Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Semitiska språk

Bilden av de andra


utmaningar i en mångkulturell värld

Av Bo Holmberg, f 1957, professor i semitiska språk, Lunds universitet
Vi lever idag i en global och mångkulturell värld. Det har ställt frågan om hur vi ser på de andra, de främmande och annorlunda, på sin spets. Kan vi övervinna de fördomar, förutfattade meningar och schabloner som förhindrar verklig förståelse mellan kulturer, och som hela tiden riskerar att våra samtal urartar i slagsmål och våld? Svaret på de frågorna är förhoppningsvis ett ja. Men skall den drömmen besannas krävs ökad kunskap om hur vår bild av de andra formas och konstrueras.
"Varför är Europa en världsdel, men inte Indien?" Med den frågan inleder Ronny Ambjörnsson, sin bok Öst och väst. Tankar om Europa mellan Asien och Amerika. Det finns goda skäl att ställa frågan. Både Indien och Europa är utlöpare av Asien. Som halvö, i norr väl avgränsad av världens högsta bergskedja, finns det rent topografiskt större anledning att kalla Indien en världsdel än Europa. När det gäller kulturell och språklig mångfald kan dessutom Indien väl mäta sig med Europa.
 
Svaret på frågan kan tyckas banalt. Det är européerna som har ritat kartorna, dragit gränserna och klistrat på etiketterna. Vad det handlar om är egentligen en ideologisk geografi. Denna geografi är imaginär i den meningen att den inte är någon exakt kopia av en objektiv verklighet. Snarare utgör den en del av ett kognitivt eller symboliskt universum vars främsta funktion är att förklara och legitimera den egna gruppens - i detta fall européernas - samhällsordning.
 
Frågan handlar inte bara om geografi. Den handlar mer generellt också om hur jag eller vi betraktar de andra, det annorlunda och det okända. Hur skall jag kunna möta en främmande kultur, en främmande samhällsordning, en främmande religion utan att förlora min egen kulturella, sociala och religiösa identitet? Den nya erfarenheten måste på något sätt tolkas och integreras i min världsbild och bli en del av mitt kognitiva universum. Detta kan vara en smärtsam process, men är inte desto mindre nödvändig.

 

UPPGIFTER


En enklare lösning vore att ta sin tillflykt till någon av följande extrema synpunkter. Man kan å ena sidan hävda att all kunskap är subjektiv och relativ på ett sådant sätt att all kommunikation mellan olika diskurser och perspektiv utesluts. Å andra sidan kan man mena att kunskap är något helt oproblematiskt. All kunskap är objektiv. Verkligheten är precis så som vi upplever den. Vill man ansluta sig till någon av dessa ytterlighetsuppfattningar, är det bara att ta på sig skygglapparna och "köra sitt race".
 
Men den som verkligen söker sanningen (hur föråldrat detta än må låta i vissa öron) tvingas erkänna att våra föreställningar kan vara så väl vinklade, fördomsfulla och felaktiga som sanna, välgrundade och riktiga. Det gäller att träna sig på att se skillnaden mellan det ena och det andra - även om detta inte är någon lätt uppgift.
 
Förutsättningen för de tankar som jag i det följande kommer att antyda (mer än så blir det inte) är att bilden av de andra ofta är en mental eller social konstruktion som vilar på subjektets eller den egna gruppens intressen och fördomar, men att bilden av de andra också kan vara och bör sträva mot att bli en i konventionell mening sann kunskap som tillför något nytt, och potentiellt kan utmana och till och med omkullkasta invanda uppfattningar.

 

SEGA SCHABLONER


Otaliga är de exempel som kan visa hur den egna gruppens referensramar formar uppfattningen om de andra eller det annorlunda. Signifikativt i sammanhanget är försokratikern Xenofanes påstående att etiopierna anser sina gudar vara trubbnästa och svarta, medan trakierna betraktar sina gudar som blåögda och blonda. Om oxar, hästar och lejon haft händer att måla och hugga bilder med, hade deras gudar framställts som oxar, hästar och lejon.

Mindre känd är kanske de medeltida arabiska geografernas och reseskildrarnas bilder av oss nordbor. Här kan man dessutom se att ju längre kontakten med de främmande varar desto mer verklighetstrogen och sann blir bilden av dem. De vikingar som for i österled, slog sig ner längs floden Volga och idkade handel med araberna kallas i de arabiska källorna warang och rus - ord som vi känner igen som "väringar" och "ruser". De vikingar som for i västerled däremot hade inga bestående kontakter med araberna. I sin rådvillhet kallar de arabiska källorna dessa nordbor för madjus, "magier", som i koranen betecknar eldsdyrkande zoroastriska trosbekännare i Iran.
 
På ett liknande sätt är den muslimske heresiografen Shahrastani på 1100-talet beroende av koranens och traditionens kategorier när han vill ge en bild av såväl islams sekter som andra folks religiösa föreställningar. Enligt en känd tradition skall Muhammed ha sagt: "Min församling (umma) skall dela sig i 73 sekter." I sin redogörelse för islam följer Shahrastani strikt denna indelning i 73 sekter och namnger varje sekts grundare. I sin beskrivning av indiernas religion utgår Shahrastani från den koraniska läran att varje folk har fått sitt sändebud. Så har också indierna fått sitt speciella sändebud som de tagit avstånd ifrån. Den dialog som läggs i munnen på indierna och deras sändebud är nära nog identisk med de samtal mellan Muhammed och de otrogna som återges i koranen - ändå gör Shahrastani en poäng av att det han har att säga om indierna är i överensstämmelse med vad han har funnit i deras egna skrifter.
 
Också muslimerna har blivit betraktade utifrån. År 1977 publicerades i England den uppmärksammade boken Hagarism. The making of the Islamic world av Patricia Crone och Michael Cook. I den boken vill författarna teckna en bild av islams uppkomst utan att använda några muslimska källor. I stället bygger de sin framställning enbart på kristna, judiska och zoroastriska skrifter. Den bild de menar sig få fram ur dessa förmodat opartiska källor skiljer sig avsevärt från den traditionellt muslimska. Boken väckte stor uppståndelse och de flesta recensenter var rörande överens om att författarna skjutit rejält över målet. Många var snabba med att påpeka att dessa utomislamiska källor givetvis också var partiska. Den berömde islamforskaren i Tübingen, Joseph van Ess, som ägnat hela sitt liv åt att tolka islams tidiga skrifter, påminde om att dessa utomislamiska texter, fastän samtida, endast säger något om hur den nya rörelsen betraktades utifrån, inte hurdan den verkligen var. Vi kan nämligen inte förvänta oss att den utomstående betraktaren skulle ha någon klar uppfattning om vad som verkligen hände. Vi bör snarare förvänta oss att den utomstående betraktaren försökte beskriva det nya med sina egna kategorier.

 

MÖTET MED ISLAM


Boken Hagarism hade det goda med sig att en rad glömda och förbisedda texter vaskades fram och granskades under lupp. Många forskare har under det senaste kvartsseklet grundligt studerat flera av dessa källor vilket har ökat våra insikter i hur samtida kristna, judar och zoroastrier uppfattade arabernas expansion och den framväxande islamiska rörelsen. Många kristna betraktare såg de muslimska erövrarna som ett verktyg för Guds vrede förorsakad av den bysantinske kejsarens personliga synd eller av de lärostrider som splittrat kyrkan. Många judar däremot tycks ha uppfattat araberna som ett verktyg för Guds befrielse. De var föraktade i samhället och satte sitt hopp till den nya rörelsen. En del av dem deltog också på arabernas sida till en början innan de insåg att deras egna messianska förväntningar inte sammanföll med muslimernas ambitioner. Denna i början mer positiva syn på arabernas erövring delade också kopterna i Egypten som inte hade några goda erfarenheter av de bysantinska kejsarnas styre.
 
För att förstå det nya och okända tolkade man in det i en redan känd föreställningsvärld. En ofta anlitad förklaringsmodell fann de kristna i profeten Daniels apokalyptiska vision av de fyra djuren av vilka det sista (= Rom/Bysanz enligt samtida utläggning) hade tio horn. Till en början identifierades araberna med det lilla hornet "som skulle föra krig mot de heliga" (Dan 7:21), men när det alltmer blev tydligt att araberna hade kommit för att stanna började man uppfatta de nya härskarna som det fjärde djuret.
 
Redan kända kategorier påverkade också de kristnas polemik mot muslimerna när denna kom igång i slutet av 600-talet och början av 700-talet. Eftersom muslimerna delade många uppfattningar med judarna (t.ex. omskärelsen, förnekandet av Jesus som Guds son, bildförbudet), uppfattade man muslimerna som de nya judarna. När man polemiserade mot muslimerna använde man därför ofta exakt samma argument och till och med samma formuleringar som man redan hade till hands genom en lång tradition av antijudisk polemik.

 

ORIENTALISMER


Muslimerna har också blivit betraktade utifrån i ett annat sammanhang som är mera känt och omtalat i vår tid, nämligen orientalismen. Debatten om orientalismen inleddes med Edward Saids bok Orientalism (1978; sv. öv.1993). Said är kristen palestinier och sedan många år verksam som litteraturvetare vid Columbia University i New York. I sin bok angriper Said eurocentrismen och den europeiska herrementaliteten i förhållandet till andra folk. Den polemiska tonen och de svepande, generaliserande omdömena har säkert bidragit till den häftiga debatt som boken givit upphov till.

Det är ingen tillfällighet att Said ser Napoleons invasion av Egypten 1798 som den moderna orientalismens födelse. Här är samarbetet mellan å ena sidan vetenskapsmän av olika discipliner och å andra sidan byråkratiska kolonisatörer med imperialistiska ambitioner så tydlig. Det är detta samarbete som enligt Said kännetecknar orientalismen alltsedan dess. Den viktigaste anklagelsen han riktar mot den moderna orientalismen drabbar just denna oheliga allians mellan orientalistiken som akademisk disciplin och Västeuropas imperialistiska maktutövning.
 
Det ligger i sakens natur att en akademisk disciplin som tilldelas en framträdande roll i ett så gigantiskt projekt som imperialismen också påverkar samhällslivet utanför universitetens lärosalar. "Orientalismen" i Saids vokabulär är också något långt vidare än ett undervisnings och forskningsämne vid de europeiska lärosätena. Det är en attityd eller ett system av värderingar som samhället i stort delar. Den återspeglas i konsten, skönlitteraturen, poesin och journalistiken. Rudyard Kiplings bevingade ord om "den vite mannens börda" är bara ett i raden av exempel.
 
Inspirerad av bland andra Nietzsche och Foucault menar Said att denna den västerländska kolonialtidens inställning till Orienten egentligen inte har någonting med dessa länders folk och kulturer att göra. Orientalismen är ett system av tankar och värderingar vars främsta uppgift är att legitimera européernas behov av att behärska och utöva kontroll över främmande folk och länder. Den är en ideologisk överbyggnad som förklarar och ger mening åt en imperialistisk maktpolitik, inte någon beskrivning av en objektiv verklighet.

 

SVENSKA STUDIER


Också den svenska bilden av de andra eller av omvärlden har blivit föremål för en rad studier. Man har studerat bilden av Amerika i svensk litteratur (Wendelius, Eidevall) och svensk press (Block), bilden av Gulfkriget i svensk press, bilden av Indien i svenska reseskildringar (Peterson), populärorientalismen (Berg) osv. Ett vidare perspektiv öppnar sig i Åke Holmbergs Världen bortom västerlandet som beskriver den svenska bilden av fjärran länder och folk från 1700-talet till mellankrigstiden. Här ligger den gemensamma nämnaren inte i objektet som betraktas utan i subjektet "svensken" så som betraktare av de andra.
 
Att objektet påverkas av den bild andra gör sig av det visas tydligt i Angela Corstens religionsvetenskapliga avhandling Påven i spegelandet som undersöker bilden av påvarna Pius XII och Johannes XXIII i svenska och tyska tidningar under några månader 1958. Här visas hur påven - vare sig han vill det eller inte - måste utöva sitt ämbete delvis via presssen. Lewis Carrolls Alice såg inte bara sin egen bild i spegeln, hon blev upptagen i en ny värld som hon fick medverka i och som påverkade henne. På samma sätt blir påvens bild i kontakten med medierna inte bara återspeglad, utan medierna ger honom till stor del det ansikte han visar omvärlden samtidigt som han själv tvingas anpassa sig till och försöka påverka den bild som medierna och den allmänna opinionen frammanar. En dialog mellan den betraktade och betraktaren blir nödvändig.

 

MEDIERNAS ROLL


Den nutida mediasituationen och den snabbhet varmed de stora TV-bolagen som CNN sprider bilder och rapporter kors och tvärs över jordklotet påverkar givetvis vår bild av omvärlden samtidigt som de som blir föremål för dessa bilder också påverkas. Medierna har blivit en självständig aktör inte minst i samband med politiska och militära konflikter, men också i diplomatin och när viktiga beslut fattas. Jag tror att det är USA:s utrikesminister Madeleine Albright som har kallat TV-mediet för FN:s säkerhetsråds 16:e medlem.
 
I flera av de nämnda studierna hämtas inspiration från imagologin som utarbetat en begreppsapparat för att beskriva och tolka de omvärldsbilder som uppstår då människor av olika nationalitet, religion och kultur möts. Dessa omvärldsbilder består av stereotypa omdömen och attityder som genom en inlärningsprocess överförs till grupper av människor som inte själva har någon direktkontakt med den omvärld som beskrivs. Omvärldsbilderna blir kollektiva förutfattade meningar och fördomar, vi-gruppens bild av sig själv och de andra. Grundläggande är att omvärldsbilden säger mycket mer om betraktaren än om dem som betraktas. Fokus i forskningen flyttas därför ofta från bildobjektet till subjektet.

 

RELATIVISTERNAS SJÄLVMOTSÄGELSE


Här finns en risk. Om man alltför mycket betonar att bilden av den andre endast säger något om betraktaren och egentligen ingenting om den verklighet som betraktas, hamnar man i den ena av de båda extrema uppfattningarna som jag nämnde inledningsvis. All kunskap är subjektiv och relativ på ett sådant sätt att kommunikation mellan olika diskurser och perspektiv utesluts. Våra föreställningar om andra och varandra utgör en arkipelag av isolerade öar där allt tal om giltighet, mening och sanning endast kan vara lokalt bundet. Någon verklig kommunikation mellan olika diskurser, språkspel, livsformer, tankestilar, paradigm osv. kan inte finnas. Att på djupet förstå någon annan blir i detta perspektiv också mycket svårt. Idéhistoriskt brukar man förknippa denna tendens med romantiken och postmodernismen.
 
Problemet med denna hållning kan illustreras av debatten kring Edward Saids Orientalism som bland annat pekat på den återvändsgränd diskussionen leder in i. Å ena sidan hävdar Said att vi människor med nödvändighet betraktar allt ur ett bestämt perspektiv som är beroende av vår kulturella tillhörighet. Västerlänningens syn på Orienten kan inte vara annat än kulturbunden. Å andra sidan kritiserar Said samtidigt den västerländske orientalisten för dennes kulturbundenhet och ställer åtminstone underförstått kravet att orientalisten skall frigöra sig från sin kulturs bojor. Said kräver alltså något som han samtidigt anser vara principiellt omöjligt.
 
Men det finns också en risk att man faller i det motsatta diket och hävdar att kunskap inte är något problem. All kunskap är objektiv och verkligheten är precis så som vi upplever den. Vi är alla oskyldiga åskådare. Idéhistoriskt kan man förknippa denna tendens med upplysningen och det moderna projektet.
 
Men självklart vill man undvika ytterligheter och finna en balans. I detta fall måste man hitta ett sätt att göra rättvisa åt så väl insikten att bilden av de andra kan vara kulturbunden, perspektivisk och fördomsfull som insikten att fördomar kan övervinnas och att man kan förstå andra och få en sann bild av dem - även om detta tar tid och kräver en viss ansträngning och vilja.

 

VÄGLEDANDE FRÅGOR


I det följande vill jag antyda två tankelinjer som skulle kunna vara en hjälp att hitta den gyllene medelvägen mellan de två ytterligheterna. I det ena fallet står följande fråga i centrum: Kan man verkligen göra anspråk på att ha förstått andra människors tankar och föreställningar och samtidigt hävda att de innehåller felaktigheter? Många skulle svara nej på den frågan. Jag skulle vilja svara ja. I det andra fallet besvaras följande fråga: Kan man övervinna sina egna stereotypa omdömen och sina fördomar om de andra och få verklig kunskap? Många skulle svara nej. Enligt vissa är det lättare att spränga en atom än en fördom (Allport). Jag skulle vilja svar ja.
 
Många menar att man inte kan ha fel. Själva kategorin är så att säga oanvändbar. Om någon uppfattar något på ett visst sätt, så är det så för den personen. Påstår man något annat, så tillhör man bara de skadeglada (Hylland Eriksen). Den amerikanske filosofen Donald Davidson tillämpar en sorts godhetsprincip ("The Principle of Charity") enligt vilken vi inte kan förstå vad folk säger om vi inte förutsätter att de har rätt på det stora hela. Denna godhetsprincip är en stor hjälp för förståelsen av andra människor och andra kulturer. Den är ett motgift mot egna fördomar.
 
Men man kan inte stanna där. Davidsons godhetsprincip måste kompletteras med det som filosofen David Papineau kallar mänsklighetsprincipen ("The Principle of Humanity"), dvs. insikten att andra människor - precis som vi själva - är benägna att göra misstag åtminstone ibland; att sådana misstag är begripliga och förklarliga; och att vi har rätt att göra anspråk på att ha förstått andra människors uppfattningar även om de visar sig vara felaktiga. Det är som bekant mänskligt att fela. Människan kan missta sig och fälla felaktiga omdömen.

 

FORSKNINGENS TVÅ ROLLER


Båda dessa principer måste tillämpas men på olika nivåer i kunskaps- och forskningsprocessen. Här kan man ha hjälp av att skilja mellan språkets två sätt att förhålla sig till världen. Å ena sidan har vi objektspråket som är internt i förhållande till världen, dvs. språket som en del av världen eller, som Arthur C. Danto säger, "history-as-reality". Å andra sidan har vi metaspråket som är externt i förhållande till världen eller, som Danto också kallar det, "history-as-science".
Det är viktigt att hålla i minnet att detta inte är några absoluta kategorier utan att det handlar om förhållanden mellan nivåer. Metaspråket kan i sin tur göras till föremål för omdömen från en ännu högre nivå och blir då självt ett objektsspråk. "History-as-science" är samtidigt "history-as-reality", dvs. en del av nuets verklighet som i framtiden kommer att göras till föremål för kritisk granskning.
 
Vilka konsekvenser får denna insikt för forskarens förhållande till sitt studieobjekt, det må röra sig om de arabiska geografernas beskrivningar av vikingarna, Shahrastanis syn på andra religioner, de utomislamiska källornas bilder av islams framväxt eller europeiska orientalisters bild av Orienten? Låt oss ta orientalismen som exempel.

Å ena sidan är orientalismen något internt i förhållande till världen, "history-as-reality", en bit av verkligheten som är objekt för forskarens granskning. Forskarens uppgift är att beskriva och förklara. Begreppet kausalitet är då väsentligt. Vad är orientalismens ursprung, vilka är dess orsaker, hur har den uppstått? Det är den genetiska, eller genealogiska, frågan - questio facti. När det gäller orientalismen som en bit av verkligheten är tal om sanningsvärden irrelevanta. Verkligheten är varken sann eller falsk - den bara är. För den enskilde representanten för orientalismen är förstås hans egen uppfattning sann (att tro något är att tro att det är sant). Om man vill förstå orientalismen - forskaren skall ju inte bara beskriva och förklara, utan också tolka och förstå - bör man därför föreställa sig att den är sann. Här finns det skäl att tillämpa Davidsons generositetsprincip.
 
Å andra sidan är orientalismen samtidigt någonting externt i förhållande till sitt objekt, den är en föreställning om verkligheten. Till skillnad från verkligheten själv, som varken är sann eller falsk, utan bara är, kan föreställningar om verkligheten vara sanna eller falska. Här skall en annan sida hos det kritiska förnuftet komma till användning. Forskaren har ännu en uppgift utöver den att beskriva, förklara, tolka och förstå, nämligen att pröva giltighetsanspråken. I stället för kausalitet, handlar det nu om semantik. Vilken grund står orientalismen på, vilka skäl kan anföras för och emot? Det är sanningsfrågan eller giltighetsfrågan eller questio juris. Här skall Davidsons generositetsprincip ersättas av Papineaus mänsklighetsprincip.
 
 

FORSKARENS ANSVAR


Många forskare försummar att ta upp giltighetsfrågan - eller menar att det inte är deras bord. I Tyskland stormade det för några år sedan kring islamologen AnneMarie Schimmel som av Jürgen Habermas, Günther Grass och Bassam Tibi kritiserades för att inte nog skarpt ta avstånd från uppenbara misstag som görs i islams namn. Själv tycker jag nog att forskaren också är skyldig att behandla frågan om giltighet och sanning, om inte annat så av den anledningen att det forskaren säger på forskningens metaplan samtidigt är en del av verkligheten. Forskaren kan inte befrias från ansvar för det han eller hon säger eller förtiger och hur detta bidrar till att forma nuets och framtidens villkor.
 
Någon har gjort mig uppmärksam på en skillnad mellan det svenska samhället och det franska som illustrerar vår ovilja att ägna oss åt sanningsfrågan. När svenska massmedier - särskilt radio och TV - skall debattera aktuella ämnen finns det alltid en psykolog eller etnolog med i panelen. Dennes uppgift brukar vara att förklara ett fenomen genom att peka på dess orsaker och hur det har uppkommit, kort sagt, att belysa den genetiska, eller genealogiska, frågan. I motsvarande situationer i Frankrike brukar det i stället vara en filosof som fungerar som orakel, och denne får göra semantiska analyser och tala om grunden för en uppfattning, vilka skäl som finns för och emot, kort sagt, att belysa giltighetsfrågan.

 

SANNING OCH FÖRDOM


Så till den andra tankelinjen. Kan man övervinna sina egna stereotypa omdömen och sina fördomar om de andra och få verklig kunskap? En som grundligt funderat på denna fråga och sedan besvarat den jakande är kanadensaren Bernard Lonergan.
 
Utgångspunkten för all kunskap är en i människan djupt rotad nyfikenhet, en drift att lära känna, att ta reda på, att förvärva kunskap. Denna basala kunskapstörst är en grundläggande egenskap hos människan. Men den kan vara störd på olika sätt. Ibland vill man inte veta sanningen. Man avstår medvetet eller omedvetet från att söka kunskap därför att man känner på sig att sanningen kan vara alltför obehaglig. Mycket av mänsklig aktivitet tycks i själva verket gå ut på att man skyddar sig mot obehaglig kunskap. Inte minst inom psykologin finns det en omfattande forskning om försvarsmekanismer av detta slag som ofta är omedvetna. Sådana försvarsmekanismer, böjelser och fördomar kan inte bara störa den basala viljan att veta, utan de kan också senare i kunskapsprocessen skapa svarta fläckar och försvåra förståelsen av sammanhang. Å ena sidan har vi alltså en drift att förvärva verklig kunskap. Å andra sidan förhindras denna strävan av en rad fördomar och försvarsmekanismer.

 

TRE STADIER PÅ KUNSKAPENS VÄG


I den mänskliga kunskapsprocessen, som är allmänmänsklig och inte kulturbunden, kan man urskilja flera olika stadier eller nivåer av kognitiva verksamheter. Den första nivån är erfarenhetens nivå. Här handlar det om sinnesintryck som kan vara både yttre (syn, hörsel, lukt, smak och känsel) och inre (t.ex. fantasi, minne, förståelse och upplevelser av sinnesstämningar). Men att se är inte detsamma som att veta. Kunskap är någonting annat är rena sinnesintryck. Vill man uppnå verklig kunskap, bör man ställa frågan "Vad är det?" och uppmana sig själv att vara uppmärksam. Öppna sinnena maximalt! Var lyhörd! Använd inga skygglappar och förbise inte avsiktligt några data!
 
Efter erfarenhetens nivå kommer förståelsens nivå. Här handlar det om att se sammanhang och mönster i tillvaron. För att göra det måste man skilja mellan vad som är väsentligt och vad som är oväsentligt. Man måste kunna bortse från detaljer som inte tillför något av vikt för helhetsbilden. När pusselbiten faller på plats, när man kommer på den rätta lösningen i korsordet och när mordgåtan får sin förklaring, får man en insikt. De många väsentliga ledtrådarna bildar ett enhetligt förklaringsmönster (jfr. Arkimedes och badkaret). Vill man förstå så mycket som möjligt, ska man ofta ställa frågan "Varför?". Man kan också odla fram en livshållning hos sig själv och uppmana sig själv att vara inställd på att förstå och begripa. "Förstå!". "Begrip!". Sök samband och sammanhang och mening i tillvaron!
 
Efter erfarenhetens och förståelsens nivåer kommer nästa stadium i kunskapsprocessen - förnuftets nivå. Här handlar det också om förståelse, men en förståelse av ett mera reflekterande slag. Om de typiska frågorna tidigare var "Vad är det?" och "Varför är det så?", är den typiska frågan på förnuftets nivå "Är det så?" Här vill man alltså veta om den förståelse man har uppnått stämmer med verkligheten. Vi fäller omdömen om sanningsvärden: "Är det sant eller är det falskt?".
 
Skillnaden mellan den direkta förståelsen och den reflekterande kan illustreras med bilden av ett barn som hör sin pappa läsa en saga. Barnet njuter av och fascineras av berättelsen eftersom det förstår handlingen och intrigen och kan se allt utspelas i fantasin. Men så en dag ställer barnet frågan: "Har det där verkligen hänt?"; "Är det sant att jultomten kommer med klapparna?". Inte förrän barnet har uppnått en viss ålder har det förmågan att ställa kritiska frågor av detta slag.
 
Bakgrunden till sanningsfrågan är det faktum att likaväl som man kan ha rätt kan man också ta miste. Det är mänskligt att fela. Man kan förstå ett sammanhang och ändå efter moget övervägande komma fram till att det inte stämmer. Det är vad Papineau kallar för mänsklighetsprincipen. De som tar lätt på sanningsbegreppet (t.ex. vissa pragmatister och relativister) får problem men denna nivå i kunskapsprocessen.
 
Vill man odla sin kritiska förmåga att fälla omdömen, ska man ofta ställa frågan "Är det så?". Man ska ta för vana att se efter om ens uppfattningar är tillräckligt väl underbyggda och man ska vara beredd att väga argumenten för och emot samt uppmana sig själv att vara förnuftig.
 
Att förvärva kunskap kan alltså beskrivas som en process genom tre avgränsade och på varandra följande stadier. Allt detta kan verka så rationellt, enkelt och självklart. Det är bara att vara uppmärksam, förstående och förnuftig. Men det finns många hinder på vägen. Dessa kunskapshinder uppträder på alla nivåer i kunskapsprocessen och är av fyra slag.

 

BÄTTRE BILDER AV DE ANDRA


För det första har vi hinder som berör personens förhållande till sig själv. Det handlar om själsliga försvarsmekanismer som gör att obehagliga upplevelser och fakta trängs undan. Man klarar helt enkelt inte av att ställas inför vissa sanningar. För det andra har vi hinder som berör individens förhållande till den större gruppen (familjen, grannarna, samhället). Det rör sig om något så välbekant som själviskhet (egoism). En tredje typ av fördomar eller partiskhet som sätter hinder i vägen för kunskapsprocessen har att göra med gruppers förhållande till varandra. Hit hör konflikter mellan samhällsklasser, folkslag och intressegrupper av olika slag.
 
Det finns också en fjärde typ av fördomar som försvårar kunskapsprocessen. Den är av mer generell och svårfångad natur. Människan är både som individ och i grupp mycket begränsad och det finns en naturlig tendens att man bortser från och betraktar som mindre viktigt sådant som inte direkt angår en. Den ena forskaren ser ner på den andra: "Äsch, hon håller bara på med teoretiska hårklyverier! Det har man ingen nytta av." eller "Nej, han sysslar bara med tillämpad forskning! Det är grundforskning som behövs.". När det gäller denna fjärde typ av hinder, har den i grund och botten att göra med skillnaden mellan å ena sidan vardaglig, egennyttig och kortsiktig kunskap och å andra sidan specialiserad, oegennyttig och långsiktig kunskap. Båda typerna av kunskap behövs och de kompletterar varandra. Men vill man förstå sig själv och sin samtid i ett långsiktigt historiskt perspektiv, kan man inte bara begränsa sig till att lösa konkreta och praktiska problem här och nu. Då måste man vidga perspektiven och sätta sig in i hur andra människor på andra platser och i andra tider har löst sina praktiska och kortsiktiga problem och därigenom skapat historia som man fört vidare till efterföljande generationer.
 
Bilden av de andra är ofta en mental eller social konstruktion som vilar på subjektets eller den egna gruppens intressen och fördomar. Men bilden av de andra kan också vara och bör sträva mot att bli en välgrundad och sann kunskap som vidgar vyerna och förhoppningsvis bidrar till att skapa ömsesidig förståelse mellan olika folk och kulturer. För detta krävs - det är åtminstone jag övertygad om - personer med gedigna kunskaper i språk och i hur andra människor lever och tänker.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!