Startsidan på Vetenskapsrådet
Vetenskaprsådets startsida
Historia, Idé- och lärdomshistoria

Tintin, tekniken och politiken

Michael Godhe, f 1964, doktorand, Tema teknik, Linköpings universitet
Elin Frykman, f 1970, doktorand, Tema teknik, Linköpings universitet
Tintin har lästs och beundrats av miljoner. Barn, ungdomar och vuxna över nästan hela jorden. Tintin är en fantastisk fantasifigur, huvudpersonen i en strålande tecknad serie - visst!
Men Tintin speglar också en tid; kanske formade Hergé, hans skapare, också den med sin kraftfulla gestaltskapande förmåga.
Tillhör du dem som tror att Neil Armstrong var först på månen? Eller de som vet att Tintin, Kalkyl och Haddock var där redan 15 år tidigare, att Dupont och Dupond dansade ballett på månen långt innan Armstrong tog sitt berömda steg för mänskligheten? För den stora merparten förlorade Tintins månlandning sitt verklighetsskimmer någon gång i tonåren, men de världar Tintin besökte fortsätter att fascinera läsarna.
 
Många är de forskare som skrivit om Tintin, det mesta på franska och engelska. Bland verken om Tintin dominerar biografier om Tintins skapare Hergé. Att analysera olika figurer eller händelseförlopp utifrån psykoanalytisk teori är också vanligt. Språkvetare och litteraturforskare har beskrivit Tintinserien som en ny litteraturgenre, men också som exempelvis rasistisk eller pacifistisk.
 
Glada pensionerade ambassadörer, entusiastiska seriekännare, besatta journalister och andra tintinologer erbjuder i vanliga fall en uppsjö av reflexioner kring Tintins och hans kamraters hisnande äventyr. Vi erbjuder en läsning av Tintin som berättar om en värld stadd i snabb teknisk förändring, en värld präglad av det kalla kriget och den oro som detta skapade.

 

POPULÄRKULTUR BERÄTTAR


Historikern Kim Salomon skrev i Svenska Dagbladet (981016) att man i populärkulturens artefakter kan uttolka vardagslivets föreställningsvärld: "Populärkultur utgör ett centralt fält för att avläsa hur vardagens händelser och fenomen sorteras med hjälp av kalla krigets tankefigurer. I flera studier av efterkrigstidens historia tydliggörs hur den dualism som alltid varit förhärskande inom populärkulturen utformas och tolkas i termer av det kalla krigets motsättningar." Relationen mellan samhället och den populärkultur som samhället producerar är naturligtvis öppen för olika teorier, men det står klart att det på någon nivå rör sig om ett växelspel. Och att det finns en nära relation mellan populärkultur och storpolitik. Salomon menar därför att politik även måste förstås i termer av kulturella och sociala konstruktioner. Populärkulturen är ett rikt undersökningsområde om man vill studera allmänna föreställningar om teknik, politik och vetenskap, vilket inte minst amerikanska studier från 1980-talet och framåt visat (se till exempel Margot A. Henriksens studie Dr Strangelove´s America från 1997).
 
Här tänker vi ge ett exempel på hur storpolitik och internationell teknikforskning togs upp och gestaltades i populärkulturen med hjälp av seriefiguren Tintin. Serien tecknades och komponerades av belgaren Hergé (pseudonym för Georges Remi, (1907-1983), efter 1942 pseudonym och affärsnamn för tecknaren och hans medarbetarstab, Studios Hergé). Den tecknade serien berättar om några specifika vetenskapliga, tekniska och storpolitiska frågor som var viktiga för Tintins samtid; hur tolkades de stora frågorna om den snabba tekniska utvecklingen och maktbalansen i det kalla kriget i Tintin? Hur gestaltades frågorna i berättelse och bild?

 

BERÄTTELSE MED TRE TEMAN


Vi använder ett flertal Tintinalbum i analysen men det är främst tre som står i fokus: Objectif Lune (1953; sv. övers. Månen tur och retur, I 1969), On a marché surla Lune  (1954; sv. övers. Månen tur och retur, II 1969) och L´Affaire Tournesol (1956; sv. övers. Det hemliga vapnet 1968). Samtliga Tintinutgåvor vi använt är översatta till svenska av Karin och Allan Janzon. Även om albumen utkom senare på svenska ger de goda illustrationer till hur kontroversiell teknik kunde debatteras under 1950-talet inte bara i Västeuropa och USA utan också i Sverige.
 
Den genre som Hergé valde för sina Tintinberättelser är en populärkulturell genre där spänning och äventyr står i centrum. Med självklarhet ger sig Tintin i kast med att lösa de problem hans skapare uppfinner. Äventyrsberättelsens standardingredienser såsom hjältar och skurkar, goda och onda sidor samt problemens självklara lösning på slutet bildar stommen i Tintinberättelserna, och har bidragit till seriens enorma popularitet. Fram till 1990 har de 23 album som Hergé hann producera sålt i 100 miljoner exemplar, där bästsäljarna är Le Trésor de Rackham le Rouge (1944; sv. övers. Rackham den rödes skatt 1962) och On a marché surla Lune. Serienhar översatts till mer än 30 språk och många är de serietecknare och kulturpersonligheter som framhållit vad serien har betytt för dem.
 
Men det är inte äventyrsberättelsens genrespecifika ingredienser som står i centrum för denna undersökning, utan tre teman från samtida diskussioner som gestaltats i Tintinberättelserna. De två första anknyter, som vi redan antytt till teknik- och vetenskapsdebatten. Det tredje anknyter till samtidens politiska konflikt mellan stormaktsblocken.
 
För det första diskuterar vi frågan om tekniken skildras som värdeneutral eller inte i Tintin-albumen, det vill säga vad som bestämmer teknikens värde. Finns det inneboende i själva tekniken eller bestäms det av vilken kontext som den ingår i? Denna fråga kan karaktäriseras som en utgångspunkt för all teknikdebatt, då som nu, vilket gör den angelägen.
 
För det andra undersöker vi hur Tintin-albumen illustrerar frågan om vetenskapsmannens ansvar för hur de vetenskapliga resultaten används och tillämpas, en fråga som diskuterades livligt under 1950-talet efter atom- och vätebomberna och som har relevans än idag. Finns det gränser för hur långt det vetenskapliga arbetet får gå? Dessutom kommer vi att diskutera hur vetenskapsmännen - i första hand professor Kalkyl - skildras i Tintinalbumen.
 
Ett tredje tema är hur efterkrigstidens stormaktspolitik, balansgången öst/väst, gestaltas i Tintinböckerna. Det stormaktspolitiska temat finns redan i Le Sceptre d´Ottokar från 1939 (sv. övers. Kung Ottokars spira 1960). Vad vi vill visa är att detta tema transformeras i albumen från 1950-talet. Det storpolitiska spelet i det kalla kriget får här sin konkreta gestaltning genom hur teknik och vetenskap används i olika statsskick. Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen från andra världskriget och framåt ger nya tolkningsramar för populärkulturen.

 

STORMAKTSALLEGORIER


Redan i det första Tintinalbumet, Tintin au pays des Soviets (1930; sv. övers. Tintin i Sovjet 1984), står samtidens politiska händelser i centrum för Tintins äventyr. Albumet gav uttryck för de anti-sovjetiska stämningar som fanns i Belgien och annorstädes. Hergé medgav långt senare att han skämdes för den, enligt honom själv, simpla och fördomsfulla intrigen i Tintin i Sovjet, men politiska händelser i samtiden skulle fortsätta att inspirera honom.

I Kung Ottokars spira introduceras för första gången de centraleuropeiska staterna Syldavien och Bordurien. Äventyret började tecknas 1938 och utkom i en svartvit albumversion 1939. Kung Ottokars spira handlar om hur Stålgardet, ett politiskt parti lett av en viss Müsstler, försöker stjäla den syldaviske kungen Muskar XIII:s spira. Enligt den syldaviska successionsordningen har kungen inte tillåtelse att regera landet utan spiran, i avsaknad av den konkreta symbolen för makten är han alltså maktlös. Stålgardet är också identiskt med en hemlig organisation, Syldaviska Nationella Unionen för Frihet (SNUFF), en organisation vars syfte är monarkins störtande och anslutning till Bordurien. Att stjäla spiran är ett led i SNUFF:s planer på att ta kontroll över Syldaviens huvudstad Klow. Naturligtvis misslyckas kuppen tack vare Tintins rådiga ingripande. Om intrigen som framför allt var inspirerad av ‘Anschluss´, Hitlers annekterande av Österrike, men också av den oroliga situationen på Balkan och andra politiska händelser, skriver Harry Thompson:
 
"Müsstlers namn är rätt och slätt en kombination av Hitler och Mussolini /.../. De andra parallellerna är välkända. Stålgardet var exempelvis en riktig organisation som hotade kung Karl II av Rumäniens tron. Hela frågan om den Syldaviska tronföljden alluderade på Belgien /.../ och Leopold III som efterträdare till kung Albert I. Namnet Ottokar (som härstammar från Böhmens medeltida kungar), och slottet Kropows Böhmen-inspirerade arkitektur, frambesvärjde bilden av Tjeckoslovakien, Hitlers annektering av Sudetenland, och hans slutliga ockupation av hela det landet. Den syldaviska landsbygdens moskéer och böndernas klädedräkt motsvarade kungadömet Jugoslavien, då direkt hotat av Italien. Bordurien själv var Tyskland. Dess officerare bar SS-lika uniformer, och när Tintin stal ett Borduriskt plan i seriens orginalversion stod det helt kort ‘Heinkel´ skrivet på det. Kontrasten mellan Borduriens muskulösa fascism och den stilla lantliga idyllen det hotade var skarp, ja slående. Naturligtvis var Syldavien ett idealiserat porträtt av mellankrigseuropa - en välvillig monarki, stillsamt byliv och robusta bönder som blossade på sina pipor /.../."
(Thompson, 1991, vår översättning).
 
Fantasiberättelsen om den nyfikne journalisten från Belgien blir bärare av en långt större berättelse om samtida stormaktspolitik. Kontrahenterna Syldavien/Bordurien skulle dyka upp igen i en högteknifierad berättelseram, i albumen Månen tur och retur, I-II och Det hemliga vapnet. Här tillskrevs länderna, med fantasins rätt, delvis nya betydelser. De blev symboler för det kalla kriget mellan öst och väst istället för att symbolisera NaziTyskland och dess offer. Det är i albumen om månfärden som tekniken och vetenskapen på allvar gör entré i Tintins värld. Det är framförallt genom skildringen av vilken betydelse teknik och vetenskap får i de respektive länderna, och hur den används, som öst/västproblematiken får sin skarpa relief i berättelserna om månfärden och Det hemliga vapnet. Det är därför på sin plats att närmare studera den ram Hergé ger sin berättelse i dessa album.

 

MÅNFÄRD


I Månen tur och retur, del I, har Tintin och hans vän och resekompanjon kapten Haddock knappt hunnit innanför dörren till sitt hem, slottet Moulinsart, innan de får ett mystiskt telegram från professor Kalkyl som ber dem att flyga till Syldavien. När de anländer till den syldaviska flygplatsen blir de omhändertagna av den inhemska säkerhetstjänsten. Under rigorösa säkerhetsarrangemang förs Haddock och Tintin ut till landsbygden, till ett vildmarksområde där ett atomforskningsinstitut är beläget i skydd av bergskedjor. Redan här indikeras de spända relationerna mellan två maktsfärer, där det idylliska Syldavien får representera västblocket och Bordurien östblocket, det land vars insyn man skyddar sig mot.
 
På atomkraftsanläggningen träffar de professor Kalkyl som avslöjar att han är ledare för den astronautiska avdelningen, utsedd av den syldaviska regeringen. Resten av berättelsen handlar om förberedelserna inför en expedition till månen med Kalkyl själv och hans medhjälpare ingenjör Frank Wolff, samt Tintin och kapten Haddock. I andra delen skildras den vetenskapliga expeditionen på månen och de komplikationer som månresenärerna råkar ut för. Till månresenärerna hör nu också Dupontarna som av misstag följde med på raketfärden.

 

SAMTIDA RYMDFORSKNING


Månen tur och retur, I-II är imponerande i sin detaljrika realism. Studios Hergé hade noggrant studerat den senaste utvecklingen inom rymd- och raketforskningen samt kärnkraftsforskningen för att ge äventyren en så realistisk prägel som möjligt. Hergé och hans medarbetare hämtade främst sina kunskaper från franskspråkiga förlagor som exempelvis Alexandre Ananoffs L´Astronautique (1950), ett verk som sammanfattade de aktuella rönen i rymd och raketforskningen. Foton från Ananoffs bok på sängarna där astronauterna spänner fast sig för landning och avskjutning, över kontrollrummets inredning, rymdfararnas dräkter och raketens avfyrningsramp har replikerats exakt i Månen tur och retur (Soumois, 1987).
 
Studierna har gjort klara avtryck i albumen: När våra hjältar exempelvis löper risk att kollidera med en meteorit under månfärden är detta något som anknyter till diskussionen om vilka faror som kunde vänta i rymden. Faran av att kollidera med meteorer eller meteoriter diskuterades i så gott som alla populärvetenskapliga böcker om raket och rymdfart under denna tid. Hergé har valt att låta våra hjältar kunna vistas utan rymddräkt i raketen, som ett annat exempel, vilket inte skulle stämma med de rymdfärder som sedan gjordes i verkligheten men som dock anslöt till den populärvetenskapliga litteraturen från slutet av 1940-talet och framåt.
 
I en viktig detalj avvek Hergé från den aktuella rymdforskningen. Även om det fanns tankar på att driva rymdraketer med atomenergi var den vanliga synpunkten under denna tid att raketen måste delas upp i minst tre olika steg för att kunna nå månen. Kalkyls månraket består av endast ett steg. Bortsett från denna detalj är tekniken i Månen tur och retur en provkarta på var raket och rymdforskningen nått under 1950-talets första hälft.

 

SYLDAVIEN OCH TEKNIKEN


Atomkraftsanläggningen där Tintin och Haddock återfinner professor Kalkyl är förlagd till ett område bestående av vildmark. Haddock uttrycker sin förvåning över placeringen på sitt typiska sätt: "Atomforskning i bland dessa zulukaffrer?" Den omedelbara förklaringen till placeringen visar sig vara att en uranfyndighet har gjorts i området. Läget gör att anläggningen också blir svårare att infiltrera för en främmande makt som skulle kunna hota freden. Tintin och Haddock är de första utomstående som får tillträde; beredskapen mot spioneri och sabotage är hög. Att det är Bordurien som avses är självklart för den initierade Tintinläsaren med Kung Ottokars spira som referens.

 
Dessutom dyker det upp en figur i Månen tur och retur- albumen som den vana läsaren borde känna igen, nämligen en viss major Jorgen som medverkade i konspirationen mot Muskar XIII i Kung Ottokars spira (där han gått under namnet Boris). I det första månalbumet skymtar major Jorgen bara förbi, för att ge den initierade läsaren en föraning om den spänning som följa skall i det andra månalbumet. Mycket riktigt försöker han med Wolffs motvilliga hjälp kapa raketen när den står på månen, vilket naturligtvis misslyckas.
 
Att skapa spänning och föraningar för den initererade Tintinläsaren på detta sätt är naturligtvis ett genrespecifikt drag som förhöjer känslan av äventyr. Men det finns också andra, mer symboliska orsaker till att atomkraftsanläggningen är förlagd till en vildmarksmiljö. Den rumsliga belägenheten har att göra med det starka symbolvärde som atomenergien omgärdades av. "Bland dessa zulukaffrer" (för att låna kapten Haddocks ord) ligger alltså atomkraftsanläggningen, själva symbolen för hur människan har tämjt de vilda naturkrafterna. Atomkraftsanläggningens belägenhet i den råa vildmarken blir en indikation på hur naturkrafterna har tämjts till människans fromma.
 
En kort episod tecknar med önskvärd klarhet skillnaden mellan den oberäkneliga naturen och den civiliserade anläggningen, kulturen: När Tintin är ute i bergen ovanför anläggningen för att rekognisera råkar han ut för en ilsken björnhona, och undkommer med blotta förskräckelsen. Inne i anläggningen är han trygg. Där är det tekniken och vetenskapen som härskar, utanför hotar den vilda naturen.
 
Atomkraftsanläggningens placering i den vilda naturen för även tankarna till den ‘renhet´ som atomkraften förknippades med i samtiden. Problemet med radioaktivt avfall var inte lika uppmärksammat i början av 1950-talet som det skulle bli under kommande decennier (Anshelm, 2000). I kontrast till kol- och oljeproducerad energi som bidragit till nersmutsningen av de stora industristäderna och även landsbygden framstod atomkraften som ett betydligt framsteg.

 

PASTORALT IDEAL


Landet Syldavien är ett exempel på vad bland andra Martin Kylhammar beskrivit som ett "pastoralt ideal" (Kylhammar, 1985), en syntes mellan orörd natur och en urspårad kultur (övercivilisation), även om själva atomkraftsanläggningen ligger belägen i ett vildmarksområde. Trots att den modernaste tekniska anläggning som kunde uppbådas i samtiden förläggs till Syldavien syns i övrigt inte mycket av den västerländska industriella civilisation som utvecklats de senaste århundradena. Syldavien framställs som en lantlig idyll i Tintinalbumen, särskilt i Kung Ottokars spira där Hergé infogat en turistbroschyr över landet:
 
Bland de många hänförande landskap som på goda grunder fängslar den gästande främlingen genom rik folklore och betagande miljöer finns ett litet land som tyvärr är föga känt men som i gengäld vida överträffar andra trakter i fråga om sevärdheter.
Till följd av sitt otillgängliga läge har detta land hittills varit isolerat. Nu finns emellertid reguljär flygtrafik som fört landet inom räckhåll för alla som vill lära känna dess vilda skönhet, invånarnas legendariska gästfrihet och deras ålderdomliga sedvänjor som motstått den moderna tidens insteg. Det landet heter Syldavien.

Atomkraftsanläggningen får symbolisera något nytt i det tekniska och vetenskapliga framåtskridandet, ett återerövrande av det moderna projektet där tekniskt och vetenskapligt framåtskridande skulle leda till materiella, andliga och kulturella framsteg. Atomkraftsanläggningen förläggs därför till ett land med västerländskt demokratiskt statsskick, men utan den urbana civilisation som väst i övrigt utmärks av.

Månne nu den orörda naturen som omger de inblandade i månprojektet också har en lugnande inverkan på människornas sinne? Det är mer eller mindre ett klosterliv som levs inne i atomkraftsanläggningen - hårt arbete och förkovran med teknisk och vetenskaplig litteratur. Alla inblandade i månprojektet har arbetskläder på sig, blåa eller gröna uniformer, och arbetet med raketen skrider långsamt framåt.

Våra hjältar tillbringar flera månader i anläggningen där teknisk och vetenskaplig utveckling går hand i hand med en civilisatorisk utveckling hos de inblandade i månprojektet - civilisatorisk i den meningen att man arbetar för mänsklighetens bästa. Kalkyl försäkrar i Månen tur och retur, I, Tintin och Haddock om att verksamheten är helt inriktad på humanitära ändamål, "inte tal om några atombomber", vilket inte är att förundras över. Ordet atom hade en betydligt mer laddad symbolik vid denna tid. Så fort det nämndes i något sammanhang dök bilden av svampmolnet upp. Vetenskapsmännen pekade på lösningar som kunde tillvarata atomenergiens potentiella fredliga möjligheter; kärnkraftverk och drivmedel till raketer var ett par av de alternativ som diskuterades.
 

ÖSTBLOCKETS AGGRESSIVITET


Även om det aldrig sägs explicit i månalbumen att öststatssidan är ute efter månraketen för destruktiva syften torde det ha stått klart för en samtida läsare att det fanns en militär sida av månäventyret. I populärvetenskaplig rymd och raketlitteratur från denna tid pekas på hur rakettekniken bland annat skulle kunna användas till bygga rymdstationer för krig dirigerade utifrån rymden. I månalbumen är dock Syldavien med dess allierade en garant för månprojektets civila, fredliga och vetenskapliga sida. Dikotomin mellan det fredliga Syldavien och det aggressiva Bordurien berättar om mer än äventyrsgenrens uppdelning mellan ont och gott. Dess symbolik kan tolkas djupare än så, exempelvis utifrån major Jorgens och ingenjör Wolffs handlande.

 

JORGENS ANFALL OCH WOLFFS OFFER


Väl på månen försöker major Jorgen kapa raketen. Han tvingar Wolff att försöka starta den för att lämna alla utom Tintin (som blivit nerslagen och bunden) och hunden Milou kvar på månen för en säker död. Efter det att Tintin har lyckats befria sig och övermanna Jorgen meddelar han de andra vad som har hänt. De återvänder till raketen och förhör Wolff och Jorgen. Efter förhöret förpassas de till raketens skafferi, där kapten Haddock surrar fast dem. Som vanligt lyckas detektiverna Dupond och Dupont ställa till oordning genom att orsaka så att Jorgen och Wolff blir fria igen. För Jorgen är det ingen tvekan om vad som nu måste ske: "Ni skonade mig, men jag ska minsann inte skona er!" För ingenjör Frank Wolff - som egentligen inte är en ond person, men som tvingats att samarbeta med Jorgen eftersom östsidan har hållhakar på honom - blir detta för mycket. Med risk för sitt eget liv övermannar han Jorgen som vådaskjuter sig i hjärtat och dör.

Episoden gestaltar östsidans hänsynslöshet (här symboliserade av Jorgen) och västsidans fredlighet (symboliserad av Wolffs beredskap att förlora sitt liv för att rädda de övrigas). Symboliken får en ännu starkare framtoning med Wolffs slutliga offer. Efter att Jorgens lik har slängts ut i rymden får Wolff på Tintins order lov att tillbringa resten av resan med de andra och slippa vara bunden (trots Haddocks livliga protester). Men Wolff har inga planer på att följa med till jorden igen. För att syret skall räcka för de andra passagerarna, gentemot vilka han känner oerhörda skuldkänslor, lämnar han istället raketen för en säker död.

Östblocket (Jorgen) skyr inga medel för att komma över månraketen, och kommer med all sannolikhet inte att använda den stulna tekniken till fredliga ändamål. Västblockets demokratiska och fredliga syften illustreras genom Tintins förlåtande inställning gentemot Wolff, och genom dennes osjälviska offerdöd för att rädda de andras liv. Läsaren kan inte annat än hoppas att Kalkyls månraket landar säkert och på så vis garanterar våra hjältars överlevnad och att tekniken förblir i västblockets händer. Vad budskapet entydigt förmedlar är att så länge syldaverna/västblocket och Kalkyl behärskar den atomdrivna raketen garanteras teknikens användning för goda och fredliga ändamål.

 

TEKNIKEN OCH SKURKARNA


Som kontrast till det undersköna Syldavien återfinner vi militärdiktaturen Bordurien. I Kung Ottokars spira fick Borduriens försök att annektera Syldavien symbolisera NaziTysklands övergrepp på fredliga demokratiska stater, i Månen tur och retur, I-II anknyter handlingen till det kalla krigets tankemönster i öst/ västuppdelningen. Även om det främst är den borduriska regimen som utgör hotet i Det hemliga vapnet, försöker även syldavisk underrättelsestjänst få tillgång till ritningarna till en ljudvågmaskin som professor Kalkyl konstruerat. Bilden av syldaverna som enbart goda och bordurerna som enbart onda visar sig i detta album vara något mer komplicerad.

I en talande sekvens i Det hemliga vapnet utbryter ett slagsmål mellan agenter från de båda länderna. Tintin och Haddock griper in för att rädda Kalkyl från bordurerna och hjälper samtidigt syldaverna. Men vem som är skurk är, milt sagt, svårt att avläsa i episoden: När Haddock griper in frågar han Tintin hur de ska kunna se skillnad på vän och fiende. Tintin svarar med beslutsam min: "Klipp till alla som ser skumma ut!... Det ser vi nog" Haddock får dock problem med att skilja på bordurer och syldaver och angriper för säkerhets skull alla som kommer i hans väg. När de till slut räddat Kalkyl från de borduriska agenterna springer Tintin iväg med de syldaviska agenterna, vilka i sin tur slår ner Tintin, när de upptäcker honom. Syldaverna tar med Kalkyl i en motorbåt, Tintin och Haddock följer efter med en helikopter men blir beskjutna och tvingas nödlanda.
 
Denna sekvens pekar på en förskjutning i problematiken. Även om det är bordurerna som är de största skurkarna tycks inte heller syldaverna i detta fall sky några medel för att komma över Kalkyls uppfinning som står i centrum för slagsmålet. Hänsynslösheten även i syldavernas uppträdande kan förklaras med att de inte vill låta uppfinningen komma i händerna på en skrupelfri öststat som med stor sannolikhet - vilket visar sig senare i albumet - kommer att använda den för destruktiva syften. Episoden visar ändå på en ny ambivalens i förhållandet till tekniken och vetenskapen i Det hemliga vapnet. Vi skall återkomma till detta.

 

TEKNIKEN OCH BOURDURIEN


Även i Det hemliga vapnet får teknikens och vetenskapens placering en symbolisk inramning i motsatsförhållandet Syldavien/Bordurien. Bordurien är ett urbaniserat land i motsats till Syldavien. Detta samhälle står längre från naturen, ja i själva verket tycks Bordurien symbolisera antitesen till den orörda naturen; ett slags urspårad övercivilisation där de aggressiva drifterna är legio. I en talande sekvens i Det hemliga vapnet demonstreras Kalkyls ljudvågmaskin inför "Folkets ledare" i Bordurien. "Folkets ledare" bär alla militäruniformer, varav vissa har klart nazistisk anstrykning medan andra påminner om sovjetiska miltäruniformer. Tidigare i albumet har läsaren fått se statyer av Borduriens enväldige ledare Plekzy-Gladz, som efterträtt Müsstler. Dennes mustascher för onekligen tankarna till Josef Stalin, vilket gör Borduriens anknytning till det sovjetdominerade östblocket än mer iögonfallande.
 
Att ritningarna till maskinerna är stulna nämns naturligtvis inte när uppfinningen demonstreras för "Folkets ledare". Istället heter det att "borduriska vetenskapsmän" efter långvariga forskningar har lyckats "framställa ett vapen, som kommer att göra A- och H-bomberna till rena slangbössor". Men vetenskapsmännen lyser med sin frånvaro i berättelsen. I själva verket är det inte de som bär ansvaret för förstörelsemaskinen. I Bordurien har politikerna tagit över styrningen av den tekniska och vetenskapliga forskningen och syftet är entydigt:
 
 "Den dag är nära, då detta vapen skall ge den borduriska nationen och dess store ledare Plekszy-Gladz herravälde över hela världen". Därefter demonstreras maskinen inför "Folkets ledare" som häpna och förundrade, vissa rentav jublande, åser på en TV-skärm hur "skyskrapor från en stad på andra sidan Atlanten... namnet är onödigt att nämna" pulvriseras av ljudvågorna och förintas. De entusiastiska ropen från "Folkets ledare" dämpas snart av demonstratören:
 
Lugn, mina herrar, lugn! Och framför allt: Tålamod! Den storstad, som bokstavligt talat utplånades framför era ögon, bestod endast av denna modell gjord i glas och porslin... Ja, jag förstår att ni är besvikna... Ni hade hoppats att få se en verlig stad ödeläggas... Men lita på mina ord... Miniatyrstaden blev pulvriserad på avstånd av denna apparat [demonstratören visar en ljudvågmaskin]. Den begagnar sig av ultraljudsvängningar. För närvarande är dess verkan begränsad till föremål av glas och porslin... Men inom en snar framtid kan vi på STORT AVSTÅND krossa inte bara glas och porslin... utan även murbruk, betong och stål. Planer på detta avancerade vapen existerar!... Det är allt jag kan säga er nu! När tiden är inne blir Borduriens fiender slagna av skräck för vår fruktansvärda makt!
 
Att ultraljudsapparaten skulle användas i den fredliga humanitära forskningens tjänst inom exempelvis sjuk- och hälsovården existerar inte i den borduriska tankevärlden. Men våra hjältar lyckas hindra en fruktansvärd utveckling genom att stjäla tillbaka ritningarna med viss hjälp av näktergalen från Milano, primadonnan Castafiore.

 

BILDEN KOMPLICERAS


I Månen tur och retur och i viss mån Det hemliga vapnet skildras tekniken som värdeneutral, eftersom det är ländernas statsskick som bestämmer hur tekniken och vetenskapen används.
 
I Det hemliga vapnet sker dock en förskjutning av denna oproblematiska syn på tekniken. Tintin och Haddocks förvirrade slagsmål med agenter från både öst- och västblocket illustrerar detta. Även om tekniken och vetskapen inte har några inneboende värden skildras de som bärandes på potentialer som inte är oproblemtiska. Kampen mellan Bordurien och Syldavien om Kalkyls maskin blir här lite av en illustration till vad teknikhistoriken Melvin Kranzberg har formulerat som sin första lag: tekniken är varken god eller dålig, och inte heller är den neutral (Kranzberg, 1985).
 
Den nya tekniken används i Månen tur och retur i ett internationellt projekt (där östblocket uteslutits). Trots att öst/ Bordurien försöker kapa raketen tonas den militära sidan av atomenergin ner. I Det hemliga vapnet däremot är den militära sidan av tekniken och vetenskapen desto mer framträdande. Även om det är ritningarna till en ljudvågmaskin som står på spel är det ingen vågad gissning att anta att det är vätebomben som inspirerat Hergé till intrigen. Den tekniska tillämpningen av vetenskapen har i detta album blivit så problematisk att Kalkyl till slut väljer att bränna upp ritningarna - trots att ljudvågmaskinen kan användas till civila ändamål.

Även Syldavien/Bordurien-relationen får en delvis ny betydelse i Det hemliga vapnet. Det kalla krigets vapenkapplöpning har blivit så problematisk att det inte längre spelar någon roll vilket block som får försprång framför det andra. Kalkyl vill varken att syldaverna eller bordurierna skall få tag på ritningarna. Även om det demokratiska Syldavien skulle kunna använda ljudvågmaskinen för ‘goda´ ändamål, är blotta existensen av apparaten tillräcklig för att hela jordklotet skulle kunna förödas i en vapenduell mellan stormaktsblocken.
 
Förskjutningen i teknik- och vetenskapssyn i Det hemliga vapnet - att tekniken i sig varken är bra eller dålig men ej heller neutral - framgår med tydlig önskvärdhet om man tittar på hur vetenskapsmannen och hans arbete och ansvar skildrades i Tintinalbumen.

 

KALKYL SPRÄNGER RAKET


Månäventyren och Det hemliga vapnet är tecknade och utgivna (på originalspråket) under den osäkra perioden av vätebombsprover och ett eskallerande kallt krig med skiftande tolkningar av vad atomenergins civila tillämpning egentligen kunde utlova. De spända relationerna mellan stormaktsblocken får sin symboliska gestaltning i uppskjutningen av den första obemannade provraketen i Månen tur och retur, I. Även om forskare från hela världen är inblandade i Kalkyls månprojekt är det hemligstämplat. Anläggningen står under bevakning av syldavisk säkerhetspolis. Trots hemlighetsmakeriet kring den syldaviska kärnkraftsanläggningen har en spion (som senare visar sig vara ingenjör Wolff) lämnat ut information om raketens koordinater. Från en främmande radiostation kapar östagenter raketen efter att den fotograferat månens baksida.
 
På Tintins inrådan har dock Kalkyl varit förutseende nog att placera en sprängladdning i försöksraketen. Under stora våndor trycker Kalkyl ner spaken till spränganordningen: "Det är som att spränga sig själv i bitar, sitt livsverk". Men spränganordningen fungerar först inte och Kalkyl sliter sitt hår och skriker: "Allt är förlorat!... våra uppfinningar, våra hemligheter i främmande händer!" Till slut lyckas Tintin reparera anordningen och raketen sprängs i bitar.

Episoden ger inte bara gestaltning åt det hemlighetsmakeri som omgärdade atom och raketforskning vid denna tid. Den visar också hur vetenskapsmännen, anförda av Kalkyl, tar sitt ansvar för sin vetenskap med dess tekniska tillämpningar. När en av ingenjörerna i månprojektet vid en sista genomgång inför månresan talar om de faror som våra hjältar står inför, betonar denne att fiender "kan försöka styra er vilse och kapa vår raket". Till de andra månresenärernas häpnad reser sig Kalkyl och svarar tveklöst: "hellre än fångenskap väljer vi att spränga oss".

 

KALKYL BRÄNNER SINA RITNINGAR


Det ställs höga etiska och moraliska krav på vetenskapsmannen Kalkyl i Månen tur och retur. Det är han som har kraften och förmågan att avgöra hur teknik och vetenskap kan användas. Månprojektet försiggår under hemliga förberedelser för att tekniken inte skall komma i fel händer, men det är här aldrig fråga om att tekniken skall stoppas - det finns tillräckligt med utopiska visioner kopplade till rymdfartsprojektet för att riskerna skall vara värda att tas. Det är dessa visioner som Michel David diskuterar när han citerar Jacques Lacan:

"Vetenskapsmannen är även han ett subjekt, ett välkvalificerat sådant, som med önskvärd tydlighet visar att vetenskapen inte kom till jorden av sig självt. Detta förutsätter att man också diskuterar vetenskapens subjekt."
(David, 1994, vår översättning).
 
I Det hemliga vapnet framställs tekniken och vetenskapen fortfarande som värdeneutrala i sig, men knappast längre neutrala: Den ultraljudvågmaskin som professor Kalkyl framställt framstår som alltför farlig för att produktionen skall fortsätta. Han väljer att bränna upp mikrofilmen för att den inte skall komma i fel händer. Här skildras en teknik vars destruktiva potentialer inte är att leka med - den skulle kunna få förödande konsekvenser för hela mänskligheten.
 
Begäret efter makt gör att vetenskapsmannen inte kan lita på att någon är enbart god. Världen har, i Det hemliga vapnet, blivit mer komplicerad och mindre svartvit - dikotomin gott/ont är inte längre självklar. Kalkyl intar en tredje ståndpunkt, han vägrar välja sida. Detta innebär också att den moraliska resningen hos Kalkylgestalten/vetenskapsmannen når ännu högre höjder i Det hemliga vapnet. Vetenskapsmannen avgör nu inte bara hur tekniken skall användas, utan har också en moralisk skyldighet att stoppa den till varje pris om den kan få destruktiva konsekvenser, oavsett vilka nationella intressen som finns.

Det är inte omöjligt att Hergé kan ha haft Robert Oppenheimer i åtanke här. "Atombombens fader" motsatte sig att amerikanerna skulle tillverka en vätebomb eftersom den destruktiva potentialen hos ett sådant vapen var alltför stor enligt honom. Liksom Oppenheimer vill Kalkyl inte medverka till en ytterligare skärpning av kapprustningen.

 

VIRRHJÄRNAN OCH DEN MAGNIFIKA KATASTROFEN


I Rackham den rödes skatt (1944) introduceras professor Kalkyl för första gången med alla sina epitet: uppfinnare, virrig, lomhörd, ohyggligt envis, kolerisk och ett ensamt geni. Något löjeväckande och idel föremål för missförstånd tävlar professorn med Dupond och Dupont om huvudrollen som Tintinhistoriernas pajas.
 
Fram till månalbumen skildrade Hergé vetenskapsmän som virrhjärnor och excentriker som ibland träder över gränserna för sin vetenskapliga nyfikenhet. I L´Etoile mystérieuse (1942; sv. övers. Den mystiska stjärnan 1960) hotar en jättelik meteor jorden. I Tintins hemstad berättar direktören för det astronomiska observatoriet för den chockade journalisten att jorden kommer att gå under i en kollision med meteoriten: "Och det är jag, Ferdinand Flinten som har räknat ut tiden för katastrofen!... I morgon är jag en berömd man!" När meteoriten inte kolliderar med jorden blir Flinten vansinnig på sin assistent: "Han räknade fel... En sån operettfigur! [...] Min magnifika katastrof!... som jag hade hoppats på!". Flinten försöker inte dölja sin besvikelse.

 

VIRRHJÄRNOR OCH MORALISK RESNING


Det visar sig att en bit av meteoriten har fallit i havet vid Norra Ishavet. Tintin och Flinten anordnar en båtexpedition, med Haddock som kapten. Med på expeditionen är också fem andra vetenskapsmän vars utseenden borde ha gjort en dåtida frenolog intresserad. Alla vetenskapsmän (utom en) har höga pannor och är tunnhåriga, de flesta är också glasögonprydda.

Äventyrets verkliga hjälte är förstås Tintin utan vars hjälp de inte skulle klara sig. De lärde männen gör ett hjälplöst intryck men besitter trots allt en imponerande moralisk resning. I en episod i Den mystiska stjärnan har de att välja mellan att undsätta en båt i sjönöd eller att fortsätta resan fram till platsen där meteoren störtat. Eftersom en konkurrerande expedition också är på väg dit riskerar de att inte komma först om de hjälper båten i nöd. Flinten säger dock med fast allvar: "Det finns inget att tveka om, kapten. Människor är i livsfara. Vi måste skynda till deras hjälp, även om det kommer att kosta oss segern".

 

VETENSKAPSMÄN SOM GÅR FÖR LÅNGT


En något annorlunda gestaltning får vetenskapen i de bägge äventyren Les Sept Boules de christal (1948; sv. övers. De sju kristallkulorna 1968) och Le Temple du Soleil (1949; sv. övers. Solens tempel 1968; den sistnämnda en fortsättning på den förstnämnda). Här får vetenskapsmännen en mer demonisk framtoning. De framstår snarare som Faustgestalter än som hjälplösa figurer. I De sju kristallkulorna sövs sju medlemmar i en vetenskaplig expedition som undersökt inkagravar ner i en dvallik sömn. För att rädda dem ur koman organiserar Tintin en expedition till Latinamerika - Kalkyl har samtidigt kidnappats av inkaindianer. Efter många förvecklingar lyckas Tintin övertala inkahövdingen att släppa Kalkyl och befria de sju vetenskapsmännen från sin medvetslöshet. Även om Tintin talar om för inkahövdingen att de sju männen undersökte gravarna av vetenskaplig nyfikenhet, av en vilja att lära känna inkaindianernas seder och historia, kan läsaren mellan raderna utläsa att de egentligen har trätt över en gräns för den vetenskapliga nyfikenheten.
 
Vetenskapsmän i allmänhet framställs i dessa album antingen som excentriker eller också som personer som har en tendens att gå för långt i sin vetenskapliga nyfikenhet. En viss klåfingrighet och excentrisk läggning utmärker också professor Kalkyl fram till Månen tur och retur. Redan i det första album som han medverkar i - Rackham den rödes skatt- ställer han till med besvär på grund av sin lomhördhet och virrighet.
 
Det är ofta kapten Haddock som får lida av Kalkyls påhitt, vilket gör att den gode kaptenen inte tar professorn på särskilt stort allvar. Haddocks oseriösa inställning till den förvirrade professorn gör att Kalkyls drag av äventyrsberättelsens pajas förstärks. I så gott som samtliga Tintinalbum utom Månen tur och retur är Kalkylfiguren statisk. I det sista album som Studios Hergé producerade, Tintin et les Picaros (1976; sv. övers. Tintin hos Gerillan 1976) är Kalkyl fortfarande ett virrigt geni och en snäll gubbe som stundtals fattar humör.
 

VIRRHJÄRNAN OCH CLOWNEN


I Månen tur och retur skiljer sig dock Kalkyls roll avsevärt från de andra albumen. Hans lomhördhet som tidigare varit den stora katalysatorn för de missförstånd som ideligen uppstår mellan Kalkyl och omvärlden är här ett mindre problem. I första halvan av del I har Kalkyl en hörlur som hjälper honom att höra vad andra säger. I senare delen av samma seriealbum utrustas Kalkyl med en modern hörapparat och det sker inga missförstånd längre på grund av hans lomhördhet.
 
Haddocks vana att inte ta Kalkyl på allvar får dock konsekvenser utöver det vanliga i Månen tur och retur. I den miljö där våra hjältar vistas, en miljö som är en teknikens och vetenskapens högborg, blir sjökaptenen Haddock för första gången alienerad i ordets rätta bemärkelse. Han vantrivs ännu värre än vanligt med att vara borta från Moulinsart och får flera utbrott mot Kalkyl. I en sekvens när Haddock provar ut en rymddräkt får han antennsladden i skallen. I Tintinalbumen råkar Haddock ofta ut för liknande incidenter och det är inte första gången han tappar besinningen, särskilt inte gentemot Kalkyl. Han skriker åt professorn att denne skall "Sluta spela apa". För en gångs skull hör nu verkligen Kalkyl när kaptenen förolämpar honom. Han blir rosenrasande och tvingar Tintin och Haddock att följa med och titta på månraketen vid avskjutningsrampen för att visa att hans vetenskap minsann inte är några apkonster. En olycka sker inne i raketen och Kalkyl tappar till de andra vetenskapsmännens förtvivlan minnet. Haddock lyckas dock få Kalkyl att börja minnas igen efter ideliga och löjeväckande ansträngningar. Till och med när Haddock gör något bra i dessa album framstår han som bortkommen och lite löjlig: tillfälligtvis är det han som framstår som pajasen.
 
I Le Crabe aux pinces d´or (1941; sv. övers. Krabban med guldklorna 1970) introduceras Haddock för Tintinläsarna. Här är han en försupen sjökapten som är helt i händerna på sin styrman, den ondskefulle Allan. I detta äventyr är Haddock en mycket besvärlig person som hela tiden försätter Tintin och sig själv i livsfarliga situationer på grund av sitt whiskymissbruk. Här finns inte alls den auktoritet som Haddockgestalten har i senare Tintinalbum. Visserligen uppstår en del besvärliga situationer och komiska incidenter runt Haddocks person i kommande seriealbum, särskilt i hans relation till Dupontarna och Kalkyl, men aldrig värre än att de kan lösas. Hans whiskykonsumtion orsakar också problem ibland men det är inte på samma missbruksnivå som i Krabban med guldklorna. Han är en figur som är värd att tas på allvar till skillnad från Kalkyl.

 

ROLLERNA KASTAS OM


I Månen tur och retur kastas Haddocks och Kalkyls roller om. Det är nu kaptenen som är förvirrad och ställer till besvär. Det är också han, och inte professorn, som inte tas riktigt på allvar av de andra, eller beter sig dumt. Haddock återfaller i en sekvens till det ansvarslösa och destruktiva beteende han uppvisade i Krabban med guldklorna. En mycket förbittrad Tintin skäller i Månen tur och retur II ut kaptenen efter det att han whiskyberusad lämnat raketen när de är på väg till månen: "Dina påhitt hade så när kostat oss alla livet! Kom med ombord och uppför dig som en vuxen... Raska på!". Det hör sannerligen till ovanligheterna att man ser Tintin röd i ansiktet av ilska i albumen.
 
Det är också första och enda gången som en verklig dialog uppstår mellan Kalkyl och de andra i Tintinserien. I samtliga andra album är det Tintin som är den egentliga huvudpersonen, men även han är nu i händerna på Kalkyl. I Månen tur och retur har Kalkyl huvudrollen och en resning som han inte tidigare haft och inte heller skulle ha i senare Tintinalbum. Med fullständig kontroll är det professorn som behärskar den värld som våra hjältar nu befinner sig i och det är sällan han står svarslös inför någon händelse. Under en månpromenad slår en meteor ned precis bakom Tintin och Haddock. Följande ordväxling utspelar sig på månen:
 
[Kalkyl:] Är det inte fantastiskt? Vi är på månen! Kan ni fatta...
[Haddock:] Där är du ju... Det var på ett hår när, att du kunde fått våra returbiljetter [pekar på där meteoriten slagit ned].
[Kalkyl:] En meteorit! Egendomligt! [Haddock:] Roligt att du tycker det var egendomligt...tack!
[Kalkyl:] Än sen? [Slår ut med armarna] Yrket har sina risker.
[Haddock:] Det här är inte mitt yrke, anfäkta och regera! Jag är sjöman! Där riskerar man åtminstone inte att få en bit himmel i huvet!...
[Kalkyl:] Tänkbart! Men tag hit en båt då!...

Samtidigt som världen omkring Hergé transformerades till en värld formad av det Kalla kriget transformeras också några av personerna i världen omkring Tintin. Professor Kalkyl är en av dem. Från att tidigare ha varit en sympatisk men förvirrad person skildras han i Månen tur och retur som månens erövrare. I dessa två album framstår Kalkyl som vetenskapsmannen som besitter en mystisk och skrämmande makt att regissera världens och kanske också universums öde.

 

BIG SCIENCE OCH KRAFTFULLA VETENSKAPSMÄN


Kalkylfiguren gestaltar även en förskjutning av vetenskapsmannens roll i det moderna samhället. Från att ha varit - och skildrats - som ett ensamt geni blir nu vetenskapsmannen del i ett jättelikt maskineri, ofta i statens regi. Forskningen sker i stora lag och termen Big Science är inte missvisande. Om man jämför med den rymd- och raketforskningslitteratur som utkommer i Sverige under 1950-talet påpekas ofta detta samarbete forskare och tekniker emellan. Det är slut på ensamvargarnas tid även om starka individer behövs. Tore Frängsmyr skriver att det är först under 1800-talet som vetenskapsmannen blev en hjälte i verklig mening. Men redan under förra hälften av 1900-talet förändrades dennes roll; "individuella heroiska insatser ersattes mer och mer av systematisk utforskning och välplanerade organisationer, vetenskapen fick en ny funktion." (Frängsmyr, 1984)
 
Hela månprojektet skildras som ett jättelikt och långsamt arbete i internationell regi; här har den moderna vetenskapliga organisationen gjort sitt intrång i Tintinalbumen. Men tankemönstret innehåller också gamla element där vetenskapsmannen framstår som en hjälte (eller, som det inte är i det här fallet, som en galning). Professorn är den obestridlige och starke ledaren i Månen tur och retur. Kalkylkaraktären får något nästan demoniskt över sig - han blir en modern Prometheus men även en Faust, en ljusbringare som samtidigt har mänsklighetens öde i sina händer. Varken Haddock eller Tintin kan säga nej till vetenskapens anspråk, vilket förvandlar dem till andrahandsfigurer i berättelsen eftersom Kalkyl är den som har den övergripande kontrollen.
 
Historien om månresan blir därför också en historia om hur teknik och vetenskap alltmer genomsyrar den moderna kulturen och samhället och blir mer och mer av en social verksamhet. Kalkyl symboliserar också den vetenskapsman som hängivet och uppoffrande arbetar för den moderna västerländska demokratin.
 
Frågan om huruvida Neil Armstrong eller Tintin var först på månen blir mindre viktig i det ljuset. Tintins skapare, Hergé, har för alltid fixerat några ögonblicksbilder av 1940- och 50-talets tekniksyn och stormaktspolitikens kalla vindar. Ögonblicksbilder som, om de tolkas utifrån sin tid och sin genre, kan bli sekvenser i en rörlig film om vårt förflutna. Filmen handlar om storpolitiken och dess tekniska uttryck. Genom de fixerade bilder som Tintinalbumen utgör har det kalla kriget fått en konkret gestaltning genom hur teknik och vetenskap används i två olika statsskick - statsskick som utgör varandras motpoler i det tidiga 1950-talet och som får en gemensam motpol under det sena 1950-talet: Tekniken och vetenskapen skildras där som motpolen, den som hotar mänskligheten oberoende av vilken regim som har makten.
Sidansvarig:
Senast uppdaterad: 2006-10-25
Redaktör: Ragnhild Romanus, e-post: ragnhild.romanus@vr.se
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Tvärsnitt - om humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning sedan 1979
Sök i Tvärsnitt!