Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Tema Barn

Friedrich Nietzsche - och Pippi Långstrump

Av Michael Tholander, f 1965, doktorand, Linköpings universitet
Friedrich Nietzsche (1844-1900) anslog tonen i 1900-talets modernism. För honom var världen principiellt oåtkomlig, han såg den som oupphörligt växlande och den kunde beskrivas på det mest skiftande sätt. Det fanns i hans universum inga objektiva fästpunkter. Därmed fanns det heller ingen anledning för människan att underkasta sig traditionen, konventionen, normaliteten. Tvärtom borde var och en skapa sitt eget liv. "Bryt upp, bryt upp", skulle han kunnat skriva med Karin Boye. Men kanske är Nietzsches verklige arvtagare Pippi Långstrump. Den tanken är värd att pröva nu på hundraårsdagen av Nietzsches död.
En januaridag 1889 vandrar Frie-drich Nietzsche längs en gata i Turin. Plötsligt får han se hur en kusk misshandlar sin häst. Han rusar fram och kastar sig om hästens hals i ett försök att skydda den. Då faller han hastigt ihop medvetslös, kanske drab-bad av ett första, allvarligt symtom på en långt framskriden syfilis.
 
Denna händelse avslutar Nietzsches produktiva karriär redan vid 44 års ålder. Därefter följer ett drygt decenniums för-lamande sinnessjukdom innan han slut-ligen dör den 25 augusti år 1900. Nietzsche dog alltså två dödar, och det är den senare vi i år högtidlighåller hundraårsminnet av.

Men trots att ett sekel har passerat har Nietzsche inte förlorat vare sig sin dragningskraft eller sin kontroversiella ställning. Mest känd är Nietzsche för två saker: Påståendet "Gud är död" samt iden om "övermänniskan" (Übermensch). Det är den senare iden som denna essä riktar sitt intresse mot.
 

IDÉN OM "ÖVERMÄNNISKAN"


Walter Kaufmann, den kanske främste Nietzsche-kännaren, menar att Nietzsche påverkades av Emerson, den store amerikanske tänkaren, i valet av termen "övermänniska". Denne hade tidigare myntat iden om "översjälen" (over-soul) i en av sina essäer; en ide som har vissa innehållsliga likheter med Nietzsches "övermänniska". Nietzsche hade emellertid långt innan han använde termen "övermänniska" formulerat många av de ideal som han ser som kännetecknande för den kommande, överskridande människan, vilket kan tyda på att termen, som han faktiskt använder mycket sparsamt, enbart utnyttjas för att alludera på Emersons "översjäl".
 
Övermänniskoidealet kan tolkas snävt och bara inkludera de ideal som omnämns då Nietzsche uttryckligen använder termen "övermänniska". Det är emellertid lämpligare att vidga betydelsen av termen och se den som den samling av ideal som Nietzsche lyfter fram i sina skrifter. Termen "övermänniska" blir då bara ett av många namn på det framtida fullkomlighetsmönster som Nietzsche föreställer sig. Ett alternativt namn som han ofta använder sig av för att beteckna övermänniskorna är "de fria andarna", vilket främst syftar på att övermänniskor inte låter sig bindas av gängse föreställningar och konventioner. Andra namn inkluderar "de ofjättrade", "de orädda", "de omoraliska", "de samvetsgranna", "de otidsenliga", "de prematura avkommorna", "de uppfinningsrika" samt "de längtansfulla".

 

DEN MISSFÖRSTÅDDE NIETZSCHE


Man har ofta sett Nietzsche som en dekonstruktör; en relativismens, skepticismens och vederläggningarnas moderne representant. Men hans produktion har också många konstruktiva inslag; inslag som lägger grunden för en hel livsfilosofi om man så vill. Just övermänniskoidealet är ett utmärkt exempel på denna konstruktiva sida hos Nietzsche. Han målar här upp en alternativ bild av människan; en bild som enligt honom själv får människan att framstå som en apa i jämförelse med övermänniskan.
 
Det är emellertid alla filosofers öde att bli missförstådda och missbrukade, och Nietzsche utgör inget undantag. Tvärtom är han extra hårt drabbad, och då framför allt med avseende på iden om övermänniskan. Fortfarande lever exempelvis föreställningen om att övermänniskan skulle svara mot 1900-talets ariske nazist. Detta trots att Nietzsche, till skillnad från många samtida, ofta hyllade judarna och såg ned på de nationalistiska tyskarna. Nietzsches övermänniska kan därför inte vara någon blond arier och kan inte heller tjäna som något slags nazistiskt ideal.
 Övermänniskan är en individualist och skulle aldrig sänka sig till det slags flockbeteende som är så signifikativt för den nazistiska rörelsen.
 
Inte heller hänsyftar övermänniskoidealet på en människa som hinner göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Det handlar alltså inte om att vara exempelvis den typ av superkvinna, som omtalats på senare år, och som kännetecknas av att hon hinner göra karriär, föda och uppfostra barn samt vårda sin kropp och sina relationer. Övermänniskoidealet innebär inte att man måste uppnå alla de ideal som samhället ställer upp, och det handlar inte heller om effektivitet. Det handlar om ett förhållningssätt till livet och de händelser man möter.
 
Fortfarande dröjer sig emellertid frågorna kvar: "Hur kan vi föreställa oss övermänniskan?" "Vilken bild kan vi måla av henne?" "Hur ser hon ut mer konkret?" Ett svar på dessa frågor är att tänka sig övermänniskan som Pippi Långstrump; denna fiktiva, lindgrenska skapelse som så många barn och vuxna sett och fortfarande ser upp till.
 
Här är det viktigt att poängtera att det naturligtvis inte är Pippis fysiska styrka, hennes kanske främsta kännetecken, som gör henne till övermänniska. Hon är ingen övermänniska i den simpla betydelsen "Superman" (som ofta varit den engelska översättningen av Übermensch") - en tredje vanföreställning om övermänniskan. Hon är övermänniska i andra, ickefysiska avseenden. Hon är övermänniska i sitt förhållningssätt och i sitt agerande.

 

AMOR FATI


En av de viktigare aspekterna av det förhållningssätt som Nietzsche anser känneteckna övermänniskan är villigheten att acceptera livet i hela dess tragiska utformning som han uttrycker det i Ecce homo: "Min formel för det stora hos människan är amor fati: att man inte vill ha någonting annorlunda, inte i framtiden, inte i det förflutna, inte i all evighet. Inte bara uthärda det nödvändiga, än mindre förtiga det... utan älska det".
Denna storslagna vilja att acceptera världen som den är, i alla dess avseenden, finns i hög grad hos Pippi. Trots att hon bor alldeles själv, något som bör ses mot bakgrund av alla barns stora skräck att mista sina föräldrar, finns ingen förbittring hos henne; ingen önskan om att livet borde varit annorlunda. Hon tyr sig istället helt till amor fati-principen och ser det goda i det öde som trots allt drabbat henne: "Min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung, det är minsann inte alla barn som har så fina föräldrar". Ur livets militärskola har hon därmed lärt sig den maxim Nietzsche upphöjer i Avgudaskymning: "Det som inte dödar mig gör mig starkare".
 
Motbilden till Pippi är fru Finkvist, en människa som visar tydliga tecken på att hon önskar att hon vore någon annan. På det hela taget är Pippi tolerant, men i mötet med denna fru Finkvist visar dock Pippi att hon, i likhet med Nietzsche, hyser visst förakt för denna förbittrade människotyp. Det som retar henne är att fru Finkvist, som anser att barn inte borde få finnas, ändå har fräckheten att tigga tårta på den julgransplundring som Pippi anordnat för barnen. Då tryter Pippis tålamod: "Min bästa fru Finkvist", förklarar hon med ironisk artighet, "den här julgransplundringen är barntilåten. Det vill säga den är storförbjuden".

Människor som, likt fru Finkvist, tycks ha blivit djupt sårade av livet är ofta misstänksamma mot all barnslig glädje och förtjusning, menar Nietzsche i Den glada vetenskapen. De upptäcker under varje ros en gömd grav, vilken speglar deras mörka bakgrund. Dessutom blir de också ofta en plåga för andra: "Den som är otillfredsställd med sig själv är ständigt beredd att ta hämnd för detta: vi andra blir hennes offer, om inte annat så genom att vi alltid måste uthärda hennes fula åsyn". Det är delvis mot bakgrund av denna människotyp som övermänniskan ska ses.

 

JA TILL LIVET


Den bitterhet mot livet som finns hos fru Finkvist finns redan hos Sokrates, hävdar Nietzsche. I Den glada vetenskapen förlöjligar han Sokrates berömda sista ord: "O Kriton, jag är skyldig Asklepios en tupp". För alla dem som har öron, menar Nietzsche, betyder dessa ord i klartext: "O Kriton, livet är en sjukdom!" Skälet är att Asklepios var medicinens gud, vilket entydigt implicerar att Sokrates, genom döden, ansåg sig bli botad från en sjukdom.
 
Men bitterheten och oviljan mot livet finns också inbyggd i hela trossystem, menar Nietzsche, och inte bara hos individuella människor. Kristendomen är ett exempel på ett sådant livsförnekande trossystem. Här ses lidandet i världen som en förevändning mot själva livet, menar Nietzsche. Själv vill han istället betona behovet av att acceptera lidandet som en del av livet. När lidandet drabbar oss ska vi inte uppgivet trösta oss med att det kommer ett bättre liv efter detta. Vi ska gå vidare och acceptera livet som det är. Vi ska leva vårt liv, inte säga nej till det.
 
Då Nietzsche attackerar dem som säger nej till livet är det emellertid inte i första hand de kristna han attackerar, utan Schopenhauers livsförnekande pessimism. Schopenhauer, som Nietzsche i många avseenden påverkades av, menade i likhet med indiska läror att man måste ge upp livstörsten och leva asketiskt om man ska uppnå någon slutgiltig tillfredsställelse i livet. Tvärtemot detta menar Nietzsche, exempelvis i Avgudaskymning, att man ska säga ja till livet: "Ja-sägandet till livet ända in i dess sällsammaste och hårdaste problem; viljan till livet, fröjdande sig i offret av sina högsta typer över sin egen outtömlighet - det kallade jag dionysiskt".
 
Pippi lever just så dionysiskt som Nietzsche någonsin kunnat önska sig. Hon förtvivlar inte över sitt öde. Hon har förlikat sig med det. Men inte på något kallsinnigt och förbittrat sätt, utan genom att ge det en livsbejakande mening och genom att i varje situation se en ny uppsättning möjligheter. Ensamheten, som följer av föräldralösheten, är därför inte något problem för Pippi. Då hon och hennes vänner kommer hem från Kurrekurreduttön vill Annika att hon sover första natten hos dem så att hon inte ska känna sig ensam. Men Pippi skyr inte ensamheten bara för att Villa Villekulla ligger kall och översnöad. Pippi visar istället sitt kattlika oberoende, en av de egenskaper som förunnats de fria andarna, och går ensam hem till sitt hus.
 
Ensamheten är heller inte förlamande för Pippi - lika lite som för övermänniskan. Istället för att sitta och stirra i väggen är hon snar med att iscensätta sina egna, egensinniga projekt. Det är därför inte särskilt förvånande att Pippi, i likhet med Nietzsches Zarathustra, gärna dansar med sig själv i sin ensamhet. Detta får Dunder-Karlsson och Blom erfara då de smyger i buskagen utanför Pippis hus. De vill komma åt kappsäcken och väntar på att Pippi ska gå och lägga sig. Men Pippi går aldrig och lägger sig. Hon håller nämligen på att lära sig dansa shottis. Och hon vill absolut inte sluta förrän hon är säker på att hon verkligen kan. Kanske övar sig Pippi för sitt framtida liv som prinsessa på Kurrekurreduttön, där hon föreställer sig ett dionysiskt leverne: "Prinsessan Pippi! Vilket liv! Vilken glans! Och vad jag ska dansa! Prinsessan Pippilotta dansar i lägereldens glans och till trummornas dån. Tänk vad nosringen ska skallra på mig då!"
 
En ytterligare aspekt av ja-sägandet till livet är den stolthet övermänniskan känner för sig själv. Stolthet, som betraktas som en "och vad jag ska dansa!"
dödssynd inom både kristendomen och islam, är nämligen en dygd för Nietzsche. Men denna stolthet handlar inte om arrogans eller högdragenhet, utan om självrespekt: "Vad är inseglet på den uppnådda friheten?", frågar sig Nietzsche i Den glada vetenskapen. "Att inte längre skämmas inför sig själv", svarar han. Senare, i Ecce homo, lyder svaret på samma fråga: "Att icke vilja sig annorlunda".
 
Hos Pippi blir en sådan självrespekt synlig då Bengt och hans gäng retar henne för det röda håret och de alltför stora skorna. Pippi låter sig då inte bekommas av attackerna. Istället står hon mitt i ringen av pojkar och bara ler. Som övermänniska låter hon sig inte definieras utifrån, utan bara genom sin egen självkänsla. Denna genuina självrespekt hos Pippi synliggörs också då hon går förbi en parfymaffär med en affisch i skyltfönstret, som frågar presumtiva kunder: "Lider ni av fräknar?" Vid åsynen av denna går Pippi med bestämda steg in till butiksbiträdet och klargör att hon, som ju har fullt av fräknar, sannerligen inte lider av dem: "Jag gillar dom", säger hon istället i god amor fati-anda.

 

LIVET SOM ETT KREATIVT ÄVENTYR


Det är viktigt att man inte uppfattar att amor fati-principen representerar något slags determinism. Istället bör den ses som ett förhållningssätt som kännetecknas av sorglöshet, oförvägenhet och handlingskraft. Den är ett existentialistiskt imperativ att odla ens karaktär och ge den en särprägel. Det gäller att skapa sig själv, att agera, oavsett omständigheter. Och det gäller att närma sig livet på ett lekfullt sätt.
 
Att Pippi uppvisar en enastående handlingskraft visar sig vid upprepade tillfällen. Hon står exempelvis inte handfallen då hon syr upp sin klänning och det blåa tyget plötsligt tar slut. Istället syr hon bara dit lite röda tygbitar här och där och låter sig nöjas med det. Hon klär sig minsann efter eget tycke och smak och inte efter det rådande modet. Därför vägrar hon också att ha några andra skor än de som hennes pappa köpte åt henne i Sydamerika och som är dubbelt så långa som hennes fötter. Och därför kan hon också gå med en brun och en svart strumpa. Hon är kort sagt både originell och nyskapande och svarar på så sätt väl mot övermänniskoidealets frigjordhet från konventionella normer.
 
Samtidigt visar denna frigjordhet på att Pippi besitter den skapande kreativitet som präglar övermänniskan; en kreativitet som också tillåter att hon med lust och upptäckarglädje kan fylla dagen med något så originellt som en "spunk"- jakt. Det är detta skapande som gör livet lätt, menar Nietzsche. Schopenhauers pessimism får sig därmed åter en törn. Det som Schopenhauer ser som problemet i livet, det ändlösa strävandet, ser Nietzsche som själva meningen med livet. Det är i skapandet, i det enträgna strävandet, som lyckan finns. Att man aldrig blir tillfreds med produkterna av strävandet, utan rastlöst jagar vidare mot nya mål, utgör därför inget problem för Nietzsche. Med Karin Boyes ord så är det vägen som är mödan värd för övermänniskan, inte målet. Därför låter också Nietzsche Zarathustra utropa: "Ja till skapandets lek!"
 
Att övermänniskan möter livet som ett kreativt äventyr innebär emellertid inte att hon ligger på latsidan. Att skapa sig själv innebär hårt arbete och träning, och om man ska bli bra på någonting så innebär det också uppoffringar. Detta gäller också Pippi, som ju vill bli sjörövare då hon blir stor. Då får man inte bara låta sig nöjas med att året om gå omkring och vara prinsessa på Kurrekurreduttön; något som Pippi själv inser: "Om jag ska kunna bli en verkligt bra sjörövare en gång", proklamerar hon, "så duger det ju inte att jag bara lever hovliv. Sånt blir man förvekligad av".

 

JA TILL PASSIONEN


Som en del av Nietzsches hyllning av kreativiteten riktar han hård kritik mot en alltför naiv tillit till förnuftet. Denna tillit är gemensam för många av de stora filosoferna - från Aristoteles via Seneca till Kant - vilka menar att passionerna måste vara förnuftets slav. Nietzsche kan sägas vända på detta på två sätt. För det första menar han att vi inte är så förnuftiga som vi tror. Det finns en irrationalitet som människan gärna blundar för. För det andra är det inte ens önskvärt med ett allenarådande förnuft. Den senare kritiken, misstron mot förnuftet som vägen till människans frälsning, är en tanke som går genom hela Nietzsches författarskap, från Tragedins födelse (1872) till Viljan till makt (1883-1888).
 
I Tragedins födelse handlar denna tanke om att det apolloniska förnuftet, i och med Sokrates, kom att dominera över de dionysiska drifterna och livslusten. "Yttrandet sanning till varje pris är någonting "sokratiskt", som Nietzsche så föraktfullt uttrycker sig i Filosofen. En sådan strävan hindrar fantasin, frigjordheten och irrationaliteten - de livsbejakande, dionysiska elementen. Vår frälsning ligger inte i att veta, utan i att skapa, menar Nietzsche. Och i skapandet behöver vi i hög grad passionen för att lyckas, inte i första hand förnuftet.

I den postumt utgivna Viljan till makt handlar kritiken mot det dominerande förnuftet om att människan, då hon väl inser att den apolloniska strävan efter Sanningen är en chimär, hemfaller åt en nihilism som innebär att hon inte ser någon mening med livet. Istället, menar Nietzsche här, ska människan ge världen den mening den väntar på att bli given. Människan upptäcker inte världen, hon skapar den. Och detta är något hon måste inse för att inte förtvivla över det obeständiga i världen; för att inte fastna i en nihilistisk cynism.
 
Den här kritiken mot förnuftet är också något som Pippi kan sägas omfatta. Hon dansar inte bara shottis med sig själv, passionerat och levnadsglatt. Hon låter sig också, på ett irrationellt sätt, ledas av sina impulser och infall. När så Pippi möter våren gör hon det på sitt speciella sätt; ett sätt som bejakar både vildheten och fantasifullheten hos henne. Hon nöjer sig inte med att bara gassa i solskenet, utan kliver rakt ned i ett dike och börjar hoppa av glädje i vattnet: "Det är bara i det här landet som dom har fått för sig att inte barn ska gå i diken", förklarar hon, "men i Amerika är dikena så proppfulla med ungar, så vattnet inte får plats".

 

PERSPEKTIVET


Spontaniteten hos Pippi gör också att hon omöjligen kan fastna i en tröstlös nihilism. Pippi söker inte sanningen. Hon säger ja till fiktionen; den fiktion som man skapar själv. Detta innebär också att hon bejakar den perspektivitet som Nietzsche lyfter fram i exempelvis Om moralens härstamning: "Det finns endast ett perspektiviskt seende, endast en perspektivisk ‘insikt´. Och ju fler affekter vi låter komma till tals om en sak, ju fler ögon - olika ögon - vi begagnar oss av för att betrakta en sak, desto fullständigare kommer vårt begrepp om denna sak bli, desto fullständigare vår ‘objektivitet´". Till sist är det bara den egna fantasin som sätter gränser för vad saker och ting kan bli. Världen kan därför bli oändlig för oss - om vi bara förmår inse möjligheten att den inkluderar ett oändligt antal tolkningar.
 
Att Pippi har den här skapande förmågan till perspektiviskt seende visar sig kanske framför allt då hon leker sakletare tillsammans med de mer begränsade Tommy och Annika. Då alla tre kryper fram i ett dike hittar plötsligt Pippi en rostig plåthink: "Nä, nu har jag aldrig sett på maken", utropar hon. "Ett sånt kap, ett sånt kap!" Tommy, som representerar den naiva realisten, tittar då med förvånat ansiktsuttryck på Pippi. "Vad kan man ha den till?!", säger han slutligen fantasilöst. Pippi ger då snabbt besked att den kan fungera både som kakburk och bilmotor. Vi blir då medvetna om att Tommys övertygelse om att fyndet bara är en rostig hink begränsar hans livsvärld på ett påtagligt sätt; något som Nietzsche, i Antikrist, uttrycker med orden: "Övertygelser är fängelser". Härutöver visar exemplet också att originella människor av långstrumpskt slag inte i första hand behöver vara de som ser ett helt nytt fenomen, utan de som förmår se något nytt i det gamla. "En rostig hink" behöver med andra ord inte vara enbart "en rostig hink".
 
Ett ytterligare exempel under sakletaräventyret, som visar på Pippis osedvanligt stora perspektivitet, är scenen då den sovande farbror Gustavsson får agera som Pippis "lilla söta kanin" och således får finna sig i att bli matad med maskrosblad. Pippi, som är en fri ande, låter sig inte begränsas av den förment reella världen som Tommy och Annika lever i. Hon skapar fritt utan hämningar. Och hon roar inte bara sig själv, utan också Tommy och Annika. Hon bekräftar därmed Nietzsches observation i Mänskligt, altför mänskligt att "varhelst det finns lycka, finns det glädje i nonsens". En sådan glädje i nonsens befriar oss från vardagslivets onådiga bojor, menar Nietzsche. Den låter oss se världen med andra ögon än den naive realistens.

 

BARNET SOM METAFOR


Just för att barn uppvisar den spontanitet och intensitet som Nietzsche så hett eftertraktar får barnet i flera av hans skrifter fungera som en metafor för övermänniskoidealet. "Den som lever som barn lever - som inte kämpar för sitt bröd och inte tror att de egna handlingarna har någon slutgiltig betydelse - förblir som ett barn", skriver han i Morgonrodnad. Bara den som strävar efter sanningen, den strävan som slutar i nihilism, förlorar sig själv i illusioner och cynism. Då barnet leker, däremot, är det lycksaligt förlorat i aktiviteten och såväl världen utanför som självet förglöms. Aktiviteten i sig är målet och barnet är djupt koncentrerat; något som också bör känneteckna den mogna människan, enligt en betraktelse i Bortom gott och ont: "Människans mognad - det betyder att ha återfunnit den allvarsamhet man hade som lekande barn". Försjunken i en sådan allvarsam lek befinner man sig i nuet, befriad från både det förgångna och framtiden.
 
Nietzsche, som naturligtvis ser sig själv som en övermänniska, fruktar i Ecce homo att han en dag ska förlora den lekfullhet och kreativitet som han så ofta upphöjer som ideal: "Icke-mer-vilja och icke-mer-värdesätta och icke-mer-skapa: O att denna stora trötthet städes måtte bliva mig fjärran!". Att han, när han skriver detta, har mindre än ett halvår fram till sitt sammanbrott i Turin, är han naturligtvis helt ovetande om. Att Pippi, för sin del, inte ser något slut på lekfullheten visar sig då hon, inför sin avresa till Kurrekurreduttön, svarar på Tommys fråga om hon aldrig mer ska bo i Villa Villekulla: "Jo, när jag blir pensionerad om så där en femti sexti år. Då ska vi leka och ha trevligt, hör ni".

 

FIKTIONEN SOM LIVSVILLKOR


Vi har nu gradvis närmat oss hur Nietzsches övermänniska ser på och förhåller sig till kunskap och sanning. Förenklat kan man likna övermänniskans kunskapssyn vid skeptikerns. De fria andarna kräver skäl för att tro på något, medan de fjättrade andarna nöjer sig med att enbart tro menar Nietzsche nedvärderande i Den glada vetenskapen: "Vad jag menar är att det stora flertalet inte finner det föraktligt att tro på det ena eller det andra och leva därefter utan att dessförinnan ha blivit medvetna om de yttersta och säkraste skälen för och emot och utan att ens bry sig om sådana skäl i efterhand".
 
Människor måste således lära sig att tänka själva och inte bara godtroget lita på vad andra säger; de måste lära sig att bli skeptiska. Pippi har denna skeptiska förmåga och hon vill också se till att andra erhåller den. Efter att väl ha fått en flicka att tro på att man äter svalbon i Kina klargör hon därför med myndig stämma: "Du får inte låta folk inbilla dej vad som helst".
 
I Blandade åsikter och maximer menar Nietzsche att om man överhuvudtaget ska tro på sanningen så måste man alltid börja med att tvivla på allt det man antagit vara sant. Detta tvivel är emellertid bara skenbarligen ett cartesianskt tvivel. Övermänniskan använder inte tvivlet för att bygga upp ett förment säkert metafysiskt system, på det sätt Descartes försökte. För övermänniskan är fiktionen ett livsvillkor; något som inte kan undflys. Tvivlet är därför bara ett frigörande verktyg, inte något som avser att ånyo låsa fast en i falska föreställningar. Sanningen får på sin höjd bli en "kort vana"; en fiktion som man omhuldar som om den vore den slutgiltiga lösningen, men som man sedan odramatiskt räcker handen farväl för att kunna möta de nya fiktioner som redan väntar i dörren.
 
Denna hyllning av fiktionen, eller kanske snarare insikten om att fiktionen duger, finns i hög grad hos Pippi. Det är således inte en större illusion att tro att krumelurpillren ska förhindra en från att bli vuxen än det är att tro att vi till slut kommer att finna Sanningen med stort S. Men Pippis böjelse för fiktionen kanske blir allra mest synlig i alla de skrönor hon berättar för Tommy och Annika: Om folk som går på händerna i Bortre Indien; om alla som ljuger hela dagarna i Belgiska Kongo; om kinesen som tar skydd under sina stora öron när det regnar; om förbudet att läsa läxor i Argentina. Dessa skrönor visar att Pippi kan tänka sig andra, alternativa världar. Och de visar att nästan vilken fiktion som helst duger. Inte bara de som anses vara sanna.

 

ATT VÅGA IFRÅGASÄTTA


Sådana fiktioner som anses vara sanna är, för Nietzsche, bara sådana misstag som ännu inte kunnat vederläggas. Eller som han uttrycker det i Om sanningen och lögner i en icke-moralisk betydelse: "Sanningar är illusioner som vi har glömt är illusioner". Kraften i vedertagen kunskap ligger därför inte i dess grad av sanning, menar Nietzsche i Den glada vetenskapen, utan i "dess ålder, dess rotfasthet i oss, dess karaktär av livsbetingelse". Övermänniskan låter sig emellertid inte bindas av sådana sanningar, utan vågar ifrågasätta dem och gå bortom dem. Ett exempel kan vara att dra skrönor på det sätt som Pippi gör. Då biter heller inte Annikas naiva kritik av Pippi: "Det är fult att ljuga. Det säger mamma". Den som kommer med en sådan invändning tänker för det första inte av egen kraft. Vad säger att ens mamma alltid har rätt? Och för det andra: Vad säger att det inte finns olika sätt att ljuga på? För det är ju så, om vi nu väljer att svara på den senare frågan, att Pippi bara ljuger på låtsas; något som Tommy, men inte Annika, förstått.
 
På så sätt är Annika mycket långt ifrån Nietzsches ideal. Den som likt Annika anser sig oförmögen att ljuga har inte förstått vad sanningen egentligen är. Den som inte kan ljuga måste ju tro sig alltid tala sanning och har inte insett osanningen, eller fiktionen, som ett ofrånkomligt livsvillkor. Slutsatsen är att man visst kan ljuga, om man gör det med Pippis självförståelse och självdistans. Den störste lögnaren är den som inte bara genuint vill vilseleda andra människor utan därtill ljuger för sig själv. Annika ljuger för sig själv då hon tror sig alltid tala sanning.
 
Likt övermänniskan inser också Pippi att kunskapen inte är beständig. I samband med Tommys och Annikas läxläsning hemma hos Pippi utropar hon plötsligt: "Men tänk om jag just lärt mig hur många hottentotter det finns i Australien och så går en och får lunginflammation och dör, då är det ju förgäves alltihop!" Utantillkunskap för utantillkunskapens egen skull är därför intet värd för Pippi; något som också blir tydligt då hon besöker skolan. Då läraren inför Pippis motstånd mot utantillinlärningen poängterar att det kan vara bra att veta vad huvudstaden i Portugal heter, så invänder Pippi, att om hon nu inte vet det, så kan hon ju alltid skriva till någon portugis och fråga. Ett modernt svar av en fri ande, som insett att det är viktigare att veta hur man skaffar sig kunskap än att med tvång lära sig den utantill.
 
I en annan skolsekvens vägrar Pippi, likt en fri ande, att godta ett invant handlingssätt som hon inte ser någon mening i. Hon ifrågasätter här det "frågasvar"-mönster som är så vanligt i skolan och som kännetecknas av att läraren ställer frågor som inte är genuina, eftersom läraren i själva verket kan svaret på dem. Ur lärarens perspektiv används sådana frågor både för att kontrollera elevens kunskaper och för att det är ett smidigt sätt att få undervisningen att flyta. Ur Pippis perspektiv är det emellertid bara fånigt att någon ställer frågor som hon själv kan svaret på. Frågor ska ställas av genuint intresse och av en genuin önskan att förstå något.
 
"Vad är utbildning?", frågar sig så Nietzsche i Viljan til makt. "Huvudsakligen det medel som fördärvar undantagen för det goda i regeln", svarar han. Fråga-svar-mönstret kan ses som en viktig del i detta fördärv, även om Nietzsche inte uttryckligen skriver det. Det kanske kan vara bra för dem som inte förmår att driva sig själva; för de fjättrade andarna. Men för de fria andarna, de som egentligen har kraft och vilja att skapa sig själva, är en sådan undervisning förödande. Trots att denna typ av undervisning ofta syftar till ökade utantillkunskaper blir resultatet ofta det omvända. Den motivation som gör att utantillkunskaper tillägnas automatiskt blir som bortblåst då den lärande behandlas som en maskin. Kanske har därför Nietzsche rätt då han i Vandraren och hans skugga så provokativt hävdar att det är på grund av lärarna som så lite lärs, och så dåligt.

 

RESPEKTEN FÖR INDIVIDEN


På samma sätt som övermänniskan vänder sig mot en naiv tro på Sanningen, vänder hon sig också mot ett alltför naivt förhållningssätt gentemot Moralen. Ett första fel med moralen, menar Nietzsche, är att den offrar individuellt förverkligande för något förment högre syfte; för det allmänna bästa (benthamsk utilitarism), för det rena förnuftets skull (kantiansk pliktetik) eller för att rädda individen in i himlen (kristen etik). Istället förordar Nietzsche en aristotelisk dygdetik som väl svarar mot egenskaper som Pippi uppbär; en etik som betonar dygder som mod, sympati, individualitet, generositet, lekfullhet, handlingskraft, styrka och ansvar.
 
Avgjort mest avogt inställd är Nietzsche gentemot kantiansk pliktetik och kristendomen. De universella anspråk på moral som dessa besläktade läror ställer upp förhindrar mänsklig dygd och blomstring, menar Nietzsche. I Pippis värld kan Prusseluskan ses som en representant för en sådan förkvävande universalism. Hon är en välmenande tyrann av värsta sorten; en "människoförbättrare" och "moralpredikant" som få vill utsättas för. Hon representerar den homogena moralens väktare, som fåfängt och naivt tror att hennes moral är god för alla. Hon vill påtvinga Pippi en trygg uppväxt på ett barnhem som skulle ge henne en god start i livet och insikt i det goda, inordnade, disciplinerade livet. Men Prusseluskan kommer sig aldrig för att fråga om det är detta Pippi verkligen vill. Hon oroar sig för Pippis föräldralösa tillvaro, men vet inte att Pippi själv bekymrar sig mycket mer för sin mammas oro: "Var inte ängslig", som Pippi viskar upp till sin mamma i himlen, "jag klarar mig alltid".

I Den glada vetenskapen hånar så Nietzsche Kants berömda kategoriska imperativ; det som snarlikt den gyllene regeln säger att du enbart ska handla enligt de maximer som du är beredd att upphöja till universell lag. Kritiken mot det kategoriska imperativet handlar inte främst om att vi går miste om allt roligt då vi följer rigida regler, utan att det är själviskt att tro att ens egna moraliska omdömen och ens eget levnadssätt skulle kunna tjäna som universell lag på det sätt Kant föreställde sig. Men genom att moralisterna, i likhet med Prusseluskan, ändå insisterar på att påtvinga andra sina egna värden och levnadssätt, så är de inte bara beredda att offra individen, utan också mångfalden och pluralismen i samhället. Som Nietzsche uttrycker det i Viljan till makt: "Istället för att upptäcka fullvärdigheten i den högsta förhöjningen av livet självt, i problemet med växt och uttömning, har människan... exkludera[t] alla andra former av liv". Moralisterna praktiserar därmed "den omvända alkemin", vilken gör de värdefullaste individerna värdelösa.
 
Samtidigt framstår moralisterna som självförgudande fariséer, eftersom de naivt tror sig leva i enlighet med de ideal de hyllar. I själva verket, menar Nietzsche, är de bara desillusionerade flockdjur som lätt faller till föga för sina förment gemena böjelser. De framstår därmed som apor i förhållande till de ideal de upphöjer.
 
Den universella moralismen kan också skönjas hos den naiva Annika. Då hon tillsammans med Pippi och Tommy möter luffaren Konrad, när de är ute på rymmen, vill Annika att han ska tvätta sina lortiga öron. Då Konrad troskyldigt undrar varför svarar Annika: "Jo, för jag vill inte att du ska gå där på vägarna, ensam och lortig och - ja, ensam!" Då skrattar Pippi och säger: "Han blir väl inte ensammare för att han är lortig i örona heller". På samma sätt som Pippi i denna sekvens genomskådar Annikas argument för att Konrad bör tvätta öronen menar Nietzsche att övermänniskan inser håligheterna och relativiteten i moraliska omdömen. Man måste lära sig att se bort från sig själv, som Nietzsches Zarathustra säger. Bara då förmår man inse att det som är gott för en själv kanske inte är gott för alla andra. En människa som säger ja till livet, en övermänniska, viger inte sitt liv till att aktivt begränsa andra människors möjligheter. Hon skapar istället sig själv efter sina egna förutsättningar och låter andra vara i fred. Dessutom är det så, menar Nietzsche i ett försvar för pluralismen, att om vi bara lär oss att inte behandla oss själva som rigida, oföränderliga och uniforma individer, så förmår vi också erkänna och uppskatta mångfalden av livsformer i samhället.

 

INDIVIDUELLA IMPERATIV


En ytterligare kritik som Nietzsche riktar mot Moralen, och som visar på hur han föreställer sig övermänniskan, är att den enbart tycks bestå i att vara en oreflekterad vana. Detta bekräftas också av att många moralfilosofer - återigen från Aristoteles till Kant - har förknippat moraliskt leverne med att följa de rådande konventionerna. Men Nietzsche menar att det inte kan räknas som moraliskt att bara göra saker av gammal oreflekterad vana. Det innebär istället att vara fjättrad, ofri. Att på samma gång vara både moralisk och autonom är därför omöjligt i det gängse moralsystemet, menar Nietzsche. Därför benämner han också övermänniskorna som "de omoraliska" - de omoraliska, men de autonoma.
 
Nietzsches Zarathustra kontrasterar övermänniskan mot "den sista människan", vilken är en karikatyr av en människa som är så räddhågad att hon inte förmår sträva mot annat än trygghet och bekvämlighet; något som hon uppnår genom att leva alltigenom konventionellt.
 
Under hennes moral, som bygger på oreflekterad vana ger varje slag av originalitet enbart upphov till dåligt samvete. Moralen är därför en konserverande kraft som hindrar uppkomsten av nya, bättre vanor; den gör människor korkade, fega; den hindrar individen i hennes strävan efter nya erfarenheter, lycka och självförverkligande.
 
Men den verkligt autonoma, övermänniskan, vågar gå emot konventionerna; hon är fri och obunden och förmår tänka och agera annorlunda än vad som kunde förväntas utifrån hennes bakgrund, miljö och position. När allt kommer kring behöver övermänniskan därför sina alldeles egna kategoriska imperativ. Det kan innebära att hon sover med fötterna på huvudkudden, att hon bakar pepparkakor på golvet eller att hon hjälper nödlidande människor. Men det kan inte innebära att hon vill tvinga andra att göra som henne själv. När övermänniskan skapar sig själv, skapar hon enbart sina egna lagar. "Vi ... vill vara vårt eget livs diktare, och först och främst i det minsta och alldagligaste", som Nietzsche så träffsäkert uttrycker det i Den glada vetenskapen.

 

OKONVENTIONELL MEN GOD


Det torde nu stå klart att medan karaktärsstyrka för såväl kantianer som kristna är att bemästra sina förment gemena böjelser och passioner, så är karaktärsstyrka för Nietzsches övermänniska att våga bryta mot kulturellt nedärvda handlingsmönster. Ingen kan väl därför tvivla på att Pippi då måste karakteriseras som en övermänniska; något som i sin tur många gånger, exempelvis i det moralistiska USA, lett till att Pippi uppfattats som en barnens uppviglare.
 
Bara Pippis fullständiga namn bryter mot alla konventioner: Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Men ett bättre exempel på Pippis okonventionella sida är hennes uppnosighet mot vuxna auktoriteter. Som vi redan sett uppvisar hon en sådan attityd gentemot läraren i skolan då att hon vägrar svara på frågor som läraren själv kan svaret på. Ett annat välkänt exempel är sekvensen då poliserna, Kling och Klang, kommer ut till Villa Villekulla och meddelar Pippi att hon ska hämtas till barnhemmet. Pippi visar då med språklig uppnosighet att hon redan har ett barnhem: "Jag är ett barn", säger hon och pekar på sig själv. "Och det här är mitt hem", säger hon och pekar på Villa Villekulla. "Alltså ett barnhem". Därefter börjar den välkända jakten över taket, då maktens lakejer försöker infånga den lekfullt undflyende Pippi.
 
Men Pippi bryter också mot konventioner i en mer positiv anda. Hon ger Tommy och Annika otaliga gåvor, till och med på sin egen födelsedag. Och på julaftonen har hon hängt julklappar till alla barnen i det stora trädet på gården. Dessutom ger hon gåvorna utan krav på gengäld, ibland till och med utan att avslöja sig som givare, som när hon efter sakletaräventyret låter Tommy hitta en anteckningsbok och Annika ett korallhalsband. På så sätt lever Pippi verkligen upp till den skänkande dygd som Nietzsches Zarathustra hyllar: "Sällsynt är den högsta dygden och onyttig, lysande är hon och mild i glansen. En skänkande dygd är den högsta dygden". Denna dygd visar sig också då hon ger varsin guldslant till Dunder-Karlsson och Blom, trots att de precis försökt stjäla hennes kappsäck, samt i hennes schopenhauerska välvilja mot djuren. Det är ju inte varje husmus som får en alldeles egen julgran att äta osten invid.
 
I slutändan visar Pippi på ett fantastiskt sätt att det är möjligt att uppfattas som god även om man går sina egna vägar och bryter mot traditionella konventioner och plikter. Det ligger således ingen nödvändig motsättning, som man kanske ofta föreställer sig, mellan att bryta mot konventioner och att samtidigt ändå, precis som Pippi, framstå som en god människa.
 
Detta är också något som Tommy och Annikas mamma tycks ha insett: "Pippi Långstrump bär sig kanske inte så fint åt alltid. Men hon har ett gott hjärta".

Att vara okonventionell handlar alltså inte om att vara kapabel att begå grymheter. Därför är också nihilisten så föraktlig för Nietzsche; den nihilist som likt Dostojevskijs Ivan Karamazov tror att allt är tillåtet när det vare sig finns en dömande gud eller en Sanning. Att vara en fri ande innebär inte att man bör göra vad som behagar en. Det innebär inte att man ska skjuta ned människor för att visa att man står över dem, vilket en del perverterade nietzsche-uttolkare (som förmodligen aldrig läst honom) gjort. Tvärtom, i den mån destruktiva passioner och drifter seglar upp inom en så finns det oändliga möjligheter att spiritualisera och försköna dem, menar Nietzsche i förfreudiansk anda. Människorna och deras passioner ska därför inte kastreras av en livsförnekande, kristen moral. Passionerna ska sublimeras; förhöjas till något som samhället kan beundra eller gagnas av.
 
 

ÖVERMÄNNISKOEXEMPLAR


Det bör nu klart framgå att Nietzsches övermänniska vare sig är en arisk nazist, en alltigenom effektiv superkvinna eller Stålmannen personifierad. Istället är övermänniskan och hennes förhållningssätt i allra högsta grad något eftersträvansvärt och uppnåeligt; något som kan tilltala oss alla, oberoende av ideologiska eller religiösa preferenser; något som vi kanske redan har närmat oss.
 
Nietzsche själv nämner historiska gestalter som Jesus och Napoleon som övermänniskoexemplar, vilket visar att han inte enbart tänkte sig övermänniskan som ett framtida fenomen. Idag finns det gott om levande individualiteter som skulle kunna tjäna som exempel på övermänniskor. Spontant kommer man gärna att tänka på internationella storheter som Nelson Mandela, Dalai Lama eller Aung San Suu Kyi. Men också mer lokala, originella förmågor bör nämnas: Kristina Lugn, Thomas di Leva eller, varför inte, Alain Robert, den franske fasadklättraren. Etiketten övermänniska kan emellertid inte reserveras för kända människor. Alla de som med mod och glädje skapar sig själva, trots motgångar och insikten om att det egna förhållningssättet aldrig slutgiltigt kan rättfärdigas, är att betrakta som övermänniskor. Den övertygelse om övermänniskans spridning, som Nietzsche uppvisar i förordet till Mänskligt, alltför mänskligt, har på så sätt i hög grad redan infriats.
 
Att Nietzsche själv var en prematur avkomma, en övermänniska, visar sig inte minst mot bakgrund av hans oerhörda inflytande på två av 1900-talets största vetenskapliga rörelser, psykoanalysen (t.ex. Freud, Jung och Adler), som uppstod i början av seklet, samt poststrukturalismen (t.ex. Foucault, Derrida och Rorty), som avslutar seklet och som fortfarande är vid god vigör. Det finns få filosofer i historien som har framtiden så mycket för sig som Nietzsche. Det århundrade vi nyligen trätt in i kommer att se många nya övermänniskor och nietzscheaner födas.

Men man ska komma ihåg att Nietzsche i Ecce homo förklarar att han inte vill grunda någon religion; att han inte vill ha några troende. Så trots att Nietzsche med sin suggestiva stil förser läsaren med en inspirerande känsla av insikt och livstörst, så höjer han samtidigt ett varnande finger för att man kan komma att bli en efterapare om man tyr sig alltför mycket till honom. Att bli en övermänniska handlar alltså inte om att kopiera någon annan, vare sig det är Nietzsche, Pippi eller Thomas di Leva. Precis som det bara funnits en kristen, han som dog på korset, så kan inte Nietzsche eller någon annan övermänniska efterliknas helt. Nietzsches framställning av övermänniskan är därmed bara ämnad som ett frigörande verktyg, men bidrar egentligen inte med något innehåll - det får man skapa själv. Imperativet är: Bli den du är och allt du kan bli, och försök inte plagiera någon annan.

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!