Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Sociologi

Vad gör vi på gymen? Drömmen om en hård kropp

Av Thomas Johansson,  f 1959, docent i sociologi och legitimerad psykolog
Gymen växer som svampar i varmt höstregn; reser sig likt moderna hälsotempel. Där möts kvinnor och män i ett gemensamt projekt, som handlar om att skulptera kroppen efter rådande mode och smak. Att utöva en sådan skulptörskonst kan förstås vara både roligt, nyttigt, kreativt och skönt. Men den moderna konsten har aldrig varit ofarlig. Den har ofta slagit över, urartat i perversion, fascism och självtillräcklighet. Gymkulturen har sina egna konstnärer; några lika fanatiska som futuristen Marinetti, andra nyfiket prövande som Harry Martinson, många producerar mest amerikansk kitsch, de flesta är nog lekfulla amatörer.
När människor förlorar tror på fasta gränsdragningar och absoluta skillnader skapas det möjligheter till faktisk förändring. Kampen för ett jämlikare samhälle har fört oss några steg närmare den dag när vi oavsett om vi föds med penis eller vagina kan förverkliga vår fulla potential som människor. Kroppen eller den biologiska konstitutionen kommer då inte längre att fungera som ett fängelse, utan istället ses som en möjlighet - ett löfte om frihet från de kulturella restriktioner som tidigare delat in mänskligheten i två kön, varav det ena är klart överordnat det andra. Kroppen kommer därmed att betraktas som en plastisk skapelse som vi kan forma efter våra behov och begär.

Men även om vi kan identifiera tecken i tiden som tyder på en radikal förändring av vårt sätt att tala om kön har vi långt kvar att färdas innan vi når det jämställda samhället. Könsteoretiker söker efter tecken på sådana förändringar och finner dem i till exempel cyborgens gestalt, eller hos kvinnor som blir bodybuilders, idrottsstjärnor eller actionhjältar. Eller varför inte hos män som arbetar inom barnomsorgen, dansar balett, utövar aerobics eller stannar hemma för att ta hand om sina barn. Dessa gestalter kan tas till intäkt för reella förändringar av de traditionella könsrollerna. Men innan vi låter oss berusas av vår förändringsiver och glädje över att det faktiskt händer något radikalt, måste vi granska dessa tendenser. Förändringsprocessen i fråga är långt ifrån entydig. Om vi inte skall riskera att idealisera utvecklingen bör vi vara öppna för de paradoxer och motsägelser som präglar den.

 

PERFEKT KROPP


I dagens gymkultur kan man iaktta en kraftig förändring av de normer som reglerar "det manliga" och "det kvinnliga". Även om man ofta tänker på gymen som bastioner för den manliga makten, och för den muskulösa manliga kroppen, finner vi där också en stark tendens till en androgynisering av kroppen. Den hårda kroppen - dvs. en glatt, "lagom" muskulös, fettsnål och dynamisk kropp - attraherar såväl män som kvinnor. Män skall inte längre se överdrivet manliga ut, bodybuilderns abstrakta manlighet är ute, medan den estetiserade manligheten är inne. Kvinnor vill inte längre bli betraktade som veka och svaga, utan vill snarare framstå som kapabla och kraftfulla. Både män och kvinnor eftersträvar tydliga identiteter. Och kroppen blir ett redskap och ett medel för att uppnå denna tydlighet. Till slut blir jakten på denna perfekta kropp ett självändamål, tyvärr.
 
På 1970-talet fanns det en stark tendens till androgynisering. Denna gång var det männen som "feminiserades". Man hämtade sina ideal från den kvinnliga sfären - kärlek istället för krig, ett intresse för det intima och ett bejakande av hela det mänskliga känsloregistret - och riktade en stark kritik mot den hegemoniska maskuliniteten. På 1990-talet är det kvinnorna som "maskuliniseras". Idealen hämtas från en klassiskt manlig sfär; det handlar om framgång, styrka, hårdhet, ett förakt mot det "mjuka" och så vidare. Frågan är om dessa förändringstendenser leder oss närmare eller snarare för oss längre bort från det jämlika samhället?
 
I en tid som präglas av osäkerhet och identitetssökande utgör den hårda kroppen en bastion mot den otrygghet som alstras i moderniteten. Denna typ av förankring i nuet och skapande av ontologisk trygghet attraherar båda könen. Därmed skapas en gemensam referenspunkt för såväl män som kvinnor. På så sätt kan denna kropp tolkas som ett löfte om jämlikhet, ett steg på vägen mot ett utsuddande av traditionella könskategorier. Jag anser dock att den hårda kroppen bör förstås som ett oinfriat löfte, den visar helt klart en potential till förändring, men idag har denna kropp delvis blivit ett medel för att återinföra ännu skarpare könsdistinktioner.

Det moderna gymet har blivit en mötesplats för människor som önskar förändra sina kroppar, som njuter av att skulptera och modulera sina fysiska ägodelar för att på så sätt öka sitt välbefinnande och uppnå "hälsa". För kulturforskaren är gymet en mycket intressant miljö. Här hittar man i en kondenserad form de flesta av de paradoxer och motsägelser som ofta sägs karakterisera det senmoderna tillståndet. Innan jag diskuterar de kroppsideal som är förhärskande i denna kultur skall jag ägna några rader åt att rekapitulera vissa delar av gymets historia.

 

GYMETS HISTORIA


Även om man redan under antiken ägnade sig åt kroppsövningar som liknar de vi kan iaktta på våra gym finns det också avgörande skillnader mellan antikens styrketräning och dagens gymkultur. Det moderna kroppsbyggandet är till skillnad från antikens styrketräning i mångt och mycket ett resultat av utvecklandet av vetenskapliga metoder och av oerhört raffinerade kroppstekniker. Intresset för den muskulösa manliga kroppen är av gammalt datum, och det har tagit sig olika former vid olika historiska tidpunkter. De manliga kropps- och skönhetsideal som växer fram idag är en produkt av en reflexiv senmodern kultur.
 
På 1930-talet kallades det kroppskultur (I USA Physical Culture), på 1970-talet introducerades termen bodybuilding på allvar och idag talas det istället om fitness. Dessa begrepp speglar också olika tider och olika sätt att betrakta kroppen. På 1930talet fanns det en stark koppling mellan å ena sidan den starka, muskulösa och företrädesvis manliga kroppen och å andra sidan byggandet av nationalstaten. Inte så sällan slog denna typ av kroppsdyrkan över i fascistiska ideal. På 1950-talet populariserades styrketräningen och Arne Tammer fick var och varannan man att börja styrketräna. Snart fylldes stugorna med träningslitteratur och redskap av diverse karaktär.

På 1970-talet försvagades kopplingen till frisksportsrörelsen och det folkliga tränandet avlöstes av importen av amerikanska varianter av bodybuilding. Nu förknippades inte längre muskelträning med nationalstaten eller "det folkliga", utan med framgång och extrem manlighet. Successivt tonades de extrema dragen i denna kultur ned och ersattes med en hälsoideologi. Dagens träningsform, Fitness, handlar inte enbart om muskelträning, utan är ett totalkoncept som innefattar allt ifrån styrketräning till aerobics och yoga. De gym som växer fram som "svampar ur marken" idag utgör en mycket raffinerad form av tränings- och hälsotempel. Från att ha varit en extrem subkultur har bodybuilding omvandlats till en folkrörelse, speciellt bland unga människor. Bodybuilder kroppen, den extremt muskulösa och nästintill overkliga manliga kroppen, utgör inte längre ett ideal inom kulturen, men paradoxalt nog är det denna kroppsuppfattning, och den tränings- och kroppsteknik som utvecklats inom bodybuilderkulturen, som ligger till grund för det som idag kallas fitness.
 
Idag har "den hårda kroppen" upphöjts till ett dominerande kroppsideal, och förklarats som varande "helig". Dyrkan av kroppen har ofta tagit sig paradoxala former. Även om dagens gymkultur i mångt och mycket utlovar positiva förändringar av könsidentiteter, en hälsosam livsstil och skapandet av en modern människa pekar den också mot ett antal dystopier, mot ett snävt människo- och kroppsideal.
 

PERFEKTION SOM PERVERSION


I den lilla skriften Veranda för en tenor skriver Klas Östergren om en oavslutad filminspelning. I inledningen filosoferar han över charmen hos det oavslutade och faran med det perfekta. Han förespråkar ett övergivande av föreställningen om det perfekt balanserade, polerade och sublima konstverket och för istället fram det råa, spretiga och vitala. Östergren illustrerar sina resonemang med ett exempel från Sydamerika:
 
Det fanns en gång en kultur i det forna Sydamerika, med ett folk som var berömt för sitt högt drivna konsthantverk. De hade vissa geometriska mönster som återkom i målningar, textilier och i utsmyckningar av byggnader. Mönstren var enormt komplicerade och byggde på vissa upprepade figurer. Men, i varje mönster fanns en avvikelse, en vinkel som var skev, eller en färg som bröt symmetrin. Utan denna dissonans skulle mönstret bli alltför perfekt och statiskt, anden skulle aldrig hitta ut, kvävas i fulländad logik. I det som kan se ut som ett misstag öppnas en glipa, en ventil där en mening kan sippra ut i ett meningslöst kaos.
 
All form av fanatism bör betraktas med skepsis. De som tillbringar merparten av sin lediga tid och lite till på gymet för att skulptera den "perfekta kroppen" har helt klart fastnat i ett kraftigt beroendetillstånd; ett tillstånd som utgör ett hot mot det reflexiva självets möjligheter att hantera modernitetens alla växlingar.

Att man börjar betrakta kroppen som något plastiskt, föränderligt och i högsta grad påverkbart är en konsekvens av de förändringar i moderniteten som har beskrivits av bland - andra Thomas Ziehe. Hans begrepp: subjektivering, potentiering och ontologisering kommer väl till hands när man skall analysera den hårda kroppen. Dessa förändringar medger ett mer flexibelt förhållande till kroppen och identiteten, men de kan också leda till en fixering. I förlängningen av den öppna, flexibla kroppsligheten finner man alltså ett perverst förhållande till kroppen. Med perverst avser jag då en fastlåsning vid ett specifikt sätt att vara eller vid någon specifik egenskap hos kroppen. Strävan efter den perfekta kroppen tenderar att övergå i en minimalistisk identitet som upphöjer det kroppsliga och perfektionen av detta till Sanningen.

 

KROPPENS FILOSOFI


Subjektiveringen avser ett ökat fokus på individens tillblivande som människa och subjekt. Detta kan skapa en ökad medvetenhet om vilka konsekvenser olika handlingar får och därmed bidra till en ökad reflexivitet. Men det är även tänkbart att individen drabbas av hybris, går in i en extrem självfokusering och kultiverar en ohämmad solipsism. Istället för att bidra till ökad självkontroll och till det goda livet blir den hårda kroppen ett existentiellt fängelse.
 
Potentieringen kan leda till en ökad känsla av närvaro, en laddning av individens hela vara; den kan yttra sig i form av en orgiastisk lyckokänsla. Att uppfyllas på detta sätt är givetvis inte negativt i sig självt, men en alltför stark fixering vid sådana "kickar" utgör en möjlig återvändsgränd. Det skapas ett behov av att ständigt förankra sig i "den perfekta utlevelsen"; i förlängningen talar vi här om en minimalistisk och extremt reduktionistisk upplevelsesfär. I värsta fall leder detta beteende till en reifikation, "kickarna" blir ett självändamål. Den extrema kroppsfixering som odlas i gymkulturen, och som bland annat resulterar i den hårda kroppen, åtföljs av en dyrkan av enskilda kroppsdelar, en "laddning" av vissa muskler och delar av kroppen. Denna minimalistiska kroppsdyrkan hotar att fragmentera identiteten.
 
Ontologiseringen utgör ett svar på den ökade otrygghet som alstras i moderniteten. Individer svarar med olika sätt att förankra sina identiteter. Ett sådant skapande av bastioner kan delvis vara funktionellt, men man riskerar lätt att hamna i fundamentalism eller det Anthony Giddens kallar frusen tillit. Om strävan efter att skapa en perfekt kropp blir ett självändamål, dvs. när det inte längre handlar om att använda kroppen för att uppnå idrottsresultat eller att stärka den för att bättre klara av olika dagliga sysslor, då återskapas snart den otrygghet man trodde sig ha åtgärdat genom sin träning.

Tron på den perfekta kroppen är ett av många uttryck för den hypostas som kan drabba det moderna projektet. Det som från början utgjorde en möjlighet till förändring övergår i något statiskt och förtingligas successivt. Den perfekta kroppen utgör en perversion; man hamnar i en total fixering vid att skulptera fram en idealkropp. Förebilder till denna idealkropp hämtas i mediernas retuscherade bilder där alla former av skavanker och skönhetsfläckar har avlägsnats. Ju mer kroppstekniken på gymen utvecklas och förfinas, desto större blir kraven på människor som förekommer i något slags offentligt sammanhang att bearbeta sina kroppar så att de passar in i mallen för en "perfekt kropp".
 
Människor har förmodligen i alla tider strävat efter och upphöjt skönhet till något åtråvärt. Däremot har idealen skiftat. Det ideal som idag håller på att bli referenspunkt för såväl män som kvinnor - den hårda kroppen - är också en kropp som måste betraktas som resultatet av en enorm utveckling av kroppstekniker, diet, livsstil och i värsta fall olika former av droger. I förlängningen är det en kropp som kommer att bli avhängig utvecklingen inom plastkirurgin. Att den samtida människan uppbringar all sin kunskap för att skapa en sådan kropp säger helt klart något om i vilken riktning kulturen utvecklas. Innan jag går över till att diskutera de könsspecifika konsekvenserna av denna utveckling tänker jag ägna ytterligare ett avsnitt åt att fördjupa diskussionen kring den hårda kroppen.

 

ATT SYNAS ELLER FÖRSVINNA


Modernitetens män har alltid strävat efter att vara synliga, det vill säga efter att träda fram och profilera sig i offentligheten. Därmed inte sagt att alla män har lyckats med det konststycket. Detta spel har inrymt såväl vinnare som förlorare. Man har alltid haft tydliga kriterier på framgång: pengar, avancemang i karriären och makt. I dagens samhälle bör man också räkna in det kroppsliga kapitalet i denna skara av kriterier på framgång. Den hårda kroppen, gärna inkapslad i en kostym av en känd modekreatör, visar på ett tydligt sätt var man hör hemma i den samhälleliga hierarkin.
 
I en värld där olika traditionella distinktioner och markörer förlorat sina tidigare mer fasta betydelser blir den hårda kroppen ett perfekt fäste för framgångsmyten. Uttrycket "att definiera kroppen", som ofta används inom gymkulturen, säger en hel del om hur man ser på identitet inom denna kultur. Genom att kultivera och träna kroppen så att alla kroppslinjer blir tydliga och väl skulpterade uppvisar man en extrem längtan efter att visualisera och att tydliggöra sin identitet: "Jag syns alltså existerar jag". Detta bidrar till en fixering vid ytan.
 
För de som odlar denna variant av framgångsmyten kommer andra kroppar att utgöra ett hot. En av de gymägare jag intervjuade för min bok Den skulpterade kroppen uttrycker med all önskvärd tydlighet detta förhållande:
 
Det är många människor som inte har respekt för sig själva. Jag menar kroppen är ju det enda du äger. Resten är köpt! Och det är bara du som kan göra något åt den. Det är ingen annan som äger den. Du ser folk, och då menar jag inte bara i träningsvärlden; folk som är skitiga, slabbigt klädda och har smutsiga kläder. Folk som inte bryr som hur de ser ut. Den sortens folk kan du aldrig få hit (till gymet, min anmärkning). Om jag skulle gå hem till dom, till deras lägenheter eller hus, skulle det förmodligen se exakt likadant ut där som dom själva ser ut. Dom har förmodligen andra intressen. Men som sagt, kroppen är det enda du äger. Missköter du den, missköter du allt! Du kan inte vara slarvig mot den och bra på något annat.

Denna typ av kroppsfascism tillhör tyvärr inte ovanligheterna inom gymkulturen. Den kan visserligen ta sig mer eller mindre drastiska uttryck. Att människor som är överviktiga, otränade och "icke definierade" betraktas som tillhörande kategorin den andre framstår som en klar konsekvens av den extrema självdisciplin och kroppsfixering som råder och odlas inom gymkulturen. Här följer ett annat citat från min undersökning som visar på detta förakt mot den andre:
 
Det är inget ljug det där med kroppsfixering. Det är sant! Det är synd om sådana som inte har förmågan, men som skulle vilja ha den. Sådana som var genuint fula i grundskolan, som otvivelaktigt såg för jävliga ut. Det var ju sketsynd om dom. Dom gör ju bäst i att satsa på något annat än den estetiska delen. Då klarar dom sig helt enkelt bättre. Det är jobbigt för dom som hamnar däremellan, som inte vet. Som tänker: om jag bara tränar, men som inte orkar och som sedan anklagar sig själva för att dom kunde varit annorlunda. Det är där problemet ligger. Vill man se bättre ut, så gör det då. Är man inte beredd att offra vad som krävs, gör då inte det.

 

EN MANLIG KULTUR?


Den hårda kroppen skyr det som hotar dess världsbild. Allt mjukt, "feminint", "moderligt" och konturlöst står i klar motsatsställning till denna kropp. Hur skall man då förstå att även allt fler kvinnor attraheras av denna kropps möjligheter och löften? Citaten ovan är hämtade från två män som deltog i min undersökning, kunde de lika gärna vara hämtade från två kvinnor? Möjligtvis.
 
På ett sätt utgör den hårda kroppen ett hot mot den dominanta maskuliniteten. Dess utbredning kan eventuellt leda till ett utplånande av distinktionen mellan manligt och kvinnligt. Denna kropp utgör en möjlighet för såväl män som kvinnor. Så länge den inte övergår i en stark fixering och i en perversion innebär den faktiskt en möjlighet till en uppluckring av tidigare fastlåsta symboliseringar av "det manliga" respektive "det kvinnliga". Ifrågasättandet av dessa symboliseringar öppnar för nya semiotiska spel kring kön. Men när den hårda kroppen blir ett självändamål och när den associeras till ett förakt för "det feminina" slår den också knut på sig själv. Och det är också här som androgyniseringen övergår i en återritualisering och därmed en förstärkning av traditionella könsmarkörer. När individen befinner sig i närheten av en "lösning" på könsförtrycket, då utvecklas det än mer raffinerade repressionsstrategier.

 

BIFFEN OCH PINNEN


På 1970-talet var det nästan uteslutande män som tränade på våra gym. Men kvinnorna började snart strömma in på gymen, och idag är de flesta större gym mixade. Redan från början fanns det en klar könsuppdelning; männen tränade styrketräning medan kvinnorna ägnade sig åt aerobics. Dessa olika kroppstekniker bidrog till att reproducera två klart avgränsade kroppar - en dynamisk, kraftig och muskulös manlig och en smidig, vek och smal kvinnlig. Denna polariserade kropps och könsuppdelning har levt kvar på våra gym. En av de aerobicsinstruktörer jag intervjuade hade iakttagit en tendens på det gym där hon tränade:
 
Vissa av de här killarna - har min kompis berättat - kräver att deras flickvänner skall äta lite och vara smala för att killen skall se riktigt stor ut i förhållande till tjejen. Detta visste jag inte förut. Han har troligtvis rätt för många av de här gigantiska killarna går omkring med flickvänner som är jättesmala och som tränar mycket på cyklarna på gymet. Kaka söker maka. Tjejerna har säkert ett intresse av att killarna skall se stora ut för då ser de själva smala ut. Man kan ju tänka sig detta par på stan - pinnen och biffen. De kompletterar varandra perfekt, för han är stor och hon liten.
 
1970-talets gymkultur hade alltså snarast en negativ effekt på strävan efter jämlikhet. På gymen reproducerades två extrema könsroller: biffen och pinnen. Samtidigt kan man i efterhand se hur de kroppar och könsroller som utvecklades bidrog till att tydliggöra det absurda i att dela in mänskligheten i två extrema ytterligheter. Det är heller ingen slump att bodybuildern fick symbolisera "mannen med jordnötshjärnan" och att workouttjejen blev sinnebilden för "den självutplånande kvinnan".
 

ANDROGYNER OCH SEXOBJEKT


På 1990-talet träder den hårda kroppen fram ur kulisserna. Denna kropp utgör definitivt ingen parodi på sig själv, den uttrycker självdisciplin, kontroll och individualitet. Det är en kropp som attraherar båda könen och därmed bidrar till att sudda ut gränserna mellan "det manliga" och "det kvinnliga". Men ju fler kvinnor som utvecklar denna form av kroppslighet desto svårare blir det att skilja ut det ena könet från det andra; många känner sig obekväma med detta och reaktionerna uteblir inte.
 
Samtidigt som det finns en stark tendens till androgynisering av gymkroppen idag, reagerar de flesta män och kvinnor på detta med att försöka tydliggöra sitt kön. Detta kan till exempel ske genom att kvinnor opererar sina bröst och skaffar sig ett par enorma silikonbröst, eller genom att männen framhäver vissa mer "maskulina" muskler. På detta sätt får vi återigen en polarisering av kön. Och liksom de tidigare nämnda stereotyperna - bodybuildern och "den självutplånande tjejen"  antar även dessa kroppar groteska former. Könsskillnaderna är inte längre inetsade i kroppen som helhet, utan lokaliseras istället till vissa avgränsade kroppsdelar. Vi kan här tala om en minimalistisk narcissism, en laddning av enskilda kroppsdelar och en accelererande fragmentering av identiteten.

Idag kan vi iaktta en ökande sexualisering av kroppen. Män och kvinnor exponeras som könsobjekt. Vissa kroppsdelar fokuseras i större utsträckning än andra: bröst, magar, stjärtar etc. Kraven på att dessa köttsliga delar skall vara perfekt formade, hårda och estetiskt tilltalande ökar också successivt. Den könskategorisering som bygger på olika egenskaper har ersatts av en kategorisering som baseras på en sexualisering av enskilda kroppsdelar. En sådan utveckling tar delvis udden av den tidigare beskrivna androgyniseringsprocessen.
 
Den hårda kroppen har inte växt fram som ett resultat av medvetna jämlikhetsstrategier; den är en konsekvens av ett spontant flöde av män och kvinnor in på gymen, där modern kroppsteknik har använts för att utveckla den perfekta kroppen. Och den perfekta kroppen är kanske androgyn? Men begäret efter den perfekta kroppen utgör också en illusion och denna övergår lätt i en reifikation; den är endast möjlig som en simulerad och evig skapelse. Den mänskliga kroppen däremot är dömd till förändring och till den gradvisa upplösning som slutligen leder till döden. Hur skall man då förstå de ofta paniska reaktioner som följer på tendenser till ett utsuddande av könsdistinktionerna? Dessa reaktioner utgör det kanske främsta hindret för det fortsatta jämställdhetsarbetet.

 

VILJAN TILL UNDERKASTELSE OCH OFÖRMÅGAN ATT SÖRJA


Det som försvårar frigörelsen från förtryckande psykologiska och kulturella mönster är kanske framför allt subjektets egen förtjusning över och identifikation med dessa mönster. Men denna perversa fixering av karaktären kan aldrig i längden bidra till ett bibehållande av status quo. Det bortträngda och ickeuttalade bryter ständigt igenom och visar hur bräcklig vår identitet i själva verket är; stympningen av vår personlighet medför alltid en oförlöst sorg och en saknad efter det som inte fick formuleras, gestalta sig och ta form. Kultur skapas och reproduceras genom makt och förtryck och människor lär sig att älska sina förtryckta jag. Men de strukturer och psyken som skapas har bara en tillfällig karaktär, de kan påverkas, förändras och byta skepnad.

För såväl män som kvinnor innebär strävan efter den hårda kroppen ett upphävande av vissa mer klassiska könsmönster. Männen tillåts estetisera sina kroppar, och kvinnorna får utveckla mer "maskulina" muskulösa kroppar. På ett sätt innebär framväxten av denna kropp ett löfte om förändring av könsidentiteterna, men som tidigare påpekats förblir detta löfte oinfriat. När den hårda kroppen närmar sig sin hypostas och tappat all förankring i någon slags kamp om jämställdhet slår den också över i en extrem dyrkan av traditionella könsmönster och kroppsepitet.
 
De förändringar av det kroppsliga som äger rum inom gymkulturen ingår sällan i någon genomtänkt jämlikhetsstrategi. Den hårda "kvinnliga" kroppen skulle givetvis vara otänkbar i ett samhälle där kvinnorna saknar inflytande och kontroll över sina liv och kroppar, men därmed inte sagt att en strävan efter en sådan kropp automatiskt går i linje med feminismen. I samma ögonblick som den hårda kroppen symboliserar en uppluckring av våra könskategorier sexualiseras den och övergår i ett extremt fram hävande av "det manliga" och "det kvinnliga". Rädslan för att fullt ut kultivera de nya könsidentiteter som antyds genom införandet av den hårda kroppen döljs nu under en feminin eller maskulin mask.
 
Den hårda kroppen utgör en extrem självmotsägelse. Å ena sidan öppnar den för en diskussion om förändrade könsidentiteter och en uppluckring av skillnaderna mellan män och kvinnor, å andra sidan utgör den ett försvar mot ambivalenser och motsägelser; en bastion mot upphävandet av skillnader. I sin förlängning leder den också till utvecklandet av nya och än mer rigida könsdistinktioner. Denna kropp utgör ett oinfriat löfte om förändring; en möjlig symbolisering av andra typer av könsidentiteter än de traditionellt manliga och kvinnliga.
 
Efter att ha vridit och vänt på den hårda kroppen skall vi nu övergå till att summera upp de olika trådarna i en diskussion om den manliga hegemonins vara eller ickevara. Vilka möjligheter finns det att påverka denna maktkonstellation och kan kultiverandet av den hårda kroppen bidra till en förändring av könsordningen?

 

KROPPEN SOM SMYCKE


Idag när såväl "det manliga" som "det kvinnliga" utgör allt mer godtyckliga referenspunkter för identitetsskapandet blir det också allt svårare att på ett självklart sätt tala om existensen av en manlig hegemoni. Men även om den manliga dominansen är ifrågasatt och även om vi kan se tecken på en pluralisering av könsidentiteter, finns det fortfarande mycket som talar för denna strukturs fortbestånd. Det språk vi använder och vårt tänkande är i hög utsträckning strukturerat i enlighet med den manliga hegemonins logik. Och så länge det faktiskt förekommer en makthierarki, som strukturerar och struktureras utifrån polära könskategorier, måste vi på något sätt förhålla oss till denna.
 
Den hårda kroppen utgör på ett sätt ett bevis för att det förekommer ett ständigt motstånd mot den manliga hegemonin, men det handlar om ett fruset och stelnat motstånd. Så länge denna strävan efter en vältränad kropp har ett klart syfte, som till exempel att förbättra idrottsprestationer, befrämja autonomi eller hälsa, är det möjligt att betrakta denna utveckling som ett led i jämställdhetsarbetet; dvs. det arbete som sker "i det tysta" i vardagslivet. Men när denna strävan övergår i ett begär efter den perfekta kroppen, efter en solipsistisk, frusen och reifierad entitet (väsen), då slår denna strävan knut på sig själv och omvandlas till ett försvar av den manliga hegemonin.
 
Den hårda kroppen utgör ett oinfriat löfte om förändring, en antydan om vad som skulle kunna ske och en indikation på den manliga hegemonins seghet och fortlevnad. Bodybuilderns stelnade leende, den självkontroll, disciplin och masochism som frodas i gymkulturen utgör tecken på en ständigt pågående reproduktion av den manliga dominansen. Hur skall vi då ta oss ur den återvändsgränd vi befinner oss i när kvinnliga bodybuilders poserar i högklackade skor, Baywatchstjärnor opererar sina bröst för att passa in i de polära könsroller som reproduceras i denna tvålopera och när männen förtvivlat spänner sina biceps som om detta vore det sista hoppet för vår tids manlighet?
 
Den manliga hegemonin börjar trots allt spricka upp och brista i sömmarna. Denna förändring innebär inte endast att kvinnor och "det kvinnliga" tillkommer som en ny ingrediens i de samhälleliga maktstrukturerna. Den medför självklart också en förändring i hela vårt sätt att förstå oss på kön.
 
Den symboliska ordningen, Faderns lag, könsordningen etc, eller vad man nu väljer att kalla de dominerande maktstrukturer som reglerar skapandet av våra könsidentiteter, är ingen sluten och opåverkbar enhet. Denna ordning präglas snarare av kontradiktioner, ambivalenser och sprickor. Därför är det också möjligt att påverka och förändra våra uppfattningar av kön. Genom att, för att använda Winnicotts terminologi, öppna ett lekområde där vi kan vrida och vända på våra etablerade föreställningar om manligt respektive kvinnligt kan vi bidra till förändring; till en omstrukturering av språket och till en mindre enhetlig och mer motsägelsefull symbolisk "ordning".
 
Vi är fortfarande vana vid att tänka i polariserade könskategorier. Det kanske är därför den hårda kroppens projekt är dömt att misslyckas. Människans osäkerhet och stora behov av trygghet leder till en imitation av det som varit, snarare än en radikal förändring. Men som Nietzsche påpekar i det citat som får avsluta denna essä: imitation och en allt för stark fixering vid ytan leder till status quo, till ett förstärkande av konventionen, av det som redan varit.

Detta är en liknelse för varje människa: hon måste organisera kaos inom sig så att hon besinnar sina äkta behov. Hennes ärlighet, hennes dugliga och sanningsenliga karaktär måste någon gäng resa sig mot att alltid blott härma, säga efter, lära sig. Hon börjar förstå att kultur kan vara något annat än blott en dekoration till livet, dvs. i grunden endast förställning och konvention. Ty all utsmyckning döljer det som smyckar. Så uppenbaras det grekiska kulturbegreppet för honom, vilket - i motsats till det romerska - betraktar kulturen som en ny och förbättrad natur, utan inre och yttre, utan förställning och konvention, kulturen som en samstämmighet mellan liv och tanke, mellan sken och vilja.

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-10
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!