Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Idé- och lärdomshistoria

I folkbildningens tjänst

Av Ingmar Lundkvist, f 1957, idé- och lärdomshistoriker, institutionen för Kulturvetenskaper, Lunds universitet
Det vilar något tröstlöst över skoldebatten. Det är som om vi glömt bort vad skolan egentligen är till för, vad dess civilisatoriska uppdrag är. Skolan och skolfolket måste förstås få pengar, makt och status. Men först bör vi vara överens om varför. En bra början är att reflektera över den nordiska folkbildningstraditionen. Den beundras av alla progressiva européer, men håller på att förfuskas här hemma.
Vårt lands fria och frivilliga folkbildningsarbete, en del av folkrörelserna och unikt till sin karaktär, kan beskrivas som ett led i ett ökat medborgerligt medvetande. Det fanns en annan sorts social ingenjörskonst än den teknokratiska variant som makarna Myrdal representerade. Den radikala folkbildningsrörelsen och dess förgrundsfigurer bör inte glömmas bort, när en gång bokslutet skall göras om vad som lade grunden till den svenska modellen. Det bildbara folket och det kulturdemokratiska folkhemmet framstår som nära förbundna med varandra. Brunnsviks folkhögskola, som blev något av en samlingspunkt för arbetarrörelsens bildningssträvanden, var med om att bidra till denna utveckling.
 
Under 1900-talets första årtionden genomfördes i vårt land en rad betydande reformer samtidigt som de stora folkrörelserna växte till en förut oanad styrka. Det var de stora reformrörelsernas tidsålder manifesterad i arbetarrörelsen, väckelse-, kvinno-, nykterhets- och folkbildningsrörelsen.
 
Deklarationer kungjordes om att man ville avskaffa alla klassfördomar och skapa bryggor över de klyftor som skilde olika samhällsklasser åt och göra folkets breda lager delaktiga av kulturvärdena. Folkbildningen blev en nationell angelägenhet. Genom att man lät sig exponeras för de kunskapsförmedlande och estetiska kulturformerna åstadkoms, föreställde man sig, en sorts själens förfining. Det var en formell och allmängiltig bildning, vilken uppövade kvalitéer som gjorde människan till människa och som kunde föras över till livets olika områden och därmed bidra till samhällets solida byggnad.
 
Inom Norden har det sedan länge funnits en gemensam kulturplattform där en stark folklighet har spelat en framträdande roll. Folkhögskolorna, med sina rötter i den danska grundtvigska traditionen, är ett av de äldsta och värdefullaste bidragen till vårt folkbildningsarbete och den första åtgärden till demokratins medborgerliga självuppfostran. N.F.S. Grundtvig (1783-1872) riktade sig mot den latiniserande skolans ytliga och torra lärdom, mot vilken han ställde "det levande ordet" och den kunskap som hade med människans eget liv att skaffa. Elitens skola och dess klassiska fostran hade enligt Grundtvig skapat en klyfta mellan eliten och folket. Att överbrygga den klyftan var den nya skolans uppgift. Folkhögskoleverksamheten i 1800-talets Danmark (den första folkhögskolan startades av Grundtvig 1844) hade ett starkt nationellt drag och dominerades länge av undervisning i det danska språket, nationell historia och nordisk mytologi. Tonvikt lades vid religiös väckelse och "hjärtats bildning".

 

FÖRNUFTETS SKOLA


De svenska folkhögskolorna fick avgjort en mera rationalistisk prägel än de danska, mera en "förståndets bildning". I Sverige studerade eleverna såväl samhällskunskap som kulturhistoria och naturvetenskap. Liberala krafter drev fram politiska reformer och de nya kommunallagarna 1862 och representationsformen 1865 ledde till att Sverige fick sina tre första folkhögskolor 1868, två i Skåne och en i Östergötland, varmed bondeklassens intressen tillgodosågs. Några decennier senare stod arbetarna på tur. Stockholms Arbetareinstitut, som uppfattades som en motsvarighet till landsbygdens folkhögskolor, blev redan under 1880-talet en signal till en intensifierad folkbildningsdebatt och till fortsatta initiativ i form av bland annat arbetarinstitut på andra orter, och kom också att tjäna som förebild för de norska arbejderakademierna och för de finländska medborgar- och arbetarinstituten. Hela folkhögskolan tog från sin tillkomst 1896 emot arbetarungdom i en ganska hög utsträckning. Och snart fick studiebegåvade personer från arbetarmiljö chansen att förkovra sig vid folkhögskolorna i Brunnsvik och Ålsta.

Vissa folkhögskolor kring sekelskiftet var i alldeles särskild mening "rörelseskolor" då de hade en bestämdare anknytning till någon folkrörelse. Det var skolor som ansågs förkroppsliga rörelsens levande anda befriad från trångsynthet och instängdhet. Åren omkring 1905 gick en kulturell väckelse över Dalarna. Hemslöjden fick en pånyttfödelse och bildningsintresset vaknade hos bygdernas folk, särskilt hos ungdomen. I en miljö med de stora ungdomsmötena, medelst den s.k. ungdomsrörelsen som saknade egentlig organisation och partitillhörighet, samlades tusentals personer för att lyssna till bildande föredrag i fredlig fosterländsk anda, samt med ambulerande folkhögskolekurser grundades 1906 Brunnsviks folkhögskola. Skolan blev ett särskilt synligt uttryck och som sådan ofta föremål för debatt, ömsom benämnd "rabulistskola", ömsom "Bergslagens Aten" eller "Mimers brunn". I denna artikel ligger tyngdpunkten på skolans första decennier.
 
Redan från starten stod Brunnsvik i en korseld från höger och vänster. Debatten kring skolan handlade i huvudsak om den hade rätt till statsanslag. Från högerhåll fanns farhågor om att Brunnsviks upplysningsarbete inte var obundet politiska dogmer och partier, utan en socialistisk folkhögskola där eleverna lärde sig politisk agitation. Misstänkta i de konservativa lägren var skolans bemärkta lärare socialisterna Karl-Erik Forsslund och Rickard Sandler samt vänsterliberalen Torsten Fogelqvist. Från vänsterhåll fanns önskemål om att göra Brunnsvik till en parti- och åsiktsskola som kunde inkorporeras i den politiska kampen. Brunnsviks egen linje var likafullt entydig: den skulle utgöra en oberoende bildningsanstalt, fri från politiska och religiösa doktriner.
 
Skolans första tid var en oavbruten strid för och emot dess existens. En fortvaro som möjliggjordes genom att den ena penningsumman och gåvan efter den andra anlände från organisationer och privatpersoner (däribland medlemmar av familjen Bonnier) - vilka motiven för de penningstarkas intressen än kunde vara. Högermisstankarna förstärktes av att skolan erhöll bidrag från socialdemokratiska och socialistiska fackföreningar och partikassor liksom ock flertalet av skolans elever och lärare tillhörde dessa organisationer. Redan våren 1907 begärde skolans styrelse ett statsanslag men fick avslag. De tidigare medlen från arbetarnas organisationer minskades avsevärt genom storstrejken 1909. Brunnsviks folkhögskola låg vid denna tid nära konkursens rand. Fem år i följd avslog regeringen ansökningarna innan skolan kom i åtnjutande av statsanslag från 1912. En smula ironiskt miste den omsusade skolan därigenom något av sin dragningskraft; på Brunnsvik talades det om "de fem feta åren för statsanslaget och de fem magra efteråt".

 

PIONJÄRTIDENS BRUNNSVIK


Brunnsviks folkhögskola, belägen i Dalarna nära Ludvika vid foten av en skogsås med vacker utsikt över sjön Väsman och över holmar och uddar och långa rader av böljande bergslagsåsar, var vid sekelskiftet tämligen isolerat, utan järnvägsstation och bussförbindelse och ganska långt till närmaste station. Pionjärtidens Brunnsvik, här generöst definierat 1906-18, var inget palats i en skön park utan en fattig skola i materiellt avseende. Lärarna levde liksom skolans elever i provisoriska nära nog hälsovådliga träbaracker. För belysningen ombesörjde fotogenlampor och för värmen kaminer; elektriskt ljus och värmeledning infördes först efter första världskriget.
 
En stor del av eleverna var runt trettio år. Huvudparten kom från arbetarmiljö med folkskolan som enda utbildning. Många var stipendiater. Kvinnorna var i klar minoritet. På Brunnsviks folkhögskola bodde välavlönade yrkesarbetare med en utstakad framtid i parti eller fackorganisationen. Merparten av eleverna var emellertid märkta av fattigdom, illa klädda, och ibland i dålig kondition på grund av umbäranden och långtidsarbetslöshet. Arbetarungdomar som inte haft råd till tåg eller bussbiljetter sågs anlända till Brunnsvik, ibland barfota, med slokhattar och vandringsstavar. Men så var man var där, och slöt upp bakom "den stora framrullande rörelsen" som man trodde omsider skulle förändra hela det svenska samhället. Till bildningssynens allmängods hörde att den litterate arbetaren, "den bildade arbetaren", bättre än sin illitterate broder kan främja arbetarrörelsens politiska mål. Arbetararungdomarna sjöng Brunnsvikssången med en elitistisk anstrykning därvidlag:

"Komma vi nu från städer grå, från stugor i skuggig dal, Stiga vi upp på höjden, sitta i högan sal."

Torsten Fogelqvist kritiserade filosofen Vitalis Norström, en av det svenska tiotalets mest inflytelserika debattörer, för att inte ha insett att arbetarna hade ett bildningsbehov. Mer än en gång, framhöll Fogelqvist, "har jag önskat professor Vitalis Norström ett halvårs tjänstgöring vid Brunnsviks folkhögskola. Jag är övertygad om, att denne den sociala frågans tvärsäkre diagnostiker skulle betydligt modifiera sitt omdöme om arbetarklassens gränslöst materialiserade livsbehov och känna sig icke så litet förbluffad inför den verklighet, som han så obesvärat uppritar och ibland så litet tycks känna till." Motsättningen mellan Fogelqvist och Norström kan ses som ett exempel på motsatsförhållandet mellan liberaler och konservativa. Liberalerna såg socialdemokratin som en möjlighet till ökat välstånd även på det andligt kulturella området, medan de konservativa betraktade arbetarrörelsen som en motståndare till kulturen och de högre värdena.

 

BRUNNSVIKSANDAN


Visst är att eleverna på Brunnsvik drevs av längtan till kunskap, fast beslutna att utnyttja tiden på skolan på bästa möjliga sätt. Men det kunde också bli för mycket av kunskapsvaran. Stämningen var inte alltid så jovialisk. Klagomål framfördes över trötthet, slitna nerver och oförmåga att smälta kunskapen; inte att undra på då lektionerna på Brunnsvik pågick från morgon till kväll. När studierna upplevdes som mindre angelägna gjorde man sig skyldiga till skolk, av och till för att plocka blåbär. Men någon skollivets kasernering eller sträng disciplinering var det de långa studiedagarna till trots inte fråga om. Det synes ha funnits något otvunget i relationen mellan lärare och elever. Man kan lägga märke till att arbetarungdomarna duade lärarna och att studierna bedrevs efter vars och ens individuella förutsättningar med beskedlig kunskapskontroll och inga slutbetyg. Måltiderna intog eleverna och lärarna vanligtvis tillsammans. Gemensamma samkväm anordnades. Någon gång varje vecka samlades i Folkets hus skolans lärare, vänner från trakten och somliga av eleverna - till vilka hörde författarna Dan Andersson, Ragnar Jändel, och Harry Blomberg och bjöd på stämningsfulla musik- och litteraturstunder. Nykterhet proklamerades å det bestämdaste, skålade gjorde man i mjölkbägare. Stundom tycks man ha haft behov av att uttrycka sig genom symbolhandlingar. Vid ett tillfälle när Ellen Key gästade Brunnsvik och det var dags att åka iväg, spände några av eleverna ifrån hästen och drog vagnen själva. Ungdomen i täten, drev på, väckte debatt.
 
Den kulturella ansvarskänslan på Brunnsviks folkhögskola har beskrivits som den s.k. "brunnsviksandan", delvis antar den mytens form. En anda som har sagts frambringa förvärvad kunskap i form av ett särskilt "andligt rörelsekapital" inkluderande känslan för de humanistiska och kulturella värdena, för tankens fria sökande och för kunskapens krav på objektivitet. Ett kapital avsett att produceras utan fasta bindningar till någon specifik idé eller politisk organisation. Skolan utgav en årsskrift, i ett skede också en kvartalsskrift. Vetande, handling och nytta hörde ihop och förhoppningarna om det andliga kapitalets avkastning blev nöjaktigt uppfyllda. På Brunnsvik tränade man sig för kommande sysselsättningar genom de fingerade sockenstämmor och riksdagsdebatter som ingick i kommunal och statskunskapen. Bildningen kom för en del att tjäna som en språngbräda för en politisk karriär. Brunnsvik utbildade riksdagsmän, kommunalmän, kooperatörer, tidningsmän och författare. Mellan 1906 och 1920 avslutade omkring 600 elever en vinterkurs vid skolan. Cirka 10 procent av dem gjorde betydande karriärer; de flesta som riksdagspolitiker och journalister. Dit hör kommunistledaren Karl Kilbom, SSU-ideologen Nils Karleby, August Sävström, andra kammarens talman, Axel Gjöres, statsråd och kooperatör, Karl Olsson, förlagschef. Många andra blev verksamma som folkbildare, kooperatörer och funktionärer på det lokala och kommunala planet.

 

FORSSLUND OCH BRUNNSVIKS INRIKTNING


Det skall erinras om såväl det radikala Brunnsvik som dess konservativa och traditionalistiska sidor. På skolan propagerade lärarna för en omgestaltning av samhället genom folkbildning och en radikal humanism, rösträtt och folknykterhet, samtidigt som man framhävde hembygd och jordbruk, hemslöjd och allmogekultur. Det gällde att rädda vissa livsformer, seder och traditionella stämningsvärden undan nivelleringens virvelström. Brunnsvik kan sägas vara en illustration till hur en tid som visste sig vara på väg in i ett nytt samhälle försökte hitta den nya tidens uttryckssätt samtidigt som man återvände till det ursprungliga, till det goda livet, till närkontakt med naturen, till de nationella myterna och gammal hedervärd kultur.

På Brunnsviks folkhögskola förenades man snarare av ett romantiskt förhållningssätt med dithörande självkaraktäristik än av någon gemensam politisk vision. Så började lärarna och eleverna dagen tillsammans, inte med en bön eller en psalmvers, utan med en unison hymn som tillägnades världsalltets oändlighet, naturens skönhet, framåtskridandets och utvecklingens lagar. Den första generationen på Brunnsvik kan ses som en tidig folklig miljörörelse. Här fanns en entusiasm för evolutionen, solen, stjärnor och stenar och ömhet mot barn och hundar, örter och kryp. På Brunnsvik förvrider man huvudet på unga och lovande krafter och lär dem "stirra på stjärnorna medan klassbröder svälta", löd en besk kommentar av agitatorn Hinke Bergegren. Den rumsliga aspekten bestyrks av att eleverna ofta förknippade sin brunnsviksvistelse med "det är rymd över Brunnsvik" och man återvänder gärna dit "för att få luft och ljus". I natursvärmeriet skymtar man en blandning av Darwin, Franciskus, Rousseau och en nationalromantik påminnande om den götiska kretsen vid 1800-talets början.

 

KARL-ERIK FORSLUND


Exponenten för denna tendens är i synnerhet Karl-Erik Forsslund, skolans grundare tillsammans med Uno Stadius och Gustaf Ankarcrona och dess föreståndare/rektor 1907-12. Det tidiga Brunnsvik kan inte förstås utan denne eldsjäl. Forsslund kan betecknas som en utopisk socialist med konservativa drag. Den socialism han företrädde hade inte mycket gemensamt med den moderna s.k. vetenskapliga, marxistiska socialismen. Han var en nationalromantisk diktare som tog avstånd från stadscivilisationens härdar av okultur och förorening av bygderna, dess förkonstling och onaturlighet än starkare än nittiotalisterna. Trots den påfallande svenskheten kan man i hans eklektiska idevärld spåra influenser hämtade från utlandet: från Nietzsches övermänniskoideal, Ernst Haeckels monistiska naturfilosofi, Arts and Craftsrörelsens hantverksideal, Pjotr Kropotkins jordbruksoptimism och Jack Londons evolutionistiskt färgade vild marksromantik. Brunnsvik såg aldrig något kooperativt kommunistiskt Utopia växa upp, det fanns faktiskt en seriös ambition i den riktningen. Forsslund hade nämligen planer på ett "enhetsrike" som ingått en försoning mellan kultur och natur och som skulle innefatta jordbruk, bildningsanstalter, stugor, täppor, ässjor, verkstäder, laboratorier, växthus, biologiska muséer och kyrka.
 
Forsslund låg bakom tillkomsten av Folkets hus i Ludvika och Brunnsvik; han bildade en nykterhetsloge och en förening för bibliotek och föreläsningar samt ett musikkapell i Ludvika; han föreläste om ämnen som "Myrornas liv" för fackföreningarna i Ludvika; han skrev ett gigantiskt bokverk, Med Dalälven från källorna till havet, ett arbete i 27 volymer. En av hans litterära skapelser, Storgården (1900), beredde honom en plats i svensk litteratur, men den var också en verklighet omsatt i brunnsvikspraktiken som erinrade om det gammeldags svenska gästfria hemmet med midsommarstång på gården, brasa på gjuten härd, knäbyxor, spelmanslåtar, knarrade golvtiljor, och ett naivt formalistiskt kamratskap med fasta handslag, okonstlat umgänge, öppen famn.
 
Forsslund, Sandler och Fogelqvist bidrog på olika sätt till att skapa Brunnsviksskolans traditioner. De var ingen torra, kammarlärda teoretiker utan praktiska uppfostrare, som kompletterade varandra. Inriktningen var kvalitativ, elitistisk kallas det för idag. Forsslund betonade framför allt de naturvetenskapliga ämnena (ett av hans projekt var att i folkbildande nit i sagoform beskriva de olika naturvetenskaperna), Sandler de samhällsvetenskapliga och Fogelqvist de humanistiska. Samarbetet mellan dem fungerade tillfredsställande, låt vara att det någon gång förekom skärmytslingar dem emellan beträffande fördelningen av ämnena och undervisningsutrymmet. Den naturvetenskapliga inriktningen dominerade under skolans begynnelseår då Forsslund var rektor. Sandler undervisade 1909 och framåt varigenom skolan fick en större medborgerligsocial profil. Genom Fogelqvists rektorskap 1912 skedde i sin tur en markant förändring till humanioras fördel. Väljer vi åren 1911-16 så vägde det i stort sett jämnt mellan de tre grupperingarna.
 

SKOLANS PROGRAM


I ett offentligt föredrag 1910 sammanfattade Fogelqvist Brunnsviks program så här: "att ge arbetarungdomen, vad folkskolan inte givit den och inte kunnat eller hunnit ge den: en orienterande överblick över samhällets verksamhetsområden, naturkrafterna och naturlagarna samt dessutom en utökning av färdigheterna att skriva, räkna, föra bok och sköta affärer, en kort historisk översikt över livs och samhällsåskådningarnas utveckling. Moraliskt sett kan detta program översättas så: historiskt sinne, relativitetskänsla, respekt för saklighet, förmåga av självkritik, vidgad synkrets och formell träning."

Ur industrialismen, mekaniseringen och den torftiga boendemiljön härleder Fogelqvist arbetarens brist på skönhets- och natursinne, bristen på historiskt sinne, på fosterlandskärlek och pietet för kulturarvet. Folkhögskolans uppgift blir därför att väcka och stärka hemkänslorna i allmänhet: i familjehemmet, folkhögskolehemmet samt det stora hemmet, nationen. Brunnsviks syfte är att vara en skola för livet.
 
Till lärarna hörde förutom ovan nämnda bl.a. Niklas Bergius, August Wigert, Yngve Hugo samt de andra hälfterna Fejan Forsslund, Alice Fogelqvist, Maja Sandler, Sigrid Hugo och Eva von Bahr-Bergius. Kvinnorna figurerade nästan uteslutande som slöjdlärarinnor. De reducerades till andrarangsfigurer och fick finna sig i att ta sig an uppgifter i förlängningen av den husliga rollen. I sammanhanget framstår Eva von Bahr som ett unikum. Hon kom från Uppsala 1914 och stannade på Brunnsvik till 1927 varvid hon undervisade i naturvetenskap och matematik, dessutom ledamot i skolans styrelse. Hon hade doktorerat och innehade en docentbefattning vid Uppsala universitet; sådant hörde inte till vanligheten för kvinnor vid den tiden.

 

NIKLAS BERGIUS


Gift med Eva von Bahr och tillika brunnsvikshistoriens mest mytomspunna figur är Niklas Bergius, lärare i kulturhistoria 1910-27 och tvivelsutan en originell gestalt i svensk folkbildning. Han hade studerat vid Uppsala universitet men aldrig tagit examen, men fick snart rykte om sig att vara en fint bildad och lärd humanist, specialist på kyrkofädena, de medeltida mystikerna och indisk religionsfilosofi. Själv drömde han om en syntes mellan Österlandet och Västerlandet, och framhärdade de humanistiska kulturvetenskapernas särställning i förhållande till naturvetenskapen. Han fick smeknamnet "den katolske Sokrates". Anställningen av en katolik som lärare på Brunnsvik, arbetarrörelsens folkhögskola, säger en del om den syn ledningen hade på humanistiska studier. Sokratiker var Bergius i sin uppfostringsmetod. Läraren skall inte utifrån prägla eller forma utan se till att krafterna inifrån kan komma till växt och mognad. Han förefaller också ha vägletts av Hans Larssons bildningsval språk: "Icke allt, men det hela - i delen."

 

SANDLER OCH MEDBORGARBILDNINGEN


Rickard Sandler, son till föreståndaren för Hola folkhögskola Johan Sandler, hade växt upp i en kulturradikal miljö. Innan han blev lärare och bosatt på Brunnsvik 1909 hade han undervisat vid Hola. Brunnsviksvistelserna som lärare i nationalekonomi, geografi och statistik blev inte alltid så långa, tjänstledigheten för politiska uppdrag tog allt större del. Sandler var den ledande bildningsideologen inom socialdemokratin under den här perioden. Arbetarnas riksförbund, eller som det snart kallades Arbetarnas bildningsförbund, ABF, konstituerades på Brunnsvik 1912 på hans initiativ. Socialdemokratin är inte enbart en ekonomisk rörelse i proletariatets intresse, fastslog Sandler, den är också en "kulturrörelse" i hela mänsklighetens intresse.
 
Den arbetarhögskola som Sandler hade föreställt sig skulle ha en helt annan uppgift i arbetarrörelsen än Brunnsviks folkhögskola. Brunnsvik borde stå utanför all socialistisk agitation och blott ha som mål att väcka arbetarnas intresse för bildningsarbete och utveckla deras elementära bildning. Folkhögskolan var en förutsättning för den kommande arbetarhögskolan som skulle inriktas på fackbildning och bli en överbyggnad på folkhögskolan, och därmed utgöra arbetarrörelsens blivande elit. Det har spekulerats i om Sandlers försiktighet på denna punkt hade något att göra med Forsslunds och Fogelqvists närvaro på Brunnsvik. Det kan mycket väl vara så. Ända är det oomtvistligt att han förde in sitt bildningsideal i undervisningen på Brunnsvik.
 
Sandler företrädde det medborgerliga bildningsidealet med rötter i upplysningen och som återfanns i 1880-talets upplysningsrörelse. I dennes medborgerliga bildningsideal står samhälls och naturvetenskaperna i förgrunden med markering på det politiska och sociala livets praktik, professionalisering och specialisering. Det är i väsentlig grad fråga om ett yrkeslivsinriktat instrumentalistiskt bildningsideal i samklang med det nya organisations och funktionärssamhällets behov anpassat till urbanisering och industrialisering. Bildningsmålen är därvid klart uttalade och har på sätt och vis ett slut.
 
Enligt Sandler borde folkbildningens allmänna mål vara praktiska färdigheter, medborgerliga kunskaper samt en vid allmänbildning. Bildningens mål är att göra arbetarna till "medborgare". Det är uppenbart att de humanistiska kunskaperna kommer i andra hand; kunskapens och bildningens karaktär av att ge sammanhang och vara ett egenvärde för människan får stryka på foten. Bildning ses i ett kompetens- och effektivitetsperspektiv. Människor skall uppmuntras att på ett systematiskt sätt tillägna sig de nyttiga och specialiserade färdigheter som är nödvändiga för att kunna verka i ett modernt demokratiskt samhälle. Men för att bli en god samhällsmedlem, måste man samtidigt vara en personligt utvecklad människa. I någon mån framhöll Sandler de humanistiska ämnenas betydelse för att vidga horisonten, odla känslolivet, motverka trångsyn, och poängterade även han väckandet av hemkänslorna och natursinnet. Bildningsarbetet kunde i den bemärkelsen förliknas vid en resa som får oss att se vår egen verklighet med nya ögon.
 
Sandlers föreläsningar på Brunnsvik utmärktes av vetenskaplighet och objektivitet. Han imponerade genom sina kunskaper och sina formfulländade föredrag, medan andra elever betraktade hans undervisning som kyligt objektiv. I linje med positivismens metod försökte han skilja fakta från åsikter. Samtidigt tillbakavisade han kravet på objektivitet i undervisningen i så måtto att läraren inte får degraderas till en grammofon eller en opersonlig uppslagsbok. Å andra sidan fick läraren inte framställa sina egna åsikter som de "rätta", de definitiva och slutgiltiga. Sandler fäste större vikt vid systematiserandet av kunskap än de andra lärarna och ägnade sig inte bara åt att lära ut, utan också att kontrollera att det lärdes in. Ett remarkabelt inslag framträdde i hans pedagogik: han lärde eleverna att gå på ett vetenskapligt sätt! Ett sätt att rationalisera arbetsprocessen.

 

FOGELQVIST OCH PERSONLIGHETSBILDNINGEN


Folkbildningsarbetet hade enligt Torsten Fogelqvist en kolossal betydelse i en demokratisk stat, ja demokrati var nära nog liktydigt med den fria folk och åsiktsbildningen. En demokrati utan ett fördjupat bildningsintresse är ingen demokrati alls. Fogelqvist hade axlat ordförandeskapet i den radikala studentföreningen Verdandi innan han blev ordinarie lärare på Brunnsvik 1908, rektor där 1912-18 och undervisade i kulturhistoria, samhällslära, språkhistoria och litteraturhistoria. Därtill under några av sina år vid Brunnsvik verksam som Ludvika sockens kommunalordförande.

Utbildning för Fogelqvist gällde i första hand vissa fack och specialkunskaper av övervägande praktisk och ekonomisk natur, medan bildning i första hand syftar till översiktskunskap, allmänåskådning och personlighetsdaning med försök till att se sammanhang och helhet. En yrkesskolas program och torftiga "ohistoriska förnuftskultur" hade inte inom folkhögskolorna att göra, menade han. Man får inte bara stanna vid fackkunskaper, även om de kanske är nog för yrkesmannen. Folkhögskolans uppgift är att fostra och andligt odla medborgaren, den utvecklingstänkande människan. Det av Henrik Ibsen formulerade mottot att "Folket är det råstoff, som folket skall göra folk av" betydde demokrati, inte demagogi.
 
Undervisningen får inte vara helt opartisk och kan inte vara det om läraren skall kunna lägga in något av sin personlighet i undervisningen och levandegöra kunskapsstoffet, framhöll Fogelqvist. Harry Blomberg, som kom till Brunnsvik hösten 1916, beskriver sin lärare på följande sätt: "När han stod i katedern, vände han sig hit och dit, lät blickarna svepa över golv och väggar och grävde under tiden i högra västfickan med pekfingret och tummen. Han talade lätt och fångade från första ögonblicket vår uppmärksamhet. Detta gällde nog i all synnerhet dem av oss, som voro lyhörda för språkets skönhet, med andra ord: skaldefröna. Vi tjusades av hans stil, som även under lektionerna gärna fick något av stormaktstidens och Gustav Vasa-brevens mustiga pompa." På den tiden, i en tradition av vältalighet och retorik, var föreläsarna, i vilket sammanhang det än gällde, mer än förmedlare av fakta. Man hade även ett personligt framträdande.

 

BILDNINGSIDEAL


Fogelqvist var i sin bildningssyn influerad av Ellen Key och Hans Larsson. Han representerade ett historiskt, estetiskt, personlighetsinriktat bildningsideal och betonade vikten av självbildning. Genom Fogelqvists hela publicistiska verksamhet går som en röd tråd "personlighetsprincipen". Det var de enskilda individerna som skulle "höjas", inte klassen. Människobilden är sålunda individualistiskt präglad, premierar förnuft framför känsla, reflektion framför spontanitet. Idealet är att ständigt och ihärdigt söka kunskaper och insikter. Bildningen är en process, den har inget slut. "Alltid sökare, aldrig färdiga!" utropade han patetiskt i ett skoltal vid en årsavslutning. Från de "sökande" människorna stammar, fick brunnsvikseleverna veta, "alla kulturframsteg, alla upptäckter, all fri forskning, alla vida vyer, all humanitet och tolerans". De "sovande" människorna är inte alldeles hopplösa eftersom de kan väckas genom folkbildning. Att däremot söka skapa "färdiga" människor med "världsbilden fix i sin kamera" är ett dogmatiskt och kulturfientligt folkbildningsideal för dem som "offrat människan på partibekännelsens altare", dvs. de attityder som uppstod ur ett oreflekterat klassmedvetande. Sakliga diskussioner, befriade från ensidig politisering, är ett medel att klargöra ståndpunkterna. Klasshat och intolerans skall överbryggas genom förnuftiga resonemang.
 
Viktigare än att ha ett stort vetande är emellertid att vara underkunnig om det egna subjektets förhållande till kunskapen, att besitta en medvetenhet om kunskapens natur och användning. Bildningen blir därför mer av en attityd än en viss kunskapsmängd. Särskilt betonar Fogelqvist historiemedvetandet som en identitetsskapande kraft och viljan att tränga in i ett grandiost västerländskt och nationellt kulturarv. Humanistiska studier har ett egenvärde, de bibringar insikter som är unika och värdefulla i sig själva, gör horisonten vidare och omdömet fördomsfriare, alstrar en kritisk hållning och, framför allt, de humanistiska ämnena behövs för att försvara våra djupast liggande kulturella värden. Men om Fogelqvist i sin estetiska attityd reagerade mot att ensidigt ställa bildningen i nyttans tjänst, så kunde han också vända sig eftertryckligt mot all slags bildning som endast är en lyxvara och inte realiseras i personliga och sociala strävanden.
 
Mindre vikt fäste Fogelqvist vid individers ekonomiska situation och samhällets borgerliga maktstruktur. Synen på frihet gällde "andens frihet", inte materiell frihet. Det som i främsta rummet skall frigöras är människan och det mänskliga. Materiella förutsättningar och utilitaristiska lösningar skapar förvisso en god grogrund för ett behagligt liv, men utvecklingen i materiell, ekonomisk och teknisk riktning är ingen garanti för andliga civilisatoriska värden. Faran ligger i om kulturens mål görs materiellt, blir mål och inte medel. Det är ett misstag att tro att makt, pengar, specialisering och yttre inflytande är allt. Det gäller i första hand att skapa ett mera frimodigt, reflekterande och mänskligt släkte med mera förnuft och skönhetssinne, mera dygd och måttfullhet, pietet och ansvar; häri ligger också samhällsnyttan.

 

ETT MERA POLITISKT BRUNNSVIK


När Fogelqvist avgick som rektor och föreståndare 1918 trädde Sigfrid Gunnäs till. Likaså Gunnäs omfattade humanistiska utgångspunkter; huvudintresset var konsthistoria och han skrev vetenskapliga arbeten om Sveriges kyrkor. Vid vinterkursens inledning storstrejkåret 1909 hade brunnsvikseleverna vägrat att sjunga "Du gamla, du fria" och istället oppositionellt stämt upp i Internationalens "Upp trälar uti alla stater". Under 1910-talet stödde inte så få elever tidskriften Stormklockan och tillhörde den mera radikala gruppen inom socialdemokratin. Ryska revolutionen, bolsjevismen och kommunismens framskjutna positioner gick inte heller Brunnsvik oberört ifrån. Skolan blev såtillvida efterhand alltmer politisk. Sigfrid Gunnäs´ inriktning till trots fick de vänstersocialistiska åsikterna rejält fäste. Som illustration kan nämnas en studiecirkel från 1921, där man läste om antikens slaveri, Platons dialog Staten, samt skrifter av marxisten Karl Kautsky och anarkisten Kropotkin.

Efter att tidigare ha varit jämnstarka kom den positivistiska Sandlertraditionen under 20-talet att börja dominera över den mer lekfulla identitetsskapande Fogelqvisttraditionen, vilket hänger samman med att undervisningen blev alltmer samhälls- socialorienterad och politiserad i en tid då arbetarrörelsen var på stark frammarsch. Nu utvecklades en tredje brunnsvikstradition, knuten framför allt till Yngve Hugo, rektor och föreståndare 1926, lärare på Brunnsvik sedan 1910 och som övertagit Forsslunds undervisning i naturvetenskap. Fogelqvisttraditionen tenderade att försvinna. Andra kunskapsideal trädde fram som hävdade nyttoaspekter och effektivitet, politisk bildning och färdigpakterade specialkurser i syfte att höja undervisningens status.
 
Fogelqvisttraditionen skulle dock senare få en renässans. Genom Alf Ahlbergs entré på Brunnsvik och efter att där ha befäst sin pedagogiska ställning, återknöt Ahlberg till den kulturhistoriska och estetiska orienteringen. Ahlberg blev rektor/föreståndare 1932 (efterträdde Yngve Hugo) och innehade den posten ända fram till 1959 då han hade passerat pensionsåldern. Med sin breda humanistiska och filosofiska skolning deltog han engagerat i kulturdebatten. Kulturhistoria, filosofi, psykologi och litteratur blev hans områden, någon administratör var han inte. Som borgerlig intellektuell är Ahlberg svår att politiskt placera, låt vara övertygad antikommunist och antinazist. I sin humanism och kristna religiositet framhöll han ideala värden som sanning, rätt och godhet och att det fanns en verklighet som "icke är av denna världen". I debatten intog han positioner som avvek från de socialdemokratiska spåren, men var trogen den socialdemokratiska rörelsen och polemiserade aldrig uttryckligt mot arbetarrörelsens politiska, ekonomiska och sociala program. Att hans ställning som rektor på Brunnsvik inte på allvar sattes i fråga torde ha berott därpå.

De mera folkhemsinriktade socialdemokratiska eleverna vållade Ahlberg inget besvär. Svårare var det med kommunisterna. Vid ett undervisningstillfälle 1928 satte Ahlberg ett stort frågetecken för Lenins lärosatser. Den kommunistiska gruppen, ett tjugotal elever, lämnade då undervisningslokalen i protest; man hade minsann inte kommit för att lyssna till "borgerliga lögner"! Politiskt mer dämpat blev Brunnsvik på trettiotalet.
 
På 20- och 30-talen gavs Oswald Spenglers ödesmättade budskap spridning runt om i världen. Många trodde sig ana västerlandets undergång. Demokratin, kulturen, konsten, vetenskapen och religionen ansågs vara i fara. Alltså blev det viktigt att peka ut de krafter som hotade samhället och kulturen. Människan kan, menade Ahlberg och andra folkbildare med honom, skapa ordning i en värld av kaos genom vett och hyfsning, och därmed betvinga de spöklika makterna, vare sig det handlade om den av naturvetenskapen och tekniken vållade människans alienation och livets mekanisering, den månghövdade massans yttringar, fascismen, bolsjevismen eller nazismen. Sannerligen i det bistra samhällsklimatet stod folkbildargardet inför en stor utmaning.

 

NYTTA OCH EGENVÄRDE


Ahlberg blev, noterar Kjell Krantz, Ahlbergs biograf, "alltmer isolerad och alltmer otidsenlig i det svenska organisations och förhandlingssamhälle, där sådana kvaliteter som livsåskådning och personlig moral efter hand får träda tillbaka till förmån för praktiska och ideologiska hänsyn". Kanske kan man säga att med Ahlbergs exit på Brunnsvik 1959 gick en gammal svensk folkbildningstradition i graven. Och efter honom blev det trängre för de humanistiska ämnena på Brunnsvik. Under 60- och 70-talen genomgick skolan snabba förändringar både ifråga om ämnena och pedagogiken, dessutom elevmässigt. En kommersialiserad kultur i form av massmedia, en ny konkurrenssituation, en mer praktisk inriktning och efterfrågan ute i samhället, förändrade förutsättningarna. På samma gång skedde en omvärdering av det gamla folkbildningsbegreppet. På Brunnsvik skulle man nu utbildas snarare än att bildas. Vid tiden före första världskriget hade orden "bildning" och "utbildning" i folkbildningssammanhanget setts som liktydiga; ordet utbildning förekom då sällan.
 
Brunnsvik kan sägas vara en mikrokosmos av en mera övergripande utvecklingslinje, som tog sin början efter andra världskriget då utbildningsbegreppet började fokuseras. Från fria studiecirklar och högskolekurser gick man till organisationsutbildning och uppdragsutbildningar. Inom den svenska folkbildningstraditionen har nyttoinriktningen och utbildning avsedda för visst ändamål dominerat utvecklingen, även om iden om självbildning och tanken om bildning som egenvärde funnits där hela tiden. Å ena sidan krav på effektivitet, marknadsanpassning och statlig styrning, å andra sidan mänsklig växt och utveckling på egna villkor.
 
Under 1900-talets första hälft fanns det ett allmänt omfattat bildningsbegrepp sammansatt av såväl humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap, om så tyngdpunkten kunde variera dem emellan. Då talade man om olika typer av bildningsideal: estetisk bildning, medborgerlig bildning, nyhumanistisk bildning, personlighetsbildning, etisk bildning, nationell bildning, logisk bildning, religiös bildning, formell och reell bildning. Idag existerar det inte längre något bildningsideal, med desorientering som följd, till exempel när det gäller vad som är kärnan i undervisningen. Särskilt de humanistiska ämnena har haft svårt att motivera sin omedelbara nytta. Humanistisk kunskap kan inte och har aldrig kunnat investeras i skyndsamt vinstgivande projekt. Snabbt levererade kvantifierbara resultat med omedelbar relevans för det omgivande samhället uppmuntras framför mer långsiktiga projekt.

 

SAMHÄLLSSKOLAN


Hur argumentera för humanioras nyttighet i postmodernismens era med en delvis annan värdegrund och ett annat kulturbegrepp än under folkbildningens guldålder? I somliga fall, glädjande nog skulle jag vilja säga, faktiskt ganska likt de klassiska folkbildarna. Så framhåller denna tidskrifts redaktör Martin Kylhammar den humanistiska traditionens "existentiella nytta", när så individen förmår assimilera och integrera kulturarvet, vilket ökar utrymmet för kulturens och samhällets självreflexion kring kvalitativa, normativa och andliga aspekter. Pedagogikens nytta, såsom betonats av den politiske idéhistorikern Rune Slagstad, är normativ och arbetar med flera dimensioner samtidigt; den vinnlägger sig om etiska, estetiska, historiska och vetenskapsteoretiska aspekter. Lärarna måste återigen bli ett avantgarde! Kylhammar menar att våra teknokratiska sociala ingenjörer alltför länge har haft problemformuleringsinitiativet, och att folkbildarstaten med sin förening av demokrati och upplysning därför ånyo måste vitaliseras. Slagstad argumenterar på ett likartat sätt, med grundval i den norska folkbildningstraditionen, för att den politiska demokratin i folkbildaren Erling Kristviks tappning borde vara en "folkhögskola för nationen". Härvid är det inte långt till folkbildaren Oscar Olssons framtidsblick om det goda samhället som en stor studiecirkel. Det vilar en stark tilltro till läsning, studier och lärarengagemang bakom sådana visioner. Världen kan bli bättre om vi bara slår oss ner och tillsammans resonerar igenom det hela, lugnt och sansat, och sedan vidtar de åtgärder som vi kommit fram till. Det handlar om en demokratisk konsensussökande tankegång som vill ta ansvar även för framtiden och stärka värdegemenskapen i det pluralistiska samhället. Lite präktig, men, ändå, en utopi med mänskligt ansikte.
 
Det är inte lätt att säga vad som är det utmärkande för folkbildningen jämfört med andra utbildningsformer, särskilt som innehållet naturligtvis skiftat under tidens gång, även om folkbildande verksamhet allmänt kan sägas avgränsas gentemot dels akademisk specialisering, dels yrkesutbildning. Men med pionjärtidens Brunnsvik och många andra samtida folkbildningsinstitutioner som utgångspunkt blir svaret: personlighetsdaningen. Personlighetsutvecklingen är också ett inslag hos den judiske humanisten Martin Buber. Enligt Buber är världen tudelad i en Du- och en Det-värld. Det-världen är vad Buber kallar för "de transitiva verbens rike", där orden, språket, direkt är förbundet med resultatet eller föremålet för en verksamhet. Du-världen är inte relaterad till ting, den utgörs av mänskliga relationer och kommunikation. Människan måste ta del av Det-världens nyttighet, produktion och konsumtion. Det är vi beroende av för att kunna leva. Men den som endast inrättar sig i Det-världen kan inte utveckla sin mänsklighet.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!