Syndafloden från tryckpressarna 

"Skräpkulturens" tidlösa farlighet

Under 1800-talet inte bara lästes det mer än förr; det lästes på nya sätt. Inom bokhistorisk forskning brukar man tala om läserevolutioner, det vill säga genomgripande förändringar i lässtilen. Under medeltiden hade man börjat läsa tyst - alltså bara med ögonen i stället för med både ögon och mun. Mot sjuttonhundratalets slut utvecklades den extensiva läsningen då man läste större mängder text utan att lära sig utantill. Detta ska sättas i relation till det tidigare närläsandet av psalmverser och katekes, som memorerades. Slutligen skiljer man ofta den ensamma, privata läsningen från högläsning i grupp.
 
Naturligtvis ska detta inte tolkas som en enkel utveckingslinje. Snarare var det fråga om att tillägna sig nya lässtilar vid sidan av dem man redan behärskade. Rädslan för romanläsningen kan emellertid bara förstås mot bakgrund av det tysta, privata, extensiva läsandets insteg. Vad som skedde vid detta slags läsning var svårt att kontrollera, eftersom läsaren undandrog sig det sociala sammanhang där läsningen hade brukat äga rum. Dessutom konsumerades stora mängder av en litterär genre som bedömdes ha tvivelaktigt moraliskt värde. Slutligen gjorde nya läsargrupper entré. Kvinnor, ungdomar och tjänstefolk läste. Läsning var inte längre något exklusivt förbehållet den lärda eliten.
 
Att den ökande produktionen och konsumtionen av böcker upplevdes som ett problem har satts i samband med en allmän rädsla för politiska uppror, främst förstås i franska revolutionens följd. Det förklarar emellertid inte att man uppmärksammade en förändring i läsvanorna, att folk läste mer än förut och att de läste annorlunda än de gjort. Inte heller är sambandet med rädslan för romanläsningen uppenbart.
 
Den verkliga massproduktionen av litteratur till överkomliga priser kom igång först några decennier in på 1800-talet. De tekniska förutsättningarna måste först finnas  man började tillverka papper av träfiber istället för av lump och uppfann den mekaniska tryckpressen. Men oron för det ökande läsandet uppstod tidigare och hade kanske också viss fog för sig. Av bouppteckningar från tidigt 1800tal framgår att nöjeslitteratur förekom i hemmen i större utsträckning än förut.
 
Det var dessutom inte nödvändigt att äga litteratur för att läsa den. Lånebibliotek av olika slag bildades över hela Europa i synnerhet 1750-1850. Både läsecirklar och andra sociala föreningar skaffade boksamlingar, och bokhandlare drev kommersiella bibliotek vid sidan av den vanliga försäljningen, där böcker lånades ut mot avgift. Ofta startades dessa lånebibliotek med höga ambitioner och ett urval allmänbildande böcker, men det visade sig snart att romaner och teaterpjäser var det som efterfrågades mest.
 
Med detta i bakhuvudet är det dags att närmare betrakta rädslans uttryck. De risker som utmålades handlade nämligen om andra saker än behovet av kontroll över läsesituationen. Det som diskuterades var vilka fysiska, själsliga och moraliska brister romanläsningen kunde resultera i, och många befarade att samhället skulle bli lidande i det långa loppet.

FRÅN TOPP TILL TÅ

Läsning har ofta jämförts med att äta. Vi talar exempelvis om den högkonsumerande bokslukaråldern, och en av metaforerna som användes för att beskriva romanfaran var läshunger. Liknelsen gör gällande att själen precis som kroppen behöver näring för att överleva och utvecklas. Den engelske universitetsläraren Vicesimus Knox skrev flera essäer om bildning och läsning vid sjuttonhundratalets slut, och drog parallellen mellan böcker och mat: "Läsning kallas nämligen helt riktigt själens föda."
 
Själsfödan måste smältas och tas upp av sinnet. De näringsämnen eller tankar och idéer som boken innehöll borde omvandlas till det konsumerande sinnets egna idéer, och inte dyka upp igen i osmält form. Precis som det fanns onyttig mat så fanns det läsning titan näringsriktigt innehåll. I en annan essä beskrev Knox hur nöjesläsaren betedde sig som en slags hetsätare:
 
"Under en regnig dag kan han faktiskt duka ett halvt dussin volymer av sådan sommarläsning, utan att besväras mer än när han inmundigar lika många smörbakelser och puddingar från den fashionabla konfektyrboden." (Vicesimus Knox, 'On reading merely with a view to amusement", Essays moral and literary (1784)
I det här fallet är den moraliserande utgångspunkten tydlig även om romaner som vi ska se kunde ogillas från andra ståndpunkter. Här handlar det om att ta efterrätt fast man inte ätit upp grönsakerna. Frågan är då inte om, utan hur sådant beteende straffar sig i längden. Vilka var de andliga motsvarigheterna till magknip, tandvärk och övervikt?

MISSBRUK OCH GIFTSPRIDNING

Så ville skribenten betrakta sin samtids kulturkonsumtion. De vinningslystna romanförfattarna beskrevs som ett slags langare väl förtrogna med "tidevarvets fördärvade smak". I artikeln berättas om ett utvecklat romanberoende som för tankarna även till andra sorlets missbruk.
 
Liksom kreolerna Lade de samtida romanläsarna vant sig vid att livnära sig på en substans som saknade nyttigt innehåll och i själva verket var skadligt för deras utveckling. Och liksom kreolernas matsmältning slutligen inte Matade att hantera något annat än jord, kom själslivet hos de romanläsande att försvagas till dess deras förstånd, smak och moral bara förmådde tillgodogöra sig ännu fler romaner:
 
"I detta tillstånd af moralisk kraftlöshet, kan själen icke längre fördraga någon enkel och kraftig näring. Den fordrar mera ovanliga än fina, mera retande än sunda rätter. Den kan endast sittas i rörelse genom underbara och besynnerliga anrättningar, eller genom falska och överdrivna känslor." ("Öfwer missbruket af Romaner", Allmänna Journalen 1810)
 
Samma idé om romanerna som något beroendeframkallande hade formulerats redan av den tyske filosofen J. G. Fichte, som talade om "narkotisk" lektyr. Några decennier senare lät Fredrika Bremer en av gestalterna i Teckningar utur hvardagslifvet (1830) hävda, att det vore bättre att inte läsa alls än att bara läsa romaner: "Romanläsningen är för själen, vad opium är för kroppen, ett oavbrutet fortsatt bruk därav enerverar och skadar." Bremer, som ju själv var romanförfattare, lämnade emellertid inte denna utsaga oemotsagd. En annan i sällskapet, den gamle professorn, menar att romaner är bildande, eftersom de återger både den yttre och den inre, psykologiska verkligheten.

DET ÖMTÅLIGA KÄNSLOLIVET

Alltså kom man överens om att försöka hindra Emma från att läsa romaner. Men hur skulle det gå till? Den goda gumman (Emmas svärmor) åtog sig att ordna den saken. Då hon passerade Rouen, skulle hon gå in till lånebibliotekets ägare och säga till om att Emma ville sluta med sitt abonnemang. Skulle man inte till och med ha rättighet att vända sig till polisen, ifall bokhandlaren ändå framhärdade i sitt yrke som giftspridare?
 
Flaubert själv visar också hur innehållet de svärmiska, sentimentala och romaneska böckerna blivit en måttstock för hjältinnan, mot vilken hon ställer sina, egna upplevelser och förväntningar. Emmas hela olycksöde kunde visserligen inte skyllas på lånebibliotekets spridande tv gift men den centrala roll romanläsningen trots allt tillmättes, av såväl romankaraktärerna som författaren själv, hade formats under mer än ett sekel innan boken skrevs vid artonhundratalets mitt.
 
Att kropp och själ samspelade var man på det klara med. Läsningen var ju dessutom direkt riktad till tänkandet och känslolivet, så det var inte underligt att en olämplig lässtil kunde få olyckliga följder.
 
Knox hävdade och hade säkert själv sin undervisning bevittnat, att många studenter riskerade sin hälsa. De läste för intensivt och med alltför stor möda, vilket kunde leda till både överansträngning och ihållande melankoli. I synnerhet tillbakadragenhet och studier i ensamhet var tv ondo. Diskussioner och samtal, både ned jämlikar och med dem som kunde ner än studenten själv, ledde enligt Knox till mer framgångsrika studier. På så sätt väcktes intresse, den studerande upplevde att han förkovrade sig och han sportades till fortsatta ansträngningar.
 
Läsning i studiesyfte var naturligtvis inte alldeles samma sak som romanläsning. En beröringspunkt är emellertid central: det intensiva läsandet som går överstyr. Detta kunde gälla andra nöjen också. Knox skrev att de flesta förströelser verkade förslappande då man engagerade sig i dem nyed för stor iver. Syftet var avkoppling, men gav man sig alltför mycket hän åt musik och liknande nöjen "gjorde de sinnet oemottagligt för manlig dygd, och förde in en delikat känslosamhet illa anpassad att möta vardagslivets vanliga svårigheter."
 
Den springande punkten är bristen på behärskning. Som vi ska se tänktes den överdrivna romanläsningen både orsaka och vara en följd av en viss hämningslöshet. Detta, skrev den tyske bokhandlaren och pedagogiske skriftställaren Johann Georg Heinzmann 1795, kunde leda till permanenta sjukdomstillstånd som hypokondri, nervklenhet, epilepsi, melankoli och förhöjd känslighet.

FÖRMÅGAN ATT LÄRA

MELLAN FANTASI OCH VERKLIGHET

Vid sjuttonhundratalets slut och artonhundratalets början skrevs och spreds emellertid romaner av en annan karaktär. I dessa moderna romaner, menade kritikerna, strävade författarna efter att räcka känslor som inte borde släppas in i det unga sinnet; här framställdes scener om hellre borde döljas.
 
Delvis härrörde de känslosamma, sentimentala romanerna från en förändring samtida estetik mot större betoning av konstens effekt. Ert konstverks estetiska lärde ansågs nu mindre beroende av dess likhet med klassiska mönster, och mer beroende av dess inverkan på betraktaren, åhöraren eller läsaren. Att uppröra, röra eller beröra var därför något många författare eftersträvade.

SAMHÄLLETS TJÄNST

FÖRFÖRANDE FIKTIONER

YTTRE OCH INRE KONTROLL

MANLIG DYGD OCH KVINNLIGT SINNE

LIDERLIGHET OCH KRIMINALITET

"I en parisisk tidning berättas, att madame Morin och hennes dotter hämtat hela den för ett par år sedan så bekanta och rysligt märkvärdiga mordtillställningen emot herr Ragouleau med alla dess förberedelser, ur en Roman, som kallas le Solitaire. Om så är, så kan der tjäna till varning och såsom ett nytt bevis av de Romaners skadlighet som alltför mycket ställer lasterna och fördärvet i dagen." ("Böckers inflytande", Allmänna Journalen 1813)
 
Det är inte alls svårt att associera från denna närapå tvåhundraåriga nyhet och till debatten kring våldsamma filmer och dataspel och deras påstådda samband med ökande ungdomsvåld. Finns det ett samband, och om det sker en påverkan - spelar det då roll i hur hög grad fiktionen tyckas imitera verkligheten? Man kan också fråga sig hur långt det är möjligt att spinna på vurmen för det verkliga, då det rådande filmidealet är amatörfilmad hemmavideo och tv-tablåerna fylls av docusoaps och talkshows som gör anspråk på att visa verkliga människors verkliga liv.
 
Det är ett välkänt påstående att Goethes roman om Den unge Werthers lidanden ska ha åstadkommit en självmordsvåg i stora delar av Europa. Romanen må ha inspirerat självmördare eller ej, poängen är att litteraturen i allmänhet och romanläsandet i synnerhet tillmättes en sådan kraft. Inför romanerna stod läsaren försvarslös.

Med tanke på vilka romaner som skrevs och översattes är det inte utan att man förstår oron. Förutom sentimentala kärleksromaner var spök-, riddar- och rövarromaner i ropet. En kort uppräkning av böcker översatta till svenska under tre decennier antyder vilka ämnen som var populära.

• Evelina, eller Et ungt fruntimmers inträde i verlden (1789)
• Rudolf von Werdenberg, en riddarehistoria från Helveriens revolutionstid (1800-1801)
• Hämnd och menskighet (1802)
• Blodskuldens hämnare (1806)
• Famillepaperen, eller Faran af umgänget i stora verlden (1807)
• Giftermålet utan wigsel, eller Äktenskaps brott och straff (1815)
• Bertha von Waldeck, eller Stora verldens faror (1817-1819)

Naturligtvis kunde läsarens moral befaras ta skada av sådan litteratur, vare sig den förhärligade våldsdåd och äktenskapsbrott eller bara skildrade häftiga passioner. Då Emma Bovary började bedra sin make omgav hon själva otroheten med ett romantiskt skimmer:
 
"Hon påminde sig hjältinnorna i de böcker hon läst, och äktenskapsbryterskornas romantiska skara rycktes kalla på henne som systrar med sin melodiska locksång, som smekte hennes öra. Hon identifierade sig själv med' dessa fantasigestalter, föremålen för hennes ungdoms svärmiska drömmerier, ryckte sig själv ha blivit en av dessa kärlekshjältinnor, som då så mycket hade avundats."
 
Här ser vi hur romanerna för det första drivit Emma till otrohet, eftersom hennes missriktade romantiska förväntningar gjort henne missnöjd med sitt äktenskap. För det andra återvänder hon till sina böcker för att rättfärdiga sitt agerande. I den tyska kritiken av romanläsningen hade Heinzmann varnat för att romanerna skulle tas som grund för läsarnas egna handlingar. Fiktionen gjordes alltså till utgångspunkt för verkligheten.
 
Även Jean Pauls analys av det överdrivna läsandes kan appliceras på Emmas beteende, som när hon faktiskt hellre dagdrömmer om de män hon är förälskad i än träffar dem på riktigt. Flauberts hjältinna hör till en typ av läsare som alltså beskrevs redan vid sjuttonhundratalets slut. Denna läsartyp hämtade sina känslor ur romanförlopp, och försökte framkalla fiktiva emotionella upplevelser i verkliga situationer.

HÖGRISKGRUPPERNA

EFFEKTER PÅ SAMHÄLLET

I grund och botten handlade debatten om romanläsningen om en oro för samhällets tillstånd och utveckling. Problemet var kort uttryckt detta: Det sociala systemet riskerade att bringas i oordning på grund av romanläsarnas bristande verklighetskontakt och förstörda moral.

Följderna man befarade och även tyckte sig börja märka bestod delvis i en framväxande social förvirring där folk inte längre visste sin plats. Bönder började filosofera, tjänstefolket blev liderligt, skrivarna oförskämda och lärarna förlästa. Psykiskt överansträngda ynglingar kunde förledas till politiskt svärmeri för jämlikhet och mot monarkin - här var också pamflett och tidningsläsning betydande risker. Flickor som läst för mycket om svärmisk kärlek kunde förlora sina sexuella hämningar, vilket gjorde att de män som gifte sig med dem blev bedragna. Den som framför allt drabbades av en sådan utveckling var den som satt i den hotade maktpositionen - det vill säga den vars hustru bedrog honom, som inte längre kunde hålla ordning på sina underlydande och som kunde störtas vid revolution.
 
Samme person hade emellertid lov att fritt välja vad han ville läsa och ansågs av sig själv välja litteratur av hög kass. Samme person, kan man sluta sig till, formulerade debattens problem och definierade riskgrupper och riskbeteende. Själv hörde han enligt definitionen inte till problemet och hans läsning behövde därför inte kontrolleras.
 
Mycket av detta går igen i senare tiders debatt om populärfiktionens risker. De huvudsakliga likheterna ligger i retoriken, i oron för läsarnas (eller tittarnas) krympande koncentrationsspann, deras uppluckrade moral samt deras rubbade verklighetsuppfattning. Debatten fördes och förs alltjämt av dem som anser sig ha rätt att definiera på vad som är god eller lämplig litteratur, och som dessutom placerar den egna kretsen utanför de riskgrupper som identifieras. Vidare kan iakttas att samtidigt som uppmärksamheten vänds till nya media vaknar en oro över minskande romanläsning. Problemen och riskerna kvarstår, men den genre som i går var orsaken har idag blivit räddningen.