Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Historia

Syndare, skurk eller sjukling


Drinkarens ansikten

Av Anna Prestjan, f 1971, doktorand i historia, Örebro universitet
Svenskar dricker för mycket. Så har det hetat i hundra år. Det är säkert också sant. För hundra år sedan var dryckenskapen en av politikens huvudfrågor. Vad skulle vi göra med suputerna? Och varför söp de? Var de syndare, skurkar, sjuklingar eller kanske samhällsomstörtare? Vi har sett på alkoholister på skilda sätt och diagnoserna har bestämt behandlingsformerna. Men något har hänt. Idag kan en massmedialt uppmärksammad, nykter alkoholist bli en hjälte.

VEM BRYR SIG OM DRINKAREN IDAG? VEM BRYR SIG OM DRYCKENSKAPEN?


Detta fordom så allvarliga hot mot det svenska samhället rycks i dag ha reducerats till ett mindre dilemma för privatpersoner, polisen och socialarbetare. Sverige har i dag nya problem att beakta: 2000-problemet, till exempel, liksom förhållandet till resten av Europa och ett eventuellt medlemskap i valutagemenskapen. Möjligen miljön, även om också miljöförstöring som hotande samhällsproblem på senare tid rycks ha förlorat mark. Ett av de starkaste samhällsproblemen på frammarsch är kanske nynazismen. Denna företeelse utmålas med växande intensitet som en allvarlig fara, hotande vårt svenska samhälle i grunden.
 
För hundra år sedan var bilden en annan. Dryckenskapen var Samhällsproblemet över alla andra. På dryckenskapen skylldes de flesta övriga samhällsolyckor - fattigdom, brottslighet och sjukdom - och dryckenskapen sågs som den största orsaken till svenska folkets fysiska och moraliska förfall. Dryckenskapen debatterades och diskuterades i riksdagen, i pressen och inom vetenskapssamhället. Följden blev så småningom, under 1900-talets första årtionden, tvångsvårdslagstiftning och förbudsomröstning.
 
Drinkaren, dvs. den person som enligt samhällets definitioner dricker "för mycket", har under historiens gång definierats olika beroende på hur man betraktat dryckenskapsproblemet. Till följd av detta rar också åtgärderna mot drinkaren varierat. Förenklat kan man kanske säga att drinkaren i tur och ordning varit syndare, brottsling, sjukling och samhällshot.
 
Vad är drinkaren i dag? Kan man kanske säga att det i vårt dagliga medvetande går en skiljelinje mellan alkoholister och fyllgubbar, där de förra är sjuka och de senare bara karaktärslösa? Är t.ex. Kikki Danielsson och Gudrun Schyman en annan sorts drinkare än mannen med stripigt hår som tigger pengar till en vinare utanför Systembolaget? Är deras alkoholism av en annan sort, eftersom deras liv skiljer sig från den klassiske a-lagarens? Är drinkarens anlete beroende på graden av respektabilitet?

Ett första tema för denna artikel är dryckenskapen som samhällsproblem, och svårigheterna med att åtgärda ett samhällsproblem som samtidigt var en klassfråga. Ett andra tema är "medikaliseringen" av dryckenskapen och dess innebörder för den förändrade synen på drinkaren under slutet av 1800-talet och tiden närmast efter sekelskiftet.

 

DEN LASTBARE OCH DEN BROTTSLIGE DRINKAREN


Att dricka "för mycket" vid fel tillfälle har länge setts som en personlig svaghet, ett etikettsbrott och en synd - liksom alla andra överdrifter och utsvävningar, vad det än gälla må. Drinkaren har i alla tider förlöjligats, varit föremål för religiös och social fördömelse och förnumstigt skakats på huvudet åt.
 
År 1733 utfärdades den första förordningen "emot svalg och dryckenskap". Detta kan kanske sägas vara inledningen på drinkarens brottsliga bana. Sedan dess och ända in i vår tid har det varit brottsligt att vara berusad på ert sådant uppenbart sätt att det kan störa andra, nyktra medborgare. Till en början gjordes i lagen ingen skillnad mellan att vara drucken på allmän eller enskild plats, och i teorin var det således straffbart att vara onykter även i sitt eget hem. Inte förrän år 1841 blev fylleriet straffbart endast på allmän plats, och att vara berusad i sig därmed mindre klandervärt.
 
Fylleribrottet kunde leda till omhändertagande och placering i häkte, böter, och om inte dessa kunde betalas, fängelse på vatten och bröd. Fram till år 1837 var också stock och spöstraff ett alternativ till böter.

Under 1800-talets första hälft var dryckenskapen till största delen ett individuellt, moraliskt problem. Att berusa sig var i sig förkastligt, att berusa sig offentligt var dessutom ett hot mot allmän sedlighet och ordning. Fylleriförordningarna var de främsta åtgärderna mot dryckenskapen. I övrigt var drinkarna ingen egen kategori som man behövde undersöka och åtgärda särskilt. Att vara fattig, brottslig, sjuk eller galen var de övergripande sorteringsprinciperna, och i enlighet med detta placerades drinkarna på försörjningsinrättning, i fängelset, på lasarettet eller på sinnessjukhuset.
 
Så småningom började man dock uppmärksamma att vissa till synes oförbätterliga drinkare kunde dömas för fylleri tiotals, kanske hundratals gånger samma år. Straff verkade inte avskräcka dessa personer från brännvinets användning eller lära dem någon läxa för framtiden. Detta förhållande sågs för det första som oekonomiskt - vare sig drinkaren kunde betala sina böter eller fick plikta med fängelse, fick samhället bekosta hans försörjning, och dessutom hans familjs försörjning. Att åtgärda drinkaren en gång för alla vore bättre.
 
För det andra väcktes tankar om att drinkaren kanske inte var någon vanlig brottsling - kanske var drinkaren sjuk och straff därmed inte bara verkningslöst, titan också inhumant?

 

DRYCKENSKAPEN BLIR SAMHÄLLSPROBLEM


Under 1800-talets andra hälft förändrades synen på dryckenskapen från att ha farit ett problem för individen till att bli ett problem som rörde hela samhället. Trots att konsumtionen i själva verket kan antas ha minskat drastiskt jämfört ned i seklets början, växte problemet ; om idé nu i omfattning. Dryckenskapen började ses som ett problem i sig, och drinkarna framträdde tydligare som en, egen kategori. Vad berodde detta på?
 
Vi konsumerar i dag ungefär lika mycket alkohol per person och år som på 1860-70-talet. Ingen statistik från slutet av förra seklet kan heller bevisa något samband mellan sjuklighet, brottslighet och fattigdom och alkoholkonsumtionens uppskattade storlek. Vad gäller själva alkoholkonsumtionen hade den för övrigt, som sagt, radikalt minskat sedan selets början.
 
Att dryckenskapen uppenbarade sig som ett av de största samhällsproblemen och rönte så mycket uppmärksamhet då, under 1800-talets sista årtionden, men däremot inte nu, har således inget eller litet att göra med förändringar i svenska folkets alkoholvanor. Snarare kan problematiseringen av dryckenskapen spåras till 1800-talets övergripande samhällsförändringar på det sociala, ekonomiska, ideologiska och politiska planet.

I det framväxande nya samhället innebar de nya villkoren för liv och arbete bland annat att traditionella sociala skyddsnät löstes upp. Tidigare hade avvikande personer tagits om hand inom familjen eller lokalsamhället. I ett samhälle på väg mot industrialisering och urbanisering, där omsorgen om människor allt mer blev en fristående uppgift för det offentliga, riktades strålkastarljuset mot den som avvek. En drinkare var inte längre bara en drinkare, utan också ett normbrott, en försörjningsbörda för det allmänna, ett orosmoment och en onyttig person. Detta gällde förstås också lytta, sinnesslöa, vagabonder och övriga som föll utanför ramarna.
 
Problematiserandet av dryckenskapen och särskiljandet av drinkarna som en egen kategori ska också till en del ses som ett utslag av vad Anders Åman (1976) kallar "en grundprincip i 1800-talets samhällsutveckling" - en strävan efter ordning som bland annat visade sig i preciserandet av problem som sedan skulle lösas rationellt. Det handlade alltså om en "operationalisering" av dryckenskapen.
 
Det som hände kan också tolkas som ett led i den sociala kontrollen av den växande egendomslösa klassen. Eftersom det var konsekvenserna som först problematiserades och inte själva drickandes, uppmärksammades dryckenskapen främst bland underklassen och förknippades också med denna. Underklassen tedde sig hotande, och en onykter underklass än mer hotande. Detta har till exempel konstaterats av Birgit Petersson (1983). En liknande diskussion kring dryckenskapen förs t.ex. av Björn Horgby (1986), som menar att problematiserandet och kontrollen av arbetarklassens alkoholvanor ingick i den för kapitalismen nödvändiga disciplineringen av arbetskraften och dess anpassning till produktionssamhällets effektiviserade arbetsförhållanden. Även Ulf Magnusson (1996) poängterar detta intresse för arbetarklassens nykterhet hos den ägande klassen. Dels stod stora värden på spel i varje moment av produktionen, och berusade arbetare kunde göra kostsamma misstag, dels krävdes disciplinerade arbetare för att systemet skulle fungera.

Det nya samhället var helt enkelt mer genomskinligt och mer känsligt. De avvikande syntes mer och det var lättare att avvika.

 

DRYCKENSKAPENS "MEDICINSKA" PERIOD


Under 1800-talets lopp ökade intresset för sociala frågor, och man såg optimistiskt på möjligheterna att förbättra samhället på alla områden med hjälp av vetenskapliga och rationella lösningar. Tilltron till vetenskapen som samhällsförbättrare var oerhört stark. Särskilt medicinen som vetenskap fick stor genomslagskraft, och många problemområden definierades i medicinska termer, för att sedan kunna åtgärdas på medicinsk väg. Så skedde också med dryckenskapen: dryckenskapsproblemet blev efter seklets mitt definierat som ett medicinskt sådant. Detta var inget unikt för just dryckenskapen - allt fler områden av mänskligt liv kom under denna tid att omfattas av medicinvetenskapen, som fick en allt mer auktoritär ställning i samhället.
 
Under 1800-talets sista två decennier startades de första institutionerna för alkoholmissbrukare i Sverige, på privat initiativ och med privata medel. Sjukdomsförespråkarna hade från första början föreslagit institutionsbehandling som lösning på dryckenskapsproblemet, vilket inte heller var något unikt i tiden. Det var optimismens och anstalternas tid - alla samhällsproblem kunde lösas, alla avvikare reformeras, och detta skulle ske med hjälp av vetenskaplig kunskap på särskilda institutioner. I spetsen för institutionerna för drinkares behandling stod vanligtvis inflytelserika läkare med intresse för nykterhetssaken. Nästa våg av institutioner kom under 1900-talets första årtionde. Nu var klimatet förändrat, och de anstalter som startades under denna period utgick från en annan syn på drinkaren och med tvångsvårdslagstiftningen i sikte.
 
Den första svenska institutionen för alkoholisters behandlande, läkaren Per Axel Levins (1821-1890) Augustenbad, öppnades år 1885 inom ramen för en gammal erkänd badortsverksamhet i Bie i Södermanland. Med Levins tillbakadragande mot slutet av år 1888, lades dock alkoholistanstalten vid Augustenbad ned.
 
Åren 1891 respektive 1897 öppnade två större institutioner, Eolshäll i Stockholm och Sans Souci i Uppsala. Dessa bägge "hem" skulle vara ensamma i sitt slag ända fram till år 1908, bortsett från några mindre och kortvariga försök till anstaltsverksamhet. I spetsen för Sans Souci stod Tyko Brunnberg (1829-1931), och för Eolshäll Henrik Berg (1858-1936) - bägge kända läkare med intresse för sociala frågor, framstående i Svenska Läkaresällskapet, ofta tillfrågade av riksdagen som medicinska experter och med digra publikationslistor.
 
År 1908 startade prästen Eric E:son Hammar (1871-1943) en helt ny slags alkoholistinstitution i Vemdalen, Härjedalen  Floda koloni. Anstalten utformades som en jordbrukskoloni och de alkoholister man behandlade där kom att tillhöra samhällets allra lägsta skikt. Verksamheten vid Floda byggde på en ny syn på dryckenskapsproblemet och drinkaren.
 
I åtgärdandet speglas uppfattningar av problemets natur. I det följande ska därför ovanstående experter på dryckenskapsfrågan och initiativtagare till institutioner för vård av alkoholister, få representera den komplexa syn på den sjuke drinkaren som utvecklade sig under dryckenskapens "medicinska" karriär under slutet av 1800-talet.

 

FÖRRA HÄLFTEN AV 1800-TALET: LAST ELLER SJUKDOM?


Redan på 1820-talet började man i diskussionerna kring eventuella förändringar i fyllerilagstiftningen antyda att drinkaren kanske inte skulle straffas över huvud taget, utan var att betrakta som sjuk och därför borde vårdas. Denna åsikt var inte ny. Vissa läkare och präster hade förespråkat sjukdomslinjen åtminstone sedan 1600-talet.
 
I slutet av 1840-talet uppstod en allvarlig debatt i riksdagen kring hur man skulle betrakta drinkaren - som sjuk eller lastbar? Frågan var viktig - enligt hur den utföll skulle beslut kunna tas om vilka åtgärder man skulle vidta mot dryckenskapen. Skulle man bestraffa eller vårda? Och skulle en eventuell vård ha tvångsmässiga element?
 
Båda sidor hade sina förespråkare. De som såg dryckenskapen som en sjukdom var i de flesta fall också tvångsvårdsförespråkare, medan lastförespråkarna naturligt nog tillbakavisade statligt ingripande i individens frihet vad gällde vad de såg som en fråga om personligt val och moral. 1 detta tidiga slag om dryckenskapens natur vann lastförespråkarna. Några juridiska åtgärder i vårdriktning vidtogs inte. Sjukdom, sade en talare, var "ett namn, heder och värdighet" som inte kunde beviljas "denna last förrän uti dess bedröfliga mästerskap". Givetvis skulle den få sjukvård som på grund av sin lastutövning förstört sig kroppsligt och själsligt - men själva driften att dricka ville man inte offentligen sjukdomsförkara. I januari år 1848 fastställde också Lagutskottet i ett betänkande att alkoholmissbruk var att anse som "en last; hvarifrån menniskan eget förmåga att sig afhålla och som, då (len i utöfningen förnärmar andras rätt och säkerhet, eller störer allmän ordning, antager egenskapen af brott och såmedelst utgör ämne för brottmålslagstiftningen".

 

SENARE HÄLFTEN AV 1800-TALET: MEDICINENS INTÅG PÅ OMRÅDET


Åren 1849 och 1851 publicerades i två delar den svenske läkaren Magnus Huss avhandling Alcoholismus Chronicus eller Chronisk alkoholsjukdom. Genom sin avhandling anses Huss ha varit den person, som befäste föreställningen om dryckenskap som en sjukdom och myntade begreppet alkoholism. Vad Huss menade med alkoholism är mindre viktigt, och faktum är att begreppsförvirring rådde både inom och utom medicinska kretsar både före och efter arbetets utgivande. Det viktiga är att dryckenskapen i och med Huss avhandling, som för övrigt vann stort internationellt erkännande, definierades som ett medicinskt intresseområde.
 
Alkoholismen, sjukdomen, blev således ett aktuellt debattämne, och frågan om sjukdom versus last togs upp igen på riksdagsplan i slutet av 1880-talet, då en motion i riksdagens andra kammare föreslog att person, "till oafbrutet eller periodiskt superibegär/.../förfallen", skulle ses som sjuk och därmed kunna dömas till inspärrning i särskild asyl för drinkare efter domstolsutslag och läkarbedömning.
 
Lastförespråkarna ville ännu inte ge upp sin ståndpunkt, mycket därför att man iakttagit att all dryckenskap inte kunde betraktas och behandlas som sjuklig. Följden, fruktade man, skulle bli ansvarsbefrielse som generell regel - folk skulle kunna bete sig hur som helst och sedan skylla på sjukdom. Det hela blev en principfråga. Sjukdomsförespråkarna drog emellertid denna gång det längsta strået. Resultatet blev i förlängningen tillsättandet av en kommitté, vars utlåtande så småningom ledde till tvångsvårdslagstiftningen av år 1913. Men den viktigaste vinsten var dock att sjukdomskonceptet blev det "politiskt korrekta" sättet art se på drinkaren.

 

SJUK, MEN INTE FRI FRÅN ANSVAR


Drinkaren blev alltså alkoholist, och sjukdomskonceptet politiskt korrekt. Sjukdomsförespråkarna var själva emellertid hela tiden ganska osäkra på när exakt den ordinäre drinkaren övergick till att vara alkoholist. Det var onekligen ett problem, detta att när lasten visade sig vara sjukdom, så blev den också universell och kunde dyka upp hos alla, fattig som rik, bildad som obildad. Att alla som drack sig berusade inte utan vidare skulle kunna ses som alkoholister, var uppenbart. Det skulle för det första innebära att (den respektable) individens frihet att dricka skulle kunna komma att begränsas med lagliga medel, och för det andra att diverse brott mot lag och sedlighet skulle kunna komma att ursäktas med sjukdom och rädda förövaren från sitt rättmätiga straff. Kort sagt: de respektabla i samhället skulle kunna komma att hotas, medan de orespektabla skulle bli skyddade.
 
Det har redan konstaterats att synen på drinkaren har ett samband med definitionen av dryckenskapsproblemet. Men ett antagande att definierandet av dryckenskapsproblemet som ett medicinskt sådant helt enkelt medförde en syn på drinkaren som sjuk, kräver dock en nyansering. Bilden av den sjuke drinkaren, alkoholisten, är mer komplex än så. Under den "medicinska" perioden i dryckenskapens karriär som samhällsproblem varierade synen på den sjuke alkoholisten starkt. Där fanns den biologiskt grundade sjukdomsuppfattningen som förlade alkoholismens orsaker utanför individens egen kontroll, till alkoholens inneboende giftiga egenskaper och till den egna konstitutionen. Där fanns en sjukdomsuppfattning som innebar att den sjuke kanske inte rådde för art han blivit sjuk, men ändå tillmättes stort ansvar för sjukdomsinsikt och i tillfrisknandet. Och där fanns synen på alkoholism som en helt och hållet självförvållad sjukdom, som kanske inte ens borde kallas sjukdom utan hellre en konsekvens av felaktigt leverne. En utveckling enligt ovan av synen på den sjuke drinkaren, alkoholisten, var till viss mån kronologisk under perioden cirka 1850 till cirka 1910, men de olika uppfattningarna existerade också bredvid varandra.
 
Inte ens inom medicinen var man överens om alkoholismens natur. Ofta enades man om ett mellanting - dryckenskapen var i början en vana, blev sedan en last, för att slutligen utvecklas till en sjukdom som innebar ett oemotståndligt begär att dricka. På så sätt kunde man skilja de som fikade efter brännvinet för nöjeslystnads skull från de verkligt beklagansvärda.
 
Sjukdomskonceptet var således ingalunda problemfritt. Man var inom medicinen oense om alkoholismens utveckling och orsaker, och man hade problem med att dra gränsen mellan sjuka och icke sjuka drinkare. Man uteslöt aldrig helt en moralaspekt ur sjukdomskonceptet, och många har senare menat att det just var denna försiktighet och ambivalens från sjukdomsförespråkarnas sida som gjorde att medicinen tappade sitt grepp om dryckenskapen.

 

ATT SKILJA ALKOHOLISTEN FRÅN DRINKAREN


Ett sätt att komma runt problemet med sjukdomskonceptets allmängiltighet, var att helt enkelt dela in alkoholisterna i olika kategorier. Alltså kunde bättre klassers alkoholism skiljas från de sämre klassernas, Så delar t.ex. initiativtagaren till den första svenska alkoholistanstalten, läkaren Per Axel Levin, i en skrift från år1880 inalkoholismen i "den gröfre fyllerisjukan" och den finare, där den förra "tar en mera frånstötande karaktär af råhet, af sinnligt och älven sedligt förderf" och återfanns bland "samhällets afskum", medan den senare var förenad med "finare vanor" och förekom "i förening med bättre lefnadsvillkor".
 
Levin ifrågasatte inte sjukdomskonceptet som sådant utan behandlade alkoholisterna vid sin anstalt, Augustenbad, med strikt fysiskt-medicinska medel - abstinens, vattenterapi och stryknininjektioner. Däremot tillbakavisade han tanken på alkoholisten som ett maktlöst offer för sin sjukdom, och löste därmed också frågan om ansvarsbefrielse. Vilja och moral fanns hos alla människor, menade Levin, och det var varje individs ansvar att (åter)ta makten över sin viljekraft och därefter utnyttja den på rätt sätt. Var man alkoholist skulle man naturligtvis behandlas såsom sjuk, men den sjuke tilläts inte glömma att han själv för det första dragit sjukdomen på sig och för det andra hade ansvar för sitt tillfriskmode. Att dricka alkohol i omåttliga mängder kunde i sig inte ursäktas med någon patologiskt grundad oförmåga att behärska sig, utan var ett moraliskt fel. Levin varnade också andra läkare för att "gifva otillräknelighetens absolution åt den felaktige." Alltså krävdes utöver den medicinska behandlingen också ett tillskott av moral och viljekraft, vilket gavs av Levin i form av föreläsningar i hälsolära, en timme om dagen på vintern och två i veckan under sommaren. Härigenom hoppades Levin kunna vädja till alkoholisternas förnuft och stärka deras vilja gentemot sjukdomen.

 

1890-TALET: MORALISK BEHANDLING


Om Per Axel Levin år 1880 blygsamt hade kompletterat sin fysiska behandling av alkoholister med behandling av även viljekraft och moral, hade denna tendens förstärkts i slutet av 1890-talet till att bli ett huvudsyfte med behandlingen. Drinkaren var visserligen definitivt fortfarande att betrakta som sjuk:
 
Sjuk är han, såsom sjuk skall han bedömas,
såsom sjuk skall han behandlas, såsom sjuk
finns det i många fall en möjlighet för honom att tillfriskna,

skriver Henrik Berg i skriften Alkoholisten år 1895. Berg ger också tänkbara orsaker till sjukdomen:
 
Han är ett offer för sociala missförhållanden, för fördomar, för olyckliga familjeförhållanden och tunga skickelser. Ofta är han född med sin sjukdom.
 
Ändå hade den rent fysiska behandlingen fått en allt mer undanskymd roll vid 1890-talets alkoholistanstalter, och betraktades snarast som en nödvändighets åtgärd i inledningen av institutionsvistelsen för att lappa ihop och återställa det kroppsliga vrak som alkoholisten oftast var. Huvudsaken var att bota alkoholistens moraliska lyten genom individualiserad behandling av det ena eller der andra slaget - ibland användes hypnos, ibland religiösa förmaningar. Mest förlitade man sig på den terapeutiska inverkan som själva anstaltsmiljön kunde ha på alkoholisten. "Husfaderns" roll vid anstalterna var långt viktigare än läkarens:
 
Läkarens uppgift vid denna behandlingsform af alkoholismen är icke heller utan sin stora betydelse, om också den medikarnentösa regimen här är af mera underordnat värde,

skriver Tyko Brunnberg (1897). Trots att både Brunnberg och Berg själva var läkare, konsulterades läkarkunskap endast undantagsvis och vid behov vid både Eolshäll och Sans Souci. Kurmetoden sammanfattas i sin helhet av Berg (1907):
 
1) momentan avvänjning;
2) ordnadt arbete ;
3) regelbundet, angenämt lif under moraliskt och kristligt inflytande.

Att man ändå så starkt kunde hålla fast vid själva sjukdomskonceptet, berodde på att alkoholismen som sjukdom givits en ny form: en "viljans sjukdom" med sitt säte i moralen och viljekraften, eller, definierat i fysiologiska termer, i nervsystemet och hjärnan. Sedan medicinen klargjort skillnaderna mellan de som fortfarande bara var lastbara och de som var verkligt sjuka, och därmed kommit över nåde problemet med ansvarsbefrielse och problemet med universalism, kunde man utan risk renodla sjukdomskonceptet.
 
Vid denna tidpunkt hade behandlingen av alkoholister vid anstalterna i praktiken också visat sig gälla enbart de betalande sjuka. Anstalterna var privata och enskilda, och även om man från början definierat dryckenskapen som ett underklassproblem och sett institutionsväsendet som en lösning på detta, gjorde de ekonomiska omständigheterna det omöjligt att ta emot fler än någon enstaka gratispatient vid de existerande anstalterna.
 
Idén bakom institutionerna hade varit en lösning på dryckenskapsproblemet, i verkligheten blev de rehabiliteringshem för de bemedlade. De sjuka alkoholisterna som vårdades på institution tillhörde de högre samhällsklasserna, medan de obemedlade drinkarna fortfarande hamnade i fängelse, på tvångsarbetsinrättningar eller på lasaretten när delirium och leverskador blev akuta. Sjukdomskonceptet och anstaltsideologin hade således delat upp alkoholmissbrukarna i sjuka alkoholister som kunde botas på institution och lastbara drinkare som skulle straffas och korrigeras. Denna indelning råkade överensstämma med den ursprungliga, klassbundna synen på dryckenskapsproblemet.

 

ALKOHOLISTEN SOM "SAMHÄLLSPARASIT"


Sjukdomskonceptet ledde alltså till att medicinen under 1800-talets sista årtionden var den instans som man förlitade sig på i lösandet av samhällsproblemet dryckenskap. Medicinens lösning var vård, och då helst institutionsvård. Att dryckenskapsproblemet kunde övervinnas med medicinsk hjälp var man säker på. Men med tiden verkade det som om medicinen hade misslyckats. Dess främsta medel, anstalterna, nådde i realiteten bara något hundratal alkoholister ur de övre klasserna - och inte ens bland dem var resultaten något att skryta med. Dryckenskapen frodades som förr bland de fattiga, och kanske kan man se det som om man i och med "medikaliseringen" lätt ännu fler alkoholister att bekymra sig om.
 
År 1908 startade alltså prästen Eric E:son Hammar sin anstalt för alkoholmissbrukare i form av en jordbrukskoloni. Hammar såg sitt kolonisationskoncept som en rikstäckande lösning på det verkliga dryckenskapsproblemet - det som fanns bland samhällets allra lägsta skikt.
 
Hammar betraktade inte alkoholisten som sjuk. I stället kritiserade han denna uppfattning och menade till och med art det var fasthållandet vid sjukdomsteorin och den läkarledda alkoholistbehandlingen som var grunden till att man hittills hade misslyckats med att lösa dryckenskapsproblemet. Drinkare var, ansåg Hammar, bortsett från sitt abnorma förhållande till alkohol fullt normala och arbetsföra. Deras onormala förhållande till alkoholen berodde på nedärvda eller förvärvade psykiska defekter som svaghet, omoral, hållningslöshet och brist på sund karaktär och pliktkänsla. Alkoholisterna kunde inte anses "vara några sjuklingar, som skola behandlas som patienter, och få ej genom pjoskig behandling göras till människor med vanor och fordringar, som de sedermera ej kunna få tillfredsställa", utan hade på grund av naturlig läggning, misskött uppfostran och oregelbunden livsföring blivit "...hållningslösa människor utan rotfäste i moralisk åskådning och utan känsla för pliktens krav."
 
I enlighet med detta var inte behandlingen vid anstalten medicinsk. I stället trodde Hammar på nydaning av kropp och själ genom närande föda, frisk luft, avskildhet och, framför allt, hårt arbete. Vid kolonin, som skulle fungera som ett patriarkaliskt styrt hem, skulle den alkoholiserade påverkas av ett normalt arbetsliv och normala hemförhållanden, kombinerat med ett reglerat liv under en kristen världsåskådning till att bli en sund och normal människa som delade samhällets värderingar. Kolon i verksamheten skulle inte bara oskadliggöra, utan vad bättre var, också nyttiggöra de alkoholiserade.
 
Hammars syn på drinkaren var märkligt tudelad: å ena sidan talar han gärna om "det alkoholiserade proletarietet" som offer för samhällsutvecklingen. Å andra sidan betraktar han också detta alkoholiserade proletariat som outnyttjad och bortslösad arbetskraft, "samhällets skadedjur", ett "illa medfaret material", en "kräftskada" som spred fördärv i samhället och en "hemsk armé av förbrytare samt fysiskt och moraliskt undermåliga individer". Men som sjuk var drinkaren hur som helst inte att betrakta.

 

TVÅNGSVÅRDSLAGSTIFTNINGEN


Medicinsk eller inte, den tidiga anstaltsvården medförde vissa problem - i början främst vårdpraktiska, men snart också ekonomiska. Inte nog med att det saknades maktmedel för att hålla alkoholisterna kvar vid anstalterna så länge att varaktiga resultat kunde uppnås - man kämpade också ständigt med att få in tillräckligt med frivilliga bidrag för att kunna hålla verksamheten i gång och helst också kunna ta emot alkoholister ur de obemedlades skara. I båda fallen behövde man statens hjälp för att lösa problemen. Staten var den enda institution som kunde verkliggöra en tvångsvårdslag, vilken skulle avhjälpa de vårdpraktiska problemen genom att tvinga alkoholisterna till längre behandlingstider. På samma gång var den ekonomiska frågan löst, eftersom om staten instiftade en sådan lag, måste den också ansvara för anstalterna. Medicinen behövde alltså statens hjälp för att kunna åstadkomma en effektiv vård av drinkare som man betraktade som sjuka. Men om staten skulle kunna ingripa med legislativa medel, måste alkoholismen vara något mer än bara en sjukdom, något större än individens personliga lidande: ett samhällshot! Staten behövde därför samtidigt medicinens hjälp för att kunna rättfärdiga en tvångsvårdslagstiftning, som behövdes för att komma tillrätta med drinkarna som socialt problem.
 
År 1913 tillkom Lag om behandling av alkoholister, som tillät tvångsinternering av alkoholister i därför avsedd anstalt. När lagen antogs, hade den föregåtts av en flerårig kommittéutredning med sin grund i förut nämnda riksdagsmotion väckt i slutet av 1880-talet. I kommitténs utlåtande, som låg till grund för lagen, slog man fast att det inte var tillfälliga drinkare som skulle interneras, utan vanedrinkare, och då endast vanedrinkare som dessutom var "en fara eller allvarlig olägenhet för samhället i ett eller annat avseende." Till dessa hörde, enligt kommittén, de alkoholister som var oförmögna att sköta sina angelägenheter, som utsatte sin familj för nöd, som var farliga för sig själva eller andra eller som hade dömts för upprepade fylleriförseelser. Det var således inte den medicinskt definierade alkoholisten som skulle tvångsinterneras, utan den socialt definierade.
 
Tvångsvårdslagen syftade sålunda snarare till att komma till rätta med ett oönskat beteende än med själva alkoholismen. Det beteende som tvångsvårdslagen definierade som problematiskt, var givetvis mer påfallande hos samhällets lägre skikt, och därmed blev det också denna grupp som befolkade de statliga tvångsvårdsanstalter som inrättades under början av 1900-talet.
 
Man kan tycka att en tvångsvårdslag måste ha varit den slutgiltiga manifestationen av en sjukdomsorienterad uppfattning av drinkaren. Men snarare var len, som vi sett, på sätt och vis spiken i östan för sjukdomskonceptet. De avgörande kriterierna för att kunna tvingas till vård var ingalunda medicinska, utan sociala. Den praktiska verksamheten vid tvångsvårdsanstalterna var inte heller den grundad i någon medicinsk syn på de intagna, utan dessa fungerade mest som en förvarings- och korrigeringsåtgärd.

 

DRINKAREN - VART TOG HAN VÄGEN?


1890-talets medicinskt grundade alkoholistanstalter, Sans Souci och Eolshäll, gav upp andan år 1918 respektive 1915. Orsakerna rycks ha varit flera - de frivilliga ekonomiska bidragen minskade på grund av svårare tider och verksamhetens resultat hade visat sig vara mindre goda, både med avseende på klientelets sammansättning och storlek och på behandlingsresultaten. Den oförbehållsamt medicinska synen på drinkaren hade visat sig leda till otillräckliga åtgärder, och i och med tvångsvårdslagstiftningen innebar alkoholism inte längre främst sjukdom, utan social missanpassning. Eric E:son Hammars koloniverksamhet kom delvis att omfattas av den nya lagen. Men detta var inte heller problemfritt - i och med första världskrigets utbrott minskade intresset och därmed också inkomsterna för kolonin, som fick lägga ner sin verksamhet år 1922. Tvångsvårdslagstiftningen av år 1913 gav inte utrymme för någon alkoholistvård grundad på privata initiativ, medicinsk eller icke-medicinsk.
 
Drinkaren - Syndaren hade blivit brottsling, och därefter i olika varianter sjuk: drabbad sjukling, sjukling med moraliskt ansvar, självförvållad sjukling och slutligen omoralisk samhällsparasit, eventuellt sjuk.
 
För att upprepa denna essäs inledande frågor: Vem bryr sig om dryckenskapen i dag? Vart tog dryckenskapsproblemet vägen? Kan man helt enkelt anta att tvångsvårdslagstiftning och rationell nykterhetspolitik så småningom löste problemet och att det därför är ur världen?
 
Jag har redan antytt att 1800-talets dryckenskapsproblem måste betraktas från två håll: den "verkliga dryckenskapen", om vilken vi inte vet så mycket, och problematiserandet av den, som vi vet desto mer om, och som verkar vara något fristående från i vilken grad människor berusar sig på alkoholdrycker. Att dryckenskapsproblemet inte är förstasidesstoff i dag, beror således mindre på att människor förändrat sitt dryckesbeteende än på att samhället ånyo genomgått genomgripande förändringar och att fokus därmed satts på andra "problematiska" företeelser i samhället.
 
Men om dryckenskapsproblemet i dag har ersatts av andra samhällsproblem, vad har då hänt med drinkaren? Man kan kanske säga att synen på den som dricker för mycket egentligen inte har förändrats särskilt mycket i det avseende att ingen bestämd uppfattning råder. Man har inte kunnat komma till något avgörande om dryckenskapens natur, och därmed inte heller lyckats lösa problemet en gång för alla.
 
Drinkaren har flera anleten. Än är han en klandervärd samhällsparasit i socialförsäkringssystemet, än ett besvärande inslag av oordning på allmänna platser. Än är han en heroisk bekännare i press och media, än en martyr och ett offer för miljö och ärftlighet. Drinkaren behöver i dag inte ens dricka: han kan vara nykter alkoholist - vilket enligt vissa synsätt borde vara en paradoxal företeelse, men som ändå kanske ses som den allra "finaste" graden av dryckenskap. Han kan till och med vara en kvinna. Drinkarens anlete bestäms av många faktorer, varav graden av respektabilitet och samhällsstatus fortfarande verkar vara en av de viktigaste.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!