Kan vi lita på kapitalet?

Affärsmän, företagare och mycket förmögna har ständigt fått kännas vid att deras rikedom ifrågasatts av omvärlden. De stora järnvägsbyggena i USA i mitten av 1800-talet skapade jätteförmögenheter genom erkänt brutala metoder. Männen bakom dem fick tillmälet "rövarbaroner". Om Rockefeller har sagts att hans förmögenhet inte hade kunnat byggas upp genom hederligt arbete ens om han börjat samtidigt som arbetet med Cheopspyramiden påbörjades. I Sverige har tillkomsten av familjen Wallenbergs förmögenhet ifrågasatts på samma sätt - senast av Lars Molin i filmen om Ivar Kreuger där Molin lät antyda att Marcus Wallenberg d.ä. skulle ha bidragit till Kreugers fall för att sedan kunna lägga beslag på resterna av Kreugerimperiet.

Förmögenhet och rikedom har alltid ifrågasatts. Stora inkomstklyftor har i alla samhällen måst legitimeras precis på samma sätt som maktutövning. Samhället kan bara acceptera stora skillnader mellan människor om skillnaderna uppfattas som naturliga och berättigade. Det gäller alltså för ekonomiska makthavare att förklara och motivera varför företagande ska tillåtas ge upphov till stora rikedomsskillnader och varför ingrepp från staten i de rikedomsskillnader som uppstår inte ska tillåtas.
 

RIKEDOMENS LEGITIMITET

MAKTEN ÖVER OPINIONEN

NÄRINGSLIVET I POLITIKEN

Redan från början stod de nybilda Näringslivet i politiken mycket nära Allmänna valmansförbundet, det parti som senare skulle byta namn till högerpartiet.
           
Den svenska industrin kom till skillnad från den amerikanska att acceptera fackföreningsrörelsen. Det har också hävdats att svensk industri dominerades av exportföretag som var förhållandevis liberala och som medverkade vid demokratins genomförande 1917. Många näringslivsledare ansåg att man kunde få sina politiska intressen tillgodosedda genom stöd till de politiska partierna. Allmänna valmansförbundet och det liberala partiet fungerade som kanaler genom vilka framstående industrimän kunde nå riksdagen och regeringen. Allmänna valmansförbundets ordförande, Arvid Lindman, var själv bruksägare och ministrar som Knut Wallenberg, Johannes Hellner, Carl Swartz och Vilhelm Lundvik som samtidigt var ledande industrimän borgade för en förtroendefull relation mellan stat och näringsliv.
 
Näringslivet finansierade därför Allmänna valmansförbundets och de liberala partierna genom regelbundna anslag. Man kan säga att näringslivets strategi var att odla de borgerliga partiernas förtroende. Genom att försäkra sig om att näringsvänliga partier stod starka ansåg man sig få tillräckligt inflytande över politiken. Genom partierna kunde därför industriledare få direkt tillträde till politiken.

I och med det s.k. Kosackvalet 1928, vilket präglades av hårda ideologiska motsättningar, genomförde industrin för första gången en gemensam ekonomisk insamling för de ickesocialistiska partierna. De gemensamma insamlingarna pågick sedan under hela 30-talet. Tre väl aktade äldre industrimän utsågs till förtroendemän. Dessa uppmanade företagen att betala sina anslag till insamlingen. Sedan fördelade man pengarna mellan partierna.

DEN FRIA MARKNADENS KRIS

OPINIONSBILDNING GENOM MASSMEDIA

År 1942 tog man så ett andra steg för att stärka förutsättningarna för en mer näringslivsvänlig och ekonomiskt liberal politisk opinionsbildning. Den politiska pressen i Sverige var indelad i ett fåtal större huvudstadstidningar och en mängd mindre landsortstidningar. Landsortspressen hade på många håll betydande ekonomiska svårigheter och många storföretagsledare var engagerade i att stödja de lokala borgerliga tidningarna. Det förekom alltså redan ett betydande stöd från näringslivet till den borgerliga pressen men det var enskilda företag och företagsledare som var engagerade.

Ledarna i de stora företagen hade ett intresse av att avlasta sina egna företag eftersom det var de som stod för huvuddelen av stödet. Detta kunde man göra genom att bilda en nationell stödorganisation för borgerlig press. Svenska Arbetsgivarföreningen var den industriorganisation som hade den största anslutningen av näringsidkare och därför var det rimligt att man tog av Arbetsgivareföreningens resurser. På så vis kom största möjliga antal företag att bidra och storföretagens ledare menade att bördorna då kom att spridas jämnare.

MÖTET PÅ OPERAN

De som kallats var gräddan av Sveriges storföretagsledare. Där var ledarna för de stora affärsbankerna, för de stora exportföretagen och för de stora hemmamarknadsbolagen. Tillsammans kontrollerade de såväl de stora industriorganisationernas styrelser som Näringslivets fond. Vid mötet beslöt man att anslå 10 miljoner kronor från medlemsavgifterna till Arbetsgivareföreningen till stöd för den borgerliga pressen. Det var bästa sättet att sprida utgifterna mellan så många företag som möjligt, menade man. Åtgärden ansågs nödvändig eftersom fackföreningsrörelsen satsat ännu större resurser på stöd till socialdemokratisk press under de föregående åren.

Det var ett långsiktigt strategiskt beslut som kom att få vittgående konsekvenser för näringslivets opinionsbildning för lång tid framöver. I enlighet med de riktlinjer som dragits upp på Operakällaren fattade Svenska Arbetsgivareföreningens styrelse beslutet att bilda ett fristående företag för att sköta verksamheten. Styrelsen var orolig för att föreningens professionella framtoning som politiskt neutral arbetsmarknadspart skulle kunna komma att komprometteras om stödet till borgerlig press blev allmänt känd. Man konstruerade därför en lösning där Arbetsgivareföreningen betalade pengar till Näringslivets fond som i sin tur betalade dem vidare till det nya bolaget. Dess namn var Libertas och det omvandlades 1943 till en stiftelse.
 
År 1942 utbetalade Arbetsgivareföreningen fem miljoner kronor till Stiftelsen. För att kunna göra detta tvangs man att ändra ändamålsparagrafen i sina stadgar så att den inkluderade möjligheten att bedriva propaganda för näringslivets intressen.
 
Stiftelsen Libertas organiserade från starten 1942 till 1971 näringslivets stöd till den borgerliga pressen. 1949 tog stiftelsen initiativ till bildandet av två presstiftelser, Högerns förslagsstiftelse och folkpartiets Stiftelsen Pressorganisation. Dessa stiftelser tog nu över själva fördelningen av medel till tidningarna. Inom Libertas ansåg man att denna uppgift var problematisk eftersom den innebar avvägningar som kunde få politiska konsekvenser för partierna. Fram till 1950 kanaliserade stiftelsen 17,8 miljoner till olika borgerliga tidningar. Därefter utbetalde stiftelsen under många år två miljoner kronor varje år. Hur stora belopp det rörde sig om totalt under hela perioden är inte känt. Det finns ingen forskning som rör stiftelsens verksamhet efter 1950 och inga offentliga uppgifter att tillgå.
 
Näringslivets fond och Stiftelsen Libertas var steg i riktning mot inrättandet av en oberoende opinionsbildning för näringslivets räkning. De var kanaler för att torgföra en näringsvänlig opinion och de industriledare som fattat besluten om att upprätta organisationerna uppfattade ett starkt socialistiskt hot som växte i styrka genom socialdemokratiska valsegrar och fackligt stöd för socialdemokratisk press. Hur fungerade då stödet till de borgerliga partierna?

HÖGERN OCH STORFÖRETAGSLEDARNA

PARTISTÖDET RATIONALISERAS

KAMPEN OM EFTERKRIGSPOLITIKEN

GARANTISTIFTELSEN

Då pengarna väl var insamlade uppstod dock meningsmotsättningar mellan insamlare och stiftelseledning. Initiativtagarna, bland dem Skånska Cementchefen Ernst Wehtje, ville gärna låta en stor del av pengarna på olika sätt gå in i de borgerliga partiorganisationerna och den borgerliga pressen. Man gick t.o.m. så långt att man upptog förhandlingar med Carl August Ehrensvärd, en mycket väl ansedd och stridbar militär, om att leda valkampanjen. Ehrensvärd skulle bygga upp en organisation som skulle samordna de borgerliga partiernas valrörelse med hjälp av Garantistiftelsens pengar. Planen var alldeles för fantasifull för att kunna fungera. Det var omöjligt för partierna att ta emot pengar på sådana villkor.
 
Andra storföretagsledare, bland dem Svenska Yllekoncernens C.G. Lundberg, Surte glasbruks Per Hemberg och redareföreningens Gunnar Carlsson, ville inte låta de insamlade medlen gå till de politiska partierna eller pressen. De gick med på att pengarna användes till att finansiera 1948 års valrörelse för att få bort socialdemokraterna och riva upp skatteförslaget men därefter ville de inte medge att medel gick till de borgerliga partierna.

Motsättningarna förlamade Garantistiftelsen. En kompromisslösning ledde till att ungefär hälften av de insamlade pengarna gick till högern och folkpartiet i valrörelsen. Flera miljoner av pengarna gick till Kursverksamheten vår ekonomi som var ett initiativ för att utbilda arbetare i ekonomins grundvalar. Utåt sett var det en vanlig folkbildningsverksamhet som syftade till att lära ut enkel nationalekonomi. Genom saklig upplysning skulle man bana väg för en bättre förståelse för näringslivets villkor.

EN NY OPINIONSBILDNING

Då socialdemokratin slutligen segrade i 1948 års val ledde detta till en omprövning av näringslivets opinionsbildningsstrategier. Det stod nu klart att stora summor pengar inte var tillräckligt för att åstadkomma regeringsbyte. Den falang inom företagarvärlden som önskat långsiktig opinionsbildning för att skapa större förståelse för företagande och fri marknadsekonomi stod nu starkare.
 
Influenser från amerikansk näringsvänlig opinionsbildning kom nu att få ett visst genomslag även i Sverige. Flera yngre näringslivsföreträdare reste i olika sammanhang till USA och Storbritannien under kriget och studerade bl.a. opinionsbildning. Axel Iveroth och Lars-Erik Thunholm kom båda i USA i kontakt med Committee for Economic Development (CED), en think tank för de amerikanska industriintressena. Denna hade som syfte att bidra till krigsregleringarnas avveckling och påverka den nya industripolitiken efter kriget. CED arbetade inte med enkel propaganda utan sökte arbeta oberoende av politiska grupperingar, involvera många människor i lokalgrupper och utgöra en mötesplats mellan företagare och forskare.
 
Med CED som förebild bildade man 1948 i Sverige Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS). Inom SNS hade man en stark bild av sig själv som opponent mot Näringslivets fonds tidigare mer politisktpolemiska verksamhet. De verksamma krafterna inom SNS var själva i 30-årsåldern och betraktade sig som mer vidsynta än den äldre generationen industri män. Bakom SNS stod dock ytterst Näringslivets fond. Fonden finansierade studieförbundet och de äldre företagsledare som deltog i planeringen av verksamheten var styrelseledamöter i fonden. Fonden hade misslyckats att påverka valresultatet 1948 och nu måste man ompröva strategierna. Den starkt polemiska tidskriften OBS! som fonden startade 1944 övergav man efter misslyckandet i valrörelsen 1948. Det fanns inte längre något behov av politisk polemik i tidskriftsform och i början av 50talet tvangs tidningen att lägga ner utgivningen. Näringslivets fond tänkte alltså om och SNS var en ny sträng på lyran.

Tore Browaldh, sonen till Handelsbankens verkställande direktör Ernfrid Browaldh, var en av initiativtagarna till SNS och en viktig ideolog inom organisationen. Tore Browaldh satte en stark prägel på SNS samhällsorientering och den vikt man inom organisationen kom att fästa vid samhällsvetenskap och forskning kring företagets samhällsroll.

SNS skulle liksom sin förebild CED vara en mötesplats mellan forskare och företagare och genom en öppenhet för omprövning och nya forskningsresultat önskade man både påverka företagarna till mer samhällsengagemang och allmänhet och makthavare till större förståelse för företagarnas villkor.
 
Idéerna var i hög grad lånade från amerikanska förhållanden. Där fanns en betydligt starkare tradition av samhällsansvar hos företagare och företagarorganisationer. Genom företagsfilantropi och sponsring byggde amerikanska företag och företagsledare betydande positioner åt sig såväl i lokalsamhället som i den nationella offentligheten.
 
1940-talet blev något av en forma bidrog säkert också den långvariga högkonjunktur som inleddes i slutet av 1940-talet. Det fanns viktigare saker för företagarna att göra än att försöka påverka den politiska makten och den ekonomiska framgången gjorde de nya skatterna lättare att bära.
 
Libertas och Näringslivets fond fortsatte dock sin verksamhet. Libertas slussade 1953-1958 3,5 miljoner årligen till höger- och folkpartipressen. Näringslivets fond stödde olika opinionsbildningsinsatser som bedömdes som främjande fri företagsamhet. SNS, Information för fri företagsamhet (IFF) och Forum för borgerlig debatt var sådana organisationer. Näringslivets stöd till högern och folkpartiet fungerade i enlighet med den centrala plan som lagts upp 1944. Enskilda företag betalade partistöd men summorna var centralt bestämda.

DET OFFENTLIGA PARTISTÖDET

EN ÖPPEN OPINIONSBILDNING

Inledningsvis kom den nya opinionsbildningen att genomföras i form av kampanjer. Kampanjerna riktade sig till skolan, till ungdomar och till massmedia. Man kampanjade mot inflation inför lönerörelsen 1976 och man sökte i ökande grad mobilisera företagarna. 1978 utvärderades den dittills genomförda opinionsbildningen och utvärderingsgruppen ansåg att kampanjerna varit effektiva. Informationskampanjerna, menade man, hade avsedd effekt då det gällde att förmedla kunskaper eller påverka värderingar i särskilda frågor. Samma år aktiverades förlagen Timbro och Ratio som kom att stå för utgivning av utvald samhällsteoretisk litteratur.

Svenska Arbetsgivareföreningen fortsatte under 1970- och 80-talen att utveckla en alltmer öppen och engagerad opinionsbildning. I frågan om löntagarfonderna och frågan om kärnkraften spelade föreningen en avgörande roll. Även under 1990-talet har föreningen talat som näringslivets röst i frågan om EU-medlemskapet.
 
Parallellt med detta allt tydligare framträdande har i viss mån det organiserade politiska motståndet mot Näringslivets opinionsbildning försvunnit. Vare sig i kärnkraftsfrågan eller i EU-omröstningen hade man, som tidigare varit fallet, socialdemokratin eller fackföreningsrörelsen som huvudmotståndare. En politisk scenförändring kan alltså sägas ha inträffat i det att arbetarrörelsen inte längre fungerar som opponent mot näringslivets ståndpunkter i de stora folkomröstningsfrågorna.

NÄRINGSLIVET OCH OPINIONEN ÅR 2000

Förtroende, legitimitet och acceptans kan dock inte vinnas en gång för alla utan måste ständigt återskapas.
 
Hotet mot företagarens position kommer emellertid inte längre från organiserade politiska motståndare. Snarare är risken den att egensinnigt uppträdande bland företagare och brist på förståelse för det ekonomiska maktinnehavets grundvalar leder till nya förtroendekriser. Kollegialitet och beroendeförhållanden inom storföretagens styrelser blir synligt genom fallskärmsavtal, fantasilöner och selektiva förmåner för cheferna. Att sådana privilegier undergräver den ekonomiska maktens legitimitet visas tydligt genom storföretagarnas ständiga oförmåga att för opinionen förklara rättmätigheten i förmånerna på ett acceptabelt sätt.
 
Det senaste decenniets internationalisering har lett till ett betydligt svagare intresse för svenska förhållanden bland storföretagen. Det ointresse som de stora exportföretagen visar genom utflyttningar pekar på att man faktiskt inte längre bryr sig om opinionen i Sverige. Med en samhällsvetenskaplig terminologi skulle man kunna säga att kapitalet denna gång väljer strategin exit (flykt) i stället för voice (opinionsbildning). Även om företagen flyttar innebär dock detta inte att behovet av omvärldens acceptans skulle bortfalla. Att tro detta vore ett misstag. Är det inte längre nödvändigt att påverka opinionen inom nationalstaten Sverige så måste det göras någon annan stans. Ingen makt kan existera utan ett visst mått av samtycke, acceptans eller förtroende från omvärldens sida.