Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Skolan utmanad
Hur hantera det mångkulturella
Ett annat inslag som är frapperande i Huxleys framtidsvision är bristen på en kulturell mångfald. I hans dystopi finns det inget utrymme för några alternativa samhällsideal. Detta inslag står i bjärt kontrast till de visioner om mångkulturalism som vi ofta möter i dagens utbildningsdebatt. Skolväsendet skall i de mångkulturella idealen ta intryck av den kulturella pluralismen och lyfta fram heterogeniteten som något positivt för hela samhället.
Flera förespråkare av denna form av mångkulturalism menar också att idealet om den aktiva, medkännande medborgaren kan förverkligas på ett speciellt sätt med hjälp av en mångkulturell utbildning. Utan en rik mångfald av idéer, kulturella perspektiv och historiska erfarenheter kan knappast nyfikenhet, självkritik och ett kreativt nytänkande befrämjas. Mångkulturalismen är dock långt ifrån något okontroversiellt ideal i utbildningsdebatten. Det råder en oenighet om vad som mer exakt skall menas med en mångkulturell utbildning och hur en sådan undervisning bäst kan organiseras. En brännande fråga gäller t.ex. friskolornas roll. Är etniska och religiösa friskolor ett hot mot ett mångkulturellt utbildningsideal eller skall de snarare betraktas som nödvändiga förutsättningar?
AMERIKAS ERFARENHET
Dagens mångkulturella samhällen skiljer sig åt i en rad väsentliga avseenden. Dessa skillnader har en klar relevans för skolutbildningens utformning inte minst när det gäller synen på den nationella identiteten i det mångkulturella samhället. Om vi fokuserar oss på skiljelinjer utifrån etnicitet, språk, nationalitet och "ras" så kan vi för det första urskilja mer traditionella invandrarsamhällen som USA, Kanada och Australien. Den officiella självbilden i främst USA var att skapa något nytt och gränsöverskridande, som kunde utgöra en rimlig gemensam identifikationsgrund för de skilda invandrargrupperna.
Berömd i detta sammanhang är den amerikanske historikern Frederick Jackson Turners tes om bebyggelsegränsens betydelse som presenterades i ett föredrag för "the American Historical Association" år 1893. Enligt Turner skapades den amerikanske medborgaren i de olika gränsområdena vid prärien. Att sträcka sig utåt mot något nytt och över en helt obruten mark blev karakteristiskt för den amerikanska mentaliteten.
Denna officiella självbild motsvarade dock inte verkligheten. "Det amerikanska" innebar i de flesta fall att vissa grupper såsom den svarta befolkningen och urbefolkningarna helt utestängdes från den nationella identiteten. Andra grupper - framför allt de vita västeuropeiska invandrarna, fick däremot en dominerande roll när det gällde landets kulturliv och historieskrivning. Dessa gruppers nyvunna frihet och framgång i det nya landet möjliggjordes i flera fall av att andra grupper befann sig längst ner i samhällshierarkin. Trots fattigdom och brist på yrkesmässig status hade den europeiske invandraren något som var till fördel i det nya landet. Han eller hon var vit och det innebar automatiskt att man inte hamnade längst ner.
Den amerikanska utbildningsdebatten kretsar fortfarande kring frågan hur man bäst kan lyfta fram dessa negligerade grupper i historieundervisningen och ge en mer rättvis bild av gruppernas historia. Den radikala utbildningsfilosofin "afrocentrismen" har tolkat det historiekritiska projektet på ett så omfattande sätt att även USA:s civilisationsursprung skall utsättas för en kritisk granskning. Afrocentristerna, med Temple University i Philadelphia som idémässig plattform , har framför allt hämtat sin inspiration och argumentation från den kände historikern Martin Bernals omdiskuterade verk "Svart Athena". Flera afrocentrister har hävdat att de amerikanska eleverna blivit utsatta för en grundläggande historieförfalskning i och med att läroböckerna har underlåtit att berätta att den västerländska kulturen egentligen har egyptiska och afrikanska rötter.
I det stora hela faller denna debatt in i samma grundläggande mönster som den livliga diskussionen kring "orientalismen" (se Bo Holmbergs artikel "Bilden av de andra" i Tvärsnitt 3/2000). De kritiska frågorna gäller på vilka sätt en dominerande kulturkrets - den västerländska - har beskrivit andra kulturer, och i vilken mening dessa beskrivningar har uttryckt schablonbilder med ett mer eller mindre dolt maktlegitimerande syfte. Kritiken mot afrocentristerna har dock varit stark inte minst från olika förespråkare av en mångkulturell utbildning. Som flera filosofer har betonat är afrocentrism helt enkelt eurocentrism "up side down". Istället för att radikalt revidera synen på vad som skall alstra fram en självkänsla hos eleverna köper afrocentrismen den eurocentriska grundinställningen rakt av. Den enda skillnaden är att det nu istället är Afrika som är den mest betydelsefulla kontinenten.
SVENSK ERFARENHET
I andra mångkulturella samhällen såsom traditionella nationalstater med en relativ sen omfattande invandring har frågorna kring den mångkulturella utbildningen främst kretsat kring hur kulturella behov hos nyanlända invandrargrupper bäst kan tillgodoses. I Sverige har debatten kretsat kring frågor som "Hur skall språk och religionsundervisningen definieras och organiseras i den gemensamma skolan?", "I vilken form skall religiösa friskolor tillåtas?", "Vad kan utgöra en rimlig värdegrund i en mångkulturell skola?". Här har det också förekommit livliga diskussioner om de historiska minoriteternas och urbefolkningarnas situation. Romer och samer har i de skandinaviska länderna under en lång tid varit utsatta för en bred och djuplodande diskriminering inte minst på utbildningsområdet. Många historieböcker har ända fram till idag innehållit kortfattade och ibland också ytterst stereotypa beskrivningar av gruppernas kulturer. Det har funnits ett starkt mentalt motstånd hos majoritetsbefolkningarna att betrakta exempelvis den samiska kulturen som inhemsk och som en del av landets kulturarv.
Sverige har dock nyligen ratificerat Europarådets minoritetskonventioner (Europarådets konvention om regionala och minoritetsspråk samt ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter). Ratificeringen av dessa konventioner har för Sveriges del inneburit att landet nu har erkänt fem minoritetsspråk som officiella - finska, samiska, meänkieli (tornedalsfinska), romani och jiddisch. Tanken är när det gäller tillämpningen av dessa konventioner att det statliga skolväsendet på ett bättre sätt än tidigare skall uppmärksamma minoriteternas kulturer, språk och historia i skolundervisningen och på universiteten. Än så länge har dock inte statsmakten backat upp den nya minoritetspolitiska reformen med några substantiella medel. Det återstår således att se vilka konkreta effekter som den nya reformen kommer att få.
MÅNGKULTURELL UTBILDNING
Vad kan då ett mångkulturellt perspektiv ha för någon innebörd i skolväsendet? Mångkulturalism i utbildningen kan för det första ha konsekvenser för själva ämnenas innehåll. Naturvetenskapliga ämnen som matematik och fysik kan förstås som kulturellt neutrala ämnen på grund av sina universella begreppssystem. De har således inte haft någon framträdande plats i den mångkulturella utbildningsdebatten. I vetenskapshistoriska redogörelser kan man dock vara mer eller mindre kulturellt lyhörd. Hur många elever vet t.ex. att vårt nuvarande siffersystem har ett arabiskt ursprung? Biologi är dock ett viktigt undantag speciellt i den amerikanska debatten. I USA har "kreationisterna" hävdat att Darwins evolutionsteori står i konflikt med Bibelns skapelseuppfattning. Detta förhållande har fått till konsekvens att delstater som domineras av dessa grupper, t.ex. Kansas, inte längre utgår ifrån att evolutionsteorin är den mest rimliga uppfattningen om livets utveckling.
De ämnen som speciellt har varit i centrum för den mångkulturella utbildningsdebatten kan sägas vara av två olika slag. Det första kan vi kalla för de kulturspecifika ämnena. De ämnesområden som faller in under denna benämning är t.ex. modersmåls och religionsundervisningen, där religionsundervisning primärt skall förstås som undervisning i och inte om religionen ifråga. Dessa ämnen utgör viktiga källor för den kulturella identiteten och har ofta utgjort motiv för att kräva separata utbildningsarrangemang. Debatten har främst gällt vilka självständiga skolformer som dessa ämnen kan sägas motivera, och på vilket sätt undervisningen eventuellt kan tillhandahållas inom ramen för en gemensam skola. Modersmålsundervisning ges t.ex. i form av extra timmar på många skolor runt om i Sverige. Vi har i dag också ett relativt stort antal statligt understödda friskolor däribland språkliga/etniska och religiösa.
Den andra typen av ämne kan vi kalla för mångkulturella profilämnen vilka berör olika gruppers historiska roll och aktuella situation i det gemensamma samhället. Historia, samhällskunskap, kulturkunskap samt religionskunskap (i form av undervisning om) faller in i denna sistnämnda kategori. Målsättningen är att de olika minoriteternas erfarenheter skall ges en mer tydlig plats i undervisningen. Att göra historia till ett mer mångkulturellt ämne innebär t.ex. att de olika gruppernas perspektiv tas tillvara i beskrivningen av ett händelseförlopp. Att ge en historisk redogörelse för industrialiseringen och turistnäringens framväxt i Norrland utan att ta med samernas erfarenheter är att presentera en snäv och icke-allsidig framställning. Samhällskunskap eller religionskunskap utan några informativa referenser till de etniska och religiösa minoriteternas situation ger också uttryck för en förvanskad bild av dagens svenska samhälle. Genom att underlåta att jämföra den svenska majoritetskulturen med andra kulturer negligerar man vidare de likheter och skillnader som kan finnas mellan de olika kulturerna. För att t.ex. förstå många ords ursprung i det svenska språket är det viktigt att känna till plattyskans ordförråd. Kontrasterande jämförelser med helt andra kulturer såsom de utomeuropeiska kan också ge en ytterst användbar omvärldskunskap samt en mer fördjupad förståelse av den egna kulturen.
SKOLOR SOM MÖTESPLATS
Vad vi med andra ord möter i argumentationen för en mångkulturell undervisning är några mycket okontroversiella kunskapsmål såsom "allsidighet" och "en fördjupad förståelse genom en jämförande ansats". Dessa rimliga kunskapsmål har under en lång tid fått stryka på foten för mer diskutabla ideologiska utgångspunkter. Officiella historieskrivningar har ofta haft en klar maktpolitisk funktion, och det har under långa tider inte legat i statsmaktens intresse att lyfta fram minoritetsgruppernas diskrimineringshistoria. Förutom dessa kognitiva mål kan man också anföra mer politiska skäl för en mångkulturell undervisning, skäl som har att göra med hur minoritetsgruppernas närvaro erkänns i samhällets institutioner. Om en minoritetsgrupps historia lyfts fram i den gemensamma skolundervisningen, så kan detta tolkas som ett viktigt symboliskt erkännande vilket kan motiveras utifrån kulturella rättviseskäl. Erkännandet från majoritetens sida kan vidare skapa en starkare samhörighet mellan minoriteten och majoritetsbefolkningen och härigenom befrämja en integrationsprocess i samhället.
En mångkulturell utbildning kan dock inte bara förstås som att olika minoriteters ideer, perspektiv och historiska erfarenheter erkänns på ett bättre sätt i skolundervisningen. Mångkulturalism kan vidare stå för "en personell mångfald" där medlemmar från skilda grupper möter varandra i en och samma skolmiljö. En sådan interaktion mellan grupperna kan idealt sett skapa en större förståelse och respekt mellan deras medlemmar och motverka att stereotypa uppfattningar slår rot på ett tidigt stadium i deras liv. Samhällets olika kulturer beskrivs då inte bara genom läroböckerna och lärarens undervisning. Utifrån de levande företrädarna i närmiljön får eleverna en djupare kunskap om vad det innebär att t.ex. vara jude, kristen och muslim i vardagslivet.
MÅNGKULTURALISMENS GRÄNSER
Kritikerna av en mångkulturell utbildning brukar ofta framhålla att mångkulturalismen kan ha en fragmenterande funktion i samhället. Det som skiljer grupperna åt lyfts fram i stället för det som kan förena dem. Vidare har man kritiserat denna utbildningsfilosofi för att den låter sig vägledas av "terapeutiska skäl" snarare än av kunskapsskäl. Målet är att få elever från minoritetsgrupper att må bra och känna sig stolta över sina kulturer. Kunskapsmålsättningarna kan härigenom komma i skymundan, och man nedvärderar dessutom den västerländska kulturens stora landvinningar. Utifrån de tidigare resonemangen kan emellertid denna kritik problematiseras. En mångkulturell undervisning kan alternativt tolkas som förenlig med just politiska målsättningar som samhällsgemenskap och integration. Den mångkulturella utbildningen kan också förverkliga kunskapsmål som självkritik, allsidighet, kreativitet och en helhetssyn. I denna mening kan en mångkulturell utbildning också bli förenlig med ett aktivistiskt medborgarskapsideal.
Det finns dock en rad olika skäl till att en mångkulturell undervisning möter bestämda gränser i ett land som Sverige när det gäller den kulturella mångfalden. Grupperna i det mångkulturella samhället behöver ett gemensamt språk dvs. ett lingua franca som kan förstås och talas av samtliga medborgare. Detta språk är ofta majoritetskulturens språk på grund av gruppens långvariga närvaro i landet. Om ett språk är lingua franca så ger detta givetvis kulturella fördelar för gruppen ifråga t.ex. i utbildningssammanhang. (Genom globaliseringen har dock det engelska språket förstärkt sin ställning och flera traditionella majoritetsspråk i mindre länder har nu hamnat i en mer osäker position när det gäller den tidigare naturliga dominansen inom landamären.)
Befolkningen i ett mångkulturellt samhälle behöver också ett slags moraliskt lingua franca i form av gemensamma regler inom rättsväsendet och politiken. Mer allmänt krävs det en värdegemenskap som sätter gränser för den kulturella mångfalden inom en rad olika områden. Eftersom det svenska samhällets institutioner har varit genomsyrade av en majoritetskultur under flera århundraden kommer denna kultur också ha lättare att göra sig gällande när det gäller lagstiftning och normer i en mer generell mening. Demokratiskt beslutsfattande förstås dessutom i flera fall som majoritetens beslut med allt vad det innebär för olika minoriteters särartskrav. Det kan dock finnas ett utrymme för flexibilitet och öppenhet från majoritetens sida. Nya modeller för särlagstiftning kan introduceras där minoriteterna t.ex. kan få autonomi inom vissa delar av familjelagstiftningen.
Det finns vidare gränser för en kulturell mångfald inom litteraturstudierna. Att undervisningen kretsar kring klassiker skrivna av döda vita europeiska män (DWEM= Dead White European Males) kan också förklaras utifrån faktumet att just denna grupp hade en betydligt högre utbildningsnivå än många andra grupper i samhället, en visserligen orättfärdig dominans som dock inte motiverar att de verk som finns tillgängliga skall nedvärderas och tas bort i undervisningen. Som den amerikanske forskaren Thomas Sowell har uttryckt det finns det speciella skäl till att rubricera fler verk från just det förflutna som klassiker. Böcker skrivna av författare som Platon, Dante, Shakespeare och Goethe har ju visat sig hålla genom århundradena i den bemärkelsen att de har kunnat appellera till allmänmänskliga behov och intressen. För en europé är också den europeiska litteraturen speciellt intressant eftersom den berör ens närmaste kulturkrets. Alla människor har ett speciellt intresse av sin närmiljö och region vilket självklart har konsekvenser för ens prioritering i det kulturella utbudet.
ÖPPENHETENS VÄRDE
Med allt detta sagt finns det dock utrymme för en större öppenhet i Sverige beträffande kulturell mångfald. Denna öppenhet kan som sagt betyda att historiska minoriteter som har varit med om att bidra till samhällsutvecklingen kan lyftas fram på ett bättre sätt än tidigare, och att diskriminerade gruppers perspektiv på centrala händelseförlopp tas med i de historiska framställningarna. Förutom dessa två målsättningar kan man sträva efter att nyanlända minoritetskulturer ges en större plats i undervisningen bland annat för att förstärka gruppmedlemmarnas delaktighet med det nya samhället. Studiet av klassiker och kulturella arv från andra traditioner än de europeiska bör också uppmuntras i den mångkulturella undervisningen. Att fråga sig, som den amerikanske författaren Saul Bellow, var Zulufolkets Tolstoy finns, ger inte uttryck för något annat än en oförblommerad kulturchauvinism. Man kan som den amerikanska filosofen Martha Nussbaum hävda att varje människa behöver tänka igenom begränsningarna hos de genrebestämningar som hon är bekant med. Andra kulturer än den egna kan ha värdefulla kulturella bidrag även om de just inte går att pressa in i välbekanta kategorier.
FRISKOLORNA - ETT HOT MOT MÅNGKULTURELL UTBILDNING?
Debatten om den mångkulturella utbildningen har inte bara gällt vad som skall läras ut i skolan utan också i vilka konkreta sammanhang som undervisningen skall ske. Är friskolor förenliga med ett mångkulturellt utbildningsideal eller skall man sträva efter att ha en mångkulturell utbildning i en gemensam statlig skola? Den svenska friskolereformen infördes i början 1990-talet av den borgerliga regeringen. Den hade från början som ambition att uppmuntra friskolor med alternativa pedagogiska metoder. Det primära målet var att befrämja individuell valfrihet och konkurrens på utbildningsområdet. Vad man således från början ej hade tänkt sig var att reformen skulle öppna dörren för olika etniska och religiösa friskolor. Friskolereformen gjorde det dock möjligt för sådana grupper att starta egna skolor och år 1993 öppnades den första muslimska friskolan i Malmö.
Kritiken mot dessa friskolor kan komma från två olika håll. Den första kritiken är traditionellt assimilationistisk till sin karaktär. Minoritetspolitiken skall sträva efter att inlemma de etniska och religiösa minoriteterna i majoritetskulturen. Separata skolor riskerar att gå stick i stäv mot denna ambition och bör således ej uppmuntras. Denna kritik förekommer då och då i den svenska debatten fast kanske inte i så tydliga ordalag. Ofta vävs kritiken samman med uttrycket att man skall ta seden dit man kommer.
Den till synes helt andra kritiken utgår istället från idealet om en mångkulturell utbildning. Skolan skall betraktas som en kulturell mötesplats där olika gruppmedlemmar kan möta varandra med respekt och erkännande. I den gemensamma mångkulturella skolan får också eleverna kunskaper om en rad olika idéer och livsideal. Friskolorna har dock betydligt mer begränsade referensramar och isolerar istället samhällets grupper från varandra. Dessa skolor kan således bidra till polarisering och främlingskap i det mångkulturella samhället. Det här har varit en ganska vanlig argumentation från vissa kommuner som har haft en allmänt njugg inställning till friskolorna och då inte bara till de etniska och religiösa. Vad friskolornas förespråkare dock har befarat är att denna argumentation bara utgör ett svepskäl från kommunernas sida för att kamouflera mer krassa ekonomiska och administrativa motiv.
Om vi dock tar den sistnämnda kritiken på allvar: utgör verkligen de etniska och religiösa friskolorna ett hot mot ett mångkulturellt utbildningsideal? Utifrån ett aktivistiskt medborgarskapsideal är det viktigt att skolutbildningen bidrar till att tillhandahålla resurser som gör det möjligt för eleverna att förhålla sig kritiska till begränsade och partiska synsätt. Här kan den kulturella mångfalden utgöra ett kritiskt korrektiv mot en ensidig och dogmatisk undervisning. Utbildningen skall dock även göra det möjligt för eleverna att sovra bland den svåröverskådliga mångfald av idéer och livsideal som det moderna kommunikationssamhället översköljer dem med. I detta sistnämnda utbildningsprojekt är det viktigt att eleven har stabila plattformar att utgå ifrån med vars hjälp han eller hon kan förhålla sig kritisk till den ymniga mångfalden.
ETT FRISKOLEFÖRSVAR
En sådan plattform kan just vara en kulturell referensram som eleven på ett tidigt stadium lär känna. Den kulturella referensramen kan sägas utgöra en plattform eller ett trappsteg i den bemärkelsen att den är något som eleven kan ta sitt avstamp ifrån i sitt fortsatta lärande. Den kulturella referensramen kan också vara förknippad med en stark social gemenskap där eleven kan utveckla en öppenhet och ett förtroende till sina medmänniskor. I denna mening kan tidiga friskolor ses som ett slags utsträckning av familjelivets gemenskap. Basala moraliska förhållningssätt såsom tillit är helt avgörande för elevens fortsatta moraliska utveckling och de kan speciellt befrämjas i miljöer där eleven känner sig trygg och sedd av sin omgivning.
Skolornas småskalighet kan dessutom bidra till en mer personligt orienterad undervisning där läraren har speciella möjligheter att fungera som ett slags mentor och positiv förebild för sina elever. Eleverna och skolpersonalen kan även känna en direkt delaktighet i skolans projekt, något som är betydligt svårare i större och mer anonyma skolmiljöer. Genom delaktigheten i dessa konkreta skolprojekt kan eleverna också utveckla dygder eller förhållningssätt som har ett stort offentligt intresse t.ex. samarbetsförmåga, tålamod och ett individuellt ansvarstagande. Religiösa och etniska friskolor kan på ett tidigt stadium i bästa fall ha dessa positiva effekter. De tillhandahåller då identifikationsgrunder och normer som kan ha stor betydelse i en rad olika områden i samhällslivet.
Friskolan kan vidare utifrån sin småskalighet ha ett särskilt behov att orientera sig mot omvärlden, och då inte bara gentemot föreningar som är kulturellt närstående. En liten friskola med en ambitiös utbildningsplan kan vara betydligt mer beroende av det omgivande samhället än de stora kommunala skolorna just för att kunna genomföra sina konkreta skolprojekt. Detta kan innebära att eleverna tar intryck av fler livsstilar än de som präglar själva skolan. Om samhället för övrigt har fler kulturella mötesplatser än den grundläggande skolutbildningen, så kan eleverna också lära känna andra kulturer än de egna. Ett mer integrerat boende där grupperna inte lever i några skilda enklaver kan t.ex. vara en motvikt till kulturell ensidighet och självfixering.
ALLMÄNSKOLAN DRÄNERAS?
En kritisk fråga gäller dock utifrån vilken identifikationsgrund som en friskola är uppbyggd. Om identifikationsgrunden utgörs av en dogmatisk och isolationistisk religiositet, så finns det ingen jordmån för ett mer aktivt samarbete med det omgivande samhället. Om skolan är exkluderande när det gäller elever och lärare, så finns det heller inga förutsättningar att skolmiljön kommer att präglas av en öppenhet gentemot omvärlden. En expansionistisk skola som förespråkar ett ensidigt och intolerant budskap skapar heller inget samförstånd i det mångkulturella samhället. Olika religiösa friskolor behöver dock inte ha dessa kännetecken utan kan istället präglas av en heterogenitet i andra centrala bemärkelser. Katolska privata skolor i USA har t.ex. haft en positivt integrerande funktion i det amerikanska samhället då skolorna har haft elever och lärare från olika "raser", nationaliteter, regioner och samhällsklasser. På motsvarande sätt kan vi tänka oss att etniska eller språkliga friskolor kan präglas av en religiös, regional och klassmässig mångfald. En friskola som är präglad av en s.k. etisk gemenskap där gruppen ifråga ger uttryck för en bestämd moralisk vision om samhället, t.ex. i form av ett speciellt miljömedvetande, kan också bidra med ett värdefullt perspektiv i den allmänna etiska debatten. Det är även viktigt att understryka att en kulturell mångfald i samhället som helhet förutsätter att olika grupper har möjligheter att odla sina kulturella särdrag inom olika institutioner, speciellt i de fall när majoritetskulturen har en klar dominans inom skilda områden. En viktig arena för ett kulturellt odlande är just skolutbildningen framför allt i dess tidiga stadier.
Ett speciellt problematisk fall utgör de friskolor som har skapats utifrån skiljelinjer som har haft en diskriminerande betydelse i samhället t.ex. hudfärg och kön. En del forskningsresultat har dock visat att flickor i en del fall har tjänat på att gå i renodlade flickskolor inte minst på grund av att de har fått större möjligheter att hävda sig i klassrumsdiskussionerna. Därigenom har de även fått en större självkänsla. Man kan i vissa lägen också fortfarande argumentera för svarta skolor i länder som USA. De svarta skolorna kan befrämja ett självförtroende hos eleverna som de kanske inte skulle ha erhållit om de hade gått i mer "rasmässigt" blandade skolor. De svarta skolorna kan också befrämja och förmedla värdefulla inslag i den afroamerikanska kulturen. På lång sikt är det emellertid önskvärt att de svarta eleverna skall känna sig hemma i mer "rasmässigt" heterogena skolor speciellt om de eftersträvar att uppnå en större delaktighet i det amerikanska samhället. De svarta skolorna kan således tolkas som kritiska reaktioner mot det övriga skolväsendet vilket inte har levt upp till ambitionen att vara skolor för alla medborgare oavsett deras hudfärg.
En fråga som dock inte bör nonchaleras är om friskolesystemet köper en kulturell mångfald till priset av en alltmer undergrävd allmän skola. Ju fler resurser som tillhandahålls friskolor desto mindre resurser får de gemensamma skolorna. Det är inte orealistiskt att t.ex. tänka sig att många kvalificerade lärare väljer att arbeta i friskolor. Detta kan då få allvarliga konsekvenser för undervisningskvaliteten i de statliga gemensamma skolorna. Ett friskolesystem kan också utnyttjas på ett speciellt sätt av resursstarka individer och kan med andra ord innebära att vi får ett mer ojämlikt utbildningsväsende. Om de allmänna skolorna skall kunna hävda sig i en sådan situation, så krävs det av dessa skolor att de förändras på ett sätt som gör att de kan konkurrera med friskolorna när det exempelvis gäller lyhördheten inför olika minoritetskulturer.
Sammanfattningsvis kan vi säga att ett friskolesystem mycket väl kan göras förenligt med ett mångkulturellt utbildningsideal och kanske till och med motiveras utifrån ett sådant ideal om vissa kvalifikationer görs. Resonemanget förutsätter att friskolorna inte är sekteristiska, exkluderande eller auktoritära till sin karaktär utan istället är öppna mot omvärlden och heterogena i andra kulturella betydelser. En ytterligare förutsättning är att samhället har mångkulturella mötesplatser som just kan stå i kontakt med friskolorna.
MÅNGKULTURALISMEN - DYSTOPINS MOTVIKT?
Framtidsromanernas dystopier utgör som sagt i flera fall det mångkulturella samhällets motpoler. Det är slående att många kända framtidsromaner som Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" just beskriver totalitära stater som inte har haft något större intresse av att medborgarna skall reflektera över andra samhällsideal än det officiellt sanktionerade. Huxley skrev sin bok i början på 1930-talet och dystopin gav en kuslig föraning om vad som skulle komma några år senare. I detta sammanhang finner vi kanske en av den mångkulturella utbildningens främsta förtjänster. Genom att vara en motvikt till sekterism och intolerans kan en sådan utbildning inte bara förverkliga kunskapsmål och sociala värden. Den mångkulturella utbildningen bidrar även till att befrämja ett aktivistiskt medborgarskapideal, ett ideal som utgör det främsta bålverket mot totalitära strömningar.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
