- Startsida
- Tvärsnitt nr 3-4 2011
- Tvärsnitt nr 2:2011
- Tvärsnitt nr 1: 2011
- Tvärsnitt nr 4: 2010
- Tvärsnitt nr 3 2010
- Tvärsnitt nr 2 2010
- Tvärsnitt nr 1 2010
- Tvärsnitt nr 4 2009
- Tvärsnitt nr 3:2009
- Tvärsnitt nr 2: 2009
- Tvärsnitt nr 1: 2009
- Tvärsnitt nr 4:2008
- Tvärsnitt nr 3:2008
- Tvärsnitt nr 2:2008
- Tvärsnitt nr 1:2008
- Tvärsnitt nr 4:2007
- Tvärsnitt nr 3:2007
- Tvärsnitt nr 2:2007
- Tvärsnitt nr 1:2007
- Tvärsnitt nr 4:2006
- Tvärsnitt nr 3:2006
- Tvärsnitt nr 2:2006
- Tvärsnitt nr 1:2006
- Arkiv
Prenumeration
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Tema barn
Kalle Anka
en progressiv barnuppfostrare
Av Anne-Li Lindgren, f 1965, forskarassistent, Tema Barn, Linköpings universitet
Carl Barks är död. Han var den legendariske, mest geniale av Disneys tecknare och kreatörer. En av hans mest lästa berättelser blir här föremål för överraskande analys. För vad är Kalle djupast sedd? Ja, vad som än tänktes om det under 1970-talet, är och förblir han sinnebilden av den progressive barnpedagogen.
Skräpkultur åt barnen (1968) påtalar Gunilla Ambjörnsson det faktum att Kalle Anka och andra serietidningar har en dominerande ställning jämfört med barnböcker. I en annan bok, Barnen, kulturen och samhället (1979), slås fast att oavsett om barnen bor i villa, radhus eller hyreshus så läser de Kalle Anka. Sådana fakta skulle ju kunna användas som exempel på hur en kulturell produkt överbryggar sociala skillnader och skapar en gemensam plattform att utgå ifrån; argument som användes om de utbildningsprogram som vid samma tid producerades efter statliga direktiv. Men naturligtvis togs Kalle Anka som intäkt för något helt annat. Att en kommersiellt producerad utländsk produkt fått en sådan spridning i Sverige var en allvarlig varning. Tidningen användes som exempel på att nivån på barnkulturen var alltför låg.
Den hotfulla tonen förstärktes när författarna sedan beskrev just barnen som en exceptionellt öppen och mottaglig publik. Men detta var också ett argument som skulle visa att det var viktigt att investera i barnkulturen, eftersom den kunde, om den användes på rätt sätt, involvera barnen i önskvärda samhällsförändringar.
I en rapport från Nordiska Kulturkommissionen, Kultur för barn (1972), som var ett direkt resultat av ett projekt som initierats med utgångspunkt från Gunilla Ambjörnssons bok, formulerades detta tydligare: "Det är svårt att förändra vuxna människor, däremot kan man försöka ge barn möjlighet att utvecklas på annat sätt." Under decenniet blev sedan Kalle Anka föremål för tre uppsatser och samtliga tog fasta på de värderingar tidningen förmedlade.
I en debattbok som den statligt finansierade enheten för utbildningsprogram, TRU (Television och radio i utbildningen), gav ut år 1976, ställer en producent frågan vad barnen gör när de är hemma. Hon ger själv svaret:
Vad gör de? Leker? Men drygt hälften har inte ens någon lekkamrat under den här tiden. Läser? Antagligen, i några av de 100 000 serietidningar som säljs varje dag. Och troligen minst en Kalle Anka, eftersom var fjärde serietidning i det här landet är just en sådan. När barnprogrammen börjar, vid femtiden, hittar vi de flesta barn, 70-80%, framför tv:n. Ensamma. Vad gör föräldrarna? Handlar, lagar mat, tvättar, städar... säkert är att de inte tittar på barnprogrammen tillsammans med ungarna, om de inte tillhör en minoritet på 5-10%. [Kultur för barn - vad är det? (1976, 1977) s 27]
Exemplet ger inte en särskilt positiv bild av barns hemmiljö. Barn saknar lekkamrater, de får läsa massproducerade serier, de får sitta ensamma framför teven. Föräldrarna sköter i och för sig om hemmen, men inte barnen som finns där. Och det är Kalle Anka som används för att illustrera och levandegöra det dåliga tillståndet. Vad var då idealet - hur skulle föräldrar fostra sina barn?
I en föräldrautbildningsserie som TRU producerade i början av decenniet blev det tydligt vad som var ett idealt föräldraskap. Förutom omsorg och trygghet skulle barnen stimuleras så att de kunde ta till vara sin utvecklingspotential. Lek och begreppsträning var centralt för att "uppmuntra barns nyfikenhet, vetgirighet och kreativitet". Samma idéer genom syrade 1968 års Barnstugeutredning som blev klar år 1972. Med metoder hämtade från matematik och naturvetenskap skulle barnen på ett aktivt sätt utforska och skaffa kunskap om sin omgivning. De teveprogram TRU producerade skulle både befästa att detta var viktiga ingredienser i barnuppfostran och vara ett medel för att nå ut till föräldrar i hemmen med idéerna. En väsentlig aspekt var också att föräldrarna skulle bli övertygade om att en offentlig barnomsorg kunde ge barnen en sådan önskvärd uppfostran. Förutom Barnstugeutredningen var TRU:s producenter influerade av hur program för barn och föräldrar producerades i USA. En av TRU:s producenter har senare kommenterat varför den amerikanska produktionen ansågs spännande: "Man startade i huvudet på barnen bl.a. med att använda TV".
Det är mot ovan beskrivna bakgrund jag läst Kalle Anka. Denna Walt Disney-produkt ställer ett modernt föräldraskap mot äldre metoder, och Disneys sympatier tycks ha legat hos förstnämnda. Men Kalle Anka följer inte den agenda som ovan beskrivna statliga perspektiv lade på föräldraskapet. Trots detta blir emellertid Knattarna de aktiva, utforskande, självständiga och kreativa figurer som är målet. Trots att Kalle är både lat och oengagerad i vad Knattarna egentligen håller på med, så gör han rätt. Han ger dem nämligen frihet under ansvar och därmed möjlighet att utvecklas. Det är således den förälder som gör "fel" som i slutänden fostrar de mest kompetenta barnen, vilket 1970-talets debattörer tycks ha missat.
"Vilse eller inte vilse" presenteras som en "favorit i repris" i det första augustinumret år 1975. Kalle och Knattarna har slagit läger i skogen. I öppningsscenen sitter Kalle tillbakalutad i en vilstol utanför tältet och snarkar. En bastant kvinna med keps och glasögon närmar sig tältet. I var hand håller hon ett koppel. Men det är inte hundar hon har kopplade utan två barn klädda enligt traditionella koder: en pojke i blå kortbyxor och skjorta och en flicka i rosa klänning. Kvinnan anklagar Kalle för hans lathet och att han släppt Knattarna på egen hand i skogen: "Sitter ni här och sover, herr Anka, medan pojkarna springer omkring ensamma i den stora skogen?" Vissa ord är i fetstil, vilket ger en hänvisning om att de är särskilt viktiga.
Kvinnan tvingas erkänna att Kalle faktiskt har kontroll över Knattarna. Hon vägrar dock att sluta kritisera hans sätt att ta hand om dem och väljer en ny väg. Hon hävdar att mätaren ger utslag på smuts och därför inte skulle fungera på hennes barn: "Så smutsiga de måste vara! Mina barn skulle inte ge nå´t utslag på det avståndet!" Kvinnan hävdar här att Kalles men inte hennes barn är smutsiga, vilket också kan tas som intäkt för att hon men inte han är en god förälder.
Men Kalle dementerar stolt det oriktiga i anklagelsen genom att visa att han placerat uranknappar i Knattarnas mössor och därför kan spåra dem - de är således inte alls smutsiga. Knattarna, som under samtalets gång blir spårade av Kalle och kvinnan, ser missnöjda ut över att Kalle - mot deras vetskap - hela tiden haft uppsikt över dem. Kvinnan avfärdar Kalle och menar att hon inte tänker ändra sitt sätt att ta hand om sina barn: "Jag föredrar gamla, hederliga metoder!" Samtidigt som kvinnan säger detta ger hon sig iväg med tillbakalutad hållning och ett fast grepp om varje koppel för att hålla de stretande barnen i schack.
Knattarna reagerar negativt när de blir upphittade. De känner sig övervakade och misstrodda. Med hjälp av moderna mätinstrument håller de på och gör en karta över området. En efter en säger de: "Vi blir så generade!", "Vi känner oss som spädbarn!", "Vi har ingen tanke på att smita! Vi har fullt sjå med vårt mätningsarbete!" Kalle instämmer och bekräftar att han har förtroende för dem men han var tvungen att "lugna" damen. Kalle blir dock stött över Knattarnas gnäll och beslutar sig för att gå tillbaka till sin vilstol.
Knattarna verkar inte ens ha sett den behandling kvinnans barn får utstå. I jämförelse med de kopplade barnens situation har Knattarna naturligtvis ett drömliv. Men de ser det inte så. De ser sin frihet som en rättighet och vägrar att finna sig i att bli kontrollerade av de vuxna - och varför ska de behöva bli det när de behärskar konsten att på egen hand göra en karta. Varför skulle de då gå vilse?
Kvinnans barn, som däremot är ofria, försöker varken ta sig loss eller visa känslomässigt missnöje. De saknar initiativförmåga och frihetspatos. Den behandling de blivit utsatta för har således gjort dem passiva - till fogliga, osjälvständiga varelser. De är förvisso i säkert förvar nära modern, men vad skulle hända om de släpptes lösa? Ja, då skulle de helt säkert gå vilse, eftersom de inte fått möjlighet att skaffa sig redskap att hantera sin frihet.
Knattarna ställs inför uppgiften att inte enbart ta ansvar för sig själva och sin egen frihet utan också för Kalle. Visa av tidigare erfarenheter - dvs. incidenter som utspelat sig i tidigare serie - inser de att det kan bli problem om Kalle vandrar i väg på egen hand. De fattar därför själva beslutet att de ska hålla sig i närheten av lägret. I den episod som föregått detta beslut verkar det som att Kalle varit på väg åt fel håll. Han säger dock att detta bara var ett test för att se om Knattarna hittade tillbaka samtidigt som han lite modstulet tittar ner i marken. Men vi vet egentligen inte om Kalle verkligen är på väg att gå vilse eller om han bara spelar osäker för att frammana Knattarnas ansvarskänslor.
Kanske tyder incidenten till och med på att Kalle är listigare än Knattarna. Knattarna själva invaggas i samma självsäkerhet som är gängse i den här typen av Kalleserier, nämligen känslan av att de har kontroll medan Kalle inte har det. Resultatet blir, som sagts, att Knattarna sinsemellan fattar ett beslut om att de ska stanna nära lägret för att ha uppsikt över Kalle, vilket Kalle naturligtvis är mycket nöjd med. Han kan fortsätta sova och samtidigt åter känna sig trygg i att Knattarna inte går vilse. Och det är barnen själva som borgar för att situationen är under kontroll. Gränsen mellan att vara barn och vuxen blir således otydlig - barnen blir som den vuxne och den vuxne blir som barn.
När Kalle vaknar upp från sin andra tupplur förlorar han ännu en gång tilltron till Knattarnas förmåga att hantera sin frihet. Han undrar yrvaket var ungarna är. Geigermätaren ger inget utslag och Kalle ger sig av i panik. Knattarna befinner sig, i enlighet med vad de bestämt sig för, i närheten av tältet där de är fullt upptagna med sitt vetenskapliga projekt - kartritning. Kvinnans kritik mot Kalles sätt att bedriva barnuppfostran får för ett ögonblick fotfäste i honom och resultatet blir ett kaotiskt händelseförlopp där Kalle, under stress och utan att gå metodiskt tillväga, ger sig ut för att leta efter Knattarna. Den tilltro till Knattarna som han kände i början, innan kvinnan kritiserade hans uppfostringsmetoder, är som bortblåst och han glömmer att Knattarna ju faktiskt tar sitt ansvar att inte gå vilse. Därför bortser han också från att först titta efter dem i tältets närhet.
I sedvanlig ordning misslyckas Kalle med sitt företag - att hitta Knattarna - och det hela slutar med att Knattarna hittar honom. Knattarna är hjältar även om Kalle inte uppfattar det så. De hittar Kalle när han sprungit på en stock och svimmat av och de upptäcker att han glömt att knäppa på mätaren. Det är slutligen de som kan visa vägen tillbaka till tältet. Till sin hjälp har de kartan som de själva ritat och som de nu stolt håller upp.
Men även Kalles tilltro till mätaren ska smulas sönder. Tre björnar får tag på Knattarnas mössor där uranknapparna sitter. Efter en vild jakt slutar det med att Kalle och Knattarna hittar varandra i skogen. Men nu är de vilse på riktigt - allihop. Inget av Knattarnas knep att finna rätt vädersträck fungerar och Kalle snyftar att de aldrig mer kommer att hitta hem. Då får Knatte syn på "den där tanten som har sina barn i band."
Kalle kan inte tänka sig annat än att kvinnan hittar vägen hem och därför följer han och Knattarna efter henne. Det visar sig att han haft rätt i sitt antagande - och de kommer tillbaka till sitt tält. En kuvad men i likhet med Knattarna, kunskapssökande Kalle, rusar fram för att fråga hur hon gör för att inte gå vilse. Kvinnan svarar att "jag lovar mina barn en glass, och då störtar de mot närmaste glassbar!" Hennes barn är således också kompetenta - de kan alltid hitta en glassbar och därmed riskerar de aldrig att gå vilse. Det faktum att Kalle frågar kvinnan vad hon använder för uppfostringsmetod visar på en förmåga hon saknar - att förhålla sig öppen och ödmjuk för andras perspektiv.
När Knattarna och Kalle i slutscenen - något tagna av allt som hänt - sitter och filosoferar över situationen menar Knattarna att de minsann aldrig får glass, eftersom de aldrig har råd. Slutsatsen blir att "Det är därför vi inte hittar hem!"
Avslutningssekvensen tydliggör att Knattarna, som tidigare visat prov på stor kompetens att analysera situationer, driva vetenskapliga undersökningar och agera självständigt är oförmögna att se sig själva i perspektiv. En utebliven glass gör att de drar slutsatsen att hela deras uppfostran är förfelad, trots att de egentligen är de verkliga vinnarna. Kalle är den förälder som ger sina barn frihet under ansvar vilket inte belönas, medan kvinnan som håller sina barn i sele blir hjälte tack vare att hon köper glass - enligt Knattarnas tolkning. Frågan är om inte Walt Disneys serietecknare menar att detta också är den allmänna opinionens dömande attityd gentemot föräldrar som Kalle. De som använder gamla beprövade metoder får beröm medan de som ger barnen frihet under ansvar anklagas för lättja. De barn som går i ledband betraktas som de som främjar civilisationen medan de som söker nya vägar går vilse.
De gamla beprövade metoderna får uppskattning medan ingen förmår att se potentialen i det nya - inte ens bland barnen själva. Men det är Kalle som, sina misslyckanden till trots, är den verklige hjälten. I serie efter serie återupprepas detta budskap, liksom budskapet att det aldrig är enkelt att gå nya, icke utstakade vägar - det är ju därför han gör så många misstag. Disneyprodukten visar på ett tydligt sätt omgivningens oförmåga att se och förstå det stora i Kalles uppfostrargärning. Kalle gör barnen aktiva, kompetenta och självständiga - precis som reformpedagogikens företrädare förespråkat från sekelskiftet 1900 fram till idag. Att 1970-talets radikaler misstog sig på Kalle Anka gjorde kanske inget. Eftersom så många barn - och kanske även vuxna - ändå läste de kritiserade tidningarna blev de delaktiga i Walt Disneys radikala syn på hur relationen mellan föräldrar och barn bör vara - jämlik, ansvarsfull och frihetssökande.
Serien kan också tolkas som ett inlägg i jämlikhetsdebatten i den meningen att det är Kalle, den manliga gestalten, som framstår som nydanande och sympatisk medan kvinnan med sina barn i sele är en gigantisk utdöende art som enbart reproducerar gamla mönster. I de föräldrautbildningsprogram jag nämnde tidigare, gjordes den ensamstående pappan till förebild. Det handlade om att ge praktiska exempel på att män var lika lämpade som kvinnor att ta hand om barn och att detta också var en rättighet för män. Även här fanns således ett slags överensstämmelse mellan 1970-talets radikalitet och Walt Disneys produktioner.
Som rubriken på serien antyder handlar det om vem som är vilse. Är det de vuxna eller barnen som är vilse i skogen? Och vem av de vuxna uppfostrar barn som inte går vilse? Walt Disney uppmärksammade således de problem ett modernt föräldraskap på frammarsch har att kämpa mot.
Den hotfulla tonen förstärktes när författarna sedan beskrev just barnen som en exceptionellt öppen och mottaglig publik. Men detta var också ett argument som skulle visa att det var viktigt att investera i barnkulturen, eftersom den kunde, om den användes på rätt sätt, involvera barnen i önskvärda samhällsförändringar.
I en rapport från Nordiska Kulturkommissionen, Kultur för barn (1972), som var ett direkt resultat av ett projekt som initierats med utgångspunkt från Gunilla Ambjörnssons bok, formulerades detta tydligare: "Det är svårt att förändra vuxna människor, däremot kan man försöka ge barn möjlighet att utvecklas på annat sätt." Under decenniet blev sedan Kalle Anka föremål för tre uppsatser och samtliga tog fasta på de värderingar tidningen förmedlade.
I en debattbok som den statligt finansierade enheten för utbildningsprogram, TRU (Television och radio i utbildningen), gav ut år 1976, ställer en producent frågan vad barnen gör när de är hemma. Hon ger själv svaret:
Vad gör de? Leker? Men drygt hälften har inte ens någon lekkamrat under den här tiden. Läser? Antagligen, i några av de 100 000 serietidningar som säljs varje dag. Och troligen minst en Kalle Anka, eftersom var fjärde serietidning i det här landet är just en sådan. När barnprogrammen börjar, vid femtiden, hittar vi de flesta barn, 70-80%, framför tv:n. Ensamma. Vad gör föräldrarna? Handlar, lagar mat, tvättar, städar... säkert är att de inte tittar på barnprogrammen tillsammans med ungarna, om de inte tillhör en minoritet på 5-10%. [Kultur för barn - vad är det? (1976, 1977) s 27]
Exemplet ger inte en särskilt positiv bild av barns hemmiljö. Barn saknar lekkamrater, de får läsa massproducerade serier, de får sitta ensamma framför teven. Föräldrarna sköter i och för sig om hemmen, men inte barnen som finns där. Och det är Kalle Anka som används för att illustrera och levandegöra det dåliga tillståndet. Vad var då idealet - hur skulle föräldrar fostra sina barn?
NYA IDEAL OCH NYA SPRIDNINGSVÄGAR
I en föräldrautbildningsserie som TRU producerade i början av decenniet blev det tydligt vad som var ett idealt föräldraskap. Förutom omsorg och trygghet skulle barnen stimuleras så att de kunde ta till vara sin utvecklingspotential. Lek och begreppsträning var centralt för att "uppmuntra barns nyfikenhet, vetgirighet och kreativitet". Samma idéer genom syrade 1968 års Barnstugeutredning som blev klar år 1972. Med metoder hämtade från matematik och naturvetenskap skulle barnen på ett aktivt sätt utforska och skaffa kunskap om sin omgivning. De teveprogram TRU producerade skulle både befästa att detta var viktiga ingredienser i barnuppfostran och vara ett medel för att nå ut till föräldrar i hemmen med idéerna. En väsentlig aspekt var också att föräldrarna skulle bli övertygade om att en offentlig barnomsorg kunde ge barnen en sådan önskvärd uppfostran. Förutom Barnstugeutredningen var TRU:s producenter influerade av hur program för barn och föräldrar producerades i USA. En av TRU:s producenter har senare kommenterat varför den amerikanska produktionen ansågs spännande: "Man startade i huvudet på barnen bl.a. med att använda TV".
VILSE ELLER INTE VILSE?
Det är mot ovan beskrivna bakgrund jag läst Kalle Anka. Denna Walt Disney-produkt ställer ett modernt föräldraskap mot äldre metoder, och Disneys sympatier tycks ha legat hos förstnämnda. Men Kalle Anka följer inte den agenda som ovan beskrivna statliga perspektiv lade på föräldraskapet. Trots detta blir emellertid Knattarna de aktiva, utforskande, självständiga och kreativa figurer som är målet. Trots att Kalle är både lat och oengagerad i vad Knattarna egentligen håller på med, så gör han rätt. Han ger dem nämligen frihet under ansvar och därmed möjlighet att utvecklas. Det är således den förälder som gör "fel" som i slutänden fostrar de mest kompetenta barnen, vilket 1970-talets debattörer tycks ha missat.
"Vilse eller inte vilse" presenteras som en "favorit i repris" i det första augustinumret år 1975. Kalle och Knattarna har slagit läger i skogen. I öppningsscenen sitter Kalle tillbakalutad i en vilstol utanför tältet och snarkar. En bastant kvinna med keps och glasögon närmar sig tältet. I var hand håller hon ett koppel. Men det är inte hundar hon har kopplade utan två barn klädda enligt traditionella koder: en pojke i blå kortbyxor och skjorta och en flicka i rosa klänning. Kvinnan anklagar Kalle för hans lathet och att han släppt Knattarna på egen hand i skogen: "Sitter ni här och sover, herr Anka, medan pojkarna springer omkring ensamma i den stora skogen?" Vissa ord är i fetstil, vilket ger en hänvisning om att de är särskilt viktiga.
Kalle svarar yrvaket och med viss tveksamhet att visst gör han det. Kvinnan fortsätter då sitt indignerade angrepp och hänvisar till sitt eget beteende, som hon menar är det korrekta: "Det är oförsvarligt! Se på mej! Jag har mina små barn i sele, så att de inte springer vilse!"
Kalle står med mössan i hand och förefaller oförstående inför kvinnans hotbilder. Det är klart att han litar på Knattarna, han säger att de "aldrig" springer vilse. Kvinnan framhärdar dock i sin kritik och menar att Kalle inte kan vara säker på att de inte är borta, eftersom han inte "ser" Knattarna. När Kalle hävdar att han lätt kan hitta dem kontrar kvinnan med att hon inte alls tror honom. Samtidigt har hon hela tiden de stretande barnen i ett fast grepp. De hänger och drar för att komma längre bort, precis som hundar kan bete sig. Men de gör egentligen inget för att ändra sin situation, de tycks ha gillat läget.
Nu visar Kalle för första gången tecken på irritation. Han kniper ihop ansiktet och säger ogillande: "Varför ska ni göra mej nervös?" Just denna passage visar att Kalle i grunden är orolig över Knattarnas välbefinnande men att han övervunnit sin oro och därför låter dem röra sig fritt i skogen. Kalle har också vidtagit försiktighetsåtgärder, visar det sig. Med tillfredsställelse visar han kvinnan att han har en geigermätare (vapenliknande apparat som mäter strålning) med vars hjälp han snabbt lokaliserar var Knattarna befinner sig.
GAMLA OCH NYA METODER
Kvinnan tvingas erkänna att Kalle faktiskt har kontroll över Knattarna. Hon vägrar dock att sluta kritisera hans sätt att ta hand om dem och väljer en ny väg. Hon hävdar att mätaren ger utslag på smuts och därför inte skulle fungera på hennes barn: "Så smutsiga de måste vara! Mina barn skulle inte ge nå´t utslag på det avståndet!" Kvinnan hävdar här att Kalles men inte hennes barn är smutsiga, vilket också kan tas som intäkt för att hon men inte han är en god förälder.
Men Kalle dementerar stolt det oriktiga i anklagelsen genom att visa att han placerat uranknappar i Knattarnas mössor och därför kan spåra dem - de är således inte alls smutsiga. Knattarna, som under samtalets gång blir spårade av Kalle och kvinnan, ser missnöjda ut över att Kalle - mot deras vetskap - hela tiden haft uppsikt över dem. Kvinnan avfärdar Kalle och menar att hon inte tänker ändra sitt sätt att ta hand om sina barn: "Jag föredrar gamla, hederliga metoder!" Samtidigt som kvinnan säger detta ger hon sig iväg med tillbakalutad hållning och ett fast grepp om varje koppel för att hålla de stretande barnen i schack.
Knattarna reagerar negativt när de blir upphittade. De känner sig övervakade och misstrodda. Med hjälp av moderna mätinstrument håller de på och gör en karta över området. En efter en säger de: "Vi blir så generade!", "Vi känner oss som spädbarn!", "Vi har ingen tanke på att smita! Vi har fullt sjå med vårt mätningsarbete!" Kalle instämmer och bekräftar att han har förtroende för dem men han var tvungen att "lugna" damen. Kalle blir dock stött över Knattarnas gnäll och beslutar sig för att gå tillbaka till sin vilstol.
AKTIVA OCH PASSIVA BARN
Knattarna verkar inte ens ha sett den behandling kvinnans barn får utstå. I jämförelse med de kopplade barnens situation har Knattarna naturligtvis ett drömliv. Men de ser det inte så. De ser sin frihet som en rättighet och vägrar att finna sig i att bli kontrollerade av de vuxna - och varför ska de behöva bli det när de behärskar konsten att på egen hand göra en karta. Varför skulle de då gå vilse?
Kvinnans barn, som däremot är ofria, försöker varken ta sig loss eller visa känslomässigt missnöje. De saknar initiativförmåga och frihetspatos. Den behandling de blivit utsatta för har således gjort dem passiva - till fogliga, osjälvständiga varelser. De är förvisso i säkert förvar nära modern, men vad skulle hända om de släpptes lösa? Ja, då skulle de helt säkert gå vilse, eftersom de inte fått möjlighet att skaffa sig redskap att hantera sin frihet.
FRIHET UNDER ANSVAR
Knattarna ställs inför uppgiften att inte enbart ta ansvar för sig själva och sin egen frihet utan också för Kalle. Visa av tidigare erfarenheter - dvs. incidenter som utspelat sig i tidigare serie - inser de att det kan bli problem om Kalle vandrar i väg på egen hand. De fattar därför själva beslutet att de ska hålla sig i närheten av lägret. I den episod som föregått detta beslut verkar det som att Kalle varit på väg åt fel håll. Han säger dock att detta bara var ett test för att se om Knattarna hittade tillbaka samtidigt som han lite modstulet tittar ner i marken. Men vi vet egentligen inte om Kalle verkligen är på väg att gå vilse eller om han bara spelar osäker för att frammana Knattarnas ansvarskänslor.
Kanske tyder incidenten till och med på att Kalle är listigare än Knattarna. Knattarna själva invaggas i samma självsäkerhet som är gängse i den här typen av Kalleserier, nämligen känslan av att de har kontroll medan Kalle inte har det. Resultatet blir, som sagts, att Knattarna sinsemellan fattar ett beslut om att de ska stanna nära lägret för att ha uppsikt över Kalle, vilket Kalle naturligtvis är mycket nöjd med. Han kan fortsätta sova och samtidigt åter känna sig trygg i att Knattarna inte går vilse. Och det är barnen själva som borgar för att situationen är under kontroll. Gränsen mellan att vara barn och vuxen blir således otydlig - barnen blir som den vuxne och den vuxne blir som barn.
KOMPETENTA BARN
När Kalle vaknar upp från sin andra tupplur förlorar han ännu en gång tilltron till Knattarnas förmåga att hantera sin frihet. Han undrar yrvaket var ungarna är. Geigermätaren ger inget utslag och Kalle ger sig av i panik. Knattarna befinner sig, i enlighet med vad de bestämt sig för, i närheten av tältet där de är fullt upptagna med sitt vetenskapliga projekt - kartritning. Kvinnans kritik mot Kalles sätt att bedriva barnuppfostran får för ett ögonblick fotfäste i honom och resultatet blir ett kaotiskt händelseförlopp där Kalle, under stress och utan att gå metodiskt tillväga, ger sig ut för att leta efter Knattarna. Den tilltro till Knattarna som han kände i början, innan kvinnan kritiserade hans uppfostringsmetoder, är som bortblåst och han glömmer att Knattarna ju faktiskt tar sitt ansvar att inte gå vilse. Därför bortser han också från att först titta efter dem i tältets närhet.
I sedvanlig ordning misslyckas Kalle med sitt företag - att hitta Knattarna - och det hela slutar med att Knattarna hittar honom. Knattarna är hjältar även om Kalle inte uppfattar det så. De hittar Kalle när han sprungit på en stock och svimmat av och de upptäcker att han glömt att knäppa på mätaren. Det är slutligen de som kan visa vägen tillbaka till tältet. Till sin hjälp har de kartan som de själva ritat och som de nu stolt håller upp.
Men även Kalles tilltro till mätaren ska smulas sönder. Tre björnar får tag på Knattarnas mössor där uranknapparna sitter. Efter en vild jakt slutar det med att Kalle och Knattarna hittar varandra i skogen. Men nu är de vilse på riktigt - allihop. Inget av Knattarnas knep att finna rätt vädersträck fungerar och Kalle snyftar att de aldrig mer kommer att hitta hem. Då får Knatte syn på "den där tanten som har sina barn i band."
Kalle kan inte tänka sig annat än att kvinnan hittar vägen hem och därför följer han och Knattarna efter henne. Det visar sig att han haft rätt i sitt antagande - och de kommer tillbaka till sitt tält. En kuvad men i likhet med Knattarna, kunskapssökande Kalle, rusar fram för att fråga hur hon gör för att inte gå vilse. Kvinnan svarar att "jag lovar mina barn en glass, och då störtar de mot närmaste glassbar!" Hennes barn är således också kompetenta - de kan alltid hitta en glassbar och därmed riskerar de aldrig att gå vilse. Det faktum att Kalle frågar kvinnan vad hon använder för uppfostringsmetod visar på en förmåga hon saknar - att förhålla sig öppen och ödmjuk för andras perspektiv.
TRADITIONELLT ELLER MODERNT: GLASS ELLER FRIHET
När Knattarna och Kalle i slutscenen - något tagna av allt som hänt - sitter och filosoferar över situationen menar Knattarna att de minsann aldrig får glass, eftersom de aldrig har råd. Slutsatsen blir att "Det är därför vi inte hittar hem!"
Avslutningssekvensen tydliggör att Knattarna, som tidigare visat prov på stor kompetens att analysera situationer, driva vetenskapliga undersökningar och agera självständigt är oförmögna att se sig själva i perspektiv. En utebliven glass gör att de drar slutsatsen att hela deras uppfostran är förfelad, trots att de egentligen är de verkliga vinnarna. Kalle är den förälder som ger sina barn frihet under ansvar vilket inte belönas, medan kvinnan som håller sina barn i sele blir hjälte tack vare att hon köper glass - enligt Knattarnas tolkning. Frågan är om inte Walt Disneys serietecknare menar att detta också är den allmänna opinionens dömande attityd gentemot föräldrar som Kalle. De som använder gamla beprövade metoder får beröm medan de som ger barnen frihet under ansvar anklagas för lättja. De barn som går i ledband betraktas som de som främjar civilisationen medan de som söker nya vägar går vilse.
WALT DISNEY OCH 1970-TALETS RADIKALITET
De gamla beprövade metoderna får uppskattning medan ingen förmår att se potentialen i det nya - inte ens bland barnen själva. Men det är Kalle som, sina misslyckanden till trots, är den verklige hjälten. I serie efter serie återupprepas detta budskap, liksom budskapet att det aldrig är enkelt att gå nya, icke utstakade vägar - det är ju därför han gör så många misstag. Disneyprodukten visar på ett tydligt sätt omgivningens oförmåga att se och förstå det stora i Kalles uppfostrargärning. Kalle gör barnen aktiva, kompetenta och självständiga - precis som reformpedagogikens företrädare förespråkat från sekelskiftet 1900 fram till idag. Att 1970-talets radikaler misstog sig på Kalle Anka gjorde kanske inget. Eftersom så många barn - och kanske även vuxna - ändå läste de kritiserade tidningarna blev de delaktiga i Walt Disneys radikala syn på hur relationen mellan föräldrar och barn bör vara - jämlik, ansvarsfull och frihetssökande.
Serien kan också tolkas som ett inlägg i jämlikhetsdebatten i den meningen att det är Kalle, den manliga gestalten, som framstår som nydanande och sympatisk medan kvinnan med sina barn i sele är en gigantisk utdöende art som enbart reproducerar gamla mönster. I de föräldrautbildningsprogram jag nämnde tidigare, gjordes den ensamstående pappan till förebild. Det handlade om att ge praktiska exempel på att män var lika lämpade som kvinnor att ta hand om barn och att detta också var en rättighet för män. Även här fanns således ett slags överensstämmelse mellan 1970-talets radikalitet och Walt Disneys produktioner.
Som rubriken på serien antyder handlar det om vem som är vilse. Är det de vuxna eller barnen som är vilse i skogen? Och vem av de vuxna uppfostrar barn som inte går vilse? Walt Disney uppmärksammade således de problem ett modernt föräldraskap på frammarsch har att kämpa mot.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979