Handen och lärandet

Om betydelsen av handens skolning i vår tid

"Människans händer" av Harry Martinson

BRO MELLAN NERV OCH SJÄL

UTBILDNINGENS STRUKTUR OCH HUMANISMENS VÄSEN

FN OCH DEN MÄNSKLIGA FAKTORN

En utgångspunkt för ställningstagandet att betrakta kulturen som den centrala faktorn för utveckling, var insikten att många stora utvecklingsprojekt i världen misslyckats på grund av att man underskattat betydelsen av den mänskliga faktorn. Man menade att det krävs ett omtänkande och att vi måste gå djupare i analysen för att kunna lösa de komplexa problem som världen idag står inför. För att inte förbise den mänskliga faktorn i utvecklingssammanhang bör kulturen, inte som hittills betraktas som en sektor för sig, utan som integrerad del av al utveckling och av särskild betydelse för ekonomiskt tänkande och för tänkande kring teknikutveckling.
 
Ett särskilt kapitel i rapporten Vår skapande mångfald ägnas forskningen. Man är djupt bekymrad över bristen på sammanhang och tvärvetenskap och vill söka få till stånd debatt kring det omtänkande som är nödvändig inom forskning och utbildning, om man ska kunna åstadkomma en dialog över ämnesgränser, såväl som mellan modern västerländsk vetenskap och andra kulturers kunskapstraditioner och perspektiv.
 
Hantverket intar inte någon central plats i denna rapport men det framhålls att det idag finns en ökande respekt för hantverket också i den industrialiserade världen. Man ser hantverkskunnandet som ett levande kulturarv, som kan förnyas i varje generation, och anser att vi inom detta fält måste söka få till stånd processer av kreativ anpassning såväl som av förnyelse.
 
Eftersom handens verk är en del av kulturen som ej tillmätts någon högre dignitet under 1900-talet i s.k. utvecklade länder, är det enligt min uppfattning, i detta sammanhang angeläget att också med förnyad tyngd uppmärksamma den strävan från FN:s sida som fanns 1964 då Unescoorganet "World Craft Council" bildades. Syftet med WCC var att särskilt söka uppehålla, stärka och garantera hantverkets status som en vital och även ekonomiskt betydelsefull del av kulturlivet. Flera utställningar, också i Sverige, anordnades på 70-talet efter den första utställningen 1974 "In Praise of Hands". Författaren och diplomaten Octavio Paz bidrog då i utställningskatalogen med essän "Use and contemplation" (1974). Hans text är en poetisk framställning och bör naturligtvis läsas i sin helhet. Jag vill här ändå antyda några tankegångar, som enligt min mening idag förefaller än angelägnare för forskningen att inspireras av då de rör vid grundläggande frågor, som ständigt behöver debatteras ur olika synvinklar och i relation till rådande allmänkulturella klimat.
 
Paz förmedlar här tankar kring samspelet mellan skönhet och nytta i en mer långsiktig och grundläggande mening än som är vanligt. Detta kan vitalisera vår egen debatt på området där idag åtminstone i Sverige design som medel för snabb och konkurrenskraftig produkt utveckling på marknadens villkor och för köpstarka grupper, tenderar att dominera över diskussionen kring konstens roll för mänsklig utveckling och livskvalitet i vidare mening. Octavio Paz framhåller att hantverket hör till en värld och en tid då man ännu inte gjort åtskillnad mellan det nyttiga/användbara och det vackra. Föremål är vackra inte trots sin nyttighet utan på grund av denna. Hantverket röjer/uppenbarar i själva verket en blind fläck i den moderna sensibiliteten: vår oförmåga att samordna skönhet och nytta. Ting tilltalar oss därför att de är användbara och vackra. Och dessutom är det kanske så i maskinåldern att ting alltmer tilltalar oss på ett särskilt sätt om vi skapat dem själva, skulle jag vilja tilllägga.

HAND, HEM, HUSHÅLL. STORA VÄRDEN - LÅG STATUS

DET FOLKLIGA NORDISKA HANTVERKSKUNNANDET HAR GAMLA ANOR

Kunnandet har gamla anor. Det framträder i den isländska litteraturen och Olaus Magnus skriver på 1500-talet i sin "Historia om de nordiska folken" om kvinnornas "beundransvärda anlag att väva linne och ylleväv..." "De nordiska kvinnorna få sina mönster från ängens blommor, från regnbågens färgspel eller från bladen som speglas i solbelyst vatten..."(Sterner, 1939). Långt senare skildrar textilkonstnärinnan Märta Måås- Fjetterström(1873-1941) sitt förhållande till hantverket på följande sätt:
 
"...jag är glad att till material ha fått att sträva med ett så härligt ämne som ullgarn. Materialet är ett dött kaos, som ropar efter händer att lösa ut dess bundna möjligheter, men efter dess egna stränga naturliga lagar. På samma gång det kan verka hejdande på fantasiens fria lopp är det en hjälp att framkalla formen och tvinga den in i en viss riktning. Därav blir stil. Men lika farligt är det att stelna till i den rena stilbundenheten. Kommer inte skapande fantasi till hjälp blir stjärnorna, rosorna och åttkanterna döda väsen."... "Skulle jag någonsin nå dit att något av mina mönster kunde väcka en omedelbar skönhetskänsla, lik dem man erfar inför naturen, visa ett inre samband med jordens egen blommande härlighet eller himlavalvets, som jag en gång tyckte mig se i en orientalisk mattas skimrande botten, så skulle jag få en känsla av att ej ha arbetat förgäves." (Sterner, 1939)
 
I konsten, hantverket och i kulturen ger människan naturen en annan och ny form. Det handlar om balans och att inte låta lagar och teknik ta överhanden vilket leder till förstelning. Det är här som människan och hennes estetiska fostran är av betydelse i utbildning såväl som i yrkesliv inom olika samhällssektorer, föreställer jag mig.

FÖRSÖK ATT REFORMERA SKOLAN

Det är intressant att märka hur nya tankar kring konsten och det egna skapandet tenderar att växa fram i tider av stark omvälvning. Många nya tankar kring de formella utbildningssystemens sätt att skola den kommande generationen florerade kring 1918 i det kaos som då rådde i Europa efter det första världskriget. Alltfler började då inse de omvälvningar som industrialismen medförde på både gott och ont för människorna. Det var då som den första waldorfskolan startade. Grunden för denna undervisning var Goethes tankar kring de långsiktiga konsekvenserna av det mekanistiska synsättet (Nobel, 1999) samt även Schillers "Brev om människans estetiska fostran" som han skrev i efterdyningarna av den franska revolutionen. Och Herbert Read skrev sin klassiska bok "Uppfostran genom konsten" mitt under andra världskriget i London.
 
Filosofen och pedagogen John Dewey´s idéer om "learning by doing" fick stort inflytande på många länders pedagogiska tänkande under 1900-talet. Celestin Freinet skapade en modern skola där arbetet skulle vara den bärande principen och drivkraften ur vilket alla färdigheter framgår. Loris Malaguzzi var grundaren av en omfattande förskoleverksamhet i Italien - Reggio Emilia - där man tillämpade en pedagogik som särskilt byggde på barnens och personalens estetiskt-praktiska skolning. I olika världsdelar uppstår reaktioner mot det dominerande västerländska inflytandet på utbildningssystemen; hos Gandhi och Tagore i Indien; hos arkitektprofessorn Ramses Wissa- Wassef i Egypten- initiativtagare till vävarbyn i Harrania där han ville söka ta vara på och utveckla barns kreativitet, som han ansåg att utbildningssystemen i Egypten fördärvade; hos Paolo Freire och Ivan Illich i Latinamerika m.fl.(Nobel, 1984 samt 1999).
 
I Norden har handens skolning och intresset för slöjden tidigt intagit en särställning. När hushållningssällskapen på 1870-talet i Sverige började inrikta sina hemslöjdsbefrämjande åtgärder också på skolan och skolslöjden ansågs husslöjden såväl som skolslöjden viktiga för individens utveckling och också för landet ur ett näringsperspektiv, som tidigare nämnts. Ungefär samtidigt startade träslöjdseminariet i Nääs för utbildning av slöjdlärare i folkskolan (Thorbjörnsson, 1990 och 1992). Detta seminarium utgör den röda tråden i ett helt kapitel i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Utifrån egna erfarenheter som lärarinna och upprepade egna vistelser som gäst vid herrgården Nääs greps hon uppenbarligen av ideerna. Hon skrev en "Sång för slöjden" som hon i berättelsen låter en ung lärarinna sjunga med sina små elever för slöjdseminariets föreståndare vid hans sjukbädd (själva sången ingår dock ej i boken utan är ersatt med tre streck, av outredd anledning):
 
Också i Selma Lagerlöfs poetiska gestaltning liksom hos Harry Martinson och Octavio Paz är det handens verk som är bryggan mellan kropp och själ och som kan "ena det skilda" och ge sammanhang. Selma Lagerlöf berättar här även om hur "Skolan hade blivit bekant också i utlandet, och lärare och lärarinnor från alla jordens länder kommo till Nääs för att lära sig hur de skulle sköta handens uppfostran. Det fanns inte något ställe i Sverige, som var så känt ute i världen som Nääs, och ingen svensk hade så många vänner över hela jorden som direktören för Nääs slöjdseminarium." Att ordet "sloyd" införlivats i den engelska ordskatten har sannolikt sin upprinnelse i verksamheten på Nääs.
 
Den i Sverige välkände möbelarkitekten Carl Malmstens (1886-1972) tankar kring slöjdpedagogik har - trots att de finns nedtecknade i ett stort antal skrifter, petitioner, kataloger och presenterats på ett flertal stora utställningar i Stockholm - hamnat helt i skymundan av hans övriga verksamhet på möbelområdet. Han tillmätte frågan den allra största betydelse. Han oroades av teknikens utveckling med atombomben som yttersta konsekvens. Han ville förändra hela skolsystemet som han menade snarast stod hindrande i vägen när det gällde att öva upp och vidareutveckla barnens sensibilitet och egna skapande med naturen som förebild och med händerna som verktyg. Han fäste sig vid den enkla skönheten i folkkonsten, som så påtagligt skiljde sig från borgerlighetens ofta svulstigt bombastiska smak kring sekelskiftet. Han ville verka för handens fostran och den folkliga konstens upprättelse, men mötte mycket motstånd härvidlag.
 
Han förefaller ha varit en hetlevrad och passionerad eldsjäl, som i sin reformiver vågade gå stick i stäv med mycket i det etablerade synsättet och i den statligt centralstyrda skolan. Han uppskattade mycket tankarna bakom Nääs men oroade sig för utvecklingen även av denna pedagogik mot mer mekaniska och rutinbetonade övningar. Han drev i 12 år en egen liten skola - Olofsskolan - och lyckades där engagera många kvalificerade lärare från olika yrkesområden. Han ville utvidga denna skola till något mycket större i det s.k. Nyckelviksprojektet. Han fick dock ej tillräckligt gehör för sina idéer - den enda som stödde hans förslag i högre instans var Alva Myrdal medan Tage Erlander, dåvarande ecklesiastikminister, endast visade ett artigt intresse (Cederström 1997 samt Thorbjörnsson, 1990).

Men han fick även starkt stöd i detta sitt arbete. Så t ex öppnade Nationalmuseum 1944 sina portar för en utställning "Från barkbåt till eget hem", som ville visa den pedagogiska grunden för hans planerade Nyckelviksskola. Följande utdrag ur ett ordskifte med dåvarande chefen för Nationalmuseum ger en bild av Malmstens tankar och livfulla och föga akademiska uttryckssätt ( återgivet i katalogen "Från barkbåt till eget hem", 1944 och några år senare också utförligare i Malmstens egen bok "Mittens Rike - En bok om handens verk och mänsklig odling",1949):
I brevet till museichefen skriver han:
 
"Konstintresset växer, konstnärernas antal växer katastrofalt... Varför? Vårt mekaniserade och standardiserade allt-köpa-färdigt-liv tillfredsställer inte folk med känsla och fantasi, som ha en skapande åder i sig. Det finns fler än du tror, som må illa av att leva ett sådant kugg och skuggliv, fast många tappat bort Ariadnetråden till sitt eget inre. Låt människorna alltifrån tidig ålder snickra, väva, måla, knåda i lera, bygga, musicera, spela teater, inreda ungdomsgårdar och slöjda möbler till sin skola och till eget hem, släpp lös hela kopplet av bundna andar, som vill ut och skapa det som gläder själen och som är vackert, nyttigt, färgrikt; enkelt, torftigtpraktiskt, efter vars och ens näbb och fason."

Kanske skapade han genom sitt frimodiga språk och en komplicerad personlighet en osäkerhet om det praktiskt realiserbara i hans idéer i en tid då optimismen inför mer tekniska lösningar också på utbildningsproblem började växa sig allt starkare. I efterhand slås man av det djupa allvaret i hans strävanden.
 
Inom waldorfpedagogiken menar man att hantverksundervisningen blir allt viktigare i vår tid, då människornas möjligheter att få utveckla kunskaper på ett nära, kroppsligt, handgripligt och resursbevarande sätt blivit så starkt kringskurna. Man ser praktiska aktiviteter - i verkstäder, kök, skolgårdar, i naturen, vid teateruppsättningar m.m. - som en nödvändig grund för inlärning och som något som bör ses som en integrerad del av all undervisning och all kunskapsutveckling. Extra perioder av praktiskt arbete i skolans verkstäder ses som en särskild tillgång för skoltrötta elever och elever med särskilda skolsvårigheter. Den form waldorfpedagogiken fått i Sverige har härvidlag - enligt dess här kanske mest inflytelserike företrädare Arne Klingborg - även influerats av Carl Malmstens pedagogiska tankar. Klingborg har skrivit kapitlet "Reformpedagogen" i den bok om Carl Malmsten som gavs ut i anslutning till en utställning på Nordiska museet, 1988 vid hundraårsminnet av hans födelse (Klingborg,1988).
 
Waldorfpedagogiken bygger på Rudolf Steiners tankar kring samhällsutveckling i början av detta sekel. Jag har under ca 10 års tid försökt komma underfund med vad Steiner egentligen menade när han strävade efter att åstadkomma en integrering av det konstnärliga i kunskapssammanhang. För mig framstår idag denna pedagogik som den samtidigt teoretiskt mest genomtänkta och i praktiken mest seriösa inte minst när det gäller att ge handens arbete verklig betydelse hela skoltiden igenom - från förskolan till gymnasiets sista klass (Nobel, 1999). Steiners grundläggande tankar kring konst, vetenskap och religion, där han utgår från Goethe och Schiller, kom också att inspirera många inom det främsta konstnärliga avantgardet såsom Vassilij Kandinsky, Hilma af Klint, Edith Södergran, Andreij Tarkovskij och Joseph Beuys. Den sistnämndes verk har i särskilt hög grad anknytning till pedagogik, mänsklig fostran, materialkunskap och materialkänsla i vår egen tid och utgör därmed ett angeläget forskningsområde i dessa sammanhang.
 
I alla waldorfskolor världen över skall den allra första skoldagen ägnas åt betydelsen av människans hand. De små nybörjarna kommer då åtföljda av sina föräldrar. Alla är inställda på att nu börjar ett nytt skede i barnens liv då framförallt den intellektuella skolningen ska ta vid. För att motverka denna obalans redan i utgångsläget skall läraren särskilt ägna denna lektion åt att framhålla vilket märkligt redskap som människans händer utgör och hur grundläggande för våra liv handens arbete är. Föräldrar och barn ska från början få en förnimmelse av att i denna skola vill man tillmäta handen lika stor betydelse för kunskapsutvecklingen som huvudet och det rent intellektuella arbetet.
 
Det handlar här om att engagera hela människan i lärandet och att inte göra skarp åtskillnad mellan kropp och ande. Det gäller att lära och uppleva med hjärna, hjärta och hand. Genom formteckning och konstnärligt övande utvecklas en gestaltande förmåga. Steiner framhärdar i att den som vill hävda något teoretiskt egentligen måste stå mycket mera inne i livet än en som är skomakare eller skräddare. Annars blir alla de tankar som uttalas något som ej har så mycket med helheten, livet och praxis att göra. "Ingen kan bli en verkligt bra filosof som inte kan sy i sin egen byxknapp" hävdade han. Genom att lära sig sticka utvecklas en särskild logik. Även om stickning främst intresserar flickor bör även pojkarna lära detta, enligt Steiner, eftersom ett av vår tids största problem är att den ena människan ej tillräckligt förstår den andra.
 
Att få teorin och praktiken att samspela och att därvid i undervisningen koppla tänkandet till handen såväl som hela kroppen hör till de svåraste uppgifter en lärare har, enligt Steiner. Grunden måste läggas redan från skolstarten, men uppgiften är lika viktig hela skoltiden igenom. Eleverna behöver på ett särskilt tydligt sätt få detta klargjort under det sista och tolfte skolåret, då de snart skall ut i samhället där kopplingen mellan teori och praktik blir extra svår att åstadkomma. Alla lärare, vilket ämne det än gäller, måste inom sig och på djupet förstå vad handarbetet betyder för människan. Det gäller att alltid och överallt själv väcka förmågan till skapande och handling och att alltid börja på nytt där känslan för detta hotar att försvinna.
 
Tankarna bakom waldorfpedagogiken växte fram under det tidsskede i Europa då många började oroa sig för avarterna av industrisamhället vad gäller grundläggande mänskliga behov. I dag kan man märka ett liknande uppvaknande efter en lång period av okritisk tilltro till datarevolutionens möjligheter att lösa nära nog alla problem inte minst inom utbildningsområdet, trots att forskningsresultat om det kunskapsteoretiskt och pedagogiskt adekvata i detta saknats. Ett belysande exempel är det jättelika dataföretaget Hewlett-Packard, som sedan 1992 satsat stora summor i 45 skoldistrikt i USA för att utveckla matematiskt och naturvetenskapligt kunnande utan dator. Man har funnit att dessa kunskaper utvecklas bättre med gammaldags metoder - genom hands-on- upplevelser av naturen och riktiga naturmaterial. Jag tror att det är hög tid att följa i Finlands spår och inse betydelsen av att bana vägen för en kvalificerad och brett syftande hantverksvetenskap också i Sverige.