Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Filosofi

Om humanvetenskapernas samhällsroll - teori och tillämpning

Av Bengt Hansson, f 1943, professor i teoretisk filosofi, Lunds universitet
I de senaste årens framtidsdebatt har allt fler betonat den viktiga roll humanvetenskaperna och kulturen kommer att spela. Detta är givetvis ett glädjande scenario för alla kulturvetare och kulturälskare som så länge befunnit sig i trist bakvatten. Men ännu har inte någon på riktigt allvar ställt frågan hur humanvetenskaperna skall kunna leva upp till sådana förväntningar. Det går knappast bra i de gamla ullstrumporna. Humanvetarna är måhända mogna att ta ett rejält steg i naturvetarnas riktning och mer intressera sig för de grundläggande, principiella sambanden. Verklig nytta stammar nämligen ur - teoretisk kunskap.
Då och då tröttnar humanister på allt tal om nyttotänkande och tekniska framsteg som det enda legitima skälet att bedriva vetenskap. Man ryter till och vill militant försvara rätten att vara onyttig, att ägna sig åt vita contemplativa, att odla sina inre kvaliteter. Gärna hänvisar man till Aristoteles och hans vision av "det goda livet" som tillvarons mål.
 
Själv njuter jag gärna ett gott liv. Jag har kunnat bosätta mig i ett behagligt område, eftersom jag med bil lätt når alla de ställen jag behöver besöka. Jag har ett hus med alla tekniska bekvämligheter och behöver varken hugga ved för att hålla värmen eller bära vatten för att tvätta mig. Jag får intellektuell stimulans eftersom snabba flygplan och billiga biljetter gör att jag kan träffa världens främsta forskare inom mitt område på konferenser och seminarier. Och med ett välutrustat sjukhus på några kilometers avstånd känner jag också trygghet för mig och mina barn när det gäller akuta hälsoproblem. Min lilla nätta bärbara dator gör att jag kan sitta i en vilstol på gräsmattan och skriva den här artikeln, alltmedan kylskåpet håller champagnen kall. Så visst förstår jag tjusningen med det goda livet. Men jag anar, långt ner i det undermedvetna, att jag inte har förtjänat det helt och hållet på egen hand.
 
Och som humanist är jag naturligtvis historiskt bildad och vet att vetenskapen uppstod när stadsbildningarna blev så pass stora och välmående att en arbetsdelning uppstod och vissa klasser kunde dra sig undan ansvaret för den direkta dagliga försörjningen. Antikens kulturella blomstring byggde på slavarbete, och vi känner oss därför mer moraliskt högtstående än Platon och Aristoteles. Skälet är att vi i dag använder tekniska anordningar i stället för tillfångatagna barbarer.
 
Som vanligt bland sysslolösa överklassare får jag dock då och då anfall av filantropi. Kanske skulle mina vetenskaper, humanvetenskaperna, på något sätt kunna hjälpa också dem som sysslar med det yttre livet, vita activa? Den nytta man brukar tala om i samband med humanvetenskaperna gäller kanske främst att hantera de sociala effekterna av utvecklingen inom teknik och medicin, t.ex. av Internet och fosterdiagnostik. Skulle inte t.ex. djupare insikter om psykologiska och sociala drivkrafter, bättre förståelse av människans tänkande, mer människokännedom genom litteraturstudier, ett större historiskt perspektiv, och en klarare medvetenhet om etiska problem kunna hjälpa oss att styra denna utveckling så att den leder till en bättre värld?

 

EN DISTINKTION


Svaret är naturligtvis i princip ja. Frågan är bara hur det ska ske. Det tas nämligen ofta för givet att man styr forskningen i samhällsnyttig riktning genom att göra riktade satsningar på ämnesområden som anses angelägna ur samhällssynpunkt, t.ex. gen-etik eller informationsteknologi. Denna fråga tenderar att blandas ihop med frågan om det överhuvudtaget är legitimt att samhällsnyttan får styra humanvetenskaplig forskning. Men frågan om mål/medel är en empirisk fråga och legitimitetsfrågan en ideologisk fråga.
 
I den ideologiska frågan är den vanliga inställningen att acceptera samhällsnyttan som legitim utan att därmed förneka att det också finns andra goda skäl att bedriva vetenskap. Så tycker även jag. Men i den empiriska frågan är jag starkt skeptisk till det gängse synsättet. De riktade satsningarna är ett recept som har fungerat väl inom naturvetenskap och teknik men som inte i oförändrad form kan överflyttas till humanvetenskaperna. För att motivera mitt påstående krävs en noggrannare analys av vetenskapens inre dynamik. Den ska jag återkomma till, men först ska jag granska ett argument för ökade satsningar på humanvetenskaperna, som kan te sig lockande för humanister men som är farligt på sikt.

 

DET RÄCKER INTE MED ATT DET ÄR VIKTIGT


Enligt ett vanligt och ganska snävt synsätt betraktas teknik och naturvetenskap som motorn i välfärdssamhället. Alltså är det där som forskningsinsatserna ska göras, anser man. Humanvetenskaperna kan däremot inte peka på motsvarande direkta nytta och kan därför inte påräkna nysatsningar, ja, måste kanske räkna med neddragningar. Detta är den dominerande synen i utredningen Forskning 2000, som lades fram i november 1998, men som inte ledde till några konkreta förslag i 1999 års forskningsproposition.

Det finns dock ett annat, bredare synsätt, som på senare år blivit allt vanligare. Välfärden skapas inte av de tekniska framstegen som sådana, den skapas av det sätt på vilket människor använder dem. Bilen uppfanns för att lösa de transportbehov som fanns då, men dess verkliga betydelse visade sig i ett längre tidsperspektiv vara betydligt mer mångfasetterad: den har skapat nya transportbehov, möjliggjort långt större arbetsdelning och ekonomisk effektivitet, motverkat människors provinsialism, styrt vår stadsplanering och regionalpolitik, gett oss existentiella upplevelser av fart och makt, orsakat krig om oljeresurser, påverkat folkhälsan, osv.
 
Det avgörande är alltså hur människan utnyttjar de möjligheter som teknik och naturvetenskap ger. Det är därför inte svårt att hävda att vetenskapen om människans inneboende förmåga och begränsningar och om hennes villighet och förmåga att samverka i organiserade former är lika viktig som vetenskapen om naturens villkor och möjligheter.
 
Inom t.ex. miljöforskningen finns redan ett medvetande om detta, och för dem som drömmer om ett kommande kunskaps och informationssamhälle borde det vara självklart - informationskanaler är bara transportleder, och vad som till slut kommer att transporteras på dem beror på mänskliga värderingar och drivkrafter. Vi vet t.ex. ännu inte vad Internet i framtiden kommer att användas mest för: att söka information, kopiera musik, göra reklam, distribuera porrbilder, ge distansundervisning, sprida desinformation, handla varor, sprida politisk propaganda, eller för något annat.
 
Det är alltså lätt att skriva långa listor över alla de sorters människo- och samhällskunskap som behövs i samhället. Hela denna argumentation leder därför till den retoriska frågan om det inte i stället är humanvetenskaperna man borde satsa mest på, av rena nyttoskäl? Det är frestande för humanvetare att svara ja på den frågan, men också farligt - det är att ställa ut växlar med osäker täckning.

Jag tror nämligen att argumentet visserligen leder till ratt slutsats - att humanvetenskaperna är viktiga också för konkreta samhällsproblem - men att skälen ar fel. Att rent ryggmärgsmässigt kräva mer forskning inom ett ämnesområde bara för att området är viktigt är alltför enkelspårigt. 'Det är rutinmässig utfyllnadsforskning som snabbast och lättast suger åt sig nya pengar. Vill man ha kvalitet och förnyelse av forskningens inriktning måste man vara mer sofistikerad.

 

TRE TESER


Detta påstående behöver naturligtvis motiveras noggrannare, vilket kräver en djupare undersökning av forskningens inre struktur. Mitt resonemang i fortsättningen kan sammanfattas i tre teser som dag ska försöka etablera i tur och ordning:
 
a) Det finns en strukturell skillnad mellan natur och humanvetenskaper som gör att riktade satsningar på särskilda områden har bättre effekt inom naturvetenskaperna än inom humanvetenskaperna. Denna skillnad beror emellertid inte på natur respektive humanvetenskapernas inre natur, utan på att de befinner sig på olika stadier i sin utveckling.
 
b) Det är dock möjligt att säga hur humanvetenskaperna skulle kunna utvecklas för att ge substantiella bidrag till olika samhällsproblem. En sådan utveckling skulle samtidigt innebära fördjupad grundforskning.

C) Om man vill styra forskningen i den riktningen bör man inte stödja särskilda ämnesområden på bekostnad av andra, utan i stället stödja forskning om underliggande mekanismer på bekostnad av kartläggnings- och utfyllnadsforskning.

 

DET TEKNISKA OCH DET TEORETISKA KUNSKAPSINTRESSET


I stället för att dela in vetenskaperna i natur- och humanvetenskaper, det vill säga efter vilken del av verkligheten de studerar, ska jag dela in dem efter vilka drivkrafter som motiverar dem. Den indelningsgrunden är mycket äldre och mera fundamental än uppdelningen i natur och humanvetenskaper och också av större betydelse ur forskningspolitisk synpunkt.

Det finns nämligen två radikalt olika typer av verksamhet som båda går under beteckningen "vetenskap". Den ena består i att man systematiskt samlar in kunskap om hur man gör för att lösa ett konkret problem: Hur botar man cancer? Hur räknar man ut en satellitbana? Hur minskar man markförsurningen? Hur lär man ut främmande språk till vuxna? Hur löser man internationella konflikter? Hur tolkar man litteratur från äldre tider?

Vetenskap av typen "hur ska man göra?" har förmodligen funnits lika länge som det funnits organiserade samhällen - det finns skriftliga källor sedan 1700-talet före Kristus. Man säger att den drivs av ett tekniskt kunskapsintresse (av grekiska techne, konstskicklighet).
Den typen av forskning lämpar sig väl för riktade satsningar och drivs i Sverige av en rad sektorsorgan.
 
Den andra typen av vetenskap drivs av människans inneboende behov att skapa struktur i sin förståelse av världen. Man frågar: "Hur fungerar världen?" eller "Varför är det så här?". Vad är medvetandet och hur förhåller det sig till materien? Varför kan man inte dela upp allting i mindre delar i oändlighet? Varför växlar vädret? Varför liknar barn sina föräldrar? Varför uppstod demokratin i Europa? Varför finns det så många likheter mellan skapelseberättelser från olika delar av världen?
 
Sådant tänkande föddes i Grekland på 500-talet före Kristus. Till en början var det ren spekulation men så småningom kom det i allt större kontakt med empiriska observationer. Det har gradvis förts in i olika vetenskaper, först i de fysiska naturvetenskaperna, sedan i de biologiska, och i samhällsvetenskaperna i mycket varierande takt och omfattning. Detta teoretiska kunskapsintresse (efter grekiska theoria, skådande) söker efter världens fundamentala mekanismer - de är ofta svåra att hitta, men när man väl hittar dem leder det till stora genombrott. Sådan forskning är mycket svårare att forcera fram och kan sällan målstyras.
 
 

TILLÄMPNING OCH TEORI


Det paradoxala är att det tekniska kunskapsintresset, "hur gör man?" -forskningen, trots sin medvetna nyttoinriktning, aldrig ensamt lett till några betydande genombrott (men väl till väsentligt höjd effektivitet på den nivå man redan befunnit sig). De hippokratiska läkarna i det antika Grekland är ett typiskt exempel: i detaljerade fallbeskrivningar samlade de sin tids vetande till stor nytta för sina patienter, men de kom aldrig på iden att ställa frågor om kroppens inre mekanismer, t.ex. organens funktion. Den hippokratiska skolan dog också mycket riktigt ut efter cirka 200 år, dignande under tyngden av en allt större börda av osmält detaljkunskap, utan förmåga att höja sig till en ny nivå av förståelse av biologiska funktioner och orsaker.
 
Redan tidigare hade andra antika tänkare spekulerat över materiens innersta byggstenar - om det fanns ändligt eller oändligt många, vilka olika kategorier som fanns, vad som fick dem att kombineras eller separeras, osv. Det var typiskt spekulativ "hur fungerar världen?" -forskning, driven av ett teoretiskt kunskapsintresse. Den behövde lång tid för att mogna, men ledde så småningom till att man förstod kemiska ämnens uppbyggnad och atomernas natur och därmed till slut till att man kunde syntetisera skräddarsydda läkemedel.
 
Exemplet är typiskt och långt ifrån unikt. Det teoretiska kunskapsintresset bryter sina egna vägar, och de stora sprången i den tekniska förmågan att bota sjukdomar sker genom att man ser möjligheterna att haka på teorin och inte genom någon storsatsning på kliniska studier. Genom att inte samla på sig mer detaljer, utan fråga efter fundamentala mekanismer, hittar man helt nya infallsvinklar, som kan innebära väsentliga genombrott. Nästa steg blir därför att närmare studera hur tekniskt och teoretiskt kunskapsintresse växelverkar.

 

VETENSKAPENS INRE DYNAMIK - HUR DE BÅDA KUNSKAPSINTRESSENA SAMVERKAR


Det bästa exemplet att starta från är också det mest betydelsefulla - Newtons Principia från 1687 och hans egen redogörelse för dess vetenskapliga metodik. Genom Principia skapades en helt ny vetenskap, senare kallad fysik, ur naturfilosofin. Visserligen utgick Newton från Keplers upptäckt att planetbanorna var ellipser med solen i ena brännpunkten, men han angrep problemet på ett helt annat sätt. Medan astronomin för Kepler var en del av den tillämpade matematiken, och astronomens arbete bestod i att beräkna parametrar så att observationsdata kunde anpassas till på förhand givna modeller, så betraktade Newton himlakropparna som fysiska föremål som lydde fysikaliska lagar på samma sätt som andra föremål. När fysikens rörelselagar väl var kända, kunde planetbanorna härledas i stället för att postuleras.
 
Själv har Newton beskrivit sin metod på följande sätt - långt i efterhand och säkert mer som en idealisering än som en redogörelse för det historiska förloppet: först analyserar man en mängd data inom ett givet område (i detta fall observationer av himlakroppars positioner) och "härleder" därifrån ett litet antal lagbundenheten (t.ex. gravitationslagen) som återspeglar fundamentala mekanismer i verkligheten. Sedan vänder man på steken, bortser från de data man utgått från, och visar att lagbundenheterna räcker för att de åter ska kunna härledas. Det gör man dels för att kontrollera att man har gjort rätt, dels för att visa att man har hittat samtliga lagar. Till sist kan man tillämpa samma lagar på helt andra fenomen, t.ex. tidvattensvågor och pendelrörelser.
 
Enligt Newton arbetar vetenskapen på två växelverkande plan. Ett plan innehåller de observerbara fenomenen i världen. Vi kan kalla det observationsplanet. Ett annat innehåller de olika fundamentala generella mekanismer som styr världen, ofta inte direkt observerbara. Det kan vi kalla teoriplanet. Vi kan illustrera deras växelverkan i en serie diagram med observationsplanet underst och teoriplanet ovanför.
 
Diagram 1 illustrerar de första stegen i Newtons process. (Figurer finns i det tryckta exemplaret.) På det undre planet, bland fenomenen i världen, finns ett antal observationer som har med planeternas positioner att göra. Från dessa "härleder" Newton bland annat gravitationslagen, som är en fundamental mekanism på teoriplanet. Från gravitationslagen, tillsammans med Newtons tre övriga rörelselagar, kan man logiskt härleda alla tänkbara fakta om planeternas positioner, inklusive de observationer som redan gjorts.

Men metodens styrka ligger i att man får förklaringar av många andra fenomen på köpet. Newton intresserade sig särskilt för tidvattensvågor, jordens avplattning samt pendelrörelser, som alla kunde förklaras med hjälp av hans lagar, men de utgör naturligtvis bara ett axplock bland alla fenomen i naturen som täcks av lagarna.

Diagram 2 visar detta. (Figurer finns i det tryckta exemplaret.) Det som Newton först och främst ville framhäva var att den vetenskapliga metodens effektivitet beror på att den från en begränsad klass av empiriska observationer (t.ex. planetpositioner) på det undre planet kan identifiera några få principer på teoriplanet, som räcker för att förklara många fler fenomen än dem man utgick ifrån på observationsplanet.

 

NATURVETENSKAPENS PRINCIP


Låt oss nu lämna Newton och i stället se hur naturvetenskapen i sin helhet gestaltar sig. Jag tror att den kan åskådliggöras som i diagram 3. (Figurer finns i det tryckta exemplaret.) Under tidernas lopp har man funnit många olika fundamentala mekanismer som vi kan rita in på teoriplanet, bredvid gravitationslagen. Från var och en av dem går det många pilar nedåt, dvs. varje mekanism påverkar många av de konkreta fenomen som finns på observationsplanet. Om vi å andra sidan startar underifrån, från de konkreta fenomenen, finner vi att vart och ett av dem är styrt av många olika lagar och mekanismer.
 
Detta synsätt bygger på en världsbild som grovt förenklad ser ut så här: världen styrs av ett antal fundamentala mekanismer, som vi inte kan observera direkt men som lämnar spår efter sig i den synliga verkligheten. Naturvetenskapen består i att undersöka dessa spår på observationsplanet för att finna mekanismerna på teoriplanet. Historiskt inträffar den moderna naturvetenskapens glansperiod när den medvetet börjar utnyttja detta synsätt. Dess styrka ligger i växelspelet mellan de två planen.
 
Här kan vi nu återknyta till det tekniska respektive det teoretiska kunskapsintresset. Under antiken speglade de två skilda verksamheter. I termer av våra diagram kan vi uttrycka saken så, att företrädare för det tekniska kunskapsintresset (t.ex. de hippokratiska läkarna som jag nämnde ovan) enbart intresserade sig för konkreta fenomen på observationsplanet och företrädare för det teoretiska enbart för allmänna principer på teoriplanet. De kom aldrig i kontakt med varandra. Platons lära om formerna och Demokritos' lära om atomerna kan visserligen ses som försök att överbrygga klyftan, men de förblev alltför allmänt hållna för att leda till konkreta resultat, även om Demokritos var nära.
 
I dag är det annorlunda. Den som studerar ett konkret fenomen, vare sig han bara vill förstå det eller har ett tekniskt kunskapsintresse, dvs. vill lösa ett problem, startar i en punkt på observationsplanet och följer pilarna uppåt för att se vilka naturlagar som är tillämpliga. Han kan sedan utnyttja dessa direkt för att söka lösningar, eller följa andra pilar nedåt för att se vilka som är `syskonproblem' till hans eget och få inspiration till lösningar från dem. Den som däremot har ett renodlat teoretiskt kunskapsintresse, dvs. vill utforska hur världen innerst inne fungerar, arbetar på teoriplanet och följer pilarna nedåt för att kontrollera att han är på rätt väg. Poängen är att båda typerna av forskning utnyttjar samma nätverk av länkar, fast de närmar sig det från olika håll. Båda tjänar på att man etablerar så många och så generella samband som möjligt.

 

HUMANVETENSKAPENS SITUATION


Hur ser det då ut för humanvetenskaperna? Där diskuterar man inte lika gärna generella mekanismer, särskilt inte sådana som spänner över flera ämnesområden. Visst teoretiserar humanvetare ibland, men ganska ofta blir det bara ad hoc-teorier för ett speciellt fenomen, även om jag kommer att nämna exempel på motsatsen nedan. Situationen är mer som i diagram 4. (Figurer finns i det tryckta exemplaret.) I en mening är det bara en gradskillnad jämfört med naturvetenskaperna - färre länkar mellan de båda planen - men det är en skillnad som får tydliga konsekvenser: mindre möjlighet till växelverkan mellan de båda planen och därmed svagare internt utvecklingstryck, sämre möjligheter att lösa konkreta problem på ett integrerat sätt, större autonomi för ämnestraditioner och därmed mer utrymme för dogmatism och klia-varandra-på-ryggen-nätverk, etc.

 

OM TVÄRVETENSKAP


Våra diagram kan hjälpa oss att förstå det nu så populära begreppet tvärvetenskap. Det visar sig nämligen att det finns två slags verksamhet som båda brukar kallas tvärvetenskap. Det ena, som vi kan kalla samarbete, utgår från ett konkret problem, dvs. från en punkt på observationsplanet, som har flera länkar uppåt till olika fundamentala mekanismer. Arbetsgången är att integrera olika specialistkunskaper genom att tillämpa dem i allt specifikare kontexter. Många insikter från teoriplanet knyts därmed samman till en punkt på observationsplanet. Det är vanligt att t.ex. hälso- och miljöproblem har denna karaktär.
 
En annan typ av tvärvetenskap, som kan kallas korsbefruktning, är i mycket en spegelbild av samarbetet. När man samtidigt har kunskap om flera av fenomenen på observationsplanet kan man notera gemensamma drag hos dem och ana att de är utslag av en och samma verkande mekanism på teoriplanet. På så sätt upptäcker man nya länkar i diagrammet. Arbetsgången ä att finna generella samband genom att lyfta bort skikt efter skikt av specifika kontexter. Många erfarenheter från observationsplanet knyts därmed samman till en fundamental princip på teoriplanet. Det är vanligt att vetenskapliga genombrott har denna bakgrund.

Distinktionen mellan samarbete och korsbefruktning som två typer av tvärvetenskap har med arbetssättet att göra och är inte densamma som distinktionen mellan tekniskt och teoretiskt kunskapsintresse, som gäller drivkrafterna. Visserligen hänger de nog samman så, att man bör satsa på korsbefruktning om man vill gynna det teoretiska kunskapsintresset, men om man vill gynna det tekniska kunskapsintresset kan man välja både samarbete och korsbefruktning, alltefter situation. Samarbete använder de länkar som redan finns och är därför effektivt när nätverket mellan de båda planen är välutvecklat, medan omvägen över korsbefruktning kan vara lämplig när länkarna är otillräckliga och mer fundamental förståelse saknas.
 
Den skillnad mellan natur- och humanvetenskaper som diagram 3 och 4 visar betyder, att medan det inom naturvetenskaperna ofta kan ge god utdelning att arbeta med tvärvetenskap i form av samarbete, så behövs det inom humanvetenskaperna en förstärkning av forskningen om fundamentala och ämnesövergripande mekanismer innan detta blir effektivt. Det som behövs är i stället tvärvetenskap i form av korsbefruktning.

 

TILLBAKA TILL DE TRE TESERNA


Resonemanget i föregående avsnitt kan ses som ett argument för den första av de teser jag ställde upp, nämligen att det finns en strukturell skillnad mellan natur och humanvetenskaper som gör att man inte kan förvänta sig konkreta problemlösningar av de senare på samma sätt som av de förra. I en tidigare artikel i Tvärsnitt 1997:1 har jag argumenterat för att denna skillnad inte är oupplösligt förenad med natur respektive humanvetenskapernas innehåll utan snarare beror på att de befinner sig på olika stadier i sin utveckling. Diagram 4 kunde faktiskt illustrera renässansens naturvetenskap lika väl som dagens humanvetenskap.
 
Min andra tes var att humanvetenskapen på en och samma gång kan utvecklas mot fördjupad grundforskning och mot ökad praktisk användbarhet. Det jag syftar på är naturligtvis sådan forskning om fundamentala ämnesövergripande problem, t.ex. genom korsbefruktande tvärvetenskap, som jag redan har nämnt. För att verkligen visa detta krävs att jag på ett detaljerat sätt analyserar forskningslägen och forskningsmöjligheter, vilket jag inte har plats för här. Men på ett mer skissartat sätt kan följande tre exempel visa vad jag menar:
 
Drivkrafter för mänskligt handlande. Vetenskaper som ekonomi, statsvetenskap, sociologi och historia sysslar med mänskligt handlande, men betonar olika drivkrafter och har ganska olika teoretiska ambitioner. En generell teori för mänskligt handlande skulle kunna visa hur dessa olika angreppssätt förhåller sig till varandra och därmed ge en säkrare grund för ämnesforskningen när det gäller att finna relevant empiriskt material. Sådan grundforskning skulle ha omedelbar praktisk betydelse för t.ex. forskning om trafik, hälso- och miljöbeteende.
 
Naturlig estetik. När våra sinnen påverkas sker två saker: det skapas ett slags inre bilder som representerar yttervärlden och därigenom utgör empirisk kunskap, och det skapas en annan typ av upplevelser som inte direkt representerar något, utan snarare är ett slags mentala tillstånd, som vi ofta ger ett värdeinnehåll. Studiet av de förra utgör kunskapsteorin och studiet av de senare utgör estetiken i detta ords ursprungliga betydelse, en vetenskapsgren som ingalunda enbart, eller ens främst, intresserar sig för konstföremål utan för världen sådan den möter våra sinnen. Den naturliga estetiken skulle kunna utgöra en mer fundamental bas för de värden man studerar inom t.ex. litteratur, konst och musikvetenskap, etik, psykologi och religionsvetenskap, samtidigt som den skulle kunna kasta ljus över människors sätt att ordna sina liv i smått och stort och därmed över en rad samhällsproblem som har sin grund i livsstilsfrågor.
 
Hur man kompletterar partiell information. Inom praktiskt taget alla ämnen, men särskilt inom t.ex. arkeologi, historia, praktisk juridik och antropologi, gäller det att bygga en trovärdig helhetsbild på basis av ganska selektiv information. Principerna för hur man gör detta är sällan explicita, även om ett antal klassiska fallgropar är väl kända. Mycket finns att hämta från psykologi, vetenskapsteori och statistik, men det behöver kompletteras för specifikt humanvetenskapliga förhållanden. Samtidigt som sådan forskning skulle ge större tyngd åt humanvetenskapliga resultat skulle den också lära oss något om hur människor bildar sig åsikter och omvärldsbilder (eller fördomar), en fundamental sak för att förstå det politiska livet och förutsättningarna för demokrati.
 
Min tredje tes var att man inom humanvetenskaperna hellre bör tänka längs dimensionen forskning om grundläggande mekanismer kontra kartläggningsforskning och stödja den förra på bekostnad av den senare, än längs den konventionella dimensionen av uppdelning i forskningsområden och göra riktade satsningar på de områden som förefaller omedelbart relevanta. Inom naturvetenskaperna är riktade satsningar ett sätt att effektivisera avkastningen av investeringar som byggts upp under lång tid, men humanvetenskaperna är underinvesterade och måste först lägga resurser på basen innan sådana satsningar kan löna sig. Att försöka tillmötesgå felaktiga förväntningar på snabba svar leder lätt till trivial utfyllnadsforskning.
 
Konstigt nog är det nämligen ofta så att man inte bäst gynnar genombrott i forskningen inom ett visst område genom att satsa mer på området som sådant. När tvärvetenskap i form av korsbefruktning verkligen lyckas leder den vanligen till att innehållet i en disciplin helt förändras även om den gamla etiketten behålls. Den moderna utvecklingen inom biologin är ett bra exempel. Struktur och molekylärbiologins succé under de senaste decennierna bygger huvudsakligen på halvsekelgammal grundforskning i fysik, kemi och matematik, framför allt på möjligheten att göra strukturbestämningar med röntgenstrålning, men även t.ex. på utnyttjandet av kärnmagnetisk resonans.

Litet hårdraget kan man säga att det snarare är fysiken som har trängt in på en ny domän än den tidigare biologin som har gjort framsteg. Inte heller är det troligt att stora fortsatta satsningar på molekylärbiologi kommer att ge mycket annat än utfyllnadsforskning. Nya genombrott kommer att gälla andra saker än proteinernas struktur, t.ex. hur de fyller sin funktion i cellen eller hur de bildar självorganiserande system. Även här kommer impulserna troligen från tvärvetenskap i form av korsbefruktning, framför allt med fysiken och kemin, men säkert också med matematiken och datavetenskapen.

 

SLUTSATSER


Den forskningspolitiska situationen är alltså helt olika för human respektive naturvetenskaperna. Det är uppenbart att samhällsproblemen kräver insatser från båda hållen, och även integration dem emellan, men därav följer inte att man måste behandla dem parallellt, vare sig i den inomvetenskapliga strategin eller i forskningspolitiken. Jag har genom några diagram försökt fånga en strukturell skillnad mellan de båda typerna av vetenskaper, som visar att den intellektuella infrastrukturen är olika. Det som fungerar bra för naturvetenskaperna behöver därför inte göra det för humanvetenskaperna. Att främja forskning, vare sig man tänker på samhällsnytta eller ren upptäckarglädje, är inte så enkelt som att starta projekt om det som är viktigt, utan man måste se djupare. Det ligger ju i själva forskningens natur att söka efter mer grundläggande samband än dem som omedelbart syns, men den medvetna inriktningen på detta är svagare i human- än i naturvetenskaperna. Den som tvivlar på humanvetenskapernas samhällsrelevans bör därför dra slutsatsen att man snarare bör öka än minska satsningen på dessa vetenskaper, men under förutsättning att satsningen kan styras mot fundamentala frågor.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-11-20
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!