Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Idéhistoria

Nationalism, folkbildning och intellektualism


En omöjlig ekvation?

Av Lena Berggren, f 1970, fil dr i idéhistoria, Umeå universitet
Vi vill så gärna tro att intellektuell verksamhet, bildning och folkbildningsambitioner är oupplösligt förbundna med demokratin och det fria offentliga samtalet. Nazismen beskrivs också oftast som en antiintellektuell, irrationell ideologi. Den beskrivningen är i stora stycken korrekt. Men trots det fanns i Sverige under 1930-talet en mötesplats för intellektuella nazister. Det var Samfundet Manhem.

BILDNINGSINSTITUTIONEN SAMFUNDET MANHEM


Samfundet Manhem instiftades den 17 september 1934 och bedrev verksamhet fram till hösten 1944. Samfundets syfte var " att befrämja äkta svensk och nordisk odling, framför allt folklig bildningsverksamhet på vetenskapens grund i etisk nordisk anda och samverkan i samma anda mellan olika odlingsgrenar och skilda ideella rörelser i landet." Samfundets tyngdpunkt kom under hela verksamhetsperioden att ligga på föreläsnings och bildningsverksamhet.
 
Den stiftelseurkund som skulle ligga till grund för arbetet inom samfundet hade undertecknats av sammanlagt 184 personer. Majoriteten av stiftarna kan säras ha tillhört medel- och överklassen. Bland stiftarna fanns bland annat fem professorer och emeriti, ytterligare 23 personer med högre akademisk examen, många läkare, advokater, ingenjörer och militärer samt en hel del personer med konstnärliga yrken. Samfundets ordförande från starten fram till år 1941 var Ernst Bernhard Almquist (1852-1946), läkare och professor vid Karolinska Institutet. Almquist var under 1900-talets första decennier en viktig gestalt inom den svenska hygienrörelsen, hade studerat för Louis Pasteur i Paris och deltog ren 1878-80 i Vegaexpeditionen som leddes av A. E. Nordenskiöld.
 
Det intryck av att Manhems medlemmar till största delen tillhörde relativt inflytelserika sociala skikt bekräftas även av uppgifter från säkerhetspolisen några år senare. I en rapport om Manhem från 1940 kan man bland annat läsa att:
 
[D]ess medlemmar äro att söka i vitt skilda, dock på rätt hög bildningsnivå stående kretsar. [---] Med hänsyn till medlemmarnas relativt höga bildningsgrad och att till föreningen anslutit sig personer, vilka av en eller annan anledning anse sig tillbakasatta eller på annat sätt förbigångna, kan man räkna med att inom föreningen finnes personer, vilka kunna åstadkomma för riket skadlig verksamhet. [---] Militär personal tillhörande föreningen Manhem återfinnes huvudsakligen inom officerskåren, vissa av medlemmarna hava hög militär rang. Härvid är dock att märka, att många av dessa redan lämnat den aktiva tjänsten. [---] På grund av medlemmarnas relativt höga bildningsgrad äro de säkerligen farligare jämförda med SSS:s [Lindholmsnazisterna] medlemmar och verksamheten i Manhem kan ock på grund av stark tysk inställning vara landsskadlig.

CARL ERNFRID CARLBERG


Från starten hade Carl Ernfrid Carlberg (1889-1962) en mycket stark position inom samfundet. I den litteratur och det arkivmaterial som på något sätt berör Samfundet Manhem råder stor, för att inte säga total, enighet om att Carlberg var samfundets drivande gestalt och centralfigur, och under hela verksamhetsperioden fungerade Carlberg som samfundets sekreterare.
 
Carlberg var son till en mycket förmögen grosshandlare och fastighetsförvaltare från Stockholm, och växte upp i en högborgerlig miljö. Han var utbildad ingenjör vid Chalmers, reservofficer och elitgymnast med ett OS-guld i truppgymnastik från Stockholmsolympiaden 1912 som främsta merit, och försörjde sig större delen av sitt liv på avkastningen från ett stort fastighetsinnehav i Stockholms innerstad.
 
1928 startade Carlberg tidskriften Gymn - Tidskriften för gymnisk kultur. Denna tidskrift kan karaktäriseras som en kultur och gymnastiktidskrift som betonade vikten av balans mellan kropp och själ, naturens fostrande egenskaper och ett rasbiologiskt synsätt. I 1932 års årgång, som också kom att bli tidskriftens sista, började Gymn få en alltmer nazistisk framtoning. Senast detta år gick Carlberg själv aktivt med i den svenska nazismen som medlem i Sveriges Nationalsocialistiska Parti. Under 1930- och 40-talen drev Carlberg, vid sidan av sitt engagemang i Samfundet Manhem, bokförlaget Svea Rike. Detta förlag gav ut en uppsjö nazistisk och extremnationalistisk litteratur, och i förlagets bokhandel såldes även tysk nazipropaganda.
 
Carl Ernfrid Carlberg var sannolikt en av den svenska nazismens viktigaste mecenater under 1930- och 40-talen, och hans engagemang för "den nationella saken" fortsatte även efter kriget. 1957 grundades Carl Ernfrid Carlbergs Stiftelse, vilken var tänkt som ett nytt Samfundet Manhem och som av Carlberg själv erhöll en ekonomisk grundplåt om 100 000 kronor, en lägenhet på Östermalm och ett omfattande bibliotek. Carlberg dog 1962.

Men samfundet bestod inte bara av Carlberg. Uppskattningsvis hade samfundet i början av 1942 mellan 300 och 400 medlemmar, vilket också torde ha gällt för 1930-talet. Det var alltså ingen betydelsefull kraft om man bara ser till medlemsantalet. Det finns dock anledning att anta att samfundet intog en relativt betydelsefull position i sin samtid. Medlemmarna visade nämligen upp en hög aktivitet, många av dem hade inflytelserika positioner i samhället, åtskilliga av Manhems ledande gestalter var även aktiva inom andra politiska rörelser och samfundet var att betrakta som Stockholmscentrerat snarare än rikstäckande. Det fanns vidare inom samfundet gott om personer vid sidan av Carlberg som var tämligen förmögna och som villigt verkade som mecenater för så kallade "nationella ändamål". Många av samfundets ledande gestalter var även organiserade nazister, men det bör understrykas att detta inte gällde alla. Det finns exempelvis inget som tyder på att Manhems förste ordförande Ernst Bernhard Almquist var nazist.

 

FRÄMJANDET AV SVENSK KULTUR


Speciellt under de första åren gavs i samfundets verksamhet stort utrymme för kulturella evenemang av olika slag. Syftet med detta var att framhäva vad som betraktades som god nationell kultur, förankrad i svenska traditioner. Bland annat inordnades regelbundet så kallade Götiska gillen med sång, musik, diktläsning, dans- och gymnastikuppvisningar och Jet var närmast regel att även samfundets föreläsningskvällar inleddes med inslag av denna typ.
 
Som exempel på denna del av verksamheten kan nämnas den Götiska afton som anordnades i Stockholms Konserthus lilla sal i april 1935. Denna tillställning samlade ungefär 500 personer som under kvällen fick ta del av ett blandat kulturprogram med visning av nationella konstverk med ljusbilder, körarrangenang, sång och deklamationsnummer, svenska spelmanslåtar och teaterscener ur vikingaspelet Fostbrödralag. Vid denna Götiska afton deltog såväl Manhemskören som Manhems teatercirkel, och vid sidan av dessa fanns under de första åren även en speciell kvinnlig arbetstrupp. Man anordnade vidare kurser och studiecirklar i språklig kultur, rasbiologi och nordisk mytologi, samt gymnastikövningar, talövningar, övningar i folkdans och söndagsutflykter av olika slag.

Samfundet köpte också tidigt in en mängd tavlor, reliefer, statyetter och andra konstföremål som passade in i den nationalromantiska stil som samfundet omfattade. Konstverken skulle fungera som sedesdanande utsmyckningar i samfundets föreläsningslokal Manhemssalen som låg på Odengatan 42 i Stockholm. Många av dessa var utförda av konstnärer som var medlemmar i samfundet som exempelvis Olof Ahlberg, Bertil Damm och Hjalmar Fredriksson, och under de första åren utdelades kulturstipendier till konstnärer som arbetade i samfundets anda. Stipendier utdelades även bland annat till elever vid Musikaliska Akademien och till en utrikesresa som KFUM-gymnasterna gjorde 1935. Pengarna till stipendierna, liksom till verksamheten i stort, kom från privata donationer företrädesvis från Manhems styrelseledamöter.

 

NATIONELL UPPLYSNING OCH FOLKBILDNING


Carl Ernfrid Carlberg hade redan under 1920-talet betonat vikten av vad han kallade den nationella upplysningen som startpunkt och absolut förutsättning för att det nya Sverige skulle kunna skapas. Det var med andra ord bildningen som, genom att skapa ett starkt nationalistiskt självmedvetande, skulle bli en garant för ett sunt svenskt folk och en självständig och stolt svensk nation. Och om bara upplysningsprojektet fick sin rättmätiga spridning, skulle det svenska folket inse sitt eget och sitt lands bästa och ansluta sig till vad man kallade "den nationella rörelsen". Samma idéer återfanns hos Manhem redan från starten.
 
På hösten 1935, knappt ett år efter samfundets grundande, startades Manhems Föreläsningsinstitut under ledning av professor Gösta Häggqvist. Detta institut skulle fungera som ett "folkligt föreläsningsinstitut" och vara ett komplement till övriga folkbildningsinstitutioner i samtiden: "Vi behöva ett kompletterande institut i äkta svensk och nordisk anda till redan i landet befintliga folkbildningsföretag." Institutets verksamhet inleddes med en serie "grundläggande föreläsningar" som främst behandlade rasvetenskapliga och kulturhistoriska frågeställningar. Majoriteten av föreläsarna var akademiker av facket, och den tidiga föreläsningsverksamheten var snarare populärvetenskaplig än politisk till karaktären. Detta gällde även de föreläsare som själva var aktiva inom mer renodlat politiska extremistiska organisationer, som exempelvis medicinaren Gösta Häggqvist och statsvetaren Per Engdahl. Parallellt med föreläsningarna hade man även studiecirklar och olika typer av praktiska övningar, exempelvis en talarskola. Folkbildarambitionerna var alltså klart uttalade, och den utåtriktade verksamheten kom helt att centreras kring dessa ambitioner.
 
Samfundet Manhems föreläsningsverksamhet var mycket omfattande. Åren 1934-42 hölls normalt två föreläsningar i veckan med undantag för sommarmånaderna. Från 1943 minskade föreläsningsverksamheten avsevärt, för att helt upphöra i april 1944. Totalt anordnade samfundet drygt 400 föreläsningar och under åren bereddes hundratalet föreläsare av olika dignitet möjlighet att bestiga podiet i Manhemssalen. Under hela verksamhetsperioden hade en påfallande hög grad av föredragshållarna någon form av akademisk, militär eller adlig titel, och en stor del av föredragen låg på en relativt hög bildningsnivå. I snitt samlade varje föreläsning åren 1940-42 enligt polisen mellan 75 och 100 åhörare med toppnoteringar på 300-350 personer i publiken.
 
De föreläsare som drog mest folk var den finske friherren fil dr Eric von Born, den tidigare nämnde fascisten Per Engdahl, statsvetaren fil dr Rutger Essen från Sveriges Nationella Förbund och, framför allt, Göteborgstidningen Sverige Fritts redaktör Holger Möllman-Palmgren. Den sistnämnde drog så stor publik att Manhemssalen, som rymde ungefär 125 personer, inte räckte till. Istället hölls dessa föreläsningar i läkarsällskapets lokaler och de drog oftast upp mot 300 personer eller mer. Möllman-Palmgren var också en av de mest använda föreläsarna tillsammans med Eric von Born, Rutger Essén, Per Engdahl och Allan Ekberg-Hedqvist, den tidigare kommunisten som 1935 gick över till Sveriges Nationella Förbund.
 
Möllman-Palmgrens speciella popularitet hängde högst sannolikt samman dels med att han var en god talare, dels med att han intog en förhållandevis försonande attityd. I början av 1940-talet seglade Möllman-Palmgren upp som en tänkbar samlingsgestalt för den svenska nationella rörelsen, just på grund av detta. 1941 beskrivs han exempelvis på följande sätt i en polisrapport:

Palmgrens försiktighet är parad med gott politiskt kunnande och omdöme. Detta i förening med hans nästan fulländade stilistik och förmåga att smidigt och modererat giva uttryck för sina oppositionella åsikter har åstadkommit, att han gjort sig omtyckt i vidare kretsar. Man kan utan överdrift påstå, att Palmgren blivit en den svenska nationalsocialismens auktoritet och måhända även dess enda men stora `diplomatiska' tillgång. Trots de nationalsocialistiska fraktionernas inbördes tvister och motsättning[ar], skänka alla sitt öra åt aktuella uttalanden av honom. [---]

De enhetssträvanden, vilka på sistone börjat göra sig gällande bland nationalsocialisterna, ha i Palmgren sin främsta talesman. Som den skicklige regissör Palmgren är - hans auktoritet icke att förglömma - synes icke otroligt, att han förr eller senare lyckas sammanföra de stridiga viljorna till en.

Någon gång omkring 1936 skedde en omsvängning i föreläsningsverksamhetens idémässiga innehåll. De kulturhistoriska och rasvetenskapliga teman som dominerade den tidiga föreläsningsverksamheten minskade successivt och istället kom mer politiska frågor i fokus. Våren 1937 drev samfundet exempelvis en antikommunistisk föreläsningskampanj. Detta tema kom sedan att bli återkommande i föreläsningsverksamheten, och parallellt ökade antalet föreläsningar som på något sätt behandlade Nazityskland eller nazismen som sådan i positiva ordalag. Denna förändring kan sägas vara den viktigaste och mest signifikanta tendensen i föreläsningsverksamheten. Vid sidan av detta skedde också en markant förändring i tematiken kring år 1941, då de dagsaktuella händelserna och krigsutvecklingen alltmer kom att hamna i fokus.

 

RASTÄNKANDE OCH ANTISEMITISM


Från starten fram till och med år 1941 var, trots fokusförskjutningen kring år 1936, det ämnesområde som dominerade föreläsningsverksamheten olika aspekter på rasvetenskap, rasteori och antisemitism. Utifrån en rekonstruktion av föreläsningsverksamheten framgår, att det under den aktuella perioden arrangerades i snitt cirka 2 föreläsningar i månaden som direkt behandlade dessa frågor. Rasfrågan och antisemitismen aktualiserades dock även i ett stort antal föreläsningar som enligt rubriken handlade om något annat. Antisemitiska yttranden väckte också oftast starkt bifall.
 
De mest frekvent förekommande föreläsarna på området var Gösta Häggqvist som främst fokuserade på rasfrågan i allmänhet snarare än antisemitismen, Eric von Born, läkaren Åke Berglund, advokaten Gunnar Prawitz, redaktören Axel O:son Molund och antropologen Bertil Lundman, men även flertalet föreläsningar av ordföranden Ernst Bernhard Almquist och pastorn Nils Hannerz berörde samma tema. Samtliga dessa utom Lundman hade inflytelserika positioner inom samfundet under kortare eller längre perioder.
 
Gösta Häggqvist deltog vid samfundets instiftande och satt i styrelsen åren 1934-40. von Born satt aldrig i styrelsen, men återfanns i Manhems vetenskapliga råd 1936/37. Han var vidare en av de mest anlitade föreläsarna och hade under de första åren ett högt anseende inom samfundet. Såväl Berglund som Prawitz återfanns bland samfundets stiftare, och Prawitz ingick från starten i samfundets odlingsråds avdelning för vetenskaplig forskning. Prawitz satt i styrelsen 1936-41 och Berglund från 1937 och framåt. Molund kom in i Manhems verksamhet på hösten 1939, förekom frekvent som föredragshållare åren 1939-41 och satt även med i styrelsen 1940/41. Berglund, Prawitz och Molund var vidare aktiva inom Lindholmsnazismen. Även Hägggvist var partipolitiskt organiserad, dels i Nationalsocialistiska Blocket som hade bildats 1933, dels i Sveriges Nationella Förbund.
 
Huruvida von Born var organiserad nazist går inte att svara på, men det finns inget som tyder på detta. Även Almquist och Hannerz tillhörde samfundets stiftare, båda satt i styrelsen åtminstone fram till 1942 och måste betraktas som två av Manhems mer tongivande gestalter. Det finns inga uppgifter om att vare sig Almquist, som tidigare nämnts, eller Hannerz skulle ha varit organiserade i någon renodlad nazist- eller fascistorganisation.
 
Vad gäller antisemitismen inom samfundet bör det påpekas att denna, till skillnad från allmänna rasbiologiska resonemang, i stort sett saknades i Manhems urkund. Man skyltade alltså inte utåt med ett antisemitiskt budskap när samfundet grundades, men i praktiken kom antisemitismen att vara ytterst central under hela verksamhetsperioden. Det antisemitiska budskapet kom även att bli gemensamt för samfundet i sin helhet, och förena personer från skilda politiska grupperingar som sinsemellan kunde fara ganska olika. Men om judarnas uselhet var man alltså ense, och det finns tecken som tyder på att antisemitismen både var grövre och mer frekvent inom Samfundet Manhem än inom exempelvis Lindholmsnazismen.
 
Under de första åren var antisemitismen mer kulturellt och religiöst inriktad, och bars framför allt upp av Eric von Born, Ernst Bernhard Almquist och Nils Hannerz, som alltså inte var organiserade nazister. Från ungefär 1936 och framåt kom antisemitismen att bli mer förankrad i ett bredare rastänkande där även judarnas mentala egenskaper sågs som biologiskt betingade. Under denna senare period måste antisemitismen inom Samfundet Manhem förstås utifrån en huvudsakligen nazistisk rasideologisk kontext, och den artikulerades nu främst av personer som Åke Berglund, Gunnar Prawitz och Axel O:son Molund.

 

FILM SOM BILDNING


Vid sidan av föreläsningsverksamheten bedrev samfundet bildningsverksamhet i form av filmvisningar från och med ungefär 1940. I mars 1941 institutionaliserades filmvisningarna när den formellt fristående föreningen Stockholms filmstudio startades. I praktiken var dock filmstudion nära knuten till samfundets övriga verksamhet. Verksamheten initierades av ledande personer ur Manhem, bland annat var samtliga undertecknare av filmstudions första inbjudan ledamöter i samfundets styrelse. De filmvisningar som organiserades ägde rum i Manhemssalen, där samfundet för övrigt även innan filmstudion startade bedrivit filmvisning. Under hösten 1942 kom filmstudions verksamhet att återigen inlemmas i Manhems ordinarie verksamhet.
 
I filmstudions stadgar framgår, att "[f]öreningen, vars verksamhet uteslutande är ideell, skall hava till ändamål att visa dokumentariska filmer av särskilt intresse i sociala, kulturella eller andra frågor." I praktiken innehar detta tyska filmer som inte gick upp på svenska biografer, samt journalfilmer från det tyska bolaget UFA. Visningarna var tänkta att äga rum minst tio gånger per år, och den första visningen ägde rum i april 1941. Filmstudion hade tillstånd att bedriva ickeoffentlig filmvisning, alltså endast för filmstudions medlemmar, och de filmer som visades skulle vara godkända av den svenska filmcensuren. Det visade sig dock art Stockholms filmstudio kom att bryta mot båda dessa restriktioner. Medlemskort gick nämligen att lösa på plats och merparten av det som visades var tysk film som inte hade godkänts av filmcensuren. Bland dessa kan exempelvis propagandafilmerna "Det brinner i Sevastopol", "Vita slavar", "Stukas", "Die Feuertaufe" och kanske framför allt "Den evige juden" nämnas.

 

DEN NATIONELLA RÖRELSEN


Samfundet Manhem strävade mot och kom också att fungera som en slags samlingspunkt eller sambandscentral för vad jag valt att kalla den svenska nationella rörelsen åtminstone fram till år 1943. Detta begrepp användes under mellankrigstiden och krigsåren som en självkaraktäristik och samlingsbeteckning för svenska nazister, fascister, högerextremister och vad man kallade "nationellt sinnade", alltså personer som inte var organiserade i något parti men ändå ansågs dela vissa grundläggande värderingar. I samtiden betonades, inte minst från Samfundet Manhem, att ett enande av denna nationella rörelse kombinerat med en folkbildningsstrategi under parollen nationell upplysning var nödvändigt för att bestående politiska och andra resultat skulle kunna uppnås. Att just ordet nationell användes beror med största sannolikhet på att detta i samtiden var ett mycket positivt laddat ord som även stod över partipolitiska överväganden och därför appellerade till en positivt och brett uppfattad svenskhet.
 
Rörelsen bestod av en kärna som är relativt lätt att identifiera och som omfattade organiserade nazister, fascister och högerextremister. Förutom denna hårda kärna bestod den nationella rörelsen av ett antal ytterligare organisationer och personer som kan sägas vara lösare knutna till en gemensam, främst politiskt definierad, plattform. Bland de viktigaste av övriga organisationer var Samfundet Manhem, Riksföreningen Sverige-Tyskland och även Svenska Antisemitiska Föreningen.
 
Den politiska plattform som låg till grund för den nationella rörelsen var för det första mycket starkt nationalistisk. För det andra hyste man inom rörelsen tydligt antiparlamentariska och antidemokratiska värderingar. För det tredje förfäktade den nationella rörelsen en elitistisk syn på samhälle och politik, något som var nära förknippat med den antidemokratiska hållningen. För det fjärde fanns det inom rörelsen en skarp kritik av det samtida samhället såväl politiskt som socialt och kulturellt. I de allra flesta fall var denna samtidskritik antimodernistiskt färgad, men det fanns undantag från detta hos vissa nazistiska och fascistiska grupperingar. För det femte var rastänkande, rasideologi och oftast även antisemitism ett genomgående drag. För det sjätte fanns slutligen genomgående en stor beundran för Tyskland i allmänhet och Nazityskland i synnerhet samt en önskan att Tyskland skulle vinna kriget.

 

MANHEM SOM NATIONELL SAMBANDSCENTRAL


Samfundet Manhem val en av de miljöer där tankarna om den enade nationella rörelsen och den nationella upplysningen tydligast kom till uttryck, såväl i tanke som i handling, och organisationen spelade en viktig roll i de försök som gjordes för att ena den nationella rörelsen. Manhems betydelse i detta sammanhang kan ses på två plan. För det första försökte man från samfundets sida aktivt få till stånd och medverka i olika samarbetsförsök inom den nationella rörelsen både vad gällde valsamarbete och mer genomgripande organisatoriskt samarbete. För det andra hade samfundet målsättningen att utgöra en miljö där personer från olika schatteringar inom den nationella rörelsen kunde mötas och förhoppningsvis hitta gemensamma ståndpunkter.
 
Bland de försök till samarbete inom den nationella rörelsen som Manhem deltog i kan exempelvis den slutna konferens som anordnades av Sveriges Nationella Förbund 1940 nämnas. Vid konferensen deltog vid sidan av representanter för olika nationella organisationer även vissa så kallade fristående nationella som redaktören för Nya Dagligt Allehanda Leon Ljunglund, upptäcktsresanden Sven Hedin, greve Clarence von Rosen och direktör John Weibull. Konferensen gav dock inga konkreta resultat. Lika resultatlöst var ett liknande möte som hölls i Manhems lokaler 1942 med representanter från Samfundet Manhem, Lindholmsrörelsen Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, Sveriges Nationella Förbund, Svensk Opposition, Sveriges Socialistiska Parti ("Flygsocialisterna") och Engelbrektsförbundet. Inför valet 1944 försökte vidare Carlberg själv sy ihop en nationell valsamverkan, vilket inte heller lyckades i den utsträckning det var tänkt.
 
Däremot lyckades samfundet ganska väl med att fungera som ett öppet debattforum för hela den nationella rörelsen, i alla fall fram till våren 1943. Inom samfundet fanns, på ledande poster, personer som inte bara var medlemmar utan även aktiva inom Lindholmsrörelsen, Sveriges Nationella Förbund, Riksförbundet Det Nya Sverige/Svensk Opposition, och ett flertal mindre grupperingar. Man slog också vakt om ett öppet debattklimat inom de nationella ramarna även om detta inte var helt lätt och blev om möjligt ännu svårare efter krigsutbrottet. Detta gör att det emellanåt kan vara svårt att i något mindre frågor hitta en tydlig linje i det manhemska budskapet, men i stort är det inga problem att positionsbestämma samfundet som en tydligt nationell idémiljö med starka nazistiska inslag. Under våren 1943 skedde emellertid ett närmande mellan Manhem och Per Engdahls Svensk Opposition som bland annat flyttade sitt partikansli till Odengatan.

Detta närmande ledde till ordentliga slitningar inom samfundet, och medlemmarna började hoppa av. Detta gällde framför allt personer som var aktiva inom Lindholmsrörelsen och Sveriges Nationella Förbund, eftersom dessa organisationer 1943 befann sig i motsatsställning till Svensk Opposition. En av dem som lämnade Manhem våren 1943 var styrelseledamoten Allan Ekberg-Hedgvist som tillhörde Sveriges Nationella Förbund, och motivet var att Manhem "urartat - ja just urartat - till att bli en sorts underavdelning till Per Engdahls Svensk Opposition". Våren 1943 skedde också en signifikant nedgång i föreläsningsverksamheten, vilken kan bero dels på att intresset helt enkelt hade mattats av efter vändningen i kriget, dels på att flera av samfundets föreläsare och en stor del av den potentiella publiken hade lämnat organisationen.

 

NAZISTER OCH INTELLEKTUELLA


Om man väger samman Manhems syften med de uppgifter som finns vid handen om medlemmarnas sociala sammansättning och verksamhetens omfattning, måste slutsatsen bli att Samfundet Manhem kan betraktas som en intellektuell miljö fram till våren 1943. Det finns flera skäl som talar för denna slutsats.
 
För det första bör något sägas om fascismen och nationalsocialismen som ideologier. Om man väljer att betrakta dessa politiska strömningar på samma sätt som övriga politiska riktningar, vilket enligt min uppfattning är det enda rimliga, följer ur detta att nazismen och fascismen utgör fullständiga ideologier i samma mån som exempelvis socialismen eller konservatismen. Detta innebär att man erkänner att dessa ideologier innehåller vad dess anhängare betraktar som en välgrundad vision om hur det goda samhället ser ut i all sin komplexitet och även en föreställning om hur detta samhälle skall uppnås. Nazismen och fascismen utgör alltså varken enfrågerörelser, patologiska tillstånd, politiska negationer eller resultat av den socioekonomiska utvecklingen utan fullständiga ideologiska system i sin egen rätt med såväl filosofisk som vetenskaplig förankring. Om man har kommit så långt bör man även erkänna att dessa strömningar på samma sätt som andra har vissa miljöer där ideologidebatt och - utveckling äger rum, och det är inte orimligt att åtminstone vissa av dessa miljöer kan betraktas som intellektuella.
 
Detta är dock inte nog för att motivera beteckningen intellektuell miljö på Samfundet Manhem, men det utgör själva grundförutsättningen. En annan nödvändig förutsättning för att kunna beteckna en miljö som intellektuell är att det i miljön finns personer som kan betraktas som intellektuella. Själva begreppet intellektuell är problematiskt, men det rör sig om någon som har uppnått en viss grad av bildning som gör att personen i fråga kan argumentera för sin sak. Förstå andras resonemang och alltså delta ett tankeutbyte eller en diskussion. Personer med högre akademisk utbildning torde rimligtvis i de flesta fall uppfylla dessa kriterier, och som vi sett fanns det inom Samfundet Manhem åtskilliga personer med denna bakgrund.
 
En akademiker är dock inte nödvändigtvis att betrakta som intellektuell, vilket innebär att det förutom bildningen i sig krävs något mer som skulle kunna beskrivas med att personen i fråga själv tar på sig att föra någon annans talan och alltså inte bara agerar i egen sak. Vad gäller Samfundet Manhems ledande gestalter såg sig dessa som ett slags allmänna företrädare för den nationella rörelsen, och syftet med verksamheten var att föra denna rörelse framåt. Det rörde sig även om personer som kunde uttrycka sig väl och förhållandevis vårdat i såväl tal som skrift, vilket exempelvis säkerhetspolisens värderingar av aktiva Manhemsgestalter som Holger Möllman-Palmgren, Per Engdahl och Rutger Essén också visar.
 
Härmed inte sagt att alla personer som figurerade i Samfundet Manhem är att betrakta som intellektuella, tvärtom. Majoriteten av medlemmarna faller sannolikt utanför denna benämning, men det viktiga är att det fanns en kärna av personer som faller inom definitionen, och det är även viktigt att understryka att flera av dessa inte var nazister. Uttryckt enligt Ludwig Fleck skulle Samfundet Manhem mycket väl kunna ses som ett tankekollektiv med en relativt liten, men starkt tankestilsformande esoterisk grupp.

 

ELITENS ANTISEMITISM


Inom samfundet märks också, vilket ytterligare stärker att det går att urskilja en mycket stark esoterisk grupp inom tankekollektivet, ett inslag av vad som skulle kunna kallas för elitism eller snobbism. Denna elitism kom bland annat till uttryck i att man sade sig eftersträva en viss förfining vad gällde såväl framställningssätt som idéinnehållets nivå, något som också verkar ha fungerat som ett slags filter för att bestämma vilka personer som bjöds in som talare. Ett exempel på hur denna inställning fungerade i praktiken finns i hur man inom samfundet behandlade antisemitismen och vilka som tilläts komma till tals i denna fråga.

Det har tidigare konstaterats att antisemitismen och rastänkandet utgjorde ett mycket viktigt inslag i föreläsningsverksamheten, och att antisemitismen ständigt fanns närvarande även i sammanhang där dessa frågor inte fokuserades direkt. Mottagligheten för den antisemitiska retoriken var vidare hög, och det fanns i princip ingen opposition mot denna typ av resonemang från samfundets medlemmar. Dock underströks det vid ett flertal tillfällen och av ett flertal personer att antisemitismen och rastänkandet egentligen inte var meningsfullt om det inte sattes in i ett bredare sammanhang och det poängterades också att hetspropaganda inte var välkommen i Manhemssalen. Detta är sannolikt de viktigaste anledningarna till att samtidens mer fanatiska antisemiter inte gavs något större utrymme inom föreläsningsverksamheten. Detta kan i och för sig ha andra orsaker som exempelvis personliga motsättningar, men vid en sammantagen bedömning av källmaterialet verkar detta mindre troligt.
 
De notoriska antisemiterna och redaktörerna Elof Eriksson och Gottfrid Mortens fick förvisso hålla en föreläsning var. Sveriges kanske mest högljudde och retoriske antisemit Einar Åberg fick dock aldrig officiellt komma till tals, trots att han ändå i motsats till Eriksson och Mortens frekvent rörde sig i Manhemsmiljön i början av 1940-talet. Istället bars den tydligt artikulerade antisemitismen inom samfundet, åtminstone vad gällde föreläsningsverksamheten, upp av personer som dels kunde förankra sin antisemitism i rasvetenskapliga, filosofiska, teologiska, rättshistoriska eller kulturhistoriska sammanhang, dels placerade in antisemitismen i ett större politiskt sammanhang, oftast byggt på grundläggande nationalsocialistiska värderingar. Det rörde sig också huvudsakligen om personer som kunde uttrycka sig förhållandevis vårdat.

 

EN ARENA FÖR DISKUSSION


Samfundet Manhem hade vidare som ambition att fungera som ett partipolitiskt obundet diskussionsforum för frågor som berörde den nationella rörelsen och man rycks också ha lyckats väl med att uppfylla denna ambition. Detta innebar mer konkret att det inom de natio nella grundvärderingarnas ramar fanns en öppenhet för olika åsikter och också en öppenhet för diskussion.

Denna ambition märks i samfundets stiftelseurkund och återkommer även i ett styrelseprotokoll frän år 1940. I detta protokoll framgår, att man inom samfundet hade problem med att diskussionerna under föreläsningskvällarna ofta urartade. Styrelsen övervägde att införa diskussionsförbud, men kom att nöja sig med att uppställa vissa regler för hur diskussionerna skulle gå till. Utgångspunkten för detta ställningstagande var grundsatsen att "Manhem är ett fritt forum för skilda åskådningar och politiska riktningar", samt föreställningen om att inbjudna talare "stå under ursvensk gästvänskaps beskydd". Vidare betonade man att öppenheten inom den svensknationella kontexten utgjorde något av samfundets signum, samt att Manhem "vill vara en plattform för värdig saklighet men absolut ingen sådan för politisk eller antagonistisk hysteri." Det finns i denna fråga ingen anledning att misstro intentionerna från styrelsens sida, och om man ser på hur verksamheten kom att se ut i praktiken visar det sig också att olika åsikter faktiskt fick komma till tals.
 
Vid sidan av föreläsningsverksamheten fanns det även andra medier där detta samtal kunde föras. Dels skrev flera av de personer som förekom inom föreläsningsverksamheten i tidningarna Sverige Fritt och Nationell Krönika som stod samfundet nära, dels fick många av dem böcker och broschyrer publicerade på Svea Rike förlag som drevs av Carl Ernfrid Carlberg. Förlagets verksamhet kan i detta sammanhang ses som en komplettering till den miljö som samfundets föreläsningskvällar utgjorde, och genom denna gavs föreläsarna möjlighet att dels sprida sina föreläsningar till en större krets av människor än den direkta föreläsningspubliken, dels ytterligare utveckla och skärpa sina resonemang.

 

ETT ALTERNATIV TILL ABF


Utgivningen på Svea Rike bör också ses i ett annat sammanhang, nämligen Manhems strävanden att utgöra en bildningsmiljö. Det fanns som vi sett tydliga ambitioner inom samfundet att verka i folkbildande syfte, låt vara utifrån andra utgångspunkter än de rörelser som traditionellt räknas till den svenska folkbildningstraditionen. Honnörsordet var nationell upplysning, och samfundet såg sig som ett nationellt alternativ till Arbetarnas bildningsförbund, ABF.
 
Liksom ABF var man övertygad om att kunskapsspridande och bildningsarbete skulle bidra till ett bättre samhälle, en högre politisk aktivitet och en ideologisk utveckling. Arbetet bedrevs i båda fallen i form av studiecirkelverksamhet, skriftutgivning och föreläsningar samt genom en inom vissa tama" öppen debatt. Den enda skillnaden mellan Manhem och ABF låg egentligen i att grundvärderingarna var fundamentalt olika. Speciellt under de första åren bemödade man sig inom samfundet också om att förankra bildningsverksamheten i tidens vetenskap, dels genom att anlita vetenskapligt skolade personer ur de egna leden, dels genom att bjuda in fackmän som bedömdes ha viktiga kunskaper att bidra med.
 
Det bör även understrykas, att Samfundet Manhem inte var en handlingsinriktad organisation. Det intressanta var inte att bedriva aktiv politisk verksamhet i form av torgmöten och annan propagandaspridning eller att delta i politiska val - eller för den delen att ägna sig åt rasistiskt våld, skadegörelse och störande av de politiska motståndarnas verksamhet eller av den allmänna ordningen - utan att fungera som en bildningsinstitution. Det fanns sannolikt många främst nationalsocialistiska aktivister inom samfundet, men dessa torde inte ha bedrivit politisk aktivism i Manhems namn utan i andra organisationers.
 
Detta är mycket viktigt. Det innebär nämligen att de idéer och politiska visioner som diskuterades inom samfundet kan betraktas som idealtypiska, de framträder alltså i en slags "ren" form. Man bekymrade sig inte om hur visionerna skulle kunna omsättas i praktiken i det dagliga politiska arbetet, och detta innebär en väsentlig skillnad mellan Samfundet Manhem och de uttalade politiska partierna.
 
Det finns alltså flera skäl till att Samfundet Manhem hör betraktas som en intellektuell miljö. Det fanns intellektuella från sinsemellan delvis olika miljöer, det fanns en strävan att verka som ett öppet debattforum inom vissa gränser, det fanns tydliga bildningssträvanden och en väl utbyggd apparat för att bedriva såväl bildningsverksamhet som idédebatt, och det fanns även en strävan att föra debatten framåt och på så sätt skapa broar och förbindelselänkar mellan olika riktningar inom den nationella rörelsen.

 

SLUTORD


Samfundet Manhem var ingen nazistisk organisation, det bör understrykas. Snarare ska samfundet betraktas som en allmänt nationell idémiljö som, på grund av att flera av de ledande personerna och föreläsarna var organiserade nationalsocialister, fick en nazistisk framtoning. Det mest intressanta med samfundet är, att vi här finner en väl utvecklad intellektuell miljö med tydliga och medvetna folkbildarambitioner. Men vi finner detta där vi kanske inte väntat oss det, i en helt annan kontext än den vi är vana vid.
 
Det fanns alltså i praktiken en folkbildarambition även inom den nationella politiska rörelsen i Sverige under mellankrigstiden, inte bara inom arbetarrörelsen. Samfundet Manhem var varken den enda eller den första organisation som hade dessa ambitioner. Samma strävan och samma budskap fanns också hos exempelvis Sveriges Nationella Ungdomsförbund - som 1934 ombildades från ett fristående ungdomsförbund åt högern till ett självständigt, nationellt parti under beteckningen Sveriges nationella Förbund - och i detta förbunds organ Nationell Tidskrift under 1920-talet. Målen var olika inom vänstern respektive högern, men medlen i stort sett desamma. Och liksom vänstern hade sina intellektuella, hade även den nationella rörelsen det, både bland nationalsocialister och andra.
 
Huruvida detta mönster går igen internationellt i samtiden är svårt att svara på, men det är tänkbart att Samfundet Manhem och andra nationella organisationer genom sina uttalade bildningsprogram utgör ett internationellt specialfall med rötterna i en specifikt svensk eller nordisk folkbildningstradition. Detta skulle i så fall betyda, att vi här har isolerat ett karaktärsdrag som skiljer den svenska nationalsocialismen och den svenska nationella miljön från andra nationella former.
 
Förekomsten av intellektuella nationalsocialister och nationellt sinnade personer under mellankrigstiden får även andra implikationer. För det första gör detta att det blir betydligt svårare, om man nu skulle vilja det, att avfärda historiens svenska nazister och nationella som endast okritiska och naiva importörer av ett i grunden tyskt tankegods. Bland den svenska rörelsens ledare fanns människor som reflekterade över, vred och vände på och analyserade tidens politiska frågor både i relation till den internationella kontexten och det egna, svenska, kulturarvet och formulerade en politisk åskådning som många gånger var resultatet av ytterst rationella överväganden. I klartext; det fanns på 1930-talet svenskar som, trots gedigen bildning, var övertygade nationalsocialister som kunde argumentera för sin sak utifrån filosofiska, vetenskapliga och juridiska överväganden och som även tydligt kunde placera in sig själva i en svensk idétradition. Valet att bli nationalsocialist eller att organisera sig i någon annan del av den nationella oppositionen var alltså i många fall ytterst medvetet och välgrundat, inte ett resultat av aningslöshet eller brist på kunskap.
 
Här ligger kanske den främsta lärdomen, både om historien och vår egen samtid. Men det är en lärdom som inte är helt enkel, eftersom den utmanar en vanlig föreställning kanske framför allt om dagens rörelse nämligen att det skulle röra sig om kriminella ungdomsgäng utan ideologisk skolning. Även dagens rörelse har sina intellektuella företrädare, även om de proportionellt sett sannolikt är färre än under 1930-talet. Trots goda kunskaper om Förintelsen och nationalsocialismens historiska betydelse, liksom om samhället i stort, väljer vissa individer fortfarande att, genom en aktiv och genomtänkt handling, ansluta sig till nationalsocialistiska eller nationella politiska uppfattningar. Visst finns det inom dagens svenska nationella led en mängd aningslösa och "desorienterade" ungdomar som söker sig hit på grund av olika mer personliga skäl, men rörelsen har fortfarande en slags intellektuell kärna av äldre, väl pålästa människor som inte begår ideologiskt motiverade brott, eller brott över huvud taget. Dagens svenska nationalsocialism och rasideologi är alltså inte något "ungdomsproblem", vilket ibland brukar göras gällande. Det är heller inte så att de människor som söker sig till grupperingar där dessa idéer florerar med nödvändighet börjar begå brott, vilket också verkar vara en vanlig föreställning idag.
 
Den svenska nationella rörelsen är, idag såväl som under 1930-talet, långt ifrån homogen. Den omfattar ett flertal olika riktningar och perspektiv, och uppfattningarna om hur den politiska kampen mest effektivt ska föras varierar. Spektrat spänner från ideologiskt oskolade gatukämpar till intellektuella organisatörer, idag som igår. Sannolikt skulle motståndet mot dessa krafter bli betydligt effektivare om vi vågar se denna komplexitet istället för att panikartat söka efter enkelspåriga patentlösningar.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!