Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Historia

Godhetens dilemma


Medmänsklighet och realpolitik i det internationella hjälparbetet

Av Monika Janfelt, f 1964, adjunkt, Syddansk universitet, Odense
Vi skänker alla pengar till någon hjälporganisation, särskilt vid större katastrofer. Några av oss tar oss ut i världen som biståndsarbetare; andra hjälper flyktingar eller är semesterfamiljer för utländska barn. Efter första världskriget var Danmark och Sverige bland de länder som gärna ville hjälpa det nödlidande Centraleuropa. Det gjorde vi genom att ta emot barn från krigsdrabbade länder. 1920-talets krigsbarnshjälp hade emellertid flera bottnar. Det handlade om godhet, men också om politik. I de händelserna speglas en problematik, som vi aldrig kan skygga för.
När jag för flera år sedan inledde min forskning om barnhjälpsarbetet under och efter första världskriget var godhet, humanitet och barmhärtighet inte min primära utgångspunkt, trots att min centrala arbetsterm var "humanitärt hjälparbete". Jag ville veta hur krigsbarnstransporterna från Österrike och Tyskland till Danmark och Sverige organiserades. Vilka som var involverade och hur hjälpen utformades utifrån idéer, traditioner och realiteter. Tre teman blev därför viktiga i min bok. För det första samspelet mellan utrikespolitik och internationellt hjälparbete, för det andra en innovativ hjälpforms filantropiska förankring och som det tredje temat den barnhistoriska aspekten.
 
1920-talets hjälparbete kretsade i hög grad omkring barnen. Man kunde med rätta kalla tiden för barnens hjälpperiod. Europa låg i ruiner och om vi hjälpte barnen så skulle de bygga det nya Europa.
 
Uppmärksamheten omkring barnens utsatta situation var en fråga som kunde ledas tillbaka till det sena 1800-talet och den tidens diskussioner, om barns livsvillkor och samhällets ansvar för det uppväxande släktet, bland filantroper och andra socialpolitiskt intresserade personer. Att flytta och omplacera barn, För kortare eller längre perioder, var inget nytt sätt att lösa samhällsproblem på. Barnförflyttningar hade praktiserats i många andra sammanhang, både i och utanför de nordiska länderna.
 
Fattiga stadsbarns sommarvistelse på landet, i jordbrukarfamiljer eller på koloni - något som de flesta av oss har hört om - förekommer också i våra dagar, om än i förändrade former. Barn från storstaden Wien sändes till andra delar av dubbelmonarkin både före och under första världskriget som socialpolitisk åtgärd. Likaså drevs en omfattande ferie- och adoptionsverksamhet i Tyskland under kriget. Arbetet hade ett hälsovårdande och medicinskt syfte, men var också ett sätt att hantera bristen på livsmedel och kvinnlig arbetskraft. Inbördeskriget i Finland 1918 gav upphov till omplaceringar av barn från röda familjer - en insats som bar en tydlig politisk och social prägel.
 
Under och efter andra världskriget blev åter barn sända utomlands för att räddas för framtiden. De finska krigsbarnen som kom till Sverige, och i mindre omfattning till de andra nordiska länderna, var efterföljare till första världskrigets krigsbarn. Också i detta arbete speglades politiska och sociala sympatier och antipatier. De nationella framtidsperspektiv som var knutna till krigsbarnen kom fram i diskussionerna efter kriget om en del av barnen kunde stanna i Sverige eller skulle sändas tillbaka till Finland. Olika intressen skulle vägas mot varandra, såsom den gång barnen sändes iväg.

Också från det krigshärjade Europa kom barn till Sverige. Efter kriget kom bland andra de s.k. Berlin-barnen. De skulle ges mat och kläder, men också en uppfostran i demokrati, Omhändertagandet av barn från Tjernobyl i de nordiska länderna är en nutida barnförflyttnings-version, eller om vi vill, våra dagars miljöbarn. Exemplen är många på hur mänsklig empati och politiska ambitioner samspelet.
 
Både i krigssituationer och under fredliga förhållanden har barn omplacerats, i andra familjer och i andra omgivningar än de ursprungliga. Verksamheter där både samtida problem och framtida perspektiv och förhoppningar funnits med.

 

VALETS PROBLEMATIK


Hjälpinsatser för barn hade en dubbel politisk innebörd, just i kraft av att det var barn och inte vuxna åtgärderna kretsade kring. Första världskrigets krigsbarn betraktades som opolitiska. Det var "lätt" att placera dessa lagom-svältande, opolitiska och oskyldiga barn i familjer. Inom hjälpgivarens nationella gränser kunde man bedriva internationellt hjälparbete. Sannolikt var en dylik insats för barn mera bekymmersfritt än om man hade försökt utplacera invalidiserade, av kriget märkta män. Nu var det den gången på 20-talet inte tal om att svenska eller danska familjer skulle ta hand om nödställda Ed. soldater. Men jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om det hade varit möjligt att arrangera något liknande för män som man gjorde för barn?
 
När jag drar mig till minnes de gånger jag stött på uppgifter om en herr och fru NN som önskade sig en flicka med lockigt hår, eller de som ville ha ett väluppfostrat barn ser jag framför mig två olika bilder. Den ena föreställer en man med bara ett ben, en krycka under armen, orakad och loppbiten. En man i vars ansikte kriget satt sina obarmhärtiga spår. Jag föreställer mig också att han luktar. Den andra bilden föreställer en flicka på 10 år. Ett krigsbarn från Wien. Relativt välklädd - trots att jackan kanske var lånad av en kusin som inte skulle åka på utlandsrekreation. Ett barn som inte har den längd eller vikt man under normala omständigheter kunde förvänta i den åldern, men som annars inte ser så medtagen ut. Utifrån dessa två schablonbilder var valet inte svårt. Barnen bar dessutom framtiden, och förhoppningar om en bättre morgondag. Det var en fördel för dem. Det blev barnen, och inte de tillbakavändande soldaterna, som kunde ställa sig först i kön av hjälpbehövande.
 
Bland barnen var det också vissa som kunde ställa sig främst i de nödlidandes kö. Barn från Wien var betydligt populärare än andra österrikiska barn. Tyska barn prioriterades framför polsktalande, ja även framför tysktalande barn från de baltiska länderna. För att inte tala om ryska barn, vars kroppar var fysiskt utmärglade utöver behaglighetens gräns. Förslag av Stockholms Vänsterkommun 1919 om att transportera ryska barn till Sverige, såsom tyska och österrikiska skolbarn togs emot, väckte bekymmer inom Svenska Röda korset. En blandning av kommunistskräck, organisatoriska problem och en stor osäkerhet om det senare var möjligt att sända barnen tillbaka, som förhållandena såg ut i Ryssland, bidrog till att det inte korn några hjälpbehövande ryska barn varken till Sverige eller Danmark.

 

RANGORDNINGEN


Också de utlandssvenska barn, som före kriget togs emot i Sverige under sina sommarlov - utifrån nationella och språkliga hänsyn - också de fick se sig förbigångna av de egentliga krigsbarnen. Förutom krigsbarn och utlandssvenska barn fanns det ännu en kategori på "marknaden": egna feriebarn frän landets storstäder. Så här skrev en svensk kvinna: "Jag vill härmed anmäla mig att mottaga ett par Svensk tyska barn under sommar feriern. [...] Jag hade anmält mig till att mottaga ett par tyska barn, men det fanns ej några sådana att få genom röda Korsets försorg. De hade redan fått hem Kan jag ej genom Eder få Svensk Tyska barn, så får jag tro att det ej är Guds vilja att jag skall taga några utländska barn. Då skall jag liksom föregående år taga feriebarn från vårt land. De behöva nog också vård och ordentlig föda." I detta utdrag av ett brev till Elisabeth Sebardt, arrangör av de svensktyska barnens resor till Sverige, kan vi tydligt se rangordningen. Och hur de svenska sommarbarnen blev en sista utväg för brevskrivaren.
 
Den olikartade status - och därmed möjlighet att få del i hjälpen och de goda krafterna - som barnen intog tillspetsar frågan om godheten och humanitetens förhållande till sociala och politiska överväganden. Många faktorer och motiv inverkade på vilka barngrupper som fick allmänhetens uppmärksamhet. De kretsar som slöt upp omkring Svenska Röda korsets utlandshjälp bidrog till att lägga ramarna för arbetet. Fosterföräldrarna ställde krav, uttryckte önskemål - och lät sig mobiliseras för delar av det internationella hjälparbetet, men inte för andra. Men Röda korset, hjälpmottagarna och de utländska hjälporganisationerna utstakade också gränser för allmänhetens valmöjligheter. På ort och ställe i barnens hemländer styrde läkare, lärare, präster och lokala hjälparbetare urvalet av vilka barn som skulle sändas iväg. De skandinaviska hjälporganisationerna samarbetade både med sina respektive regeringar och utländska hjälporganisationer och föreningar. Många var de krav och önskemål som skulle sammanjämkas.

 

GRADERA DÖDEN


Men varför ville de flesta i Sverige och Danmark helst hjälpa en flicka på drygt 10 år? Och varför fick hon gärna vara från Wien? Ett nödlidande barn är väl ett nödlidande barn, oavsett hemort eller kön. Eller är det? Borde inte hjälp ges den som lider mest nöd, utan att det sneglas till andra omständigheter? Problemet är att graden av nöd, elände och misär inte enbart är något absolut, utan i hög grad också något relativt. Nöd är svårt att exakt mäta och bedöma, och därmed är graden av elände också vansklig att jämföra. Flera gånger under mitt forskningsarbete stötte jag på bilder av svältande ryska barn. Bilder av den typ vi i dag ser i TV, bilder av barn som är för svaga för att själva kunna föra skeden till munnen. Så såg inte de krigsbarn ut som kom till Sverige och Danmark.
 
Men det är klart, sjuka barn skulle enligt reglerna inte tas ut som krigsbarn. Ett undernärt barn vars fysik inte längre fungerade normalt skulle knappast ha klarat en längre resa och den stora omställning som ett utlandsuppehåll på ett par månader innehar. Fosterföräldrarna hade inte heller kapacitet till den typ av uppgifter. En artikel i Stockholms Dagblad i mars 1920 uttryckte utan omsvep den krassa verkligheten: "Det finns inte något val: de friska barnen, som skola bilda den kraftiga stommen till det nya landet [Österrike], måste räddas undan svälten. Det är de bästa, de minst medfarna, som utlandet tager hand om. De tuberkulösa, de med engelska sjukan behäftade, måste man lämna åt landet självt att sörja för."
 
Både i Sverige och Danmark vill de som anmälde som fosterförälder helst ta hand om flickor. Någon menade att flickor var lättare att hålla styr på. Kanske spelade föreställningen om kvinnor som bärare av emotionella värden större roll än lydnad i ett starkt emotionellt hjälpprojekt, som krigsbarnshjälpen blev? Om vi också beaktar det faktum att flertalet av barnen var mellan 10 och 15 år, tyder detta på att barnen både hade ett känslomässigt och ett ekonomiskt värde. Från hjälporganisationernas sida stod det klart att barnen inte kom till Skandinavien för att arbeta. Det var inte der som aktionen handlade om. Nej, krigsbarnen skulle äta och vila. Men givetvis kunde ett äldre barn, i högre grad än ett yngre, hjälpa till på gården, med barnpassning eller andra småsysslor i exempelvis en handelsbod.

 

TYSKA ELLER ÖSTERRIKISKA BARN?


Varför blev wienbarnen så populära? Många i dagens Danmark känner till första världskrigets wienbarn - både i äldre och yngre generationer. Intressant nog har jag vid ett par tillfällen mött skeptiska miner när jag sagt att det också kom tyska barn till Danmark under denna period. De var dessutom fler. Av de drygt 50 000 krigsbarn som togs emot i danska familjer 1917-1924 var över 30 000 från Tyskland. De dansktyska relationerna ligger självkart till grund, både för nutida uppfattningar om barnhjälpen, och för hur förhållandena uppfattades av samtiden.
 
I Danmark var det en nygrundad förening, Wienerbornkomitéen, som tog hand om hemanmälningar och transporter av österrikiska barn till Danmark. Medan Komitéen for tyske Borns Ferieophold, under ledning av centrala personer inom dansk arbetarrörelse, bar det organisatoriska ansvaret för transporter och placering av tyska krigsbarn. Senare tillkom en av regeringen tillsatt paraplyorganisation, Faellskomitéen, som hade till syfte att samla och i viss mån koordinera de olika hjälpinsatserna till utlandet. Dessutom uppstod Kollegahjaelpen som branchorganisationernas distributionskanal för hjälp till kollegor i Tyskland, Österrike och Ungern.

Vi hade alltså i Danmark en betydligt brokigare flora av hjälporganisationer som på olika sätt involverade sig i barntransporterna, än vad fallet blev i Sverige där Svenska Röda korset närmast intog en monopolposition i krigsbarnsarbetet. Svenska Röda korset hade täta kontakter med regeringen och kom mer eller mindre att inta rollen som svenska statens hjälporganisation i utlandet. Det fanns därför inget behov av en regeringsledd centralorganisation såsom fallet var i Danmark.
 
I båda länderna var det tysktalande barn, och framförallt de från Wien som fick pressens uppmärksamhet. Utstationerade hjälparbetare rapporterade ofta hem om misären i Centraleuropa i form av längre artiklar eller kortare notiser i dagstidningarna. Dessutom skrev eller uttalade sig resenärer om vad de såg och upplevde i det krigshärjade Europa till både hjälporganisationerna och till dags- och veckopressen. Tidningarnas framställning av förhållandena i Europa fick stor betydelse för vilken typ av elände, rems svält och misär som uppmärksammades. Allmänheten fick på detta sätt kunskap om hjälpbehovet, vem som borde hjälpas och hur de själva kunde delta. Hjälporganisationerna och deras medarbetare var också ytterst medvetna om de möjligheter, att engagera folk och få insamlat pengar till bestämda uppgifter, som fanns i tidningsskriverierna.
 
Från hösten 1919 kunde man i Sverige följa hur Österrike, Wien och de svältande barnen fick större och större plats i pressen. I november 1919 erkände Sverige den nya republiken Österrike och därmed var också de formella statsrelationerna ordnade. Uppfattningen att det i första hand val wienarna, och framförallt stadens medelklass, som behövde hjälp spreds och cementerades under 1920. Då det i huvudsak var medel och överklassen som slöt upp omkring Svenska Röda korsets barnhjälp var upplysningar om medelklassens utsatta läge, allt sämre ekonomi - ja det var de som påstod att medelklassen höll på att proletariseras - något som kändes farligt och skrämmande, i kraft av identifikationsmomentet. Också i Danmark oroades man över barnens framtid och medelklassens situation, samtidigt med att man liksom i Sverige - var bekymrad över att centrala kulturvärden stod på spel. Wien som en forntida metropol i en vidsträckt dubbelmonarki ett finanscentrum, ett kulturcentrum av rang, vars största problem efter kriget var bristen på livsmedel, höll på att gå under. Wienbarnen representerade en hotad, europeisk finkultur. Den danska tidningen Politiken beskrev, i slutet av januari 1920, på ett ytterst talande sätt denna kulturidentifikation:
 
"Men ingen Sult, ingen Traethed kan draebe disse Borns Ynde. De er Wiens Ansigt. Levende, faengslende, følelsesfuldt, skarpt, fuldt af Vid og Kløgt. De kommer til os fra det Wien, som i Aarhundreder gennemsyrede Verdenskulturen, kommer med Bud om Mozart og Beethoven, om Haydn og Schubert. Med Graaden i Øjnene og Hjertet i Halsen satte de Foden paa dansk Jord."
 
Citatet berättade inte bara om de kulturella band mellan hjälpmottagaren och hjälpgivaren, men underströk också att det var de nordiska länderna som stod som givare, att mottagaren var tacksam och insatsen var av stor betydelse.

 

SYNEN PÅ TYSKLAND


I Sverige fanns en lång tradition för kontakter med Tyskland, både på ekonomins, kulturens och politikens områden. Stora grupper inom svensk över- och medelklass hyste sympatier för Tyskland under första världskriget, medan fackföreningsrörelsen och socialdemokraterna var mera entente-vänliga. Trots att tyskvänligheten avtog i den bildade opinionen under krigets slutskede var der tyska inflytande starkt i Sverige även efter kriget. För den danska borgerligheten var Tyskland däremot ett dilemma. Den nationellt viktiga gränsfrågan upptog sinnena och kom också att påverka hur man inom dansk medel- och överklass förhöll sig till barnhjälpen. I huvudsak var det krafter inom dansk arbetarrörelse som slöt upp omkring hjälpen till tyska barn medan den danska borgerligheten engagerades för wienbarns-aktionen.

Det var lättare för en del av danskarna att hjälpa barn från Wien än från Tyskland. Gränsfrågan och de nationella känslorna gjorde även hjälpen till tyska barn diskutabel, De som arbetade med hjälp till Tyskland och ryska barns mottagande i Danmark såg sig tvingade att i olika sammanhang påpeka att Tyskland, tyskarna och ryskhet var annat än makt och orätt. För många var det inte helt lätt att acceptera att Kollegahjaelpen distribuerade mat och annan hjälp till tyskar. Alfred Th. Jensen, dansk teolog och aktiv i bl.a. Kollegahjaelpen, ställde i februari 1922 Berlingske Tidendes läsare den moraliska frågan om danskarna med lugnt sinne kunde se på medan grannen svalt ihjäl. För det fanns de som efter nya konflikter i gränsfrågan upphörde med att delta i hjälparbetet.
 
Tidningspressens aktiva rapportering om nöden i Wien och Österrike talade till släktskapskänslor och sympati för Wien som internationell kulturstad, både i Danmark och Sverige. Den danska borgerligheten kunde, genom att styra sina hjälpinsatser till Wiens barn, undgå det problematiska i tysklandshjälpen medan man fortfarande stod på det tyska språkområdets kulturella grund.

 

POPULÄRA WIENBARN


I Sverige ifrågasatte man inte om hjälp skulle ges till Österrike, det var och förblev en självklarhet. Hjälpen till tyska barn var också en självklarhet, men med den skillnaden att man från Svenska Röda korsets sida reserverade de flesta fosterhemsplatser till barn från Österrike. Den översvallande sympatin för Wien var inte oproblematisk. Svenska Röda korset strävade i perioder efter att tyska barn inte skulle glömmas som trängande hjälpoffer.
 
Alfred Th. Jørgensen beklagade sig i ett brev i december 1919 till Alfred Poulsen, biskop i Viborg Stift, över vändningen i hjälparbetet: "Jeg havde blot kunnet ønske, at der ikke havde staaet Wien, men Udlandet, thi ulykkeligvis vik alle nu hjaelpe Wien [...] andre østrigske Byer har det lige saa ondt. Men desuden er Børnene i Tyskland, som naesten ingen hjaelper, frygteligt stillede." Citatet visar tydligt allmänhetens prioritering. Men Jørgensens olyckliga ton visar också att det fanns krafter som arbetade för att hjälpen inte enbart skulle komma de mest populära barnen till del. Krafter som strävade efter att i någon mån mildra de politiska undertonerna i barnhjälpen och visa på nöden, de moraliska aspekterna och plikten att hjälpa.
 
Engagemanget för barnen i Wien var ett dilemma, både för ledande personer och myndigheter i Skandinavien, men också för österrikiska och tyska hjälporganisationer. De som skulle dela platserna i krigsbarnstransporterna till utlandet. Bildandet av den danska Faelleskomitéen var bl.a. ett försök att styra fler resurser till tysklandshjälpen. Wienerbørnkomitéen blev pålagd att ställa eventuellt överblivna platser till förfogande för tyska barn. Från Kollegahjaelpens sida sökte man vid vissa tillfällen övertala folk att istället för ett wienbarn ta hand om ett barn från Tyskland: "om det ikke maa blive en tysk Pige, da vi har modtaget tilstraekelige Indbydelser til wienske Børn", såsom saken uttrycktes till en potentiell fosterfamilj. Svenska Röda korset försökte komma situationen till mötes genom att, i samråd med regeringen, använda en del av organisationens statsbidrag för år 1920 för att utöka hjälpen till tyska barn. Från 1923/24 kom de tyska barnen åter i fokus, men vid den tiden hade den största ivern och mobiliseringsmöjligheterna i krigsbarnsinsatsen klingat ut. Den ekonomiskt svåra tiden sa sitt, också i Danmark och Sverige.
 
Hjälpens form och gränser lades fast i ett komplext samspel mellan flera aktörer. Många faktorer samverkade till att svensk och dansk krigsbarnshjälp kom att fokuseras till tyska och österrikiska barn. Men det oaktat var det ett faktum att hjälpen inriktades på några bestämda kategorier av nödlidande. Innebar det att hela den humanitära tanken var förfelad? Handlade det enbart om egen fördel, kulturella självreflektioner och cynism? Hade de politiska övervägandena alltid företräde framför medmänskliga ideal?
 
Det kan tyckas så. Det stod i ett tidigt skede relativt klart att de polska, ryska, ungerska, baltiska, finländska, belgiska och franska barn, sona till en början fanns med i diskussionerna, inte hade en hans. Intresset var inte tillräckligt stort. Likaså valde man att huvudsakligen hjälpa protestantiska, och i någon mån katolska garn, medan de judiska närmast konsekvent förbigicks. Var blev godheten av? Eller kanske vi hellre borde fråga oss om senna snäva sortering bland de nödlidande kunde förenas med och kallas godhet. Kunde politiska realiteter företas med människokärlek? Försvinner godheten om det finns politiska och sociala motiv bakom en hjälphandling?

 

ATT GE - OCH ATT FÅ


Förhållandet mellan hjälpgivaren och hjälpmottagaren var inte jämbördigt. Den som gav gjorde det goda. Medan den som tog emot, den hjälpbehövande, obönhörligt försattes i skuld. Jämnvikten var förskjuten - om den någonsin funnits. Det var inte lika ärofullt att ta emot som att ge. Gåvor skulle gengäldas, då som nu. I en givar-mottagarsituation skapades föreställningar om motparten och utformades den egna självförståelsen. Den självbild som växte fram och vidmakthölls av svenskar och danskar i deras roller som filantroper och hjälparbetare, och av deras respektive länder som givare ger många intressanta inblickar i hur barmhärtigheten kunde förstås och vad man menade att godhet var.
 
Krigsbarnen, deras föräldrar eller tyska och österrikiska myndigheter skulle inte betala något för barnens uppehåll i Danmark eller Sverige. Fosterföräldrarna tog hand om krigsbarnen och gav dem mat och kläder utan att få pengar för det. Hjälporganisationerna finansierade mestadels, ibland med statliga bidrag, transporterna, läkarundersökningarna och de administrativa utgifterna. Barnen skulle inte heller betala för sig genom arbete under rekreationsvistelsen. Men tacksamhet, glittrande barnaögon och en positiv minnesbild av de två små nordliga länderna var något givarna satsade på och närmast räknade med; det som skulle fås i gengäld.
 
Barnhjälpens inbyggda PR-möjligheter förspilldes inte. Danskarna upprättade en barnklubb i egna lokaler i Wien. Där kunde de återvändande krigsbarnen få vetebullar och kakao i varma och upplysta rum. Där sjöng man danska sånger och läste danska böcker. Svenska Röda korset såg till att både organisationens flaggor och svenska flaggan fanns tydligt synliga på utspisningsställen för tyska barn i det ockuperade Ruhrområdet - en hjälpinsats som officiellt var Tyska Röda korsets. Framtida, förhoppningsvis vinstgivande, handelsförbindelser och kulturkontakter, kunde bli frukten av hjälp till barnen. I högstämd retorik - vid avsked och fester - beskrevs den goda insatsen som säd som efter en växtperiod gav avkastning och fruktbringande skörd.

 

NEUTRALITETER PROFILERAD


Fattigdomsstämpeln var inte givarnas problem. Fosterfamiljer och hjälparbetare behövde inte känna skam och skuld. De behövde inte smussla med sin insats. Det gjorde de heller inte. Stora tidningsrubriker, många spalter i tidningarna, många människor vid stationerna när barntågen kom eller åkte. Hornmusik, flaggor och folk med godispåsar och smörgåspaket i händerna mötte nyanlända krigsbarn. Det var något som skulle firas. Sverige och Danmark var de goda länderna. De hade inte deltagit i kriget. De var varken förlorare eller vinnare. De stod som en slags tredje part, en försonande part.
 
Tyskland och Österrike var förlorarna. De bar skulden för kriget - både ekonomiskt och moraliskt. Att Tyskland var förlorare och krigsansvarig; den skyldige, det var det inget tvivel om. Österrikes skuld var också klar, men inte självklar på samma sätt som Tysklands. Republiken Österrike var en nyskapelse som landets ledare eftersträvade att få erkänt som ickekrigsansvarig av segrarmakterna, utan resultat. Den skillnad som gjordes mellan tyska och österrikiska barn från dansk och svensk sida speglade en underliggande syn på Österrike som hare helt lika "syndfull" som Tyskland.
 
Det faktum att Danmark och Sverige stått utanför kriget gav ett ansvar - men också en möjlighet att profilera den nordiska neutraliteten i humanitetens namn. Det låg i tiden med mellanfolkligt samarbete, fred och försoning. Barnen skulle inte lämnas i sticket - centralmaktsländernas barn behövde någon som gav dem en hjälpande hand. Någon som visade dem medmänsklighet. I Sverige och Danmark menade man sig kunna bygga en bro till framtiden. I tidningspressens berättelser skildrades hjälpinsatsen stundtals på ett sätt som gick långt utöver det triviala. Associationerna var bibliska och bildspråket gav skandinaviska filantroper Jesu gestalt. Den danske filantropen Alfred Th. Jørgensen beskrivning av en kollegas hjälparbete i Wien, i Berlingske Tidende den 29 juli 1920, var talande: " Otbo fortaeller, hvorledes Børn er kommet til ham, er faldet paa Knae og har bedt om lidt Brød". Humanitärt hjälparbete blev ett sätt att ge syndernas förlåtelse.

 

BARNTRANSPORTERNAS NÖDVÄNDIGHET - FÖR VAD OCH FÖR VEM?


Ytterst sällan diskuterades frågan om barntransporterna var ett bra sätt att hjälpa. De gånger frågan kom upp slogs den bort med att man inte kunde få ett så stort engagemang och så stora summor insamlade för att exempelvis upprätta barnhem i barnens hemländer. Hjälp på ort och ställe kunde dessutom inte råda bot på delorganisationen i samhällena, köerna, kölden, bostadsbristen och allt annat som florerade i det krigshärjade Europa.
 
Barntransporterna var ett effektivt sätt att ge hjälp. Det var givarnas grundhållning, i den mån man överhuvudtaget spekulerade över om det var det bästa sättet att hjälpa barn på. Uppehållet fick inte bli för kort. Benen skulle hinna äta upp sig ordentligt och ha något att stå emot med vid hemkomsten - både psykiskt och fysiskt. Men omplaceringen fick å andra sidan inte heller bli för långvarig, så att ursprungsfamiljerna splittrades.
 
Enigheten var inte total om transporternas succé, men de avvikande meningarna kom sällan till uttryck - åtminstone inte i skrift. Inom Svenska Röda korset var man klar över det personliga engagemangets betydelse och de potentialer som fanns i det direkta personliga deltagandet. Det gav fosterföräldrarna erfarenheter, upplevelser och en känsla av att kunna lindra mänsklig nöd - och status i lokalsamhället. Det gav prestige att tillhöra dem som hade resurser att ta hand om ett barn från utlandet - och att tillhöra dem som fick lov att göra det.
 
Inte alla som anmälde sig fick ett krigsbarn. Kommittéerna undersökte intresserade familjer. Utifrån hjälparbetarnas bedömningar av ens hem blev man godkänd eller ratad. Därtill kom de personliga fördelarna, såsom hjälp med mindre uppgifter eller möjlighet till extra språkträning i tyska, för sig själv eller sina barn. Krigsbarn kunde ge sällskap både till barn och vuxna, och de kunde vid tillfälle bli det adoptivbarn fosterföräldrarna önskade sig.
 
I många anmälningsbrev från presumtiva fosterföräldrar uttrycktes olika önskemål exempelvis om barnets ålder, kön, lydnad och gudfruktighet En dag när jag satt och gick igenom sådana brev på ett arkiv i Sverige, föll jag över några rader skriven av en man med några mycket bestämda uppfattningar av vilken typ av barn han ville hjälpa - om hans insats överhuvudtaget skulle vara aktuell. Han hade anmält sig som fosterfader till en pojke från Berlin vars båda föräldrar skulle ha svenskt ursprung. Hans irritation var inte att ta fel på när han fick en "halftysk" pojke - en "bastard" i stället för "en gosse af ren svensk race" som han uttryckte det. Han ville byta. Kontroversen slutade med att pojken stannade hos honom, trots att han inte helt motsvarade "beställningen". Denna episod och den hållning som i detta tillfälle kom till uttryck skärper och understryker på ett närmast brutalt sätt påståendet om de politiska och sociala motivens kraftiga styrning av det humanitära hjälparbetet.

 

GODHET SOM HISTORISKT FENOMEN?


I hela mitt arbete med min avhandling var kopplingen mellan politik, i bred mening, och humanitärt hjälparbete centralt. Det saknades inte bevis för att bekräfta tesen om hur politiska och sociala motiv styrde det internationella hjälparbetet. Argumenten kunde på sätt och ris "bara" räknas upp. När jag skulle avluta min bok och binda ihop texten, sunde jag visa hur denna barnhjälp hade tydliga band till tidigare tiders filantropiska traditioner och arbetsmetoder på fattigomsorgens område. Krigsbarnstransporterna var en innovation med arv och traditioner. De var också en insats med stark förankring i tidens utrikespolitiska och socialpolitiska överväganden. Barntransporterna speglade på många områden den brytningstid som första världskriget innebar. Ja, allt sådant var klart.
 
Men jag hade också i materialet stött på hållningar som inte uttryckte politisera eller andra preferenser för att delta i hjälpen för det nödlidande Centraleuropa. Det fanns de som ödmjukt skrev att de i in lokaltidning läst om den fruktansvärda nöden och gärna ville ge sitt bidrag. Ana framhävde hur bra man hade det i Sverige jämfört med dem som lidit krigets fasor på ett mera direkt sätt. Därför ville de hjälpa. Många fosterföräldrar var måna om sina krigsbarn, att barnen upprätthöll kontakten med sin ursprungsfamilj, att de fick något extra med när de reste hem och att de fick komma på nytt. Julpaket och tacksamma barnabrev hörde inte till undantagen. Det var också de krigsbarn som under andra världskriget, nu i vuxen ålder, åter stod som hjälpbehövande och som fick hjälp till sig själv och sina barn från sin tidigare fosterfamilj eller från skandinaviska hjälporganisationer.
 
När jag skulle sätta punkt för min krigsbarnsundersökning, trängde sig allt detta på. Hur skulle jag förklara den uppenbara glädjen, tillfredsställelsen av att unna hjälpa och lindra en annan människas nöd som också kom till synes i mitt material? Kunde jag reducera allt till politiska och socioekonomiska förklaringar? Nej, det kunde jag inte. Men jag stod lite hjälplös med de verktyg jag som historiker behärskade och i den uppgift jag skulle utföra, med sina bestämda regler, syften och förväntade form. Därför avslutade jag min doktorsavhandling med orden: "Utan altruism och empati torde ett hjälpprojekt i denna omfattning varit omöjligt att genomföra. Hjälparbete är politik, men inte enbart. Det är också något annat."
 
Mitt avhandlingsarbete var avslutat. Jag stängde en dörr samtidigt som jag öppnade en ny. Ondska, grymhet och mänsklig förnedring som historiska fenomen tar vi närmast för givet. Krig, mord och mänskors olycka fyller mycket i historieböckerna. Den rationella människan, den beräknande och cyniska människan känner vi som historiker till. Människors maktanspråk och politiska stridigheter är heller inget nytt.
 
Men hur är det med den goda människan? Finns hon? En människa som handla utifrån humanitära motiv, utifrån medkänsla med en annan människa - har hon någon plats i de historiska framställningarna? Inte mycket, vill jag hävda.

 

LEKMÄN OCH PROFFS


Denna klyfta mellan idealitet och politik kom på ett intressant sätt till uttryck i reaktionerna på en föreläsning jag höll, om barmhärtighetens dubbelhet och samspelet mellan politik och humanitet.
 
Ett par tankeväckande kommentarer från ett par icke-yrkeshistoriker på mitt resonemang, var skepsis och tvivel över det politiska spel jag hävdade stod centralt i det internationella hjälparbetet. Det var en överraskning för mig att man kunde betvivla existensen av de politiska förklaringarna. För dem var idealiteten, det osjälviska och opolitiska något självklart. De politiska och sociala motiven kunde vara en skrivbordsprodukt. Humanitet och ren idealitet som bakomliggande motiv för mänsklig handling var för dem inget nytt, det var däremot de politiska övervägandena i humanitärt hjälparbete. Bland yrkeshistorikerna förnam jag en omvänd reaktion. Den betydelse jag tillmätte de politiska faktorerna i krigsbarnsarbetet blev inte ifrågasatt och de faktuella omständigheter jag drog fram för att belysa problematiken förvånade knappast någon av mina kollegor. Maktfrågor och politiska förklaringsmodeller är det vi för det mesta arbetar med till vardags. Däremot väckte poängen med resonemanget - godhetens plats i historien - intresse.
 
Försvinner godhet och medmänsklighet i en handling om vi som historiker kan hitta bakomliggande motiv av politisk eller ekonomisk art? Kan dessa två "motpoler" existera samtidigt, eller utesluter de varandra? Jag vill mena att humanitära och politiskasociala motiv kan samexistera. Det problematiska är att de inte alltid kan skiljas åt. Gränsen för cynism är inte lätt att definiera. Ett annat problem är det religiösa moment som finns i detta ämne.

De olika valsituationer svenska och danska fosterföräldrar ställdes inför, och urvalsprocessen generellt, bar hela tiden den underliggande, men outtalade frågan om hur långt hjälpviljan kunde sträcka sig. De önskemål som uttrycktes i fråga om barnens ålder, kön eller samhällsställning och många fosterföräldrars personliga intressen och förväntade fördelar utesluter inte att de också kunde ha en äkta vilja att hjälpa, en humanitär tanke och medmänskliga motiv till sitt deltagande. Vi ett inte underskatta de humanitära motiven, idealiteten och de medmänskliga aspekterna när vi diskuterar humanitärt hjälparbete, filantropi och överlag socialt arbete. Det är en försummad aspekt i seriös historieforskning.

 

DEN MÅNGFACETTERADE GODHETEN


Nästa fråga blir var vi kan hitta belägg för den mångfacetterade barmhärtigheten? Vilka källor kan berätta något om mänsklig godhet, om tacksamhet och värme? Jag vill peka på de enskilda människorna - eller om man vill individnivån. Genom att fokusera på aktörernas handlingar, kontakter och det samspel som fanns mellan givare och mottagare kan vi få en inblick i godhetens problematik. Privata brev, både i offentliga arkiv och i personliga gömmor på vindar och gamla lådor, är ovärderliga källor. Intervjuer är ett annat sätt att få upplysningar och insikt i hur hjälpsamhet uppfattades och kom till uttryck,men också hur hjälpinsatser tolkas i tiden efter.

Jag fick under mitt arbete möjlighet att träffa ett par äldre kvinnor som kom som krigsbarn till Danmark på 20-talet. När de berättade sin historia visades krigets och barntransporternas mänskliga konsekvenser mycket tydligt i de fragmentariska minnesbilderna. Det var inte de stora dramatiska scenerna utan de mindre episoderna, som - liksom i brevmaterialet - belyste och gav perspektiv till det humanitära hjälparbetet. Deras historia speglade de vuxnas omsorg, medkänslan med krigsbarnen och den dubbeltydiga tacksamheten, lojaliteterna och mänskliga dilemman.
 
Det var också ett stort nöje att sitta på arkiv och lägga pussel. Händelser, år, kontaktnät, personer och sifferupplysningar skulle falla på plats. Jag läste gärna damtidningar, dagspress, diplomatrapporter, korrespondens mellan de involverade parterna, listor över barn, föräldrar och fosterföräldrar. Jag minns med glädje le tillfällen då jag kunde ta fram en kopia jag tagit långt tidigare, med ett helt annat sikte, än det jag senare läste texten utifrån. Och den fantastiska känslan när ag i en enkel handling eller ett kort uttalande kunde se något stort och viktigt. En konkret historisk händelse, kanske ilen och relativt obetydlig, men som i sitt rätta sammanhang vidgade perspektivet och öppnade för något av det väsentliga i det ämne jag arbetade med. Jag minns också de tråkiga arbetsmomenten, men det är en annan historia.
 
Detaljerna i ett händelseförlopp och det sätt som de involverade parterna formulerade sig om hjälparbetet kastade ljus över den komplexa barmhärtigheten och givarnas och mottagarnas syn på sina respektive roller. Godhet är ett dagsaktuellt historiskt ämne och den sociala frågan evig. Nöd, fattigdom och katastrofer hör dagens, liksom gårdagens värld till. Vad som är bra hjälp och hur man bäst hjälper - och hjälpviljans gränser - är centrala frågor också i det globala hjälparbetet.

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!