Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Om att skriva populärt
Denna balansgång är förstås lika gammal som själva genren. Vi ska här exemplifiera problemet genom att flytta tillbaka till början av 1900-talet, till den tid då den populärvetenskapliga genren precis hade etablerats i Sverige, för att följa en tämligen infekterad diskussion om hur man bäst skriver populärt. Syftet är inte bara att berätta en intressant historia, utan också att visa att den populärvetenskapliga litteraturen kan ha många ansikten, och att det populärvetenskapliga författarskapet samtidigt kan gå många ärenden.
Den aktuella diskussionen, som avlöpte under sommaren och hösten 1921, engagerade en författare av en populärvetenskaplig artikel, dennes indignerade kollega och den redaktör som hade att befordra texten till tryck. Bakom artikeln stod astronomen Knut Lundmark (1889-1958). Lundmark skulle senare bli professor i astronomi i Lund men var vid den här aktuella tiden nydisputerad och genom ett forskarstipendium på väg till de stora amerikanska teleskopen i Kalifornien. I rollen som den indignerade kollegan återfinns Östen Bergstrand (1873-1948), professor i astronomi i Uppsala och tillika Lundmarks lärare från avhandlingsåren. Redaktören slutligen hette Johan Theodor Westrin (1850-1928) och var i grunden disputerad historiker, men inträder i vår historia som huvudredaktör för Nordisk familjebok. En av huvudrollerna spelas också av den text som diskussionen kretsar kring, nämligen Lundmarks artikel för uppslagsordet världsalltet avsedd för konversationslexikonets andra upplaga.
Den diskussion som artikeln föranledde var en i högsta grad privat sådan. Den fördes inte i offentlighetens ljus. Den resulterade inte i några tryckta alster. Underlaget för framställningen finns istället i de inblandade herrarnas brevsamlingar. En del av dessa brev saknas i arkiven men tillräckligt många finns bevarade för att det ska gå att rekonstruera debatten. Men om dessa luckor är ett problem, om än ett mindre sådant, så är det mer besvärande att det första utkastet till Lundmarks artikel, den text som initierade själva diskussionen, inte finns bevarad. Här får vi istället luta oss på den slutgiltiga versionen publicerad i trettiotredje bandet av Nordisk familjebok (1922) liksom på det som framkommer i diskussionen.
PRELUDIER
Uppdraget att skriva artikeln om världsalltet hade från början gått till Bergstrand. Men Bergstrand, som tidigare hade skrivit en rad bidrag till Westrins konversationslexikon, avböjde. I ett brev till Westrin i februari 1921 menar han sig inte ha tid och rekommenderar istället Lundmark för jobbet. Lundmark är, menar han, den "fackman, som i närvarande stund torde vara den bäste kännaren i vårt land på det ifrågavarande specialområdet". Att ämnet kräver specialistkompetens markeras också av att det är "ytterst aktuellt och mycket labilt, och det är just nu synnerligen maktpåliggande att få det behandlat på riktigt sätt".
Lundmark tillhörde också en av de få svenska astronomer som rörde sig på området. Specialist var han utan tvekan. Lundmark hade disputerat på en avhandling om avståndsmätningar till de himmelska ljusfläckar som vid tiden betecknades som spiralnebulosor. Studien pekade på att de flesta av dessa nebulosor låg så långt bort att de kanske inte var en del av vårt stjärnsystem. Idag kallar vi dem för galaxer.
Men vid Lundmarks tid var detta fortfarande kontroversiellt. Den androcentriska principen hade sitt grepp om astronomin och Vintergatan uppfattades som synonymt med världsalltet. Enligt den dominerande uppfattningen betraktades följaktligen även nebulosorna som en del av Vintergatan. Som stöd för detta fanns framförallt den amerikanske astronomen Adriaan van Maanens (1884-1946) mätningar av spiralnebulosornas inre rörelser. Genom att definiera en rad mätpunkter i bland annat nebulosan M, och genom att därefter jämföra punkternas positioner över ett tioårsintervall, hade van Maanen kommit fram till att spiralnebulosorna befinner sig i snabb rotation. Omloppstiden hade han beräknat till ungefär 100 000 år. Om dessa nebulosor låg på de svindlande avstånd som Lundmarks studie föreslog skulle hastigheten i nebulosornas yttre regioner få absurda (eller rent av astronomiska) värden. van Maanen, och många av hans efterföljare, menade därför att spiralnebulosorna var förhållandevis små och definitivt lokala objekt. Kanske var de solsystem i vardande.
Parallellt med att Lundmark gjorde sina beräkningar lanserade den amerikanske astronomen Harlow Shapley (1885-1972) en teori som för en tid skulle stärka van Maanens slutsatser. Shapley hade också gjort avståndsberäkningar, men istället koncentrerat sig på de så kallade klotformiga stjärnhoparna. Studien visade att dessa hopar också låg på avstånd så stora att de med bred marginal överskred Vintergatans hävdvunna dimensioner. Men istället för att utlokalisera stjärnhoparna, menade Shapley att dessa hopar skvallrade om Vintergatans egentliga storlek. Shapley talade om hoparna som ett sorts Vintergatans skelett, och som sådant spände de ut systemet till åtminstone den trettiodubbla storleken. Detta innebar också att van Maanens spiralnebulosor utan tvekan rymdes inom vårt eget stjärnsystem.
Om vi återvänder till Lundmark och spiralnebulosorna, så stod alltså två uppfattningar mot varandra - en myriad av vintergatsöar mot Shapleys ensamma och magnifika stjärnsystem. I debatten hade Lundmark svårt att hävda sig. Framförallt ansågs van Maanens mätningar inte bara avgörande utan också synnerligen pålitliga. För att komma förbi detta fanns i princip bara två vägar, antingen att nonchalera dem eller att vederlägga dem. Istället för att försöka reducera van Maanens resultat till systematiska mätfel, önsketänkande eller liknande, hade Lundmark i sin avhandling valt den föregående vägen och skjutit saken helt åt sidan. Detta innebar i sin tur att Shapley kunde vifta undan Lundmarks slutsatser med hänvisning till samma sorts önsketänkande och till att han låtit sina hypoteser styra slutresultatet.
Med tiden skulle spiralnebulosorna erkännas som avlägsna stjärnsystem och den lundmarkska linjen skulle gå segrande ur striden. Men då skulle Lundmarks pionjärinsats hamna i skuggan av andras forskning. Trots att både hans metoder och hans resultat skulle komma att accepteras, blev han aldrig erkänd som den moderna nebulosaastronomins grundare.
Fortfarande idag placerar sig amerikanen Edwin Hubble (1889-1953) på denna hedersplats. Hubble, som under 20-talet, och av delvis andra skäl, blev en av Lundmarks svurna fiender, skulle inte bara upphöja spiralnebulosorna till rangen av fristående stjärnsystem, han skulle också visa att de, med några få undantag, avlägsnar sig från oss. Därmed kom han, själv ovetande, att öppna upp för relativitetsteorins insteg i kosmologin, och framförallt för tanken om ett expanderande universum.
VÄRLDSALLTET
När Lundmark får uppdraget att skriva artikeln om världsalltet för Nordisk familjebok är området alltså fortfarande, och som Bergstrand skriver, "labilt". Det sista ordet vad gäller spiralnebulosornas status är ännu inte sagt och Lundmark känner sig fortfarande som banbrytare och pionjär. Därmed är saken också kontroversiell. Artikeln blir därför mer än en neutral redovisning av astronomins nuvarande ställning på området. Lundmark författar i själva verket en partsinlaga.
Artikeln kommer till under överfarten till Amerika. Väl framme skulle han arbeta på både Lick- och Mount Wilsonobservatorierna. Ett av hans engagemang skulle förstås bli att visa att den rotation van Maanens uppmätt i spiralnebulosorna var en chimär. Lundmark och hans fru Birgit hade avseglat från Göteborg i april 1921. Resan som tog nästan tre veckor i anspråk, innebar gott om tid för både avkoppling och arbete. Men Lundmark som aldrig slösade en minut begravde sig i arbete. Ett resultat är artikeln för Nordisk familjebok.
Världsalltet är förstås en stor sak. I den slutgiltiga versionen - tryckt i lexikonets så kallade uggleupplaga - löper texten över närmare åtta spalter. Den ursprungliga texten hade varit betydligt längre. Men som vi snart ska se, hade Bergstrands inblandning inneburit att artikeln kortats väsentligt. I det närmast följande refereras den slutgiltiga versionen.
Artikeln tar sin utgångspunkt i en mönstring av den astronomiska världsbildens utveckling genom tiderna. Lundmark börjar med den antikt grekiska kosmologin så som den formulerats av Klaudius Ptolemaios. Jorden placeras här i universums centrum och kring henne rör sig både månen och solen men också alla de då kända planeterna. Omslutande alltihop, och tillika universums gräns, kretsar fixstjärnehimlen. Därefter visar Lundmark hur detta begränsade, och till dimensionerna förhållandevis hanterliga, universum bryts upp under den vetenskapliga revolutionen på 1500- och 1600-talet. Nicolaus Kopernicus sätter Jorden i rörelse och gör den till en planet bland andra planeter. Johannes Kepler formulerar de lagar som än idag beskriver planeternas rörelser. Isaac Newton sammanfattar hela denna utveckling med sin gravitationsteori. Parallellt med detta överges långsamt idén om en fixstjärnehimmel. Kepler och Galilei såg stjärnorna som solar, skriver Lundmark, och med dem öppnades himlarnas djup för utforskning.
Därmed glider framställningen långsamt över på den samtida forskningen. Den andra, och mest omfattande delen, disponeras kring tre frågor av central betydelse för vår uppfattning om universums byggnad. Den första rör stjärnornas avstånd. Lundmark berättar hur man vid mitten av 1800-talet fann de första metoderna för att mäta stjärnornas avstånd. Genom så kallade parallaxmätningar lyckades man placera vår närmaste stjärna Centauri på drygt fyra ljusårs avstånd. Totalt har man fram till Lundmarks egen tid hunnit mäta distanserna till närmare 2000 stjärnor.
När stjärnornas avstånd behandlats övergår Lundmark till frågan om deras rörelser. Även här berättar han hur man redan under tidigt 1800-tal hade påvisat att stjärnorna uppvisar egenrörelser. William Herschel hade till exempel lyckats mäta solens rörelse och visat att den var riktad mot stjärnbilden Herkules. Från denna grundsten kunde sedan andra stjärnrörelser härledas. Vid början av 1900-talet hade man också påvisat att stjärnornas rörelser sönderfaller i två distinkta riktningar, så kallade stjärnströmmar. Efter att ha konstaterat att våra kunskaper om stjärnornas avstånd och rörelser bara inskränker sig till en bråkdel av alla kända stjärnor, vänder Lundmark så till den för honom centrala frågan om Vintergatans dimensioner. Här närmar vi oss alltså det område som Lundmark hade vunnit sin doktorsgrad på. Här blir också framställningen mer teknisk.
Lundmark presenterar först de uppskattningar av Vintergatans dimensioner som nämnde Herschel hade gjort vid början av 1800-talet. För Herschel hade Vintergatan formen av en oregelbunden lins. Storleken motsvarades i moderna termer av en diameter på drygt 40 000 ljusår och en tjocklek på ungefär en femtedel. De studier som gjorts i Herschels efterföljd har, fortsätter Lundmark, förvisso putsat något på siffrorna, men på det stora hela står sig dessa beräkningar. Men nya upptäckter står för dörren: "Genom ett mera ingående studium af stjärnhoparna och nebulosorna ha under de sista åren resultat uppnåtts, hvilka väsentligt rubbat de hittillsvarande föreställningarna om stjärnsystemets utsträckning." Med denna passage lämnar Lundmark historien, den säkra och väletablerade kunskapen, och tar steget över till forskningens frontlinjer.
Shapleys studier av de klotformiga stjärnhoparna, får här inleda. Lundmark berättar hur Shapley har lyckats avståndsbestämma ett åttital av dessa hopar. Resultatet är slående. Avstånden växer. Om man antar - vilket Lundmark menar att det finns goda skäl att göra - att dessa hopar tillhör Vintergatan så måste systemet vara åtminstone tio gånger större än vad man tidigare trott. Som ytterligare stöd för Shapleys åsikt fogar han också egna undersökningar som kommit till liknande resultat.
DET BRÄNNER TILL
Slutligen når Lundmark fram till nebulosorna. De oregelbundna nebulosorna som exempelvis Orion-nebulosan placerar han utan omsvep inom ramen för Vintergatan. Av central betydelse i sammanhanget är istället de spiralformade nebulosorna. Det är om dessa striden står. Även här fanns det goda skäl att placera dem inom Vintergatans gränser, men detta undviker Lundmark att nämna. Framförallt viftar han undan van Maanens mätningar. Som vi tidigare sett var det spiralnebulosornas rotation som, genom sin blotta existens, fick de tongivande amerikanska astronomerna att hävda att även dessa nebulosor hörde Vintergatan till.
Istället för att fördjupa sig i detta konstaterar Lundmark att det finns "flera omständigheter, som tala för, att spiralnebulosorna befinna sig på enorma afstånd". Dessa omständigheter är förstås Lundmarks egna efterforskningar. I den ursprungliga versionen hade Lundmark ingående refererat flera successiva undersökningar av egen hand, samtidigt som han hade gått i polemik, inte med Shapley eller van Maanen, utan med en meningsmotståndare som angripit honom anonymt i en artikel i Populär astronomiskt tidskrift.
Detta har emellertid utrensats i den tryckta versionen. Resultatet blir att Lundmark kort konstaterar att hans egna undersökningar har placerat Andromedanebulosan - den mest välbekanta av dessa objekt - på ett avstånd av minst 600 000 ljusår, väl utanför även Shapleys Vintergata. Som en följd av detta menar han också att Andromeda-nebulosan är ett stjärnsystem i samma storleksordning som vår egen Vintergata. Artikeln avslutas med att Lundmark konstaterar att "nästan alla observationer öfver spiralnebulosorna [talar] för, att dessa äro att anse som aflägsna stjärnsystem".
DETALJER OCH RENT SPECIELLA SAKER
Väl framme i Amerika sänder Lundmark manuset till Bergstrand. Tanken är att Bergstrand ska vidarebefordra det till förlaget och att han senare ska läsa korrekturet. Men Bergstrand är missbelåten. När han skickat artikeln till förlaget skriver han till Lundmark och klagar. Kritiken gäller framförallt den senare delen av artikeln där Lundmark närmar sig sitt eget forskningsområde. "Jag tycker att det är alldeles för utförligt ingånget på detaljer och rent speciella saker (särskildt dina egna åsikter och räkningar) för att vara lämpligt för ett konversationslexikon!"
Här sätter Bergstrand agendan för den fortsatta diskussionen. Den populära framställningen undviker detaljer och blir absolut inte personlig. Förutom detta hade Lundmark, som en artighetsgest men också med tanke på att Bergstrand skulle sköta korrekturet, signerat artikeln med både sitt eget och Bergstrands namn. Men detta var ett tilltag som föll i dålig jord. Bergstrand, som fått uttryckliga order att bara justera det formella men inte ändra på det innehållsliga, menar att "min signatur, som du tillfogat [artikeln], måste jag naturligtvis stryka, ty du måste ensam svara för innehållet". I praktiken får alltså den forne lärjungen underkänt.
Vi vet inte hur Lundmark reagerade på denna första omgång - i arkiven saknas det brev som adresserade frågan. Han torde ha blivit stött, kanske irriterad, men givet Bergstrands korrekta och tämligen återhållsamma ton blev det kanske inte så stor affär av saken.
Men Bergstrand skulle kasta mer bränsle på elden. Denna gång vänder han sig direkt till Westrin på Nordisk familjeboks redaktion. "Efter mycken tvekan", inleder han sitt brev, "anser jag mig böra vända mig till Eder i en liten angelägenhet, som i viss mån är af för mig något oangenäm art." Den oangenäma angelägenheten är förstås Lundmarks artikel. Bergstrand ursäktar sig. Han hade föreslagit Lundmark för jobbet bland annat med hänvisning till hans tidigare författarskap där han skrivit en rad "mycket goda populärvetenskapliga uppsatser". Den aktuella artikeln lever emellertid inte upp till denna nivå:
Nu torde Ni väl själf ha märkt, att innehållet i denna del, som i sig själf visserligen är vederhäftigt, dock såsom konversationslexikonsartikel ej är lyckligt affattad. Den innehåller för mycket speciella detaljer, framför allt i hvad som rör förf:s egna arbeten, och är icke väl populärt hållen. En hel del af de där anförda sakerna äro intressanta, men ännu alltför litet stabiliserade för att lämpligen ingå i ett arbete som N. F.
Den kritik han tidigare riktat till Lundmark själv återkommer alltså. Men till talet om detaljer och den alltför personliga hållningen läggs också frågan om stabiliteten. Den populära framställningen gör enligt Bergstrands förmenande bäst i att undvika de stora stridsfrågorna.
Bergstrand är alltså bekymrad. Själv menar han sig inte kunna röra artikeln eftersom Lundmark uttryckligen förbjudit honom att ändra det innehållsliga. Men, frågar han, har inte redaktionen rätt att redigera insända artiklar? Frågan mynnar ut i ett förslag: Bergstrand - väl medveten om sitt moraliska ansvar för, det i hans mening, olyckliga resultatet - erbjuder sig att som adjungerad redaktör, genomföra de nödvändiga bearbetningarna. Villkoret är att det hela sköts "konfidentiellt", det vill säga att Lundmark inte får reda på det, och att Bergstrand själv slipper stå som medförfattare. "Ty detta senare [...] gör jag icke, om jag ej helt ändrar allt som jag vill ha det, och det vill jag inte och har ej tid därmed." Bergstrand går alltså bakom ryggen på sin unge discipel.
FULLKOMLIGT VANSKAPLIG
Dessvärre vet vi inte hur Westrin reagerade på saken. Även här finns en lucka i arkiven. Däremot är det klart att Bergstrand verkligen fick uppdraget att korta och justera artikeln och att arbetet var klart i slutet av augusti. I följebrevet till det bearbetade manuset understryker Bergstrand återigen att han vill slippa att stå som medförfattare, "icke därför att icke innehållet är fullkomligt vederhäftigt, utan därför att jag skulle behandlat ämnet på något annat sätt".
När texten därmed gått iväg till förlaget skriver Bergstrand ånyo till Lundmark för att förklara händelseutvecklingen. Därmed börjar den andra och den mest infekterade delen av de bägge herrarnas diskussion.
Detta andra brev behandlar, från första till sista sidan, Lundmarks artikel. Bakom den nu betydligt rakare prosan anar man Bergstrands dåliga samvete. Han har överskridit en lika oskriven som definitiv regel och utan tillåtelse redigerat någon annans text. Det penibla i situationen balanserar han genom att vräka lärarens och uppfostrarens hela auktoritet över Lundmark.
Inledningsvis rekapitulerar han situationen och berättar om hur han enligt överenskommelse, och trots sina kritiska synpunkter, vidarebefordrat artikeln till förlaget. Däremot nämner han inte med ett ord sina egna mellanhavanden med Westrin. Istället menar han att förlaget, nu när det är dags att trycka, har reagerat på artikeln. Bergstrand citerar ur det saknade brevet från Westrin:
Med verklig beklämning läste jag senare delen af Lundmarks uppsats. Den lider af ett detaljmakeri och en subjektivitet, som ej passa i stycke med ämnets enorma storlek, och är som Nordisk familjeboksartikel fullkomligt vanskaplig.
Fullkomligt vanskaplig - även om föremålet för utropet inte är tilltalat så är det hårda ord! Westrins brev finns alltså inte bevarat och vi har bara den av Bergstrand citerade passagen. En möjlig, om än något sökt, tolkning är att det inte heller fanns något brev och att Bergstrand i själva verket har fabulerat dessa rader. Det verkar lite märkligt att Westrin skulle ha svarat på Bergstrands brev med ungefär samma invändningar, och med ett språkbruk som antyder att han är först med kritiken. Hur det än var med den saken så ville förstås Bergstrand skylla så mycket som möjligt på förlagets agerande. Det är förlaget som underkänner artikeln, inte Bergstrand!
Då förlaget inte ville acceptera artikeln, och då Lundmark befinner sig en eller till och med två månaders postgång bort, så menar Bergstrand vidare att han själv åtagit sig uppgiften att redigera texten. Han betonar att han inte ändrat något i sak. I själva verket har han gjort Lundmark "en verklig tjänst" genom att själv göra de förkortningar och strykningar som förlaget annars hade genomfört.
Jag måste, äfven med risk att förarga dig, säga dig uppriktigt, att dessa långa och detaljerade redogörelser för dina egna specialarbeten med resultat som variera väsentligt från det ena året till det andra o.s.v. [...], äro fullkomligt olämpliga i en sådan artikel, som skall stå i en uppslagsbok, hvilken för den stora allmänheten skall vara en källa för långliga tider.
PUDELNS KÄRNA
Och för att ge ytterligare stöd för sin åsikt anför han också en diskussion han haft med Hjalmar Öhrvall (1851-1929) föranlett av att Lundmark skrivit en uppsats med ungefär samma innehåll för den populärvetenskapliga skriftserien Studentföreningen Verdandis småskrifter. Öhrvall, som var redaktör för serien, hade beklagat sig, och Bergstrand sammanfattar kritiken:
Denna Verdandiskrift föreföll att lida af samma fel som N.F-artikeln: såsom Westrin säger: detaljmakeri och subjektivitet. Svenska folkets djupa lager, som vid kvällsbrasans sken skall med valkiga händer bläddra i denna folkskrift för att mätta sitt kunskapsbegär, kan dock väl icke behöfva ha alla dessa detaljer, dina minutiösa redogörelser för dina egna försök 1920, hvilka sedan ersättas med andra af 1921, dina personliga mellanhafvanden med Littmarck, dina uppräkningar af en massa namn, som för de flesta alltid måste förbli fullkomligt obekanta o.s.v. Allt detta är ju på sin plats i en specialafhandling, men i populärvetenskapliga uppsatser?
Med dessa passager börjar Lundmarks intentioner med det ursprungliga manuset att klarna. Samtidigt utkristalliseras Bergstrands syn på den goda populariseringen. För Lundmarks del handlar det om spiralnebulosorna. Han är djupt engagerad i den frontlinjeforskning som i bästa fall håller på att förändra synen på universums byggnad. Han ser sig som en av pionjärerna, en av dem som kommer att omnämnas som skaparen av vår nya världsbild. Var bättre att lägga fast sin prioritet än i ett uppslagsverk som just kommer att läsas för långliga tider?
Bergstrand å sin sida, är mer försiktig. Den populära framställningen bör enbart ägnas det som är väl etablerat. Han säger det inte rent ut men han var självklart väl underrättad om att Lundmarks forskning i långa stycken gick stick i stäv med flera av de tongivande amerikanska astronomernas uppfattning i frågan. Och alldeles oavsett om astronomernas universum börjat få växtvärk så är allmänheten - patetiskt kolorerad av Bergstrand - varken kompetent att ta ställning till, eller ens betjänt av, Lundmarks prioritetsmanövrar. Dylikt manér gör sig bäst i mer vetenskapliga sammanhang.
BRODERMORD
Att olovligt ändra i andras texter är bland akademiker snudd på brodermord. Lundmark blir förstås fruktansvärt stött. Svarsbrevet, daterat i mitten av december, är långt, inalles tjugosex stora och fulltecknade sidor. Alla dessa sidor handlar förstås inte om "artikelfrågan", han berättar också om sitt arbete och om de människor han mött.
Utgångspunkten är att Bergstrand i sak har en vettig, om än diskutabel kritik, men att sättet som den har framförts på är djupt sårande. Lundmark menar att brevet verkade "något irriteradt" och att Bergstrand "faktiskt var något hetsig i [sin] polemik". Mellan raderna andas emellertid brevet en ilska som upplöser de citerade frasernas förmildrande pronomen. Lundmark är arg!
Och vad gäller Bergstrands kritik så är den alltså diskutabel - den handlar snarast om olika uppfattningar om detta med att skriva populärt. Lundmark börjar med kritiken mot hans påstådda partiskhet: "Det är ju lätt [att] förvärva anseende för objektivitet och vederhäftighet genom att utesluta allt, hvad som ej passar, ty i regel är risken ingen då folk ej läser specialafhandlingar." Lundmark vänder alltså på steken. Att i den populära framställningen presentera vetenskapen som om den vore färdig, motsägelsefri och enhetlig, blir ett sorts bedrägeri. Vetenskapen är också dess kontroverser, även när författaren själv är indragen i dem.
Men den viktigaste frågan gäller folket. Lundmark kan inte acceptera Bergstrands romantiserade föreställningar:
Det är nog en vacker och tilltalande syn [att] se ett folk med valkiga nävar eftersinnande [sic] bläddra i våra litterära produkter, men jag tror synen är ett [sic] fantom. Det finns inga folkskrifter mer än Bibeln, almanackan, Kristens Resa och Hedins Varningsord. De som slå sig på studium af våra böcker ha nog förutom intresse också litet kunskaper på förhand. Allt kan ej skrifvas som en introduktion till ämnet. [...] Och det finns folk med väl[an]vändare händer[,] ja stundom med bildning och kunskaper äfven, som vi också skola tänka på.
Lundmark ser alltså en annan publik framför sig. Med tiden skulle han bli en av våra flitigaste folkupplysare, men ännu är det i första hand mer kvalificerade läsare som han skriver för. Här hänvisar han också till sitt arbete som korrekturläsare för dagspressen, och där han säger sig ha läst en mängd populära artiklar som inbegripit "kollosalt mycket detaljer". På samma sätt menar han att Verdandi publicerat uppsatser som i själva verket klippts direkt ur någon avhandling. Även här flödar detaljerna. Och, menar han, är detta populärt "då vidgas gränserna för det populära på ett mycket glädjande sätt".
Lundmark avslutar därefter hela saken i en mycket diplomatisk ton, med att konstatera skillnader i stil mellan Bergstrands och hans egen populärvetenskapliga prosa: "Du torde emellertid veta, att jag beundrar ditt skrifsätt och jag ber dig vara förvissad om, att jag också skall alltjämt försöka ta dig till läromästare i mitt skrifvande, utan att uppge det individuella, om jag har något av dessa [sic]."
VEM ÄR PUBLIK?
Konversationslexikonets populärvetenskapliga artiklar är förstås en genre i sig. Den har sina konventioner, sina specifika formkrav. Lundabotanikern Bengt Lidforss (1868-1913) har till och med använt genren som en motpol till den goda populärvetenskapen. I en artikel för tidningen Arbetet 1902 säger han att den populärvetenskapliga framställningen som "fastna i detaljer" riskerar att "sjunka ned till den rena konversationslexikonsnivån". Detaljmakeriet hör alltså inte populärvetenskapen till. Lidforss intar därmed samma position som Bergstrand, skillnaden är att för den senare är även artiklarna i Nordisk familjebok att räkna till populärvetenskapen. Eller för att åter tala med Lidforss: Inte heller konversationslexikonets artiklar får sjunka ned till konversationslexikonsnivå.
Men debatten mellan Bergstrand och Lundmark har fler bottnar. En viktig fråga rör den tänkta publiken. Bergstrand vilar här i en lätt paternalistisk folkupplysningstradition. Konversationslexikon och folkskrifter når ut, eller bör åtminstone nå ut, till de breda lagren. Därmed är det nödvändigt att skriva enkelt, utan komplicerande detaljer och knepig terminologi.
Den populära framställningen avser också frammana vetenskapens bild av världen, och det hör till sammanhanget att denna bild bör vara så skarp i konturerna som möjligt. Forskningsfrontens ständiga rörelser gör bilden oskarp och bör därför utelämnas. Uttryckt på ett annat sätt menar Bergstrand att den goda populärvetenskapen inte bör frammana bilden av vetenskap som en verksamhet, med människor, med motsättningar och medgångar, utan att den blott ska ägnas vetenskapen i den utsträckning den kan leverera färdiga och säkerställda resultat.
Här har emellertid Lundmark en helt annan syn. Folkbildningsarbetet skulle även för honom bli en hjärtefråga, men ännu är han, om inte paternalistisk, så åtminstone lätt raljant. Varför vända sig till folket när det ändå inte läser folkskrifterna? Bergstrand går fel i den öppna spisens fladdrande ljus. Det finns emellertid en annan publik, en publik som inte behöver ha allt taget från början, utan som faktiskt kan förutsättas ha både intresse och vissa förkunskaper. Det är alltså till dessa människor som Lundmark vänder sig. Men detta är också en publik som har förutsättningar att avnjuta en annan sorts populariseringar. Den vetenskapliga verksamheten, forskningsfrontens löften och frågetecken, är också den en del av populärvetenskapens möjliga och även önskvärda täckningsområde. Det är här som Lundmarks syn definitivt skiljer sig från Bergstrands.
VETENSKAPLIG PRESTIGE
Men trots att detta uttryckligen är en diskussion om hur man skriver populärt rymmer den också något ytterligare. Detta något låter sig anas i det faktum att Bergstrand gång på gång, både i breven till Lundmark och till förlaget, påtalar att han inte vill ha sin signatur under artikeln. Blotta emfasen avslöjar att det står mer på spel än detaljmakeri och subjektivism. Detta något torde handla om vetenskapliga ting.
Lundmark hade studerat för Bergstrand. Att han skulle ha varit en favoritstudent är kanske för mycket sagt, men klart är att Bergstrand uppskattade sin lärjunge. Han hade också upprepade gånger försvarat Lundmarks intressen och bland annat sett till att ett högt slutbetyg säkrades för hans avhandling. Men med historien om världsalltet drar Bergstrand öronen åt sig. När Lundmark reser till Amerika för att kämpa med de stora elefanterna får han föra kampen för egen maskin. När Lundmark satsar energi och prestige på föreställningen om att spiralnebulosorna är avlägsna vintergatsöar, att Andromedanebulosan är ett stjärnsystem långt bortom vårt eget, så har Bergstrand varken energi eller prestige, att offra. Att skriva undermålig populärvetenskap är en sak, men att samtidigt driva teser med tvivelaktigt överlevnadsvärde är något annat och därtill mycket allvarligare.
Fortfarande 1921 kämpade Lundmark i en minoritetsposition, och kanske var det så att Bergstrand helt enkelt, och bokstavligt talat, inte vågade sätta sitt namn under föreställningen om en mångfald av världar. Så tolkad blir alltså Bergstrands kritiska synpunkter om hur man skriver populärt i själva verket ett slagträ i något som egentligen är en vetenskaplig diskussion.
POPULÄRVETENSKAPLIG MÅNGFALD
Avslutningsvis kan vi konstatera att populärvetenskapen både som form och som verksamhet är betydligt mer komplex än vad en oreflekterad, och vill jag hävda, ganska traditionell uppfattning ger vid handen. Det räcker inte att bestämma formen som vetenskaplig information tillrättalagd på ett sådant sätt att allmänheten kan ta den till sig. Det räcker inte att reducera verksamheten till ett allmänt upplysningsprojekt.
Till att börja med pekar debatten mellan Lundmark och Bergstrand ut två tämligen distinkta författarpositioner. Om man själv engagerar sig i detta företag, så gör man klokt i att inledningsvis fundera över om det är vetenskapen som bild eller vetenskapen som verksamhet som ska populariseras. Ansatserna, som båda förstås är fullständigt legitima, ger radikalt olika slutresultat.
Vidare menar jag, och givet vad som här har framkommit, att man som läsare också gör klokt i att funderar över varför någon satt sig för att skriva. Vad är det vederbörande vill uppnå? Som vi sett kan den populärvetenskapliga framställningen ha rent personliga syften. Slutligen visar exemplet med Lundmarks artikel, hur den populärvetenskapliga formen också kan ha ett eget kunskapsbildande drag. Enligt en traditionell uppfattning produceras kunskap inom vetenskapen, för att sedan distribueras till allmänheten genom populärvetenskapen. Populärvetenskapen ses då som blott ett medium. Med Lundmarks exempel kompliceras denna bild. Som vi sett använder han populärvetenskapen för att driva en vetenskaplig polemik, för att etablera en lika vetenskaplig prioritet, och även dessa inslag, normalt förbehållna mer vetenskapliga sammanhang, är förstås en sorts kunskapsbildning. Populärvetenskapen framträder alltså som ett synnerligen anpassningsbart och mångfacetterat medium som förmår betydligt mer än att blott presentera vetenskapliga bilder över världsalltet.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
