- Startsida
- Tvärsnitt nr 3-4 2011
- Tvärsnitt nr 2:2011
- Tvärsnitt nr 1: 2011
- Tvärsnitt nr 4: 2010
- Tvärsnitt nr 3 2010
- Tvärsnitt nr 2 2010
- Tvärsnitt nr 1 2010
- Tvärsnitt nr 4 2009
- Tvärsnitt nr 3:2009
- Tvärsnitt nr 2: 2009
- Tvärsnitt nr 1: 2009
- Tvärsnitt nr 4:2008
- Tvärsnitt nr 3:2008
- Tvärsnitt nr 2:2008
- Tvärsnitt nr 1:2008
- Tvärsnitt nr 4:2007
- Tvärsnitt nr 3:2007
- Tvärsnitt nr 2:2007
- Tvärsnitt nr 1:2007
- Tvärsnitt nr 4:2006
- Tvärsnitt nr 3:2006
- Tvärsnitt nr 2:2006
- Tvärsnitt nr 1:2006
- Arkiv
Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Historia
Det offentliga samtalet och dess fiender
Text och makt
Av Francis Sejersted, f 1936, professor i historia, Oslo universitet
Yttrandefriheten och det offentliga samtalet är en grundsten för vårt sätt att leva, tänka och vara. Den friheten är inte självklar, och kan aldrig tas för given utan måste ständigt försvaras och diskuteras. Ibland finns möjligheter att ta steg framåt, som då Berlinmuren föll. Ibland handlar det om att försvara det redan uppnådda, som inför hoten från trist reaktionära, högröstade och våldsbenägna nazistiska småstammar. Det inspirerande förslaget till en ny Tryckfrihetsgrundlag i Norge (NoU 1999:27) ledde till en värdefull diskussion. Tvärsnitt 2000 inleds med att utredningens ordförande resonerar om framväxten av det fria offentliga samtalet - och vad som hotar det.
Föreställningen om en tvångsfri kommunikation och det positiva värdet av en sådan, är nytt i historien. Der normala har varit att samhällsauktoriteterna utövat kontroll av medborgarna genom de texter som legat till grund för samhällsordningen och med hjälp av uttolkarna av dessa texter, till exempel präster eller jurister. Kommunikationen har så varit reglerad. Ingen samhällsordning kan baseras bara på rå makt. Den måste vila på etablerade och rimligt erkända auktoritetsförhållanden. Just därför har kontrollen av ordet och därmed av världsbilden varit så viktig. Den fysiska makten och dess hot om sanktioner, var först riktad mot vrångföreställningar och provokationer mot den rådande ordningen. Auktoritetsförhållanden har alltså traditionellt byggts upp, upprätthållits och utvecklats genom kontroll av ordet, det vill säga genom att bygga upp en auktoritativ tolkning av verkligheten.
Utvecklingen bort från denna samhällstyp och mot den säregna borgerliga friheten med tvångsfri kommunikation som ideal, och som något till dels realiserat, är revolutionerande. Det är viktigt, också i detta sammanhang, att vara uppmärksam på att en sådan tvångsfri kommunikation har sin utgångspunkt i kommunikationen i det vi betraktar som den privata sfären, det vill säga i den sfär där den offentliga kontrollen har svårt att tränga in. Sådana intimsfärer finner man naturligtvis i alla samhällen. Existensen av en sådan är emellertid inte tillräcklig för att förklara utvecklingen mot en tvångsfri offentlig kommunikation. Den avgörande faktorn i den processen var i stället den vetenskapliga revolutionen. Det skulle nämligen visa sig att det gamla prästerskapet i längden inte hade mycket att sätta emot den vetenskapliga rationaliteten och den avmystifiering av världen den ledde till.
Det vetenskapliga tankesättet är baserat på ett postulat: sanning nås via en process som är världslig, kulturoberoende och dialektisk. Det sista innebär att sanning är ett resultat av ett meningsutbyte, där framförda påståenden korrigeras i konfrontation med andra meningar. Detta gäller inte nödvändigtvis för helt triviala påståenden som att två plus två är fyra, men det gäller för påståenden som innehåller någon grad av tolkning. Vi människor är felbara, men genom att samtala med varandra och hjälpas åt att undersöka världen kan vi lära oss mer och se på verkligheten på nya sätt. På det sättet kan vi skaffa oss bättre, mer reflekterade uppfattningar. Som felbara behöver vi ett gemensamt förnuftsbruk. Lägg märke till att "sanning" här inte är detsamma som en perfekt insikt som är oberoende av personliga begränsningar, irrationalitet eller maktförhållanden. Nej, det vetenskapliga sanningssökandet handlar om föreställningen att vi genom att lyssna på motargument kan minska inflytandet från sådana begränsningar, av irrationalitet och maktspel, och därigenom uppnå bättre insikt. Utan att känna till motargumenten, kan vi inte veta om vi har rätt. Det föreligger alltså ett nära samband mellan sanning och frihet - yttrandefrihet. Idén om detta nära samband går som en röd tråd genom den liberala samhällsteorin.
Den fria meningsutväxlingen i det offentliga rummet blev under 1700-talet utvidgat från att primärt ha omfattat vetenskapliga och filosofiska spörsmål till att också omfatta politiska stridsfrågor. Med utgångspunkt i vetenskapens postulat om hur vi bäst söker sanningen, utvecklade de liberala samhällsteoretikerna sina synpunkter på hur man kan konstituera ett offentligt rum med fri och öppen kommunikation. Genom detta offentliga samtal skulle man kunna skilja de bättre uppfattningarna från de sämre, och således utveckla vår mer eller mindre gemensamma och väl reflekterade uppfattning av världen och verkligheten.
Det vetenskapliga tankesättet utmanade på det sättet effektivt makten. Det var fråga om en frigörelseprocess. Men som alla sådana processer är den dialektisk till sin natur. Vetenskapens roll i förhållande till frigörelseprojektet skulle visa sig vara högst tvetydigt. När vetenskapen övertog tolkningsprivilegiet skulle det visa sig att den inte bara var frigörande, utan också hade en auktoritär potential. Men till den historien skall vi strax återkomma.
Alla tongivande liberala tänkare föreställer sig mer eller mindre att friheten förutsätter vissa karaktärsegenskaper, en viss "mognad" hos dem som brukar den. Kant var till exempel oroad över att friheten skulle förvandlas till ondskans frihet. Han fruktade vad vi kan kalla "pöbeldemokratin". Historien har ju också visat art det finns goda skäl att frukta just den. Yttrandefriheten kom så att motiveras inte bara av sanningsargumentet, utan kom också intimt att hänga samman med tanken att personlighetens autonomi var en förutsättning för dess rätta bruk. Människan måste vara myndig, ha en viss kompetens eller bildning för att fungera i offentligheten, det vill säga hon måste ha utvecklat en självständig kritisk förmåga. Men hur skulle detta åstadkommas utan att de liberala emancipatorikerna trasslade in sig i paternalism-problematiken? Poängen med friheten var ju att komma bort från de paternalistiska samhällsauktoriteterna.
Det finns härigenom i den liberala traditionen en (oförlöst) spänning mellan frihet och kompetens. Filosofen Hans Skjervheim kallade detta i en bok från år 1968 "det liberala dilemmat": "när de liberala principerna formuleras absolut, förvandlar de sig till absolut illiberalitet". Friheten måste begränsas för att kunna förverkligas. Det måste finnas ett tredje alternativ mellan den individualistiska människosynen å ena sidan, den kollektivistiska å den andra. Och det alternativet ligger i idén om den myndiga människan. Vi skall alla på något sätt bli kompetenta, myndiga nog att kunna ta del i maktutövelsen.
I klassikern Det öppna samhället och dess fiender hävdar Karl Popper att vår civilisation fortfarande är i sin barndom. Den har ännu inte kommit över chocken från sin födelse, när den övergick från stamsamhället, "det slutna samhället" med dess underkastelse under magiska krafter, till "det öppna samhället" som frigjorde människans kritiska styrka. Popper försöker visa att denna övergångschock är en av de faktorer som har gjort reaktionära rörelser möjliga, rörelser som försöker föra oss tillbaka till det slutna stamsamhället. Eller för att konkretisera hans budskap: Det kommer i vår civilisation alltid att finnas krafter som försöker ta kontrollen över tolkningen av världen och verkligheten och på så sätt arbeta, för att föra oss tillbaka till det slutna samhället. Vi måste, varnar Popper, ständigt vara vakna för detta hot och kämpa för det öppna samhället. Detta betyder inte att vi kan leva i ett maktfritt samhälle, men det betyder att makten måste begränsas och kontrolleras, och det betyder inte minst att vi kan kräva att makten har ett ansikte. Antitesen till det öppna samhället är den kafkalika, dolda, ansiktslösa makt som vi inte kan förhålla oss till, det vill säga den makt som gör oss omyndiga.
Det som sker under 17- och 1800-talen är att det öppna samhället och det offentliga samtalet konsolideras genom institutionalisering. Det den tyske samhällsteoretikern Jürgen Habermas kallat en borgerlig offentlighet byggs ut. Den offentligheten är självklar eller uppkommen av en tillfällighet. Den borgerliga offentligheten är ett historiskt betingat institutionellt arrangemang, som i mycket skulle visa sig bli en garanti för den borgerliga friheten.
I den borgerliga offentligheten fick vi universitet med relativ autonomi, en utbyggd allmän skola, förlag och press med större mångfald och självständighet osv. Småningom får vi också liberala författningar, vilka bygger på principen om att den politiska processen skall äga rum på en öppen scen. Makten skulle kontrolleras genom offentligheten.
I 1814 års norska grundlag heter det "Stortinget hålls inför öppna dörrar och dess förhandlingar kungörs i tryck". Det är en radikal paragraf i grundlagen. Vi fick en institutionaliserad opposition, någon vars plikt det var att vara kritisk. Men allra viktigast var kanske att det nya borgerliga samhället på många sätt kom att skilja mellan den privata och den offentliga sfären, mellan privatliv och offentligt liv. Vi kan säga att de två sfärerna konstituerar varandras karakteristiska frihet. Den privata sfären skulle i princip vara helt skyddad från offentliga regleringar och offentlig insyn. Å andra sidan kunde man i den offentliga Alen befria sig från privatsfärens intimitetstyranni. I det offentliga rummet skulle man i princip kommunicera med människor man inte kände som personer.
Detta var en förutsättning för att det offentliga samtalet skulle fungera i enlighet med intentionerna, som ett uttryck för ett gemensamt förnuft. Och det blev i den norska grundlagens yttrandefrihetsparagraf särskilt fastslaget att det var en rättighet att uttrycka "frimodig kritik av statsstyrelsen". Också detta var naturligtvis en radikal bestämmelse.
Denna institutionaliseringsprocess skulle successivt rimligt garantera det öppna samhällets fortbestånd. Men den betydde inte att kampen om den auktoritativa tolkningen av verkligheten tog slut, tvärtom. I stället fick vi en institutionell möjlighet att utmana den hegemoniska verklighetsförståelsen, inte minst genom att det etablerades arenor att föra kampen på. Det var i själva verket nu, då den gamla tolkningshegemonin utmanats, som kampen verkligen började. Det skulle visa sig att myndigheterna försvarade sitt gamla tolkningsprivilegium - genom att gå i allians med vetenskapen.
I denna institutionaliseringsprocess är således 1814 års norska grundlag en grundpelare. Men det är också grundandet av Norges första egna universitet i Oslo år 1811. Ett "modernt" liberalt samhälle var i början av 1800-talet otänkbart utan ett eget universitet. Universitetet blev, som historikern Fredrik Thue skriver, "ett slags upphöjt centrum i den nationella offentligheten, en status som på 1860-talet fick sitt symboliska utryck i Christian Henrik Groschs (1801-1865) klassiska universitetsbyggnad på Karl Johan, belägen mellan Stortinget och Slottet". Eller som filosofen och kritikern Marcus Monrad (1816-1897) uttryckte det: universitetet var "kristallkärnan" i den fria nationalstaten, beviset på att Norge var en kulturnation.
Universitetet val ämbetsmannastatens ämbetsmannaskola, där ämbetsmännen blev auktoriserade genom ämbetsexamen. Den centrala vetenskapliga institutionen blev en auktoritativ samhällsinstitution, ett maktcentrum i den nya staten, eller kanske kan vi säga - maktens centrum. Och det blev den just i kraft av sin tolkningshegemoni. Det var på universitetet de satt, alla de nya tolkarna av "texterna". Teologerna tolkade Bibeln, juristerna lagarna, humanisterna traditionen och naturvetenskapsmännen naturen. Här utformades vår bild av världen och verkligheten.
Vetenskapen var på väg att bli ett eget utdefinierat fält, men bara delvis. Det uppstod, som vi sett, en allians mellan vetenskapen och den politiska makten - och den var inte utdefinierad i förhållande till moralen. Då fanns knappt någon skillnad mellan sak och värdering. Även ekonomin betraktades som en "moralisk vetenskap". De vetenskapliga institutionerna blev i själva verket kärnan i ett stort bildnings- och uppfostransprojekt.
Det tvetydiga i vetenskapens samhällsroll, eller spänningen mellan frihet, kompetens och fostran blev för övrigt demonstrerat med att universitetet samtidigt blev en arena för offentlig debatt, inte minst i kretsen kring Det norske studentersamfund.
Det fanns en inre spänning i det förra århundradets speciella samhällsordning i det att den inte bara var en borgerlig frihetsstat; den hade också bevarat starka element av de tidigare århundradenas överhetsstat. Överhetsstaten ligger på ett sätt inbäddad i hela upplysningsprojektet och i dess grundläggande föreställning om att sanningen förvaltas av institutionerna: kyrkan, lagen, vetenskapen osv. "Ljuset" kommer ovanifrån, som författaren och debattören Johan Sebastian Welhaven (1807-1873) uttryckte det.
Respekten för samhällsauktoriteterna var ett bärande element i samhällsordningen. "Regimens civilisatoriska eller sedliga karaktär berodde på en växelverkan", skriver Thue, "Monrad skulle ha sagt en dialektisk försoning, mellan ett dynamiskt `stoff': det civila samhället i sin självutlevelse, och en stabiliserande form: den politiska och kulturella 'överhetens' auktoritet". Det är emellertid verkligen en fråga om i vilken grad friheten och auktoriteten verkligen blev "dialektiskt försonade".
I tryckfrihetsparagrafen i 1814 års norska grundlag (§100) anar vi således en karakteristisk motsättning mellan en straffbar "ringaktning mot... de konstitutionella makterna" å ena sidan och rätten till "frimodig kritik av statsstyrelsen" å den andra. Man kan naturligtvis som till exempel juristen och statsministern Emil Stang (1834-1912) försonande tolka detta som att det är förbjudet att kränka eller förhåna dessa makter, men att det är tillåtet att "agitera" för till exempel "socialism" eller "republik". Det är ju nu en gång juristernas funktion art utveckla harmonierande tolkningar - också där ingen egentlig harmoni existerar.
I verkligheten fanns knappast denna harmoni. Under förra århundradet tvingades man vara särskilt försiktig med kritik av samhällsauktoriteterna. Det var i verkligheten inte alls riskfritt att agitera för socialism eller republik. Det kan exemplifieras med reaktionerna på den socialistiskt färgade Thrane-rörelsen vid 1800talets mitt eller med det fängelsestraff som publicisten och politikern Nikolai J. Sørensen (1850-1923) fick som följd av sin agitation för republiken under 1880-talet.
Förföljelsen av lekmannapredikanten Hans Nielsen Hauge (1771-1824) visar hur viktigt man ansåg det vara att skydda den auktoriserade religionstolkningen. Konventikelplakatet, som Hauge dömdes efter år 1814 och som förbjöd oauktoriserad förkunnelse, upphävdes först år 1841.
I hädelseparagrafen i 1842 års nya norska kriminallag ser vi särskilt tydligt denna seklets spänning mellan överhetsstaten och frihetsstaten. Hädelseparagrafen hade sina rötter i det gamla samhället, där statsreligionen var en realitet i den meningen att religionen var just ett fundament i staten, det vill säga den bidrog till att ge staten auktoritet. Hädelse, blasfemi, var således oönskad inte därför att den kränkte individens religiösa känsla (dvs. så som vi ser på det hela idag), utan därför att hädelsen hotade samhällsauktoriteten. Paragrafens första punkt lyder också så här:
"Den som förhånar eller bespottar Guds heliga ord eller sakrament, eller i övrigt driver spe med Statens offentliga Religion, skall dömas till Fängelse eller Böter, eller om det sker i tryckt Skrift, till Fängelse eller Straffarbete i femte Grad".
Hänsynen till den nya borgerliga friheten fick emellertid sitt i nästa punkt, där det sattes ett mildare straff om man bespottade trosbekännelsen hos dem med annan religiös tro än statens offentliga. I realiteten hade man full frihet att bespotta och förhåna judar, katoliker, muslimer och andra, bara inte den offentliga religionen.
I den bemärkelsen var yttrandefriheten då mer omfattande än idag - nota bene så länge friheten inte hotade utan understödde det etablerade samhället. Detta är kanske inte så konstigt om vi erinrar oss vilken central roll religionen spelat som auktoritetslegitimering genom hela mänsklighetens historia.
I detta samhälle fanns en spinning inte bara mellan frihet och auktoritet, utan också i de potentiella motsättningarna mellan religion och vetenskap, mellan den gamla och den nya auktoritetslegitimeringen om man så vill. Det fanns dessutom andra som aspirerade på att bli samhällets vägledare och uttolkare av verkligheten.
Historikern och Ventres store ideolog Ernst Sars (1835-1917) menade till exempel att 1800-talets Norge var en poetokrati. Det vill säga att det var de skönlitterära författarna som var de främsta, betydelsefullaste verklighetsuttolkarna. Under denna tid hade också den litterära offentligheten en tendens att dominera i förhållande till den politiska.
Diktarna, och då speciellt Wergeland och Bjørnson, gav riktning och mening till det stora nationsbyggnadsprojekt som så starkt dominerade seklet. Kanske kan vi, med Monrad, trots allt tala om en tendens till "dialektisk försoning" i ljuset av detta stora gemensamhetsprojekt, och med diktarna som de främsta försonarna. Men den försoningen skulle inte vara seklet ut.
Mot slutet av århundradet tar utvecklingen en revolutionerande vändning. Det är kanske då det verkligen äger rum - upproret mot överhetsstaten. Norge och Norden fick en realistisk och samhällskritisk litteratur som "tömde samhällsinstitutionerna på sanning", som litteraturhistorikern jan Inge Sorbet uttryckt det. Samhällsinstitutionernas "självklara" auktoritet sattes i fråga. De auktoriserade verklighetstolkningarna utmanades.
Diktarna och deras nya roll i samhället reflekterade en ny konflikt. Det gällde till exempel begäran om statlig författarlön till Alexander Kielland (1849-1906), och det gällde åtalen mot författarna Christian Krogh (för hans bok Albertine, 1885-87) och Hans Jaeger (för hans bok Kristianiabohemen, 1885). Kielland fick ingen statlig lön, och Krogh och Jaeger blev bägge dömda.
Men som Halvor Fosli har påpekat i sin bok om processen, var det en väsentlig skillnad mellan de båda senare i det att Krogh var en moralist som skildrade syndens katastrofala konsekvenser, medan Jaeger däremot skildrade moralens katastrofala följder. Det sistnämnda blev för magstarkt för flera av de radikala intellektuella: Ett uppror måste väl ändå ha en klar moralisk förankring.
Det finns emellertid skäl att hävda att det viktigaste som hände vid denna tid inte var diktarnas uppror. Det viktigaste var att ett nytt bildningsprojekt formulerades med centrum i lärarseminarierna. Det projektet kom således att sätta sin prägel på hela den obligatoriska skolan. Som den politiske idéhistorikern Rune Slagstad visat var detta projekt baserat på en skepsis gentemot den formella borgerliga utbildningen.
I stället utvecklade man ett begrepp om folklighet, som skulle utgöra basen för ett alternativt bildningsprojekt. Här las grunden för en kritik av de etablerade samhällsauktoriteterna. Därigenom bröts den enhetliga överhetsstaten ned och utrymmet blev - ironiskt nog - större för den borgerliga frihetsstaten. Samhällskritiken fick en ny legitimitet. Projektet fick sitt politiska uttryck i det norska venstrepartiet.
Efter att först ha rökts ut från det politiska och moraliska fältet, kom vetenskapen och dess verklighetsbild att återerövra stora delar av detta fält som en konsekvens av saklighetsdiskursens dominans.
Vi ser det kanske tydligast om vi tänker på den ekonomiska vetenskapen, vars retorik blivit så dominerande i politiken. Ekonomerna ser på sig själva som experter, vilket de naturligtvis också är. Det är rimligt att hävda att ekonomerna bidragit på ett betydande sätt till vår förståelse av det sätt på vilket vi handlar och samspelar med varandra.
Men ekonomerna är, som alla vetenskapsmän, inte bara experter, utan de är också övertalare och retoriker. I kraft av sin expertis har de utvecklat en diskurs, det vill säga ett sätt att tänka och tala om verkligheten på, som i förbluffande hög grad har koloniserat det politiska fältet. Det är helt enkelt inte så mycket kvar att säga om politiken när ekonomerna väl har sagt sitt. Så kvävs det politiska samtalet. Politik har blivit ekonomi - och hälsa (hälsoprofeterna konkurrerar med ekonomerna om att vara vår tid teknokrater).
Det förefaller som om ekonomernas relativa succé som experter har bidragit till att etablera något av en ny hegemonisk verklighetsförståelse, som går vida över vad de står för som experter. Att den nuvarande norska regeringen har tagit initiativ till en värdekommission kan kanske tolkas som en konsekvens av en känsla av obehag inför situationen.
1998 års prestigefyllda pris i ekonomi till Alfred Nobels minne tilldelades Amartya Sen, som skrivit en essä om varför ekonomi och moral skilts från varandra. Ursprungligen var ju ekonomin, som vi sett, en av de "moraliska vetenskaperna". Sens utgångspunkt är att den ekonomiska vetenskapen har två rötter: en teknisk, samhällsstyrande och en etisk, reflekterande. I den utdifferentieringsprocess vi har antytt här, utvecklades dessa till två skilda diskurser. Och det blev alltså den teknokratiska diskursen som segrade hos ekonomerna.
Det paradoxala är att de, efter att ha exlduderat den etiska reflektionen från sin diskurs, fick en större betydelse för vår verklighetsförståelse än någon gång tidigare. Det är mot den bakgrunden Donald McCloskey, analytikern av nationalekonomins retorik, skriver: "En retorisk kritik av ekonomin kan kanske göra ekonomerna ödmjukare, tolerantare och mer uppmärksamma på sin roll, och således förbättra ett av mänsklighetens stora samtal".
Kritiken av ekonomernas saklighetsdiskurs speglar kritiken av modernitetens instrumentella rationalitet överhuvud. En av de mest reflekterade och eftertänksamma bland dessa kritiker är den kanadensiske filosofen Charles Taylor. Han menar att om maximal effektivitet och god hälsa blir politikens enda mål, riskerar individerna att ryckas loss från sin plats i en större ordning. Genom denna meningsförlust öppnas för att de "blir behandlade som råmaterial eller instrument för våra projekt", det vill säga att de blir omyndiggjorda.
Vi tappar det moderna samhällets moraliska källor ur sikte. I den situationen måste vi göra en dygd av att påminna varandra om vad som var den verkliga moraliska inspirationen bakom det stora moderniseringsprojektet: Materiellt välstånd var aldrig tänkt som annat än som ett instrument i utvecklingen av det goda livet.
Det är en historiens ironi att vetenskapen, som hade avmystifierat och avslöjat de gamla auktoritetsstrukturerna, själv kom att utveckla liknande auktoritetsstrukturer; först genom att representera moralen, sedan genom att representera sakligheten. Tendensen skall emellertid inte överdrivas.
Vetenskapens dialektiska metod för att nå bättre insikt är baserad på att man alltid ställer kritiska frågor. Dess roll för det offentliga samtalet är och förblir tvetydigt. Å ena sidan riskerar hela tiden dess saklighet att begränsa den offentliga debattens mångfald, å andra sidan ser vi att det från vetenskapens håll ständigt ställs nya kritiska frågor när det gäller samhällsutvecklingen.
Samtidigt som den socialekonomiska diskursen alltmer blev norm för delar av det politiska fältet, kom de nya samhällsvetenskaperna på 1960-talet att blottlägga "det gömda samhället": fattigdom, regionala orättvisor, sjukhusen, fängelserna osv. Nya delar av samhället blev genom oberoende forskningsinitiativ öppna för offentlig insyn, vilket ledde till nya politiska reformer. Som institutionaliserade system blev alltså såväl vetenskapen som politiken i sista insats garantier för öppenhet och kritik.
Vetenskapens saklighetsdiskurs har aldrig totalt dominerat. Det gamla prästerskap som representerade "statens offentliga religion" finns fortfarande bland oss, och det saknar inte inflytande. Den gamla poetokratin är inte heller död. Det kämpas om våra själar. Ja, det kan tyckas som om den vetenskapliga saklighetsdiskursen idag har hamnat på defensiven.
Kanske är vi, i förhållande till de gamla samhällsauktoriteternas dominerande kontroll av vår världsbild, på väg mot en annan ytterlighet - en oregulerad mångfald av skilda offentligheten. Vi har visserligen alltid haft många offentligheten. Men vi har samtidigt haft tendenser till hegemoniska tolkningar, och vi har haft några, låt oss kalla dem "de intellektuella", som har sett det som sin uppgift att "översätta" mellan de många diskurserna och synliggöra sammanhangen.
Det har funnits tendenser till "dialektisk försoning", några ordnande krafter i kaoset. Försvagas de, ställs det inte bara stora krav på oss som myndiga människor, utan vår förmåga till gemensam handling kan hotas.
Bland de många nya textproducenter som ger näring åt våra föreställningar finner vi bland annat reklamen. Dess utgångspunkt är ett helt legitimt informationsbehov. Modern reklam förekommer emellertid i en omfattning som går långt utöver vårt informationsbehov. Dessutom har den gjort till en dygd att inte först och främst appellera till vårt förnuft eller till den myndiga människan, utan till vårt undermedvetna. Reklamens intention har blivit manipulatorisk, det vill säga - omyndiggörande, och verkar således helt i linje med de gamla auktoriserande tolkarna eller medicinmännen i det slutna samhället.
Nu kan man visserligen hävda att även konsten verkar förföriskt genom att appellera till vårt undermedvetna. Hur har inte totalitära regimer använt konsten i manipulerande syfte. Här föreligger dock subtila skillnader. Förförelse och manipulation är för det första inte nödvändigtvis identiska begrepp. Viktigare är emellertid att konst och reklam uppträder i skilda samhälleliga kontexter.
Konstens förförelse är något vi normalt själva uppsöker och alltså utsätter oss för helt medvetet. Konsten är också mångfaldig och rör sig i ett fält med institutionaliserad kritik och diskussion. Reklamen kommer däremot smygande på oss. Den träffar oss medvetet när vi har garden nere, och kan just därigenom så mycket lättare manipulera våra preferenser.
Så påverkar den oss och bidrar till att forma vår livsstil, våra föreställningar om vad som är eftertraktansvärt och hela vår verklighetsbild. Reklamen underblåser det instrumentella missförståndet - att materiellt välstånd är identiskt med det goda livet.
En annan modern uttolkare är (möjligen) "journalismen". Det föreligger en tvetydighet i journalistens tolkningspraxis som liknar den vi finner i vetenskapen. Journalisternas uppdrag var inte minst att hjälpa till att fylla den roll vi tilldelat de intellektuella. De skall bidra med att översätta mellan fälten, informera oss om världen, hjälpa oss att se sammanhang och att ställa kritiska frågor.
Men här föreligger faran att journalistiken utvecklar en egen diskurs, ett eget sätt att framställa världen på, parallell till, men mycket skild från vetenskapens saklighetsdiskurs. Faran är alltså att journalismen utvecklar ett eget tolkningsparadigm med gemensamma regler för vad som skall sägas i det offentliga och hur det skall framställas och presenteras.
Det sägs ofta att pressens uppgift är att avslöja. Det uppdraget har lett fram till den undersökande journalistiken. Detta är i allt väsentligt en positiv utveckling, det vill säga så länge man inte förfaller till en avslöjningsideologi. En sådan innebär att man i enlighet med "misstankens hermeneutik" apriori förutsätter att det i de flesta verklighetsförhållanden finns en sjuk sak, ett dåligt motiv eller liknande. Man söker tills man finner något, som kan tolkas i denna riktning. Eller; finner man tendenser till konflikt (och var finns inte sådana?), framställs dessa tendenser som det essentiella i sakförhållandet. Som historieteoretikern Hayden White har sagt: man letar efter masken i äpplet och finner den! Ty i den bild som så tecknas av världen finns bara äpplen med mask.
Hur står det då till med politiken? Politiken har, som vi sett, knutits till saklighetsdiskursen, och definitionsmakten vad det gäller politikens mål och medel ligger hos ekonomerna och hälsofolket. Å andra sidan var pressen intimt knuten till de politiska institutionerna. Men när saklighetsdiskursens hegemoni nu är vacklande och pressen blivit alltmer utdifferentierad, uppstår problemet - hur konstitueras det politiska fältet.
Idealt sett var det på den arenan det skulle etableras ett slags offentlig, gemensam förståelse. Detta på grundval av att vi var eniga om att vi kan nå en bättre insikt genom att använda det gemensamma förnuftet och genom att "översätta" mellan diskurserna i de skilda och utdifferentierade offentligheterna. Det var på det politiska fältet vi skulle samlas till ett samtal på vars grund det skulle skapas en offentlig auktoritet, kalla det gärna en "dialektisk försoning".
Men riktigt så fungerar det inte. Det är knappt någon som talar med auktoritet. Politiken tenderar tvärtemot själv att bli utdiffentierad, ett fält för experter på politik och med sitt eget sätt att tala om världen på. Det mest påfallande med det politiska talet är inte att det är manipulerande som reklamen, utan snarare att det är strategiskt. Det vill säga att konsekvenserna av det man säger tenderar att bli viktigare än innehållet i det man säger. Men därmed har man också abdikerat från det som skulle vara politikens mål, att skapa en gemensam förståelse. I en mening kan vi säga att (tolknings) makten finns ute på gatan, men där finns ingen som kan gripa tag i den.
Mångfald är viktig, men mångfald kan också vara hotande och det på ett liknande sätt som en gång den av myndigheterna auktoriserade verkighetstolkningen i de traditionella aukutoritära samhällena var det. Vad som här har skisserats är en emancipationsprocess genom vilken samhället blivit öppet och fritt. Mångfalden har utvecklats parallellt med den myndiga människan. Hon har slagit tillbaka de hegemoniska anspråken från myndigheter, kyrka, vetenskap, allianser mellan dessa och mycket annat.
Idag kan det förefalla som hotet snarare kommer från vad som kunde kallas den absoluta, ovillkorliga mångfalden. Ett enhetligt element höll vi nämligen fast vid i den moderna mångfalden: tillgången till en fri kritisk verksamhet, som är förankrad i det vetenskapliga idealet om att sanningen bäst söks genom en dialektisk process. Genom ett offentligt samtal etableras en gemensam förståelse, som kan utgöra grunden för politisk handling. Naturligtvis har det funnits reaktionära krafter som försökt kväva kritiken och föra oss tillbaka till det slutna samhället. Men emancipatorikerna har stått eniga bakom försvaret av den fria kritiken.
Idag har vi en hög grad av yttrandefrihet Å andra sidan är det påfallande att varken höger eller vänster sätter yttrandefrihetsfrågorna högt på den politiska dagordningen. Många faller lätt till föga för krav om att inskränka yttrandefriheten med hänvisning till allahanda goda hänsyn, och detta med stöd från moderna emancipationsrörelser eller "identitetspolitiker".
Det kan tyckas som att behovet av ett offentligt samtal på tvärs av samhällets många identiteter och offentligheter inte är så stort. Idag kommer hotet mot den borgerliga offentligheten inte så mycket från dem som gör anspråk på att erhålla tolkningshegemoni. Hotet är snarare att sådana aspirationer saknas, och att samhällssamtalets deltagare char sig tillbaka till stammens lokala revir och kräver att inte bli störda. Så förefaller man ha förlorat tron på att det finns något att samtala om. Världen är splittrad. Det ser ut som ett samtal pågår, men i verkligheten är det inget annat än parallella monologer, som ett tjechovskt drama.
Popper har rätt i att det finns reaktionära krafter som försöker återföra oss till det slutna samhället. Men attacken mot det öppna samhället kommer inte i första hand från den front Popper trodde, nämligen från de auktoritära aspirationerna ovanifrån. Nej, attacken förefaller komma nedifrån och inifrån, som en tendens till upplösning av systemet genom att våra samtalspartners drar sig tillbaka från offentligheten och det besvärliga offentliga samtalet. Det är inte så lätt att göra uppror mot en sådan tendens, men vi bör försöka.
Utvecklingen bort från denna samhällstyp och mot den säregna borgerliga friheten med tvångsfri kommunikation som ideal, och som något till dels realiserat, är revolutionerande. Det är viktigt, också i detta sammanhang, att vara uppmärksam på att en sådan tvångsfri kommunikation har sin utgångspunkt i kommunikationen i det vi betraktar som den privata sfären, det vill säga i den sfär där den offentliga kontrollen har svårt att tränga in. Sådana intimsfärer finner man naturligtvis i alla samhällen. Existensen av en sådan är emellertid inte tillräcklig för att förklara utvecklingen mot en tvångsfri offentlig kommunikation. Den avgörande faktorn i den processen var i stället den vetenskapliga revolutionen. Det skulle nämligen visa sig att det gamla prästerskapet i längden inte hade mycket att sätta emot den vetenskapliga rationaliteten och den avmystifiering av världen den ledde till.
SANNING OCH FRIHET
Det vetenskapliga tankesättet är baserat på ett postulat: sanning nås via en process som är världslig, kulturoberoende och dialektisk. Det sista innebär att sanning är ett resultat av ett meningsutbyte, där framförda påståenden korrigeras i konfrontation med andra meningar. Detta gäller inte nödvändigtvis för helt triviala påståenden som att två plus två är fyra, men det gäller för påståenden som innehåller någon grad av tolkning. Vi människor är felbara, men genom att samtala med varandra och hjälpas åt att undersöka världen kan vi lära oss mer och se på verkligheten på nya sätt. På det sättet kan vi skaffa oss bättre, mer reflekterade uppfattningar. Som felbara behöver vi ett gemensamt förnuftsbruk. Lägg märke till att "sanning" här inte är detsamma som en perfekt insikt som är oberoende av personliga begränsningar, irrationalitet eller maktförhållanden. Nej, det vetenskapliga sanningssökandet handlar om föreställningen att vi genom att lyssna på motargument kan minska inflytandet från sådana begränsningar, av irrationalitet och maktspel, och därigenom uppnå bättre insikt. Utan att känna till motargumenten, kan vi inte veta om vi har rätt. Det föreligger alltså ett nära samband mellan sanning och frihet - yttrandefrihet. Idén om detta nära samband går som en röd tråd genom den liberala samhällsteorin.
Insikten om sambandet mellan sanning och frihet fanns redan före den vetenskapliga revolutionen. Den har följt maktutövningen som ett problem, eller i alla fall som en tvetydighet; genom historien: Hur skall härskaren kunna uppnå en bättre insikt utan att ge ifrån sig makt? Renässansfilosofen Machiavelli var naturligtvis klar över problemet. Hans rekommendation till härskaren var att han skulle knyta till sig de klokaste männen, och att de skulle få yttra sig fritt: ju friare de tänkte desto bättre. Men den "friheten" skulle bara finnas i härskarens slutna rum. Problemet var naturligtvis att så länge makten var principiellt obunden hade dessa kloka män inte några institutionella garantier för att de verkligen skulle komma skadefria ur det "otvungna" meningsutbyte de blivit tvingade in i.
Vad den vetenskapliga revolutionen innebar var att tanken på frihet som förutsättning för sanning institutionaliserades - på det vetenskapliga fältet. Detta genombrott manifesterades med inkvisitionens rättssak mot Galileo Galilei år 1633. Saken gällde de nya naturvetenskapliga teorier man menade hotade grundvalarna för det traditionella auktoritetsförhållandet i samhället.
Det var inte första gången man gjorde rättssak mot en vrånglära som ansågs undergräva själva samhällsfundamentet. Idéhistorikern och filosofen Gunnar Skirbekk har talat om tre stora yttrandefrihetsprocesser i vår kultur. Den första var den mot Sokrates. Då menade makten att hotet korn från den filosofiska reflektionen. Den andra processen var den mot Jesus. Då kom hotet från den religiösa förkunnelsen. Med Galilei kom hotet från vetenskapen. Det är möjligt att vi bör lägga till en fjärde process, nämligen den (eller de) mot James Joyce under 1920-talet, då hotet kom från konsten. Genom dessa rättsprocesser demonstreras samhällets oavbrutna behov av att kontrollera vår tolkning av verkligheten.
MAKTEN OCH DEN MYNDIGA MÄNNISKAN
Den fria meningsutväxlingen i det offentliga rummet blev under 1700-talet utvidgat från att primärt ha omfattat vetenskapliga och filosofiska spörsmål till att också omfatta politiska stridsfrågor. Med utgångspunkt i vetenskapens postulat om hur vi bäst söker sanningen, utvecklade de liberala samhällsteoretikerna sina synpunkter på hur man kan konstituera ett offentligt rum med fri och öppen kommunikation. Genom detta offentliga samtal skulle man kunna skilja de bättre uppfattningarna från de sämre, och således utveckla vår mer eller mindre gemensamma och väl reflekterade uppfattning av världen och verkligheten.
Det vetenskapliga tankesättet utmanade på det sättet effektivt makten. Det var fråga om en frigörelseprocess. Men som alla sådana processer är den dialektisk till sin natur. Vetenskapens roll i förhållande till frigörelseprojektet skulle visa sig vara högst tvetydigt. När vetenskapen övertog tolkningsprivilegiet skulle det visa sig att den inte bara var frigörande, utan också hade en auktoritär potential. Men till den historien skall vi strax återkomma.
Alla tongivande liberala tänkare föreställer sig mer eller mindre att friheten förutsätter vissa karaktärsegenskaper, en viss "mognad" hos dem som brukar den. Kant var till exempel oroad över att friheten skulle förvandlas till ondskans frihet. Han fruktade vad vi kan kalla "pöbeldemokratin". Historien har ju också visat art det finns goda skäl att frukta just den. Yttrandefriheten kom så att motiveras inte bara av sanningsargumentet, utan kom också intimt att hänga samman med tanken att personlighetens autonomi var en förutsättning för dess rätta bruk. Människan måste vara myndig, ha en viss kompetens eller bildning för att fungera i offentligheten, det vill säga hon måste ha utvecklat en självständig kritisk förmåga. Men hur skulle detta åstadkommas utan att de liberala emancipatorikerna trasslade in sig i paternalism-problematiken? Poängen med friheten var ju att komma bort från de paternalistiska samhällsauktoriteterna.
Det finns härigenom i den liberala traditionen en (oförlöst) spänning mellan frihet och kompetens. Filosofen Hans Skjervheim kallade detta i en bok från år 1968 "det liberala dilemmat": "när de liberala principerna formuleras absolut, förvandlar de sig till absolut illiberalitet". Friheten måste begränsas för att kunna förverkligas. Det måste finnas ett tredje alternativ mellan den individualistiska människosynen å ena sidan, den kollektivistiska å den andra. Och det alternativet ligger i idén om den myndiga människan. Vi skall alla på något sätt bli kompetenta, myndiga nog att kunna ta del i maktutövelsen.
FRIHETENS INSTITUTIONALISERING
I klassikern Det öppna samhället och dess fiender hävdar Karl Popper att vår civilisation fortfarande är i sin barndom. Den har ännu inte kommit över chocken från sin födelse, när den övergick från stamsamhället, "det slutna samhället" med dess underkastelse under magiska krafter, till "det öppna samhället" som frigjorde människans kritiska styrka. Popper försöker visa att denna övergångschock är en av de faktorer som har gjort reaktionära rörelser möjliga, rörelser som försöker föra oss tillbaka till det slutna stamsamhället. Eller för att konkretisera hans budskap: Det kommer i vår civilisation alltid att finnas krafter som försöker ta kontrollen över tolkningen av världen och verkligheten och på så sätt arbeta, för att föra oss tillbaka till det slutna samhället. Vi måste, varnar Popper, ständigt vara vakna för detta hot och kämpa för det öppna samhället. Detta betyder inte att vi kan leva i ett maktfritt samhälle, men det betyder att makten måste begränsas och kontrolleras, och det betyder inte minst att vi kan kräva att makten har ett ansikte. Antitesen till det öppna samhället är den kafkalika, dolda, ansiktslösa makt som vi inte kan förhålla oss till, det vill säga den makt som gör oss omyndiga.
Det som sker under 17- och 1800-talen är att det öppna samhället och det offentliga samtalet konsolideras genom institutionalisering. Det den tyske samhällsteoretikern Jürgen Habermas kallat en borgerlig offentlighet byggs ut. Den offentligheten är självklar eller uppkommen av en tillfällighet. Den borgerliga offentligheten är ett historiskt betingat institutionellt arrangemang, som i mycket skulle visa sig bli en garanti för den borgerliga friheten.
I den borgerliga offentligheten fick vi universitet med relativ autonomi, en utbyggd allmän skola, förlag och press med större mångfald och självständighet osv. Småningom får vi också liberala författningar, vilka bygger på principen om att den politiska processen skall äga rum på en öppen scen. Makten skulle kontrolleras genom offentligheten.
I 1814 års norska grundlag heter det "Stortinget hålls inför öppna dörrar och dess förhandlingar kungörs i tryck". Det är en radikal paragraf i grundlagen. Vi fick en institutionaliserad opposition, någon vars plikt det var att vara kritisk. Men allra viktigast var kanske att det nya borgerliga samhället på många sätt kom att skilja mellan den privata och den offentliga sfären, mellan privatliv och offentligt liv. Vi kan säga att de två sfärerna konstituerar varandras karakteristiska frihet. Den privata sfären skulle i princip vara helt skyddad från offentliga regleringar och offentlig insyn. Å andra sidan kunde man i den offentliga Alen befria sig från privatsfärens intimitetstyranni. I det offentliga rummet skulle man i princip kommunicera med människor man inte kände som personer.
Detta var en förutsättning för att det offentliga samtalet skulle fungera i enlighet med intentionerna, som ett uttryck för ett gemensamt förnuft. Och det blev i den norska grundlagens yttrandefrihetsparagraf särskilt fastslaget att det var en rättighet att uttrycka "frimodig kritik av statsstyrelsen". Också detta var naturligtvis en radikal bestämmelse.
Denna institutionaliseringsprocess skulle successivt rimligt garantera det öppna samhällets fortbestånd. Men den betydde inte att kampen om den auktoritativa tolkningen av verkligheten tog slut, tvärtom. I stället fick vi en institutionell möjlighet att utmana den hegemoniska verklighetsförståelsen, inte minst genom att det etablerades arenor att föra kampen på. Det var i själva verket nu, då den gamla tolkningshegemonin utmanats, som kampen verkligen började. Det skulle visa sig att myndigheterna försvarade sitt gamla tolkningsprivilegium - genom att gå i allians med vetenskapen.
VETENSKAP OCH POLITIK I ALLIANS
I denna institutionaliseringsprocess är således 1814 års norska grundlag en grundpelare. Men det är också grundandet av Norges första egna universitet i Oslo år 1811. Ett "modernt" liberalt samhälle var i början av 1800-talet otänkbart utan ett eget universitet. Universitetet blev, som historikern Fredrik Thue skriver, "ett slags upphöjt centrum i den nationella offentligheten, en status som på 1860-talet fick sitt symboliska utryck i Christian Henrik Groschs (1801-1865) klassiska universitetsbyggnad på Karl Johan, belägen mellan Stortinget och Slottet". Eller som filosofen och kritikern Marcus Monrad (1816-1897) uttryckte det: universitetet var "kristallkärnan" i den fria nationalstaten, beviset på att Norge var en kulturnation.
Universitetet val ämbetsmannastatens ämbetsmannaskola, där ämbetsmännen blev auktoriserade genom ämbetsexamen. Den centrala vetenskapliga institutionen blev en auktoritativ samhällsinstitution, ett maktcentrum i den nya staten, eller kanske kan vi säga - maktens centrum. Och det blev den just i kraft av sin tolkningshegemoni. Det var på universitetet de satt, alla de nya tolkarna av "texterna". Teologerna tolkade Bibeln, juristerna lagarna, humanisterna traditionen och naturvetenskapsmännen naturen. Här utformades vår bild av världen och verkligheten.
Vetenskapen var på väg att bli ett eget utdefinierat fält, men bara delvis. Det uppstod, som vi sett, en allians mellan vetenskapen och den politiska makten - och den var inte utdefinierad i förhållande till moralen. Då fanns knappt någon skillnad mellan sak och värdering. Även ekonomin betraktades som en "moralisk vetenskap". De vetenskapliga institutionerna blev i själva verket kärnan i ett stort bildnings- och uppfostransprojekt.
Det tvetydiga i vetenskapens samhällsroll, eller spänningen mellan frihet, kompetens och fostran blev för övrigt demonstrerat med att universitetet samtidigt blev en arena för offentlig debatt, inte minst i kretsen kring Det norske studentersamfund.
FRIHET OCH AUKTORIETET I TVETYDIGHETENS ÅRHUNDRADE
Det fanns en inre spänning i det förra århundradets speciella samhällsordning i det att den inte bara var en borgerlig frihetsstat; den hade också bevarat starka element av de tidigare århundradenas överhetsstat. Överhetsstaten ligger på ett sätt inbäddad i hela upplysningsprojektet och i dess grundläggande föreställning om att sanningen förvaltas av institutionerna: kyrkan, lagen, vetenskapen osv. "Ljuset" kommer ovanifrån, som författaren och debattören Johan Sebastian Welhaven (1807-1873) uttryckte det.
Respekten för samhällsauktoriteterna var ett bärande element i samhällsordningen. "Regimens civilisatoriska eller sedliga karaktär berodde på en växelverkan", skriver Thue, "Monrad skulle ha sagt en dialektisk försoning, mellan ett dynamiskt `stoff': det civila samhället i sin självutlevelse, och en stabiliserande form: den politiska och kulturella 'överhetens' auktoritet". Det är emellertid verkligen en fråga om i vilken grad friheten och auktoriteten verkligen blev "dialektiskt försonade".
I tryckfrihetsparagrafen i 1814 års norska grundlag (§100) anar vi således en karakteristisk motsättning mellan en straffbar "ringaktning mot... de konstitutionella makterna" å ena sidan och rätten till "frimodig kritik av statsstyrelsen" å den andra. Man kan naturligtvis som till exempel juristen och statsministern Emil Stang (1834-1912) försonande tolka detta som att det är förbjudet att kränka eller förhåna dessa makter, men att det är tillåtet att "agitera" för till exempel "socialism" eller "republik". Det är ju nu en gång juristernas funktion art utveckla harmonierande tolkningar - också där ingen egentlig harmoni existerar.
I verkligheten fanns knappast denna harmoni. Under förra århundradet tvingades man vara särskilt försiktig med kritik av samhällsauktoriteterna. Det var i verkligheten inte alls riskfritt att agitera för socialism eller republik. Det kan exemplifieras med reaktionerna på den socialistiskt färgade Thrane-rörelsen vid 1800talets mitt eller med det fängelsestraff som publicisten och politikern Nikolai J. Sørensen (1850-1923) fick som följd av sin agitation för republiken under 1880-talet.
Förföljelsen av lekmannapredikanten Hans Nielsen Hauge (1771-1824) visar hur viktigt man ansåg det vara att skydda den auktoriserade religionstolkningen. Konventikelplakatet, som Hauge dömdes efter år 1814 och som förbjöd oauktoriserad förkunnelse, upphävdes först år 1841.
I hädelseparagrafen i 1842 års nya norska kriminallag ser vi särskilt tydligt denna seklets spänning mellan överhetsstaten och frihetsstaten. Hädelseparagrafen hade sina rötter i det gamla samhället, där statsreligionen var en realitet i den meningen att religionen var just ett fundament i staten, det vill säga den bidrog till att ge staten auktoritet. Hädelse, blasfemi, var således oönskad inte därför att den kränkte individens religiösa känsla (dvs. så som vi ser på det hela idag), utan därför att hädelsen hotade samhällsauktoriteten. Paragrafens första punkt lyder också så här:
"Den som förhånar eller bespottar Guds heliga ord eller sakrament, eller i övrigt driver spe med Statens offentliga Religion, skall dömas till Fängelse eller Böter, eller om det sker i tryckt Skrift, till Fängelse eller Straffarbete i femte Grad".
Hänsynen till den nya borgerliga friheten fick emellertid sitt i nästa punkt, där det sattes ett mildare straff om man bespottade trosbekännelsen hos dem med annan religiös tro än statens offentliga. I realiteten hade man full frihet att bespotta och förhåna judar, katoliker, muslimer och andra, bara inte den offentliga religionen.
I den bemärkelsen var yttrandefriheten då mer omfattande än idag - nota bene så länge friheten inte hotade utan understödde det etablerade samhället. Detta är kanske inte så konstigt om vi erinrar oss vilken central roll religionen spelat som auktoritetslegitimering genom hela mänsklighetens historia.
I detta samhälle fanns en spinning inte bara mellan frihet och auktoritet, utan också i de potentiella motsättningarna mellan religion och vetenskap, mellan den gamla och den nya auktoritetslegitimeringen om man så vill. Det fanns dessutom andra som aspirerade på att bli samhällets vägledare och uttolkare av verkligheten.
Historikern och Ventres store ideolog Ernst Sars (1835-1917) menade till exempel att 1800-talets Norge var en poetokrati. Det vill säga att det var de skönlitterära författarna som var de främsta, betydelsefullaste verklighetsuttolkarna. Under denna tid hade också den litterära offentligheten en tendens att dominera i förhållande till den politiska.
Diktarna, och då speciellt Wergeland och Bjørnson, gav riktning och mening till det stora nationsbyggnadsprojekt som så starkt dominerade seklet. Kanske kan vi, med Monrad, trots allt tala om en tendens till "dialektisk försoning" i ljuset av detta stora gemensamhetsprojekt, och med diktarna som de främsta försonarna. Men den försoningen skulle inte vara seklet ut.
ETT RADIKALT BROTT MED ÖVERHETSSTATEN
Mot slutet av århundradet tar utvecklingen en revolutionerande vändning. Det är kanske då det verkligen äger rum - upproret mot överhetsstaten. Norge och Norden fick en realistisk och samhällskritisk litteratur som "tömde samhällsinstitutionerna på sanning", som litteraturhistorikern jan Inge Sorbet uttryckt det. Samhällsinstitutionernas "självklara" auktoritet sattes i fråga. De auktoriserade verklighetstolkningarna utmanades.
Diktarna och deras nya roll i samhället reflekterade en ny konflikt. Det gällde till exempel begäran om statlig författarlön till Alexander Kielland (1849-1906), och det gällde åtalen mot författarna Christian Krogh (för hans bok Albertine, 1885-87) och Hans Jaeger (för hans bok Kristianiabohemen, 1885). Kielland fick ingen statlig lön, och Krogh och Jaeger blev bägge dömda.
Men som Halvor Fosli har påpekat i sin bok om processen, var det en väsentlig skillnad mellan de båda senare i det att Krogh var en moralist som skildrade syndens katastrofala konsekvenser, medan Jaeger däremot skildrade moralens katastrofala följder. Det sistnämnda blev för magstarkt för flera av de radikala intellektuella: Ett uppror måste väl ändå ha en klar moralisk förankring.
Det finns emellertid skäl att hävda att det viktigaste som hände vid denna tid inte var diktarnas uppror. Det viktigaste var att ett nytt bildningsprojekt formulerades med centrum i lärarseminarierna. Det projektet kom således att sätta sin prägel på hela den obligatoriska skolan. Som den politiske idéhistorikern Rune Slagstad visat var detta projekt baserat på en skepsis gentemot den formella borgerliga utbildningen.
I stället utvecklade man ett begrepp om folklighet, som skulle utgöra basen för ett alternativt bildningsprojekt. Här las grunden för en kritik av de etablerade samhällsauktoriteterna. Därigenom bröts den enhetliga överhetsstaten ned och utrymmet blev - ironiskt nog - större för den borgerliga frihetsstaten. Samhällskritiken fick en ny legitimitet. Projektet fick sitt politiska uttryck i det norska venstrepartiet.
För Venstre och folkbildarstatens män var universiteten en del av den ämbetsmannastat man gjorde uppror mot. De ställde sig därför kritiska till denna ämbetsmannastatens "kristallkärna". Universitetets, eller den akademiska miljöns, självklara legitimitet undergrävdes, och Stortinget började karakteristiskt nog att lägga sig i professorstillsättningarna. Mest känt är "stortingsprofessoratet" till Venstres ideologiska ledare och tidens mest inflytelserika historiker, Ernst Sars, år 1874. Men det kom flera slag mot universitetets autonomi. Så blev det till exempel strid om högerpolitikern Francis Hagerups (1853-1921) professorat.
Genom utnämningen av Sars placerades alltså en alternativ uttolkare i den centrala tolkningsinstitutionen. Stortinget visade i denna fråga otvivelaktigt en god känsla för var den egentliga makten fanns. Sars själv hade hävdat att den låg hos diktarna, att Norge var en poetokrati, och det låg mycket i det.
Han ställde sig emellertid själv på diktarnas barrikad, och blev en av de mäktigaste när det gällde att forma den norska nationens självbild. Ingen text har väl präglat norsk nationell identitet starkare än den som möter i Sars' historieskrivning. Men det är en historiens ironi att samtidigt som Sars tog plats i den gamla tolkningsinstitutionen började denna institutions förhållande till makten att förändras.
Den nya folkbildarstatens uppgörelse med universitetet uppfattades som en attack mot den akademiska friheten. Sett i ett större perspektiv handlade det emellertid mindre om att inskränka den akademiska friheten än om att ifrågasätta det akademiska bildningsprojektets hegemoniska position. Attacken mot universitetets position måste paradoxalt nog betraktas i ljuset av det moderna genombrottet för en sekulariserad, vetenskaplig världsbild.
Vetenskapen blev ett fält för etablering av positiv kunskap, skiljd från politiken och moralen. Differentieringsprocessen val, som antytts, smärtfall, men resultatet var ett sorts "kontrakt", där, tillspetsat uttryckt, vetenskapen fick fullt institutionellt garanterad frihet inom sitt område till priset av att ställas utanför politiken. Ursprungligen hade vetenskapen kunnat legitimera sig med hjälp av sin auktoritativt normgivande roll, en roll som ansågs stå över politiken och samhället.
Nu blev i stället vetenskapens frihet motiverad med hänvisning till principen om yttrandefrihet. Detta är ett centralt element i det moderna samhällets allmänna utdifferentieringsprocess. Småningom fick också denna del av processen sitt symboliska uttryck genom att Universitetet i Oslo flyttades från huvudstadens centrum till en isolerad campus utanför staden.
Men vetenskapen kom tillbaka till politiken. En bakdörr öppnade sig, då en ny saklighetsdiskurs successivt korn att erövra en dominerande position.
SAKLIGHETSDISKURS OCH VERKLIGHETSBILD
Efter att först ha rökts ut från det politiska och moraliska fältet, kom vetenskapen och dess verklighetsbild att återerövra stora delar av detta fält som en konsekvens av saklighetsdiskursens dominans.
Vi ser det kanske tydligast om vi tänker på den ekonomiska vetenskapen, vars retorik blivit så dominerande i politiken. Ekonomerna ser på sig själva som experter, vilket de naturligtvis också är. Det är rimligt att hävda att ekonomerna bidragit på ett betydande sätt till vår förståelse av det sätt på vilket vi handlar och samspelar med varandra.
Men ekonomerna är, som alla vetenskapsmän, inte bara experter, utan de är också övertalare och retoriker. I kraft av sin expertis har de utvecklat en diskurs, det vill säga ett sätt att tänka och tala om verkligheten på, som i förbluffande hög grad har koloniserat det politiska fältet. Det är helt enkelt inte så mycket kvar att säga om politiken när ekonomerna väl har sagt sitt. Så kvävs det politiska samtalet. Politik har blivit ekonomi - och hälsa (hälsoprofeterna konkurrerar med ekonomerna om att vara vår tid teknokrater).
Det förefaller som om ekonomernas relativa succé som experter har bidragit till att etablera något av en ny hegemonisk verklighetsförståelse, som går vida över vad de står för som experter. Att den nuvarande norska regeringen har tagit initiativ till en värdekommission kan kanske tolkas som en konsekvens av en känsla av obehag inför situationen.
1998 års prestigefyllda pris i ekonomi till Alfred Nobels minne tilldelades Amartya Sen, som skrivit en essä om varför ekonomi och moral skilts från varandra. Ursprungligen var ju ekonomin, som vi sett, en av de "moraliska vetenskaperna". Sens utgångspunkt är att den ekonomiska vetenskapen har två rötter: en teknisk, samhällsstyrande och en etisk, reflekterande. I den utdifferentieringsprocess vi har antytt här, utvecklades dessa till två skilda diskurser. Och det blev alltså den teknokratiska diskursen som segrade hos ekonomerna.
Det paradoxala är att de, efter att ha exlduderat den etiska reflektionen från sin diskurs, fick en större betydelse för vår verklighetsförståelse än någon gång tidigare. Det är mot den bakgrunden Donald McCloskey, analytikern av nationalekonomins retorik, skriver: "En retorisk kritik av ekonomin kan kanske göra ekonomerna ödmjukare, tolerantare och mer uppmärksamma på sin roll, och således förbättra ett av mänsklighetens stora samtal".
MODERNISERINGSPROJEKTETS VERKLIGA MORAL
Kritiken av ekonomernas saklighetsdiskurs speglar kritiken av modernitetens instrumentella rationalitet överhuvud. En av de mest reflekterade och eftertänksamma bland dessa kritiker är den kanadensiske filosofen Charles Taylor. Han menar att om maximal effektivitet och god hälsa blir politikens enda mål, riskerar individerna att ryckas loss från sin plats i en större ordning. Genom denna meningsförlust öppnas för att de "blir behandlade som råmaterial eller instrument för våra projekt", det vill säga att de blir omyndiggjorda.
Vi tappar det moderna samhällets moraliska källor ur sikte. I den situationen måste vi göra en dygd av att påminna varandra om vad som var den verkliga moraliska inspirationen bakom det stora moderniseringsprojektet: Materiellt välstånd var aldrig tänkt som annat än som ett instrument i utvecklingen av det goda livet.
Det är en historiens ironi att vetenskapen, som hade avmystifierat och avslöjat de gamla auktoritetsstrukturerna, själv kom att utveckla liknande auktoritetsstrukturer; först genom att representera moralen, sedan genom att representera sakligheten. Tendensen skall emellertid inte överdrivas.
Vetenskapens dialektiska metod för att nå bättre insikt är baserad på att man alltid ställer kritiska frågor. Dess roll för det offentliga samtalet är och förblir tvetydigt. Å ena sidan riskerar hela tiden dess saklighet att begränsa den offentliga debattens mångfald, å andra sidan ser vi att det från vetenskapens håll ständigt ställs nya kritiska frågor när det gäller samhällsutvecklingen.
Samtidigt som den socialekonomiska diskursen alltmer blev norm för delar av det politiska fältet, kom de nya samhällsvetenskaperna på 1960-talet att blottlägga "det gömda samhället": fattigdom, regionala orättvisor, sjukhusen, fängelserna osv. Nya delar av samhället blev genom oberoende forskningsinitiativ öppna för offentlig insyn, vilket ledde till nya politiska reformer. Som institutionaliserade system blev alltså såväl vetenskapen som politiken i sista insats garantier för öppenhet och kritik.
EN POSTMODERN MÅNGFALD?
Vetenskapens saklighetsdiskurs har aldrig totalt dominerat. Det gamla prästerskap som representerade "statens offentliga religion" finns fortfarande bland oss, och det saknar inte inflytande. Den gamla poetokratin är inte heller död. Det kämpas om våra själar. Ja, det kan tyckas som om den vetenskapliga saklighetsdiskursen idag har hamnat på defensiven.
Kanske är vi, i förhållande till de gamla samhällsauktoriteternas dominerande kontroll av vår världsbild, på väg mot en annan ytterlighet - en oregulerad mångfald av skilda offentligheten. Vi har visserligen alltid haft många offentligheten. Men vi har samtidigt haft tendenser till hegemoniska tolkningar, och vi har haft några, låt oss kalla dem "de intellektuella", som har sett det som sin uppgift att "översätta" mellan de många diskurserna och synliggöra sammanhangen.
Det har funnits tendenser till "dialektisk försoning", några ordnande krafter i kaoset. Försvagas de, ställs det inte bara stora krav på oss som myndiga människor, utan vår förmåga till gemensam handling kan hotas.
Bland de många nya textproducenter som ger näring åt våra föreställningar finner vi bland annat reklamen. Dess utgångspunkt är ett helt legitimt informationsbehov. Modern reklam förekommer emellertid i en omfattning som går långt utöver vårt informationsbehov. Dessutom har den gjort till en dygd att inte först och främst appellera till vårt förnuft eller till den myndiga människan, utan till vårt undermedvetna. Reklamens intention har blivit manipulatorisk, det vill säga - omyndiggörande, och verkar således helt i linje med de gamla auktoriserande tolkarna eller medicinmännen i det slutna samhället.
Nu kan man visserligen hävda att även konsten verkar förföriskt genom att appellera till vårt undermedvetna. Hur har inte totalitära regimer använt konsten i manipulerande syfte. Här föreligger dock subtila skillnader. Förförelse och manipulation är för det första inte nödvändigtvis identiska begrepp. Viktigare är emellertid att konst och reklam uppträder i skilda samhälleliga kontexter.
Konstens förförelse är något vi normalt själva uppsöker och alltså utsätter oss för helt medvetet. Konsten är också mångfaldig och rör sig i ett fält med institutionaliserad kritik och diskussion. Reklamen kommer däremot smygande på oss. Den träffar oss medvetet när vi har garden nere, och kan just därigenom så mycket lättare manipulera våra preferenser.
Så påverkar den oss och bidrar till att forma vår livsstil, våra föreställningar om vad som är eftertraktansvärt och hela vår verklighetsbild. Reklamen underblåser det instrumentella missförståndet - att materiellt välstånd är identiskt med det goda livet.
En annan modern uttolkare är (möjligen) "journalismen". Det föreligger en tvetydighet i journalistens tolkningspraxis som liknar den vi finner i vetenskapen. Journalisternas uppdrag var inte minst att hjälpa till att fylla den roll vi tilldelat de intellektuella. De skall bidra med att översätta mellan fälten, informera oss om världen, hjälpa oss att se sammanhang och att ställa kritiska frågor.
Men här föreligger faran att journalistiken utvecklar en egen diskurs, ett eget sätt att framställa världen på, parallell till, men mycket skild från vetenskapens saklighetsdiskurs. Faran är alltså att journalismen utvecklar ett eget tolkningsparadigm med gemensamma regler för vad som skall sägas i det offentliga och hur det skall framställas och presenteras.
Det sägs ofta att pressens uppgift är att avslöja. Det uppdraget har lett fram till den undersökande journalistiken. Detta är i allt väsentligt en positiv utveckling, det vill säga så länge man inte förfaller till en avslöjningsideologi. En sådan innebär att man i enlighet med "misstankens hermeneutik" apriori förutsätter att det i de flesta verklighetsförhållanden finns en sjuk sak, ett dåligt motiv eller liknande. Man söker tills man finner något, som kan tolkas i denna riktning. Eller; finner man tendenser till konflikt (och var finns inte sådana?), framställs dessa tendenser som det essentiella i sakförhållandet. Som historieteoretikern Hayden White har sagt: man letar efter masken i äpplet och finner den! Ty i den bild som så tecknas av världen finns bara äpplen med mask.
Hur står det då till med politiken? Politiken har, som vi sett, knutits till saklighetsdiskursen, och definitionsmakten vad det gäller politikens mål och medel ligger hos ekonomerna och hälsofolket. Å andra sidan var pressen intimt knuten till de politiska institutionerna. Men när saklighetsdiskursens hegemoni nu är vacklande och pressen blivit alltmer utdifferentierad, uppstår problemet - hur konstitueras det politiska fältet.
Idealt sett var det på den arenan det skulle etableras ett slags offentlig, gemensam förståelse. Detta på grundval av att vi var eniga om att vi kan nå en bättre insikt genom att använda det gemensamma förnuftet och genom att "översätta" mellan diskurserna i de skilda och utdifferentierade offentligheterna. Det var på det politiska fältet vi skulle samlas till ett samtal på vars grund det skulle skapas en offentlig auktoritet, kalla det gärna en "dialektisk försoning".
Men riktigt så fungerar det inte. Det är knappt någon som talar med auktoritet. Politiken tenderar tvärtemot själv att bli utdiffentierad, ett fält för experter på politik och med sitt eget sätt att tala om världen på. Det mest påfallande med det politiska talet är inte att det är manipulerande som reklamen, utan snarare att det är strategiskt. Det vill säga att konsekvenserna av det man säger tenderar att bli viktigare än innehållet i det man säger. Men därmed har man också abdikerat från det som skulle vara politikens mål, att skapa en gemensam förståelse. I en mening kan vi säga att (tolknings) makten finns ute på gatan, men där finns ingen som kan gripa tag i den.
ETT TJECHOVSKT DRAMA?
Mångfald är viktig, men mångfald kan också vara hotande och det på ett liknande sätt som en gång den av myndigheterna auktoriserade verkighetstolkningen i de traditionella aukutoritära samhällena var det. Vad som här har skisserats är en emancipationsprocess genom vilken samhället blivit öppet och fritt. Mångfalden har utvecklats parallellt med den myndiga människan. Hon har slagit tillbaka de hegemoniska anspråken från myndigheter, kyrka, vetenskap, allianser mellan dessa och mycket annat.
Idag kan det förefalla som hotet snarare kommer från vad som kunde kallas den absoluta, ovillkorliga mångfalden. Ett enhetligt element höll vi nämligen fast vid i den moderna mångfalden: tillgången till en fri kritisk verksamhet, som är förankrad i det vetenskapliga idealet om att sanningen bäst söks genom en dialektisk process. Genom ett offentligt samtal etableras en gemensam förståelse, som kan utgöra grunden för politisk handling. Naturligtvis har det funnits reaktionära krafter som försökt kväva kritiken och föra oss tillbaka till det slutna samhället. Men emancipatorikerna har stått eniga bakom försvaret av den fria kritiken.
Idag har vi en hög grad av yttrandefrihet Å andra sidan är det påfallande att varken höger eller vänster sätter yttrandefrihetsfrågorna högt på den politiska dagordningen. Många faller lätt till föga för krav om att inskränka yttrandefriheten med hänvisning till allahanda goda hänsyn, och detta med stöd från moderna emancipationsrörelser eller "identitetspolitiker".
Det kan tyckas som att behovet av ett offentligt samtal på tvärs av samhällets många identiteter och offentligheter inte är så stort. Idag kommer hotet mot den borgerliga offentligheten inte så mycket från dem som gör anspråk på att erhålla tolkningshegemoni. Hotet är snarare att sådana aspirationer saknas, och att samhällssamtalets deltagare char sig tillbaka till stammens lokala revir och kräver att inte bli störda. Så förefaller man ha förlorat tron på att det finns något att samtala om. Världen är splittrad. Det ser ut som ett samtal pågår, men i verkligheten är det inget annat än parallella monologer, som ett tjechovskt drama.
Popper har rätt i att det finns reaktionära krafter som försöker återföra oss till det slutna samhället. Men attacken mot det öppna samhället kommer inte i första hand från den front Popper trodde, nämligen från de auktoritära aspirationerna ovanifrån. Nej, attacken förefaller komma nedifrån och inifrån, som en tendens till upplösning av systemet genom att våra samtalspartners drar sig tillbaka från offentligheten och det besvärliga offentliga samtalet. Det är inte så lätt att göra uppror mot en sådan tendens, men vi bör försöka.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979