Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Färdiggjuten född och flexibelt föränderlig
Den etniska mellankrigsgenerationen - eller vi alla
Avsikten bakom massflykten är att undkomma den segerrika Röda armen och hotet om att återigen tvingas underkasta sig en hatad kommunistisk regim. Minst 25 000 lämnar landet 1944, många av dem stannar i Sverige och rotar sig här. I Canada, USA, och Australien etablerar sig också större grupper av exil-ester under efterkrigstiden, dit de kommer via europeiska uppsamlingsläger för "Displaced persons", eller från t.ex. Sverige. Baltutlämningen 1946 och den geografiska närheten till Ryssland i kombination med den svenska regeringens i mångas ögon alltför tillmötesgående attityd gentemot Sovjetunionen, skapar nämligen fruktan och osäkerhet bland flyktingarna. 9000 ester lämnar därför Sverige åren kring 1948-49, och framförallt Canada lockar med en ‘nybyggaranda´ och med sitt läge, långt bort från den ryska gränsen.
Flykten bryter sönder familjer och separerar barn, föräldrar och syskon. Men flykten splittrar också den mellankrigsgeneration av ester som föddes mellan 1915 och 1925 och som växte upp i ett för första gången självständigt och demokratiskt Estland under 1920- och 30-talen. Medan vissa kom att leva i demokratier som Sverige och Canada, blev andra kvar i det ockuperade Estland. Har
dessa olika erfarenheter bidragit till att sudda ut det "mentala arv" som dessa ester hade med sig från den gemensamma uppväxten? Det är den fråga som står i fokus här.
DEN FÖRSTA ESTNISKA REPUBLIKEN
Dessa barn av den första estniska republiken föddes och fostrades i en nationellt mycket exceptionell period. 1920 blev Estland, ungefär samtidigt som de baltiska grannstaterna Lettland och Litauen, självständigt. Efter att under 700 år ha behärskats av tyskar, danskar, svenskar och ryssar var det estniska territoriet äntligen fritt. Estland under dessa första decennier var ett land fyllt av strävanden efter nationell överlevnad, utan att vare sig politiker eller befolkning hemföll till någon aggressiv och mobiliserande form av nationalism.
Den nationella målmedvetenheten tog sig i stället uttryck i den utbildningsexplosion som enligt vissa ledde till i det närmaste en överproduktion av högutbildade. Ekonomiskt berövades den balttyska överheten efter självständigheten snabbt sina stora lantegendomar, som istället fördelades bland den tidigare i stort sett egendomslösa estniska jordbruksbefolkningen. Huvuddelen av esterna, som tidigare knappast haft någon position i samhället, omvandlades nu, tack vare jordreformen, till självägande småbönder. Socialt blev det estniska mellankrigssamhället påfallande "platt", eftersom både den tyska och ryska överhetens ställning hade underminerats, samtidigt som merparten av den estniska befolkningen startade från "scratch".
Politiskt upprättade de nya estniska herrarna ett "ultrademokratiskt" styrelseskick, till stora delar modellerat på den tyska Weimarrepubliken, med en utomordentligt stark lagstiftande makt och en påfallande svag regeringsmakt. Den konstruktionen, såsom var fallet i flera av Europas stater under mellankrigstiden, bidrog också till demokratins fall i mitten av 1930-talet. Handlingsförlamade regeringar öppnade för krav på starka ledare, och auktoritära rörelser tenderade att vinna i popularitet. Den estniske presidenten Konstantin Päts utlyste därför, i mars 1934, undantagstillstånd i Estland delvis som ett sätt att förhindra ett maktövertagande från extremhögern. De politiska partierna förbjöds, men den auktoritära regim som nu etablerades, brukar allmänt betecknas som "mild". Det demokratiska grundackordet fanns dock kvar, ekonomin förbättrades, och Päts åtnjöt respekt och popularitet bland stora delar av befolkningen.
1939 beseglades emellertid Estlands öde för lång tid framåt, i och med den ödesdigra Molotov-Ribbentrop-pakten, en överenskommelse som delade upp Central- och Östeuropa mellan Tyskland och Sovjetunionen. Efter den sovjetiska annekteringen, intog tyska trupper estniskt territorium 1941. Tre år senare, 1944, återvände Röda armen, och under nästan 50 år skulle Estland förbli under sovjetisk överhöghet som en av femton delrepubliker.
AVGÖR INSTITUTIONER VÄRDERINGAR?
Majoriteten av de estniska flyktingarna 1944 var unga, mellan tjugo och fyrtio år, och många av dem tillhörde den mellankrigsgeneration som undersöks. Det innebär också att exilesterna idag levt merparten av sina vuxna liv i miljöer som politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt skilt sig från den som präglade dem under uppväxten i mellankrigstidens Estland. Men samma sak gäller också för dem från samma generation som blev kvar i det ockuperade Estland, och som levt i en institutionell miljö präglad av den totalitära statens politiska och ekonomiska idéer och praktik.
Har de grundläggande värderingar som denna utspridda melankrigsgeneration bar med sig från uppväxten i Estland förändrats eller bestått över tid när de konfronterats med nya institutionela miljöer? Är värderingar, som en inflytelserik teoribildning inom samhällsvetenskap hävdar, trögrörliga och svårföränderliga? När de väl är på plats genom prägling under barn- och ungdomsår, så förblir värderingsmönstret sig i stort sett likt? Det skulle innebära att vår estniska mellankrigsgeneration idag uppvisar ett förhållandevis likartat kulturellt mönster, trots skilda livserfarenheter i exil och ockupation.
Eller är det snarare så, som en annan dominerande teoribildning antar, att människan även mentalt är anpassningsbar, och att de värderingar som grundlades i Estland under mellankrigstiden, under påverkan av nya institutionella omgivningar - välfärdsstaten Sverige, det mångkulturella Canada och det totalitära Sovjet-Estland - idag har ersatts av värderingar som mer tydligt reflekterar dessa miljöer?
I artikeln söker jag ett svar på frågan om kulturell beständighet eller flexibilitet, genom att presentera huvudresultaten från en undersökning med fokus på grundvärderingar om politik, familj och medborgarroll som grundas på intervjuer med ca 300 mellankrigsester - 100 i Estland, 100 i Sverige och 100 i Canada - år 1998. Samtliga dessa ester var då mellan 73-83 år gamla, födda 1915-1925. Deras födelseår innebar att de yngsta av dem vid tidpunkten för "splittringen" 1944 var åtminstone 19 år, och därmed hade vad som brukar betecknas som den tidiga och formativa socialisationen under barn- och ungdomsåren, bakom sig. Hur ser värdemönstrena ut i de tre grupperna idag? Hur lika eller olika varandra är grupperna? Innan jag diskuterar dessa resultat, finns det skäl att stifta litet närmare bekantskap med de inflytelserika teorierna jag nämnde tidigare.
OMPROGRAMMERING
I boken Hur vi överlevde kommunismen med ett leende på läpparna, skriver Slavenka Drakulic:
"Kommunismens fall är fortfarande avlägset, för snarare än politisk ideologi eller statsskick är kommunismen ett sinnestillstånd. De politiska makthavarna kan bytas över en natt, det ekonomiska och sociala livet kan snabbt förändras, men människors personligheter, som formades under de kommunistiska regimerna, förändras långsammare. De speciella värderingsnormerna, sättet att tänka och uppfatta världen är så djupt rotade att det är omöjligt att sia om hur lång tid det kommer att ta innan de blir fria från dessa förhållningssätt".
Med utgångspunkt från situationen i Östeuropa efter murens fall pekar Drakulic på att medan institutioner förändras snabbt, är mentala förändringsprocesser utdragna, oftast över generationer. Problemet som hon så träffande sätter fingret på är ett problem som fortfarande står centralt och delvis olöst i samhällsvetenskapen. Frågan om möjligheten till mental "omprogrammering" är en fråga med djupa rötter i samhällsvetenskaperna, och utgör en stridsfråga i den gren av forskningen som ägnat sig åt socialisationsprocesser och kultur. Samhällsvetenskapen har, grovt sett, gett två olika teoretiska svar på frågan om resocialisation: ett kulturalistiskt och ett rationalististiskt.
KULTURALISM
Kulturalismen, vilken i sig innefattar ett knippe kulturteorier formulerade på skilda sätt men med en gemensam kärna, hävdar att mänskligt beteende endast kan förstås och bli meningsfullt när det sätts in i ett specifikt socialt sammanhang. Ett grundantagande är att mentala förhållningssätt i stor utsträckning bestäms av prägling och påverkan - socialisation - och att det är när denna socialisation äger rum som är det centrala. Den tidiga präglingen, hävdar kulturteoretikerna, är avgörande. Socialisationen under de mest formbara åren under barndom, ungdom och tidiga vuxenår avgör hur förhållningssätt och värderingar kommer att gestalta sig under den återstående delen av livet.
Den amerikanske sociologen Ronald Inglehart bygger sin numera omtalade teori om de postmateriella värderingarnas segertåg över västvärlden just på antagandet om att den tidiga socialisationen präglar olika generationer till olika värderingar. Men teorierna känns också igen från psykologin och inte minst från storheter som Freud, Alice Miller och stora delar av psykoanalysen, som tillskriver barndomens upplevelser en avgörande betydelse för nästan allt som sker senare i livet. Är det något som individen inte kan fly från, så är det den tidiga präglingen, hävdar dessa med emfas.
RATIONALISM
Med lika stark övertygelse som den psykologiskt influerade teoribildningen hävdar att människans grundsyn på världen låses fast under de mest formbara uppväxtåren, utgår emellertid den från ekonomisk teori influerade rationalistiska teorin från att den mänskliga naturen, inklusive de mentala världsbilder som styr beteendet, är formbar och flexibel inte bara under uppväxten utan under resten av livet likaså. Vad striden egentligen gäller är alltså när präglingen sker - tidigt eller kontinuerligt genom livet. Medan kulturteorierna antar att individerna sluter sig efter en viss initial prägling, föreställer sig rationalisterna det mänskliga sinnet som öppet, med en beredskap för att anpassa förhållningssätt och beteende för att uppnå största möjliga "nytta".
Teorin ser alltså mental anpassning som en högst sannolik reaktion när det institutionella sammanhanget förändras. Det mentala "bagage" som individen har med sig från att ha präglats i en annan institutionell omgivning menar rationalismen är ett "lätt" bagage och kan relativt enkelt ersättas av ett som är mer passande. Som synes ligger detta antagande långt ifrån det sätt på vilket Drakulic, Freud, Miller och Inglehart uppfattar det mänskliga psykets sätt att fungera.
TRÖGHET ELLER ANPASSNING?
Kommunismens fall i Öst- och Central Europa och i f.d. Sovjetunionen har lett till en livlig diskussion, och en omfattande forskning, inte minst bland sociologer och statsvetare beträffande de kulturella effekterna av det långvariga kommunistiska och sovjetiska styret. Ofta har det hävdats när det gäller Estland och de övriga baltiska staterna, att den korta perioden av demokrati under mellankrigstiden satte outplånliga spår i dessa länders "kollektiva minne", vilket var ett effektivt försvar mot den sovjetisering av mentaliteten som bestod i kollektivism och konformism. De sovjetiska institutionerna och deras sätt att fungera rådde helt enkelt inte på arvet från mellankrigstiden - så skulle denna ofta uttryckta föreställning kunna sammanfattas. Resultaten från vår undersökning av den splittrade estniska mellankrigsgenerationen och dess värdemönster idag visar emellertid att det är en sanning i stort behov av modifikation.
Medan den politiska kulturen bland dessa generationskamrater som levt under olika institutionella förhållanden under lång tid har utvecklats i olika riktning - vilket talar för att arvet från mellankrigstiden i det avseendet spelat liten eller ingen roll - uppvisar däremot den ‘privata´ kulturen; etiken eller privatmoralen, förvånansvärda likheter mellan de tre grupperna. Båda teorierna får alltså stöd, eller förkastas, beroende på var vi lägger tyngdpunkten. Men för en gångs skull är det möjligt att precisera under vilka förutsättningar dessa teorier tenderar att få stöd. Det finns nämligen en systematik i det mönster som utkristalliserar sig; ju längre ‘avstånd´ från individens eget jag desto större möjligheter för anpassning.
ALIENATION I ÖST
Mellan de ester som levt under sovjetisk ockupation under nästan 50 år och de ester som flydde 1944 till ett liv i frihet i Sverige och Canada går en djup klyfta. Den politiska kulturen, och dit brukar räknas värderingar och förhållningssätt som berör staten och de offentliga institutionerna, samhällets sätt att fungera, men också relationen till andra medborgare (medborgarvärden och dygder) samt synen på den egna rollen i systemet, har påverkats kraftigt av de olika institutionella miljöerna i vilka dessa ester levt merparten av sina vuxna liv. Inte ens "privilegiet" av att ha socialiserats under den första estniska republikens gyllene år verka ha lett till någon immunitet mot inflytandet från ett totalitärt system.
De ester ur mellankrigsgenerationen som levt i Sovjet-Estland har nämligen blivit alienerade, misstänksamma och berövade sin politiska optimism och tilltro. De är betydligt mindre intresserade av politik än sina generationskamrater som levt i exil, de hyser betydligt mindre tilltro till sina medmänniskor och de har också avsevärt lägre politiskt självförtroende än sina generationskamrater i exil. Dessa ‘sovjetester´ är långtifrån lika politiskt toleranta, de har liten tilltro till politiska och offentliga institutioner och de anser i högre utsträckning än exilesterna att staten, och inte individen, skall bära ansvaret för individens välfärd och välbefinnande. Inte heller i synen på samhället är ‘sovjetesterna´ positiva. I mycket mindre utsträckning än exilesterna tycker de att samhället fungerar rättvist och gynnar flertalet.
Kontrasten till de två exilgrupperna, som under samma långa tid - drygt 50 år - erfarit demokratiska institutioner, är påfallande när det gäller den politiska kulturen. Försöker man teckna en bild av dessa grupper, blir den övervägande ljus. De är intresserade av politik, mycket mer beredda att lita på sina medmänniskor än ‘sovjetesterna´ och förtroendet för offentliga institutioner och myndigheter är avsevärt högre. I jämförelse med de som blev kvar är de idag också betydligt mer politiskt toleranta och delar en tro på möjligheten för den enskilde att påverka politik och beslutsfattande.
Normativt sett lägger de ansvaret för välfärd och välbefinnande i hög grad på individen och när de tänker på samhället är det som en i grunden rättvis inrättning, där flertalets intressen gynnas. Mot denna bakgrund, är den oundvikliga slutsatsen den att stick i stäv med alla dem som hävdar att inget hände så hade den sovjetiska epoken alldeles definitivt ett inflytande på mentaliteten även hos dem som "gick in" med ett demokratiskt arv i bagaget. I synnerhet har värderingar som rör den mer renoldat politiska och medborgerliga sfären påverkats.
CANADA-ESTER MER DEMOKRATISKA ÄN SVENSKA
Hur skall vi förstå detta mönster? Är det så att alla tre grupperna "anpassat" sig mentalt, såsom rationalismen antar, till de nya institutionella förhållanden som mött dem under vuxenlivet? En alternativ förklaring vore ju nämligen att eftersom möjligheten att bevara den estniska mellankrigskulturen varit mycket större i exil än i Sovjet, så kan exilesternas demokratiska politiska kultur ses som ett uttryck för en bevarad mellankrigsmentalitet snarare än en anpassning till Sverige och Canada. Mot det talar emellertid att det finns en systematisk och mycket intressant variation också mellan de två exilgrupperna som indikerar att även dessa individer "reflekterar" institutionerna och inte det förflutna.
Den canadensiska exilgruppen, starkt koncentrerad till Toronto i den sydöstra provinsen Ontario, är nämligen i flera avseenden betydligt mer "demokratisk", med större tilltro till sitt politiska system och högre grad av medborgaranda. Visserligen liknar den svenska och den canadensiska gruppen varandra i ett flertal avseenden också, som i det relativt höga förtroendet för medmänniskor, intresset för politik och i att se individer snarare än staten som ansvariga för ett samhälles välfärd.
Men när det gäller t.ex. förtroende för de politiska institutionerna, skiljer sig de båda grupperna distinkt åt. Det är tydligt att canada-esterna har mer förtroende för det politiska systemet, vilket inte minst visar sig när förhållandet mellan institutioner och medborgare står i centrum. Canada-esterna tror betydligt mer på sina egna möjligheter att påverka det politiska livet, och hyser också en mer positiv uppfattning när det gäller myndigheters och politiska organs lyhördhet inför medborgarnas krav. Ytterligare en intressant skillnad ligger i synen på politisk tolerans där samma mönster upprepar sig. Canada-esterna är avsevärt mer absoluta i sin hållning till den politiska toleransen som princip än svensk-esterna. Ett huvudintryck är att esterna i Canada identifierar sig mer med och känner sig mindre främmande för sitt samhälle och dess politiska styre än vad som är fallet för den svenska gruppen.
DEN AKTIVE MEDBORGAREN
Skillnaden är teoretiskt oväntad och fordrar en förklaring. Institutionellt kan en väsentlig skillnad lyftas fram: Canada har sedan andra världskrigets slut utvecklats till ett mångkulturellt samhälle inte bara demografiskt utan också politiskt. Canada är definitivt ett immigrantsamhälle, och det gäller idag i synnerhet Toronto. Sverige däremot är, trots den omfattande invandring som skett, fortfarande inte ett ‘immigrantsamhälle´ som präglas av autonomi och rättigheter för skilda grupper. Möjligheten för immigranter att ta sig fram i det canadensiska samhället har generellt varit större än i Sverige, där åtminstone många i den estniska gruppen står mycket främmande för de idéer som födde den svenska välfärdspolitiken.
Här finns också ytterligare en nyckel till skillnaden mellan canada-esterna och svensk-esterna . Visserligen var den materialistiska kultur som präglade Canada främmande för de ester som anlände efter andra världskriget. Men individualismen som premierade prestation och hårt arbete kände man igen från mellankrigstidens Estland, där detta just var ett oerhört centralt värde. Estland under de första decennierna i frihet under 1920- och 30-tal var i vissa avseenden, precis som Canada under efterkrigstiden, ett "nybyggarsamhälle". Kort sagt: canada-esterna har "känt igen" sig i det canadensiska samhället vilket har skapat mer av förtroende och mindre av avstånd. Sverige däremot, trots den geografiska närheten, var fortfarande på 1940- och 50-talen ett utpräglat klassamhälle - något mycket främmande för de ester som kom från ett ungt samhälle med en ‘platt´ social struktur. Den välfärdsstat som senare byggdes upp, grundad som den är på tanken om utjämning och omfördelning, har också legat långt från de värden om individualism och individuell prestation som esterna hade med sig i bagaget.
NORMER FÖRBLIR INTAKTA
Politisk kultur är formbar över livet och det innebär att hur vi utformar institutioner spelar en central roll för vilka medborgarsamhällen vi kommer att få. Med utgångspunkt från den undersökning som jag presenterar här, kan Slavenka Drakulic:s dystra förutsägelse avvisas: det är möjligt att förändra mentaliteter inom en och samma generation när det gäller det jag här kallat politisk kultur. Men politisk kultur utgör enbart en del av den vidare uppsättning värderingar och förhållningssätt som avgör mänskligt handlande.
Vad händer med teorierna om vi utsträcker kultur till att omfatta också andra sidor? För den mer privata kulturen, den som rör livsroller och normer för hur man bör uppträda som människa, medborgare, förälder, barn och partner likaväl som vad man bedömer som prioriterat och väsentligt i livet, kan slutsatsen inte bli annat än att den tidiga socialisationen i mellankrigstidens Estland fortfarande påverkar uppfattningarna hos de nu gamla esterna, oavsett om de levt i Estland, i Sverige eller i Canada.
De flesta delar nämligen fortfarande - och då ska man komma ihåg de radikalt olika erfarenheterna man haft under vuxenlivet - en gemensam syn på vad det innebär att vara medborgare, där de i synnerhet betonar normer som att följa regler och personlig autonomi, medan deltagande i föreningsliv (en central norm i Sverige) anses mindre betydelsefull. Individuella incitament som grund för ekonomisk organisation framför egalitära lösningar förespråkas av en överväldigande majoritet; och detta trots de svenska och framförallt sovjetiska "budskapen" med motsatt innebörd.
Efter över 50 år i olika institutionella miljöer präglade av demokrati, diktatur, postmaterialism respektive dess motsats, förenas man fortfarande i synen på vad rollerna som barn och förälder innebär; normen är villkorslös lojalitet från både föräldrar och barn. Synen på äktenskapet och vilka normer som där skall gälla förenar i stor utsträckning. Lojalitet definierat som respekt och trohet anser flertalet vara mycket viktiga värden, medan däremot en likartad social och ekonomisk bakgrund inte spelar roll.
Flertalet i den generation vi här intervjuat tänker fortfarande på prioriteringar i livet på likartat sätt. Arbete anges av samtliga, helt oberoende av vuxenlivets erfarenheter i de olika länderna, som oerhört väsentligt i livet i kontrast till religion och fritid. Ett lyckligt familjeliv - väluppfostrade barn, ett lyckligt äktenskap och ett vackert hem - är för alla tre grupperna det absolut väsentligaste för ett framgångsrikt liv, medan faktorer som förmögenhet eller hög position prioriteras betydligt lägre.
Det sovjetiska systemet till trots, i vilket individuell prestation och arbete sågs som förhållandevis problematiskt, överlevde värden från den estniska mellankrigstiden som individualismen, värderingen av arbete och prestation bland de ester som växte upp under 1920- och 30-talen. Trots ett sovjetiskt politiskt system som krävde lydnad och där de flesta ekonomiska och sociala aktiviteter ägde rum enligt både formella och informella regler, värderas etiska förhållningssätt som personlig autonomi och att följa lagar och regler högt bland alla esterna, även de som upplevt sovjettiden.
IDENTITIET OCH "AVSTÅND"
Både den rationalistiska och den kulturalistiska teorin får alltså stöd, men på olika områden. På den politiska kulturens område har det definitivt skett en anpassning, som rationalismen förutser. På etikens, eller den privata kulturens domän, har däremot värderingarna förblivit förvånansvärt orörda. Där får således kulturteoriernas antagande om den tidiga präglingens betydelse stöd. Varför blir de mentala reaktionerna på institutionell förändring så olika, när olika kulturella kategorier står i fokus?
Ett preliminärt svar är att reaktionen bestäms av om objektet för värderingen innefattar jaget eller ligger utanför. Den del av kulturen som rör etiska regler eller normer för hur jag bör förhålla mig till omvärlden förblir i stort ‘orörda´ av institutionella förändringar. Den "privata kulturen", den kultur som är trögrörlig, kommer nära frågor om vem individen är och de skyldigheter och band som hon har gentemot andra (inklusive gentemot samhället). Normer om hur man bör uppträda i olika livsroller berör med andra ord den personliga identiteten. Många samhällsforskare och filosofer har tidigare visat, t.ex. Charles Taylor och Kristen Monroe, att identiteten grundläggs under tidiga år och är föga föränderlig under livsloppet. Identiteten bär vi med oss genom livet.
Värderingar som är relaterade till objekt på avstånd från jaget är däremot mer öppna för erfarenheter och upplevelser genom livet; så skulle man kunna tolka de resultat som jag presenterar här. Sådana förhållningssätt tenderar att bli mer ‘utvärderande´; bedömningar av hur den uppfattade verkligheten fungerar, utan att detta färgas av information som finns lagrad hos individen tidigare (från tidigare "miljöer t.ex.). Här uppträder individen alltså förhållandevis rationellt, om vi med det avser att försöka inhämta information förutsättningslöst och utifrån det göra en bedömning. Denna insikt ställer stora krav på samhällsingenjörernas utformning av de politiska institutionerna. Förändring, och ganska snabb sådan, är nämligen möjlig. En demokratiskt präglad generation kan formas till sin motsats. Men lyckligtvis är också det omvända sant. De individer som präglats i diktaturer, såsom Slavenka Drakulic beskriver det, kan också de formas till tillräckliga demokrater under loppet av sin levnad. Att lära om, även när det gäller djupt rotade synsätt är med andra ord möjligt, om än bara på vissa områden.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
