- Startsida
- Tvärsnitt nr 3-4 2011
- Tvärsnitt nr 2:2011
- Tvärsnitt nr 1: 2011
- Tvärsnitt nr 4: 2010
- Tvärsnitt nr 3 2010
- Tvärsnitt nr 2 2010
- Tvärsnitt nr 1 2010
- Tvärsnitt nr 4 2009
- Tvärsnitt nr 3:2009
- Tvärsnitt nr 2: 2009
- Tvärsnitt nr 1: 2009
- Tvärsnitt nr 4:2008
- Tvärsnitt nr 3:2008
- Tvärsnitt nr 2:2008
- Tvärsnitt nr 1:2008
- Tvärsnitt nr 4:2007
- Tvärsnitt nr 3:2007
- Tvärsnitt nr 2:2007
- Tvärsnitt nr 1:2007
- Tvärsnitt nr 4:2006
- Tvärsnitt nr 3:2006
- Tvärsnitt nr 2:2006
- Tvärsnitt nr 1:2006
- Arkiv
Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Idé- och lärdomshistoria
Plenitudo
Att hantera världens mångfald
Av Gunnar Eriksson, f 1931, professor emeritus, idé- och lärdomshistoria
De flesta skulle säkert skriva under på att allt ytterst hänger samman och att våra beskrivningar aldrig helt kan fånga världens mångfacetterade rikedom. Men få har funderat på vad en sådan världsbild, en sådan verklighetsuppfattning har för forksningsmetodiska konsekvenser. Hur kan forskaren i praxis och vardag göra världens mångfald rättvisa?
En av mina favoritessäer är Aldous Huxleys "Tragedy and the whole truth", som Karl Vennberg nämnde i sin betraktelse över 40-talspessimismen. Huxleys tes om tragedin och den hela sanningen hör till det jag minns, fast jag läste essän för 49 år sedan. Den går ut på att tragedin i all sin storslagenhet aldrig kan fånga tillvarons komplexiteter. Den ädla hjältinnan i Fieldings roman Tom Jones snavar när hon stiger av hästen och kjolarna far upp över knäna - det är sådant som aldrig händer hjältinnor eller hjältar i en tragedi. Det kan stundom synas som om vi humanister har som vår högsta strävan att skriva tragedier. Våra opus behöver visserligen inte sluta sorgligt, men i likhet med tragediförfattarna söker vi fånga de stora linjerna och se de djupare samband som vi menar gömmer sig bakom historiens brokiga väv.
Verk med titlar som "Linné och bananen" eller "När Tegnér var på julkalas" leder sällan till professur.
Och bra är väl det. En av vetenskapens viktigaste uppdrag är att röja i bråten. Vi skulle inte överleva länge som organismer, om vi inte utnyttjade alla tänkbara mekanismer, från de fem sinnena till ordningsstadgar för gaturenhållningen och upprättandet av naturlagar, i kampen för en dräglig och någorlunda överblickbar tillvaro.
Men om institutioner som vetenskapen har som främsta funktion att bringa ordning i kaos, vilket medges, måste vi också medge att något går förlorat i hanteringen. Den kontroversielle vetenskapsteoretikern Paul Feyerabend inleder sin senaste (och sista, ofullbordade och postumt utgivna) bok på följande sätt:
"Den värld vi bebor är överflödande rik bortom vår vildaste fantasi. Där finns träd, drömmar, soluppgångar; där finns åskväder, skuggor, floder; där finns krig, loppbett, kärlekshistorier; där finns människors, gudars, hela galaxers liv. Den enklaste mänskliga handling skiftar från den ena personen och det ena tillfället till nästa - hur skulle vi annars känna igen våra vänner bara på deras gång, hållning, röst och kunna ana deras skiftande humör? Snävt definierade ämnen, som parisisk teologi på 1200-talet eller medeltida umbrisk konst är fulla av fallgropar och överraskningar, som bevisar att det inte finns någon gräns för något fenomen, hur begränsat det än är." (Conquest of Abundance: A Tale of Abstraction versus the Richness of Being, 1999, s.3)
Hur nödvändigt det än är att sortera våra intryck, menar Feyerabend, skall vi vara klara över att abstraherande och generaliserande aktiviteter som exempelvis vetenskap, lägger en dödande hand över verklighetens rikedom. Han tycker på den grunden att vetenskapen är övermodig i sina anspråk på att stå för den "korrekta" tolkningen av verkligheten. Han skulle knappast hålla med Ranke om att historien handlar om "wie es eigentlich gewesen".
Ändå tycks humaniora kunna göra anspråk på att ta betydligt större hänsyn till tillvarons rikedom än de vetenskaper som har naturforskningen som mönster. Detta var ju temat för intensiva diskussioner vid 1900-talets början, då nykantianerna Windelband och Rickert utvecklade skillnaden mellan de huvudsakligen nomotetiska (lagefterforskande) naturvetenskaperna och de idiografiska humanistiska disciplinerna med deras strävan att beskriva det unika hos varje företeelse. Inte minst Rickert kände trycket från tillvarons överväldigande mångfald och sökte formulera strategier för hur ett vettigt urval skulle kunna äga rum. För vår egen Hans Larsson gav samma dilemma anledning till att omfatta mystiken, som enligt honom just ligger "i känslan av att livet är för rikt för att vi skulle kunna gripa allt" (Filosofiska uppsatser, Sthm 1924 s. 73, här efter G. Matti, Det intuitiva livet, Gidlunds 2000, s.153).
Men även dessa försök att ta hänsyn till den obegränsade mångfalden styrs av den naturliga längtan efter att fånga det väsentliga, att finna en kärna där allt onödigt är bortskalat. Om jag får tillåta mig en personlig värdering, får jag bekänna att jag med stigande ålder och senilitet gripits av kraften hos allt det som anses böra skalas bort. Det som gör världen så underbar och värd att vistas i till sista andetaget är inte minst denna rikedom hos dess beståndsdelar ner på dess obetydligaste flisa. Skall vi verkligen kasta bort detta? Linné och bananen gömmer på de mest intrikata och förunderliga relationer mellan människa och ting. Det olösta problem som en sådan attityd aktualiserar är: hur kan man förmedla denna detaljrikedom och fortfarande dels göra anspråk på att förmedla intressant kunskap, dels få papperet att räcka till?
Claes Ohlsons katalog i all ära, men det är väl något mer jag vill med mina historiska framställningar? Jag vill tydligen både svälja kanelbullen och ha den kvar. För att komma vidare - utan minsta hopp om att lösa problemet - finns det skäl att dels närmare begrunda denna verklighetens mångfald, dels iaktta några strategier som tidigare uttänkts i delvis andra problematiska sammanhang.
I mer retoriska stunder har jag i mina tankar benämnt mångfalden med det kanske pompösa namnet "plenitudo". Det ger mitt problem ett namn och det säger att den mångfald jag tar mina stapplande steg omkring är av ett specificerbart slag. För det är ju så att det inte bara finns oerhört mycket i denna värld, denna mångfald fyller också ut varje skrymsle, och tänker vi oss världen oändlig, så tycks den ändå på varje punkt vara fylld till brädden. Jag bekymrar mig då inte så mycket om tomrummets problem i världsrymden utan exemplifierar mitt konstaterande med att världen inte bara fylls av kroppsliga föremål utan också av sådana outtömliga ting som rörelser, relationer, föreställningar, minnen och ett oändligt antal kvaliteter.
Många känner till en bestämd användning av plenitudobegreppet, nämligen i
form av den "principle of plenitude" som Arthur Oncken Lovejoy beskrev i sitt inflytelserika arbete The Great Chain of Being (1936). Där får begreppet användning för en tanke som blev särskilt betydelsefull inom biologin: att varje företeelse, särskilt varje livsform, som är möjlig att föreställa sig (t.ex. av Gud) också existerar; "naturen gör inga språng", som ett gammalt talesätt lyder. I det här sammanhanget är plenitudoföreställningen nära förknippad med iden om en "naturens skala" och innebär då att varje pinne på stegen som reser sig från ofullkomlighet till fullkomning är befolkad med en varelse. Fast det möjligen inte ligger till riktigt på det sättet ur biologisk synpunkt, var dessa idéer utomordentligt fruktbara och möjliggjorde hela evolutionsläran. Min lösligare men möjligen mer obestridliga plenitudo kan vid sidan av detta verka närmast kontraproduktiv. Det hjälper ingen människa att tillvaron är bräddfylld när hon ändå bara kan ta åt sig bråkdelen av en bråkdel av alltet.
Vad skall vi då med plenitudo till? Det får erkännas att upplevelsen av denna rikedom smyger sig på snabbare än uppfattningen om hur den skall komma till nytta. Nu kan det hävdas, att upplevelsen i sig är livsbefrämjande och värd att hålla fast i huvud och hjärta. Och kan humaniora göra nytta på ett bättre sätt? Härtill kommer ett närmast pedagogiskt skäl: det är nyttigt att ständigt erinra sig att varje linje man följer genom ett historiskt förlopp eller ett idéhistoriskt tankemönster, i verkligheten (som jag tillåter mig tro existera) ständigt förgrenar sig, kausalt, argumentationsmässigt och kanske på oändligt många andra sätt och slingrar in sig i andra händelser och resonemang, liv och föremål.
Därför borde alla skrupler lämnas åt sidan, och författaren komma till skott. Det var just det. Hur åstadkommer man en historisk framställning som gör något slags rättvisa åt plenitudo utan att förirra sig i kuriosakabinettets labyrinter? Det är skamligt att behöva erkänna, men det tycks inte finnas något bra svar på den frågan. Men det kanske finns några delsvar. Ett sådant tar stöd i en numera övergiven uppfattning om världens beskaffenhet: föreställningen om mikrokosmos. I sin ursprungliga form lärde mikrokosmosläran (om jag inte tar fel) att människan är ett koncentrat av hela världsalltet. I människan fanns alla de element som bygger upp kosmos, mellan kosmos och människan fanns täta bindningar på grund av denna elementära frändskap. Läran gav upphov till mycken vidskepelse och allehanda misstag, som exempelvis astrologiska föutsägelser och lättvindiga slutsatser. I modifierad form kanske ändå mikrokosmos skulle kunna bilda utgångspunkten för ett slags disposition av historikerns material, så att något av alla underbara komplikationer finge komma till sin rätt i framställningen.
Man kunde alltså tänka sig att börja med någon liten händelse eller företeelse (ett julkalas, en banan) och utveckla en berättelse kring den på ett sådant sätt att man i en allt kraftfullare virvelrörelse drar in de små och småningom allt större sammanhang som det är möjligt att länka till den valda detaljen. För bananens del finns en utredning av den gamle Linnekännaren Arvid Uggla, men han hade inte ambitionen att genomföra studien enligt här framlagda förslag (Svenska Linnésällskapets årsskrift 1959). Men det är min övertygelse att det skulle vara möjligt att göra det. Till slut skulle i så fall bananen kunna inta en värdig plats även i makrokosmos. Självklart har författaren av en sådan studie inte fångat tillvarons hela rikedom. Men det skulle vara möjligt att ge något av denna rikedom vid handen (att suggerera den) genom att förmedla något av den hisnande upplevelse som förbindelsen mellan mikro- och makrokosmos borde ge upphov till hos varje någorlunda känslig läsare.
Ett gammalt men ännu inte helt övergivet kommunikationsmedel som järnvägståget skulle kanske kunna tjäna som förebild för en annan slags disposition. Under tågresan skymtar mer eller mindre ofta (beroende på hur livlig konversationen i kupén råkar bli) den brokiga trots att tåget hela tiden håller sig till Den Stora Linjen. Och vid de allt glesare stationerna kan det bli tid över för en rundblick. Så måste det naturligtvis också gå att skriva. En svensk idéhistoriker har utnyttjat helikoptern för att från hög höjd och med vid utblick sikta in sig på landningsplatsen intill en svensk prästgård på 1600-talet (Ronny Ambjörnsson, "Från slott till koja", 17 uppsatser i svensk idé- och lärdomshistoria, 1980). För att ligga i linje med här framförda tankegångar om plenitudo är det viktigt att helikoptern lyfter igen och med sitt nu berikade erfarenhetsinnehåll tar en överblick över landet på nytt.
Kanske kan de som ännu är unga i en snar framtid fånga mycket större stycken av verkligheten genom att utnyttja den så ryktbara cyberrymden, eller i varje fall rymden på datorskärmen. Där grasserar redan något som kallas "länkar" och som gör att man på diverse broar kan färdas från den ena informationen till den andra. Eftersom datorn tycks kunna göra oss oberoende av boksidans inskränkta geometri kan det väl tänkas att man kan göra framställningar i klot eller päronform som kan läsas från olika håll och tillåta oändliga kombinationer som ytterligare ger oss illusionen - en illusion som bär på mycken sanning - av att vistas hos en text som rymmer oändlighet. Personligen skulle jag dock ha svårt att avvara den lättburna, sladdlösa boken som inte behöver laddas upp, och dess doft av trycksvärta, eller den gulnande melankolin hos en gammal doktorsavhandling.
Men fångar fullheten och rikedomen gör man inte bara med hjälp av en disposition. Viktigare ändå är att ha adekvata redskap för fångsten, kanske det som våra teoretiker kallar "metod". Det som förvånar mig är att det tycks anses fint att bara konsekvent tillämpa en enda metod och inte hoppa mellan många. I det senare fallet är man "eklektiker", och det är inte bra för karriären vid elituniversiteten, åtminstone om teoretikerna får bestämma, vilket de förmodligen får i ökande utsträckning. Här kommer Feyerabend till min undsättning (han var vid det fina Berkeley men också vid ett litet lärdomssäte i sydtyskt land).
"Många människor", säger han, berättar historier med en poäng: journalister, skådespels och romanförfattare, mödrar, vetenskapsmän - nästan alla sagor har en poäng. Men filosofer, särskilt de med en rationalistisk övertygelse, kommer fram till poängen på ett mycket besynnerligt sätt. Deras historier är tätt hopknutna - de är knappast historier längre. De använder abstrakta och känslobefriade begrepp, och de gör det inte för att skärpa vår blick eller berika vår tillvaro, utan för att fösa in oss i trånga och mörka passager. Känslor, intryck, begär kan inträda i debatten bara efter att ha fångats som fjärilar, dödats och spänts upp på något filosofiskt bräde. Och härtill kommer att filosofer, särskilt rationalister, är intresserade av allmänna principer, inte av enskildheter. Med tanke att deras historier antingen blir tomma eller tyranniska; folk måste förvränga sina liv för att passa historierna."
Verk med titlar som "Linné och bananen" eller "När Tegnér var på julkalas" leder sällan till professur.
Och bra är väl det. En av vetenskapens viktigaste uppdrag är att röja i bråten. Vi skulle inte överleva länge som organismer, om vi inte utnyttjade alla tänkbara mekanismer, från de fem sinnena till ordningsstadgar för gaturenhållningen och upprättandet av naturlagar, i kampen för en dräglig och någorlunda överblickbar tillvaro.
Men om institutioner som vetenskapen har som främsta funktion att bringa ordning i kaos, vilket medges, måste vi också medge att något går förlorat i hanteringen. Den kontroversielle vetenskapsteoretikern Paul Feyerabend inleder sin senaste (och sista, ofullbordade och postumt utgivna) bok på följande sätt:
"Den värld vi bebor är överflödande rik bortom vår vildaste fantasi. Där finns träd, drömmar, soluppgångar; där finns åskväder, skuggor, floder; där finns krig, loppbett, kärlekshistorier; där finns människors, gudars, hela galaxers liv. Den enklaste mänskliga handling skiftar från den ena personen och det ena tillfället till nästa - hur skulle vi annars känna igen våra vänner bara på deras gång, hållning, röst och kunna ana deras skiftande humör? Snävt definierade ämnen, som parisisk teologi på 1200-talet eller medeltida umbrisk konst är fulla av fallgropar och överraskningar, som bevisar att det inte finns någon gräns för något fenomen, hur begränsat det än är." (Conquest of Abundance: A Tale of Abstraction versus the Richness of Being, 1999, s.3)
UNDERBARA MÅNGFALD
Hur nödvändigt det än är att sortera våra intryck, menar Feyerabend, skall vi vara klara över att abstraherande och generaliserande aktiviteter som exempelvis vetenskap, lägger en dödande hand över verklighetens rikedom. Han tycker på den grunden att vetenskapen är övermodig i sina anspråk på att stå för den "korrekta" tolkningen av verkligheten. Han skulle knappast hålla med Ranke om att historien handlar om "wie es eigentlich gewesen".
Ändå tycks humaniora kunna göra anspråk på att ta betydligt större hänsyn till tillvarons rikedom än de vetenskaper som har naturforskningen som mönster. Detta var ju temat för intensiva diskussioner vid 1900-talets början, då nykantianerna Windelband och Rickert utvecklade skillnaden mellan de huvudsakligen nomotetiska (lagefterforskande) naturvetenskaperna och de idiografiska humanistiska disciplinerna med deras strävan att beskriva det unika hos varje företeelse. Inte minst Rickert kände trycket från tillvarons överväldigande mångfald och sökte formulera strategier för hur ett vettigt urval skulle kunna äga rum. För vår egen Hans Larsson gav samma dilemma anledning till att omfatta mystiken, som enligt honom just ligger "i känslan av att livet är för rikt för att vi skulle kunna gripa allt" (Filosofiska uppsatser, Sthm 1924 s. 73, här efter G. Matti, Det intuitiva livet, Gidlunds 2000, s.153).
Men även dessa försök att ta hänsyn till den obegränsade mångfalden styrs av den naturliga längtan efter att fånga det väsentliga, att finna en kärna där allt onödigt är bortskalat. Om jag får tillåta mig en personlig värdering, får jag bekänna att jag med stigande ålder och senilitet gripits av kraften hos allt det som anses böra skalas bort. Det som gör världen så underbar och värd att vistas i till sista andetaget är inte minst denna rikedom hos dess beståndsdelar ner på dess obetydligaste flisa. Skall vi verkligen kasta bort detta? Linné och bananen gömmer på de mest intrikata och förunderliga relationer mellan människa och ting. Det olösta problem som en sådan attityd aktualiserar är: hur kan man förmedla denna detaljrikedom och fortfarande dels göra anspråk på att förmedla intressant kunskap, dels få papperet att räcka till?
Claes Ohlsons katalog i all ära, men det är väl något mer jag vill med mina historiska framställningar? Jag vill tydligen både svälja kanelbullen och ha den kvar. För att komma vidare - utan minsta hopp om att lösa problemet - finns det skäl att dels närmare begrunda denna verklighetens mångfald, dels iaktta några strategier som tidigare uttänkts i delvis andra problematiska sammanhang.
PLENITUDO
I mer retoriska stunder har jag i mina tankar benämnt mångfalden med det kanske pompösa namnet "plenitudo". Det ger mitt problem ett namn och det säger att den mångfald jag tar mina stapplande steg omkring är av ett specificerbart slag. För det är ju så att det inte bara finns oerhört mycket i denna värld, denna mångfald fyller också ut varje skrymsle, och tänker vi oss världen oändlig, så tycks den ändå på varje punkt vara fylld till brädden. Jag bekymrar mig då inte så mycket om tomrummets problem i världsrymden utan exemplifierar mitt konstaterande med att världen inte bara fylls av kroppsliga föremål utan också av sådana outtömliga ting som rörelser, relationer, föreställningar, minnen och ett oändligt antal kvaliteter.
Många känner till en bestämd användning av plenitudobegreppet, nämligen i
form av den "principle of plenitude" som Arthur Oncken Lovejoy beskrev i sitt inflytelserika arbete The Great Chain of Being (1936). Där får begreppet användning för en tanke som blev särskilt betydelsefull inom biologin: att varje företeelse, särskilt varje livsform, som är möjlig att föreställa sig (t.ex. av Gud) också existerar; "naturen gör inga språng", som ett gammalt talesätt lyder. I det här sammanhanget är plenitudoföreställningen nära förknippad med iden om en "naturens skala" och innebär då att varje pinne på stegen som reser sig från ofullkomlighet till fullkomning är befolkad med en varelse. Fast det möjligen inte ligger till riktigt på det sättet ur biologisk synpunkt, var dessa idéer utomordentligt fruktbara och möjliggjorde hela evolutionsläran. Min lösligare men möjligen mer obestridliga plenitudo kan vid sidan av detta verka närmast kontraproduktiv. Det hjälper ingen människa att tillvaron är bräddfylld när hon ändå bara kan ta åt sig bråkdelen av en bråkdel av alltet.
Vad skall vi då med plenitudo till? Det får erkännas att upplevelsen av denna rikedom smyger sig på snabbare än uppfattningen om hur den skall komma till nytta. Nu kan det hävdas, att upplevelsen i sig är livsbefrämjande och värd att hålla fast i huvud och hjärta. Och kan humaniora göra nytta på ett bättre sätt? Härtill kommer ett närmast pedagogiskt skäl: det är nyttigt att ständigt erinra sig att varje linje man följer genom ett historiskt förlopp eller ett idéhistoriskt tankemönster, i verkligheten (som jag tillåter mig tro existera) ständigt förgrenar sig, kausalt, argumentationsmässigt och kanske på oändligt många andra sätt och slingrar in sig i andra händelser och resonemang, liv och föremål.
DET LILLA - OCH STORA
Därför borde alla skrupler lämnas åt sidan, och författaren komma till skott. Det var just det. Hur åstadkommer man en historisk framställning som gör något slags rättvisa åt plenitudo utan att förirra sig i kuriosakabinettets labyrinter? Det är skamligt att behöva erkänna, men det tycks inte finnas något bra svar på den frågan. Men det kanske finns några delsvar. Ett sådant tar stöd i en numera övergiven uppfattning om världens beskaffenhet: föreställningen om mikrokosmos. I sin ursprungliga form lärde mikrokosmosläran (om jag inte tar fel) att människan är ett koncentrat av hela världsalltet. I människan fanns alla de element som bygger upp kosmos, mellan kosmos och människan fanns täta bindningar på grund av denna elementära frändskap. Läran gav upphov till mycken vidskepelse och allehanda misstag, som exempelvis astrologiska föutsägelser och lättvindiga slutsatser. I modifierad form kanske ändå mikrokosmos skulle kunna bilda utgångspunkten för ett slags disposition av historikerns material, så att något av alla underbara komplikationer finge komma till sin rätt i framställningen.
Man kunde alltså tänka sig att börja med någon liten händelse eller företeelse (ett julkalas, en banan) och utveckla en berättelse kring den på ett sådant sätt att man i en allt kraftfullare virvelrörelse drar in de små och småningom allt större sammanhang som det är möjligt att länka till den valda detaljen. För bananens del finns en utredning av den gamle Linnekännaren Arvid Uggla, men han hade inte ambitionen att genomföra studien enligt här framlagda förslag (Svenska Linnésällskapets årsskrift 1959). Men det är min övertygelse att det skulle vara möjligt att göra det. Till slut skulle i så fall bananen kunna inta en värdig plats även i makrokosmos. Självklart har författaren av en sådan studie inte fångat tillvarons hela rikedom. Men det skulle vara möjligt att ge något av denna rikedom vid handen (att suggerera den) genom att förmedla något av den hisnande upplevelse som förbindelsen mellan mikro- och makrokosmos borde ge upphov till hos varje någorlunda känslig läsare.
TANKENS BROAR
Ett gammalt men ännu inte helt övergivet kommunikationsmedel som järnvägståget skulle kanske kunna tjäna som förebild för en annan slags disposition. Under tågresan skymtar mer eller mindre ofta (beroende på hur livlig konversationen i kupén råkar bli) den brokiga trots att tåget hela tiden håller sig till Den Stora Linjen. Och vid de allt glesare stationerna kan det bli tid över för en rundblick. Så måste det naturligtvis också gå att skriva. En svensk idéhistoriker har utnyttjat helikoptern för att från hög höjd och med vid utblick sikta in sig på landningsplatsen intill en svensk prästgård på 1600-talet (Ronny Ambjörnsson, "Från slott till koja", 17 uppsatser i svensk idé- och lärdomshistoria, 1980). För att ligga i linje med här framförda tankegångar om plenitudo är det viktigt att helikoptern lyfter igen och med sitt nu berikade erfarenhetsinnehåll tar en överblick över landet på nytt.
Kanske kan de som ännu är unga i en snar framtid fånga mycket större stycken av verkligheten genom att utnyttja den så ryktbara cyberrymden, eller i varje fall rymden på datorskärmen. Där grasserar redan något som kallas "länkar" och som gör att man på diverse broar kan färdas från den ena informationen till den andra. Eftersom datorn tycks kunna göra oss oberoende av boksidans inskränkta geometri kan det väl tänkas att man kan göra framställningar i klot eller päronform som kan läsas från olika håll och tillåta oändliga kombinationer som ytterligare ger oss illusionen - en illusion som bär på mycken sanning - av att vistas hos en text som rymmer oändlighet. Personligen skulle jag dock ha svårt att avvara den lättburna, sladdlösa boken som inte behöver laddas upp, och dess doft av trycksvärta, eller den gulnande melankolin hos en gammal doktorsavhandling.
METOD I PRAXIS
Men fångar fullheten och rikedomen gör man inte bara med hjälp av en disposition. Viktigare ändå är att ha adekvata redskap för fångsten, kanske det som våra teoretiker kallar "metod". Det som förvånar mig är att det tycks anses fint att bara konsekvent tillämpa en enda metod och inte hoppa mellan många. I det senare fallet är man "eklektiker", och det är inte bra för karriären vid elituniversiteten, åtminstone om teoretikerna får bestämma, vilket de förmodligen får i ökande utsträckning. Här kommer Feyerabend till min undsättning (han var vid det fina Berkeley men också vid ett litet lärdomssäte i sydtyskt land).
"Många människor", säger han, berättar historier med en poäng: journalister, skådespels och romanförfattare, mödrar, vetenskapsmän - nästan alla sagor har en poäng. Men filosofer, särskilt de med en rationalistisk övertygelse, kommer fram till poängen på ett mycket besynnerligt sätt. Deras historier är tätt hopknutna - de är knappast historier längre. De använder abstrakta och känslobefriade begrepp, och de gör det inte för att skärpa vår blick eller berika vår tillvaro, utan för att fösa in oss i trånga och mörka passager. Känslor, intryck, begär kan inträda i debatten bara efter att ha fångats som fjärilar, dödats och spänts upp på något filosofiskt bräde. Och härtill kommer att filosofer, särskilt rationalister, är intresserade av allmänna principer, inte av enskildheter. Med tanke att deras historier antingen blir tomma eller tyranniska; folk måste förvränga sina liv för att passa historierna."
("Concluding Unphilosophical Conversation", Beyond Reason: Essays on the Philosophy of Paul Feyerabend, ed. by G. Munnvar, Dordrecht 1991 s. 494).
Feyerabend har blivit beryktad för sin på äldre dagar sentens "Anything goes". Men åtminstone på äldre dagar betydde detta uttalande för honom främst att den ofantligt mångfasetterade verkligheten måste beskrivas på ett oändligt antal sätt för att göras rättvisa. Han var inte emot vetenskaplig metod men han var emot anspråken att någon enda strängt definierad metod skulle kunna fånga verkligheten eller ens vetenskapen sådan den faktiskt bedrivs i laboratorier och bibliotek. Vill man vara en framgångsrik forskare måste man enligt Feyerabend ständigt överskrida de gränser som vetenskapsteoretikerna har satt upp för vad som får kallas god forskning. Varken Galileo eller Newton, Einstein eller Bohr forskade på det sätt som Popper och andra metodexperter kommit fram till som riktningsgivande för korrekt vetenskap. Såvitt jag kan se hade Feyerabend fullkomligt rätt på den punkten.
För mitt problems del innebär detta, att det är viktigt att vara öppen för många både kunskaps och uttrycksformer, om man tror att det är viktigt att beakta tillvarons rikedom och komplexitet. Den numera omskrivna "tysta kunskapen", uttryckt i bland annat handens intelligens och omsorgens inkännande, är användbara instrument för mitt syfte - kanske rentav en skvätt galenskap kan komma till användning i svåra fall. Skall mitt forskningsresultat besitta något slags trovärdighet, så måste det naturligtvis vara prövbart och diskuterbart inom en vid krets av andra forskare och intresserade. Detta är inte det stora problemet när det gäller att få ett grepp om plenitudo, att nå en samhörighet med tillvaron i dess fullhet.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979