- Startsida
- Tvärsnitt nr 3-4 2011
- Tvärsnitt nr 2:2011
- Tvärsnitt nr 1: 2011
- Tvärsnitt nr 4: 2010
- Tvärsnitt nr 3 2010
- Tvärsnitt nr 2 2010
- Tvärsnitt nr 1 2010
- Tvärsnitt nr 4 2009
- Tvärsnitt nr 3:2009
- Tvärsnitt nr 2: 2009
- Tvärsnitt nr 1: 2009
- Tvärsnitt nr 4:2008
- Tvärsnitt nr 3:2008
- Tvärsnitt nr 2:2008
- Tvärsnitt nr 1:2008
- Tvärsnitt nr 4:2007
- Tvärsnitt nr 3:2007
- Tvärsnitt nr 2:2007
- Tvärsnitt nr 1:2007
- Tvärsnitt nr 4:2006
- Tvärsnitt nr 3:2006
- Tvärsnitt nr 2:2006
- Tvärsnitt nr 1:2006
- Arkiv
Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Idéhistoria, lärdomshistroria
Hädelse eller en fråga om konsensus
Av Martin Bergström, f 1972, doktorand, institutionen för Idé- och lärdomshistroria, Uppsala universitet
Att häda är att bryta mot en ordning, mot konsensus. Tidigare var hädelser brott mot Gud och straffet var obevekligt hårt. I senare tid har hädaren snarare blivit hjälte. Hädaren för utvecklingen framåt genom att rucka på det konventionella, det förstenade. Men går det fortfarande att häda i det moderna, toleranta, upplysta samhället? I den här essän speglas den frågan i 1700-talets prisma. Då sekulariserades samhället och ett profant och ett religiöst rum ställdes sida vid sida.
När mitt liv är utslocknat [skall] inga anstalter med hästar och wagn häri Staden göras: inga klockor röras, ty de äro Påfwiske inventioner. Ingen twättning förrättas på min döda kropp, den är maskarnas boning. Swepning må skje enfalldigt uti ett gammalt lakan, i en kista af Furubräder, med en lärfts eller bomullsmössa på hufwudet. Intet rum bör klädas swart i mitt hus, ty alt prål mä wara fjerran wid begrafning.
Provinsialläkarens vision av sin egen gestalt vid livets slut var förvisso skapad utifrån en religiös övertygelse. Bildens asketiska förringande av den förgängliga materiella välfärden bad den protestantiska guden tyst och undergivet om försoning. Hädanfärdens ceremoniel upprättade således religionens imperativ och med samma handling, som föreställdes visa säkerhet i tro och tanke, lades läkarens liv på plats. Men där fanns även ett tvivel vid tankens rot. Nödvändigheten av att teckna begravningens former närdes av en ängslan om otillräckligheten i det levda livets handlingar. Den obetydliga mannen ville fästa betydelsen av sin obetydlighet på papper. Med en sista försäkran utmönstrades så också all osäkerhet och allt tvivel ur den idealiserade manifestationen och i minnet glömdes den förkroppsligade människan Hagström.
I formulerandet av detta personliga minne upprättades således en oresonlig ordning. Med enkla synliga tecken - en otvättad kropp, ett gammalt lakan, en enkel mössa, en furukista utan prål - skapades ett mönster. Begravningens rekvisita upprättade ett symboliskt universum av enskilda ting, samt av händelser utelämnade från scenen. Bland det utelämnade, bland det som inte skulle synas, inte skulle höras, lurade skymfen mot heligheten. De synliga tecknen varslade härmed inte endast om den rätta ordningens negativ, den idealiserade gesten fick sin betydelse just genom frånvaron av dessa händelser. Det var i det tomrum som lämnades av processioner med häst och vagn, av klockors klang och svart färg, som lärftmössan och det gamla lakanet kunde läsas och förstås. Underkastelsens och sparsamhetens dygder fick sina rätta färger och ljud genom valet och utelämnande av deras motsatser. Det påviska högmodet och det avskyvärda begärets kännetecken valdes i samma stund som de gudfruktiga tankefigurerna upprättades. Skymfen skapades genom dubbelheten i den heliga ordningens symbolik.
Begravningen var att tänka med. Hagström skapade inte sin religion endast genom valda bibelcitat. Vardagliga ting, kompositioner av färger och ljud, kroppens kläder och kistans furubräder gavs betydelser i ett fullständigt system, varigenom Gud, samhället och människan kunde förstås. Hädelser skapades härigenom: svart blev prål, klockljud papism; skymfer mot en helig ordning. I begravningsceremonin fick dessa ting sina betydelser. Kopplingarna mellan färgerna och ljuden formulerade idéer i en ideologi.
Det är inte en ideologi blott fästad på papper eller frammanad genom texters kanonisering, utan ideologi som ett sätt att leva. Det är inte ideologi i meningen doktrin med lätt räknade regler, utan ideologi som ett system av symboliska handlingar varigenom människan söker förstå och verka i världen. Religion är ideologi, institutionaliserad och etablerad. Det föreställs vara en naturlig ordning, en ordning mot vilken brott kan begås - skymfer, hån, hädelser. Den religiösa hädelsen definieras som ett brott mot en hierarki av helighet - Gud, kyrka, församling. Men innan denna skymf mot ordningen kan ske, måste de naturliga tingen definieras - ljuden, färgerna, rörelserna.
En idé kan inte ensam bilda grunden för en världsuppfattning. Ideer är inte rena, färdiga eller klara, utan framkommer som en konsekvens av ett helt system av definitioner. Hädelser skapas alltid i skuggan av formuleringen och formeringen av en "naturlig" ordning. Hädelsen är beroende av samma ordning den anses skymfa. Hädelsen definieras från insidan av denna ordning och existerar i maskopi med densamma; den utnyttjar den naturliga ordningen för att formulera sig själv.
Hädelsen har alltid en historia.
Hagströms asketiska gest, den flärdfria åtbörden, kunde också tala ett annat språk. Rummet bestämde dess religiösa meningar, men om en levande Hagström befunnit sig på andra platser under samma tid kunde hans gestalt fått andra innebörder. Under frihetens baner manade högröstade män under 1700-talet Sverige mot upplysning. Detta slutande sekel är tiden där det moderna samhällets gryning stolt brukar förläggas: då våra första frihetslagar ser dagens ljus, då män samlades i upplysta samfund med vetenskapliga namn, då medborgerlighet började bli namnet på människors dygdiga verksamhet. Hagström formade sin kroppsliga hädanfärd under en period då hans beskrivning kunde tolkats i andra termer.
"Så ostridigt det är, at alla människor äro af naturen fördärfwade; så onekeligt är därjemte, at en god upfostran kan göra dem til förnuftige medborgare, om icke altid til gode Christne", hade vetenskapsakademiledamoten och manufakturkommissarien Johan Henrik Kryger skrivit något årtionde tidigare än Hagströms testamente. Krygers uppdelning mellan det religiösa och profana rummet brukar igenkännas som en aspekt av en sekularisering, av ett långsamt förvärldsligande av samhället. Det var ett förvärldsligande av det samhälleliga livet som innebar att nya arenor, offentliga och profana, skapades. Profana, men varken mer öppna eller friare än tidigare religiösa rum. System och koder fanns och skapades för att reglera livet i dessa profana rum.
Krygers uppdelning av det samhälleliga rummet tjänade hans vision om upplysning, en upplysning i betydelsen folkupplysning. Det var ett projekt att uppfostra samhällsmedlemmarna till förnuftig medborgerlighet, enligt Kryger: att forma människor för att forma ett framtida Sverige. I detta ämne visste Kryger bestämt besked. Själv en gång privatlärare iakttog han de rådande formerna för uppfostran och undervisning i riket med förfäran: "wårt upfostringswerk [är] merendels i grund fördärfwat", var hans bestämda bedömning. Med hänseende till föreställningen om sin och andra lärda mäns ideala verksamhetsformer måste detta system i grunden förändras. Utgångspunkten för Kryger var det enligt hans uppfattning förvända traditionella lärosättet "at öfwerhopa barnens minne med en myckenhet torna ord utan tankar [...] Ingenting hjelper mera til wetenskapernes förakt hos en del människor, än den beswärliga träldomen", var meningen. Det var genom denna bild av träldomen "en myckenhet minneswerck [...] ofta under hugg och slag" Kryger tolkade konsekvenserna av den traditionella undervisningen. Den inrotade ledan och vämjelsen som alstrades därigenom framhölls vara orsaken till att samtidens ungdom betraktade all läsning och lärdom som blott "gräl och pedanteri". För, att motverka en dylik utveckling föreställde Kryger en vision av en undervisningssituation såsom ett sällskapligt nöje. Han utformade sina metoder utifrån denna och krävde av läraren vissa nödvändiga egenskaper: hövlighet, vänlighet, goda och skickeliga umgängesgåvor bland människor. Målet var för läraren att vinna elevernas förtroende, så att de senare därmed skulle "älska honom, som sin bästa wän och gerna trifwas i hans sälskap". Det var lärarens uppgift att dagligen uppfostra barnen till en övning i det som var "godt och anständigt", vilket för Kryger innebar att ombesörja att tal och åtbörder var korrekta: "sanning och upriktighet måste lysa fram ur densammes ord och handlingar", var hans föreskrift.
De riktigt stora männen i frihetstidens lärda samhälle skulle leva för evigt i det allmänna minnet. När Vetenskapsakademiens medlemmar gått hädan restes retoriska minnesstoder för att säkra deras ära för framtiden. Dessa åminnelsetal var formella presentationer och biografier av avlidna män: minnen, tecknade som idealiserade bilder av de döda ledamöterna. Här beskrevs de lärda männens liv och leverne, utseende och later, i syfte att som sedelärande berättelser förmedlas vidare till samtiden och framför allt till Eftervärlden. Den förra skulle lyssna och upplysas, den senare bedöma och fälla domslut. Genom odödliggörandet och upphöjandet av den bortgångne skapades en moralisk riddersvakt med den egna kroppen som vapen. Det var minnen för en annan ordning än den Hagström åsyftade. Vetenskapsakademiens ledamöter var förvisso goda kristna, men deras minnen formulerades främst för de profana sammanhang vari de verkade. Den eftervärld vilken åkallades som domstol för deras bedrifter var inte bortom det jordiska, utan bestod av framtidens världsliga män.
År efter år under 1700-talets andra hälft upprättades och upprepades samma typ av egenskaper och förmågor i åminnelsen av de bortgångna vetenskapsmännen. I talens peroratio, dess avslutande appell, återupplivades bilden av den dygdiga mannens vardagliga vanor och lekamliga form, likt perenna omkväden för att sammanfatta samhällets kvalitet. Och scenen vari egenskaperna fick sin betydelse var umgänget, sällskapet. I sällskapet med andra människor kunde människans verkliga värde läsas. Männen radades här upp. Några axplock av minnen ger bilden. Minnet av kommerskollegiepresidenten von Drake 1744: "Huru upbygglig Han var, i umgänge: huru vältalig Han var, utan Konst; huru höflig, utan krus; huru fri, utan anstöt, huru alfvarsam, utan tvång; huru värdig Han var utan prut." Minnet av läkaren Leche 1765: "Hans uppförande var fogligt, Hans sammanlevnad fredsam [...i Det var Honom icke gifvit, at leka med ord, eller finna sig i skämtande samkväm. [...] Han var sällan mångordig; men talte med sammanhang." Minnet av statsmannen Tessin 1771: "Han hade et intagande sätt, i synnerhet uti sitt Tal, och en ljuflighet, som äfven uphögde de minst välförfattade Skrifter, hvilka, af Honom upläsne, erhöllo et anseende af prydnad, som de, för sig sjelfve, icke ägde." I det kollektiva minnet var de alla män med sällsamma sällskapsgåvor, män fria inom sin egen ordning - decorum, det passande, det anständiga.
Talet, samtalet och sällskapet var platser för att läsa människovärdet, för att mäta civilisationens status. Rummet för konversationen mellan samhällsmedlemmar blev härmed också en plats för en kamp om definitioner. Det gällde att erövra detta territorium, att bestämma dess gränser, att beskriva dess ideala aktörer. Och från den ideala ordningen utmönstrades samtidigt det opassande. En av tidens vältalare, Olof Celsius, sökte i en skrift om stil i tal och samtal gränserna för anständig smak. Här behandlade han bland annat skrattet. Celsius ville förvisso inte gå så långt som att förbjuda skratt, men menade att man inte skulle finna sig i dem, "hvilka ständigt och med vidöppen mun vilja utgjuta sitt toma sinnes magra glädje, eller för hvilka intet synes förnöjsamt, som icke retar käftarna i full gång, och magen i rörelse". Den ideala aktören var sparsam i tal och tanke, måttlig i gester och ljud. Andra sökte sig längs dessa linjer med demoniserande slagord pedant, fritänkare, frispråkare. Pedanten var en person vars tunga löpt amok; en självcentrerad man som bakom slöjor av kvickheter och svåra ord dolde tomma tankar. Han talade ofta latin, denna fåfänga och skadliga person. Fritänkaren och frispråkaren var dock de verkliga brottslingarna mot decorum. För frihetstidens män var friheten inte alltid ett självändamål. Tankefriheten definierades hunden. Som litteratören Abraham Sahlstedt framställde det: alla hade förvisso rätt att tänka fritt, men "som wåra skyldigheter efter lagen och anständigheten i alla gärningar böra aktas; så är äfwen wår tankefrihet lagbunden". En person som ignorerade detta och lät sina tankar fritt löpa, var en fritänkare. "Så snart wåra tankar igenom talet utföres, falla de under andras omdöme, och göra oss brottsliga, när de strida emot lagen", menade Sahlstedt. En frispråkare var en fritänkare som talade det han tänkte. Han var slav under sina begär och böjelser, och kastade därför upp sin mening varsomhelst närsomhelst. Okontrollerad, passionerad. Han var lastvärd eftersom han ratade lovligt bruk av talet och därmed försummade vad anständigheten krävde. "I borgerliga Samhället äro Fritänkare farliga lemmar; ty de äro mästadelen Orolige", förklarade Sahlstedt.
Frispråkaren och pedanten var skapelser av en ideologi. De var symboler för hoten mot ordningen, mot friheten. Definitionen av frihet var beroende av en ideologi som tänkte genom bilder av möten mellan människor, frammanade av män som talade om medborgerlig anständighet och såg sig själva konversera artigt. Decorum borgade för ordning och lugn i ett borgerligt samhälle. Frihet var det fria samtalet mellan jämbördiga män, mellan medborgare. Det var genom decorum män från olika stånd kunde vara medborgare. Att bryta mot anständigheten var att rubba jämvikten, att skymfa den ordning vari ett fritt samtal kunde föras. Det var att skapa den babelska förbistringen ånyo. Frispråkaren och pedanten - skymtarna, hädarna - var de hån som den idealiserade ordningen krävde. De var de negativa klanger som följde av de idealiserade toner ideologins dirigenter beskrev; ting som uteslutits ur Vetenskapsakademiens orationer. Frispråkare och pedanter hånade med sitt tal hela det fria upplysta samhället. De var trälar under begär, okontrollerade som ofria män. De ljöd på fel sätt, skrattade på fel ställe, talade om fel saker på fel plats. Fel!
Likt processioner med häst och vagn, likt svart färg och klockors klang, vid en begravning.
Där fanns ett tvivel hos Kryger. Det fanns en bekymrande följdriktighet i angreppens tolkning av hans liv, av hans position i rummet, av beskrivningen av hans "utseende" som han beskrev det. Men tvivlet utmönstrades genom ett retoriskt försvar. Kryger restaurerade ordningen genom en omdefiniering av betydelsen av hans solitära verksamhet. Det beteende som skulle kunnat vara ett verkligt hån mot samhällets oskrivna lagar, en misantropisk verksamhet, fick sin förklaring. Tvivlet uppstod alltså som en konsekvens av den medborgerliga ideologiens krav på deltagande i samhällslivet, och löstes inom ramen för densamma. Tvivlet och misstanken om hädelse växte utifrån samma premisser, principer etablerade genom tal och handling, ljud och gester, på olika platser i kulturen.
Hädelse är en föreställd handling mot en "naturlig" ordning och kan endast kastas från insidan av denna ordning. Skymfen finns aldrig utanför eller innan detta system. När hädelsen fästs på en handling har denna handling redan upptagits i den dominerande ideologins definitioner. Så är hädelsen ett verktyg i händerna på dem som kontrollerar samhällsdiskussionens perspektiv. Den vantrogne, skymfaren, hånaren av helighet, står genom detta inte utanför den ordning som kritiseras. Oavsett intention har den som hädar mot rådande normer genom att tillskrivas hädelsen fråntagits sitt eget perspektiv; han eller hon tvingas svara på de frågor som den medborgerliga domstolen ställer. Hädelsen blir härefter både destruktiv och konstruktiv på samma gång. Varje nytt brott skapar en liten annan ordning än tidigare. Med hädelsen förskjuter ideologien sina positioner. För hädelsen är ett verktyg till att skapa en illusion av att alla talar om samma sak.
Det finns en livaktig myt om den rena iden och dess upphovsmän och upphovskvinnor. I hagiografiska skildringar av historien framställs helgon som går emot strömmen, som genom sin egen fria tanke kritiserar rådande normer och genomdriver betydande konstruktiva förändringar. I mörkare historier är syndaren förvaltare av idéer mot strömmen, med nedbrytande följder. Helgon och syndare finns och har funnits, men hädelsens historia bör inte skrivas med fokus på tydliga brott och autodaféer. Nya idéer är sällan nya utan omtolkningar av de begrepp som kulturen anser viktiga, som anses beskriva verkligheten. För vad är hädelse i profana sammanhang? Vad är konstruktiv och destruktiv hädelse i vår tid? Hur upprättas gränser för tvivel i vår kultur? Vår?
I västvärldens moderna samhälle hädar ingen. Ordet har glömts i det kollektiva minnet. Begreppet har slutat fungera i det offentliga samtalet. Vi har skapat en kultur med en illusion av konsensus: vi är alla medborgare och vi talar alla om en och samma verklighet. Stigmatisering sker inte längre endast uppifrån och ned, från tydliga maktcentra - kyrka, monark - mot enskilda personer. Den formuleras med försöken att nå konsensus. Vi är våra egna gränspoliser. Vi belägger oss själva med tvång. Våra begrepp om verkligheten upprättar våra mentala ramar, och genom att leva våra ord skapar vi vår ordning. Och hädelsen formas ur det tvivel som föds när konsensus inte uppstår, när verkligheten sönderfaller i flera. I det dagliga livet etableras grunderna för hur vi kan definiera människor, grunder och gränser varifrån demoniseringen av liv och livsstilar kan ske. Här etableras de stigma - de färger, ljud och rörelser - som inte passar i den ordning vi lever. För om vi vill delta i samhällets gemenskap är vi aldrig fria att skapa helt egna begrepp om världen.
Vi har våra hädelser. När homosexuella män och kvinnor önskar få tillstånd att träda in i äktenskapets hägn kan upprörda röster höras. Då sätts vår kulturs mekanismer igång i försvar för vad som anses anständigt, decorum, det passande. Ordet "äktenskap" har skapat en levnadsform, en form för livet. Och söker människor denna form skall de inte vanhelga vad som traditionellt lagts i begreppet: man - kvinna, inte man - man, kvinna - kvinna. De får inte bryta mot naturen, mot en naturlig ordning. När homosexuella män och kvinnor söker vinna begreppet äktenskap, är det för att nå konsensus och att accepteras på samma sätt som andra. De vill kunna tala om samma sak, om än på egna villkor. Men när de gör detta hotar de enligt traditionens människor den konsensus som tidigare fanns. Tidigare talade dessa människor om denna sak i lugn och ro. När homosexuella män och kvinnor söker sig till äktenskapet som levnadsform skapar de också själva den rådande ideologien. Perspektivet de underbygger är det dominerande perspektivet och den sökta livsformen är den dominerande formen. Ur perspektivet försvinner andra livsformer. De är inte lika värdiga, inte lika viktiga att kämpa för. Att försöka ändra äktenskapets innebörder blir samtidigt att säkra dess värde, att erkänna att det faktiskt är något viktigt att kämpa om. Det är att göra det till en mänsklig rättighet, det är att göra det naturligt. Men äktenskapet är ingen mänsklig rättighet, bara möjligheten att få ingå i det är det. Och ingen ordning är naturlig, bara föreställd att vara det.
För en tid sedan visade Sveriges television en konsert med en amerikansk rockgrupp. Den timmeslånga sändningen var köpt från en amerikansk musikkanal och visades sent på kvällen. Rockarna spelade sin rock och sjöng sina sånger, och mellan låtarna talade de också ibland till publiken. Det var inga långa tal, bara det vanliga entusiasmerande snacket. Men det fanns något som var ovanligt. Någon hade suttit och censurerat snacket. Då och då blev det bara tyst fastän sångarens mun rörde sig. Det fanns små hål i bilden där ljud skulle ha varit. Små hack i lj
udflödet. Små platser i ett symboliskt universum. Små tystnader istället för något som inte skulle höras: "fuck".
Varför hade Någon gjort så?
Med enkla ord på några få rader i sitt testamente tecknade provinsialmedikus Johan Otto Hagström år 1790 sin egen begravning. Vänner, släktingar och de övriga som i tystnaden från de orörda klockorna deltog i ceremonin skulle se och förstå. När de defilerade den enkelt draperade skepnaden skulle de kunna läsa vem den tillhört: en flärdfri man, som med en sista disciplinerad gest vänt sitt ansikte från allt jordiskt. Åminnelsen skulle inte vara för Hagströms kropp, nu maskarnas boning, utan för det levda livets gärningar. Gärningarna var de enda värdiga vittnesbörden om mänsklig dygd. När jordfästningen var över och någon kanske besökte den avlidnes hem skulle inte heller där finnas några tecken som tvingade tankarna till den frånvarande värden. Inga färger, inget ljud, inga överdrivna gester skulle fläcka minnet av den enkle mannen Hagström.
Som ett ängsligt månande om eftermälet fick den döda kroppen formulera Hagströms sista vilja. Han hade gjort sin plikt mot Herren, Fosterlandet och Medicinalväsendet och det var framtidens sak att bedöma hans hågkomst. Kanske skulle hans livs handlingar erkännas och uppmärksammas. Kanske, om han var, så värdig.
DET FRÅNVARANDES BETYDELSE
Provinsialläkarens vision av sin egen gestalt vid livets slut var förvisso skapad utifrån en religiös övertygelse. Bildens asketiska förringande av den förgängliga materiella välfärden bad den protestantiska guden tyst och undergivet om försoning. Hädanfärdens ceremoniel upprättade således religionens imperativ och med samma handling, som föreställdes visa säkerhet i tro och tanke, lades läkarens liv på plats. Men där fanns även ett tvivel vid tankens rot. Nödvändigheten av att teckna begravningens former närdes av en ängslan om otillräckligheten i det levda livets handlingar. Den obetydliga mannen ville fästa betydelsen av sin obetydlighet på papper. Med en sista försäkran utmönstrades så också all osäkerhet och allt tvivel ur den idealiserade manifestationen och i minnet glömdes den förkroppsligade människan Hagström.
I formulerandet av detta personliga minne upprättades således en oresonlig ordning. Med enkla synliga tecken - en otvättad kropp, ett gammalt lakan, en enkel mössa, en furukista utan prål - skapades ett mönster. Begravningens rekvisita upprättade ett symboliskt universum av enskilda ting, samt av händelser utelämnade från scenen. Bland det utelämnade, bland det som inte skulle synas, inte skulle höras, lurade skymfen mot heligheten. De synliga tecknen varslade härmed inte endast om den rätta ordningens negativ, den idealiserade gesten fick sin betydelse just genom frånvaron av dessa händelser. Det var i det tomrum som lämnades av processioner med häst och vagn, av klockors klang och svart färg, som lärftmössan och det gamla lakanet kunde läsas och förstås. Underkastelsens och sparsamhetens dygder fick sina rätta färger och ljud genom valet och utelämnande av deras motsatser. Det påviska högmodet och det avskyvärda begärets kännetecken valdes i samma stund som de gudfruktiga tankefigurerna upprättades. Skymfen skapades genom dubbelheten i den heliga ordningens symbolik.
HÄDELSE
Begravningen var att tänka med. Hagström skapade inte sin religion endast genom valda bibelcitat. Vardagliga ting, kompositioner av färger och ljud, kroppens kläder och kistans furubräder gavs betydelser i ett fullständigt system, varigenom Gud, samhället och människan kunde förstås. Hädelser skapades härigenom: svart blev prål, klockljud papism; skymfer mot en helig ordning. I begravningsceremonin fick dessa ting sina betydelser. Kopplingarna mellan färgerna och ljuden formulerade idéer i en ideologi.
Det är inte en ideologi blott fästad på papper eller frammanad genom texters kanonisering, utan ideologi som ett sätt att leva. Det är inte ideologi i meningen doktrin med lätt räknade regler, utan ideologi som ett system av symboliska handlingar varigenom människan söker förstå och verka i världen. Religion är ideologi, institutionaliserad och etablerad. Det föreställs vara en naturlig ordning, en ordning mot vilken brott kan begås - skymfer, hån, hädelser. Den religiösa hädelsen definieras som ett brott mot en hierarki av helighet - Gud, kyrka, församling. Men innan denna skymf mot ordningen kan ske, måste de naturliga tingen definieras - ljuden, färgerna, rörelserna.
En idé kan inte ensam bilda grunden för en världsuppfattning. Ideer är inte rena, färdiga eller klara, utan framkommer som en konsekvens av ett helt system av definitioner. Hädelser skapas alltid i skuggan av formuleringen och formeringen av en "naturlig" ordning. Hädelsen är beroende av samma ordning den anses skymfa. Hädelsen definieras från insidan av denna ordning och existerar i maskopi med densamma; den utnyttjar den naturliga ordningen för att formulera sig själv.
Hädelsen har alltid en historia.
NYA ARENOR
Hagströms asketiska gest, den flärdfria åtbörden, kunde också tala ett annat språk. Rummet bestämde dess religiösa meningar, men om en levande Hagström befunnit sig på andra platser under samma tid kunde hans gestalt fått andra innebörder. Under frihetens baner manade högröstade män under 1700-talet Sverige mot upplysning. Detta slutande sekel är tiden där det moderna samhällets gryning stolt brukar förläggas: då våra första frihetslagar ser dagens ljus, då män samlades i upplysta samfund med vetenskapliga namn, då medborgerlighet började bli namnet på människors dygdiga verksamhet. Hagström formade sin kroppsliga hädanfärd under en period då hans beskrivning kunde tolkats i andra termer.
"Så ostridigt det är, at alla människor äro af naturen fördärfwade; så onekeligt är därjemte, at en god upfostran kan göra dem til förnuftige medborgare, om icke altid til gode Christne", hade vetenskapsakademiledamoten och manufakturkommissarien Johan Henrik Kryger skrivit något årtionde tidigare än Hagströms testamente. Krygers uppdelning mellan det religiösa och profana rummet brukar igenkännas som en aspekt av en sekularisering, av ett långsamt förvärldsligande av samhället. Det var ett förvärldsligande av det samhälleliga livet som innebar att nya arenor, offentliga och profana, skapades. Profana, men varken mer öppna eller friare än tidigare religiösa rum. System och koder fanns och skapades för att reglera livet i dessa profana rum.
FOLKUPPLYSNING
Krygers uppdelning av det samhälleliga rummet tjänade hans vision om upplysning, en upplysning i betydelsen folkupplysning. Det var ett projekt att uppfostra samhällsmedlemmarna till förnuftig medborgerlighet, enligt Kryger: att forma människor för att forma ett framtida Sverige. I detta ämne visste Kryger bestämt besked. Själv en gång privatlärare iakttog han de rådande formerna för uppfostran och undervisning i riket med förfäran: "wårt upfostringswerk [är] merendels i grund fördärfwat", var hans bestämda bedömning. Med hänseende till föreställningen om sin och andra lärda mäns ideala verksamhetsformer måste detta system i grunden förändras. Utgångspunkten för Kryger var det enligt hans uppfattning förvända traditionella lärosättet "at öfwerhopa barnens minne med en myckenhet torna ord utan tankar [...] Ingenting hjelper mera til wetenskapernes förakt hos en del människor, än den beswärliga träldomen", var meningen. Det var genom denna bild av träldomen "en myckenhet minneswerck [...] ofta under hugg och slag" Kryger tolkade konsekvenserna av den traditionella undervisningen. Den inrotade ledan och vämjelsen som alstrades därigenom framhölls vara orsaken till att samtidens ungdom betraktade all läsning och lärdom som blott "gräl och pedanteri". För, att motverka en dylik utveckling föreställde Kryger en vision av en undervisningssituation såsom ett sällskapligt nöje. Han utformade sina metoder utifrån denna och krävde av läraren vissa nödvändiga egenskaper: hövlighet, vänlighet, goda och skickeliga umgängesgåvor bland människor. Målet var för läraren att vinna elevernas förtroende, så att de senare därmed skulle "älska honom, som sin bästa wän och gerna trifwas i hans sälskap". Det var lärarens uppgift att dagligen uppfostra barnen till en övning i det som var "godt och anständigt", vilket för Kryger innebar att ombesörja att tal och åtbörder var korrekta: "sanning och upriktighet måste lysa fram ur densammes ord och handlingar", var hans föreskrift.
Det var för befrämjandet av Friheten, och mot Träldomen och Tvånget, som Kryger och hans gelikar formulerade sina kritiska inlägg i 1700-talets kulturdebatt. De tecknade härvid en vision av det ideala samhället, där ett samtal mellan lärda män fördes på ett kontrollerat och anständigt vis, där allting föll sig naturligt och där inga gräl eller otillbörliga åtbörder fanns. Vetenskapsakademiens ledamöter visste också att teckna denna vision.
ATT BÄDDA FÖR EFTERVÄRLDEN
De riktigt stora männen i frihetstidens lärda samhälle skulle leva för evigt i det allmänna minnet. När Vetenskapsakademiens medlemmar gått hädan restes retoriska minnesstoder för att säkra deras ära för framtiden. Dessa åminnelsetal var formella presentationer och biografier av avlidna män: minnen, tecknade som idealiserade bilder av de döda ledamöterna. Här beskrevs de lärda männens liv och leverne, utseende och later, i syfte att som sedelärande berättelser förmedlas vidare till samtiden och framför allt till Eftervärlden. Den förra skulle lyssna och upplysas, den senare bedöma och fälla domslut. Genom odödliggörandet och upphöjandet av den bortgångne skapades en moralisk riddersvakt med den egna kroppen som vapen. Det var minnen för en annan ordning än den Hagström åsyftade. Vetenskapsakademiens ledamöter var förvisso goda kristna, men deras minnen formulerades främst för de profana sammanhang vari de verkade. Den eftervärld vilken åkallades som domstol för deras bedrifter var inte bortom det jordiska, utan bestod av framtidens världsliga män.
År efter år under 1700-talets andra hälft upprättades och upprepades samma typ av egenskaper och förmågor i åminnelsen av de bortgångna vetenskapsmännen. I talens peroratio, dess avslutande appell, återupplivades bilden av den dygdiga mannens vardagliga vanor och lekamliga form, likt perenna omkväden för att sammanfatta samhällets kvalitet. Och scenen vari egenskaperna fick sin betydelse var umgänget, sällskapet. I sällskapet med andra människor kunde människans verkliga värde läsas. Männen radades här upp. Några axplock av minnen ger bilden. Minnet av kommerskollegiepresidenten von Drake 1744: "Huru upbygglig Han var, i umgänge: huru vältalig Han var, utan Konst; huru höflig, utan krus; huru fri, utan anstöt, huru alfvarsam, utan tvång; huru värdig Han var utan prut." Minnet av läkaren Leche 1765: "Hans uppförande var fogligt, Hans sammanlevnad fredsam [...i Det var Honom icke gifvit, at leka med ord, eller finna sig i skämtande samkväm. [...] Han var sällan mångordig; men talte med sammanhang." Minnet av statsmannen Tessin 1771: "Han hade et intagande sätt, i synnerhet uti sitt Tal, och en ljuflighet, som äfven uphögde de minst välförfattade Skrifter, hvilka, af Honom upläsne, erhöllo et anseende af prydnad, som de, för sig sjelfve, icke ägde." I det kollektiva minnet var de alla män med sällsamma sällskapsgåvor, män fria inom sin egen ordning - decorum, det passande, det anständiga.
SAMTALSRUMMET
Talet, samtalet och sällskapet var platser för att läsa människovärdet, för att mäta civilisationens status. Rummet för konversationen mellan samhällsmedlemmar blev härmed också en plats för en kamp om definitioner. Det gällde att erövra detta territorium, att bestämma dess gränser, att beskriva dess ideala aktörer. Och från den ideala ordningen utmönstrades samtidigt det opassande. En av tidens vältalare, Olof Celsius, sökte i en skrift om stil i tal och samtal gränserna för anständig smak. Här behandlade han bland annat skrattet. Celsius ville förvisso inte gå så långt som att förbjuda skratt, men menade att man inte skulle finna sig i dem, "hvilka ständigt och med vidöppen mun vilja utgjuta sitt toma sinnes magra glädje, eller för hvilka intet synes förnöjsamt, som icke retar käftarna i full gång, och magen i rörelse". Den ideala aktören var sparsam i tal och tanke, måttlig i gester och ljud. Andra sökte sig längs dessa linjer med demoniserande slagord pedant, fritänkare, frispråkare. Pedanten var en person vars tunga löpt amok; en självcentrerad man som bakom slöjor av kvickheter och svåra ord dolde tomma tankar. Han talade ofta latin, denna fåfänga och skadliga person. Fritänkaren och frispråkaren var dock de verkliga brottslingarna mot decorum. För frihetstidens män var friheten inte alltid ett självändamål. Tankefriheten definierades hunden. Som litteratören Abraham Sahlstedt framställde det: alla hade förvisso rätt att tänka fritt, men "som wåra skyldigheter efter lagen och anständigheten i alla gärningar böra aktas; så är äfwen wår tankefrihet lagbunden". En person som ignorerade detta och lät sina tankar fritt löpa, var en fritänkare. "Så snart wåra tankar igenom talet utföres, falla de under andras omdöme, och göra oss brottsliga, när de strida emot lagen", menade Sahlstedt. En frispråkare var en fritänkare som talade det han tänkte. Han var slav under sina begär och böjelser, och kastade därför upp sin mening varsomhelst närsomhelst. Okontrollerad, passionerad. Han var lastvärd eftersom han ratade lovligt bruk av talet och därmed försummade vad anständigheten krävde. "I borgerliga Samhället äro Fritänkare farliga lemmar; ty de äro mästadelen Orolige", förklarade Sahlstedt.
DEN GODA ORDNINGEN
Frispråkaren och pedanten var skapelser av en ideologi. De var symboler för hoten mot ordningen, mot friheten. Definitionen av frihet var beroende av en ideologi som tänkte genom bilder av möten mellan människor, frammanade av män som talade om medborgerlig anständighet och såg sig själva konversera artigt. Decorum borgade för ordning och lugn i ett borgerligt samhälle. Frihet var det fria samtalet mellan jämbördiga män, mellan medborgare. Det var genom decorum män från olika stånd kunde vara medborgare. Att bryta mot anständigheten var att rubba jämvikten, att skymfa den ordning vari ett fritt samtal kunde föras. Det var att skapa den babelska förbistringen ånyo. Frispråkaren och pedanten - skymtarna, hädarna - var de hån som den idealiserade ordningen krävde. De var de negativa klanger som följde av de idealiserade toner ideologins dirigenter beskrev; ting som uteslutits ur Vetenskapsakademiens orationer. Frispråkare och pedanter hånade med sitt tal hela det fria upplysta samhället. De var trälar under begär, okontrollerade som ofria män. De ljöd på fel sätt, skrattade på fel ställe, talade om fel saker på fel plats. Fel!
Likt processioner med häst och vagn, likt svart färg och klockors klang, vid en begravning.
Kryger - den forne privatläraren med en vision om framtidens anständiga undervisning -erkände dessa premisser. Han bedömde samhällets kvaliteter efter anständighetens ideologi. Men Kryger fick till slut även själv försvara sig mot angrepp utifrån den ordning han själv understödde. "Jag älskar enslighet; snarare för mycket, än för litet. Om jag icke är Philosophe; så har jag åtminstone et sådant utseende", skrev han i förordet till en av sina skrifter. Detta var en tillgift till anklagelser om misantropi riktade mot hans person; anklagelser om ett hån mot samhällets grundläggande koder. Kryger föreställde det så, att det var på grund av hans valda liv undan umgänget med andra människor han bedömdes misantrop, men replikerade: "man dömer orätt om man tager min lefnads-art til et bewis af mitt sinnelag." Kryger erkände att han genom att ägna mycken tid åt ensam läsning av böcker också underlåtit att underhålla sina umgängesegenskaper. Men han försvarade sig med att det var för att arbeta för det allmänna samhällets väl han ofta glömde sig i böcker. Detta var hans solitära verksamhets verkliga innebörder. Kryger var inte misantrop.
HÄDELSENS MENING
Där fanns ett tvivel hos Kryger. Det fanns en bekymrande följdriktighet i angreppens tolkning av hans liv, av hans position i rummet, av beskrivningen av hans "utseende" som han beskrev det. Men tvivlet utmönstrades genom ett retoriskt försvar. Kryger restaurerade ordningen genom en omdefiniering av betydelsen av hans solitära verksamhet. Det beteende som skulle kunnat vara ett verkligt hån mot samhällets oskrivna lagar, en misantropisk verksamhet, fick sin förklaring. Tvivlet uppstod alltså som en konsekvens av den medborgerliga ideologiens krav på deltagande i samhällslivet, och löstes inom ramen för densamma. Tvivlet och misstanken om hädelse växte utifrån samma premisser, principer etablerade genom tal och handling, ljud och gester, på olika platser i kulturen.
Hädelse är en föreställd handling mot en "naturlig" ordning och kan endast kastas från insidan av denna ordning. Skymfen finns aldrig utanför eller innan detta system. När hädelsen fästs på en handling har denna handling redan upptagits i den dominerande ideologins definitioner. Så är hädelsen ett verktyg i händerna på dem som kontrollerar samhällsdiskussionens perspektiv. Den vantrogne, skymfaren, hånaren av helighet, står genom detta inte utanför den ordning som kritiseras. Oavsett intention har den som hädar mot rådande normer genom att tillskrivas hädelsen fråntagits sitt eget perspektiv; han eller hon tvingas svara på de frågor som den medborgerliga domstolen ställer. Hädelsen blir härefter både destruktiv och konstruktiv på samma gång. Varje nytt brott skapar en liten annan ordning än tidigare. Med hädelsen förskjuter ideologien sina positioner. För hädelsen är ett verktyg till att skapa en illusion av att alla talar om samma sak.
GRÄNSPOLISER
Det finns en livaktig myt om den rena iden och dess upphovsmän och upphovskvinnor. I hagiografiska skildringar av historien framställs helgon som går emot strömmen, som genom sin egen fria tanke kritiserar rådande normer och genomdriver betydande konstruktiva förändringar. I mörkare historier är syndaren förvaltare av idéer mot strömmen, med nedbrytande följder. Helgon och syndare finns och har funnits, men hädelsens historia bör inte skrivas med fokus på tydliga brott och autodaféer. Nya idéer är sällan nya utan omtolkningar av de begrepp som kulturen anser viktiga, som anses beskriva verkligheten. För vad är hädelse i profana sammanhang? Vad är konstruktiv och destruktiv hädelse i vår tid? Hur upprättas gränser för tvivel i vår kultur? Vår?
I västvärldens moderna samhälle hädar ingen. Ordet har glömts i det kollektiva minnet. Begreppet har slutat fungera i det offentliga samtalet. Vi har skapat en kultur med en illusion av konsensus: vi är alla medborgare och vi talar alla om en och samma verklighet. Stigmatisering sker inte längre endast uppifrån och ned, från tydliga maktcentra - kyrka, monark - mot enskilda personer. Den formuleras med försöken att nå konsensus. Vi är våra egna gränspoliser. Vi belägger oss själva med tvång. Våra begrepp om verkligheten upprättar våra mentala ramar, och genom att leva våra ord skapar vi vår ordning. Och hädelsen formas ur det tvivel som föds när konsensus inte uppstår, när verkligheten sönderfaller i flera. I det dagliga livet etableras grunderna för hur vi kan definiera människor, grunder och gränser varifrån demoniseringen av liv och livsstilar kan ske. Här etableras de stigma - de färger, ljud och rörelser - som inte passar i den ordning vi lever. För om vi vill delta i samhällets gemenskap är vi aldrig fria att skapa helt egna begrepp om världen.
FÖRESTÄLLD ORDNING
Vi har våra hädelser. När homosexuella män och kvinnor önskar få tillstånd att träda in i äktenskapets hägn kan upprörda röster höras. Då sätts vår kulturs mekanismer igång i försvar för vad som anses anständigt, decorum, det passande. Ordet "äktenskap" har skapat en levnadsform, en form för livet. Och söker människor denna form skall de inte vanhelga vad som traditionellt lagts i begreppet: man - kvinna, inte man - man, kvinna - kvinna. De får inte bryta mot naturen, mot en naturlig ordning. När homosexuella män och kvinnor söker vinna begreppet äktenskap, är det för att nå konsensus och att accepteras på samma sätt som andra. De vill kunna tala om samma sak, om än på egna villkor. Men när de gör detta hotar de enligt traditionens människor den konsensus som tidigare fanns. Tidigare talade dessa människor om denna sak i lugn och ro. När homosexuella män och kvinnor söker sig till äktenskapet som levnadsform skapar de också själva den rådande ideologien. Perspektivet de underbygger är det dominerande perspektivet och den sökta livsformen är den dominerande formen. Ur perspektivet försvinner andra livsformer. De är inte lika värdiga, inte lika viktiga att kämpa för. Att försöka ändra äktenskapets innebörder blir samtidigt att säkra dess värde, att erkänna att det faktiskt är något viktigt att kämpa om. Det är att göra det till en mänsklig rättighet, det är att göra det naturligt. Men äktenskapet är ingen mänsklig rättighet, bara möjligheten att få ingå i det är det. Och ingen ordning är naturlig, bara föreställd att vara det.
För en tid sedan visade Sveriges television en konsert med en amerikansk rockgrupp. Den timmeslånga sändningen var köpt från en amerikansk musikkanal och visades sent på kvällen. Rockarna spelade sin rock och sjöng sina sånger, och mellan låtarna talade de också ibland till publiken. Det var inga långa tal, bara det vanliga entusiasmerande snacket. Men det fanns något som var ovanligt. Någon hade suttit och censurerat snacket. Då och då blev det bara tyst fastän sångarens mun rörde sig. Det fanns små hål i bilden där ljud skulle ha varit. Små hack i lj
udflödet. Små platser i ett symboliskt universum. Små tystnader istället för något som inte skulle höras: "fuck".
Varför hade Någon gjort så?
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-06
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979