Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Tema barn

Magikern i barnkammaren


Stadier i Jean Piagets utveckling

Av Karin Aronsson, f 1946, professor, Tema barn, Linköpings universitet
Jean Piaget (1896-1980) är en av 1900-talets mest inflytelserika forskare. Få har läst honom, men varje förälder har påverkats av hans teorier om barns utveckling. Skolan och barnkammaren blev aldrig desamma efter hans barnpsykologiska och pedagogiska forskning. Så är till exempel en TV-serie som 5 myror är fler än 4 elefanter, och den pedagogik den så oöverträffat tillämpar, otänkbar utan Piaget. I den här artikeln presenteras hans viktigaste forskningsresultat, och Piagets egen utveckling sätts i kritisk belysning.

VARFÖR PIAGET?


Denna artikel utgör ett försök till en nyläsning av Jean Piaget. Jag vill dels ge en summarisk presentation av några av Piagets teorier kring stadier i barns utveckling, dels försöka identifiera några stadier i Piagets vetenskapliga utveckling. Min ambition är att undvika både panegyriken och den totala detroniseringen. Istället vill jag driva en tes: nämligen att Piagets mest intressanta bidrag kanske inte är hans senare och mest kända forskning kring stadier i barnets logiskmatematiska tänkande, utan snarare hans tidigaste, mer fenomenologiska forskning.

För den bredare allmänheten är Piaget relativt obekant, men inom psykologi och pedagogik är han en av det gångna seklets portalfigurer. Dessutom har han påverkat mycket av modern utbildningspolitik och barnomsorg. Barnstugeutredningen och 70-talets sätt att se på kognitiv stimulans var indirekt inspirerade av Piagets teorier kring barns utveckling. Alla som är uppvuxna med TV-sketcherna 5 myror är fler än 4 elefanter eller den amerikanska föregångaren Sesame Street har indirekt kommit i kontakt med några av de piagetianska forskningsfynd som präglade en stor del av 60- till 90-talets syn på barns uppväxt. Små barns förståelse för begrepp som fler liknar inte vuxnas idéer, menar Piaget. Barn påverkas lätt av illusioner, exempelvis tror de att fem kulor blir "fler" om de sprids ut eller att ett glas saft blir "mer" om det hälls upp i ett högt, smalt glas.
 
Piaget var en stor illusionist. Hans mest kända forskningsmetod handlade om att utsätta barn i olika åldrar för synvillor och illusioner och att se i vilken grad barn i olika utvecklingsfaser kunde genomskåda forskningsledarens manipulationer eller motstå ledande frågor och motsägelsefulla instruktioner. Inom den akademiska psykologin har han dessutom bländat många av oss med sin tvärvetenskapliga bredd, uppslagsrikedom och stora produktion.

 

EN MAN I TIDEN


Piaget föddes 1896 och publicerade sitt första vetenskapliga arbete under sitt elfte år och sitt sista i 80-årsåldern. När han dog år 1980 hade han avsatt många spår i den akademiska debatten, inte bara kvalitativt utan också kvantitativt; med mer än 50 böcker och 500 vetenskapliga artiklar var han en mycket produktiv forskare, som fortsatte skriva många år efter pensioneringen vid 75 års ålder. Ändå är detta en bråkdel mot vad som har skrivits om Piaget.

Piaget var verksam under större delen av 1900-talet, men hans verkliga glansperiod inföll under 60- och 70-talen. Denna period var samtidigt en orostid för amerikanska utbildningspolitiker. När Sovjetunionen lyckades skjuta upp sin Sputnik år 1957 uppstod i USA en allmän oro över kvaliteten i landets skolväsende. Rasoroligheter och ökat våld bidrog till att utbildningspolitiker började vända uppmärksamheten mot fattiga och marginaliserade gruppers skolsituation; bl.a. startades då programmet Head Start för underpriviligierade barn och Sesame Street för att med hjälp av det nya TV-mediet stimulera små barns tankemässiga utveckling.
 
Kända professorer i fysik och andra naturvetenskapliga ämnen rekryterades till olika utbildningspolitiska satsningar. Något år senare presenterade John Flavell (1963) Piagets monumentala arbete i lättsam form för en bred publik och många hoppades säkert att den schweiziske forskaren skulle kunna ge svar på hur Sputnik-erans amerikanska barn skulle kunna bli mer intelligenta.
 
Piaget var en mångsidig och uppslagsrik forskare, men hans förtjänster ligger inte på det litterära området - många av böckerna om det logiskmatematiska tänkandets utveckling är närmast utformade som laboratorierapporter. Flavells väldisponerade och lättillgängliga sammanfattning utgjorde startskottet för en stor lansering av Piaget på den amerikanska och internationella marknaden. Tillsammans med Noam Chomsky och dennes beskrivning av den tidiga språkutvecklingen lyckades Piaget sätta barnfrågor högt på den forskningspolitiska agendan. Det lilla barnet blev ett prestigefyllt forskningsobjekt och stora laboratorier vid Harvard i USA och Oxford i England, liksom naturligtvis Institutet för Genetisk Epistemologi i Geneve fokuserade sina krafter på en detaljerad kartering av det lilla barnets tänkande. Hela universitetsmiljöer byggdes upp kring att göra Piagetreplikationer och Piagetkritiska försök.

 

PIAGETFORSKNING I TILLVÄXT


Piaget bjöd i stor omfattning in gästforskare till Genève, vilket ledde till att Hans Furth initierade en serie intressanta studier kring dövhet, varvid han demonstrerade hur logiskmatematisk intelligens utvecklades anmärkningsvärt oberoende av talat eller tecknat språk. Andra omfattande forskningsinsatser startades av Seymour Papert kring IT. Han visade hur datorprogram kunde stimulera barns tänkande. Samtidigt ägnade sig stora forskargrupper åt att formulera kritik mot Piagets teorier; detta gäller exempelvis åtskilligt av Jerome Bruners tidiga forskning. Bruner och forskare kring honom utforskade bland annat kulturella variationer av tidsscheman för tänkandet (Patricia Greenfield m.fl). Kulturellt komparativa studier i utomeuropeiska kulturer har bl.a. visat att krukmakarbarn i Afrika är något mer avancerade i sitt tänkande än jämnåriga europeiska eller amerikanska barn, men på det stora hela taget är tidtabellen för barnets logiskmatematiska utveckling förhållandevis konstant i olika kulturer.
 
Men i dagens Piagetkritik och i debatt förbigås ofta de första tjugo åren av Piagets forskning, den fas i hans utveckling då hans forskning hade en fenomenologisk och mer humanistisk karaktär. Hans kunskapsintresse gällde i denna första fas primärt barns utsagor och tänkande, inte en formalistisk modell kring tänkande. Piaget såg i sin senare fas själv denna första forskning som bristfällig, eftersom den var problemorienterad snarare än modellorienterad och då han ännu inte hade lanserat den formella teoretiska modell som senare blev utgångspunkt och måttstock för studiet av barnet.

 

PIAGET SOM BIOLOGISK FORSKARE


Många av utvecklingspsykologins teoretiska pionjärgestalter har varit något annat än just psykologer. Maria Montessori var liksom Sigmund Freud läkare, medan Noam Chomsky var lingvist. Piaget debuterade som biolog. Som barn var han fågelskådare - men en legendarisk första artikel vid 11 års ålder var blott en ganska blygsam anmälan av en albinosparv - och han arbetade under skoltiden som assistent till en biologisk forskare. Redan vid 15 års ålder hade han ytterligare ett antal publikationer bakom sig och började få olika akademiska anbud, eftersom det inte var allmänt bekant att han bara var en tonåring.
 
Doktorsavhandlingen i biologi lades fram då han var cirka 22 år och behandlade slamkrypares anpassning till olika sötvattensmiljöer. Under drygt ett decennium arbetade Piaget alltså med biologisk forskning kring djurs anpassning till olika livsvillkor.

Efter avhandlingen i biologi inleddes en filosofisk period. Den började med att hans gudfar bjöd hem honom till sig över en sommar med syfte att påverka hans forskningsinriktning i en mer humanistisk inriktning. Detta lyckades och mycket av Piagets tidiga forskning behandlade barn och filosofi (och han blev också innehavare av en filosofiprofessur). Men så småningom blev Piaget professor i genetisk epistemologi, ett forskningsområde som var hans eget försök att överbrygga vad han såg som svagheterna i icke-strukturell utvecklingsteori och i a-genetisk filosofi. Själv såg han sig i första hand som kunskapsteoretiker och brobyggare.
 
Genetisk epistemologi, eller läran om kunskapens framväxt, innebar för honom en syntes mellan behaviorism och gestaltpsykologi, mellan empiricism och rationalism och ytterst också en syntes mellan biologi och filosofi.

 

TEORIER OM BARNETS VÄRLDSBILD


Något år efter avhandlingen började Piaget arbeta vid Binets laboratorium i Paris. Han skulle intelligenstesta barn, men upptäckte snart att barnens fel var mer intressanta än deras korrekta svar; många barn i samma ålder svarade fel på ungefär samma sätt. Piaget började då intressera sig för systematiken i dessa fel. Hans första forskning kring barn var språkligt orienterad. En av de första artiklarna, liksom hans första bok om barn handlade om språk och tanke.
 
I en serie studier forskade han kring barns världsbild i olika mognadsfaser; exempelvis moralfilosofi, kosmologi och språkteori. Han karterade exempelvis barns tänkande genom att låta förskollärare uppteckna alla frågor som barnen ställde under en vecka. Dessa frågor bollades sedan tillbaka till andra barn; exempelvis "En annan pojke undrade ‘Varför följer solen efter mig när jag går?´ Vad tycker Du man kan svara honom?" Metoden innebar att intervjuaren så långt som möjligt skulle följa barnens eget tänkande genom att utnyttja de begrepp barnen själva spontant använde och genom att ta upp frågor som andra barn i samma ålder funderade över. En dialog med Jacques  år kunde utforma sig så här:
 

Exempel


1 Rör sig solen?
2 Ja, när man går. Den följer med. När man vänder sig då vänder den också.
Följer   den aldrig efter dig?
3 Varför rör den sig?
4 För när man går så går den också.
5 Varför går den?
6  För att höra vad vi säger.
7 Är den levande?
8 Så klart! Annars skulle den inte kunna följa oss. Den skulle inte kunna skina.
9 (ett ögonblick senare) Rör sig månen?
10 Ja, när man går - mer än solen, för om man springer så rör sig månen lika fort som man springer, men när man springer med solen så rör den sig bara som när man går. För månen är starkare än solen, därför går den fortare.
11 Vad händer när du inte går?
12 Månen stannar. Men när jag står stilla så finns det nån annan som börjar springa.
 
(översatt från Piaget, 1973, sid. 244)
 
Barnets världsbild började, enligt Piaget, med olika ursprungliga tankeformer som animism, finalism, artificialism (allt är gjort av människor), realism (dvs. konkretism och absoluta värdesystem), magi och kognitiv egocentrism. Först i ett senare stadium och genom egna iakttagelser utvecklas det mot relativism och en bild av en mer öppen och mångfaldig värld.
 
Denna dialog innehåller, som framgår, flera av de fenomen som Piaget studerade: animism (tur 2-8, 10, 12, 14), finalism (tur 6) och magi (tur 6, 8, 10, 12). Som framgår följer intervjuaren noga barnets eget tänkande och ställer därför frågor som i tur 5 (Varför går (solen)?) och tur 7 (Är den levande?). Frågor som dessa är uppenbart suggestiva, men Piaget menar att de primärt utgår från barnets egna magiska föreställningar om en värld där människor och naturfenomen står i intim kommunikation med varandra. På basis av svaren formulerade Piaget olika stadieteorier kring exempelvis barns kosmologi eller språkteori.

 

SPELA KULA


Piaget gick i psykoanalys en kort period och han kallade sin metod, den kliniska metoden (methode clinique) för att markera likheten med det fria associerandet inom psykoanalysen. Dialogen skulle i hög grad utgå från barnets spontana associationer. När forskaren använder sig av den kliniska metoden är det viktigt att i efterhand analysera vilka tankar som dyker upp helt spontant hos barnet och vilka som intervjuaren på något sätt har planterat i dialogen.
 
Noggranna intervjuutskrifter är därför ett sine qua non i denna metod. Piagets tidiga arbeten kring barnets bygger därför alltid på ingående dialogutdrag där läsaren själv kan avgöra i vilken mån tankarna verkar ha uppstått spontant hos barnet och i vilken mån de har skapats i själva dialogen. Men Piaget var medveten om att metoden innebär en känslig balansakt mellan styrning och spontanitet och inga assistenter fick göra forskningsintervjuer av detta slag innan de hade fått cirka ett års utbildning i metoden.
 
Den kliniska metoden användes i en serie monografier, bl.a. i en bok om barnets moraliska bedömningar. På ett smått snillrikt sätt utgick Piaget från vardagliga iakttagelser kring barns kulspel och ställde en serie frågor kring möjligheten att byta regler eller spela på ett annat sätt om alla kamraterna vore överens. Andra frågor handlade om hur någon som överträdde reglerna borde bestraffas. Ytterligare andra frågor rörde moraliska bedömningar av olika fiktiva scenarier: "Vilken lögn är värst, att säga att man har sett en hund stor som en ko, eller att säga att man har fått beröm av fröken fast det inte är sant?
 

Exempel


1 För länge sedan när folk började bygga staden Neuchatel, spelade små barn kula så som du visade mig?
2 Ja.
3 Alltid på det viset?
4 Ja.
5 Hur lärde du dig reglerna?
6 När jag var mycket liten så visade min bror mig. Min pappa visade min bror.
7 Och hur visste din pappa?
8 Min pappa visste bara. Ingen berättade för honom.
9 Hur visste han?
10 Ingen visade för honom.
11 Är jag äldre än din pappa?
12 Nej, du är ung. Min pappa föddes innan vi kom till Neuchatel. Min pappa föddes före mig.
13 Berätta om någon som är äldre än din pappa.
14 Min farfar.
15 Spelade han kula?
16 Ja.
17 Så då spelade han före din pappa?
18 Ja, men inte med regler! (sagt med stor övertygelse).
 
(Piaget, 1973, sid 46-47 intervju med Fal 5 år)

Utifrån intervjuer som denna utvecklade Piaget en teoretisk stadiemodell för barns ideer om brott, straff och rättvisa. Små barn präglas, menar Piaget, av absoluta regler kring rätt och fel (kognitiv realism), medan äldre barn är mer relativistiska. Denna realism har delvis sin grund i vad Piaget kallade små barns kognitiva egocentrism, dvs. deras relativa oförmåga att inta andra perspektiv än det egna. Den kognitiva egocentrismen har i sin tur delvis sin grund i barns auktoritetstroende och i vuxnas utövande av en auktoritet som inte kan ifrågasättas. Det är primärt genom umgänge med andra jämnåriga som barn så småningom kommer över den kognitiva egocentrismen och därmed också den moraliska absolutismen. I jämbördiga kamratdispyter kan barnet utveckla sin argumentation och sitt tänkande.

 

BABYSTUDIER


Piaget blev far vid cirka 30 års ålder. De tre barnen Piaget, Jacqueline, Lucienne och Laurent, som föddes under en sexårsperiod, studerades ingående under sina första år och dokumenterades i tre volymer om intelligensens ursprung, som baserades på ingående empiriska observationer av barnen kopplade till filosofiska diskussioner kring exempelvis spädbarnets intentionalitet (inspirerad av den amerikanske forskaren Baldwin). Den metod som Piaget använde skulle närmast kunna kallas babybiografisk. Madame Piaget engagerades som medforskare och båda makarna förde ingående protokoll över barnens språkliga och ickespråkliga utveckling.
 
Med sin biologiska träning att studera anpassning fann Piaget intressanta mönster, exempelvis i barnets tumsugning: hur det lilla barnet redan vid cirka en eller två månaders ålder visade prov på intelligens när det på ett målmedvetet sätt styrde tummen (och inte längre halkade med tummen eller missade munnen).
 
Huvudsakligen gjordes naturalistiska observationer av barnens spontana beteende, men då och då gjordes också punkttestningar av barnets reaktioner. Exempelvis genomfördes en del kvasiexperiment: t.ex. systematiska försök att "lura" barnet. Piaget kunde exempelvis ta en napp och i barnets åsyn gömma den under en kudde. Fyramånadersbabyn trodde då att nappen var helt försvunnen, medan åttamånadersbabyn letade under kudden. Under sina tidigaste perioder agerade spädbarnet utifrån principen om "out of sight, out of mind", medan det senare kunde stå emot illusionen att objektet försvann.
 
Från och med c:a 8 månaders ålder talade Piaget om objektkonstans (eller permanenta objekt), när barnet inte längre lät sig luras av hans illusionsnummer. Denna fas karakteriserades också av att barnet självt kunde skapa illusioner, att det exempelvis kunde låtsasdricka ur en kopp. Att barnet lekte eller låtsades och inte bara drack av misstag (för att det inte förstod att koppen var tom) menade sig Piaget kunna utläsa av barnets ackompanjerande leenden eller belåtna läten.
 
Den sista fasen (vid cirka 11/2-2 års ålder) definierades av att barnet kunde skapa låtsasobjekt. Genom att exempelvis låtsasdricka ur en låtsaskopp visar barnet att det är en aktiv medkonstruktör av sin omvärld.
 
I sitt fenomenologiska studium av de egna tre barnen fokuserade Piaget på vad han kallade semiotiska processer. Han såg i detta sammanhang bild, språk, lek, minnesbilder och pantomim som jämförbara storheter. Språket har inte en helt dominant eller privilegierad ställning i tänkandets utveckling, utan är bara ett av flera sätt för barnet att kommunicera sina tankar. I hans stadieteori över spädbarnets utveckling utgörs den första fasen av rent reflexbeteende, medan slutstadiet i den första utvecklingen definieras utifrån barnets medvetna användning av kommunikativa signaler: språk, bild, lek och pantomim.
 
Helt centralt i denna semiotiska teori är grundtesen att all anpassning både har imitativa (sociala) och assimilativa (subjektiva) komponenter. Från början är alltså allt beteende både utåt och inåtriktat. Det som driver tänkandet framåt är främst tankemässiga problem och konflikter i barnets värld. Dessa problem, menar Piaget, kan bara lösas av barnet självt.

 

BARN OCH LOGIK


Det första stadiet i tänkandet, det sensomotoriska, präglas av barnets praktiska intelligens. Tänkandet är intimt kopplat till praktiskt handlande: barnet tittar, griper, suger, smakar, lyssnar och sorterar världen på de enkla handlingarnas nivå.
 
Först vid övergången till nästa stadium, det preoperativa börjar barnet internalisera minnen av sinnligt handlande och hantera semiotiska tecken av olika slag: språk, bilder, leksignaler, teckenspråk eller andra kommunikativa system. I det preoperativa stadiet behärskar således barnet en repertoar av symboler (semiotiska tecken), men det fokuserar sin uppmärksamhet på en aspekt i taget och kan inte decentrera eller tänka multiperspektiviskt. Detta preoperativa tänkande (dvs. det "för- logiska" tänkandet) är, menar Piaget, bara något av ett förstadium till det egentliga tänkandet, eftersom barnet fortfarande inte kan utföra mer komplexa klassificerings eller rangordningssoperationer (t.ex. omklassificeringar, dvs. omsorteringar). Tänkandet är stelt och det är ännu inte integrerat i komplexa system, som gör att barnet kan motstå olika illusioner.

När Piaget började forska kring barnets internalisering av den praktiska intelligensen i dess senare utvecklingsstadier tog han själv avstånd från sin kliniska intervjumetod. Han försökte istället steg för steg utforma en täckande formell modell för barnets logiska utveckling, varvid han utgick från matematiska modeller. För att så mycket som möjligt eliminera språkets betydelse vid testningen av barn utformade Piaget vad man skulle kunna kalla "miniexperiment"; bl.a. rangordnings- , klassificerings- och så kallade konserveringssexperiment - för att komma åt barnets logiska operationer.
 
I en serie monografier och artiklar på 40- och 50-talen utforskade han med hjälp av konkreta material (som kulor, lera, klotsar) barns tänkande kring exempelvis antal, mängd, tid, hastighet och rymd. Barnen fick exempelvis sortera klotsar med olika former, storlekar och färger enligt en eller flera principer. En forskningsfråga gällde exempelvis om barnen klarade av att göra logiskt hållbara omklassificeringar av materialet eller om barnet istället centrerade (och låste) sin uppmärksamhet vid en enda logisk lösning. Andra experiment handlade om att sortera objekt i fallande eller stigande storlek, färgmättnad eller någon annan typ av skala.
 
Vid de s.k. konserveringsuppgifterna blev barnet något av en forskningsassistent som fick reagera på och kommentera Piaget eller hans assistents olika sätt att manipulera objekten så att de skenbart ökade eller minskade i omfång eller antal. Barnets förmåga att genomskåda dessa illusioner avslöjade om det hade kommit in i det tredje stadiet i tänkandet, dvs. det konkretoperativa stadiet (ett stadium som i västliga kulturer ungefär sammanfaller med de fyra eller fem första skolåren.
 
Det sista stadiet i utvecklingen, det formaloperativa stadiet karakteriseras av att barnet kan utföra logiska operationer också på helt abstrakta fenomen, liksom på kontrafaktiska och andra rent hypotetiska fenomen. Därmed kan det exempelvis lösa logiska syllogismer, även om innehållet i utsagorna strider mot barnets erfarenheter (exempelvis: Alla hundar kan sjunga ‘Ja må han leva´. Pudeln är en hund. Kan pudeln sjunga "Ja må han leva? (Ja)). Men engelska forskare har gjort replikationer på abstrakta Piagetsyllogismer, som visar att inte ens deras kolleger, docenter i filosofi, nödvändigtvis tänker formaloperativt. Den intelligens som behandlas är en logiskmatematisk naturvetenskaplig intelligens. Malicen menar att egentligen bara Piaget själv och kanske Einstein egentligen skulle kunna klara alla prov på formaloperativt tänkande.

 

MYROR OCH ELEFANTER


Det experiment som framför allt har kommit att definiera det tredje stadiet i barnets tänkande, det konkretoperativa stadiet är, som kanske framgått, det så kallade konserveringssexperimentet. Försöksledaren dukar här exempelvis fram två rader med sju kulor i vardera. Därefter sprids i barnens åsyn en rad ut så att kulorna kommer längre bort från varandra och försöksledaren frågar "Finns det mest kulor i den raden (pekar), är det lika många i båda, eller finns det mest i den andra raden?"
 
Flertalet barn i den preoperativa fasen hävdar att sju kulor som spreds ut är "fler" än sju kulor som ligger på en rad. De flesta förskolebarnen i Piagets studier förleddes alltså till att tro att det fanns fler kulor i den längsta raden (trots att inga kulor hade lagts till eller tagits bort från någondera raden). I ett liknande försök med mängdkonservering låter försöksledaren barnet titta på två lerklumpar och manipulera dessa tills de, enligt barnet, är exakt lika stora. Därefter formar försöksledaren en av klumparna till en korv och frågar barnet "Finns det mest lera i den klumpen, är det lika mycket i båda eller är det mest i den klumpen?"
 
Det visade sig i denna typ av försök att förskolebarn i allmänhet förleddes av korvens längd till att se denna klump som störst. Barn i skolåldern kunde däremot svara "Det finns lika mycket lera i båda för du har inte tagit tillbaka något eller lagt till något". Återigen var alltså skolbarnen, men inte förskolebarnen, motståndskraftiga mot den illusion som forskaren skapade. Med liknande metoder utarbetade Piaget en serie experiment för att testa ett antal olika storlek, vikt och mängdillusioner. I allmänhet var det enbart skolbarnen som uppvisade prov på kombinatoriskt perspektivtagande, dvs att de kunde ‘decentrera´ från en dimension (exempelvis storlek) och också ta hänsyn till en annan dimension (längd eller mängd).
 
Piaget hade av en slump upptäckt denna typ av fenomen då han testade särskolebarn, men han visade sedan i en serie studier att fenomenet var förhållandevis robust och att det förvisso inte var unikt för utvecklingsstörda barn.
 
Några kritiker har kritiserat försöken av språkliga skäl och pekat på att de egentligen testar språkanvändning; mer specifikt innebörden i mer, lika mycket, snarare än en ren logik. En sådan kritik har särskilt gällt en serie så kallade klassinklusionsproblem där Piaget lät barn titta på en bukett med exempelvis sex tulpaner och tre andra blommor. Försöksledaren frågade då barnet "Finns det flest tulpaner eller flest blommor i den här buketten?". Barn i förskoleåldern svarade ofta "flest tulpaner", medan skolbarn tenderade att svara "flest blommor". Piaget menade att detta speglar skolbarnets större förmåga till kombinatoriskt perspektivtagande, medan hans kritiker att en "kuggfråga" av detta slag snarast mäter barnets erfarenhet av skolgång och artificiella frågor (Donaldson, 1978).

Inte helt förvånande är det konserveringsexperimentet - och inte den krävande samtalsanalysen - som har haft störst internationellt genomslag. Hela studentgenerationer har lärt sig genomföra konserveringssexperiment och metoden har slagit igenom i stor skala, vilket idag syns i utbildningar och läroböcker över hela världen.

Piagets illusionsnummer är dessutom mycket robusta, vilket varje förälder kan erfara när det exempelvis gäller att hälla saft på ett rättvist sätt. Skolbarnet inser i allmänhet att mängden är konstant även om saften hälls i ett lägre och bredare glas, medan förskolebarnet låter sig luras av glasets höjd och därför gladeligen till och med accepterar mindre mängd saft om bara saftens höjd ökar.

 

KRITIK MOT PIAGET


Man kan naturligtvis kritisera avsaknaden av historisk eller kulturell analys under alla stadier i Piagets utveckling. Ingen av hans teorier tar hand om kunskapens relation till klass, kultur eller genus. Han förnekade inte sådan variation, men var själv primärt intresserad av det universella barnet.
 
Under sin första forskningsfas kritiserades Piaget för att han använde alltför få försökspersoner, men senare replikationer av andra forskargrupper har visat att hans tidtabell för semiotisk utveckling är förhållandevis robust. Hans forskning kring barns filosofi och världsbild har på senare år indirekt fått något av en renäsans genom ett stort samtida intresse för theory of mind inom psykologi. Dessa forskare refererar inte alltid explicit till Piaget, men analyserna och metoderna är likartade. Men själv var Piaget i sin senare fas alltså mycket kritisk till forskningen kring barns världsbild, som, enligt hans mening, i alltför hög grad baserades på språkliga utsagor och i alltför liten grad på konkreta manipulationer.
 
Den logisk-matematiska modellen har kritiserats för att den är alltför biologistisk och tar alltför lite hänsyn till social inlärning och social kontext. På senare år har det vuxit fram dels neopiagetiansk forskning som försöker integrera en analys av sociala fenomen (t.ex. Robbie Case), dels en totalkritik mot stadieteori, bl.a. inom Childhood Sociology där sociologer och andra samhällsvetare har mutat in barndomen som ett sociologiskt och inte bara ett psykologiskt fenomen. Kritiker inom denna grupp menar också att normera för utvecklingen är alltför vuxencentriska och att barns egna kompetenser underskattas.
 
Några har motsatt sig varje form av stadieteori. Piagets tes var att det lilla barnet i högre grad än andra är oförmöget att se andras ståndpunkter. Detta har inte med empati eller egoism att göra, utan handlar om en relativ tendens att se världen ur ett enda perspektiv, det egna. Men tidtabellen för en sådan egocentrism har diskuterats. John Flavell i USA har visat att samma förskolebarn som inte klarar Piagets så kallade fjälltest exempelvis kan inse att det måste vända på en bild för att den ska kunna beskådas av någon som står mittemot. Barn tenderar att vara mer kognitivt egocentriska än vuxna, men redan mycket små barn i den så kallade preoperativa perioden visar alltså att de är klart förmögna att inta en annan persons perspektiv. Därmed agerar de naturligtvis heller inte alltid "för-logiskt".
 
Hela forskarmiljöer byggdes på 70- och 80-talen delvis upp kring Piagetkritik: ett centrum i Skottland kring Margret Donaldson öppnade upp debatten med en ingående vidräkning av "kuggfrågorna" i Piagets klassinklusionsförsök. Tre internationellt namnkunniga forskare i Oslo - Jan Smedslund, Ragnar Rommetveit och Karsten Hundheide - gjorde upp med själva de logiska premisserna för åtskilligt av forskningen kring logiskmatematiska operationer. En tredje och delvis överlappande tradition i USA angrep Piagets brist på sociokulturell analys (Jim Wertsch mfl).

Den livskraftiga Piagetkritiken har huvudsakligen skjutit in sig på den senare fasen av Piagets forskning och hans arbete med miniexperiment för att skapa en formell modell för barnets logiska operationer. I denna senare fas försökte han på olika sätt eliminera språkets roll genom att ge barnet uppgifter som i hög grad kunde lösas genom att primärt peka ut rätt lösning.
 
Piaget har fått kritik för de matematiska antagandena i sin logiskmatematiska modell och valideringen av det formal operativa tänkandet har haltat, eftersom många vuxna, som framgått, inte klarar några av hans mest abstrakta experimentella test på formaloperativt tänkande. Men flertalet Piagetexperimenten kring konkretoperativt tänkande har visat sig vara förhållandevis robusta. Studier på barn i främmande kulturer visar inte på radikalt annorlunda tidtabeller för exempelvis nyckelskeenden inom det sensomotoriska eller konkretoperativa tänkandet. Uppenbart tar det lång tid innan barn behärskar begrepp som mer, lika, lika många på ett helt logiskt konsekvent sätt.

Samtidigt har kritiken från forskare som Ragnar Rommetveit visat att tänkandet aldrig kan lösgöras från språket. Vid Piagetexperiment kring så kalllade korsklassficieringar spelar frågans språkliga form (och inte bara dess underliggande logik) stor roll för barnens framgång. Om barn får se ett antal svarta och röda cirklar i olika storlekar har de svårt att lösa uppgifter av typen "Vilken av de stora röda cirklarna har näst längst väg till strecket?" Om de däremot får samma logiska fråga i en meningsfull form "Vem av de stora brandsoldaterna har näst längst väg till huset?" klarar de att integrera aspekter på både färg, storlek och avstånd till ett korrekt svar.
 
Piagets forskning kring barns världsbild utgick däremot från barns egna frågor och tänkandet studerades enbart utifrån dialoger. Men den kliniska intervjumetoden och den tidiga Piagetforskningen har kritiserats - inte minst av Piaget själv - för att den var alltför språklig. Samtidigt visar mycket av modern Piaget-kritik att också de mer "objektiva" experimentella mätningarna av det logiskmatematiska tänkandet i sista hand är avhängiga hur barnen tolkar orden i testfrågor eller hur olika barn kan tänkas tolka själva premisserna för frågan.
 
Barnets "objektiva" utpekanden av vad som exempelvis är störst, minst, eller lika mycket är alltså aldrig mer objektiva än deras subjektiva tolkning av själva frågan och frågekontexten. Mycket tyder på att språket inte kan elimineras ur ett studium av tänkandet. Därmed kan också forskningen i Piagets första fas värderas högre än vad Piaget själv värderade den.

 

PIAGET SOM BARNRÄTTSADVOKAT


Avsaknaden av kulturell analys var hos Piaget inte kopplad till en avsaknad av patos. En av hans första publikationer bestod av ett prosapoem i bokform om kriget och människans natur. I sin tidiga fenomenologiskt orienterade forskning intresserade han sig inte bara för barns moralfilosofi och idéer om rätt och straff utan också för barns begrepp om bror, främling och andra relationsbegrepp. Han var tidigt vänstersympatisör och under några år i slutet av 40-talet var han bitr. generaldirektör i UNESCO. Piaget hyllade iden om det aktiva barnet. Barnet är inte en "mottagare" av färdigtuggad kunskap utan varje barn skapar eller konstruerar i någon mening världen på nytt. Genom både sin första och andra forskningsfas betonade han det konstruktiva i tänkandet; hur barnet är upptäckare och uppfinnare.
 
Både hans studier av barns filosofi och studiet av logisk-matematisk utveckling handlade således på olika sätt om självlärda barn. Det är helt på egen hand som förskolebarnen bestämmer sig för att det finns många solar eller att det blir "mer" saft om man häller den i ett högt smalt glas. Ingen har lärt barnen detta.
 
Piaget byggde ett antal teorier kring barns utveckling på barns "felaktiga" kunskap, eller mer specifikt på det faktum att barn i samma ålder tenderar att svara fel på ungefär samma sätt. Men som biolog såg han inte dessa fel som problematiska. Däggdjuret människan har en lång och utdragen barndom, men vinner på sikt kunskaper och färdigheter i logik som vida överstiger andra djurarter, som initialt är snabbare i tillväxt.

Barn lär sig genom sina misstag och måste få tid på sig att experimentera. Läraren har (liksom föräldern) en kraftigt nedtonad roll i Piagets kunskapsteori. Det som betonas är i stället barns egna iakttagelser och misstag. När det gäller utvecklingen fram till konkretoperativt intressanta material att kunna experimentera med och sortera eller rangordna. Kamratgruppens roll är mycket betydelsefull för barnets hela utveckling. Piaget var den förste av de mer kända utvecklingsteoretikerna (Freud, Vygotsky, Montessori), som med emfas betonade kamraters roll i utvecklingen. Han menade att inte ens de mest välmenande demokratiska lärare kan uppnå den jämbördighet som behövs för öppna och kritiska dialoger där barnet på allvar vågar ifrågasätta den andres tankar och därmed också kan slipa och utveckla sin egen argumentation och sitt eget tänkande. I dagens svenska skola med dess ambitioner att skapa platta organisationer och i centrum är det inte svårt att se spår av Piagets utbildningsfilosofi. Han förespråkade hela sitt liv en antiauktoritär pedagogik.

 

SPÅREN AV PIAGET


Piaget har blivit missförstådd och ofta bara partiellt läst, vilket kanske inte är märkligt om man tar i beaktande storleken på hans produktion. Var och en har därför kunnat ta till sig sin egen bit av Piaget. Den svenska barnstugeutredningen betonade exempelvis vikten av stimulerande pedagogik för den tidiga utvecklingen.
 
Men i mötet med angloamerikansk kultur har Piaget vid upprepade tillfällen raljerat över vad han kallade den "Amerikanska frågan", nämligen frågan om hur utvecklingen skulle kunna stimuleras och påskyndas. Ett av 60- och 70-talets modeord, begreppsträning, var för Piaget något av en självmotsägelse, eftersom han såg begreppsutveckling som något ytterst privat mellan ett enskilt barn och den materiella omvärlden. Barn i normala omgivningar strävar från några veckors ålder mot att sortera och kategorisera världen. Att förstå är, menar Piaget, en grundläggande drivkraft, en del av viljan till anpassning.
 
Själv betonade Piaget det enskilda barnets kraft. Han har därför blivit något av en centralgestalt för progressiv uppfostran och utbildning. Idag betonas barngruppens roll i utbildning, vilket ligger helt i linje med en av hans pedagogiska huvudteser, nämligen att tänkandet stimuleras vid mothugg, som inte kommer från auktoriteter. Barn lär sig argumentera i dispyter med jämnåriga, men inte i mötet med lärare eller andra vuxna.

 

FRÅN RELATIVISM TILL ABSOLUT TÄNKANDE


Inom filosofin utvecklade Ludwig Wittgenstein sin teori i riktning mot en allt högre grad av känslighet för olika språkspel och för språkets roll i det mänskliga tänkandet. Han reviderade därmed sitt tänkande i språkligt relativistisk riktning (från Tractatus Logico-Philosophicus till Philosophical Investigations.). Piaget utvecklade i stället sitt tänkande från en tidig relativistisk fas - med ett antal teorier kring specifika kunskapsområden såsom moral, språk, kosmologi och sannolikhet - mot en mer absolut och universell stadieteori.
 
Ett av Piagets grandiosa projekt var att i sina experiment försöka eliminera språkets roll. I hans senare fas försvann därmed också historia, filosofi och språkteori från det vetenskapliga studiet av barns utveckling. Forskningen reducerades i stället till barns sätt att hantera lerklumpar och kulor, samt geometriska former i olika färger och storlekar. Helt eliminerades inte språket, eftersom barnen gavs instruktioner och fick motivera sina svar, men svaren kan alla inrangeras i relativt enkla formuleringar som "den är samma för du har inte tatt bort nåt".

Piaget såg sig tidigt som en av flera relativitetsteoretiker; Einstein beskrev fysiken, Freud affektiv utveckling och han själv tog sig an kunskapens utveckling. Piaget hade, genom hela sin produktion, en konstruktivistisk ansats där han betonade barnets aktiva natur. Men paradoxalt nog fick barnet mindre plats som aktör i de senare illusionsförsöken än vid intervjuerna i Piagets första forskningsfas. Forskningen kom att handla allt mindre om barnet och allt mer om en idealiserad matematisk modell.

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!