Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Sociologi

Platser vi betraktar och byar vi ständigt lämnar

Av David Wästerfors, f 1972, doktorand, sociologiska institutionen, Lunds universitet
Det vilar något förföriskt lockande över ordet hembygd. Men så fort man börjar fundera över ordets mening och funktion ligger det nära till hands att för egen del tänka - bryt upp, bryt upp! Har det någonsin funnits en verklig hembygd? Är en sådan ens möjlig i ett samhälle som hyllar det permanenta uppbrottet?
En chef på ett byggbolag får plötsligt något fundersamt i blicken.

- Vad man ser där nere, säger han, det är att det finns städer och det finns en landsbygd. Och de är inte alls i takt. Åker man ut på landsbygden, då är man tillbaks i svenskt 30- eller 40-tal. Med häst och vagn och såna här halvförfallna bondgårdar. Det är väldigt stora kontraster.
 
- Påverkar det ditt jobb? undrar jag.
- Nä, säger chefen. Det är bara en upplevelse. Vi bygger bara i städerna.
Jag nickar. Jag noterar något i blocket som jag senare kommer att uppfatta som oläsligt. Bandspelaren surrar troget.
 
Under det senaste halvåret har jag lyssnat på en rad sådana enkelt paketerade betraktelser från svenska affärsmän som jobbar i Polen, alltså det land den här chefen kallar "där nere". Där nere möter man vanligtvis en uppsjö problem om man ska tro dessa affärsmän: låg effektivitet, lata arbetare som låter sig köpas av skrupelfria underleverantörer och medarbetare som saknar förmåga att "tänka i alternativ", som någon uttrycker det. Affärsmännen finner en "postkommunistisk mentalitet" som står i vägen för rationell business. Ju större misstag ens affärsäventyr rymmer desto allvarligare förefaller denna "mentalitet" vara.
 
Men det finns undantag. När jag frågar affärsmännen om hur de förhåller sig till fattigdom i Polen brukar någonting hända. Stoffet byter skepnad - från näringsliv och karriär till landsbygd och stugor. Frågan om fattigdom i Polen leder svensken ut på landet och tillbaka i tiden; man målar upp en retorisk tavla med "häst och vagn" och "såna här halvförfallna bondgårdar".
 
Jag talar med en småföretagare som köper in varor från en fabrik i Polen. Han blickar ut över sin inre tavla och konstaterar att "där står en gammal skruttig traktor" och "där står kanske ett dussin folk och sätter potatis". Jag talar med en rådgivare till svenska företagare, stationerad i Warszawa. Hon förklarar att hon aldrig träffar "bönderna på landet". Hon åker mest förbi och ser hästskjutsarna och "de gamla tanterna som sätter potatis från förklädet, det är helt otroligt". Meningarna fylls med synmetaforer, med iscensatta blickar. Man inleder gärna med ett "vad man ser där nere...". Några nästan filmiska detaljer placeras i synfältet: hästar, bönder, gamla tanter, potatis - fattas bara solnedgången.
 
Ytterligare en chef lutar sig fram över sitt hypermoderna sladdlösa tangentbord:
 
- Flyger du över Polen, säger han, så ser det ut som att flyga över Sverige före enskiftet. De här smala vägarna och husen med var sin liten smal och lång, lång, lång åkerbit. Där odlar man. Man har en gris och en ko. Det är en annan värld. Där har tiden stått stilla, va.

För de affärsmän som vill framstå som politiskt medvetna erbjuder synmetaforen också en viss öppning, eller rättare sagt tillslutning. Man "blundar lite för armodet" säger en utlandsarbetande. Affärsmännens ögon ser, men de kan också anklagas, av dem själva, för att inte se.
 
Till slut avrundas dessa betraktelser med en distansering. Nej, det är ingenting som påverkar mitt jobb, det är "bara en upplevelse". Det går i själva verket en narrativ mur mellan den polska landsbygden och det svenska bolagets kontor, och det egna subjektet, den agerande figuren, huserar definitivt på kontorssidan. På andra sidan muren kan man visserligen samla upplevelser men inte göra något på samma sätt som man kan göra något åt den postkommunistiska "mentaliteten". På landet har bolaget inga uppgifter, "vi bygger bara i städerna".

 

DEN ANDRES IDYLL


I nästan samma andetag kan affärsmännen understryka att det fattiga Polen inte är så fattigt, att folk har det bra trots allt. "Det går ingen, absolut ingen nöd på dem" säger en inköpschef. "De far inte illa av det" säger en av hennes kolleger. Resonemanget fortsätter sedan ungefär så här: Visst är det nya kapitalet i Polen koncentrerat till städer och vissa regioner, visst råder djupa olikheter i livschanser. Men på landet finns särskilda möjligheter. Man kan byta grönsaker mot kött och vodka mot bensin eller vad man nu gör. På landet är man till och med ovanligt generös och allmänt rekorderlig, liksom förskonad från det där kommunistiska arvet som lyser en i ögonen i städerna. En liten idyll frammanas, understödd av vissa nyckelrepliker vars sanningshalt inte kan ifrågasättas utan att hela konstruktionen knakar i fogarna. Om det till exempel skulle råka vara så att påståendet "det går ingen, absolut ingen nöd på dem" inte stämmer, ja, då faller det idylliska samman. Det blir svårt att framstå som en oklanderlig berättare om man säger sig betrakta en miserabel fattigdom snarare än en harmonisk och "genuin" dito.
 
Vad betyder dessa bilder? Vad är det de svenska affärsmännen påstår sig se när de lyfter blicken från laptop och mobilsvar och wokad lunch, när de svischar förbi den polska landsbygden på väg mellan Warszawa och Poznan i denna "emerging market", den allra viktigaste marknaden i Centraleuropa enligt handelsminister Leif Pagrotsky? Ett svar, det naturalistisktsociologiska svaret, är att svenskarna ser den polska landsbygden just så som den är. På sätt och vis är det säkert riktigt. Det finns ingen anledning att tro att dessa iakttagelser skulle vara av sämre kvalitet än andra. Polen är till stora delar ett jordbruksland.

Ett annat svar, och detta intresserar mig mer, är att affärsmännen även ser och formulerar något annat: en europeisk anakronism, en föreställd tidsficka för det samhälle som numera till och med uppfattas som mer omodernt än den klassiska industrialismen och därför kan ha hunnit bli modernt igen - fast nu som tavla. Betraktarna målar denna tavla, fyller den med individuella detaljer men använder kollektiva färger: det nostalgiska, genuina, exotiska och annorlunda, det temporalt förskjutna, det enkelt inramade, det okomplicerade, det statiska och det underutvecklade. Kanske ser de en sorts hembygd, kanske rentav Hembygden med stort H, den idealiserade formen för en hembygd. Betraktarna hör dock inte hemma där. Säkert är alltså att de i så fall ser den andres hembygd.

 

I FÄNGELSE


Nuförtiden är vi alltid på väg, skriver sociologen Zygmunt Bauman i boken Globalization: The human consequences från 1998. Vi byter platser - fysiskt, socialt och symboliskt. Vi hoppar in och ut ur sammanhang och tevekanaler och webbplatser med en hastighet som gör oss till ständiga besökare. Vi hyllar en frihet som har kommit att betyda valfrihet och själva valet har fått en iögonfallande spatial dimension; den som är rörlig är den som är fri. Eller snarare: den som kan vara rörlig är den som är fri. Våra regeringar lovar bara en sak: ökad rörlighet på arbetsmarknaden.

Just denna fixering vid rum och rörlighet är anledningen till att Baumans bok i förvånansvärt stor utsträckning handlar om fängelser. Fängelsets popularitet som socialt universalmedel är stigande i hela Västvärlden, med USA i spetsen. Där hålls mer än två procent av befolkningen på olika sätt i förvar. Tillväxten är märkligt hög. År 1979 fanns 230 amerikanska fångar per 100 000 invånare. År 1997 hade andelen ökat till 649. I Kalifornien satsas mer pengar på fängelser än på universitet. För Zygmunt Bauman är utvecklingen följdriktig. Politiskt framställs fängelset som ett sätt att hålla främlingar borta och skydda "oss andra", ett sätt att göra "våra gator" säkra igen. Vissa ska skiljas ut, placeras på långt avstånd och hållas där. Samtidigt ersätts viljan att vårda och förändra de intagna med en ren förvaringsideologi. Zygmunt Bauman talar om "the post-correction age", fängelser i en tid då korrigeringsambitionerna är överspelade.
 
Fängelsets koppling till mobilitet är tydlig. Att vara fängslad är att vara bunden till en plats och denna bundenhet blir ett utomordentligt effektivt straff i en tid som hyllar motsatsen, skriver Bauman. Att vara förhindrad från att röra sig har de facto blivit den mäktigaste symbolen för vanmakt, oförmåga - och smärta. Dagens fängelser är därmed inte bara en växande institutionsform utan också en allt mer träffande metafor för tillståndet för det allra lägsta skiktet i en globaliserad värld: de som sitter fast, de som saknar rörlighet, de som med Baumans ord är lokaliserade snarare än globaliserade. Frasen "being on the move" betyder alltså olika saker för människor i toppen och botten av den sociala hierarkin. Dessa två extremtillstånd kallar Bauman "the two meanings of mobility".
 
En kväll roar jag mig med att jämföra Zygmunt Baumans berättelse om globalisering med mina insamlade berättelser av svenska affärsmän i Polen. I tanken lägger jag dem liksom bredvid varandra. Språket skiljer sig, begreppsapparaten och viljan - ändå förefaller de i vissa stycken förenas. Affärsmännen berättar om klyftor i Polen, om en social hierarki som är förbluffande skarp, om stad och land som inte går "i takt", om två tolkningar av rörelse. De berättar om en plats utanför städerna där tiden tycks stå stilla, där människor förefaller vara lokaliserade. Själva står de däremot för motsatsen, ja till och med raka motsatsen: de är mobila, de är chefer och ledare, de är ständiga besökare. Deras narrativa uppgift består av att åka förbi. När affärsmännen målar sina hembygdstavlor med motiv från den polska landsbygden tycks de alltså samtidigt måla en mycket baumansk bild av globalisering. De iakttar en inramad platsbundenhet vars mening tilldelas av dem själva - de som har överblick, de som ser hästskjutsar och gamla tanter, de som "flyger över Polen".

 

FÄNGSLAD BYGD


Skillnaderna mellan Zygmunt Bauman och affärsmännen finns i följderna av denna skildring. Affärsmännen fryser sin bild för att bevara en idyll. De undviker att formulera några moraliska eller politiska konsekvenser, de upprättar en narrativ mur mellan bolag och by, mellan det egna kontoret och de andras knapphet. Med retoriska färger som nostalgi, exotism och tidsförskjutning dämpas risken för att motiven liksom spränger ramarna och bryter in i affärsvärldens verklighet. Sådana gränser är däremot ingenting för Zygmunt Bauman. Hans poäng är att allt detta finns - lokalisering och globalisering - samtidigt, på en och samma plats. Han undviker varken politik eller moral, han är oroad.
 
Vad har då detta med fängelser att göra? Det kan låta märkligt, men skillnaden mellan en hembygd och ett fängelse behöver inte vara så stor. Först och främst: även ett hem symboliserar orörlighet, skriver Zygmunt Bauman, och i en allt osäkrare värld finns en frestelse att dra sig tillbaka till hemmet för att där finna trygghet i ett slags sista säker zon. Först när hemmet blir den enda möjliga platsen omvärderas dess slutenhet. Först när dörren låses utifrån blir hemmet ett fängelse.
 
När den polska landsbygden görs till en idealiserad hembygd i affärsmännens blick uppstår alltså möjligheten att den därmed också blir en sluten plats, en fängslad bygd. Den förvägras modernitet och blir i stället föremål för de modernas ögon. Kanske kastar affärsmännen en blick - och låser.
 
Jag tror att detta inte enbart handlar om Polen och svenska affärsmän; i själva verket vill jag inte här fördjupa mig i just detta fall. Jag tror att hemhörighet även på många andra sätt numera kan betraktas både som ett straff och som ett löfte. Affärsmännens berättelser representerar något större: ett återkommande möte. Det är mötet mellan rörelse och stiltje, modernitet och traditionalitet, uppbrott och minnen. Motsägelsefullt - men heltäckande - skulle detta möte kunna beskrivas som det moderna hembygdsmåleriet.

 

FOLKHEMSFÖRORTER


Jag läser Storstugan eller När förorten kom till byn av journalisten och författaren Per Svensson. Det är en överrumplande bok, skriven på ett frustande, kompakt sätt. I mitten av boken inser jag att Per Svensson är hårt bunden till folkhemmet, dess dröm och dess mardröm. Det är ingen slump att han så ymnigt citerar och låter sig inspireras av Göran Greider, som han politiskt tar avstånd från men som själsligt förefaller stå honom mycket nära. Folkhemmet bor i Per Svensson (liksom det bor i Göran Greider), det hemsöker honom, och han tycks skriva för att driva ut det ur sig själv; hans skrivande är i högsta grad exorcistiskt.
 
Denna beteckning är ingen överdrift, det vet alla som har läst Per Svenssons bok. Han är förmodligen den ende journalist som - möjligen då med undantag för Göran Greider - ogenerat kan visa upp ett barndomsfoto på sig själv och sin pappa vid ett dukat julbord och helt kort kommentera detta foto med "jul i folkhemmet". För honom är barndomshemmet och folkhemmet ett och samma, där emellan råder identitet.
 
Det omedelbara ämnet i Storstugan är den svenska förorten, så som den tänktes, planerades och förverkligades. Förorten är enligt Per Svensson en feltänkt blandning mellan stad och land, ett slags Åsa-Nissemodernism som kom att erbjuda 50-, 60- och 70-talets invällande lands- och småstadsbor en ny tillvaro i utkanten av växande storstäder. "Man flyttade från byn men kom aldrig fram till staden", skriver Per Svensson. Man önskade sig en "riskfri diskbänk".

Närheten till naturen, skogen, de öppna fälten och inte minst de kommunala "grönytorna" gav förorten dess särskilda karaktär, eller karaktärslöshet. Per Svenssons föräldrar tillhörde dem som flydde småorten i Småland och hamnade i Näsbydal i Täby strax norr om Stockholm. "Där bor små människor i stora hus, kyligt vackra, estetiskt stronga" tyckte samtidens bedömare i Dagens Nyheter. Varje sommar gick karavanen åt motsatt håll - de gamla torpen, stugorna och föräldrahemmen skulle återbesökas.
 
Ett kapitel i Per Svenssons bok heter "De stora husen på prärien". Där låg de, utslängda på en leråker, modernitetens snabbt producerade "löntagarlådor" som snart skulle stämplas i medierna och definitivt överges av medelklassen, en sorts långväga effekt av Le Corbusiers storskaliga linjer och lika storskaliga plantänkande, en "utglesad värld av glas, stål, betong och spretiga träd" för att låna Per Svenssons ord.
 
Förorten byggdes rekordsnabbt under rekordår och bygget ackompanjerades av rekordartad optimism. Resultatet blev ett slags blankhet: mycket ljus, mycket luft, inga bakgårdar, över huvud taget inga baksidor. Varje huskropp skulle inramas av fri sikt. Det var en idealbild av bostaden och samtidigt en idealbild av människan. Det hemliga och fördolda hörde det gamla till. Den moderna människan skulle vara öppen och framåtriktad, hon levde ett transparent, förnuftigt och motiverat liv. Funktionalismen var besatt av ljus, av solvinklar.

 

LÄNGTAR HEM


Per Svensson är oemotståndligt rörande i sin öppenhet. Han avskyr förorten och romantiserar staden; han skriver det rakt ut. Han minns sin farmors trädgård i Kalmar som en "paradisisk labyrint", han längtar till sin mormors för evigt förlorade by Trekanten i Småland och han skriver gränslöst lyriskt om sin nya hemstad Malmö. Hans hembygdstavlor är vackra och målas mycket självmedvetet. Han förklarar att han alltid har varit avundsjuk på alla som har en riktig hemstad. Mina barn ska få bli Malmöbor, skriver Per Svensson: "De ska kunna gå på en gatan och vara hemma. De ska kunna tala nostalgiskt om biografer, affärer, konditorier och bakgårdar. De ska inte behöva växa upp i en förort."
 
Minst lika rörande är bokens inledning och slutscen. Redan på sidan 17 klagar författaren öppet: varför vet han så lite om sin släkt, sina rötter? Han bläddrar i högar av foton han har grävt fram hos sin mamma. "Bilderna är romaner jag aldrig brytt mig om att läsa", skriver han.
 
I slutet av boken återvänder Per Svensson till Täby där han kan varenda genväg men ändå känner sig främmande. Han finner ett slags "efterort" fylld av välmående svenska pensionärer; i hans beskrivning låter det som ett postfolkhem, en folkhemmets epilog. Ställd inför detta tar han ett steg bakåt, föredrar det förflutnas Täby och sitter än en gång långt inpå natten böjd över lådorna med sin mammas gamla foton, besatt av tanken på att foga samman bilderna "till en spegel". Han är "egendomligt upphetsad, nästan ‘speedad´".

 

PER SVENSSON OCH BILDERNA


Hur ska Per Svenssons bok läsas? Man skulle kunna säga att ur denna bok skapas en scen och ett drama. Rollerna är givna: Först och främst det där folkhemmet som skulle återerövra byn inom moderniteten, göra den hygienisk och rättvis; folkhemmet som ville hembygd men levde på att förtära den. Sedan resultatet, offret: författaren och hans generation som kom att placeras i en minneslös gränszon mellan stad och land - tills de gör uppror och därefter orkestrerar en nästintill reaktionär romantisering av folkhemmets motsats; längtan efter en riktig gata med riktiga bakgårdar eller en riktig by med en riktig mormor, ett riktigt hus med karaktär, en riktig hembygd. I detta drama blir folkhemmet det Mats Svegfors kallar en falsk metafor. Folkhemmet var inget hem, det var en dimridå för en ideologi vars korrekta sammanfattning skulle ha varit "det stora bruket". Folkhemmet framställs på ett sätt som för tankarna till sociologen Anthony Giddens rotmetafor för moderniteten: som en Juggernaut, som en framrusande avgudabild på en indisk gata framför vilken människor kastas och kastar sig, som en destruktiv och nästan omedgörlig framåt-kraft. Moderniteten tycks förinta hembygden.
 
Dramats roller är i dubbel bemärkelse besatta. De är redan upptagna och de spelas som drivna av en yttre influens, som inkarnerad galenskap. Ändå uppvisar dramats offer en tvetydighet som bryter mot föreställningen om det värnlösa. Per Svensson verkar överta drag från sin motståndare. Med självpåtagen suveränitet tränger han bort de erfarenheter som går på tvärs mot sin lära; han erkänner bara motvilligt och självironiskt att det fanns stunder då han faktiskt trivdes i Täby. Med samma suveränitet förvandlar han sig till en vis konung över sina barn i Malmö och lägger på ett detaljerat sätt deras äkta upplevelser till rätta: "De ska kunna gå på en gatan och vara hemma. De ska kunna tala nostalgiskt om biografer, affärer, konditorier och bakgårdar." De ska, de ska, de ska. När Per Svensson driver ut sitt folkhem sker det med hjälp av några av dess typiska tekniker.

Jag kommer på mig själv med att fastna för bilden av Per Svensson sittandes med en hög foton från sin barndom. Det är min bild av den författade, skrivna bilden, i vilken berättarens identitetspussel är en föreställd rekonstruktion med hjälp av särskilda byggklossar: bilder, ja bilder av "folkhemmet" som i sig är en envis och tankesnärjande bild, just den bild Per Svensson vill teckna. Det blir bilden av bilden av bilden som i det oändliga, som två speglar ställda mot varandra. Hela detta paket antyder en mycket torftig lösning på samtidens nagelbitande spaning efter en identitetsgrundande hemvist. Vi kan inte annat än sitta och gräva i mammas gamla låda, och den är ändå bara fylld med bilder.

 

MODERNITETENS ÄVENTYR


Men om Per Svenssons berättelse är berättelsen om förintelsen av en hembygd är det också berättelsen om en pånyttfödelse, ett återskapande. Per Svensson känner sig berövad sin hembygd, är avundsjuk på andras och vill förstå sin förlust. Han sammanfogar en bakgrund han vägrar kalla "hembygd" men som faktiskt fungerar som det: ursprunget som definierar honom på ett mycket traditionslikt sätt - förorten. Det är Per Svenssons fängelse, ett hem låst utifrån av makarna Myrdal. Per Svensson är ett förortsbarn, men den insikten förkastar han och detta förkastande är en modern handling. Ja i själva verket är det en klassiskt modern handling - som uppbrottet, flykten till stan, karriären och klassresan - blivandet. Storstugan är en manual för och en redogörelse för en befrielse.
 
Per Svensson genomför alltså det ur traditionell synvinkel omöjliga. Han skaffar sig en "ny hemstad" som väljs och hyllas på ett transparent, motiverat och förnuftigt sätt. I boken saknar hans liv hemligheter, "baksidor". Det är jul i folkhemmet samtidigt som det är jul i barndomshemmet. Hans liv är under full belysning, som vore han själv en funktionalist och hans biografi ett hus på en leråker.
 
Så kastas etiketterna om: Per Svensson är modern när han vägrar att vara "modern" eftersom denna modernitet har blivit omodern, en tradition. Hans uppbrott sker mot moderniteten som den har kristalliserats i förorten; det gör honom reflexivt modern eller senmodern. Han skulle vilja göra ett uppbrott mot uppbrottet, men det är en paradox. Det låter sig inte göras utan just ett uppbrott.
 
En sådan läsning bygger på att moderniteten är ett fortgående äventyr, en oavslutad och oavslutbar roman och så tror jag att saker och ting ligger till. Moderniteten är nog med Anthony Giddens och hans tyska kollega Ulrich Becks ord en institutionalisering av tvivlet, en övertygelse om att all kunskap på ett popperskt vis är bristfällig och provisorisk och att all social praktik därför måste underordnas kronisk revision. Och Per Svensson reviderar. Han uppför det ur hans synvinkel äkta folkhemmet, han driver projektet som det skulle ha drivits och skymtar på det viset den yttersta konsekvensen av att tydligt peka ut en fiende: imitationen. Han inordnar sitt och andras liv under en anti-ideologi.
 
Jag tror att detta är en ganska hoppfull tolkning av Storstugan. Det är möjligt och troligt att hembygder förstörs på just det sätt Per Svensson beskriver och på många andra, mer gruvliga sätt: krig, flykt, utvisning, utrensning, sönderbombning, sönderstressning, sönderkommersialisering. Det är också möjligt att det verkligen ligger något absolut minneslöst i Le Corbusiers bågar, den riskfria diskbänken och Täbys "kyligt vackra, estetiskt stronga" torn. Jag tror ändå att människor då och då, under de rätta omständigheterna, kan gå segrande ur denna dans mellan tillhörighetens skapelse och förstörelse, och i skydd av ideologiers högröstade bråk sno åt sig en tomt, ett skjul, en pendeltågsstation eller en trappuppgång att väva berättelser om och känna sig hemma vid. Per Svensson skrapar ihop en sådan hembygd, för att lämna den och välja en ny.

 

PLANERNAS BLICK


I januari i år intervjuade jag Malmös förutvarande stadsplanechef Gabriel Winge om byggandet av Rosengård; han påstår sig ha hoppat av i protest mot allt det storskaliga då det begav sig. Intervjun gjordes för Sydsvenska Dagbladet (9/1 2000) och till artikeln fick det bland annat bli ett flygfoto av Rosengård. I Per Svenssons bok läser jag att just flygbilder har varit omåttligt populära i skildrandet av det nya, nu gamla, Sverige. Hur länge? Alltsedan Expressens första reportage om Stockholms nya förortslandskap 1951 - om Björkhagen, Kärrtorp, Hökarängen, Solberga, Bandhagen, Svedmyra och Gubbängen. Denna berättarstil är alltså historisk. Den har blivit en egen tradition, en femtioårig rutin.

Med blicken fixerad vid flygfotot över Rosengård slår det mig varför. Ett flygfoto tas från den punkt från vilken bygget ursprungligen betraktades, det representerar den givna synvinkeln i förhållande till ritningen eller modellen. Då man intar detta perspektiv intar man planerarens perspektiv: allt blir synligt som det var tänkt, perspektivet är panoptiskt. Först då anses området bli begripligt. Det blir åter en modell. Så länge valet av denna vinkel är självklart kommer det att vara svårt att tilldela betongförorten en annorlunda mening, åtminstone utifrån den mediala debatten. Vinkeln stänger området inne.
 
För min del är det bara att erkänna: jag har sällan några ärenden till Rosengård. Jag har heller inga ärenden till Limhamn eller Vellinge. Om Per Svensson under sin uppväxt såg Sverige som färdigbyggt har det vid det här laget blivit färdigsegregerat. När vi betraktar förorten betraktar vi en hembygd, men det är inte sällan en låst hembygd - den hemhörighet få vill köpa, den mark där de fattiga har lokaliserats.

 

SYN-VILLA


Villaförorter är något annat än betongförorter - rikare, lugnare. De kom att rymma en annan klass. Samtidigt bär de på en liknande känsla som den Per Svensson tillskriver sitt Täby, och de byggdes i regel under samma tid. Även villorna representerar det halvhjärtade försöket att inom det moderna återskapa byn.
 
Det lantliga visar sig i ett nitiskt hushålls- och trädgårdsarbete. Arbetet har demonstrativa inslag av nytta - inte bara rosor och tulpaner och goda middagar på inglasade altaner utan även riktiga morötter, riktig potatis och riktiga rädisor på täppan samt safta-sylta-baka-frysa i köket. Nyttan är skenbar, vägen är målet. Allt som produceras i en villa finns ju i stan på ett både billigare (räkna även arbetstiden) och smartare sätt.
 
Det gamla är innehållet: viljan till självhushåll. Det moderna är formen, verktygen: motorgräsklippare och garage istället för lie och bod, diskmaskin och snillrika köksmaskiner istället för baljor, kaminer och grova händer. I kombination blir det ingenting annat än sofistikerat fusk. Vi låtsas att vi är ett självhushåll, vi låtsas att far kommer hem från åkern och mor från ängen när de båda i själva verket kommer från fabriken eller kontoret. Vi låtsas att familjen verkligen klarar sig på egen hand. Vi låtsas att vi alla håller ihop, skulle den besvikne kunna tillägga. Det är inte enbart ett språkligt sammanträffande; en villa bär drag av synvilla.
 
Jag skulle gärna se att någon skrev det svenska villalivets historia - som en uppgörelse i stil med Per Svensson eller som en kärleksförklaring, det spelar egentligen ingen roll. När jag talar med jämnåriga om detta blir de eld och lågor, som om villalivet bara väntar på att återupptäckas nu när minnena från tonåren börjat blekna. Då, för kanske 10-15 år sedan, framstod nog villan som ett verkligt hot för många i min bekantskapskrets.
 
Jag lider fortfarande av villafobi. En gång blev jag så utled på att klippa gräset att jag frågade min mamma: Vad tänker alla familjefäder på när de går där fram och tillbaka på sin gräsplätt och andas avgaser från sina maskiner? Tänker de över huvud taget? Mamma försökte släta över: "De tänker väl inget speciellt. De kanske tänker på något teveprogram de ska se ikväll." Klippa gräset och tänka på teveprogram. Svaret talar liksom för sig självt.

 

THE FRONTIER OCH GRÄSMATTAN


Samtidigt finns det väl en mening även i gräsmattan. Ibland tror jag att trädgården i stort är en nyckel för förståelsen av villans ideologi. På gamla foton från Högstorp i Växjö - det är den villastad jag vuxit upp i - är det tomt och kalt kring husen. Gräsmattorna är nya och tunna, ännu mossfria. Björken ser nyplanterad ut, skymmande buskar och staket lyser med sin frånvaro. Med tiden läggs enorma resurser och en fantastisk mängd arbete i dessa trädgårdar så att de till slut framstår som prunkande små parker. Människor planterar, vattnar, gödslar och rensar, gräver upp och fyller igen och placerar om sin dyrköpta växtlighet som i ett sisyfusarbete. Inte sällan kan man så småningom iaktta en viss slutenhet, som om villorna frångick planerarnas och arkitekternas drömmar om fri sikt och öppna ytor för att i stället närma sig ett lantligt ideal och hissa privatismens flagga. Husen bäddas in i grönska, som ville de viska: kom gärna på besök, men ring först på dörren, respektera staketen, akta rabatten. I övrigt: lämna oss ifred.
 
Villafolket bygger sin hembygd och själva byggandet sker i ett skimmer av pionjäranda, som om husägarna befann sig vid fronten av en civilisation och där var tvungna att bryta ny mark och plantera enebuskar och riva bort mossa och slåss mot indianer. Det sistnämnda är en uppgift för pojkleken.
 
De villor som bildade min ursprungsscen på Högstorp är alla likadana - gult tegel och svart trätak. Det är monotont och kollektivt och historielöst. Rättare sagt: så såg de ut från början. Om trädgården blir föremål för strävan efter en återupprättad gräns gentemot det offentliga förvandlas själva husen till symboler för individualitet. I mitt gamla kvarter är det numera nästintill originellt att inte ha ett ommålat tak, att inte ha förnyat garaget, att inte ha piffat upp planket med ny färg, att inte ha installerat en öppen spis. Det är individualiseringens gåta. Varje hus ska erhålla det särskilda - och mister det just därför.
 
Jag tror att hela detta projekt är villalivets trygghet, en mycket modern trygghet. Den som inte gives en färdig hembygdsmålning måste helt enkelt ta saken i egna händer.

 

HEMBYGDSBILDER


Det finns retoriska bilder av hembygden, men det finns också andra, konkreta bilder. Jag bläddrar i fotografen Lars Tunbjörks samling Landet utom sig från 199. Många av hans foton skulle säkert betraktas som misslyckade av de personer som avbildas. Mannen med matbrickan i Valbo ser likgiltig ut, kvinnorna med kundvagnar i Ullared ser ut att ha något mordiskt i blicken och gubben på väg in i en jättelik tub Kalles Kaviar på Skara Sommarland ger ett mer än galet intryck.
 
Ändå är bilderna mycket lyckade. Somliga skildrar ett slags tomma mellanrum, platser som har glömts bort. Fotot på mannen som tittar på teve stående i ett stort gult rum på Öland tillhör denna kategori, liksom bilderna från en parkeringsplats i Heberg och Björngrillen i Björndammen. Platserna är konturlösa och meningslösa men allmängiltiga. De finns överallt och så fort man ser dem vaknar en igenkänning. Jag har varit där förut. Eller på en annan plats som skulle kunna vara Lars Tunbjörks och som därmed på sätt och vis är Lars Tunbjörks. Så som dessa platser framställs skulle de aldrig kunna bli föremål för hemhörighet. De är motsatsen till en hembygd: "bortbygd" eller obygd. De är sociala neglekt.
 
Andra foton berättar om något annat: en familjemiddag under semestern med korv och pommes frites och Coca-cola, en dragspelande kvinna, ett bullfat och en burk Pripps blå på ett campingbord i Ransäter, en midsommarnatt i Rättvik där någon står och kurar vid en flämtande brasa, insvept i en svensk flagga. Det är sommar och ljuset är skarpt, färgerna är många och glasklara. Människor är avklädda, solbrända, alldagliga, oförberedda på att fotograferas. De solar och sminkar sig och handlar. Även dessa bilder känner jag igen. Jag känner igen dem från Växjö, från eviga shoppingrundor på stormarknader, från väntan på att mamma ska betala på Obs! eller Domus så att vi kan släpa kassarna till den röda fiaten på parkeringsplatsen, från båtsemestrar i Helgasjön och Blekinge.
 
En bild visar ett äldre par vid ingången till en stormarknad. Lars Tunbjörk skriver att han frågade om han fick ta ett foto. "Javisst, men vänta" svarade mannen och tog upp två plastförpackningar, en med falukorv och en med fläsk. Mannen håller upp dem som ett byte men ser i övrigt likgiltig ut, eller ängslig, nästan olycklig.
 
Göran Greider skriver i slutet av boken att bilderna avbildar något som i den kulturella medelklassens ögon i bästa fall är exotiskt, i sämsta fall smaklöst. Lars Tunbjörk fångar ett Sverige som befinner sig "i en sammanstörtad och idiotisk tidsanda". Liksom hos Per Svensson är alltså folkhemmets fall det centrala men också konsumismen och dess nivellering. Det somriga i bilderna skärper intrycket, som om tomhet och konsumism passade beklämmande illa med just sol och semester och midsommar. På det viset berättar bilderna om 90talets accelererande svårigheter att förverkliga fantasierna om den nationella gemenskapen - och samma svårigheter att förverkliga fantasierna om sommaren. Bilderna ser ut som en nedsmutsad hembygdstavla. De visar landet "utom sig", landet som förlorat sig.
 
Var och en ser dessa bilder som de vill. Jag ser en avbildad fantasi om ett föreställt folkhem som gått i baklås, en fotograferad uppgivenhet hos det befolkningsskikt som nyss märkt att de med Zygmunt Baumans ord helt uppenbart är "lokaliserade" i en tid då saker och ting helst skulle sättas i rörelse. På sätt och vis ser jag i denna bemärkelse ett stycke polsk landsbygd; jag är affärsmannen som åker förbi. Jag ser konsumismens triumf - eller den instrumentella glädjen i att sträcka sig efter billig konserverad rödkål i Rotebro.
 
Men jag ser också fotografens särskilda blick och bokens konstnärliga inramning som försöker göra det avbildade främmande, genuint och annorlunda, ibland nostalgiskt. Jag ser ambitionen att på ett ganska kärleksfullt men samtidigt auktoritärt sätt porträttera svenskarnas land som något avskilt och färdigförpackat. Som om boken ville säga: så lever "dom" - de där ute i landet, de i Ransäter och Rättvik och Skara, de som inte döljer sin nyinköpta falukorv när fotografen kommer farande utan tvärtom skyltar med den.
 
Där boken säljs - i boklådor och konsthallar - ser man sällan dessa människor, åtminstone inte så som de här framställs. Där finns bokens "vi" - det kulturella vi som konfunderat frågar sig vad som egentligen hände där ute i Sverige i början av 90-talet.

 

I FÖRSKINGRINGEN


Platsens sorti eller platsens poesi? Frågan ställdes i Moderna Tider i februari 1999. I årtusenden har människan knutit sin identitet till platsen, förkunnade rubriken. Kommer nu detta att förändras?
 
Lars Dencik, professor i socialpsykologi, skrev en av artiklarna. Det moderna samhället är på väg bort, konstaterar han tvärsäkert. Scenbytet tycks till en början vara enkelt: "Efter det moderna kommer det som kommer efter det moderna - det postmoderna." Fortsättningen är dock lite mer komplicerad. Fram till nu har vårt tänkande varit rumsligt förankrat, menar Lars Dencik. Platsen har avgränsat våra sociala och mentala rum; man blev vad man var. Detta ska tolkas precis så bokstavligt som det låter. För drygt 100 år sedan levde folk inom en "livsradie" på uppskattningsvis60 kilometer . Man träffade få människor. Idag lever vi "på flera olika arenor" eller inom olika "nätverk", skriver Lars Dencik. Vi pendlar mellan olika tillhörigheter och platser på ett sätt som avspeglas i barns dagliga växlingar mellan hem, dagis och fritis. En sådan växling fungerar enligt Lars Dencik som en "simskola inför djupdykningen i postmoderniteten". Så utvecklar vi "multiple selves" eller lapptäcksidentiteter. Platsens betydelse som identitetsgivare minskar. Människors biografi blir viktigare än geografin.
 
Lars Denciks skildring påminner på sätt och vis om Zygmunt Baumans. Båda talar om växlingar och flyktiga besök på olika platser även om Dencik till skillnad från Bauman inte gör någon stor poäng av rörelsefrihetens sociala fördelning. Lars Denciks globaliseringstavla tycks inte rymma den låsta hembygden. Hans betoning av frihet och gränsupplösning får mig att associera till modernitetens ljusa löften, trots att han kallar sina tankar postmoderna.

Om något ska vara rörligt och rörigt måste det ställas mot en föreställd ordning. För Lars Dencik är denna ordning ganska detaljrikt formulerad. "För bara någon eller några generationer sedan", skriver han, "hade i stort sett alla som bodde i Sverige vuxit upp i bygemenskapen och brukssamhället. I stort sett alla som jobbade på gården eller i bruket hade gått i samma skola, konfirmerats för samma präst, varit med i samma fackförening, ätit ärtor och fläsk på torsdagar". Och resonemanget fortsätter: nu är det annorlunda. Nu händer saker och ting på en och samma gång, på en och samma plats. Allt fler lever i diasporor, skriver Lars Dencik, som flyktingar av ett eller annat slag.

 

MODERNA SAGOR


Författaren Anders Ehnmark skrev den andra artikeln i Moderna Tider, den som ställdes mot Lars Denciks. Hans stil är annorlunda. Han dyker genast ned i sina minnen från en gård fem mil norr om Ludvika, i Floda finnmark, på ett högt berg vid namn Bastuberg. "Eventuellt kan rummet vidgas till byn Håvberg, som ligger strax bakom Bastuberg", skriver Anders Ehnmark och fortsätter: "där är det", där är "poesins plats, som ju bestämmer platsens poesi".
 
Anders Ehnmark broderar ut en släkthistoria med namn och platser och öden som jag nästan tappar greppet om, en historia som dessutom framstår som irriterande för den läsare som letar efter ett klart ställningstagande. Så småningom blir det tydligt att berättelserna från Håvberg inte är Anders Ehnmarks egna minnen utan kommer från hans mamma som iscensatte dem under vintrarna på de olika orter där familjen råkade befinna sig, kringflackande eftersom Anders Ehnmarks far var läkare och tjänstgjorde på olika lasarett. På somrarna, då familjen återvände till Bastuberg, försökte Anders Ehnmark och hans syskon orientera sig i den händelserika byn, "men ingenting stämde riktigt". Historierna var gamla, mamman uppdaterade dem aldrig.
 
Tidigt upptäckte Anders Ehnmark att något var fel med moderns minnen. Hon hade aldrig bott i Håvberg. Hennes hemort var Grängesberg. "Hon var stadsbarn, läkarfru och på sin höjd sommargäst", skriver Anders Ehnmark. Hon levde i andras minnen, berättade av invandrande, nyblivna Grängesbergsbor som hade längtat tillbaka till det idylliska Håvberg där jorden tyvärr inte hade räckt till alla. Morfadern hade också verkligen återvänt, efter att under 40 år i gruvan tjänat ihop 5000 kronor. "Det var på sätt och vis en imaginär by", skriver Anders Ehnmark, "uppdiktad av andra, för andras behov", en by att längta till, att återvända till. Nu har den på samma sätt även blivit Anders Ehnmarks by.
 
Trots att Lars Dencik och Anders Ehnmark ställs mot varandra finns det länkar mellan deras texter. När Lars Dencik tecknar en bild av den tillvaro vi lämnat gör han det på ett sätt som inte ligger långt ifrån den imaginära by Ehnmarks mor skapar. Även Lars Dencik behöver sin detaljrika ursprungsbild - "bygemenskapen och brukssamhället" där alla "hade gått i samma skola, konfirmerats för samma präst, varit med i samma fackförening, ätit ärtor och fläsk på torsdagar". Sådana beskrivningar är lika effektiva som Per Svenssons drömska bilder av Kalmar, Trekanten och Malmö eller svenska affärsmäns skildringar av Polens landsbygd. Så framställs en stadig referenspunkt mot vilken Den Stora Utvecklingen kan bli begriplig: moderniseringen, globaliseringen, ja all världens "-seringar". Den referenspunkten blir så att säga utvecklingens signifikanta Andra.

Förmodligen är en sådan referenspunkt minst lika svår att återfinna i egna upplevelser som det framberättade Håvberg var att få bekräftat när Anders Ehnmark och hans syskon väl var på plats i just Håvberg. Det är "något fel" med våra minnen. Det finns ett drag av ljug och dikt och hopplock i alla dessa berättelser.
 
Omvänt finns en länk åt andra hållet. Den rörelse och platsnivellering som Lars Dencik talar om återfinns faktiskt i Anders Ehnmarks artikel. Anders Ehnmark har följt sin pappa under hans läkarkarriär och växt upp på åtminstone fem olika orter och kan växla mellan deras dialekter. Hans mamma var ett "stadsbarn" som levde i denna eviga diaspora, kringkastad och flexibel och modern, alldeles säkert ett "multiple selve". Hennes fars gamla by var inte bara en plats för hemhörighet utan också ett fängelse; utan chanser till utkomst, beroende av en gruva och en stad där utanför - hembygd förknippas ju med fattigdom. Även runtomkring Håvberg finns alltså den stora världen, de oundvikliga nyheterna. Allt det som Lars Dencik talar om är kanske inte så nytt som man först tänker sig.
 
Man kan väl se det på två sätt. Moderniteten och dess globalisering är berättelser. Eller: våra berättelser är moderna och globaliserade. Platslösheten är poesi, och pratet om platser en ständig sorti.
 
En sak är i alla fall säker. Den framrusande utvecklingen - moderniseringen, globaliseringen, folkhemsmaskinerierna, uppbrottet, Juggernauten - är gammal, liksom det hoplappande och sammanfogande motståndet: berättandet, traditionaliteten, hembygdsmåleriet. Ingendera parten kan förstås utan den andra. I själva verket lånar de egenskaper av varandra. Måleriet är modernt och det moderna uppbrottet sentimentalt. Rörelse förutsätter ju stiltje, rörelse sker enbart i förhållande till sin motsats.

 

EN VILLA FULL AV PRAT


Jag känner igen Anders Ehnmarks skildring av sin mamma i min egen mamma, uppväxt i Linneryd utanför Växjö, inflyttad och utbildad och modern men ändå ständigt invävd i berättelser om den by som hon en gång lämnade och det hus där allting började men som vi numera nästan aldrig återser. Där finns en startpunkt där mormor och morfar bodde. Hon var hushållerskan, han vägarbetaren, dottern skulle bli lärare i stan. Där finns min mammas imaginära by.
 
Denna by är ett slags trädgård att odla. Man börjar från en modern nollpunkt och gödslar sedan (med ord). Denna by är en stadig punkt att snegla på när världen svajar, när nyheter dyker upp som annars inte begrips. Man tillåts inte stanna med blicken där, men man kan snegla. Den imaginära byn lämnas ständigt, den är till för att lämnas, den åks förbi.
 
Min by består i sin tur inte minst av en villaförort plus min mammas berättelser; en villa full av prat, om man så vill. Det är också en lösning när man råkar växa upp i en av otaliga mönsterstöpta 70-talsvillor. Det är ett sätt att vidga och fördjupa livsradien - inte med kilometer men med myter.
 
Det finns någonting i denna imaginära by som människor vill infoga och förvalta. En modern människa tycks vara en människa som gör sitt yttersta för att ljuga ihop en bakgrund och en hembygd, för att berätta om det mot vilket rörelsen sker. Det är också en människa som när som helst kan starta om detta berättande utifrån snart sagt vilken föreställd plats som helst, om nu berättelsen likt en dator skulle låsa sig. Det viktiga är inte platsen som sådan utan att den berättas, att den omtalas.
 
Det moraliskt och politiskt viktiga är att hembygder inte låses, att människor även idag erbjuds möjligheter att lämna dem.

 

BRYT UPP!


Jag skriver detta omgiven av flyttkartonger. Tidpunkten är inget man direkt väljer; en flytt mellan två hyreslägenheter bestäms av högre makter, det vill säga månadsskiften och fastighetsförvaltare. Snart bor jag i ett risigt gammalt hus på Bergsgatan i Malmö, med spegeldörrar och trägolv och tre kakelugnar och högt i tak. Man skulle kunna säga att jag köper in mig i den andres hembygd. Det känns som om jag gör en Per Svensson.

Folk blir entusiastiska när man står i begrepp att flytta. Det glittrar till i ögonen, man önskar lycka till, man vill gärna vara med och bära kartonger. Vad är det som åstadkommer detta glittrande? Någonting händer, något nytt. Någonting startas om. Glittrandet är ett populärt adjö till det gamla - och inför det nya: ett ritualiserat jaså.

Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!