeten i «Den evige Adam» har fått ett namn - Zartig Sof Ai Sir - som osökt för tanken till Zarathustra.

 

UNDERBARA RESOR


Hittills har vi utgått från den vanliga läsarten som fäster sig vid det synligaste, dvs. det omedelbart givna innehållet i Vernes författarskap. Nyanseringar och preciseringar har visat sig nödvändiga. Vi har konstaterat att vetenskaplig framstegstro och entusiasm för teknik hör till utanverket, att moralisten och civilisationskritikern Verne i grunden talar ett annat språk. Läser man honom enbart med positivistens glasögon blir bilden därför alltför ensidig och även oklar. Man saknar en arkimedisk punkt från vilken hela hans författarskap skulle framstå som en organisk helhet.
 
Om man nu söker en sådan punkt måste man vända kikaren i en annan riktning. Den här gången skall jag analysera själva fiktionen för att se hur fabeln är konstruerad. «Underbara resor» är det samlande begrepp som täcker ett 80-tal av Vernes texter. Vari består då en «underbar resa»? I regel kan man urskilja tre olika nivåer som i varierande proportion återfinns i samtliga berättelser. Först är det naturligtvis fråga om transport, om förflyttning. Målet är att erövra rummet, att lägga beslag på jordklotet med hjälp av olika specialister (upptäcktsresande, vetenskapsmän, ingenjörer...). Problemet är ju att nästan allt redan är upptäckt på Vernes tid. Med andra ord kan man lika väl resa på sitt arbetsrum med hjälp av böcker och skildringar.
 
Därav den andra nivån, som passar väl den kammarlärde Verne. En «underbar resa» ter sig också som ett encyclopediskt företag, en dykning i vetandets värld med allsköns inventarier och kartläggning av alla möjliga vetenskaper. I detta avseende erbjuder Vernes författarskap ett jättelikt kartotek. Än så länge har vi inte lämnat positivismens fasta mark. Det gör vi däremot på den tredje nivån, den mest fascinerande av alla, som för oss bortom den profana sfären. I nästan alla berättelser inträffar dramatiska händelser som gör att resan ändrar karaktär, att den förvandlas till en andlig färd. Tilltagande svårigheter möter resenärerna ju mer de närmar sig målet, och dessa hinder ingår uppenbarligen i en initiationsprocess. Vernes resenärer är ofta på spaning efter en förlorad gestalt, andlig fader eller gud, de är på väg mot sakrala eller sublima orter av olika slag (nordpolen, sydpolen, jordens medelpunkt...). Efter många strapatser och prövningar når exempelvis Kapten Hatteras nordpolen (som skildras som en vulkan på en ö!), men galenskapen är det pris han får betala när han äntligen tror sig behärska denna sublima punkt där alla spänningar och motsägelser försvinner (Kapten Hatteras resa till Nordpolen, 1866). Skildringen av dylika andliga färder genomsyras undantagslöst av en stark religiös stämning. I dessa själsliga landskap genomgår hjältarna en förvandling, de föds på nytt eller också går de under.

 

COMTE ELLER HOMEROS?


Låt oss återkomma till Comte en sista gång. Som bekant ansåg positivismens profet att mänskligheten hade genomlöpt tre huvudstadier: det religiösa, det metafysiska och det positiva. Det sista, vinnandet av exakt kunskap om naturens lagar, fastställandet av ett program som förenar teori och praktik (veta för att förutse, förutse för att ingripa i naturförloppet), betecknar det mänskliga tänkandets mandom - och Comtes egen triumf. De två föregående stadierna, det teologiska och det metafysiska, som förklarade alla skeenden med hänvisning antingen till gudar och andeväsen eller till abstrakta orsaker såsom krafter och principer, betraktas däremot som tillhörande mänsklighetens barndom eller ungdom. Återstår att situera Verne på den här historiefilosofiska skalan. Som barn av sin tid hör han onekligen till det positiva stadiet, men frågan är dock om den innersta kärnan i hans föreställningsvärld inte snarare illustrerar de tidigare, mera arkaiska stadierna. Skrapar man på ytan upptäcker man snart en mängd tankegods av teologisk resp. metafysisk art. Verne var fascinerad av det ursprungliga. Han ville skildra «kända och okända världar». Begreppet «okända världar» kan syfta på annat än urskogen, öknen och polartrakterna. En explorering av den evige Adams psyke, av människosläktens tidlösa mentala strukturer, skulle nog erbjuda den underbaraste och den sällsyntaste av alla resor. Det var på Vernes tid det undermedvetna höll på att få vetenskaplig gestaltning.

Under antiken hade Homeros ritat kartan över kända och okända världar kring Medelhavet. Från de gamla grekernas horisont hade han inventerat alla befintliga kodifierade kunskaper. Han hade varit sin tids encyclopedist i fråga om teknik och vetenskap. Han hade också insett historiens tragiska dimension, dess våldsamma karaktär. Allt detta återfinns hos Jules Verne, inte minst det sistnämnda, särskilt i hans sena produktion. Odysseus, den mångprövade, förebådar Vernes hjältar som så ofta ställs mellan Skylla och Charybdis. Hela hans litterära företag påminner inte så litet om hans berömda föregångares, men han besitter en annan världsåskådning och förfogar över helt andra kunskaper. Betraktad som 1800-talets Homeros uppvisar Verne en intressant blandning av modernt innehåll (stoffet) och urgamla arketyper (mera därom senare). Att läsa honom i ett sådant perspektiv är inte riskfritt. Har man vant sig vid att bringa i dagen alla initiationsscheman och mytologiska inslag som genomsyrar hans författarskap blir man på sätt och vis fångad i en speciell läsart som naturligtvis kan vara lika reduktionistisk som positivistens. Egentligen är det spänningen mellan det moderna och det arkaiska som ger diktaren Verne en säregen profil. I det följande ges bara några smakprov på denna mytologiska dimension som återfinns i så gott som hela hans författarskap. Läsarna kan komplettera efter behag.

 

DEN PARADIGMATISKA ÖN


Bland Vernes stora romaner är det kanske Den hemlighetsfulla ön (1875), sista delen av en trilogi som också omfattar Kaptens Grants barn (1867-68) och En världsomsegling under havet (1870), som mest har uppmärksammats av forskningen. Detta förvånar knappast, eftersom denna flerbottnade roman uppvisar många drag som i hög grad belyser författarens berättarstrategi.
 
Ön ifråga är ett mikrokosmos som i ett nötskal sammanfattar den fysiska världen. Den är också scenen på vilken hela mänsklighetens historia skrivs på nytt, eftersom «luftens skeppsbrutna» hamnar där helt utblottade och måste börja om från början. Så vävs rums- och tidsperspektiv samman. Romanen utgör en variation över temat Robinson Crusoe, dock med vissa modifikationer. Å ena sidan är utgångspunkterna kärvare än hos Defoe, å andra sidan är det en liten grupp, inte en enskild individ, som konfronteras med överlevnadsproblematiken.
 
Och sammansättningen av och sammanhållningen inom denna grupp har stor betydelse för överlevnaden. Den består av «goda amerikaner» - nordstatare som var fångade i Richmond, lyckades fly i en ballong, drabbades av en förfärlig storm och till sist hamnade på okända stränder mitt i Stilla havet. Verne, som ivrade för frihetsprincipen och fördömde slaveriet, ömmar uppenbarligen för sina hjältar. Kollektivt sett ter sig dessa som de perfekta nybyggarna. Olika och komplementariska, de är väl utrustade för att förverkliga parollen «hjälp dig själv, så hjälper dig Gud».

Deras «naturliga ledare», Cyrus Smith, är en 45-årig officer och ingenjör som till fullo besitter dåtidens vetenskapliga och tekniska kunskaper. Han uppträder som andlig fader till Harbert, en föräldrarlös pojke, mycket läraktig, som själv är väl bevandrad i naturalhistorien. Detta med andligt faderskap hör traditionellt eposet till. Något jämbördig med de två föregående står journalisten Spilett som visar sig duktig som läkare och jägare. Lägre på skalan har vi Pencroff, en kraftig och händig sjöman, samt Nab, den svarte betjänten till Smith. En sådan ansamling av olika förmågor bäddar för lyckad arbetsfördelning. Samtidigt ger Verne på sitt sätt perspektiv på the great chain of being. Till rollbesättningen hör nämligen också orangutangen Jup, som tämjs och blir den perfekte betjänten (bara språkförmågan fattas!) samt hunden Top vars känsliga nos erbjuder människorna ovärderlig hjälp i flera situationer. Ytterligare två människofigurer dyker upp så småningom. Först Ayrton (jfr Kapten Grants barn), en myterist som var fördärvad av det onda och sjunkit tillbaka till djurtillståndet, men som återförenas med mänskligheten när nybyggarna väl tar hand om honom. Till sist Kapten Nemo, vars u-båt hade försvunnit i malströmmen (jfr En världsomsegling under havet) och som nu dyker upp igen med övermänskliga förtecken.

 

MODERNITETENS KÄRNMYT


Huvudberättelsen handlar förstås om hur dessa människor, frusna och hungriga, startar från noll och gradvis reder ut situationen. Symboliskt nog, är det första Smith åstadkommer att skaffa eld genom att tillverka ett brännglas med två urglas. Snart är det inte fråga om bara överlevnad. Tack vare nybyggarnas initiativförmåga, uppfinningsrikedom - och inte minst sammanhållning - förvandlas deras öde ö till en blomstrande koloni (kallad Lincolnön!) som inte bara tillfredsställer nödtorften utan även erbjuder alla tänkbara finesser. Romanens didaktiska del skildrar hur gruppen rekognoscerar, kartlägger, exploaterar alla befintliga resurser. Jules Verne lägger tonvikten på kemins mäktiga möjligheter, utan att för den skull negligera en del andra vetenskaper. Allt detta är fullständigt rationellt. Från nöd till lyx och välstånd, från den evige Adam till 1800-talets civiliserade västerlänning, den logiska ordningen följs obevekligt. Denna berättelse är en storartad illustration av den centrala myten, den prometeiska, som genomsyrar industrikulturen - vilket man kunde vänta sig av Verne.

 

KONTRAPUNKTEN


Men en annan typ av berättelse, som inte längre rör sig om susbtantivet ö utan om adjektivet hemlighetsfull, bildar kontrapunkt till den förra. Redan från början händer saker och ting som nybyggarna inte kan förklara. En vändpunkt är när den morrande, påtagligt nervösa hunden, upptäcker en brunn mitt i den grotta som förvandlats till en bekväm och till synes trygg bostad. Nybyggarna försöker belysa avgrunden med en fackla, men förgäves. Mystiska händelser avlöser varandra, till nybyggarnas fördel, som om en okänd försyn, en osynlig herre som håller sig gömd men iakttar allt (via brunnen) skyddade gruppen. Denna hemliga välgörare ingriper dock först när de väl har klarat av olika prövningar, somliga framkallade av situationen, andra av honom själv. Mysteriet ökar hela tiden, gåtfulla tecken hopar sig, nya frågor uppstår oavbrutet.
 
Då börjar sökandet efter den övernaturliga, anonyma makten. Nybyggarna har klart för sig att de inte har någon som helst kontroll över situationen, att förnuftet härvidlag är fullständigt vanmäktigt. Till sist är de kallade till «Gud», till den sakrala platsen, i en allt tätnande religiös stämning. «De behärskade sig inte längre, och en oemotståndlig attraktionskraft drog dem till denna mystiska punkt, som magneten drar till sig järnet». I själva verket är det en en vandring genom dödsriket, i det underjordiska, som nu företas, med all tänkbar rekvisita - ett åskväder, en tråd att följa (Ariadne !), en farlig nedstigning, en båtfärd på en mörk fjärd (Styx!). Pånyttfödelsen måste föregås av döden. Alla blir brutalt bortrövade från den profana världen, alla tror att de är döda, tiden existerar inte längre för dem.

Efter vandringen i labyrinten kommer äntligen uppenbarelsen, konfrontationen med «Gud» som är ingen annan än kapten Nemo. Grottan där han håller hus belyses av ett bländande
elljus som verkar onaturligt. Smith, som till en viss grad redan är invigd och behärskar naturkrafterna, förstår plötsligt, och novisen Harbert kommer också att göra det. Initiationsscenariet kan knappast vara mer explicit. Övergången från det profana till det sakrala börjar med en glimt av det sakrala, fortsätter med mystiska uppenbarelser och slutar med full behärskning av det sakrala. Och själva initiationsschemat förutsätter likaså en process i tre steg: förberedelsefasen, genomvandringen i dödsriket, pånyttfödelsen.
 
Initiationsmönstret återfinns lite överallt i Vernes författarskap, men här råder en kolossal ambivalens i och med att just Nemo får stå för det sakrala. Vem är han, om inte en stor misantrop, en fredlös som inte skytt några medel för att bekämpa hela samhället (utom de förtryckta)? Han framstår som en svart ängel, någon slags förstörelsens Messias, eller kanske en avart av Saturnus, som enligt Plutarchos vistades på en ö, mitt i dimmorna. Till råga på allt är han döende, och han drabbas av tvivel när han blickar tillbaka på sitt liv. Nästan vädjande försöker han få förståelse och även förlåtelse av dessa människor han har kallat till sig. Han varnar dem för en stundande fara utan att själv kunna göra det minsta för att hindra den: den utslocknade vulkanen får liv igen, ön exploderar - och Nemo dör. Det tomma intet härskar på nytt, naturen har segrar över människans teknik. Författarens cirkulära tidsuppfattning är här lika uppenbar som i den «Den evige Adam». Det konstgjorda slutet som förläggaren Hetzel har krävt (nybyggarna räddas mirakulöst av ett annalkande skepp och återförenas med USA där de anlägger en blomstrande koloni) förmår inte ta udden av Vernes grandiosa och mörka vision.

 

SPELET MED TVETYDIGHETEN


Tvetydighet är inbakad i själva strukturen av Den hemlighetsfulla ön. Två parallella berättelser vävs samman, den ena som docerar och förklarar, den andra som för oss tillbaka till arkaiska föreställningar. Den rationella berättelsen görs trovärdig med hjälp av teknisk precision, vetenskapligt ordförråd, sträng kronologi, exakta kartor, historisk bakgrund. För att fungera på det här planet måste texten inbilla oss att det som är skildrat är verkligt. Men kanske är det bara ett listigt sätt att söva ned vårt kritiska sinne, att bedöva vårt förnuft. Då kan någonting annat ta vid - en poetisk skapelse som bygger på urgamla arketyper. Å andra sidan kan man inte till fullo priviligiera initiationsperspektivet, även om djupstrukturen består av idel sakrala element. En total förvandling skulle stå i alltför bjärt kontrast till modern vetenskap. Sånt låter sig inte förenas med den moderna mentaliteten som är rationell, diskursiv, historiskt medveten. Författaren ställer frågor utan att ge svar, han garderar sig mot otyglad fantasi med den nyss nämnda ambivalensen. Han ger röst åt den urgamla längtan efter att besegra tiden och döden genom det som Mircea Eliade har skildrat som «mystiska födelser», men bara symboliskt, på det estetiskt-litterära planet.

 

ALLSKÖNS MYTOLOGISKA INSLAG


Sådan förening av gamla myter och aktuellt innehåll finns så gott som överallt i Vernes författarskap. Låt mig ge några exempel med kort kommen tar. Sinsemellan olika berättelser som Till jorden medelpunkt (1864) och Tsarens kurir (1876) har som grundstruktur återigen ett renodlat initiationsschema. Den förra liknar en riddarroman med vetenskapliga förtecken. «När du kommer tillbaka är du en man, Axel». Den unge mannens karaktär skall smidas genom mångahanda prövningar: konfrontation med jordens eld och andra livshotande faror, vandring i dödens rike med ett flertal renande riter (bl.a. i det underjordiska havet). Verne skriver sin egen version av Orfeus i underjorden samtidigt som han griper tillfället i akt att meddela levande undervisning i geologi och paleontologi. Den invigde heter här Arne Saknussem, en islänning som besitter högre kunskaper (alkemi?) och vägleder resenärerna med hjälp av runskrifter.

Under skiftande former finns det alltid en Ariadnes tråd i Vernes romaner. Den aktuella färden till jordklotets innandöme är i själva verket en djupdykning i det ursprungliga, i det bortglömda eller undanträngda - vi som har läst Freud och Jung kallar det gärna för det undermedvetna. Resenärerna går tillbaka ända till källan, till livets begynnelse, som förkroppsligas av den arkaiske Adam (Minotaurus), en12 fotlång herde med buffelansikte och lejonman som vallar en flock av primitiva odjur.
 
I Tsarens kurir, som har inspirerat Rimbaud, är de teknisk-vetenskapliga inslagen så gott som obefintliga. Initiationsmönstret är däremot mycket framträdande med de sedvanliga prövningarna (vatten, eld, <<drakar»). Om man tittar närmare på fabeln är det uppenbart, att den återupplivar Oidipusmyten. Inte bara historien som helhet utan även en mängd detaljer för tanken till den grekiska myten. Oidipus skulle äkta sin mor och döda sin far. Förhållandet mor/son finns här (om än med diskretion), och fadersmordet (inte den biologiske fadern, som redan är död, utan infernalisk far som måste röjas undan medan tsaren för sin del får axla den ädla rollen av andlig far) Hjälten, Michel Strogoff, får högre klarhet först när tartarerna förblindar honom. Typiskt nog såg han inte när han var seende men han börjar se när synen berövas honom. Initiationen är fullbordad, det är först då han känner sig själv och förstår sitt öde. Och Nadia, hans ledsagarinna, associeras lätt med Dantes Beatrice och med Antigone.

 

BIBLISKA MÖNSTER


Det gamla grekiska kulturarvet återkommer så ofta i Vernes författarskap, med bl.a. Orfeusmyten som centralt inslag, att det vore befängt att mångfaldiga dylika referenser. Men författaren har också hämtat inspiration från andra källor, bl.a. Bibeln. Låt oss titta på en berättelse från 1872 som så vitt jag vet inte föreligger i svensk översättning: Les Aventures de trois Russes et trois Anglais. Historien utspelas i södra Afrika, på Livingstones jaktmarker. De vetenskaper Verne illustrerar i sin roman är geodesi, trigonometri, astronomi. Dessa ryssar och engelsmän företar en vetenskaplig expedition som påminner om den som en gång i tiden leddes av Maupertuis och Celsius i Tornedalen. Här syftar trianguleringsarbetet till att ge vetenskapliga grunder åt metersystemet - ett verk av Franska revolutionen. Det som driver handlingen är spänningen mellan universellt sanningssökande och nationella rivaliteter (ett krig mellan Storbritannien och Ryssland utgör bakgrunden). Jules Verne nöjer sig inte med att förse sin läsare med vetenskapliga kunskaper, han predikar också för en internationalism byggd på vetenskaplig gemenskap.
 
Bakom det didaktiska innehållet och det politiska budskapet döljer sig dock en annan historia. Och denna historia, det är Exodus, hebreernas ökenvandring och upptäckt av det förlovade landet. I Vernes roman skildras en färd från Orangefloden till Zambezi via Kalahariöknen, men bibelläsaren kan inte undgå att tänka på Nilen, Jordan, Egypten. Resenärerna utsätts för plågor som blodregn, giftormar, gräshoppor som äter upp allt, ökenvandring, törst, förtvivlan, innan de upptäcker det förlovade landet. Parallellismen med den bibliska berättelsen är helt slående. Moses och Aaron har sin motsvarighet i Vernes roman, tio Guds bud finns också i travesterad form - metersystemet kan betraktas som Franska revolutionens dekalog. I båda texterna råder samma talmystik (med talen 3, 7 och 10 som ständigt återkommer i olika sammanhang). Här och där är det fråga om en förlorad skrift som skall återerövras (hos Verne: trianguleringsprotokollet, som blir stulet av en babian), och denna återerövring äger naturligtvis rum på ett högt berg. Grundstrukturen i Vernes roman är genomgående biblisk. Även i andra verk kan man iaktta lån från den heliga skriften, exempelvis i Chancellors skeppsbrott, tidigare nämnd, eller i Hector Servadacs resor i rymden (1877)  skriver man namnet Servadac bakvänt får man ordet cadavres (lik), vilket frambringar associationer med döden och uppståndelsen.
 

TROLLFLÖJTEN I GRUVANS MÖRKER


I det föregående har jag försökt visa att Vernes författarskap i regel kan läsas på minst två olika plan. Ytstrukturen består av en spännande intrig, som tillfredsställer den rationelle läsaren, medan djupstrukturen, som riktar sig till den invigde läsaren, iscensätter mysterier av olika slag. Den senare punkten verkar kanske något exotiskt. Låt mig åberopa ytterligare ett exempel som enligt min mening säger en del om vad som döljer sig i Vernes författarverkstad.

Romanen Les Indes Noires (1877), tillgänglig på svenska under den något platta titeln I kolgruvan, kan kanske inte betraktas som ett lyckokast i samma klass som Den hemlighetsfulla ön, men den belyser i lika hög grad Vernes berättarstrategi. Även här är det tre olika resor som skildras. Den första är helt enkelt en turistfärd i Skottland (Verne är också en föregångare till reseguider i bästa Berlitz stil I), den andra en vetenskaplig guidning som ger upphov till undervisning i geologi och ekonomisk geografi. Den tredje däremot har en stark metafysisk prägel, den talar om själens väg från mörker till ljus.
 
Man kan också, bokstavligt och bildligt, urskilja tre nivåer i romanen: den underjordiska (gruvans mörker), den jordiska (symboliserad av elljuset) och den himmelska (solen). Intrigen är typisk för en äventyrsroman. En gruvarbetarfamilj med Simon Ford i spetsen letar efter nya fyndigheter i en skotsk kolgruva som anses vara uttömd och inte exploateras längre. Ford har till sin hjälp kallat ingenjören James Starr, som dock får ett mystiskt återbud i sista stund. Gåtor och mysterier (ljud, ljusglimtar, explosioner) hopar sig, incidenter försvårar sökandet. Efter många prövningar upptäcks emellertid en jättelik grotta under en sjö som visar sig vara synnerligen rik på kol. Gruvdriften kan starta igen, Coal City anläggs och får en magnifik belysning i form av en «elektrisk sol».
 
Till denna intrig inympas en annan berättelse som än en gång skildrar en initiation. Stönande, jämmer, hörs från en brunn. Harry Ford, sonen i familjen, upptäcker Nell, en ung flicka. De två blir förälskade i varandra. Men flickan bevakas av en infernalisk åldring, Silfax (Nells farfar eller morfar [?]) som med hjälp av sin fjälluggla hotar och skrämmer. Sent omsider kommer dock kärleken att segra, som sig bör.
 
Populärlitteraturens konventioner är kanske mest synliga. Bortser man från dem upptäcker man lätt en hel del gods som konsekvent anspelar på gammal västerländsk filosofi och esoteriska traditioner. Silfax (Lucifer) står för en negativ teologi, han är mörkrets furste, medan hans följeslagare, fjällugglan, är raka motsatsen till den bibliska duvan. Den unga Nell, som alltid har levt i mörkret, måste ledsagas mot ljuset. Först konfronteras hon med den konstgjorda elbelysningen i Coal-City. Återstår då att upptäcka solen. Detta sker i kapitel XVII som präglas av en stark religiös stämning.
 
Starr leder den lilla gruppen som lämnar gruvan mitt i natten och som klättrar uppför ett högt berg medan mörker och tystnad alltjämt råder. Så kommer gryningen, soluppgången, ett «sublimt skådespel» som vållar extas och hänförelse. Än en gång handlar Jules Vernes berättelse om successiva nyfödelser. Stundtals tycks det undermedvetna tala i klartext, så att läsaren knappast behöver låna tolkningsinstrument hos Freud, Jung eller Adler. Man kan inte heller undgå att tänka på Staten VII, där Platon allegoriskt utvecklar sin kunskapslära och urskiljer olika nivåer, alltifrån den sinnliga varseblivningen som enbart ger förrädiska skuggbilder till kunskapen om den sanna verkligheten, de rena idéerna som utgör urbilderna till allt. Samma skala återfinns i Jules Vemes roman: det underjordiska (inbillning, illusion, med grottan som symbol), det jordiska (rationell men begränsad kunskap, elbelysningen), det överjordiska (kontakt med det absoluta - uppenbarelsen av solen). Harry framstår som en modern Orfeus som letar efter sin Eurydike (sin själ?) och som måste röja undan den infernaliske åldringen Silfax (materia?). Nell (Eurydike) skall befrias från mörkret (djävulen) och till slut öppna sig för solen.
 
Allt detta återfinns också i frimureriets initiations- och reningsriter, som nog har inspirerat Verne, liksom Mozart före honom. I kolgruvan och Trollflöjten uppvisar faktiskt homologa strukturer som inte har något att göra med slumpen. Prövningarna (vatten och eld) är i stort identiska innan de unga förenas och välsignas till sist. Papageno har sin pendang i Jack Ryan, en glad och naiv trubadur. Överhuvudtaget kan man uppställa en komplett dubbel rollbesättning som åskådliggör dessa slående likheter:

Sarastro = James Starr
Tamino/Pamina = Harry/Nell
Nattens drottning = Silfax
Monostatos = fjällugglan
Papageno = Jack Ryan
 
Verne hyste stor beundran för tonsättaren, som han kallade för mästarnas mästare. Detta betyder naturligtvis inte att han medvetet skulle ha brandskattat den berömda operan för att hämta stoff till den egna romanen. Det enda som är säkert är att de båda konstnärerna har öst ur samma inspirationskälla.

 

EDGAR ALLAN POE REVISITED


Även om Jules Verne på bred front återupplivar det gamla västerländska kulturarvet behöver man inte anta att han jämt bläddrade i Homeros, Vergilius, Dante, Bibeln eller de orfiska skrifterna! Från antiken till våra dagar har de mest skiftande religiösa och ockulta traditionerna aldrig upphört att göra sig gällande, låt vara som underjordiska strömningar. Därför kan man tänka sig andra traderingsprocesser än direkt kontakt med källorna. Skönlitteraturen har alltid närt sig av uråldriga myter, som ständigt har omskapats och anpassats till nya förväntningshorisonter.
 
Verne själv har varit mästare på det, men självfallet står han inte isolerad i det litterära landskapet. I högsta grad har han hämtat inspiration även hos författare som ligger nära honom i tiden. Tyvärr är denna intertextuella dimension föga utforskad. Traditionell litteraturvetenskap bryr sig i första hand om kanoniserade klassiker, vilket han inte har blivit ännu trots en del hedervärda rehabiliteringsförsök. Att närmare studera hans ställning i det litterära sammanhanget och hans förhållningssätt till diktarkollegor borde ändå vara en central uppgift för forskningen. Bland sina nära föregångare kände han särskilt varmt för ETA Hoffmann, Walter Scott och Edgar Allan Poe, vilket ger en intressant fingervisning. Han har själv skrivit flera texter som hör till den fantastiska genren och präglas av diverse litterära influenser. Ungdomsnovellen Mäster Zacharius (den första versionen är från 1854) påminner t.ex. starkt om ETA Hoffmann.
 
Det är emellertid framför allt Edgar Allan Poe som har fascinerade Verne livet igenom. I ungdomen skrev han en litterär studie om den amerikanske diktaren. Långt senare i livet skulle han ge sig i kast med en roman, Le Sphinx des glaces (1897), som rent av utgör en fortsättning till Poes The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket, en ofullbordad berättelse från 1837 som kom ut på franska 1858 i kongenial översättning av Charles Baudelaire. Vernes strategi går ut på att inbilla läsaren att Poes roman ingalunda är en fantastisk skapelse utan en skildring av riktiga händelser. Skeppet Jane hade till sist försvunnit i Antarctis (i Poes text). Återstod för Verne att organisera den expedition som skulle försöka återfinna den. Det femte kapitlet i Le Sphinx des glaces (som inte tycks föreligga i svensk översättning) är rent av en sammanfattning av Poes roman. Närmare sin modell kunde Verne knappast komma!
 
Det hindrar inte att slutprodukten blir någonting helt annat än föregång arens. Verne, som så många representanter för populär litteratur, var förankrad i den romantiska världen. Poe likaså. Denne låter Pym försvinna i ett vitt landskap efter en resa som ständigt inneburit överskridanden av olika slag. Hela berättelsen präglas av en stark romantisk strävan att nå bortom sinnevärlden, att låta själen smältas i en odifferentierad, kosmisk enhet.
 
Ett halvt sekel senare var detta en vacker men svunnen dröm. Industriell och kommersiell exploatering av jorden hade blivit alltmer häktiskt, de vita fläckarna på världskartan höll på att försvinna en efter en. Även om Vernes fantasi ingalunda hade kapat förtöjningarna med romantiken var förnyelsebehoven skriande i ingenjörens tidevarv. Metafysisk spekulation fick ge vika för en annan tematik som närdes av erövringsanda och systemtänkande. Det är bara att konstatera att Jules Verne i Le Sphinx des glaces slår hål på myten om det oinskränkta, det absoluta.
 
Hans egen berättelse bygger på metodiska iakttagelser, sådana som den vetenskapliga rationaliteten kräver. Stämningen blir också en helt annan. Pym hade beskrivit fantastiska landskap, oerhörda fenomen och en frodig vegetation. I hans fotspår upptäcker de nya resenärerna endast kala, dystra, öde landskap. Nu är det besvikelsen, desillusionen som är förhärskande. Verne dekonstruerar systematiskt föregångarens romantiska myt. När detta väl är gjort konstruerar han i stället sin egen myt, romantisk den också, men denna gång med vetenskapliga förtecken. Den bergskedja som liknar en sfinx är i själva verket en gigantisk magnet. Hela jordklotet framstår som en jättelik induktionsrulle, som ständigt får sin energi från passadvindarna i atmosfären. Den vita färgen var härskande hos Poe, nu är det magnetismens triumf Verne iscensätter. Pyms skelett återfinns till sist, fastklistrad på det magnetiska berget  -han hade blivit dragen till det pga. det gevär han bar i rem över axeln. Läser man de två texterna parallellt blir man konfronterad med romantikens två ansikten, som också motsvarar två olika faser i utvecklingen. Drömmen om en mystisk sammansmältning kommer till uttryck i båda fallen, men för Verne är det nu elektriciteten som framstår som själva världssjälen. På ett sätt verkar Le Sphinx des glaces vara i samklang med det «positiva stadiet» i Comtes bemärkelse. På ett annat är det återigen det metafysiska, kanske rent av det teologiska, som återupplivas i denna märkliga roman.

 

KONTINENTEN VERNE - ALLTJÄMT EN «OKÄND VÄRLD»?


Jules Verne må vara omåttligt populär och läst i hela världen, hans författarskap lider fortfarande av den image som vidlåder honom. Till synes föga kontroversiell, han skulle ha varit i samklang med sin tid. Plattare kan man knappast bli. Han betraktas av de flesta som en skicklig hantverkare och underhållare, bara några få är villiga att erkänna honom som en skönlitterär författare av rang. Artikeln «Verne» i Nationalencyklopedin återspeglar ganska väl de gängse (ljumma) bedömningarna av honom, även om sista meningen i denna notis antyder att sista ordet inte är sagt: «Senare tolkningar har visat på det komplicerade och motsägelsefulla hos V. som var något mer än en trivial och medelmåttig berättare.» Låt mig i förbifarten, påminna att Verne varit uppburen av författarkollegor som George Sand, Mallarmé, Rimbaud, Gorkij, Strindberg (för att bara citera några av äldre märke).
 
I Frankrike blev han återupptäckt av avantgardet på 50-talet, med Michel Butor i spetsen. Ett decennium senare startade på allvar den akademiska forskningen kring Verne. Och visst har mycket gjorts, och av värde, sedan dess. Det kvarstår emellertid, att mycket förblivit outforskat. Vi saknar fortfarande kritiska utgåvor, vilket är ett stort problem då Vernes texter så ofta varit manipulerade - om man tittar på de svenska utgåvorna läser man inte så sällan på titelbladet «fritt berättat för ungdom», «översatt och bearbetat», «översatt och förkortat»... Därtill kommer att en mängd texter av Verne är mycket svårtillgängliga. Vi förfogar inte ens över en tillförlitlig biografi. En rättvis evalvering skulle kräva att man tog i beaktande hela författarskapet (inklusive ungdomsnoveller och postuma verk, vetenskapliga och litterära essäer, reseskildringar, historiska berättelser, följetonger, pjäser och libretton, korrespondens...), vilket än så länge är ogjort. Typiskt nog är det också de rent litterära aspekterna som är mest försummade av forskningen. Det finns ändå mycket att hämta i detta fält: genretillhörigheten, äldre litterära modeller som exempelvis den «imaginära resan» (jfr Swift, Casanova, Holberg, m.fl.) eller som tidigare antytts den fantastiska berättelsen, ja hela den intertextuella, dialogiska dimensionen. Textens retorik och grammatik måste utforskas grundligare, liksom perspektivet (perspektiven) - vem talar i texten, och på vilket sätt? Verkets upphovsman, olika fiktiva berättare? Sist men inte minst kräver utforskningen av kontinenten Verne tvärvetenskapliga spadtag. Både innehåll och förpackning, didaktiska strävanden och berättartekniska strategier, måste studeras, helst i växelverkan, vilket förutsätter samarbete mellan idéhistoriker och litteraturvetare. Men religionshistorikern, mytspecialisten och även psykoanalytikern har också sitt att säga, som vi sett.
 
Är det mödan värt att ge sig i kast med sådana undersökningar? Endast om man tar Verne på fullt allvar, förstås, men det finns synnerligen goda skäl att göra det. Hela hans författarskap, som sträcker sig mellan 1850-talet och 1905, sammanfaller med en dramatisk brytningstid. Det är mycket som händer då, och på alla fronter. Industrikulturens genombrott alstrar förhoppningar likaväl som farhågor. Alla dessa spänningar och motsättningar; Verne har registrerat dem med seismografisk känslighet. I det föregående har jag försökt visa hur flitigt han använder sig av olika myter. Inte bara för att de är roande eller estetiskt tilltalande. De erbjuder också intellektuella redskap med vilka människan kan reflektera över och - åtminstone symboliskt - överbrygga olika sorters motsättningar, somliga tidlösa (liv/död och dylikt), andra mer kulturspecifika. I positivismens tidevarv berusas människan av sen egen makt, men hon betalar samtidigt ett högt pris. Den nu rådande kunskapsrelativismen alstrar den moderna ångesten. Prometeusk erövringsanda och exil från det absoluta går hand i hand. Verne lyckas konstruera flerdimensionella berättelser som inhyser dessa motsättningar och gestaltar dessa spänningar, däri ligger hans genialitet. I skärningspunkten mellan det mest arkaiska och det modernaste förmår han förankra 1800-talets dröm om vetenskap i en tidlös antropologi.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-06
Redaktör: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!