Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Etnologi

Sittandet och sambandet mellan anatomi och kroppsspråk

Av Åke Daun, f 1936, professor i etnologi, Stockholms universitet
Ingenting är självklart. Inte ens stolen. Den är inte kommen av naturen. Den har en historia, som utgörs av en komplicerad väv av kulturella och biologiska faktorer. Sittandet blir efter läsningen aldrig riktigt detsamma.
Stolar har inte alltid funnits. Vilket upphov har de? Vilken fråga! Jo visst, det finns större vetenskapliga problem att brottas med. Men för den skull skall vi inte ta någonting för givet, inte ens en stol. Det är genom att problematisera det till synes självklara som vi blir varse att ingenting finns av sig självt. Allt beror på någonting annat.
 
"Människan har genom årtusenden använt olika former av möbler att sitta på, men ingen vet med säkerhet när eller hur man började använda dem". Så skriver den danske läkaren Christer Mandal i Den sittande människan. Enligt ett antagande började stolar först användas i slutet av fjärde årtusendet f.Kr. i Mesopotamien. Det äldsta bevarade nordiska exemplaret (i Danmark) är från äldre bronsålder, drygt 3000 år gammalt, en fällstol utan ryggstöd med sits av utterskinn. Liknande stolar finns i norra Tyskland med beslag av brons.
 
I följande framställning skall vi uppmärksamma själva sittandet, dess anatomiska villkor och evolutionsbiologiska bakgrund. Vad krävs av kroppen för att möjliggöra en sådan ställning, som är en omöjlighet för en häst? Här finner vi också en del av det mänskliga kroppsspråkets grundläggande förutsättningar. Vad betyder det att sitta bakåtlutad med huvudet vilande i handflatorna bakom nacken?
 
Historien - omvandlingarna av samhällen, beteenden, idéer och redskap - skall ses som ett förlopp som föds ur de sammanhang som varje ögonblick representerar. Det ena tillståndet uppstår ur det föregående, vars förutsättningar uppstod dessförinnan. Det betyder att historien saknar på förhand givna inriktningar, såväl samhälls- som naturhistorien. Det innebär inte att framtiden kan bli vilken som helst. Inget historiskt stadium kan skaka av sig sin egen bakgrund. Således är en stol inte ett resultat av en utveckling mot; det är resultat av en utveckling av. Samhällen ändras inte för att uppnå något, utan som en anpassning till föregående förändringar. Det historiska förloppet försiggår stegvis, föds ur något och ger upphov till något annat.

 

LIVET FÖRE STOLEN


Låt oss med fantasins luftskepp förflytta oss till den tid då stolar inte existerade. I Norden ligger den tiden för allmogens vidkommande endast ett par-tre hundra år tillbaka, ett ögonblicks tidsrymd jämfört med t.ex. yxans och hammarens historia. Vad betyder det då "att sitta". Var så god och sitt, säger vi idag, varvid ingen kommer på tanken att sätta sig på golvet. En kollega, som ibland visar skolbarn tillrätta på sommarlovsbesök i fjällvärlden, gav ett exempel på kulturbundenheten. Då det var rast och barnen uppmanades ta fram matsäcken, ropade de till sin lärare: "Fröken, fröken, vi har ingenstans att sitta!". I Centuries of Childhood beskriver Philippe Ariès hur både lärare och barn i den medeltida skolsalen satt på halm utlagd på golvet.
 
Att sitta var länge identiskt med att sitta på marken. Det är det alltjämt i somliga delar av världen och var länge helt allenarådande utanför Västerlandet med undantag för Kina. Min hustru och jag erbjöds på 1980-talet vid några övernattningar på traditionstyngda hotell i Japan och Korea rum helt utan möbler. Madrasser och sängkläder förvarades i en garderob. I Korea serverades vi frukost på golvet.
 
Vad är språkligt sett en stol? Stol är en utvidgning av roten i verbet stå, vilket innebär att ordet syftar på ett stående, inte ett sittande. Engelska "stool" (vanligtvis utan ryggstöd), gammalengelska "stol", är på motsvarande sätt relaterat till gammalengelska "standan", "to stand".
 
Människans huvudsakliga kroppspositioner var under lång tid att stå (på marken), att ligga (på marken) samt att sitta (på marken). Vår fråga blir givetvis hur man då kan tänkas ha uppfattat den nya kroppsställningen, den som man sedermera intog med hjälp av en "stol". Etymologiskt torde svaret bli: ett slags stående. Det nya redskapet innehar ett nytt sätt att stå på, ett halvstående.
 
"Intelligent bruk av redskap återspeglar en förståelse av orsakssambanden mellan redskapet, omgivningen och de handlingar som behövs för att nå ett mål, som ofta bara kan uppnås genom flexibelt beteende", skriver John L. Bradshaw i Human Evolution.

 

STOLENS UPPKOMST


Vilken kan då den omgivning som befrämjade stolens uppkomst tänkas ha varit? Den mänskiga evolutionen anses ha startat för cirka 35 miljoner år sedan. Alternativt kan vårt släktes historia räknas från den tidpunkt för 5-8 miljoner år sedan, då schimpanzen och människan gick skilda vägar. Tidsmässigt ligger dock detta långt före den första redskapstillverkande Homo, vilken synes ha varit Homo habilis. Denna varelse, inte så olik nutida människor, utvecklades sannolikt för 2,2 miljoner år sedan. Det är till denna tid som de första stenredskapen har daterats, t.ex. yxor och hammare. Homo habilis hade större hjärna än sina närmaste föregångare, visserligen blott innebärande 50 procent av Homo sapiens nivå, men det innebar ändå den första verkigt betydelsefulla hjärntillväxten.
 
Då hade långt tidigare en minst lika dramatisk ändring inträffat, nämligen då människan övergav livet i Östafrikas trädkronor till förmån för ett liv på savannen. Detta byte av ekologisk omgivning kan ha framtvingats av en otillräcklig näringsnisch, men det kan också ha skett av andra skäl. I vilket fall blev nu livsformen mer eller mindre nomadisk, och den nya miljön förorsakade två avgörande förändringar: dels hjärnans tillväxt på grund av övergången till köttdiet (för cirka 2,5 miljoner år sedan) dels tvåbentheten och den upprätta kroppshållningen. Den efter Homo Habilis följande Homo erectus har fått sitt namn just på grund av den upprätta kroppsställningen. Vi skall hålla i minnet att vi under denna tid alltjämt befinner oss inom en period som omfattar 99 procent (eller hur vi nu vill uttrycka förhållandet) av mänsklighetens historia. Det är den sista procentenheten som utgör jordbrukets och därmed bofasthetens historia, de senaste cirka 50 000 åren. Substantivet bonde betyder som bekant boende eller bofast man.
 
Nu byggdes alltså bostäder för permanent bruk och det utvecklades inte hata redskap, utan även redskap för tillverkning av redskap. Emellertid: det intressanta i belysningen av stolens historia är inte endast den ökade intelligens som var en förutsättning för konstruktion av komplicerade redskap. Minst lika intressant är frågan vad stolen utgör en anpassning till. Stolen är en följd av något. Av vad?

 

FLEXIBILITETEN SOM FÖRUTSÄTTNING


Den anatomiska förmågan att kunna böja bålen framåt, bakåt och åt sidorna, att flexibelt kunna vrida armar, ben och fötter, allt detta tas för givet. Ändå saknar många djur sådana förmågor, varken få rens eller hästarnas anatomi tillåter dem att sitta på stubbar eller stenar. Det: gir den evolutionära anpassningen till ett liv i skogens träd som förklarar den enastående böjligheten.
 
Som trädlevande djur är hominiderna goda klättrare, bl.a., tack vare händernas gripförmåga. De kan gripa runt grenar och hänga i armarna och förflytta sig från gren till gren genom att gunga i sidled. De kan hänga i knävecken, sitta grensle (sic!) eller böja benen över en gren (som på en stol), luta bålen mot en trädstam och överhuvud anpassa kroppshållningen till grenverkets varierade formationer. Cirkusens trapetskonstnär visar fullödigt hur människan bevarat denna flexibilitet.

 

FLEXIBILITETEN SOM KONSEKVENS


Grenverket framtvingade ett rörelsemönster av ofta återkommande växlingar av kroppshållning till avsevärd skillnad från människans därefter följande liv på marken. Dessa växlingar betydde tidsmässigt begränsade belastningar av kroppsdelarna, leder och muskulatur, således anspänning och vila, anspänning och vila. Varken stor uthållighet eller högt specialiserad kapacitet behövdes.

Eftersom evolutionen gjort de anatomiska funktionerna flexibla, snarare än smalt specialiserade, är människan inte särskilt väl anpassad till att vare sig gå, springa, klättra eller simma. Hon kan visserligen allt detta, men ingen enda människa kan göra det så bra som andra djur, skriver Bradshaw. "Att gå med stora kliv är kanske den enda punkt där människan är överlägsen".

Således förmår människan inte stå stilla timvis som en häst, knappast heller sitta särskilt länge i samma kroppsställning utan negativa följder. Bristen på smal specialisering nödvändiggör växlingar i belastningen. Det är denna omständighet som gör den ergonomiska konstruktionen av stolar till en svårlöst uppgift. Trots att sittandet som sådant avlastar vissa muskler, är de flesta stolar illa konstruerade, skriver Mandal.
 
Ofta är ett ryggstöd absolut nödvändigt, menar F. Staffel i ett numera klassiskt arbete. Ett alternativ kan vara att vila armarna mot ett bord. Annars sjunker vederbörande snart ihop. "Musklerna kan inte motverka kroppsvikten obegränsad tid, vilket orsakar en ökande böjning av ryggen tills ryggraden fixeras av spänningen från dess egna bindsenor", skriver Bengt Åkerblom i sin doktorsavhandling i anatomi. En sådan hopsjunken kroppshållning kan resultera i ett flertal allvarliga hälsoproblem. "När man designar en stol skall man först och främst tänka på att det är mycket bekvämare för den sittande personen om han kan ändra ställning då och då. En bra stol är sålunda en i vilken man kan alternera mellan olika vilsamma ställningar".
 
"Det smakar trä sade man om man fick ont av att sitta länge". Det var ett av svaren på Nordiska museets frågelista "Satt att sitta" (1946). Få frågar sig varför.
 
I sin egenskap av upprättgående, ej längre trädlevande varelse, behöver människan anpassa sitt beteende för att motverka vissa följder av den förändrade miljön. Att hon fortfarande ändrar kroppsställning med relativt korta intervaller är alltså en konsekvens av den tidigare växlingen som då utgjorde en anpassning till den ekologiska nischen: flexibla kroppsrörelser vid bosättning i träd (arboreal locomotion).

Evolutionshistoriskt belysande är konstaterandet att "sitta på huk" (sitting on the haunches), som fortfarande är allmänt i delar av världen och som i flera sammanhang var vanligt i det gamla svenska bondesamhället, "ger en bättre cirkulation i benens nedre delar än den vanliga sittande ställningen och avsevärt bättre än vid ståendet", påpekar Åkerblom.

"Ännu i min barndom och undantagsvis in på 1900-talet var det ganska vanligt att kvinnorna satt på huk under sådana husliga arbeten där de annars bort använda pall, såsom vid potatisskalning o.dyl". Så skrev en kvinna, född 1889, som svar på Nordiska museets frågelista "Sätt att sitta". Hon fortsatte:

Det förefaller nästan som om de gamla ansett det för löjligt att använda sig något att stödja sig på och det var en gammal sed som de höll fast vid. Så var det och vid mjölkning. Det fanns kvinnor av den äldre stammen som på 1890-talet inte kunde förmås att sätta sig på en mjökpall som man erbjöd dem. Det föreföll dem vekligt och de hade redat sig utan förut.

GEOFAKTER, BIOFAKTER, ARTEFAKTER


Geofakter är stenar eller stenflisor som de tidigaste människorna använde för att t.ex. knäcka nötter och skala frukter, dock utan att modifiera dem. Andra stenar var lämpliga att sitta på eller som underlag för diverse arbeten. Man letade upp föremål vars naturligt givna form var funktionell.
 
Som biofakter kan benämnas naturelement ur växtriket, vilka på samma sätt befunnits användbara, en pinne att peta, gräva eller röra om med, en stubbe eller en nedfallen trädstam att sitta på, en pall med naturvuxna ben som endast obetydligt anpassats för sitt ändamål. För tillverkning av en kubbstol valdes en trädstam som genom inre förruttnelse var lätt att utnyttja.
 
Kategorin artefakter är den för oss alla välkända. Dess historia torde sträcka sig ända tillbaka till Homo habilis, vars händer liknade den moderna människans. Bland dessa hominider blev de tillverkade eller snarare modifierade redskapen vanliga.
 
Våra äldsta förfäders livsform innebar ett rörelsemönster som belastade muskler, skelett, leder och ledband på ett varierat sätt. Vi kan därför anta att människorna i ett senare skede använt redskap delvis motiverat av behovet att variera kroppsställningen. Sittredskapen stolar och säten skall därför inte betraktas som en följd av något nytt behov. De är således inte blott en civilisatorisk "förkonstling". Dessa artefakter innebar snarare en vidareutveckling av tidigare brukade geo- och biofakter. Det historiska förloppet liknade den process då de naturligt skarpeggade stenarna så småningom ersattes av de "konstgjorda" stenyxorna.

 

SPRÅKLIGA REDSKAP


Människokroppen är ett språkligt redskap, ett hjälpmedel för kommunikation. Kroppsspråket existerade före det verbala språket. Dock är det ännu oklart hur kroppsrörelserna, t.ex. gesterna, fått sin innebörd. I vissa fall bygger de uppenbart på en universell symbolik. En och samma rörelse tolkas likartat i olika kulturer, ofta beroende på rörelsehärmning av ett beteende. En knuten näve signalerar något slags aggressivt motstånd. I andra fall har en och samma gest olika mening i olika delar av världen. Att nicka betyder exempelvis nej i somliga språkkulturer.
 
Den kommunikativa innebörden av vissa kroppshållningar och kroppsrörelser är distinkta, andra svårdefinierbara. En person som lyssnat på min utläggning lägger huvudet på sned och ler. Jag tror mig förstå att det återspeglar något men vad? I tidernas begynnelse varierades kroppsrörelserna bara som ekologisk anpassning, sedermera för att medge fysisk avlastning. Men när kroppsspråket historiskt etablerats, bidrog denna kinesiska kommunikation oavsiktligt och osystematiskt till att tillgodose det anatomiska behovet inte bara det kommunikativa.
 
Kombinationen av flexibel anatomi och behovet att ändra kroppsställning har alltså möjliggjort och stimulerat till kroppsspråkliga funktioner, både avsiktligt och oavsiktligt meningsbärande. Som exempel på skiftande innebörder - välkända för oss alla - kan nämnas att sitta bredbent, vanligast bland män. Därför blir intrycket av de kvinnor som särar på benen manligt, av andra skäl stundom vulgärt. Då män låter ena benet dingla över det andra kan det i vissa kretsar uppfattas som urban kultivering. I andra kretsar ses det som fjantig femininisering.

Att med benen rakt utsträckta och med korsade fötter luta sig tillbaka tolkas gärna som självsäkerhet. Intrycket förstärks om vederbörande dessutom låter huvudet vila i sina sammanflätade handflator bakom nacken. Tillbakalutad kroppsställning kan dessutom anses återspegla avspänning. Ju mer sittandet liknar liggandet, desto mer associeras det med vila och passivitet.
 
Andra betydelsebärande sittställningar är att stödja ena armbågen i handen och samtidigt lätt beröra kinden med andra handens fingertoppar. Det är vanligt i medelklassen, avsevärt mer än i lägre samhällsskikt, och kanske vanligare bland kvinnor än bland män. Då barn sitter så uppfattas det gärna som lillgammalt och barnet kan förutsättas ha även andra vuxna drag.
 
Vad betyder korsade armar, en genuint manlig kroppshållning, ett visst mått av "social gränssättning"? Det inbjuder ju inte till kroppslig beröring. Eller är det blott en vilsam "pausställning"? Att spatsera med händerna på ryggen, vad uttrycker det? Den åldrade som lämnat all brådska bakom sig? "Med händerna på ryggen som äldre herrar brukar promenerar jag omkring på mina gamla gator, då och då nickande och småmumlande för mig själv", skrev Sigfrid Siwertz. Sambandet mellan kroppsspråk och det anatomiska behovet av kroppsrörelser är givetvis på intet sätt tidsmässigt samordnade - men nog är det tankeväckande att de betjänar varandra.
 
En annan av Nordiska museets meddelare gav följande svar på frågelistan "Sätt att sitta":
 
Vid smärre förekommande arbeten för händer brukade man ofta sittande på en stol slänga det ena benet över det andra benets knä. Vid livligt samtal, då intet arbete förekom, brukade man ofta sitta på samma sätt. Slänga upp den ena foten på det andra benets knä, varvid underbenet pekade utåt ena sidan, var också ett stundtals bruk. Ofta hände det då, att man med ena handen höll tag i det uppslängda underbenet, så att foten ej skulle glida ned från knäet. Många bland allmänheten ansågo säkerligen detta sätt att sitta fint och karlavulet, vilket bruk att sitta förekom under livligt prat och skrän.

Slänga upp det ena benet över det andra benets knä, lutande mot stolens ryggstöd (karm), och med båda händerna i byxfickorna, var också hos allmänheten ett sätt att sitta. Ofta kunde någon sitta med båda benen riktade utåt från stolens ena sida. Ryggstödet hade man då åt ena sidan. Därvid tog man med ena handen, den yttre armens hand, tag i ryggstödet och ena armen kastad över detta, underbenen förda i kors och fötterna på golvet, vilket sätt att sitta förekom stundom hos en och annan, då en spännande tilldragelse av någon omtalades.
 
Lutande med ryggen bakåt mot stolens ryggstöd, med benen sträckta framåt och ena foten kastad över den andra samt armarna i kors över bröstet, var också och ännu är bland allmänheten ett sätt att sitta. Vid bröllop, då man kommit i festtagen, kunde man ofta få se ett par gamla snusbrukande gubbar sitta lutade framåt mot varandra på var sin stol, stödjande sig nied armbågarna mot knäna under livligt samtal. Underarmarna höllos i kors med näversnusdosan i ena handen och med locket med litet snus på i den andra handen.

 

SITTANDETS UNDERLIGGANDE INNEBÖRDER


De kroppsrörelser som sittandet möjliggör och stimulerar till är en sak. Att sittandet även som sådant är meningsbärande är en annan. När vi säger "Var så god och sitt" är motivet inte i första hand att låta besökaren vila benen, även om denna möjlighet ofta välkomnas. Vad viktigare är: den sittande personen införlivas med det sociala rummet, ritas in i dess struktur. Den alltjämt stående saknar däremot denna inträngande kontakt med rummet. Frasen "Var så god och sitt" kan i sin obetydlighet beskrivas som en nyckelfras i en initiationsrit.
 
Att sitta tillsammans implicerar som sådant någon form av överenskommelse, t.ex. den gemensamma intentionen att klargöra varandras ståndpunkter, att dra upp gemensamma riktlinjer eller att markera en vänskapsrelation. Sittandet är förhandlandets och fredsslutets kroppsställning.
 
Sittandet som sådant hör till tankfullheten, reflexionen, läsningen. Stolen ger en plattform varifrån fantasins vingar tillåts lyfta för att sedan återvända. Hemmakvällar förknippas med bekväma stolar. Det tysta sittandet stimulerar till distanserat betraktande av det aktiva livet.
 
Dessa underliggande innebörder kan tillskrivas sittandet som sådant. Andra betydelser signaleras i stället av dess rumsliga och materiella manifestationer. Stolen var tidigare i hög grad en auktoritetssymbol. På engelska heter mötesordförande chairman, en professur benämns chair, på svenska lärostol. Husbondens plats i stugan var högsätet, dels syftande på placeringen, dels på formen. Signifikativt nog kallades högsätet ibland för "domarsätet". Högsätet var ibland en "kubbstol", till skillnad från de enklare sätena. Vikingtida bildstenar visar gudar eller hövdingar på kubbstolar. Genomgående är här stolen ett tecken på manlig makt: "Zeichen männlicher Herrschaft", enligt en tysk forskare.
 
I motsättning till det kollektivt långa sätet var stolen individuellt avskiljande. "Det var vår kära far som skulle sitta på den stolen, ja vid samma plats vid bordet under måltiden, ingen fick sätta sig där. När fars plats blev torn, fick den äldste av pojkarna platsen efter far" skriver en av Nordiska museets upptecknare.
 
Längre in i bondens stuga än till en enkel stol placerad vid ytterdörren korn fattiglappen sällan. Inre delen av rummet räknades som den förnämsta. Den tvärgående bjälken i de sydsvenska ryggåsstugorna kallades ofta "stackarebjälke", vilken den fattige (stackaren) inte borde passera objuden. Ett sittredskap inneslöt en fixering i ett socialt strukturerat rum. Den som sitter införlivas med inredningens sociala symbolik, klart uttryckt vid middagar med bordsplacering. När konungen sätter sig på tronen förändras situationen från ögonblicket innan, då monarken fortfarande är på väg. Först när han satt sig manifesteras kungamakten rituellt.
 
Tronen placeras i allmänhet på en sockel för att även rumsligt ge kungen (hövdingen) en upphöjd position, liksom domaren i rättssalen. Samma betydelseinnehåll finns i bondens "högsäte", även då detta rent konkret inte är högre än omgivande säten. Högt-lågt tolkas universellt likartat. Därför säger man högre samhällsklasser om rikare och mäktigare människor, inte tvärtom. Andra exempel är uttrycken "se upp till" respektive "se ned på", och enligt samma princip erbjuder bugande och bockande universellt giltiga sätt att rituellt nedgradera sig själv.
 
Att stolen traditionellt laddats med prestige visar sig dock däri att motsatsen gäller relationen ståendesittande, t.ex. de äldre tiders ateljéfoton där mannen som familjeöverhuvud sitter medan hustrun står. Enligt samma princip föreskrev normen att en soldat reste sig när en officer gjorde entré. Och när professorn gjorde entré i äldre tiders seminarierum reste sig de församlade och satte sig inte igen förrän professorn intagit sin plats.
 
Liksom tronens praktfulla utformning överglänser alla andra stolar och upplyser konungen i lika mån, så bibringar varje annan stolsform den sittande personen något av dess specifika karaktär, och samma symbolik finner vi i parlamentens talmansstolar. När matsalsmöbeln med tillhörande skänk och skåp introducerades på 1870-talet var betydelsen av de tillhörande två karmstolarna omedelbart given. De placerades vid bordets gavlar och reserverades i regel för herrn och frun. Dyrbara stolar, fanerade i ädelträ, med konstfullt utskurna ornament eller förgyllning, kommenterar inte bara ägarens ekonomi eller bakgrund. Stolen och personen förenas på samma värdeskala.
 
I en av sina skrifter om konstens sociala dimension föreslog Gregor Paulsson att sambandet mellan symbolmiljö och verk skulle åskådliggöras med hjälp av funktionsanalyser, vare sig det gällde målningar av Rafael eller antika grekiska kärl. Paulssons enklaste exempel är olika typer av stolar: mjölkpall, köksstol, stol för vardagsrummet, länsstol från en fransk salong i början av 1700-talet, engelsk kubbfåtölj, shakerstol, stålrörsstol från Bauhaus, kungatron och ordförandestol, samt slutligen Cathedra Petri i Peterskyrkan i Rom. Den förstnämnda har en rent tekniskt eller praktiskt betingad utformning, de två följande kanske huvudsakligen en teknisk, medan de följande dessutom äger symboliska funktioner, t.ex. att uttrycka social ställning. Härtill bör dock fogas ytterligare ett perspektiv på stolen som artefakt, nämligen att dess funktion har konsekvenser för dess användningssätt, alltså hur man sitter i den.
 
Den inramning som stolen ger har konsekvenser för sättet att sitta. En förgylld länsstol uppfordrar till ett annat sittande än en Wienerstol av böjträ. Den norske etnologen Knut Kolsrud menar att ett föremål ger handlingsimpulser. Det finns avsikter inbyggda i tingen. De är inte avsedda att brukas hur som helst utan på bestämda sätt och för bestämda ändamål. Egyptens faraoner satt i sina tronstolar med räta vinklar i höft, knä- och fotleder. Den stelt symmetriska ställningen underströk deras gudomliga ursprung, hävdar Mandal. Att sätta sig i en praktfull stol och leva upp till dess inbyggda förväntningar på sättet att sitta kan liknas vid att sminka sig för fest. 1950-talets fladdermusfåtölj handlade om en ny kropp, skriver Orvar Löfgren (1990), "den slängiga tonårskroppen - i den satt man på ett sätt som provocerade äldre generationer".

 

KROPP OCH KULTUR


Människans evolutionshistoria har både tillåtit och nödvändiggjort sittande kroppsställningar. Hästar och kor sätter sig aldrig ned. Den ekologiska miljö som deras kroppar anpassats till har inte krävt detta.
 
Då människan sitter på marken sker det i varierande positioner, på huk, med benen i kors, med böjda knän, med benen utsträckta osv. Det sedan 1700- och 1800-talen dominerande sittandet sker med sittredskap som stolar, fåtöljer, soffor, dessförinnan och bland allmogen ännu under 1700-talet främst med hjälp av pallar, bänkar, säten. Viktig är sittredskapens funktion att erbjuda skydd mot kyla och fukt, men de bjuder samtidigt på en symbolisk distinktion mot de ociviliserade djuren.
 
Ständigt växlande kroppshållningar kännetecknar även upprättståendet, liksom även liggandet under sömnen. Alla människor ändrar kroppsställning flera gånger under natten. Än en gång: växlingen mellan olika kroppsställningar synes vara en följd av det konstitutiva behovet att avlasta de delar av muskulaturen som för tillfället tas i anspråk.
 
Avsaknaden av specialisering på vissa kroppsställningar innebär en begränsning som kompenseras genom flexibilitet. Det är rörligheten som låtit det rikt elaborerade kroppsspråket att uppstå, liksom munmusklernas motorik och munhålans storlek tillåtit det talade språket att uppstå. Varken det talade språket eller kroppsspråket skulle ha existerat utan denna finmotorik.

Det kroppsspråkiga kodsystemet relaterar till individens inre tillstånd och sociala relationer. Känslor av underlägsenhet och överlägsenhet exponeras i kroppsställningen, vanligtvis både oavsiktligt och omedvetet. Detsamma gäller vardaglig informalitet respektive ceremoniell högtidlighet, nyfiken entusiasm och trött likgiltighet, febrig nervositet och lugn självsäkerhet.
 
Samma motorik tillåter lärjungarna att falla på knä och kyssa Mästarens fötter. Den tillåter byggnadsarbetarna att klättra på stegar och piloten att krypa ned i sin cockpit. Utan denna skulle den japanske direktören aldrig kunna hälsas med djupa bugningar. Utan den rörlighet, som livet i träden för länge sedan utrustat oss med, vore vi helt oförmögna att sätta på oss kalsongerna.

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!