- Startsida
- Tvärsnitt nr 3-4 2011
- Tvärsnitt nr 2:2011
- Tvärsnitt nr 1: 2011
- Tvärsnitt nr 4: 2010
- Tvärsnitt nr 3 2010
- Tvärsnitt nr 2 2010
- Tvärsnitt nr 1 2010
- Tvärsnitt nr 4 2009
- Tvärsnitt nr 3:2009
- Tvärsnitt nr 2: 2009
- Tvärsnitt nr 1: 2009
- Tvärsnitt nr 4:2008
- Tvärsnitt nr 3:2008
- Tvärsnitt nr 2:2008
- Tvärsnitt nr 1:2008
- Tvärsnitt nr 4:2007
- Tvärsnitt nr 3:2007
- Tvärsnitt nr 2:2007
- Tvärsnitt nr 1:2007
- Tvärsnitt nr 4:2006
- Tvärsnitt nr 3:2006
- Tvärsnitt nr 2:2006
- Tvärsnitt nr 1:2006
- Arkiv
Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Praktisk filosofi
När människovärdet prövas
- etik i krislägen
Av Dan Egonsson, f 1956, docent i praktisk filosofi, Lunds universitet
I den populära filmen Deep Impact ställs en klassisk filosofisk fråga på sin spets: Har vi alla samma värde? I filmen är svaret nej. Några har ett så stort värde att de måste räddas till livet på bekostnad av andra människor. Men vad händer om vi gör en strikt filosofisk analys av den amerikanska storfilmen och dess lite lättsinniga svar på den allvarliga frågan? Ja, då förefaller det rimligt att närmare granska vad begreppet människovärde kan stå för. Är det det privata värdet, det sociala värdet, ett objektivt värde eller är det inte bäst att tala om en human människovärdesprincip?
Antag att en stor komet är på väg mot jorden och att en kollision skulle utsläcka det mesta livet på jordens yta. Antag också att man har hunnit skapa ett antal skyddsrum i bergen där man beräknar att en miljon människor kan överleva ett par år tills det stoftmoln som kollisionen rört upp har lagt sig.
Antag alltså att det råder enighet om att man bör vika ett antal platser åt läkare och i första hand naturvetenskapligt orienterade forskare. I viss mening är alltså dessa personer viktigare än personer som inte besitter deras kunskap. Innebär det också att de är mer värda än andra människor? Är en skicklig läkare i den här situationen mer värd än andra människor?
Vi är uppfostrade i en värdetradition där vi tänker oss att alla människor har ett människovärde och dessutom att alla människor har detta värde i samma utsträckning. Alla människor är i någon fundamental mening lika mycket värda.
Men man skulle kunna säga så här: vi bör visserligen prioritera duktiga forskare i den situation som råder i filmen liksom vi också bör göra liknande prioriteringar även under omständigheter som inte är fullt så dramatiska som de är i filmen - t.ex. om ett land eller en region drabbas av födobrist finns det en poäng i att se till att läkarna får i sig så mycket mat att de kan hjälpa andra människor. Detta är inte det samma, kan man hävda, som att säga att läkarna är mer värda än andra människor.
Men detta är problematiskt, för vad menar man när man säger så? Vad betyder det att alla människor är lika mycket värda om vi ändå bör rädda vissa människor framför andra i den här sortens nödsituation? Blir inte talet om att alla är lika mycket värda ett tomt prat, utan något egentligt innehåll? Tanken med att ha ett värde som är lika stort som andras bör väl ändå vara att man ska kunna dra fördel av det när man som bäst behöver det.
För att reda ut den här frågan kan det vara användbart att diskutera vad det finns för olika slag av människovärden. För enkelhetens skull kommer jag att fokusera på vissa fundamentala kategorier av värden, och företrädesvis på faktiska värden i motsats till potentiella eller möjliga sådana.
Det värde som jag tycker att det är enklast att utgå från är det värde en människa har för sig själv. Vi kan kalla detta för det privata värdet hos en människa. Tanken är att livet är mer värdefullt ju mer en människa får ut av det. Detta värde utgår från personens egna värderingar och preferenser och ju större värde man tillmäter sitt liv och ju mer tillfredsställelse man kan inhösta i sitt liv, desto större privatvärde har livet.
Tillåt mig att illustrera med ett längre citat från en amerikansk journalist som hette Stewart Alsop och som dog i cancer någon gång på 70-talet. Han beskrev sina upplevelser som dödssjuk cancerpatient i en bok och i en passage kan man läsa:
Den tredje natten jag delade rum med Jack i ett litet dubbelrum på tumöravdelningen vid "National Institutes of Health" i Bethesda, så slogs jag av en förfärlig tanke.
Jack hade magcancer, en elakartad tumör som doktorerna bedömde vara ungefär så stor som en handboll. Cancern hade startat fem månader tidigare med en liten tumör i hans vänstra skuldra, och han hade sen dess genomgått flera operationer. Läkarna planerade att ta bort den handbollsstora tumören, men de visste att Jack snart skulle dö. Cancern hade metastaserats och spridde sig okontrollerat.
Vid de föreskrivna klockslagen gav sköterskorna honom en spruta av det syntetiska opiet, vilket hjälpte till att hålla smärtan under kontroll ett par timmar. Sen började han åter jämra sig eller kvida mycket lågt, som om han inte ville väcka mig. Därefter började han yla som en hund.
När detta inträffade kallade antingen han eller jag på en syster och bad om något smärtstillande. klon gav honom kodeintabletter och liknande men de gjorde aldrig någon verklig nytta för honom de påverkade honom inte mer än en halv aspirin skulle påverka en människa som nyss brutit sin arm. Systern brukade förklara så uppmuntrande hon bara kunde att det inte var långt kvar till sprutan "Nu är det bara 50 minuter kvar". Och den stackars Jacks kvidanden och ylningar blev tätare och högljuddare ända tills den välsignade lättnaden kom i form av sprutan.
Den tredje natten allt detta hände, slogs jag av en förfärlig tanke: "Om lack hade varit en hund", tänkte jag, "vad skulle vi ha gjort med honom?". Svaret var uppenbart: en vattendamm och kloroform. Ingen människa med hjärta i kroppen kan låta en levande varelse lida så, till ingen nytta (citerat efter James Rachels, The End of Life, 1985, s. 153).
Låt oss bortse frän frågeställningen varför man inte kunde förse Jack med en konstant tillgång till det syntetiska opiet, när man ändå visste att han snart skulle dö. Vad jag i stället har velat illustrera med exemplet är förstås en situation dar_ ett liv har lågt värde för den som lever det - Jacks liv har ett lågt privatvärde. Hans rumskamrat bedömer t.o.m. hans livs privatvärde som negativt, dvs. det skulle vara mer värdefullt för Jack att slippa från det liv han lever. För så skulle vi resonera om han hade varit en hund vi skulle av barmhärtighetsskäl se till att han fått dö.
Finns det något etiskt relevant värde hos en människa som är oberoende av både det privata och det sociala värdet?
Om det finns ett sådant värde, tycks det vara ett värde som i någon mening finns till oberoende av oss varelser med ett viljeliv. Både privata och sociala värden existerar i förhållande till någon som hyser önskningar och har intressen. Mitt privata värde är det värde min person eller mitt liv har för mig själv, medan det sociala värdet är det värde min person eller mitt liv har för andra än mig själv.
Men antag att det finns normativa värden som är helt oberoende av oss, eller som åtminstone inte är skapade av våra attityder. Detta öppnar en möjlighet att det är helt andra saker än dem vi värderar nu som är värdefulla - tänk om det har ett objektivt värde att vara sadistiskt lagd och att svika sina vänner, tänk om Stalin objektivt sett är mer värdefull än Mahatma Gandhi, tänk om det är objektivt värdefullt att lemlästa spädbarn för sitt nöjes skull!
Det är svårt att acceptera värden som går stick i stäv med alla fundamentala intressen hos medvetna varelser och som dessutom strider mot djupt liggande värderingar som det råder stor konsensus om, och så länge vi inte har några oberoende bevis för existensen av objektiva värden, tror jag att det är enklast att inte räkna med dem.
Detta skulle innebära att det är svårt att hävda att vi människor är lika mycket värda i bokstavlig mening, eftersom vi har konstaterat att det subjektiva värdet, dvs. det privata och det sociala värdet, varierar från person till person. Det skulle i sin tur betyda att det är relativt oproblematiskt att hävda att t.ex. framstående läkare och underhållare ska beredas en plats i de skyddsrum som iordningställts av regeringen - de har nämligen ett större socialt värde än genomsnittsmedborgaren.
Jag tror med andra ord att vi kan argumentera för att vissa grupper av människor bör få företräde till skyddsrummen med hänvisning till dessa människors större sociala värde.
Låt oss nu diskutera femtioårsgränsen, som kanske är mer kontroversiell än urvalet av särskilt betydande personer. Alltså, hur kan man mot bakgrund av den här värdediskussionen argumentera för att man hör ha en åldersgräns?
Har en femtioåring normalt sett ett mindre socialt värde än t.ex. en trettioåring? Detta är svårt att avgöra, eftersom de olika aspekterna av det sociala värdet drar åt olika håll vid just den åldern. Samtidigt som fler femtioåringar än trettioåringar har vuxna barn och alltså har färre som är direkt beroende av dem, så kan jag tänka mig att fler femtioåringar än trettioåringar har kunskaper och förmågor som är värdefulla för andra människor. Jag föreställer mig att det kommer med rätt många människor som är femtio och där över i gruppen av särskilt utvalda. I det här avseendet tror jag alltså att det är svårt att entydigt hävda att den medelålders människan statistiskt sett har ett mindre socialt värde totalt än den yngre.
Däremot tror jag att den medelålders och äldre människan är mindre värdefull i den speciella situation filmen handlar om, eftersom det behövs yngre människor för att föra den mänskliga arten vidare när väl stoftmolnet lagt sig. Människor i fertil ålder har ett speciellt värde i den här typen av situation och därmed är man mindre värdefull ju äldre man är och särskilt gäller detta som bekant för kvinnor. A andra sidan är yngre kvinnor mer värdefulla än yngre män, eftersom det för mannens del räcker med en spermabank för att föra arten vidare, medan det behövs så många fruktbara kvinnor som möjligt (åtminstone om vi utgår från dagens bioteknik). Detta kan man ju säga indirekt är ett slags socialt värde, eftersom man som förälder är värdefull för de barn man kan skaffa till världen.
Med andra ord tror jag att man med utgångspunkt från resonemanget kring det sociala värdet kan argumentera för en åldersgräns när det gäller de människor som ska få tillgång till skyddsrummen via lotten. Däremot kan man diskutera om man ska placera åldersgränsen just på det ställe som man gjort i filmen och man kan också diskutera om man bör ha en absolut åldersgräns eller om man i stället hör ta med sig en mindre kvot av äldre människor, för att markera att de inte helt saknar värde ens i denna extrema situation.
Då tror jag att det är mer kontroversiellt om man med utgångspunkt från privatvärdet skulle kunna argumentera för en åldersgräns. Är en människas liv mindre värt för henne själv ju äldre hon är? Är det under normala betingelser värre för en yngre människa att inte få en plats i skyddsrummen än för en äldre?
Antag att vi går med på att det förefaller som om det finns en värdeskillnad i extremfallet, t.ex. när vi jämför en nittioåring med en femtonåring; innebär det att det också finns en värdeskillnad - även om den är mindre - mellan en femtioåring och en trettioåring?
Jag tror knappast att man skulle upptäcka någon värdeskillnad om man utgick från hur dessa personer själva värderar sitt liv. Jag gissar att det med all sannolikhet upplevs som en lika stor katastrof för femtioåringen som för trettioåringen att inte få en plats i skyddsrummen. Femtioåringen skulle i samma utsträckning som trettioåringen hävda att hennes liv är värdefullt. Men frågan är om en människa alltid har rätt när hon uttalar sig om värdet av sitt eget liv.
Jag tror man ska skilja mellan privatvärdet av mitt liv just nu och privatvärdet av mitt framtida liv. När det gäller värdet av mitt liv just nu, kan det vara svårt för någon annan att veta något säkert om det, eftersom mitt liv just nu sannolikt har det privatvärde jag ger det. Om jag däremot uttalar mig om mitt framtida liv så är möjligheten större att jag grundar det uttalandet på en falsk tro. Jag kan t.ex. tro att jag också i framtiden kommer att trivas eller vantrivas med mitt liv på samma sätt som jag gör nu och jag kan också ha vissa uppfattningar om hur lång den här framtiden blir. Men ibland kan en utomstående vara bättre på att bedöma om dessa föreställningar är korrekta, vilket t.ex. är fallet med en människa som är tillfälligt deprimerad. Objektivt sett kan en sådan människas liv ha större värde än vad hon själv för tillfället tror och det kan mycket väl vara något som en utomstående har lättare att se än den deprimerade människan själv. (Observera att "objektiv" här rör vår kunskap om värdena och inte värdena själva - vi kan alltså ha objektiv kunskap om subjektiva värden.)
På samma sätt kan också en utomstående se att femtioåringens liv har mindre totalt privatvärde än trettioåringens, eftersom hon statistiskt sett kommer att få ut mindre av den tid hon har kvar, oberoende av vad hon själv tänker om saken.
Det finns människor som vänder sig kraftigt mot detta sätt att resonera. Den engelske filosofen John Harris formulerar något som han kallar för "antiåldersdiskrimineringsargumentet", som säger att det är orättvist att se på hur lång tid två personer har kvar att leva när de värderar sin återstående livstid lika högt. Alltså, hur lång eller hur kort tid man än har kvar att leva, så gäller det för alla människor att deras återstående livstid i en mening är det enda de har. Och om två människor värderar detta enda som de har lika högt så är det orättvist att prioritera den med den längre återstående livstiden framför den med den kortare, dvs. det är orättvist att prioritera den yngre framför den äldre. Harris illustrerar med ett exempel:
Antag att jag får veta att jag har en dödlig cancersjukdom och att jag har ungefär sex månader kvar att leva. Jag vill emellertid leva denna tid, eller åtminstone tills jag beslutar mig för att livet inte längre är värt att leva. Antag vidare att jag blir inblandad i en olycka men att man låter bli att rädda mig på grund av att min sjukdom är känd för de människor som skulle kunna rädda mig och att det inte finns resurser nog att rädda alla som är inblandade i olyckan. I så fall är jag ett offer för en dubbel tragedi och en dubbel olycka. Först drabbas jag av cancer och av vetskapen att jag bara har en kort tid kvar att leva och sen drabbas jag igen när man talar om för mig att jag tack vare min första olycka också kommer att drabbas av en andra och mer omedelbar olycka. Tack vare att jag en gång haft otur så är inte längre mitt liv värt att rädda (The Value of Life, 1985, s. 89).
Jag anser inte att detta argument håller. Antag att vi jämför en gammal människa med en ung människa och frågar oss vem av dem vi ska rädda om vi tvingas välja. Harris argument (även om han menar att det också finns intuitioner som drar i andra riktningen) säger att det är likgiltigt vem man räddar, om de värderar sitt liv lika högt, eftersom i en mening berövas de lika mycket, nämligen allt de har.
Jag tycker detta är missvisande och kanske t.o.m. falskt, för det finns ju en sak som den äldre människan har och som den yngre människan inte har, nämligen en lång livshistoria. Det innebär att den yngre människan berövas mer än den äldre för hon berövas också möjligheten till en lång livshistoria. Detta är betydelsefullt eftersom jag tror att för de flesta människor är det inte bara så att de värderar sina nuvarande och framtida upplevelser, utan också de upplevelser de haft i livet. Jag kan värdera att jag haft ett rikt liv även då jag inte längre har det. Och väljer man att rädda den äldre framför den yngre så berövar man den yngre en möjlighet till något som den äldre redan förverkligat och som hon därför inte längre kan berövas.
Jag anser alltså inte att antiåldersdiskrimineringsargumentet häller, men jag instämmer med Harris att det finns en stark intuition som föreskriver att man inte ska prioritera yngre framför äldre. Alltså, även om man kan resonera sig fram till att det kanske finns vissa skäl att låta den yngre få företräde framför den äldre, så finns det något stötande i tanken. Det bär emot att nedprioritera den äldre och frågan är varför det är så - vad är det för slags intuition som säger att man inte ska diskriminera äldre? Varför menar vi t.ex. att det är stötande att satsa mindre pengar på de gamla i samhället med motiveringen att de ändå inte har så långt kvar att leva? Är det för att vi anser det orättvist att behandla de äldre sämre än de yngre?
Det finns de (t.ex. Dennis McKerlie i artikeln "Equality between Age-Groups", 1992) som menar att det inte handlar om orättvisa, åtminstone inte om man med rättvisa menar att fördelningen av tillgångar och fördelar i samhället ska ske någorlunda jämlikt.
Det rimliga när man testar jämlikheten är att jämföra det som man kan kalla för kompletta liv, för det är nämligen så vi resonerar nar det gäller vårt eget liv - vi kan försaka vissa ting under en period av vårt liv för att kompenseras under en annan period och när vi därför bedömer kvaliteten på våra liv är det framför allt den totala kvaliteten på våra kompletta liv som är grunden för vår bedömning.
Antag att man satsar resurser på de yngre i stället för de äldre med motiveringen att en viss resurs kan göra mer nytta för en yngre än för en äldre ja, då kan man knappast hävda att detta är orättvist, eftersom normalt sett kommer de som är yngre att bli äldre och de som är äldre har en gång varit yngre. Därför kan kvaliteten på deras liv som helhet bli likvärdig.
Jämför detta med att man skulle satsa mer resurser på män än på kvinnor i samhället, vilket är fallet redan i dag. Detta kan man kritisera ur jämlikhetssynpunkt om man jämför kvaliteten hos kompletta liv, eftersom det förmodligen kommer att höja kvaliteten på mäns liv jämfört med kvinnors. Här finns alltså en orättvisa som inte på samma sätt finns när vi diskuterar prioriteringar mellan åldersgrupper.
Därför kan man mena att det är en rättighetsintuition snarare än en rättviseintuition som föreskriver att man inte ska diskriminera äldre. Problemet med att särbehandla äldre människor är att man kränker vissa fundamentala mänskliga rättigheter. De mest fundamentala är rätten till liv, frihet och personlig trygghet. Åldersdiskriminering är inte förenligt med den människovärdesprincip som i Ingemar Hedenius formulering proklamerar...
att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan (Om människovärde, 1982, s. 19).
Det är också denna princip som fått utredningen om prioriteringar inom hälso och sjukvården att fördöma prioriteringar enbart på grundval av hög ålder. Man skriver:
Utifrån principen om alla människors lika värde är hälso och sjukvårdens uppgift att i största möjliga utsträckning ge alla den vård de behöver och kan förväntas ha nytta av. Kronologiska åldersgränser får därför inte tillämpas vid ställningstagande till medicinska åtgärder (Vårdens svåra val, 1993, s. 102).
Liksom Hedenius skulle jag emellertid vilja hävda att människor åtminstone teoretiskt sett kan omfattas av människovärdet i ovanstående betydelse men ändå ha olika värde. Hedenius menar att människovärdesprincipen är fullt förenlig med "det förhållandet att alla människor ingalunda är lika värdefulla. Onyttiga och nyttiga människor, etiskt undermåliga och normala, ointressanta och betydelsefulla, alla har samma människovärde." (s. 19)
Tanken är sålunda att vi skiljer mellan det värde vi är beredda att tilldela andra och de grundläggande rättigheter vi vill tilldela andra för att förhindra att det görs (vissa) prioriteringar på grundval av människors olika värde. Vi kan hävda att människor är olika värda men samtidigt mena att detta inte får betyda att man gör skillnad mellan människor, t.ex. i vården.
Jag anser att människovärdesprincipen i denna betydelse är en viktig princip, framför allt därför att den befäster ett slags emotionellt klimat i samhället som jag tror att alla människor är betjänta av. Det finns ett värde i att arbeta för en grundtrygghet för alla människor som det är lätt att argumentera för och människovärdes principen bidrar med all sannolikhet till ett mildare samhällsklimat.
Av denna anledning tror jag också att det är problematiskt att sätta en femtioårsgräns som man gör i filmen, eftersom det kan befästa ett slags krass människosyn hos de överlevande som de kanske har svårt att göra sig kvitt senare. Med andra ord tror jag att resonemanget kring det privata och sociala värdet av människogrupper bara i en ytlig bemärkelse kan stödja en åldersgräns i den här situationen, medan de indirekta effekterna av en sådan åldersgräns totalt sett kan bli katastrofala.
Egentligen skulle jag vilja utsträcka detta resonemang även till det språkbruk jag hittills använt mig av, nämligen det språkbruk som tillåter att man betraktar människor som olika mycket värda. Jag tror att även i detta avseende bör man se till det emotionella klimatet och fråga sig om ett sådant språk passar in i det samhälle de flesta av oss drömmer om. Jag tror inte det, dvs. jag tror ingen tjänar på att man på ett uttalat sätt klassificerar människor i termer av deras olika värde, även om man i princip skulle kunna göra det. jag tror alltså att man ska skilja mellan ett rent teoretiskt värde och ett praktiskt värde av människan och hålla fast vid att i praktiken har människor samma värde - samma människovärde - och att man bara i undantagssituationer bör göra avsteg från denna tanke från myndigheternas sida. Huruvida den situation som filmen beskriver är en sådant undantag kan man i och för sig diskutera. Jag tror att man gör rätt i att prioritera speciellt användbara personer, men jag är återigen tveksam till att det också är rätt att göra åldersdiskrimineringar.
Så ser scenariot ut i filmen Deep Impact (Paramount Pictures, 1998) och den etiska frågan är förstås vilka människor som ska få tillträde till skyddsrummen. I filmen gör man från myndighetens sida ett urval. Man väljer på ett direkt sätt ut tvåhundra tusen människor som består av ledande politiker, forskare och läkare medan man lottar ut åttahundra tusen platser till övriga amerikanska medborgare. Men det finns en viktig restriktion; lotterna fördelas bara på personer under femtio år. (Andra länder har egna skyddsrum.)
Detta är intressant, eftersom jag tror att de flesta av oss frågar sig om det är etiskt rätt att göra så. Låt oss först fundera över att man gav fribiljett till läkare och forskare.
Ser vi på vad man vill uppnå, nämligen att bevara civilisationen och samhället så intakt som möjligt, är det väl inte mycket att säga om att man väljer ut läkare och forskare, eftersom de behövs dels i skyddsrummen, men framför allt behövs de när man ska bygga upp samhället på nytt.
ÄR VI LIKA MYCKET VÄRDA?
Antag alltså att det råder enighet om att man bör vika ett antal platser åt läkare och i första hand naturvetenskapligt orienterade forskare. I viss mening är alltså dessa personer viktigare än personer som inte besitter deras kunskap. Innebär det också att de är mer värda än andra människor? Är en skicklig läkare i den här situationen mer värd än andra människor?
Vi är uppfostrade i en värdetradition där vi tänker oss att alla människor har ett människovärde och dessutom att alla människor har detta värde i samma utsträckning. Alla människor är i någon fundamental mening lika mycket värda.
Men man skulle kunna säga så här: vi bör visserligen prioritera duktiga forskare i den situation som råder i filmen liksom vi också bör göra liknande prioriteringar även under omständigheter som inte är fullt så dramatiska som de är i filmen - t.ex. om ett land eller en region drabbas av födobrist finns det en poäng i att se till att läkarna får i sig så mycket mat att de kan hjälpa andra människor. Detta är inte det samma, kan man hävda, som att säga att läkarna är mer värda än andra människor.
Men detta är problematiskt, för vad menar man när man säger så? Vad betyder det att alla människor är lika mycket värda om vi ändå bör rädda vissa människor framför andra i den här sortens nödsituation? Blir inte talet om att alla är lika mycket värda ett tomt prat, utan något egentligt innehåll? Tanken med att ha ett värde som är lika stort som andras bör väl ändå vara att man ska kunna dra fördel av det när man som bäst behöver det.
PRIVAT OCH SOCIALT MÄNNISKOVÄRDE
För att reda ut den här frågan kan det vara användbart att diskutera vad det finns för olika slag av människovärden. För enkelhetens skull kommer jag att fokusera på vissa fundamentala kategorier av värden, och företrädesvis på faktiska värden i motsats till potentiella eller möjliga sådana.
Det värde som jag tycker att det är enklast att utgå från är det värde en människa har för sig själv. Vi kan kalla detta för det privata värdet hos en människa. Tanken är att livet är mer värdefullt ju mer en människa får ut av det. Detta värde utgår från personens egna värderingar och preferenser och ju större värde man tillmäter sitt liv och ju mer tillfredsställelse man kan inhösta i sitt liv, desto större privatvärde har livet.
Tillåt mig att illustrera med ett längre citat från en amerikansk journalist som hette Stewart Alsop och som dog i cancer någon gång på 70-talet. Han beskrev sina upplevelser som dödssjuk cancerpatient i en bok och i en passage kan man läsa:
Den tredje natten jag delade rum med Jack i ett litet dubbelrum på tumöravdelningen vid "National Institutes of Health" i Bethesda, så slogs jag av en förfärlig tanke.
Jack hade magcancer, en elakartad tumör som doktorerna bedömde vara ungefär så stor som en handboll. Cancern hade startat fem månader tidigare med en liten tumör i hans vänstra skuldra, och han hade sen dess genomgått flera operationer. Läkarna planerade att ta bort den handbollsstora tumören, men de visste att Jack snart skulle dö. Cancern hade metastaserats och spridde sig okontrollerat.
Vid de föreskrivna klockslagen gav sköterskorna honom en spruta av det syntetiska opiet, vilket hjälpte till att hålla smärtan under kontroll ett par timmar. Sen började han åter jämra sig eller kvida mycket lågt, som om han inte ville väcka mig. Därefter började han yla som en hund.
När detta inträffade kallade antingen han eller jag på en syster och bad om något smärtstillande. klon gav honom kodeintabletter och liknande men de gjorde aldrig någon verklig nytta för honom de påverkade honom inte mer än en halv aspirin skulle påverka en människa som nyss brutit sin arm. Systern brukade förklara så uppmuntrande hon bara kunde att det inte var långt kvar till sprutan "Nu är det bara 50 minuter kvar". Och den stackars Jacks kvidanden och ylningar blev tätare och högljuddare ända tills den välsignade lättnaden kom i form av sprutan.
Den tredje natten allt detta hände, slogs jag av en förfärlig tanke: "Om lack hade varit en hund", tänkte jag, "vad skulle vi ha gjort med honom?". Svaret var uppenbart: en vattendamm och kloroform. Ingen människa med hjärta i kroppen kan låta en levande varelse lida så, till ingen nytta (citerat efter James Rachels, The End of Life, 1985, s. 153).
Låt oss bortse frän frågeställningen varför man inte kunde förse Jack med en konstant tillgång till det syntetiska opiet, när man ändå visste att han snart skulle dö. Vad jag i stället har velat illustrera med exemplet är förstås en situation dar_ ett liv har lågt värde för den som lever det - Jacks liv har ett lågt privatvärde. Hans rumskamrat bedömer t.o.m. hans livs privatvärde som negativt, dvs. det skulle vara mer värdefullt för Jack att slippa från det liv han lever. För så skulle vi resonera om han hade varit en hund vi skulle av barmhärtighetsskäl se till att han fått dö.
Det andra slaget av värde våra liv kan ha är förstås det värde som värt liv har för andra, dvs. det sociala värdet av våra liv. Vi har redan konstaterat att detta värde, liksom privatvärdet, varierar starkt trän person till person. Det finns människor som har kunskaper som är väldigt användbara för andra, t.ex. läkare, politiker, diplomater, lärare osv. Det finns också människor som har andra unika talanger. T.ex. är det svårt att förneka att Madonna eller Ingmar Bergman har ett värde för väldigt många fler människor än vad som gäller de allra flesta av oss.
ETT OBJEKTIVT MÄNNISKOVÄRDE?
Finns det något etiskt relevant värde hos en människa som är oberoende av både det privata och det sociala värdet?
Om det finns ett sådant värde, tycks det vara ett värde som i någon mening finns till oberoende av oss varelser med ett viljeliv. Både privata och sociala värden existerar i förhållande till någon som hyser önskningar och har intressen. Mitt privata värde är det värde min person eller mitt liv har för mig själv, medan det sociala värdet är det värde min person eller mitt liv har för andra än mig själv.
Men antag att det finns normativa värden som är helt oberoende av oss, eller som åtminstone inte är skapade av våra attityder. Detta öppnar en möjlighet att det är helt andra saker än dem vi värderar nu som är värdefulla - tänk om det har ett objektivt värde att vara sadistiskt lagd och att svika sina vänner, tänk om Stalin objektivt sett är mer värdefull än Mahatma Gandhi, tänk om det är objektivt värdefullt att lemlästa spädbarn för sitt nöjes skull!
Det är svårt att acceptera värden som går stick i stäv med alla fundamentala intressen hos medvetna varelser och som dessutom strider mot djupt liggande värderingar som det råder stor konsensus om, och så länge vi inte har några oberoende bevis för existensen av objektiva värden, tror jag att det är enklast att inte räkna med dem.
Detta skulle innebära att det är svårt att hävda att vi människor är lika mycket värda i bokstavlig mening, eftersom vi har konstaterat att det subjektiva värdet, dvs. det privata och det sociala värdet, varierar från person till person. Det skulle i sin tur betyda att det är relativt oproblematiskt att hävda att t.ex. framstående läkare och underhållare ska beredas en plats i de skyddsrum som iordningställts av regeringen - de har nämligen ett större socialt värde än genomsnittsmedborgaren.
Jag tror med andra ord att vi kan argumentera för att vissa grupper av människor bör få företräde till skyddsrummen med hänvisning till dessa människors större sociala värde.
OM ÅLDERSGRÄNSER
Låt oss nu diskutera femtioårsgränsen, som kanske är mer kontroversiell än urvalet av särskilt betydande personer. Alltså, hur kan man mot bakgrund av den här värdediskussionen argumentera för att man hör ha en åldersgräns?
Har en femtioåring normalt sett ett mindre socialt värde än t.ex. en trettioåring? Detta är svårt att avgöra, eftersom de olika aspekterna av det sociala värdet drar åt olika håll vid just den åldern. Samtidigt som fler femtioåringar än trettioåringar har vuxna barn och alltså har färre som är direkt beroende av dem, så kan jag tänka mig att fler femtioåringar än trettioåringar har kunskaper och förmågor som är värdefulla för andra människor. Jag föreställer mig att det kommer med rätt många människor som är femtio och där över i gruppen av särskilt utvalda. I det här avseendet tror jag alltså att det är svårt att entydigt hävda att den medelålders människan statistiskt sett har ett mindre socialt värde totalt än den yngre.
Däremot tror jag att den medelålders och äldre människan är mindre värdefull i den speciella situation filmen handlar om, eftersom det behövs yngre människor för att föra den mänskliga arten vidare när väl stoftmolnet lagt sig. Människor i fertil ålder har ett speciellt värde i den här typen av situation och därmed är man mindre värdefull ju äldre man är och särskilt gäller detta som bekant för kvinnor. A andra sidan är yngre kvinnor mer värdefulla än yngre män, eftersom det för mannens del räcker med en spermabank för att föra arten vidare, medan det behövs så många fruktbara kvinnor som möjligt (åtminstone om vi utgår från dagens bioteknik). Detta kan man ju säga indirekt är ett slags socialt värde, eftersom man som förälder är värdefull för de barn man kan skaffa till världen.
Med andra ord tror jag att man med utgångspunkt från resonemanget kring det sociala värdet kan argumentera för en åldersgräns när det gäller de människor som ska få tillgång till skyddsrummen via lotten. Däremot kan man diskutera om man ska placera åldersgränsen just på det ställe som man gjort i filmen och man kan också diskutera om man bör ha en absolut åldersgräns eller om man i stället hör ta med sig en mindre kvot av äldre människor, för att markera att de inte helt saknar värde ens i denna extrema situation.
ÅLDER OCH VÄRDE
Då tror jag att det är mer kontroversiellt om man med utgångspunkt från privatvärdet skulle kunna argumentera för en åldersgräns. Är en människas liv mindre värt för henne själv ju äldre hon är? Är det under normala betingelser värre för en yngre människa att inte få en plats i skyddsrummen än för en äldre?
Antag att vi går med på att det förefaller som om det finns en värdeskillnad i extremfallet, t.ex. när vi jämför en nittioåring med en femtonåring; innebär det att det också finns en värdeskillnad - även om den är mindre - mellan en femtioåring och en trettioåring?
Jag tror knappast att man skulle upptäcka någon värdeskillnad om man utgick från hur dessa personer själva värderar sitt liv. Jag gissar att det med all sannolikhet upplevs som en lika stor katastrof för femtioåringen som för trettioåringen att inte få en plats i skyddsrummen. Femtioåringen skulle i samma utsträckning som trettioåringen hävda att hennes liv är värdefullt. Men frågan är om en människa alltid har rätt när hon uttalar sig om värdet av sitt eget liv.
Jag tror man ska skilja mellan privatvärdet av mitt liv just nu och privatvärdet av mitt framtida liv. När det gäller värdet av mitt liv just nu, kan det vara svårt för någon annan att veta något säkert om det, eftersom mitt liv just nu sannolikt har det privatvärde jag ger det. Om jag däremot uttalar mig om mitt framtida liv så är möjligheten större att jag grundar det uttalandet på en falsk tro. Jag kan t.ex. tro att jag också i framtiden kommer att trivas eller vantrivas med mitt liv på samma sätt som jag gör nu och jag kan också ha vissa uppfattningar om hur lång den här framtiden blir. Men ibland kan en utomstående vara bättre på att bedöma om dessa föreställningar är korrekta, vilket t.ex. är fallet med en människa som är tillfälligt deprimerad. Objektivt sett kan en sådan människas liv ha större värde än vad hon själv för tillfället tror och det kan mycket väl vara något som en utomstående har lättare att se än den deprimerade människan själv. (Observera att "objektiv" här rör vår kunskap om värdena och inte värdena själva - vi kan alltså ha objektiv kunskap om subjektiva värden.)
På samma sätt kan också en utomstående se att femtioåringens liv har mindre totalt privatvärde än trettioåringens, eftersom hon statistiskt sett kommer att få ut mindre av den tid hon har kvar, oberoende av vad hon själv tänker om saken.
ÅLDERSDISKRIMINERING
Det finns människor som vänder sig kraftigt mot detta sätt att resonera. Den engelske filosofen John Harris formulerar något som han kallar för "antiåldersdiskrimineringsargumentet", som säger att det är orättvist att se på hur lång tid två personer har kvar att leva när de värderar sin återstående livstid lika högt. Alltså, hur lång eller hur kort tid man än har kvar att leva, så gäller det för alla människor att deras återstående livstid i en mening är det enda de har. Och om två människor värderar detta enda som de har lika högt så är det orättvist att prioritera den med den längre återstående livstiden framför den med den kortare, dvs. det är orättvist att prioritera den yngre framför den äldre. Harris illustrerar med ett exempel:
Antag att jag får veta att jag har en dödlig cancersjukdom och att jag har ungefär sex månader kvar att leva. Jag vill emellertid leva denna tid, eller åtminstone tills jag beslutar mig för att livet inte längre är värt att leva. Antag vidare att jag blir inblandad i en olycka men att man låter bli att rädda mig på grund av att min sjukdom är känd för de människor som skulle kunna rädda mig och att det inte finns resurser nog att rädda alla som är inblandade i olyckan. I så fall är jag ett offer för en dubbel tragedi och en dubbel olycka. Först drabbas jag av cancer och av vetskapen att jag bara har en kort tid kvar att leva och sen drabbas jag igen när man talar om för mig att jag tack vare min första olycka också kommer att drabbas av en andra och mer omedelbar olycka. Tack vare att jag en gång haft otur så är inte längre mitt liv värt att rädda (The Value of Life, 1985, s. 89).
Jag anser inte att detta argument håller. Antag att vi jämför en gammal människa med en ung människa och frågar oss vem av dem vi ska rädda om vi tvingas välja. Harris argument (även om han menar att det också finns intuitioner som drar i andra riktningen) säger att det är likgiltigt vem man räddar, om de värderar sitt liv lika högt, eftersom i en mening berövas de lika mycket, nämligen allt de har.
Jag tycker detta är missvisande och kanske t.o.m. falskt, för det finns ju en sak som den äldre människan har och som den yngre människan inte har, nämligen en lång livshistoria. Det innebär att den yngre människan berövas mer än den äldre för hon berövas också möjligheten till en lång livshistoria. Detta är betydelsefullt eftersom jag tror att för de flesta människor är det inte bara så att de värderar sina nuvarande och framtida upplevelser, utan också de upplevelser de haft i livet. Jag kan värdera att jag haft ett rikt liv även då jag inte längre har det. Och väljer man att rädda den äldre framför den yngre så berövar man den yngre en möjlighet till något som den äldre redan förverkligat och som hon därför inte längre kan berövas.
Jag anser alltså inte att antiåldersdiskrimineringsargumentet häller, men jag instämmer med Harris att det finns en stark intuition som föreskriver att man inte ska prioritera yngre framför äldre. Alltså, även om man kan resonera sig fram till att det kanske finns vissa skäl att låta den yngre få företräde framför den äldre, så finns det något stötande i tanken. Det bär emot att nedprioritera den äldre och frågan är varför det är så - vad är det för slags intuition som säger att man inte ska diskriminera äldre? Varför menar vi t.ex. att det är stötande att satsa mindre pengar på de gamla i samhället med motiveringen att de ändå inte har så långt kvar att leva? Är det för att vi anser det orättvist att behandla de äldre sämre än de yngre?
Det finns de (t.ex. Dennis McKerlie i artikeln "Equality between Age-Groups", 1992) som menar att det inte handlar om orättvisa, åtminstone inte om man med rättvisa menar att fördelningen av tillgångar och fördelar i samhället ska ske någorlunda jämlikt.
Det rimliga när man testar jämlikheten är att jämföra det som man kan kalla för kompletta liv, för det är nämligen så vi resonerar nar det gäller vårt eget liv - vi kan försaka vissa ting under en period av vårt liv för att kompenseras under en annan period och när vi därför bedömer kvaliteten på våra liv är det framför allt den totala kvaliteten på våra kompletta liv som är grunden för vår bedömning.
Antag att man satsar resurser på de yngre i stället för de äldre med motiveringen att en viss resurs kan göra mer nytta för en yngre än för en äldre ja, då kan man knappast hävda att detta är orättvist, eftersom normalt sett kommer de som är yngre att bli äldre och de som är äldre har en gång varit yngre. Därför kan kvaliteten på deras liv som helhet bli likvärdig.
Jämför detta med att man skulle satsa mer resurser på män än på kvinnor i samhället, vilket är fallet redan i dag. Detta kan man kritisera ur jämlikhetssynpunkt om man jämför kvaliteten hos kompletta liv, eftersom det förmodligen kommer att höja kvaliteten på mäns liv jämfört med kvinnors. Här finns alltså en orättvisa som inte på samma sätt finns när vi diskuterar prioriteringar mellan åldersgrupper.
MÄNNISKOVÄRDESPRINCIPEN
Därför kan man mena att det är en rättighetsintuition snarare än en rättviseintuition som föreskriver att man inte ska diskriminera äldre. Problemet med att särbehandla äldre människor är att man kränker vissa fundamentala mänskliga rättigheter. De mest fundamentala är rätten till liv, frihet och personlig trygghet. Åldersdiskriminering är inte förenligt med den människovärdesprincip som i Ingemar Hedenius formulering proklamerar...
att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan (Om människovärde, 1982, s. 19).
Det är också denna princip som fått utredningen om prioriteringar inom hälso och sjukvården att fördöma prioriteringar enbart på grundval av hög ålder. Man skriver:
Utifrån principen om alla människors lika värde är hälso och sjukvårdens uppgift att i största möjliga utsträckning ge alla den vård de behöver och kan förväntas ha nytta av. Kronologiska åldersgränser får därför inte tillämpas vid ställningstagande till medicinska åtgärder (Vårdens svåra val, 1993, s. 102).
Liksom Hedenius skulle jag emellertid vilja hävda att människor åtminstone teoretiskt sett kan omfattas av människovärdet i ovanstående betydelse men ändå ha olika värde. Hedenius menar att människovärdesprincipen är fullt förenlig med "det förhållandet att alla människor ingalunda är lika värdefulla. Onyttiga och nyttiga människor, etiskt undermåliga och normala, ointressanta och betydelsefulla, alla har samma människovärde." (s. 19)
Tanken är sålunda att vi skiljer mellan det värde vi är beredda att tilldela andra och de grundläggande rättigheter vi vill tilldela andra för att förhindra att det görs (vissa) prioriteringar på grundval av människors olika värde. Vi kan hävda att människor är olika värda men samtidigt mena att detta inte får betyda att man gör skillnad mellan människor, t.ex. i vården.
Jag anser att människovärdesprincipen i denna betydelse är en viktig princip, framför allt därför att den befäster ett slags emotionellt klimat i samhället som jag tror att alla människor är betjänta av. Det finns ett värde i att arbeta för en grundtrygghet för alla människor som det är lätt att argumentera för och människovärdes principen bidrar med all sannolikhet till ett mildare samhällsklimat.
Av denna anledning tror jag också att det är problematiskt att sätta en femtioårsgräns som man gör i filmen, eftersom det kan befästa ett slags krass människosyn hos de överlevande som de kanske har svårt att göra sig kvitt senare. Med andra ord tror jag att resonemanget kring det privata och sociala värdet av människogrupper bara i en ytlig bemärkelse kan stödja en åldersgräns i den här situationen, medan de indirekta effekterna av en sådan åldersgräns totalt sett kan bli katastrofala.
Egentligen skulle jag vilja utsträcka detta resonemang även till det språkbruk jag hittills använt mig av, nämligen det språkbruk som tillåter att man betraktar människor som olika mycket värda. Jag tror att även i detta avseende bör man se till det emotionella klimatet och fråga sig om ett sådant språk passar in i det samhälle de flesta av oss drömmer om. Jag tror inte det, dvs. jag tror ingen tjänar på att man på ett uttalat sätt klassificerar människor i termer av deras olika värde, även om man i princip skulle kunna göra det. jag tror alltså att man ska skilja mellan ett rent teoretiskt värde och ett praktiskt värde av människan och hålla fast vid att i praktiken har människor samma värde - samma människovärde - och att man bara i undantagssituationer bör göra avsteg från denna tanke från myndigheternas sida. Huruvida den situation som filmen beskriver är en sådant undantag kan man i och för sig diskutera. Jag tror att man gör rätt i att prioritera speciellt användbara personer, men jag är återigen tveksam till att det också är rätt att göra åldersdiskrimineringar.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-06
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979