Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Praktisk filosofi

Atlantismyten och Platons politiska filosofi

Av Bo Pettersson, f 1941, docent i praktisk filosofi, Linköpings universitet
Vissa helt fiktiva berättelser har en sådan kraft att de småningom förväxlas med den autentiska historien. Det gäller förstås stora delar av Bibeln, men också profana skrönor som till exempel Heidenstams roman om Folke Filbyter. Men främst bland dessa senare är tveklöst Platons berättelse om den sjunkna ön Atlantis. Efter den fiktiva ön letar fortfarande arkeologer i världens hav. Vi andra tänker blott på ön. De flesta av oss tänker emellertid fel. Platons Atlantis var något annat än vi tror.
AIla har vi någon gång hört talas om Atlantis - en stor och rik kontinent, ett land fullt av guld, ett slags lyckoland, som en gång fanns men som sedan sjönk i havet. Vi vet väl också att det finns och kanske framförallt har funnits en ändlös spekulation kring detta Atlantis, där landet karakteriseras på olika sätt och lokaliseras till olika platser på jordklotet. Till och med det forntida Sverige har ju föreslagits vara det verkliga Atlantis i Olof Rudbecks Atlantica, som utkom 1679. Och spekulationen lever. För några år sedan försökte några grekiska arkeologer och seismologer visa att Atlantis egentligen var ön Thera (Santorin) i den grekiska arkipelagen - en vulkanisk ö från vilken vissa delar verkligen sjunkit i havet.
 
Jag ska inte här gå in på denna spekulation. I stället ska jag presentera Platons framställning om Atlantis och diskutera hans syfte med berättelsen. En sådan studie har dock direkt betydelse för spekulationen om Atlantis. Det är nämligen Platons text som är själva källan till hela denna diskussion. Det finns alltså ingen annan källa till berättelsen eller någon källa som kan hävdas vara oberoende av Platon. Det finns inte heller något belägg t.ex. för någon med Platon samtida diskussion, utan spekulationen om Atlantis föds i senantiken, flera hundra år efter Platons död, när nyplatonikerna tolkar Platons texter.
 
Berättelsen om Atlantis återfinns i dialogerna Timaios och Kritias som båda tillhör Platons senare verk, troligen tillkomna på 360-talet f kr. Dialogerna följer på varandra i den meningen att innehållet i Kritias framställs som en fortsättning på diskussionen i Timaios. Det är också samma personer som uppträder vid båda tillfällena. Som i andra Platondialoger har dessa dialoger fått namn efter den person som Sokrates främst samtalar med. Vi kan säga att det är dialogens huvudperson - om det nu inte är Sokrates som ska vara det. Det är personen Kritias som får berätta om Atlantis och han uppträder i båda dialogerna. Denne Kritias antas för övrigt vara en äldre släkting till Platon.
 
Nu finns det en rambeskrivning som är mycket viktig i sammanhanget och som ger oss anvisningar om varför en berättelse av den här karaktären ska presenteras. Men jag hoppar över den för en stund och startar med Kritias berättelse.

 

PLATONS BESKRIVNING AV ATLANTIS


Kritias berättar att för 9000 år sedan var det uråldriga Athen, dvs. det Athen som då fanns, i strid med en stor härskarmakt, en riktig supermakt, Atlantis, som försökte lägga under sig hela Medelhavsområdet. Man hade avancerat från väster och lagt under sig allt land fram till och med nuvarande Toscana på den norra sidan. På sydsidan behärskade man hela den afrikanska kusten fram till Egyptens gräns.
 
Men det lilla "Ur-Athen" bjuder motstånd och besegrar till slut Atlantis styrkor. Detta var en bragd som enligt texten sägs överträffa allting annat i "storhet och kraft" och för vilken Athen kan "göra anspråk på den största berömmelse". Men en tid därefter, under en stor naturkatastrof med jordbävningar och översvämningar går såväl Atlantis som "Ur-Athen" under. "Men längre fram i tiden uppstodo ohyggliga jordbävningar och översvämningar, och på ett enda fruktansvärt dygn sjönk hela eder [dvs. Athens, min anm.] krigsmakt ned i jorden och ön Atlantis sjönk ned i havet och försvann. Därför har havet därborta nu blivit ofarbart och omöjligt att utforska på grund av den djupa gyttja, som ön vid sitt sjunkande rörde upp".
 
Hur kan nu Kritias veta detta som hände för så länge sedan och där spåren tydligen enligt själva berättelsen är utplånade? Jo, Kritias hörde denna berättelse som barn, säger han, av sin farfar. Och denne hade i sin tur hört den av sin far som fått den av sin vän Solon, den athenske politikern, som själv fått höra allt detta under en resa av prästerskapet i Egypten.
 
De gamla egyptierna hade, säger Kritias, nedtecknat vad som hänt i äldsta tid och detta har kunnat sparas eftersom Egypten varit förskonat från naturkatastrofer och farsoter som härjat andra länder. I dessa länder har ingen historieskrivning kunnat åstadkommas. "Men hos er och hos andra folk", säger prästen i berättelsen, "har man knappt hunnit skaffa bokstavstecken och andra dylika medel, som behövas i ett civiliserat samhälle, så kommer på nytt efter den vanliga mellantiden en störtflod från himmelen, liksom en pest, och lämnar kvar endast de okunniga och i skrift obevandrade; och så bliven I åter liksom barn, utan kännedom om det som hände i gamla tider, vare sig hos er eller hos oss".
 
Men de egyptiska texterna har mycket att förtälja om det forntida Athen och om Atlantis. Atlantis var en ö utanför Herakles stoder i Atlanten, dvs. utanför Gibraltar sund. Ön var större än "Asien och Libyen tillsammantagna". Exakt vilket område Platon åsyftar med "Asien" är oklart. Vi får tänka oss Perserriket och länderna däromkring. Med "Libyen" menar han Afrika. Men det Afrika han känner kan endast vara den nordafrikanska kusten. Han kan inte ha vetat något om kontinentens verkliga utsträckning. Frasen ska nog endast tolkas så att Atlantis var en ö av en oerhörd och oanad storlek.
 
Invånarna härstammar ursprungligen från guden Poseidon och i hans förbindelse med en jordisk kvinna föds sonen Atlas och ytterligare nio söner. Atlas blir öns förste kung och efter honom ges namn åt ön och åt det omgivande havet, Atlanten.

Öns natur framställs som mycket skön och givmild. Där fanns rikliga tillgångar på "hårda stenarter och smältbara metaller", och på många ställen bröt man den dyrbara metallen guldkoppar. Där fanns en rikedom på skogstimmer, på tama och vilda djur. Där fanns goda betesmarker och stora slätter för odling. Skördar kunde man inhämta två gånger om året och där fanns källor med varmt och kallt vatten, som aldrig sinade. "Alla dessa härliga och underbara ting frambragtes i omätlig mängd på denna välsignade ö, som då låg där under solens hägn. Med dessa rikedomar byggde de sina tempel och kungapalats, sina hamnar och skeppsvarv,...".

Huvudstaden ger Platon en ingående beskrivning. Den är placerad mitt på den stora slätten men nära havet. En kanal som kunde föra de största fartyg förband staden med havet. Staden som framställs som en verklig storstad har en strängt geometrisk struktur. I dess mitt ligger kungapalatset och ett tempelområde på en cirkulär ö, omgiven av en vallgrav. Därefter följer ett antal landbälten som koncentriska ringar och de skiljs också av vallgravar. För landområdena och vallgravarna anges bestämda mått och proportioner. Landbältena bebos av olika medborgargrupper med olika funktioner och hela Atlantis styrs av kungen i borgen på centrumön.
 
Platons berättelse, som alltså läggs i Kritias mun, är full av detaljer och fascinerar läsaren. Man får en känsla av att Platon själv fängslas av sin framställning och sin berättarförmåga. Huvudstadens bebyggelse, kungspalatset och Poseidons tempel får överdådiga beskrivningar. Och "den största hamnen vimlade av fartyg och köpmän, som kommo från alla håll och som med sin stora mängd förorsakade ett mångfaldigt skri och larm och väsen både natt och dag".
 
Krigsväsendet byggde på en uppdelning av ön i jordlotter som också innehar en indelning i rotar. Bara i konungens del av ön fanns sextiotusen sådana rotar. Det fanns sedan nio ytterligare stater som styrdes av furstar. Platon säger inte hur förhållandena var där, "det skulle kräva för lång tid att berätta om", men vi kan anta att ett stort antal rotar kommer till från dessa stater. Varje rote skulle i "krig uppsätta en sjättedel av en krigsvagn (det blev inalles tiotusen krigsvagnar), dessutom två hästar med ryttare, vidare ett tvåspann utan sate, med en krigare beväpnad med en liten sköld, och en körsven för de bägge hästarna; vidare två tungt beväpnade krigare, två bågskyttar, två slungare, tre lättbeväpnade stenkastare och tre slungare, slutligen fyra sjömän till bemanning av de tolvhundra skeppen". Det är uppenbarligen en miljonarmé det rör sig om, även om vi bara räknar med den del av Atlantis som föll direkt under kungen.
 
Konungen och furstarna på ön framställs som rättrådiga och gudfruktiga, som rättvisa domare, som låter lagen och inte makten råda, och de är föregångsmän som fattar visa beslut för sitt folk. Så var det i äldsta tid och fortfor att vara, så länge den gudomliga naturen fanns kvar hos dem. De var ju ättlingar till Poseidon enligt berättelsen. Men för varje generation späddes det gudomliga ut och ersattes, som vi ska se, så småningom med mänsklig svaghet.

 

ETT LYCKORIKE?


Så långt är det säkert riktigt att säga att Platon målar upp bilden av ett lyckorike - rikt, mäktigt, välorganiserat, naturskönt, med ett arbetsamt och kunnigt folk och styrt av dygdiga och gudfruktiga herrar. Läsaren fascineras så av bilden att man gärna stannar där och låter detta vara den slutliga karakteristiken av Atlantis. Men det är ett misstag.
 
Platons tanke är en annan. Atlantis blir ju besegrat av det lilla forntida Athen, trots den uppenbara övermakten i stridskrafter och resurser. Och för Platon är detta något mer än en rent militär seger. Det är således något i bilden av Atlantis som ett lyckoland, som inte riktigt stämmer.
 
Platons tanke är att Atlantis välstånd inte skapar lycka och kraft åt landet. I stället alstras vinningslystnad och njutningslystnad hos invånarna. Maktbegär och orättrådighet breder ut sig på dygdens bekostnad. Och detta innebär, tror jag Platon menar, att trots de stora rikedomarna och resurserna och sina militära styrkor, så blir Atlantis en svag stat, en stat som lider av en slags inre upplösning. Atlantis välstånd är alltså inte något som vi ska betrakta som något givet gott. För Platon låg statsidealet någon annanstans.
 
Dialogen Kritias är oavslutad och den framställning jag direkt ovan tillskrivit Platon är bara på några få rader antydd. Sedan klipps texten av. I stället får vi gå till andra texter för att förstå sammanhanget och tankegången. Att Atlantis trots sin militära styrka besegras av "Ur-Athen", det lär oss dialogen Timaios.
 
Kritias avslutas sålunda med att Platon skildrar början till ett sedernas förfall. "Under många släktled, så länge som den gudomliga naturen ännu levde kvar hos dem, voro de lydiga lagarna och aktade den gudom, vars ättlingar de voro. Ty de hade ett sant och i alla avseenden upphöjt sinnelag. Genom ödets alla skickelser liksom i sitt förhållande inbördes visade de mildhet och vishet. - - - Så länge som de hyste dylika tankar och så länge som den gudomliga naturen levde inom dem, tillväxte hos dem allt det goda, som vi ha skildrat. Men när guds del hos dem började att utplånas genom att den ofta och mycket uppblandades med det dödliga, och det mänskliga sinnet vann överhand, då kunde de ej längre bära sin lycka, utan förnedrade sig. För dem, som verkligen hade förmåga att se, visade sig deras tarvlighet - att de hade förlorat det bästa av alla sina dyrbarheter. Men de, som ej hade ögon för livets verkliga lycka, tyckte, att de just då voro som mest härliga och lyckliga, när de fyllde sig med orättrådig vinningslystnad och maktbegär". Därför vill Zeus straffa dem, säger Kritias, "för att de skulle vinna måtta och besinning".
 
Och där bryts texten. Eftersom vi vet vad som nu skulle följa - nämligen en skildring av det snöpliga erövringståget mot Medelhavsstaterna - kan vi med fog anta att dra ut i detta erövringskrig ska vara ett utslag av den förkastliga moral och den tarvliga vinningslystnad, som Platon antyder breder ut sig i Atlantis. Och det ur militär styrkeaspekt helt osannolika nederlaget måste vara det gudarnas straff som omtalas. Vi får inte glömma att Atlantis straffas "för att de skulle vinna måtta och besinning". I grunden handlar nämligen hela denna historia om moral. Men för att förstå detta fullt ut måste vi gå tillbaka till den ramberättelse som jag nämnde finns i dialogen Timaios.

 

RAMBERÄTTELSEN OCH UPPDRAGET


När dialogen Timaios öppnas anknyter Sokrates till en diskussion som antas ha ägt rum dagen före och där Sokrates hade skisserat strukturen hos en ideal stat. Och gårdagen hade avslutats med att Sokrates önskat att deltagarna skulle försöka föreställa sig den ideala staten "i rörelse".

Han säger: "Jag skulle nämligen bra gärna vilja höra någon person, som framställde sådana strider, som vår stat har att utkämpa med andra stater, och huru den då på ett för sig värdigt sätt deltager i dessa, samt därunder såväl under själva krigshändelserna som vid underhandlingarna med de olika staterna visar vad uppfostran och utbildning har åstadkommit. Och för min egen del, Kritias och Hermokrates, är jag fullt medveten om, att jag aldrig kan bli i stånd att värdigt prisa dessa män och denna stat ". Idealstaten ska alltså prisas på ett värdigt eller "kompetent" sätt. Det är Sokrates önskan.
 
Han fortsätter: "Ty om ni hade invecklat vår stat i ett krig, som vore densamma värdigt, skulle ni - och endast ni bland alla våra samtida - kunna låta den därvid utveckla alla sina möjligheter". I dagens samtal förväntar han sig därför som en gengåva för den beskrivning av idealstaten som han givit få bli underhållen med en berättelse där vi får se idealstaten agera och som också ska vara ett prisande av idealstaten. Det ska vara ett värdigt krig och idealstaten ska också uppträda värdigt. Uppdraget har mer konkret gått till Kritias och det är i Kritias mun som berättelsen sedan läggs. Men vad är det för en idealstat som ska sättas i rörelse?

 

EN UTFLYKT TILL DIALOGEN STATEN


I inledningen till Timaios rekapitulerar Sokrates kort den bild han under gårdagen gav av den ideala staten. Framställningen är kortfattad, men det är tydligt att den mycket väl ansluter sig till den utförligare beskrivning han givit i dialogen Staten, som tidsmässigt är en något tidigare dialog än Timaios och Kritias. (Det finns dock ingen anledning att tro att den gårdagens diskussion som nämns skulle åsyfta just diskussionen i Staten. Där uppträder t.ex. helt andra personer.) jag använder mig därför också av framställningen i Staten när jag kort ska beskriva vad Sokrates kan ha sagt om idealstaten.
 
Enligt Platon bär människan på olika förutsättningar och förmågor. De varierar från person till person. De kan i viss mån utvecklas och inläras eller förvärvas, men i huvudsak har vi, menar han, medfödda talanger och förmågor. Eftersom vi bär på olika förmågor är det viktigt att vi hittar vår plats i samhället, där vi kan utveckla just det vi är bäst på, det vi passar för. Att vi hittar vår plats är av betydelse för oss själva, men också för vårt samhälle. I ett välfungerande samhälle har alla hittat sin plats och om alla hittar sin plats fungerar, samhället väl.
 
Man kan naturligtvis beskriva samhälleliga funktioner och olika yrken och uppgifter mycket detaljerat. I vissa sammanhang går Platon i sina resonemang mycket långt och skiljer mellan de förmågor som krävs av en skomakare, en byggmästare, en läkare, osv. Men när vi talar om staten i stort räcker det med att särskilja tre grundfunktioner och deras motsvarande förmågor. I en stat har vi tre funktioner som måste fullgöras. Staten måste försörjas genom jordbruk, handel och hantverk. Staten måste försvaras, skyddas mot yttre fiender genom militärmakt och mot inre fiender genom polismakt. Och staten måste styras. Beroende på vilka förmågor en människa har, bör hon alltså ägna sig åt någon av dessa funktioner i samhället. Och det är viktigt att hon inte ägnar sig åt någon annan än den.

De olika funktionerna ger oss därför direkt tre kategorier av människor, som hör ihop med respektive verksamhet eller funktion. Vi kan kalla dem de närande, krigarna och filosoferna. Krigarna och filosoferna talar Platon ibland om som en grupp och kallar dem då väktarna. Till varje verksamhet hör alltså vissa förmågor och att utöva dem väl är detsamma som att ha en dygd. Den dygd som speciellt tillkommer de närande är måttfullheten (sofrosyne), krigarnas dygd är förstås modet (andreia) och de styrande filosofernas karakteristiska dygd är visheten (sophia). Vi känner här igen tre av de s.k. grekiska kardinaldygderna.

När vi har en stat där (1) var och en har den uppgift man är lämpad för och där (2) var och en med noggrannhet och ansvar för det hela sköter sin uppgift och endast den och där (3) de närande verkligen är måttfulla, de försvarande modiga och de styrande visa - ja, då har vi en stat där rättrådighet (dikaiosyne) råder, enligt Platon. Rättrådigheten är således i Platons tankekonstruktion en dygd av mer övergripande slag än t.ex. modet. Dygderna utgör också en helhet, enligt Platon, inom vilken de ömsesidigt förutsätter varandra. Jag går dock inte här in på hur just det ska förstås.
 
I den mycket korta framställningen i Timaios nämner Sokrates ingenting om filosoferna som en särskild kategori bland väktarna med en särskild utbildning, något som är centralt i Staten. I Timaios behandlar han väktargruppen som en grupp, som styr och skyddar. Denna skillnad bör dock knytas till sammanhanget, menar jag, och inte ses som att här förkunnas en reviderad form av statsläran. Sokrates ska ju blott ge en liten påminnelse om vad som tidigare sagts, inte på nytt gå igenom alla detaljer.

 

DET GODA LEDARSKAPET


Platons idealstat - den rättrådiga staten enligt sammanställningen ovan - är alltså ett tydligt klassamhälle, där klasserna har olika uppgifter för att helheten ska fungera och där var och en sköter sin uppgift, men också där en harmoni mellan klasserna måste föreligga. Alla arbetar för ett gemensamt väl och alla bidrar med det som just den personen är bäst på och räknar med att alla andra gör detsamma.
 
Framförallt måste de närande kunna lita på att de styrande verkligen styr till statens bästa och inte till sin egen fördel. Därför ska väktarna, dvs. krigarna och filosoferna, inte få ha någon egen privat egendom. De ska i stället genom de närandes försorg få vad de behöver för ett rimligt och anständigt liv, ej i lyx och ej i fattigdom, två poler som Platon båda såg som skadliga ur moralisk synvinkel. Det ägande de eventuellt kunde ha, måste vara gemensamt. De skulle inta gemensamma måltider och ha ett gemensamt boende.
 
I dialogen Staten heter det: "Ensamma bland alla i staten ha de [dvs. väktarna, min anm.) ej rätt att röra vid eller handskas med silver och guld, ej att hysa det under sitt tak eller pryda sig därmed eller dricka ur guld eller silverkärl. På det sättet kunna de bevara sig själva och bevara staten. Men så snart de förvärva egen jord och bostäder och penningar, blir de husvärdar och lantbrukare i stället för väktare, bistra herrar istället för vänner och kamrater till de andra medborgarna". För att de styrande inte ska ha möjlighet att ifrågasättas och inte heller ha möjlighet att falla för sitt egenintresse, tar alltså Platon ifrån dem rätten att äga, rätten till egendom och rätten till ett privat liv, ett familjeliv. Den som har förmågan att styra, den som kan besitta vishet, har inte bara rätten att delta i styrandet av staten. Han har också skyldigheten att göra det, och den skyldigheten innebär att man uppger möjligheten till ett privatliv och ägande, som statens närande klass kan tillgodogöra sig.
 
För idealstaten, som i grunden är ett asketiskt och i fler än en mening ett spartanskt ideal, är sålunda bristen på måttfullhet ett stående hot. Vi hotas som mänskliga varelser av våra begär. Och om vi inte kan begränsa våra begär får vi en stat i febertillstånd. I en sådan rör det sig inte om att fördela de livsnödvändiga resurserna, utan invånarna "vilja ha mjuka soffor och bord och andra slags husgeråd; vidare godsaker, parfymer, rökelse, glädjeflickor, bakelser - och allt detta av många olika slag. Och vi får ej stanna vid de nödvändighetsvaror vi först talade om - hus, kläder och skor - utan vi måste sätta igång måleri och broderingskonsten, och även anskaffa guld, elfenben och allt sådant". Och för att tillfredsställa alla dessa önskemål hamnar staten i krig. "Det som förut räckte till för att föda sitt folk, skall nu bli litet, alltför litet" och därför måste vi "tillskansa oss en bit av våra grannars område. Och de måste i sin tur ta en bit av vårt område, om även de överskrida gränsen för det nödvändiga och i obegränsat mått hopa sina ägodelar".

Vad som drabbat Atlantis är, antar jag, just ett sådant febertillstånd, där människors begär tagit överhanden och där måttfullheten fått vika för ett obegränsat begär att äga, förvärva och konsumera. Och detta leder till krig, säger Platon i Staten - och det är just det mönster han tillämpar i fallet Atlantis. Man drar ut på ert erövringskrig mot Medelhavsområdet.

 

KRAFT, MORAL OCH SENSMORAL


Kritias har alltså fått i uppdrag att inför mötet nästa dag skildra idealstaten indragen i ett "värdigt krig". Och det är då han erinrar sig berättelsen han hört som barn och han tillbringar kvällen med att försöka rekonstruera den. Han finner att den bild som den egyptiske prästen givit av det "Ur-Athen" som fanns för 9000 år sedan exakt stämmer in på den idealstat som Sokrates skisserat. Där fanns en statskonstruktion med en egendomslös styrande klass och ett i övrigt strikt klassamhälle där var och en skötte sitt, men för det gemensamma bästa.

Och prästens berättelse visar också denna idealstat i rörelse, nämligen hur den måste försvara sig mot angriparmakten Atlantis miljonarmé och hur den lyckas i detta och med sina tjugotusen krigare slår tillbaka angreppet. Denna berättelse är det alltså som Kritias avser att presentera som svar på Sokrates uppdrag. Tyvärr avbryter Platon framställningen i dialogen Kritias och beskrivningen av detta kraftprov och den sensmoral som säkert var det för Platon väsentliga fullföljs aldrig.
 
Men redan de antydningar som texterna givit så här långt låter oss förstå sammanhanget. Berättelsen ska innebära ett prisande av idealstaten, vilket alltså är ett prisande av "Ur-Athen" och förstås inte alls av Atlantis. Tvärtom ska nog Atlantis utveckling ses som ett varnande exempel.
 
I Timaios, där Kritias i det inledande avsnittet får ge en antydan om vad hans kommande berättelse, dvs. den i dialogen Kritias, ska innehålla, säger han att segern över Atlantis var "den största bedrift som vår stad någonsin utfört och som borde med all rätt kunna göra anspråk på den största berömmelse". Athenarna "överträffade alla människor i dygd", tack vare sina lagar och sin samhällskonstruktion. Och staden överträffade därför också i "storhet och kraft" och i "mod och krigiska färdigheter" alla andra.
 
Striden mellan "Ur-Athen", idealstaten och Atlantis ska snarast vara ett slags test på idealstatens moraliska styrka, inte bara på dess militära. Det är den moraliska styrkan som ger den militära styrkan, inte ansamlingen av resurser och stridskrafter, som ju Atlantis kunde åstadkomma. Det lilla Athen med sina tjugo tusen man besegrar Atlantis genom sin moraliska överlägsenhet, sin goda sammanhållning och uppslutning kring det gemensamma bästa, och förstås genom de enskilda människornas dygd och mod. Atlantis, måste vi förmoda, saknar allt detta.

I Timaios sägs ingenting om det moraliska tillståndet i Atlantis. Segern beskrivs kort som resultat av Atenarnas oerhörda mod och gemensamma kraft. Men antydningarna i de sista textraderna i Kritias innan framställningen bryts låter oss förstå vad det är Platon vill måla upp. Atlantis är - eller kanske snarare har blivit - en stat i ett febersjukt tillstånd, där vinningslystnad, njutningslystnad och maktbegär fått gripa omkring sig. I Statens åttonde bok talar Platon om goda (friska) och dåliga (sjuka) författningar och skisserar en slags "sjukdomshistoria" och ett "sjukdomsförlopp" för stater. Karakteristiken av sjukdomstillståndet i Atlantis är dock alltför summariskt för att vi att ska kunna använda Platons taxonomi för att ställa en diagnos. Men det är alldeles uppenbart att Atlantis tänks dra ut i krig just på grund av att det är en sjuk stat och att i det avgörande slaget ställs en sjuk stat mot en frisk i Platons mening. Och den friska, "Ur-Athen", idealstaten, segrar.
 
Det är, den historien Kritias ska berätta och genom vilken han också ska prisa idealstaten enligt hans uppdrag. Det är den ideala statsförfattningens seger och den goda moralens seger över en orättrådig författning och en moral styrd av begäret, som ska skildras.  Och detta har faktiskt hänt en gång, säger Kritias, fastän vi idag inte känner till denna historia. Men att det fallit i glömska kan ju den egyptiske prästen förklara och naturkatastrofen har satt punkt för våra möjligheter att kontrollera uppgifterna. Den athenska hären sjönk i jorden och "Atlantis sjönk ned i havet och försvann. Därför har havet nu därborta blivit ofarbart och omöjligt att utforska på grund av den djupa gyttja, som ön vid sitt sjunkande rörde upp".

 

MYT OCH SANNING


Fastän den utlovade berättelsen i Kritias är oavslutad är det utifrån det inledande avsnittet i Timaios inte svårt att förstå vilken funktion myten om Atlantis var tänkt att ha i Platons politiska filosofi. Atlantis uppträder i ett sammanhang där förträffligheten hos den platonska idealstaten ska demonstreras, och också prisas, enligt Sokrates uttryckliga instruktion. Det ska vara ett "värdigt" krig mot en "värdig" motståndare. Mot denna ska idealstaten visa upp sin styrka och kraft, som i sin tur beror av statskonstruktionens och individernas rättrådighet.
 
Lika litet som vi ska tro att ett "Ur-Athen" 9000 år före Platon hade den ideala författningen med asketisk måttfullhet och ett fast klassystem där var och en skötte sitt, lika litet ska vi förstås tro att det funnits ett Atlantis med allt det överflöd Platon skildrar. Framställningen av Atlantis rikedomar är ett led i prisandet av det fattiga "Ur-Athen". Ju rikare, mäktigare och märkligare Atlantis framställs, desto större bragd, desto större seger, desto större prisande av idealstaten. Så måste vi förstå detta. Och Platon kan, med den inledande ram han försett berättelsen med  som är en slags "blinkning" till läsaren  inte heller ha avsett att vi skulle föreställa oss något annat. Hans berättarförmåga, här lagd i Kritias mun, skapar en fascinerande konstruktion som ska få oss att förstå att det märkliga trots allt inte är Atlantis resurser utan den moraliska kraften hos idealstaten.
 
Man kan naturligtvis hitta olika fenomen och förhållanden som Platon kan ha inspirerats av och som han vävt in i sin berättelse. Platon levde ju t.ex. i en del av världen som ofta drabbats av jordbävningar och översvämningar. Att han låter berättelsen avslutas med en naturkatastrof av ofantligt slag behöver inte innebära att han skulle ha känt till och avsett att berätta om någon bestämd sådan. Myten om Atlantis innehåller inte någon dold historisk eller geografisk sanning. För den som tror något annat borde åtminstone detaljerna i berättelsen - öns storlek, stadens perfekta geometriska uppbyggnad, den geometriska ordningen som rör lantbruk, bevattning och krigsorganisation, de enorma rikedomarna och murarna överdragna med guldkoppar, etc. - vara ett memento.

 

ETT POLITISKT SYFTE?


Dialogerna som Platon skrev var avsedda att läsas upp, i första hand förmodligen i kretsen kring Platon i hans akademi. Vi kan förstå att en myt av detta slag kan sätta färg och fart på en diskussion om hur en idealstat kan se ut, vad som ger den styrka, hur vi avgör om den har styrka och moralisk kraft, osv. Men kan Platon ha haft något annat syfte med myten än att enbart stimulera den teoretiska diskussionen om den ideala författningen? Kan hans Atlantismyt haft ett praktiskt syfte? Vill Platon bedriva något slags påverkan av praktiskt politiskt slag? Vill han t.ex. åstadkomma någon slags politisk förändring någonstans?
 
Eftersom vår kunskap om Platons förhållanden och ageranden är mycket osäkra, kan ett svar inte bli något annat än en spekulation över vissa möjligheter. Dessutom har just dessa texter rimligen inte använts för något praktiskt politiskt ändamål. Kritias är ju ofullbordad. Det är inte så att delar av dialogen försvunnit, utan Platon har helt enkelt inte skrivit den färdig. Timaios inleds kort med passagen om Atlantis och en förklaring att detta ska behandlas utförligt senare, dvs. i Kritias. Därefter tar en lång diskussion vid i vilken Timaios, kanske representerande Platon, presenterar sin spekulativa naturfilosofi. Vad diskussionen borde handla om efter att man åhört uppläsningen av denna dialog är uppenbarligen inte det politiska inslaget i den korta inledningen. Men Platon kan ju ha haft ett praktiskt politiskt syfte i åtanke vad gäller Kritias, fastän han inte kom att fullborda den texten. Vad kunde det vara för syfte?
 
Jag diskuterar här två möjligheter. Vi skulle kunna tänka oss att Platon med sin myt ville påverka politiken i Athen. Dialogerna Timaios och Kritias är tillkomna på 360-talet f.kr. Athens storhetstid är förbi. Det är andra stadsstater, som Sparta och Thebe, som dominerar i Grekland. Naturligtvis kunde det "Ur-Athen" som myten talar om få dagens atenare att tänka på det Athen som något mer än hundra år tidigare hade kraft att besegra perserna och ta ledningen över de andra grekiska staterna. Det var ett mer aristokratiskt Athen med arkaiska dygder, säkert också i Platons smak att föredra framför dagens demokratiska och förvekligade. Myten skulle alltså kunna uppfattas som en uppmaning till den egna stadens folk och politiker att reformera liv och statsskick för att åter få kraft och glans. Men även om Platon faktiskt hade större sympati för ett gårdagens Athen än ett dagens, dvs. 360-talets, finns det inga belägg för att han skulle velat på något sätt skapa opinioner i sin egen stad. Tvärtom brukar man anta att Platon aktivt höll sig borta från den direkta lokala politiken, i vilken hans släkt tidigare ständigt varit inblandad. Att myten skulle varit riktad till den egna staden är sålunda inte speciellt troligt.
 
Troligare är kanske möjligheten att Platon tänkt använda Kritias för sitt projekt i Syracusae på Sicilien. Men det förutsätter förstås att Platon faktiskt hade ett sådant projekt och att sådant som sägs om detta, speciellt i några av breven, det sjunde och det åttonde, kan tillmätas någon trovärdighet. Många forskare menar idag att breven har ett slags bevisvärde. Holger Thesleff är en av dem och han gör också i sin Platon långtgående antaganden om hur Platons liv måste tett sig, om framförallt sjunde brevet är äkta och ofriserat. Gilbert Ryle har tidigare i sin Plato´s Progress satt Atlantismyten i samband med "experimentet" på Sicilien, och det är närmast hans ide till praktiskt politiskt syfte, som jag här skisserar.
 
På Sicilien vid denna tid fördes en kamp om herraväldet mellan de olika grekiska städerna sinsemellan, men framförallt mellan greker och karthäger. Sicilien som länge varit en grekisk koloni, ja egentligen flera olika städers kolonier, höll på att gå förlorad till den afrikanska makten Karthago. Om sjunde brevet innehåller någon sanning var Platon en tid engagerad i ett politiskt projekt i Syracusae. Om han bara uppträdde som allmän rådgivare till den unge Dionysios II eller om det verkligen var ett reellt försök att omsätta något av hans statsideal, kan vi lämna därhän. Men i ett sådant sammanhang kunde myten fungera både som en uppmuntran att en liten stat väl kan stå emot en större stat på slagfältet, men också som ett råd med det mer moraliserande innehållet att denna styrka erhålls om moral och statsskick i Syracusae reformeras enligt Platons recept. Det finns flera uttalanden i breven som visar både att Platon var engagerad för grekernas sak på Sicilien, det gällde att rädda den grekiska kulturen och stå Karthagos erövringsplaner emot. Likaså beklagar sig Platon i breven över den dåliga moralen och lättingslivet i Syracusae på vilket han vill se en ändring, främst genom att påverka Dionysios II till bättre seder och ett filosofiskt sinnelag. Denna praktisk politiska funktion skulle myten kunna tänkas vara avsedd för. Men texterna har, som sagt, ändå inte använts så. Kritias är ju ofullbordad, och i Timaios är inledningen med den korta berättelsen om Atlantis ingenting som kan sägas höra till den dialogens budskap. Studerar man Timaios är det naturfilosofin som är ämnet.

 

PLATONS POÄNG


Vad Platons syfte med Atlantismyten varit utöver att prisa och förhärliga idealstaten och stimulera till en teoretisk diskussion i hans närmaste krets i Akademien kan vi inte veta, bara spekulera om. Trots att vi vet en del om Platons liv och texternas historia, vet vi ändå för litet för att ha grund för definitiva svar. Han kan ha haft ett praktiskt politiskt syfte med myten. Däremot är det uppenbart att det rör sig om framställandet av just en myt. Det finns inte något Atlantis att leta efter. Hans berättelse fortsätter dock att fascinera. Vi får dock inte uppfatta Atlantis som ett lyckorike. Då har vi definitivt missat Platons poäng och sensmoral med historien.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-06
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!