Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Etnologi

Dikt eller verklighet


Etnologiska funderingar

Av Tordis Dahllöf, f 1928, etnolog, Centrum för mulitetnisk forskning, Uppsala universitet
Författaren Eyvind Johnson reflekterade många gånger över hur lika romanskaparens och historikerns uppgifter kunde vara. Men mellan dem fanns, menade han också, en väsentlig skillnad som han uttryckte så här: "författaren är nämligen oftast sin egen källa och hans fakta och resultat är starkare färgade, ja ibland grovt färglagda av hans egna livserfarenheter; han är, kort sagt, det instrument han beskriver. Hans analyser tillhör på det viset historiska romaner eller är en historielyrik som handlar om honom själv". Det är sådant som gör stor dikt. Men hur kan den hjälpa forskaren att bättre beskriva och förklara världen?
Edmund Leach påpekar i sin bok "Springer världen ifrån oss?" (1970), att om vi verkligen vill finna en väg ur vårt dilemma, då bör vi inleda en dialog med konstnärer och diktare snarare än med universitetsfolk. Jag anslöt mig till denna uppmaning och ville ge mig i kast med att påvisa fiktionens värde som empiriskt material för en etnolog och även för den vanlige läsaren. Mina strövtåg skänkte mycken kunskap och glädje. De mångkulturella mötena mellan människor idag har accentuerat behovet av äkta och fördjupad insikt från individerna själva och då kommer författaren till vår hjälp.

 

ATT BRUKA KUNSKAP


Medvetet undviker jag i denna artikel att slå fast teser och att gå i polemik med enskilda forskningsinriktningar eller forskare. I etnologins vida ämnesomfång tycks mig litterär empiri vara ytterst användbar. Som forskare strävar vi efter goda teorier, relevanta kunskaper och frågar oss fram via fältarbete, via läsning och med hjälp av kolleger. Författaren däremot skriver utifrån den samlade kunskap han eller hon besitter och allt faller på plats - rätt plats och i rätt sammanhang, d.v.s. i den komplexa verklighetsbild, som etnologen eftersträvar att nå. Eller för att citera den norske pedagogen Olav Sletta i en antologi om ‘Kommunikasjon som social og tverrkulturell kompetense´ (1995): "Laering om andre kulturer er ikke tilstrekkelig i sig selv. Det er fullt mulig å bli kjent med en kultur uten at denne kunskapen blir funksionell." Det funktionella kittet står oss däremot till buds i de litterära texterna. Med tillfredsställelse har jag också tagit till mig etnologen Ingvar Svanbergs ord i ett av sina senaste arbeten, Människor och växter (1998) om kopplingen mellan etnologi och naturvetenskap: "Här sker kanske den mest spännande utvecklingen för en etnolog, som företräder ett ämne, som i sig blir riktigt intressant först i tvärvetenskapliga sammanhang" (s. 11). Och, vill jag tillägga, även i litterära sammanhang.

 

TVÄRKULTURELL KUNSKAP


År 1985 skriver Björn Hettne i sin installationsföreläsning som professor i freds och konfliktforskning: "Komplexa sammanhang, som det här är fråga om kan belysas i en sinnrikt konstruerad romanväv. Men hur gör vi vetenskap av detta? I den mån det är möjligt att forska kring dessa frågor måste det ske på tvärvetenskaplig grund". Femton år senare gör Thomas Hammar samma uttalande i antologin Migration och mångfald (1999) och understryker kraftigt behovet av tvärvetenskap inte minst inom de multietniska ämnesområdena - och att denna tvärvetenskap skall anses vetenskapligt honett. Alltjämt gäller dock Thorilds ord: "Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större" och helst inom respektive ämnesområden.
 
Jag lyfter här ut Hettnes ord om tvärvetenskaplig grund och vill ersätta dem med orden tvärkulturell kunskap och instämmer i Lauri Honkos ord: "Kunskap behöver ej uppdelas som vetenskap. I en värld där enskilda discipliners liksom enskilda forskares välfärd inte kommer att väga så mycket, är perspektiven på en bättre integrerad kunskap en av de verkliga motivationsskapande krafterna" (1976).

Jag önskar ingalunda negligera forskningsaspekterna. Istället önskar jag fokusera mina tankar på det vanskliga ordet kunskap och speciellt ta fasta på den mänskliga - om man så vill - den etnologiska sidan av kunskapsinnehållet, som kringsluter människan som kulturell varelse och som vi har att förstå och hantera i mötena med andra människor. Det är just denna till synes diffusa kunskapssubstans, som vi läser om i litterära texter och kan lyfta fram. Här vill jag betona, att det inte är all sorts fiktionslitteratur, som jag som etnolog använder mig av, utan den variant av texter, prosa och poesi, där författaren är sin egen sagesman.

 

DUBBLA IDENTITETER


Arbetsfältet är inte nytt för mig, men är stort och tacksamt som etnologiskt underlag för tankar kring kulturspörsmål över gränser och kontinenter. Inte för att det råder brist på inhemskt material, utan för att betona likheterna i de globala olikheterna.
 
För några år sedan startade jag med att pröva min läsförmåga med litterära texter från filosofen Hans Larsson - en historisk text - och Upplandsskildraren Elsie Johansson - i en nutida, där etnologiska data var lätta att applicera och belysa. Elsie Johansson kom också att fungera som en informant jag kunde möta och diskutera mina synpunkter med, och hon kunde kommentera och argumentera med sin uttolkare. Vi uppträdde också gemensamt inför publik på seminarium, som kunde fråga oss båda, främst om min läsarroll var trovärdig. Jag kände mig bekräftad som god läsare och att jag som forskare inte utnyttjat hennes utsagor på ett otillbörligt sätt.
 
Som etnolog testades jag också av två chilenare, som vid läsningen av min Australien-studie Identitet och antipod (1985) fann den användbar i studiet av deras sydamerikanska bakgrund, vilket resulterade i att de översatte den till spanska. De intresserade sig bl.a. för mitt metodiska arbetssätt. Däremot tog det mig flera resor och mycken läsning innan jag vågade närma mig aborigenes-informanter för att få min läsning bedömd och få hjälp att gå vidare. Mötet avlöpte dock väl, jag kom ju trots allt från ett sameland!
 
Sedermera vidgade jag mina läsexempel över till utländska författare, som bekräftade - för mig - dokumentens giltighet att exponera kulturella möten, goda och onda, i en kontextuell form med ett ordval, som man inte finner i forskarrapporter. I fokus har stått den dubbla identitetens mänskligt svåra men mäktiga kulturkapacitet, där lojaliteten (-erna) mot den man var och den man blev, sätts på prov. Denna aspekt står i centrum i en artikel i antologin Migration och mångfald 1999, där jag främst använt mig av en text av en chilensksvensk informant (en blivande författare!), som beskrivit sin syn på svensken. Min sagesman önskar vara både chilenare och svensk. Just när den artikeln skrevs inflöt i Dagens Nyheter en krönika med titeln "Vikten av att vara en bastard" skriven av en socialantropolog i Stockholm, Paolo Favero. I krönikan skildrar han sin svensk-italienska kulturuppsättning och slutar med orden: "Jag vill leva ett liv, där jag är jag, och inte "svensken" eller "italienaren". "Jag vill leva utan att behöva känna mig som en halv. Jag vill leva som en hel. En hel bastard!" (16/12, 1998). Båda dessa män torde idag med tillfredställelse läsa Thomas Hylland Eriksens lilla pamflettbok Kulturterrorismen. En uppgörelse med tanken om kulturell renhet (1999).
 
I detta sammanhang vill jag tillägga att den dubbla identiteten inte bara är fokuserad på etniska möten, utan också är högst reell inom ett samhälle som det svenska. Våra stora 30-talsförfattare har om och om igen vittnat om de prövningar de utsattes för, när de flyttade från landsbygdsmiljö in till städerna. Dessa exempel borde rimligen få oss att känna igen de kulturmöten, som ägde rum i 90-talets Sverige. En färsk forskarbiografi, litteraturdocenten Birgitta Holms bok över Sara Lidman, vittnar om den bas för Lidmans författarskap som det innebar att flytta hem igen till sitt landskap och dess människor och inte minst till det språk, som också var hennes. Med romanen Tjärdalen besegrade Sara Lidman den svenska parnassen och det gör hon bl.a. genom att erkänna sin ursprungliga identitet.

 

SAMTALA MED TEXTER


Mitt bakomliggande skäl - eller inneslutna - är en personlig önskan att peka på och använda mig av kulturella kunskaper, som är essentiella inte bara för forskare utan för oss alla som samhällsmedborgare och individer, om man så åren har denna utomvetenskapliga insikt (eller åsikt) fått mig att bejaka de moderna hybridtexterna, där den som för pennan använder ordet jag och inte döljer sig bakom orden "man", "vi" eller forskarsamhällets tillfälliga preferenser. Personligen bejakar jag inte första person singularis för att betona forskarens utslagsgivande dominans, utan fast mer för att minimera utsagans betydelse till vad den är - en röst bland många andra. Det ger en större frihet i tänkandet och skrivandet, samtidigt som pronomenet jag understryker jagets roll som uttolkare, i mitt fall som läsare av en text som författaren är den främste informanten och kunskapsförmedlaren av.
 
Det finns ytterligare ett skäl för min preferens för litterära texter. Som etnolog tillhör ett av arbetsredskapen att man stundom agerar som fältobservatör och intervjuare. Den senare yrkesrollen kan kännas påträngande och svår att hantera - inte samtal i god mening. Den litterära texten däremot öppnar sig för mig utan att jag generar den intervjuade med min närvaro. Den friheten att välja empiriskt underlag och att egentligen underkommunicera den egna s.k. vetenskapliga kompetensen känns befriande. Författaren säger mer än vad en vanlig öga-mot-öga-informant säger, han/hon använder sig av kunskaper, som forskaren = utfrågaren inte känner till eller inte vågar spekulera kring. Det skall erkännas, att stundom känns det mödosamt, stundom tvivelaktigt, att söka pressa fram eller tolka människors uppfattningar om deras identitet och etnicitet. Till stor del är vi alla bärare av en "tyst identitet", som vi inte är medvetna om, men som stundom bryter fram, kanske överraskande även för oss själva. Även på denna punkt kommer den litterära texten till vår hjälp.
 
Bokläsning har för mig varit ett styrkebälte genom åren. Kanske är det tur, att jag inte läst litteraturvetenskap, vilket jag som gymnasist var övertygad om, att det skulle jag göra. Hade jag då strövat fritt i fiktionslitteraturen, som jag gör nu, tacksam över att etnologin som disciplin rymt så många världar och sanningar?

Det är inte den litterära textens estetiska kompetens jag granskar, inte dikten, romanen som finkulturellt fenomen utan komplexitet, som får enskilda data att fungera in situ. När detta väl är sagt, måste jag erkänna, att konstens gränsöverskridande kompetens att fånga subtila och djupa mänskliga reaktioner och relationer skänker ytterligare en dimension åt den verklighet jag är ute efter. Förmodligen är det min tidiga förankring vid Hans Larssons filosofi, som fått mig att ständigt söka helheten; intellektets, viljans och inte minst känslans sammansatta funktion. År 1991 när den sydafrikanska författarinnan Nadine Gordimer fick Nobelpriset påpekar hon, "att inga av mina faktabaserade skriverier kan bli lika sanna som min skönlitterära produktion. Kanske finns det inget annat sätt att nå fram till någon sorts förståelse än genom konsten".

 

GRÄNSLÖS GEMENSKAP


Det världsomspännande Nobelpriset i litteratur bygger bl.a. på den förutsättningen att författare världen över är jämbördiga i sina konstnärliga kompetenser. Kanske närmar de sig varandra djupast i de livsfrågor, som rör etniska fenomen? Att t.ex. ursprungsbefolkningar världen över känner gemenskap och stöttar varandra i kampen för värnandet av sina kulturella och mänskliga rättigheter, det är allmänt bekant. Och när en samisk konstnär, Nils-Aslak Valkaepää, i diktsamlingen "Vidderna inom mig" (1991) skriver:
 
"Och har du hört
hur moster Elle säger
inte kan väl samen något
Men bry dig inte om det
under femtio år
har hon fått höra det
Tänk istället på
vem som lärt henne detta,"
skriver han då inte om eller för dem alla?
 
Det vore för övrigt en vansklig men fascinerande uppgift att jämföra till exempel en samisk diktare och en aboriginsk i texter, där båda tolkar sina tankevärldar kring det som "ovanefter" är och om vidderna runt om och i dem, avslöjande de ursprungliga "songlines", som de bär inom sig och som de ser i naturen. Likheterna i de nordiska och antipodiska inre världarna är sannolikt mycket besläktade. (Ordet "songlines" torde för svenska lärare vara mest bekant via Bruce Chatwins bok Drömspår [1993], där denne söker följa aboriginernas uråldriga natur - och kulturarv i landskapet.)

 

LÄSAREN


Men! Verkligheten och sanningen om den finns inte bara i de främst konstnärliga texterna. Fiktionslitteraturen är ett brett fält knutet till respektive författares kulturella och sociala bakgrund, varför tid, rum och social miljö interagerar i den litterära texten med författare som "forskare". Triviallitteraturen äger sin sanning, sedd med en etnologs ögon, och att vi som läsare är en mångkulturell skara har litteraturforskaren Gunnar Hansson upplyst om. Nu är det främst den vanlige läsaren, som Gunnar Hansson varit intresserad av, och inte enbart den litterära expertisens uppfattningar. Kanske finner han också den etnologiska läsaren litet speciell, men det bjuder jag på.
 
Jag brukar textunderlaget som ett kulturellt dokument och vill i allra högsta grad undvika att missbruka författarens intentioner. Etnologerna Lena och Thomas Gerholm har diskuterat litteraturen och den litterära stilen i sin studie om forskarutbildningen vid Stockholms universitet, vari etnologin och antropologin ingår. "Med jämna mellanrum återkommer diskussioner om likheter och skillnader mellan etnologers och skönlitterära författares sätt att beskriva verkligheten. Tidigare har man ofta hävdat att det är teorin som utgör gränsmarkeringar mot litteratur och journalistik. Men den gränsen är numera inte lika skarp. Verkligheten anses inte längre lika lättillgänglig och varje beskrivning, även den litterära och journalistiska, innehåller förvisso en implicit teori", 1986 (s.148).

 

LITTERATURENS UNDER


Jag instämmer, men reserverar mig mot ordet teori i den sista meningen. Här vill jag istället citera sociologen Torgny Segerstedt i hans arbete Ordens makt - en studie i språkets psykologi. "Det i en dikt intressanta är det förhållandet att det ofta rör sig om ett glidande mellan olika språklager och olika konkreta situationer; det uppstår därför en blanding av situationer och av känslor. Denna blandning är något för dikten egenartat och skiljer diktens uttryck från det vetenskapliga språket" (1944, s.178).

Författarens kompetens har en annan dimension än den vetenskapliga teorin och vi gör rätt i att inte spela ut dessa kompetenser mot varandra, utan låta dem samverka och komplettera varandra. Det finns en samtidighet i fiktionslitteraturen, som ger den ett speciellt värde därigenom att kulturprocessens ständiga dynamik åskådliggörs, inte ett då - ett nu - ett sedan, utan ett vilande i det som var, riktande mot det som kommer och världens centrum finns överallt. Det centrala hos diktarna och hos deras diktade gestalter är, att deras budskap blir anammade hos läsare, om vilka de inget vet. Deras koder blir ändå rätt uppfattade och i detta ligger diktarens märkliga kompetens. Vi läser och tar till oss böcker av en Judith Wright i Australien, en Margaret Laurence i Canada, en Nardine Gordimer i Sydafrika, en Dea Trier Mörch i Danmark, en Tarje Vesaas i Norge...
 
"Då jag så ofta tar litteraturutläggningen till tjänst", skriver Hans Larsson, - "gör jag det inte som kritiker eller litteraturhistoriker utan för att få bättre tag på något filosofiskt motiv än man får i fackfilosofin. Inte för att popularisera motivet, utan tvärtom, för att göra det levande och självsett" (1944, s. 91-92). Med samma motivering använder jag litterära texter i mitt etnologiska arbete.

 

KVINNOR MÖTS


Efter att artikeln Dikt och verklighet skrivits ut och lagts åt sidan följde en treveckors arbetsvistelse i Chile. Den resan blev en stark upplevelse, men också en korrigering av min uppfattning om den litterära textens eminenta förmåga att få läsaren att förstå och tolka verkligheten.
 
Rent ut sagt: Jag drabbades av kulturell förvirring, kunde inte språket (spanskan), såg ett fantastiskt landskap, städer och människor, som jag inte kunde tolka. Den överraskande upptäckten var dessutom, att Pablo Nerudas stora diktcykel "Canto General" inte blev till hjälp för mig att förstå vad jag såg, något jag väntat mig. Har jag tidigare övervärderat den litterära textens förmåga att för mig se och förstå verkligheten och att öppna dörrarna in till den kulturella kärnan?
 
Jag tror trots allt inte det. Världen är stor och de smärre delar jag tagit mig in i via självsyn, etnologiskt relevant litteratur och litterär läsning har varit begränsade. Detta banala konstaterande hade säkerligen drabbat mig lika starkt i asiatiska och afrikanska länder. Vad jag emellertid kunde konstatera var, att Nerudas texter och dikter i hans hemland känts och upplevts som sanningsdokument. Han berättar själv i sina minnen om möten med arbetare, som tysta och med tårar i ögonen tackar för den diktläsning han givit dem.
 
En liten upprättelse i min värdering av litterära texter som realia upplevde jag emellertid i "mötena" med Gabriela Mistral. Hennes dikter har jag läst sedan 1945, det år som hon fick Nobelpriset. I dem fanns en mänsklig kompetens och en innerlighet, som inneslöt all världens människor. När jag i Chile stötte på hennes minnesmärken nere i Eldslandet och tummat på de 500 pesos-sedlar, som bar hennes porträtt, så kände jag mig "hemma".
 
I den vackra dikten "Att dricka" har hon i ett fåtal bilder lyckats fånga sin kulturella bakgrund, även den indianska, och i slutversen skriver hon:
 
Mor räckte i barndomshemmet
mig vatten med tålig hand.
Jag såg från en klunk till nästa
hennes blick över krukans rand.
Allt eftersom krukan sänktes, steg panna och ögonpar.
Mitt väsen har kvar denna vågdal,
hennes blick och min törst är kvar.
Det kallar jag evigheten, att allting är som det var.
 
Det är inte svårt för en läsare av Elsie Johanssons dikter att tvärs över jordklotet koppla de två kvinnornas diktning med varandra. Därmed får den uppländska författarinnan sista ordet, hon som skriver "Dikten det är jag lilla mamma / förstår du inte det?" och som i samma poem erkänner, att: "Det jag inte törs säga med vanliga pratord / det säger dikten åt mig."

Etnologen har inget att tillägga, bara att tacksamt ta emot författarens kompetens att avslöja vardagens verklighet i konstens dräkt. 

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!