Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Datorvetenskap, Idéhistoria

Kulturlaboratoriet

Lars-Erik Janlert, docent i datavetenskap, Institutionen för datavetenskap, Umeå
Kjell Jonsson, professor i idéhistoria, Umeå universitet
Naturvetenskaperna har gjort makalösa framsteg bland annat genom att systematiskt arbeta med experiment och göra det i den kontrollerat artificiella miljö vi kallar laboratoriet. Kulturvetenskaperna har programmatiskt förklarat att detta inget är för dem. De kan inte experimentera, inte göra laboratorieförsök. Särskilt humanister studerar ju det mänskligt unika och en mångfald av särpräglade artefakter. Men kanske har den moderna informationsteknologin förändrat vetenskapens villkor och skapat möjligheter att förnya kulturvetenskapen. Varför inte leka med tanken på ett Kulturlaboratorium?
Naturvetenskaper såsom fysik, kemi och biologi är allmänt förknippade med laborativa metoder. De arbetar med kontrollerade experiment och ett ingripande arbetssätt i en särskild, avgränsad och kontrollerad miljö. Klassiska kulturvetenskaper såsom historia, etnologi, arkeologi, lingvistik, konstvetenskap och litteraturvetenskap uppvisar däremot få exempel på laborativa arbetssätt. Varför är det så?
 
Vi kan också konstatera att naturvetenskaperna tycks ha ett intimare förhållande till skapande verksamhet, specifikt teknik och teknikutveckling, än vad kulturvetenskaperna har. Ironin i detta förhållande borde vara nog så tydlig. Naturvetenskaperna studerat "det givna" - naturen - hos världen och dess beståndsdelar. En kartläggning av naturens ordning och verkningssätt har varit naturvetenskapernas mål åtminstone sedan den moderna vetenskapens genombrott på 1600-talet. Kulturvetenskaperna däremot studerar "det gjorda"; allt det som människor ger upphov till, såsom historiska händelseförlopp, samhällsbildningar, språk, byggnader, konst och bruksföremål, myter, dikter, idéer, osv.
 
Naturvetenskaperna är inriktade på den fixa, givna naturen men använder gärna studiemetoder som är aktiva, ingripande och liknar "görande". De blir också allt mer involverade i skapande verksamhet. Kulturvetenskaperna däremot som är inriktade på det dynamiska, ständigt växande och vidareutveckade "gjorda" är i hög grad begränsade till iakttagelser och analyser, och uppfattas sällan som någon viktig motor i skapande verksamhet möjligen som en tänkbar inspirationskälla.
 
Den här använda uppdelningen mellan kulturvetenskaper och naturvetenskaper, som grundar sig på studieobjektets art - givet eller gjort, natur eller kultur - blir särskilt tydlig under 1800-talet, kanske delvis som resultat av en vilja att markera kulturvetenskapernas relevans. Det gällde att bättra på deras status i förhållande till de så framgångsrika naturvetenskaperna. Wilhelm Diltheys något psykologiskt anstrukna begrepp Geirteswissenschaften blir tydligare satt på materiella fötter i Heinrich Rickerts (och senare Ernst Cassirers) Kulturwissenschaften, men hela tiden i kontrast till Naturwissenschaften. Det som särskiljer kulturprodukter från det naturgivna är avsikterna och ändamålen som är inbyggda i kulturobjekten och väver in dem i samhälleliga och historiska sammanhang. Människans tanke, avsikts- och viljeförmåga ger mening åt människans verk, kulturen.

 

KONST OCH VETENSKAP


En annan välbekant uppdelning, den mellan konst och vetenskap, refererar (i en av flera möjliga tolkningar) till en skillnad mellan praktiskt kunnande och teoretiskt vetande. Här är den primära indelningsgrunden slaget av kunskap, praktisk eller teoretisk, snarare än studieobjektets art. Det är lätt att se sambandet mellan "det gjorda" och det föregående görande som förutsätter praktisk förmåga, (konst) färdighet. Men kulturvetenskapernas inslag av praktiskt kunnande är knappast större än naturvetenskapernas ens då människors praktiska kunnande eller kunskapsutövande ingår i studieobjektet. Ja, det betraktas kanske t.o.m. som irrelevant för kulturvetenskapen att dess utövare spelar, diktar eller bygger för att bättre förstå - och kanske också skapa något nytt.
 
Ytterligare en möjligen relevant distinktion är den mellan nomotetisk och idiografisk metod, ett sökande efter lagbundenheter och det universella, respektive ett sökande efter det partikulära och speciella. I allmänhet strävar naturvetenskaperna efter magra beskrivningar av sina objekt, medan kulturvetenskaperna strävar efter fylliga beskrivningar, även om detta långt ifrån alltid är fallet.
 
Sammanfattningsvis kan man knappast hävda att det finns någon hög grad av överensstämmelse mellan dessa tre olika indelningar, efter objektets, kunskapens respektive metodens art. Om man utgår från vart och ett ämnes syn på sig självt så framstår uppdelningen mellan naturvetenskaper och kulturvetenskaper som den mest fundamentala i sakernas nuvarande tillstånd - trots social konstruktivism och andra försök att tolka det givna som ett gjort. Den antika uppdelning som Bengt Hansson förespråkar i Tvärsnitt 1999:4, den mellan tekniskt och teoretiskt kunskapsintresse, motsäger inte den slutsatsen, som vi snart ska se.
 
Man kan ibland kritisera kulturvetenskaper för att de - omvänt - behandlar det gjorda som om det vore givet, att de till exempel kan nöja sig med art behandla kulturföremål som om de vore växter att leta upp, beskriva och klassificera i något slags linnéanskt system. Detta kan förstås tolkas som ett avundsamt efterliknande av naturvetenskapernas metoder, ideal och attityder.
 
Naturvetenskaperna har dock själva inte alls dragit sig för att studera det givna som om det kunde göras; det vill säga genom inlevelse, härmning, modellering, simulering och visualisering. Det är också uppenbart hur under de senaste två hundra åren naturvetenskap och teknikutveckling gradvis knyts allt närmare varandra, och hur naturvetenskaper som exempelvis kemi och biologi har lämnat det renodlat kartläggande stadiet. I stället för att nöja sig med det aktuella, det av naturen givna, studerar man det i någon mening möjliga och de sätt på vilka olika möjligheter kan syntetiseras i det konstgjorda: plaster, mediciner, förbättrade nyttoväxter, nyttiga bakterier. Förbindelsen mellan det tekniska och det teoretiska kunskapsintresset blir allt intimare. De har blivit eller är på väg att bli "konstvetenskaper" eller designvetenskaper som påminner om arkitektur i sin kombination av skapande och vetande.
 
Även då en kulturvetenskap har ett tydligt skapandeperspektiv på sina objekt - som när man i litteraturvetenskapen i detalj undersöker vad en författare har menat med ett visst verk, och på vilket sätt, under vilka omständigheter, med vilka inspirationskällor och mot vilka idébakgrunder det har uppstått - så gör den det post factum. Det är ovanligt att en kulturvetenskap använder kreativa förhållningssätt, den tar sig inte gärna för att utforska och pröva skapandemöjligheterna.

 

ANALYTISK OCH PASSIV


Vi återkommer alltså till frågan: varför förblir kulturvetenskaperna, de egentliga konstvetenskaperna, så märkvärdigt analytiska och passiva i förhållande till sina objekt? Här är några försök till svar.

Svårhanterliga objekt. Det är uppenbarligen svårt att laborera med kulturvetenskapernas slag av objekt. De är svårkontrollerade, många experiment skulle bli kostsamma (men det har exempelvis inte hindrat Big Science inom fysikområdet eller HUGO-projektet för biologins del), och vi måste ta speciella hänsyn till att människor ofta skulle ingå i försöksuppställningarna, med alla de komplikationer jämfört med naturvetenskapliga experiment det innebär att ha försöksobjekt som tänker och agerar. I många fall har vi svårt att ens föreställa oss hur de kulturvetenskapliga experimenten skulle gå till: vi har ingen bild av vad det är för slags "ingripanden" som skulle vara aktuella, vi kan svårligen föreställa oss hur man skulle kunna pressa samman ett utdraget historiskt förlopp till en hanterbar laboratorietid, vi är okunniga om själva försöksförutsättningarna, osv.
 
Bristande skalbarnet. Framför allt fysiken ger goda exempel på hur resultat från småskaliga laboratorieuppställningar kan skalas upp till kosmiska mått. Det lilla liknar det stora i den klassiska fysiken. I 1900-talsfysiken glider mikro och makrobeteende allt skarpare isär från varandra. Men fortfarande kan man komma långt genom att förklara och förstå makrofenomen i termer av mikrobeteenden, vilket gör laboratorieexperiment meningsfulla även för storskaliga fenomen. Utbytet mellan atom och astrofysiken är idag självklar även för teoretiska kosmologer.
 
Kulturvetenskaperna studerar uppenbarligen ofta definitionsmässigt mycket stora objekt som inte meningsfullt kan undersökas i mindre skala. Inte heller finns medel och metoder motsvarande fysikens för att förstå makrofenomen i termer av mikrofenomen. Även då man studerar individuella kulturyttringar av måttlig storlek, blir den individuella artefakten i förhållande till det större objektet - kulturen, strömningen och dess beteende och skapande - genast så omfattande att redan storleken förbjuder laborationer.
 
Kraftlösa modeller. De typer av analysmodeller som fungerat så framgångsrikt i naturvetenskaperna - nämligen matematiska modeller, och särskilt kvantitativa sådana har inte varit så framgångsrika inom kulturvetenskaperna. Omvänt, de kulturvetenskapligt framgångsrika förståelse- och förklaringsformerna har inte kunnat få stöd i kraftfulla intellektuella verktyg såsom matematik. Även där verktyg som exempelvis logik i princip skulle vara intressanta, har användningen försvårats eller omöjliggjorts genom avsaknaden av de automatiserade metoder som skulle behövas för att kunna hantera de typiskt omfattande och kvalitativt rika materialen. För de kvalitativa modeller som man kan förmoda är mer relevanta för många av kulturvetenskapens objekt har man begränsats av bristen på externaliserbara och mekaniserbara intellektuella verktyg.
 
Kontroversiellt att ingripa och skapa. Det finns också en ideologisk svårighet. Det kan vara kontroversiellt att närma sig olika kultur vetenskapliga studieobjekt med en ingripande metod och ett aktivt skapandeperspektiv. Utsikten att vetenskapen medvetet skulle bidra till designen och uppbyggnaden av ett samhällssystem eller en konstform förefaller på något sätt mer skrämmande och misstänkt kontraproduktiv, än att den medvetet bidrar till designen och uppbyggnaden av en viss teknik. Denna teknik kommer visserligen i sin tur att verka i vissa riktningar när det gäller exempelvis samhällssystem eller konstutövande (ta televisionsteknik som exempel), men detta har vanligen betraktats som hörande till "konsekvenserna" vilka är både svåranalyserade och svårförutsägbara. De lämnas i praktiken därhän så länge man inte kan se några direkta hot.

 

INFORMATIONSTEKNIKEN


Modern informationsteknik ändrar dock förutsättningarna på flera punkter. Man kan sammanfatta de tekniska bidragen till att skapa en gynnsammare situation för den som vill göra "kulturella laborationer", i fyra huvudpunkter: åskådlighet, fungerande modeller, interaktivitet, och möjligheten att använda "tjocka", kvalitativa modeller. Till detta kommer de förändringar som användningen av den nya informationstekniken generellt för med sig. Den digitala tillgängligheten ökar, både till traditionellt material och till nya typer av material och källor. Nu flyttar kulturen i vid mening (delvis) in i cyberspace och kan studeras där; och denna elektroniska kulturrymd är på många sätt "lättviktigare", lättare kontrollerbar, mindre oåterkallelig, mer förändringsvillig. Dessutom tillåter och uppmuntrar kommunikationsmöjligheterna nya och distribuerade arbetsformer.
 
Åskådligheten. Modern presentationsteknik ger goda möjligheter till visualisering, att skapa bilder av många olika slag - två- och tredimensionella bilder i färg, stillbilder såväl som rörliga bilder. Som spetsteknologi har vi så kallad virtuell verklighet. Dessa möjligheter till förbättrad åskådlighet och upplevelse har än så länge framförallt utnyttjats av den kommersiella underhållningsindustrin eller i konstnärliga och "museala" sammanhang. Tekniken för visuell presentation är längst utvecklad, men det kommer vartefter också förbättrad presentationsteknik för ljud, krafter, osv., så att vi mer allmänt kan tala om sensifiering.
 
Samtidigt får vi allt bättre redskap för att sammanställa och presentera information i olika former och från olika källor. Sammantaget ger detta förutsättningar för att kunna flytta abstrakta resonemang, teoretiska begrepp och samband in i en upplevelsedimension - att åskådliggöra objekt och förlopp som eljest är för stora, abstrakta, svåråtkomliga eller osynliga. Om man vill följa analogin med ett vanligt laboratorium kan man säga att en funktion som dessa nya presentationsmöjligheter fyller är att vara det kulturella laboratoriets "instrumentdisplayer och "mätinstrument".
 
Fungerande modeller. Med datorteknik kan man bygga körbara, dynamiska modeller - i kontrast till statiska beskrivningar och representationer - simuleringar av samband och förlopp, som kan mätas och observeras, och som också kan manipuleras av användaren, "försöksledaren" (se följande punkt). Med ständigt växande processorkraft får man allt bättre förutsättningar att genomföra modelleringar i "realtid" eller snabbare, och att få snabba, observerbara effekter av olika ingripanden. Dessa fungerande modeller kan man säga motsvarar det traditionella laboratoriets försöksuppställningar.
 
Interaktivitet. Den nya presentationstekniken berördes i den första punkten, och även när det gäller tekniken för att påverka och styra datorbearbetningen har möjligheterna ökat dramatisk. Pekdon är i dag standard, röstinmatning blir allt bättre, och utvecklingen inom virtuell verkighet visar på nya möjligheter att utnyttja hela kroppen och att få en mer fullödigt upplevelsebaserad interaktion där fysiska handlingar kan kombineras med gester och språk. De interaktioner som är av intresse här är dels av "ytligare" slag, som gäller åskådliggörandet, representationerna - att exempelvis växla mellan olika sätt att presentera samma information, att söka, välja ut och strukturera delar av informationen, att koppla samman olika informationsmängder med varandra, osv.
 
Dels gäller det "djupare" interaktion som påverkar modellerna själva, eller deras parametrar, indata, relationer osv.  att exempelvis studera effekterna av olika val av hypotetiska samband, jämföra utfall från olika modeller applicerade på samma objekt eller situation, osv. En förutsättning för att dessa fungerande och interaktiva modeller samtidigt ska kunna tjäna som (delvis nya) förståelseformer - vilket naturligtvis är själva poängen! - är att de står under användarens egen direkta insyn och kontroll.
 
Allmänt kan man säga att interaktiviteten hjälper användaren att få en intuitiv känsla för sitt objekt och sin modell, och gör det enkelt att genomföra snabba what-if-analyser (hur skulle det bli om förutsättningarna i stället hade varit så här?...) för att undersöka olika dimensioner av det möjlighetsrum som omger en specifik verklig eller fiktiv situation eller ett förlopp. Så skulle t.ex. de idag tämligen enkla försöken till kontrafaktisk historieskrivning skulle kunna utvinnas betydligt fler dimensioner med hjälp av de nya interaktiva teknikerna.
 
Tjocka, kvalitativa modeller. Idag är dessa ofta alldeles för arbetsamma att använda manuellt, men är inte längre otänkbara om man tar stöd av modern informationsteknik. Detaljrika miljöer, objekt, förlopp och samband, lågstrukturerade eller "illastrukturerade" informationsmängder, kan hanteras med modern informationsteknik; komplexa kvalitativa samband kan modelleras med massiva simuleringar.
 
Modern informationsteknik är naturligtvis också effektiv när det gäller att få fram och utnyttja de kvantitativa underlag som ofta behövs för att kunna gripa sig an en kvalitativ modellering. En inte helt otänkbar vision är att även kulturvetenskapliga teorier och hypoteser skulle kunna tolkas och prövas med hjälp av modeller som är baserade på allt rikhaltigare kvantitativa och kvalitativa data. Kort och gott, modern informationsteknik skulle kunna ge kulturvetaren tillgång till nya slag av analytiska komponenter, och på sikt kunna leda till ett slags motsvarighet till hur naturvetenskaperna har använt matematik som en nyckel eller tolkningsspråk för naturens hemligheter.

 

EXKURS


Kopplingen av kulturvetenskaperna till datavetenskap via informationstekniken är också intressant i sig. För vilket slag av vetenskap är egentligen datavetenskap? Datavetenskap handlar om beräkningar i ordets vidaste mening och om hur man skapar de beräkningsmekanismer som utför de önskade beräkningarna. Den är således i grunden en designvetenskap, en kulturvetenskap med ett klart uttalat skapandeperspektiv. Man kan jämföra med det närliggande ämnet matematik som startar som en abstrakt naturvetenskap, men snart kopplar loss från naturen - och åtminstone sedan matematikens stora ideologiska kris omkring förra sekelskiftet står det klart att matematiken är en kulturvetenskap snarare än en naturvetenskap. Trots det förs matematiken till naturvetenskaperna i fakultetsindelningar och liknande sammanhang, och skälet till detta är matematikens långvariga och fruktbara förhållande till naturvetenskaperna. Fram till nu har inte heller matematiken varit laborativt inriktad.

 

CYBERSPACE


Genom datornätverkens enhetliga sätt att snabbt komma åt information av olika slag, i olika former, och från olika håll, blir det möjligt att samla en kulturinriktad forskningsverksamhet i ett "virtuellt" laboratorium där man förfogar över olika observations- och analysinstrument. Det digitala formatet gör informationen direkt åtkomlig för datorbearbetning. I ett sådant laboratorium kan man ha tillgång dels till traditionella material och källor som digitaliserats, dels till nya material och källor, bland annat data som produceras som en sidoeffekt av annan verksamhet (data mining) - det blir även möjligt att använda realtidsdata. Kommunikationsmöjligheterna kan användas för kontakter med färskare, informatörer, amatörforskare, personer som ingår i någon undersökt samhällelig, kulturell process eller verksamhet. Det virtuella laboratoriet kan vara distribuerat över flera geografiska platser och samtidigt fungera som en enhet.

Verksamheter och företeelser som uppstår som en följd av den moderna informationstekniken och som har relevans för olika kulturämnen, kan studeras - ett exempel är så kallade virtuella gemenskaper. Samtidigt fungerar internet och www som en spegel av den "vanliga" kulturen. En ännu mer grundläggande utveckling är att alla slag av etablerade samhälleliga och kulturella verksamheter, inte minst handel, ekonomiska transaktioner och kommunikationer, anammar den nya informationstekniken och gradvis får en allt större del av sin existens förlagd till cyberspace.
 
Informationsrymden ger också i sig själv ökade möjligheter till laborativ verksamhet, till "fältexperiment". Det är klart att denna elektroniska kulturrymd är ur teknisk synpunkt både lättare observerbar och lättare styrbar än den ordinära, materiella världen, och vi förstår i allmänhet elektroniska handlingar som mindre oåterkalleliga - ångerknappen bör finnas någonstans nära till hands.
 
Uppfattad som i någon mån ett nytt projekt, ett slags utopisk möjlighet (hur illusorisk den än må vara) blir cyberspace en plats där människor är mer förändringsvilliga och experimentbenägna än de eljest skulle vara - därtill också inspirerade av den höga förändringstakten av informationstekniken som sådan. En lätt värld, således. Det är naturligtvis möjligt att denna upplevda lätthet kan vara av övergående natur, och att allt eftersom vi blir mer beroende för vårt uppehälle och vårt livsinnehåll av vad som försiggår i cyberspace kommer allvaret, tungsinnet och trögheten ikapp oss.
 
Låt oss summera så här långt - i det virtuella kulturlaboratoriet kan laborativa möjligheter exploateras även av traditionella kulturvetenskaper, i första hand som ett verktyg för analys och förståelse inom de etablerade vetenskapsidealens ramar, mer spekulativt i syfte att ge underlag och stöd för design och skapande verksamhet.

 

KULTURVETENSKAPERNAS DIGITALISERING


En av de första "kulturvetare" som utnyttjade datorer i sitt arbete var jesuiten Roberto Busa. 1949 tog han hjälp av datorer i arbetet med Index Thomisticus, ett index och en lingvistisk analys av den store teologen och filosofen Thomas från Aquinas arbeten. Under vissa perioder var 66 personer engagerade i detta arbete. Resultatet som presenterades 1974 var ett arbete på trettien volymer på omkring 36 000 sidor. Detta gigantiska arbete har senare utgjort grunden för Thomae Aquinatis Opera Omnia cum hypertextibus som finns på en behändig CD-rom; ett för den nutida Thomasforskaren betydligt mer tillgängligt studieobjekt.
 
Trots en trevande inledning redan för femtio år sedan, uppvisar kulturvetenskaperna idag en mycket splittrad relation till modern informationsteknik. Inom historisk demografi, lingvistiska discipliner, psykologi och moderna och klassiska språk har informationstekniska redskap under ett par decennier varit självklara redskap inom forskning, utbildning och forskningsinformation. Särskilt lingvistiken har här kommit långt inom vissa specialområden. Inom andra discipliner har informationsteknikens möjligheter utnyttjats i mycket begränsad omfattning; primärt för ordbehandling, kommunikation och litteratursökning. Att vi idag ser en så ojämn användning av informationsteknik inom kulturvetenskaperna har många förklaringar; en del av dem har vi redan tangerat. Idag tycks dock de flesta som är verksamma inom det här området blivit allt mer medvetna om behovet av att utveckla utbildning och forskning i relation till den potential som informationstekniken bär på. Ju fler studenter och forskare som inser att datorer och "multimedia" kan bidra till en utveckling av kulturvetenskaplig teori och praktik desto större kommer kraven på utbildning, utvecklingsarbete, utrustning och stöd på det här området att bli.
 
De aktiviteter som hittills varit relaterade till informationstekniken kan förslagsvis delas in i sex kategorier:
1. Datoranvändning för publicering, forskningssamarbete och kommunikation.
2. Upprättande av digitaliserade allmänna forskningsresurser, såsom bibliotekskataloger, uppslagsböcker och ämnesbibliografier.
3. Omvandlingen av manuskript eller tryckta källor till maskinellt läsbar form.
4. Skapandet av speciella forskningsresurser såsom problem eller disciplinbaserade databaser och bildbanker.
5. Pedagogiskt utvecklingsarbete och IT-relaterat lärande, t.ex. för distansutbildningar, forskarkurser o dyl.
6. Kulturlaborativ verksamhet för att t.ex. testa hypoteser, simulera förlopp och skapande, visualisera och bygga kulturvetenskapliga modeller.

 

UTMANINGEN


På de fyra första områdena pågår en snabb utveckling, även om den ur många kulturvetares perspektiv går alltför långsamt. En mycket marginell del av kulturvetenskapernas potentiella studieobjekt och källmaterial finns i dagsläget i digitaliserad, läs och sökbar, form. Det är ett centralt problem för de kulturvetare som tror att "all the good stuff predates computers". På det femte området har visserligen en del initiativ tagits, men fortfarande finns här en stor potential för framtida innovationer. Men på det sjätte området har det inte hänt särskilt mycket. Här krävs nya idéer, fantasirika experiment och förebildliga exempel som kan demonstrera informationsteknikens användbarhet.
 
Aven om det redan idag finns en rad aktiviteter inom det informationstekniska fältet, engagerar de reellt sett en mycket liten grupp kulturvetare. Många svårigheter möter den som söker utnyttja informationsteknik i undervisning, utvecklingsarbete och forskning. Det rör allt från tillgången på lämplig hård och mjukvara eller bristande tekniska kunskaper till begränsningar i de humanistiskt användbara resurser som existerar i elektronisk form.

Andra svårigheter för ett mer laborativt utnyttjande av informationsteknik hänger samman med kulturforskningens traditionella skepsis inför att överhuvudtaget utnyttja tekniken kreativt. Kritik har t.ex. riktats mot den trivialisering av humaniora som en del äldre kvantitativt anlagda studier i vissa fall inneburit. Konkreta artefakter - dokument, målningar, byggnader, redskap osv. - har också dominerat som studieobjekt och med misstänksamhet betraktas studier av dessa i digitaliserade eller "manipulerade" former. I sammanhanget finns också en gammal humanistisk misstänksamhet mot alla former av modeller som redskap för förståelse och förklaring.
 
Användningen av informationsteknik för att söka svar och testa hypoteser med hjälp av stora och komplexa "datasets" har dock i flera fall lett till intressanta resultat inom arkeologi, historia, litteraturvetenskap och idéhistoria. Även "klassiskt" humanistiskt anlagda studier kan nä ny kunskap genom ett konsekvent och fördomsfritt utnyttjande av informationsteknik. Det kan vi bl.a. se i t.ex. Sir Anthony Kenny's stilanalyser av Aristoteles skrifter om etik, litteraturvetaren J.F. Burrows datorbaserade studier av Jane Austens romaner och inte minst i Keth Bakers forskning kring uppkomsten av en modern föreställning om en allmän opinion, "opinion publique", under den franska Upplysningen.
 
Det kollektiva arbetssätt som dominerar bland naturvetenskaperna skulle också kunna få en större chans att utvecklas genom en medveten användning av informationsteknik bland kulturforskare. Ett exempel på detta skulle kunna vara samarbetet i projektet "Monuments and Dust: The Culture of Victorian London". Här samsas mer än femtio forskare från Storbritannien och USA kring samlandet och utforskandet av en komplex visuell, skriftlig och statistisk representation av det viktorianska London. Ett stort och mångdimensionellt arkiv tillgängligt över Internet ska möjliggöra "fyrdimensionella studier av denna 1800-talets kanske viktigaste metropol. Londons kulturliv, demografi, stadsplanering, naturhistoria, politik m.m. blir tillgänglig för ny och gränsöverskridande forskning.

 

TÄNKARE OCH KONSTRUKTÖR


Idén om ett kulturlaboratorium är nu inte enbart en angelägenhet för kulturvetenskaperna. Ett kreativt arbete för att utveckla användningen av informationsteknik kan föra samman skilda discipliner i ett gemensamt multi- eller mångdisciplinärt utvecklingsarbete. Naturvetare, samhällsvetare och humanister kan också nå en ökad förståelse för sina respektive metoder och forskningsproblem när den gemensamma uppgiften handlar om att förfina och fördjupa användningen av in formationsteknik. Denna tendens till en förstärkning av tvärvetenskapligt arbete har vi redan kunna lägga märke till i samarbetet mellan t.ex. teoretiska naturvetare och tekniker eller arkeologer och biologer. Ett mer avancerat användande av informationsteknik kan också förändra det sätt som kulturvetenskaperna definierar och organiserar sin forskning. Humanisten kan t.ex. genom tillgången till avancerad informationsteknik få en möjlighet att också bli "tänkare och konstruktör" och inte enbart "sökare".

Den moderna informationstekniken och den fortgående virtualiseringen av världen, förskjutningen från hårdvara till mjukvara, innebär att det har blivit lättare och billigare att skapa för envar. Alla kan inte bygga sin egen bil hemma i källaren, det är för komplicerat och för dyrt. Men vi kan idag se att med hjälp av den nya informationstekniken i princip alla kan skapa musik och bildkonst, publicera böcker och göra mjuka uppfinningar som förändrar världen. Skapande verksamhet blir på detta sätt en angelägenhet för alla. Det ger även förutsättningar för att närma kulturvetenskaperna till kulturskapande och innovativ verksamhet.
 
"Vanlig teknikutveckling" tenderar att vara instrumentell - mer kulturvetenskapligt förankrat skapande kan förhoppningsvis ge oss mer av innehåll, målsättningar och reflektion. Eftersom naturvetenskaperna sysselsatt sig med "naturen" och det givna (och människan och "människonaturen" endast från deras objektiva utifrånperspektiv) har de inte intresserat sig särskilt mycket för - eller snarare distanserat sig från, (mänskliga) värden - eftersom de kan anses färga och förvränga den "sanna naturen".
 
Följaktligen upplever vi att den teknik som utvecklas på denna förståelsegrund tenderar att vara instrumentell. Tekniken förser oss med medel för olika ändamål, men är inte så behjälplig i att berika våra ändamål, innehållet i våra strävanden, värdena i våra liv. Vi förväntar oss till exempel att modern teleteknik ska förse oss med många TV-kanaler med ypperlig bildkvalitet. Däremot kommer den knappast att göra programinnehållet bättre och oss klokare och gladare. Vi har en from förhoppning att kulturvetenskaperna ska ha mer att ge i den vägen, bara man kan närma dem till tekniken, naturvetenskapen och till skapande verksamhet.

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!