- Startsida
- Tvärsnitt nr 3-4 2011
- Tvärsnitt nr 2:2011
- Tvärsnitt nr 1: 2011
- Tvärsnitt nr 4: 2010
- Tvärsnitt nr 3 2010
- Tvärsnitt nr 2 2010
- Tvärsnitt nr 1 2010
- Tvärsnitt nr 4 2009
- Tvärsnitt nr 3:2009
- Tvärsnitt nr 2: 2009
- Tvärsnitt nr 1: 2009
- Tvärsnitt nr 4:2008
- Tvärsnitt nr 3:2008
- Tvärsnitt nr 2:2008
- Tvärsnitt nr 1:2008
- Tvärsnitt nr 4:2007
- Tvärsnitt nr 3:2007
- Tvärsnitt nr 2:2007
- Tvärsnitt nr 1:2007
- Tvärsnitt nr 4:2006
- Tvärsnitt nr 3:2006
- Tvärsnitt nr 2:2006
- Tvärsnitt nr 1:2006
- Arkiv
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Att närma sig språket
Lingvister och språkforskare i skilda världar
Tesen att det skulle existera en sådan lär universell strukturordning, står och Faller, naturligtvis, med antagandet att varje språk redan i sig besitter en bestämd inneboende struktur. Lingvistikens anhängare vill av detta skäl ogärna medge att ler helt enkelt ligger så till att beskrivningen av ett språk, måste ges en överskådig struktur för att kunna ha något praktiskt värde. Men att det som beskrivningen beskriver, alltså själva språket därför också skulle bära denna samma "struktur" är ju inte en automatisk konsekvens, vilket den här lingvistiken vill tro!
Tesen, att det finns någonting för alla naturliga språk gemensamt, ett universellt mönster, som det skulle vara lingvistikens uppgift att genom systematisk forskning uppdaga, är således att betrakta som ett slags krav, som den moderna lingvistiken ställer - eller kanske lite mildare uttryckt - en spelregel som den ställer upp för sin egen forskning, snarare än en empirisk upptäckt som har gjorts genom denna forskning.
Det är en spelregel som får betydande konsekvenser för andan den lingvistiska forskningen bedrivs i. En av konsekvenserna är att man i de enskilda naturliga språken först och främst ser exempel på lingvistiska företeelser av växlande intresse för den i framtiden hägrande, allmängiltiga språkteorin. Men språken som sådana, alltså som uttrycksmedel som möjliggör den dagliga kommunikationen och överföringen av livsvärdena mellan individerna hos hela folk, blir däremot något som lingvistiken tenderar att skjuta i bakgrunden.
Situationen påminner faktiskt om den som kom till uttryck i vad man sa kring förra sekelskiftet om den berömde slavisten och mästaren på den historiskkomparativa metodens tillämpning på den slaviska språkgruppen, August Leskien, att han kunde hela den ryska litteraturens klassiker utantill, men inte lagt märke till något annat i dem än diverse exempel på verb- och substantivböjning!
LINGVISTIK SOM NATURVETENSKAP
Det finns ett ganska rakt idéhistoriskt samband mellan vår tids lingvistik och 1800-talets tyska historisk-komparativa formuleringar av språkbeskrivningarna i vördnaden för naturvetenskapliga tänkesätt.
Programmet för lingvistiken, att utröna den strukturordning som förmodas vara gemensam för alla språk, kan således jämföras med till exempel fysikens strävanden, efter Einstein, att uppställa vad som föga högtidligt brukar kallas The grand theory of Everything. Ty inom fysiken utgår man från att naturföreteelserna är likadana överallt och alltid, och att de alltid och överallt lyder samma naturlagar. Varför, frågar lingvisterna sig, kunde det inte vara på samma sätt med språket, att det är ett universellt mönster som sedan Begynnelsen är nedlagt i människonaturen? Och blir inte lingvistiken "mycket häftigare", som projekt, om man tänker sig att det kunde finnas en grand theory of Language motsvarande fysikens teorier om "Det Hela"?
Vurmen för naturvetenskapliga förebilder visar sig också på andra sätt, till exempel i sökandet efter matematiska formuleringar av språkbeskrivningarna. Här är naturligtvis den generativa grammatiken med dess användning av metoder hämtade från den matematiska logikens rekursionskalkyler, ett mycket tydligt exempel. Och denna skolas sökande efter en s.k. universal grammar (UG) faller också väl in i bilden. I några av Noam Chomskys mest inflytelserika formuleringar av UG från 1970- och 80-talet fanns några av den klassiska, grekisklatinska grammatikens ordklasser, såsom till exempel verbs och nouns, med i UG som s.k. substantiella (i motsats till formella) universalier.
Men här har Chomsky valt att glömma att hans grammatiska terminologi snarare har sitt ursprung i den europeiska grammatiktraditionen än i UG! Det vore kanske för övrigt mera angeläget att undersöka den europeiska, och för all del också den amerikanska, grammatiktraditionen, och den allmänna språkteori som ligger implicit i den, än att försöka konstruera en universell grammatik!
SPRÅKTYPOLOGI
Senaste tidens lingvistik har emellertid inte gett upp universaliesökandet. Inom den just nu tämligen aktuella s.k. språktypologin gör man således upp frekvenslistor på förekomsten av grammatiska konstruktioner bland världens språk. Och på grundval av statistiska undersökningar hävdat man sedan att språk i vilka verbet står före objektet i verbalfrasen, också i allmänhet har prepositionen före nomenet i nominalfrasen.
Om jag försöker säga detta på ett lite mindre teknisk-lingvistiskt sätt, så kan vi på svenska tala om att köpa en bil. Här är köpa ett verb, och en bil är objekt till verbet i verbfrasen som helhet. Objektet står tydligen efter verbet. Och vi kan nog tryggt påstå att denna ordföljd är den vanliga i svenskan.
Tillsammans med bilen vi köper skaffar vi oss kanske också ett räcke att sätta på taket. I det uttrycket, är på en preposition och taket ett substantiv. Och ordföljden är: preposition först, och substantiv efteråt.
I många andra språk än svenska är emellertid ordföljden en annan. Ett objekt kan till exempel mycket väl stå före verbet det är objekt till, och prepositioner kan mycket väl komma efter substantivet de hör ihop med. Men det statistiska resultatet av språktypologins beräkningar är att den svenska ordningsföljden mellan preposition och substantiv är den vanligaste i språk som också uppvisar den svenska ordningsföljden mellan verb och objekt. I någon mening är således de svenska ordföljdsförhållandena i de här avseendena, helt naturliga!
Vill man studera förekomsten av diverse grammatiska konstruktioner bland världens språk, till exempel "implikativa relationer", så måste man uppenbarligen, dels kunna beskriva de ifrågavarande grammatiska konstruktionerna på ett sätt som är meningsfullt inom ramen för varje givet språk, dvs. så att man klart kan avgöra huruvida språket ifråga har eller inte har konstruktionerna man intresserar sig för. Och detta förutsätter i sin tur att vi besitter ett lingvistiskt metaspråk i vilket vi kan beskriva grammatiska konstruktioner i vilket språk som helst. Men detta är ju ingenting annat än "förutsättningen" att vi redan har tillgång till den universella språkstruktur som vår undersökning eftersträvar att uppdaga. En uppenbart cirkulär situation! I praktiken formulerar därför språktypologerna sina grammatiska beskrivningar i den gamla latingrammatikens terminologi. Men denna var ju egentligen inte tänkt att tjäna några sådana högtflygande målsättningar. Och det är inte särskilt svårt att hitta exempel på språk för vilka latingrammatikens begreppsordning är helt inadekvat!
HUR MÅNGA SPRÅK FINNS DET?
En annan konstighet i sammanhanget är att man för att kunna "gå igenom" världens språk, måste veta vilka och hur många de är.
Men som många av oss vet, är skillnaden mellan ett språk och en dialekt inte en lingvistisk, utan en politisk fråga. Ett språk har en regering, en polismakt och en armé bakom sig, vilket dialekterna vanligtvis - Gud ske lov! - saknar!
Någon skulle till exempel kunna hävda att det vi kallar "svenska" inte är ett, utan flera språk såsom exempelvis Rikssvenska, dalmål, älvdalsmålet, skånska, fårömål, m.m., m.m. Men för att detta påstående skall bli en politisk sanning behöver vi nog först få lov att uppleva ett antal inbördeskrig, vilket Gud förbjude! Frågan om vilka språk som finns i världen är alltså lite väl obestämd för att kunna tjäna språkstatisfiska ändamål.
När man drar upp dessa bekymmer för språktypologerna får man ofta det skenbart ödmjuka svaret att "Jovisst. Vi är ju först och främst lingvister. Och inga statistiker!" Men man behöver inte vara statistiker för att på rent begreppsliga grunder inse att projektet lider av allvarliga svagheter!
PÅ SPANING EFTER STRUKTURERNA
Tyvärr är det den överdrivna respekten för naturvetenskaplig metod och för naturvetenskapligt tänkesätt som driver lingvistiken att leta efter en förmodad strukturkärna i världens alla språk. Men denna "strukturvurm" får dessutom till följd att man betraktar språken utifrån, som objekt man kan hålla i handen och vrida och vända på medan man själv befinner sig utanför objektet som 'neutral observatör". Vad man då glömmer är att språk är något människor använder i sina dagliga liv, och utan vilket det dagliga livet skulle bli omöjligt. I sökandet efter strukturkärnan tenderar man alltså glömma det viktigaste språkets själva väsen: dess användning bland människorna! Den angloamerikanskt och naturvetenskapligt inspirerade lingvistiken tänker inte på språken som något en levande människa, allra minst lingvisten själv, någonsin skulle ha behov av att använda, om det inte är fråga om hans eller hennes eget modersmål, vill säga, och knappast ens då!
Anglo-amerikanskt inspirerad lingvistik, särskilt i Chomskys påfallande empiristiska tappning, uppvisar också vissa omisskännligt platonska drag. Med detta ord syftar jag på idén att det bakom den för våra sinnens vittnesbörd direkt givna verkligheten finns en bakomliggande, dold och egentligen mera verklig realitet som på något sätt förklarar den vanliga verkligheten.
I ELFENBENSTORNET
Chomskys "Universal grammar" antas således förklara språken i världen genom att föra de grammatiska konstruktionerna tillbaka till deras "underliggande, universella" ursprung. Dessutom är det ofta svårt att se hur det kan vara, att dessa "förklaringar" uppfyller Chomskys krav på s.k. explanatorisk adekvans, ett ändamål som, ytterst, faktiskt motiverar hela teorin om UG. Universal grammars principer och regler är nämligen ofta tämligen snåriga och trassliga, och kräver många gånger ännu mer av förklaring än vad de själva anses ge!
(Inom parentes kan det mot denna bakgrund knappast förvåna att Chomsky tvingas fatta människans språkförmåga som medfödd. Hur skulle små barn annars spontant kunna lära sig någonting så vansinnigt komplicerat!?)
Här är lingvistikens språkbruk ytterst förbryllande. Universal grammar skall ge adekvata förklaringar av de grammatiska konstruktionstyper man kan stöta på i diverse språk. Men vad är det som krävs för att en sådan förklaring skall kunna sägas vara adekvat? Vi får väl förmoda att behovet av förklaring uppstår när någon som möter den grammatiska konstruktionstypen i något sammanhang inte riktigt förstår den. I så fall är väl en ev. förklaring adekvat i den mån den lyckas få den frågande att faktiskt förstå konstruktionen, hur den fungerar grammatiskt, och så vidare. Om förklaringen med hjälp av UG i sin tur kräver vidlyftiga specialistförklaringar för att kunna förstås, så torde den knappast kunna kallas adekvat! Den alldagliga adekvans jag syftar på här är tydligen något annat än den abstrakta strukturegenskap hos UG som Chomsky talar om!
Den naturvetenskapliga lingvistikens objektivitet verkar således utgöra ett reellt hinder för denna skolas adekvans. Den ställer sig så att säga emellan språkforskarens omedelbara erfarenhetsvärld och det som den vetenskaplige lingvisten söker efter. Objektiviteten hindrar en direktkontakt med själva språket!
EN SKOLA SKAPAS
Mycket av detta måste nog ses som en följd av Chomskys och hans lingvistiks ännu i dag pågående krig mot den specifikt amerikanska typ av behaviorism som stod i vägen för Chomskys karriär under 50-talet. Inom lingvistiken hade denna behaviorism först lanserats av den amerikanska språkvetenskapens portalfigur Leonard Bloomfield på 30-talet. I Chomskys ungdom stod alltså Bloomfields elever av första och andra generationen hindrande i vägen för de "mentalistiska" idéer som Chomsky och hans anhängare på MIT och Harvard försökte torgföra.
Denna tämligen militanta "mentalism" tog sig språkvetenskapliga uttryck på flera skilda sätt, bland annat genom ett ideologiskt svärdshugg i vilket linguistic performance avskildes från linguistic conpetence.
De amerikanska behavioristerna hade krävt att människans själsliv borde studeras (natur-)vetenskapligt genom att man observerade hennes beteenden med objektiva, fysikaliska metoder. Man skulle inte försöka förklara dessa beteenden med hänvisning till "något slags själsliv", som ju hur som helst inte kunde förstås vetenskapligt, utan förmodligen bara var någonting blott illusoriskt som vårt "för vetenskapliga språkbruk" förleder oss att tro på.
Chomsky lyckades hugga av linguistic performance, alltså vårt "objektivt observerbara" språkbeteende (behavioristernas forskningsföremål) och kasta det i språkvetenskapens soptunna såsom varande alltför bemängt med tillfälligheternas brister - dåligt minne, koncentrationssvackor, o.dyl. - I gengäld upphöjde han linguistic competence, dvs. den infödde språkanvändarens egentliga språkliga "intuition", alltså språkkänsla, vilken beskrevs som någonting väsentligen mentalt till lingvistikens verkliga studieföremål. Chomsky akterseglade därmed, i ett enda penndrag, samtliga av sina konkurrenter inom den amerikanska lingvistiken.
Men Chomsky hade förutsett att segern inte skulle kunna tas hem fullt så enkelt. Han insåg att man skulle avkräva honom bevis för att competence-performance-distinktionen inte bara var uttryck för en illvillig nyck.
Att söka och lansera bevis av detta slag är fortfarande en av de stora ideologiska drivkrafterna i den chomskyanska lingvistiken. Låt mig ge ett par exempel på ett sådana "bevis" Det första väljer jag från fonetiken.
CIRKELBEVIS
I vissa varianter av amerikansk engelska uttalas orden writer och rider på nästan samma sätt, nämligen som [raiDer] respektive [rai:Der]. Här står tecknet [D] för en s.k. flap, dvs. en kort "släng med tungan" mot gommen, och kolonet [:] i [rai:Der] betecknar en något större tidslängd hos den föregående diftongen [ai]. Om vi nu jämför dessa uttal med uttalen av write respektive ride så finner vi, om vi lyssnar noga, att write slutar på den tonlösa konsonanten [t], under det att ride slutar på den motsvarande dentala, tonande konsonanten [d], och att vokalen/diftongen [ai] i detta senare fall är lite längre. Över huvud taget gäller det allmänt i det här språket att vokaler som hamnar framför tonande konsonanter förlängs lite, jämfört med samma vokaler framför motsvarande tonlösa konsonanter. Mot denna bakgrund hävdar Chomsky att den subtila fonetiska skillnaden i uttalet av writer och rider visar att det under den "objektivt observerbara", fonetiska nivån i språket måste finnas en mental och mera abstrakt, "underliggande" nivå på vilken distinktionen mellan t och d i writer respektive rider fortfarande är aktiv, men att den upphävs genom att en ytlig, fonetisk regel tillämpas vid själva talproduktionen.
De fakta jag just har anfört kan enligt Chomsky inte förklaras, om man inte vill gå med på att språket är en först och främst mental realitet, vilken han likväl undersöker med matematisk naturvetenskapliga metoder. Språket är alltså till sitt väsen något som ligger bortom behaviorismens förklaringskraft!
Många andra "bevis" av detta slag har genom åren framförts av Chomsky och hans medarbetare, inte minst från den amerikansk-engelska syntaxens vida fält. Ett av Chomskys tidigaste "bevis" av det här slaget, ett som tillika knappast mött några invändningar från lingvisthåll lyder så här.
I engelskan har de båda satserna (a) John is eager to please resp (b) John is easy to please praktiskt taget samma syntaktiska struktur - åtminstone på ytan. Som kompetent språkanvändare vet emellertid varje engelsktalande att. John är grammatiskt subjekt till please i (a), men att det är grammatiskt objekt till please i (b). Detta "vetande" utgör en väsentlig faktor för den rätta förståelsen av de båda satsexemplen och visar, enligt Chomsky, därför att den infödde språkanvändaren arbetar med en djupnivå på vilken de ifrågavarande syntaktiska funktionerna är explicit representerade.
Dock - den som kan engelska vet naturligtvis att det är John som är föremål för "pleasandet" i (b) och att det är någon annan än John i (a). Men av detta följer det inte alls att samme engelsktalande automatiskt "vet" att John är grammatisk subjekt i det ena fallet och grammatiskt objekt i det andra.
SPRÅKET - OCH GRAMMATIKEN
Det är sant att det förhåller sig på det sättet! Men vet vad grammatiskt subjekt och objekt är gör bara den som har lätt sig grammatik! Och det är bara under det grammatiska perspektivet som den just givna analysen är meningsfull (och sann). Men massor med människor, som lärt sig perfekt engelska, kanske till och med de allra flesta, vet inte ett smack om grammatik! Man lär sig inte att "omedvetet" anlägga ett grammatiskt perspektiv på sina egna språkliga uttryckssätt bara därför att man tillägnar sig sitt modersmål. Sådant kräver särskild träning!
Här blir det mycket tydligt hur generativisterna inte förmår lägga märke till skillnaden mellan språket och grammatiken, mellan analysmetoderna och analysens föremål. Man inser inte att man konstruerar en teori om uttrycksformerna i ett språk, när man ställer upp en grammatik för det, utan man beter sig som om den grammatiska teorin redan på något mystiskt sätt "ligger och väntar" i de språkliga data man undersöker. Här odlar man en naiv empirism av utpräglat amerikanskt slag!
Inom nutida internationell lingvistik är den kritik jag här har riktat mot särskilt den generativa lingvistiken inte längre bannlyst som den var för bara något decennium sedan. I dag är det istället kognitiv grammatik och samtalsanalys (Conversation Analysis, CA) som är på modet. Den påfallande mekanisering av själslivets lingvistiska delar, som redan den generativa grammatiken tog som en nödvändig förutsättning för vetenskaplighet inom lingvistiken, har emellertid övertagits i något annorlunda former av den kognitiva grammatiken. Och som min kollega Pär Segerdahl i Uppsala nyligen har visat, i en penetrerande undersökning publicerad i Language and Communication, så lider CA av samma omedvetna tendens att i tillämpningen av sina transkriptions- och analysmetoder projicera in teoretiska, konstruerade begrepp i undersökningsföremålen, alltså in i de alldagliga samtalsformer som studeras. Här kan man känna igen samma empirism som är typisk för den generativa lingvistiken, även om den inte är av fullt lika naivt slag.
CHOMSKYS FÄLTTÅG
Den anglo-amerikanska, "mentalistiska" lingvistiken uppstod i USA i slutet av 50-talet, under det Kalla Krigets frostigaste tid. Amerikanerna hade då för över tio år sedan satt punkt för Andra Världskriget med de båda atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och hade därmed visat sig vara världens främsta militärmakt. Men även vad gäller teknologi och vetenskap, främst fysik, naturligtvis, var nu USA uppenbart ledande.
Amerikanernas gamla självförståelse som "barn på Europas bakgård" började därför nu kännas föråldrad och onödigt hämmande. "What have they got, that we don't have?! frågade man sig. Och svaret var i allmänhet ett trotsigt "Nothing!" Man började känna att man kunde inta en ledande ställning även inom vetenskap, filosofi, och kulturlivet över huvud taget.
I detta läge upplevde man den amerikanska, behavioristiska psykologin som ett hinder genom dess fasta förankring i en logisk-empiristisk vetenskaplighet med krav på experimentell och matematisk bevisföring och en över huvud taget publikavvisande framtoning. Den var en lära som uppenbarligen inte kunde "erövra världen" i konkurrens med Freuds analytiska psykologi, och som därför måste bytas ut mot någonting "mera humant och modernt", någonting mera populärt alltså. Chomskys generativa grammatik blev ett av svaren på denna utmaning. Artificial Intelligence (Al) och Cognitive Science, ett annat.
Efter hårda strider med Leonard Bloomfields mera behavioristiskt sinnade elever lyckades den unge och politiskpolemiskt högt begåvade, ja - oslagbare Noam Chomsky vinna slaget i USA för sin generativa grammatik, och därefter vanns många "ärofulla segrar" även i Kanada, England, Europa och Japan. Vi fick så småningom det idag ganska utbredda forskningsområde som jag här kallar för "den angloamerikanskt inspirerade lingvistiken".
Inspirationen fick denna lingvistik i icke ringa mån från Fysikens enorma framgångar i USA, men även från Biologin som var på stark frammarsch vid den här tiden. Inom amerikansk psykologi hade Darwin för övrigt varit en stark inspirationskälla ända sedan William James dagar på 1890-talet.
Krigsläget var alltså komplicerat. Men Chomskys strategi gick ut på att besegra behaviorismen genom att angripa Bloomfields lingvistik och Skinners Operant Conditioning. Han sa, på fullt allvar, att han ville ta upp den rationalistiska traditionen från europeiskt 1600-tal i den då aktuella konflikten mellan brittiska empirister som Bacon och Locke, å ena sidan, och franska nationalister som Descartes, mfl. Detta var ett drag som torde ha tilltalat amerikanerna med deras historiska faibless för Upplysningens idéer. Som idéhistorikern Hans Aarsleff övertygande har visat i flera skrifter vilar emellertid "motsättningen" mellan empirism och rationalism på 15- och 1700- talen, sådan Chomsky framställer den, på en förvrängning av historiska fakta.
Chomsky sa också att lingvistiken måste ses som en gren av Psykologin, vilken fick en yttersta förankring i Biologin genom att han återupplivade de gamla föreställningarna om "medfödda idéer".
Sammanfattningsvis är den angloamerikanskt inspirerade lingvistiken mera att se som ett slags fälttåg än som en stilla humanistisk språkforskning. De komparativa undersökningar av de ännu på 50-talet otaliga indianspråken i USA, som då fortfarande bedrevs av Bloomfields elever, möttes i allmänhet med likgiltighet, eller rentav fientlighet, av den nya skolans förkämpar eftersom de inte passade in i det generativa schemat. Detta visar på vad jag kallar denna skolas ideologiska karaktär. Den innebär naturligtvis att många frågor är besvarade redan innan de ställs, och att forskningsresultat är rankade på en given skala redan innan de uppnåtts. Ännu fler väldokumenterade exempel på språkföreteelser som "kräver" att man antar existensen av en abstrakt, underliggande nivå i språkbeskrivningen, medför således höga akademiska meriter, under det att en "sämre teoretiskt motiverad" forskning får svårare att hävda sig.
LINGVISTIKENS GRÄNSER
Låt mig nu vända mig mot den angloamerikanskt inspirerade lingvistikens filosofiska anspråk. Dessa framgår när man beaktar frågan som den här lingvistiken ställer och anser sig besvara. Den frågan är "Vad är egentligen språket?" Eller med andra ord "Vilket är språkets djupaste väsen?"
Det kan förefalla naturligt att, helt spontant, hälsa denna fråga med en viss entusiasm: "Äntligen en värdig uppgift för världens alla ´ordgnagare´ dvs. språkforskarna!" Men innan man kastar sig in i uppgiften att besvara frågan, så är det likafullt tillrådligt att betänka vad slags fråga det är vi står inför här. Är detta verkligen en fråga för vetenskapen? Eller är det inte snarast en fråga för filosofin?
VARI LIGGER SKILLNADEN?
Mitt svar är att en fråga för vetenskapen är en som kan besvaras med vetenskapens metoder, och med hjälp av de begrepp som står till dess förfogande, i detta fall språkvetenskapens, eventuellt också matematikens, psykologins och biologins metoder och begrepp, om vi får tro Chomsky. Här måste vi emellertid hålla oss öppna för möjligheten att utvecklingen kan innebära att tidigare okända metoder och begrepp kan komma att skapas genom diverse forskningsinsatser, sådana som de Chomsky och hans medarbetare, och även naturligtvis många andra forskare inom andra områden, har gett prov på i rikligt mått.
Att i några få ord säga vad en fråga för filosofin egentligen är, är å andra sidan en betydligt svårare uppgift, en som filosofin för övrigt enligt vad jag inhämtat tar som en av sina egna och viktigaste uppgifter.
"Vad är filosofi?" är alltså i sig en filosofisk fråga. Och för många lingvister som inspireras av det storartade i frågan om vad språket är, så kan man nog säga samma sak: Det är fråga om ett filosofiskt problem, alltså egentligen inte ett lingvistiskt!
Utan att försöka sig på en fullödig filosofisk utredning, kan man ändå säga att filosofiska problem bottnar i den ena eller den andra begreppsliga oklarheten, och att lösningen kräver att man besinnar hur man själv tänker i vissa avgörande avseenden. Det kan bli nödvändigt att driva sig själv genom ett slags "tänkandeterapi" som kan lösa upp de begreppsliga låsningarna, och man är inte av med sitt filosofiska bekymmer förrän "den begreppsliga krampen" så att säga har släppt.
Om jag har rätt i att lingvistiken drivs av en filosofisk fråga om språkets väsen, så är lingvistikens typiska strävan att besvara den genom att konstruera en helt ny vetenskaplig begreppsordning, ingenting som bidrar till filosofisk besinning, utan snarare en metod att gräva ner den filosofiska oklarheten under det nya begreppsbygget och därmed göra den eftersträvade klarheten ännu avlägsnare.
Situationen förvärras naturligtvis ytterligare, om det språkteoretiska begreppsbygget bedrivs i en militant ideologisk anda med syftet att besegra en meningsmotståndare. Följden blir då lätt den, att forskningen gräver ner sig i skyttegravar som det kan bli alltför svårt att ta sig upp ur igen! Hamnar man i ett sådant läge, så har man lämnat de gamla vetenskaplighetsidealen, med det opartiska och osjälviska sanningssökandet i spetsen, alltför långt bakom sig!
STUDERA SPRÅKBRUK
Den naturvetenskapligt orienterade lingvistiken tenderar av anförda skäl att glömma att språk är något vi människor använder i våra dagliga liv, och utan vilket det dagliga livet skulle bli omöjligt. I sökandet efter strukturkärnan tenderar man förbise det viktigaste - språkets användning bland människorna.
En språkvetenskap som orienterar sig mot språkanvändningen finner sin forskarglädje i att öppna vägar in i en språklig gemenskap som annars vore stängda. Man kan till exempel tänka på en Champollions dechiffrering av det egyptiska hieroglyfspråket, som i början på 1800-talet plötsligt öppnade en urgammal och helt bortglömd värld för oss. Eller Bernard Karlgrens undersökningar av nordkinesiska landsmål, vilket medförde viktiga inblickar i tydningen av några av de äldsta kinesiska skrifterna.
Språkvetenskapen gör det möjligt för oss att fördjupa oss i vår egen och andra folks kultur-, levnads- och tänkesätt. Men för att nå sådana mål är det nödvändigt för oss att försöka se språken inifrån. Denna punkt är så viktig att jag gärna vill dröja kvar vid den ett ögonblick. Låt mig alltså ta upp ett exempel!
Anta att en invandrare frågar mig om han eller hon använt svenska språket rätt när vederbörande vid något tillfälle sa: "Det var väl kul att Maja kunde komma med!"
Ja, vad skall man svara på en sådan fråga?
Hur vet jag själv om det här är riktigt använd svenska? Tydligen genom att tänka efter om jag själv skulle kunna uttrycka mig så i motsvarande situation. Jag skulle då säga att i den miljö där jag lever idag så är detta korrekt svenskt språkbruk. Vi uttrycker oss så! Men hur vet jag egentligen det? Här rycks inget annat svar finnas än att jag vet det! Det är en kunskap som hör till min språkliga kompetens som infödd svensk. En kunskap jag har därför att jag som infödd svensk kan se mitt svenska språk inifrån. Min suveräna kunskap om mitt modersmål bygger väsentligen på ett första personperspektiv på språket - ett vi-perspektiv. Och det vi ser i det perspektivet kan inte "observeras objektivt", dvs. utifrån ett tredje personperspektiv, alltså ur vad jag ovan kallat "det naturvetenskapliga, objektiva perspektivet". Resultaten av denna lingvistik kan inte förmedla den infödde språkanvändarens vi-perspektiv på sitt språk!
VITSEN MED SPRÅKVETENSKAP
En fråga som då genast infinner sig är hur det objektiva naturvetenskapliga perspektivet i så fall kan ha något värde inom naturvetenskaperna. Mitt svar är att naturforskaren gör naturvetenskapens resultat, dess begrepp och metoder, till redskap i sitt eget ofta ytterst konkreta umgänge med naturföreteelserna. Han eller hon tillämpar teorin i praktisk handling, och införlivar den därigenom samtidigt i sitt eget och oss övrigas handlingsliv.
En motsvarande utväg finns också öppen för språkvetenskapen. Objektiva observationer och metoder från språkforskningen kan användas som redskap av den som vill ta sig fram till ett eget vi-perspektiv på ett språk. Sådant kräver dock, som bekant, mycket övning och mycket experimenterande, och dessvärre också många misstag och misslyckanden!
Man kunde därför kanske tala om en språkvetenskapens tillämpningdel.
Min allvarligaste invändning mot den anglo-amerikanskt och naturvetenskapligt inspirerade lingvistiken är då att den rycks ha tappat kontakten med sin tilIämpningsdel.
Den roll som denna spelar inom naturvetenskaperna är ju helt avgörande, dels genom att tilltron till teorin vilar på dess förmåga till exakta förutsägelser av experimentutfall, dels genom den enorma samhällsbetydelse som tekniska och industriella tillämpningar har.
Mitt intryck är att lingvistiken nästan bara uppmärksammat naturvetenskapens matematisk-teoretiska stringens och dess enorma sociala anseende, men missat hur intimt dessa ting sammanhänger med naturvetenskapens tillämpningssida. Av dessa skäl tenderar lingvistiken att bli hängande i luften. Risken Finns att lingvistik och språkvetenskap glider isär.
DEN AMERIKANSKA SITUATIONEN
En faktor jag tror varit och är starkt bidragande till denna utveckling sammanhänger med förflyttningen av den mera teoretiskt orienterade lingvistikens centrum från Europa till USA under de senaste femtio åren. Det självklara behov av språkvetenskap som studiet av främmande språk har haft i Europa sedan begynnelsen och den prestige som färdigheter i främmande språk har har gett här, har nämligen inga motsvarigheter i USA. Offentlig amerikansk statistik visar att seriösa studier i redan de största främmande språken i USA, tyska och spanska, bedrivs av en helt försvinnande liten andel (blott några få hundra tusen personer) av den 270 miljoner man starka befolkningen. Amerikanska barn lär sig engelska i skolan, och det hör till sällsyntheterna att någon frivilligt försöker ta upp något annat språk. Varför skulle man göra det?!
Den amerikanska språkforskningen kan således inte motivera sina anslagsbehov med hänvisning till skolans "undervisning i främmande språk" ty någon sådan finns knappast. Då är det lättare att få fram pengar om man kan hävda att lingvistiken är en gren av psykologin, alltså ytterst biologin, och att den således nästan är en naturvetenskap!
Och när det gäller de inhemska indianspråken, så befinner de sig alla i själatåget. Den framstående indiansten Wallace Chafe vid Berkeleyuniversitetet har således beräknat att det redan i nästa generation, en bit in på 2000-talet knappast kommer att finnas någon infödd talare av indianspråk kvar i USA! Då kommer man alltså att vara av med "indianproblemet". Vi har därför föga anledning att vänta oss att den federala regeringen i USA kommer att göra några stora satsningar på språkvetenskap för indianspråkens skull!
I dagsläget torde lingvistikens överlevnadsniche i USA ligga i närheten av s.k. Al, dvs. Artiftcial Intelligence och datavetenskap, med ett ord IT (informationsteknologi).
SPRÅKVETENSKAPENS UPPGIFT
Jag har ovan i tur och ordning tagit upp det ideologiska momentet i den här forskningen, vidare dess filosofiska anspråk, samt hur dessa båda faktorer påverkar lingvistiken ur en rent vetenskaplig synpunkt. Till sist vill jag beröra lingvistikens relationer till språkforskningen, och i samband med det också försöka besvara frågan i ingressen: "Skilda världar?"
Språkforskning i den mening jag talat om här måste i framtiden bli en angelägenhet för språkforskarna - om vi alls vill ha någon språkvetenskap kvar. Utvecklingen i Sverige tycks dock just nu vara på rask marsch mot det amerikanska hållet!
Men måste det innebära kamp för språkvetenskapen mot den amerikanska lingvistiken? Vore inte det att göra sig till ett redskap för den ideologiska anda som jag just sagt är oförenlig med vetenskaplighetens ideal?!
Jag vill ändå framhålla att jag föredrar en förening av lingvistiken med språkforskningen. I språkforskning och språkstudier är det, som lingvistiken har sina självklara tillämpningar. Och behoven av och kraven på en mera rimlig lingvistik kommer helt naturligt att öka i en miljö där behärskning av främmande språk inte bara är en merit, utan en nödvändighet.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
