Ungdomar & musik

Om ´fjortismusik´, ´gladpop´ och ´hångelsoul´

Många av oss kanske ser musik som en tämligen oskyldig ljudkuliss i livet och som något som egentligen inte har någon större betydelse. (Om vi nu inte retar oss på musik som vi inte tycker om eller begriper oss på - till exempel sådan som våra barn och ungdomar ibland spelar på sina rum.) Men musik av alla möjliga slag förekommer i alla möjliga situationer i livet. Att tänka sig att musik inte skulle finnas är för många en absurd, för att inte säga, plågsam tanke. Musik gör saker med oss - och vi gör saker med musik. Detta har fått den amerikanske lingvisten S.I. Hayakawa att kalla musik, fritt översatt, för redskap för livet.
 
Många samstämmiga undersökningar visar att musiklyssnande är ett av de allra största intressena bland nutidens människor, framförallt bland unga, och även utövande av musik är en vanlig fritidssyssla. Musik torde också vara ett av de vanligare samtalsämnena människor emellan. Den engelske musiksociologen Simon Frith har hävdat att:
 
En del av nöjet med populärkultur är att tala om den; en del av dess betydelse är detta tal som är genomsyrat av värdeomdömen. Att vara engagerad av populärkultur innebär att göra distinktioner... (1996:4)
 
Jag vill dock hävda att även om Frith använder begreppet ´populärkultur´ gäller det han säger alla typer av kultur och musik.

Talet om musik är grundläggande för förståelsen av musik som mänskligt fenomen. Vi tänker och talar om musik både utåt med andra människor eller i skriven eller tryckt text och i en inre monolog av tankar. Upplevelsen av musik är förvisso musisk, och kan inte översättas till något annat språk, men vi försöker ändå att göra detta. Verktyget för detta är det talade och skrivna språket.
 
Det finns inte någon upplevelse av musik som inte är påverkad av språket. Vi läser om musik och diskuterar den. Vi hör musik genom berättelser, kommentarer, myter och skrönor som skapar en förförståelse och förväntningar. Talet om musiken kan alltså i denna mening sägas vara en del av verket. Man kan också säga att verket skapas av talet om musiken eller att ett verks eller en musikers aura upprätthålls av den verbala diskursen. Skandaler, tragiska händelser, anekdoter, gåtor och oklarheter i en musikers liv eller kring ett verk skapar lätt en spännande aura kring musiken som vi aldrig kan bortse/borthöra från när vi väl tagit del av dem.
 
Benämningar är ofta värderande och bär på associationer, värderingar och föreställningar. Pröva själv! Är det vi hör ett ´verk´ eller en ´låt´? Är musiken gjord av en ´kompositör´, en ´tonsättare´ eller ´låtskrivare´? Är den som sjunger en ´visdiktare´ eller en ´trubadur´? Är det vi hör ´pop´ eller ´rock´, ´jazz´ eller ´underhållningsmusik´?
 
Olika genrer har sina språkbruk som ofta inte går att byta ut utan att det känns konstigt. Läs tidningarnas recensioner och fundera över vad som skulle hända om vi skulle beskriva en symfonikonsert med samma språkbruk som en rockkonsert. Det har faktiskt förekommit i kommersiell radio att man talat om Herbert von Karajans senaste hit eller om Beethovens nya...
 
Kunskaper om musik är dessutom vad massmediaforskaren Joseph Dominick kallat ´samtalsvaluta´. Att hysa kunskaper och åsikter om musik - exempelvis om Beethovens symfonier, Miles Davis eller Bob Dylans stilperioder eller hip hopens historia - och kunna uttrycka dem på ett bra sätt är en tillgång, ett socialt verktyg och smörjmedel i många situationer. Genom att tala om musik ger vi också signaler till andra om vem vi är, vår personlighet och identitet. Ett studium av hur människor pratar om musik kan ge en god bild av såväl attityder till som bruk av musik.

TALA OM MUSIK

Materialet består av 27 inspelade samtal med 105 deltagande gymnasister, 52 pojkar och 53 flickor, i åldrarna 16-18 år. Varje samtalsgrupp har bestått av 3-5 elever. En del har bestått av bara pojkar från olika linjer från de flesta gymnasier i Göteborg, underförstått och i realiteten speglande olika sociala grupperingar. Sammanlagt består analysmaterialet av drygt 20 timmar samtal, vilket i utskriven form blir runt 800 A4-sidor. Materialet är alltså mycket stort och används som utgångspunkt för ett flertal olika studier.
 
Karolina Wirdenäs från Institutionen för svenska språket har varit ledare i alla samtalen. Hon tog kontakt med gymnasieskolorna och bad någon lärare att välja ut elever för samtalen. Forskarna har alltså inte haft inflytande över valet av deltagare.
 
Samtalen har gått till så att deltagarna först har fått höra cirka en minut av nio musikexempel samtidigt som de ombetts fundera över fem frågor och, om de ville, föra anteckningar när de lyssnade. De musikexempel eleverna fick höra var:

• Kent - Kräm. (1996)
• The Beatles - She loves you. (196)
• Wolfgang Amadeus Mozart - Symfoni nr 40, sats 1. (1789)
• Refused - Rather be dead. (1996)
• Sven-Ingvars - Två mörka ögon. (1991)
• John Wilhelm Hagberg - Kan du vissla Johanna? (192)
• Fugees - Fugeela. (1996)
• 2 Unlimited - No Limit. (1992)
• Lisa Ekdahl - Vem vet. (1994).

Meningen var dels att ha ett hanterbart antal musikexempel och dels att dessa skulle spegla en viss stilbredd, men med en övervikt av musik som var aktuell för eleverna.

Frågorna som ställdes var:
• Vad kallar du musiken?
• Vad tycker du om musiken?
• Vem/vilka lyssnar på musiken?
• När lyssnar man på musiken?
• Hur skulle du beskriva musiken för dina kompisar?
 
Samtalen är varandra väldigt olika. Somliga är långa, andra korta, en del är trögflytande medan andra är oerhört animerade och engagerade och svåra att få stopp på. Samtalen har tagit alla tänkbara vägar och man har ofta kommit in på helt annan musik och andra teman än vad som var planerat. Många ungdomar visar upp ett mycket levande språk med lek och experimenterande med ord och beteckningar. Men det finns även påfallande sociala skillnader i samtalen. Den oerhörda diskussionsglädje och nyfikenhet som ofta uppvisas av elever från teoretiska program, men även bland dem som är extra starkt musikintresserade, kontrasteras av en påtaglig fåordighet och ovilja att prata om musiken hos till exempel många pojkar från praktiska program. Klassamhället kommer alltså till synes även i detta sammanhang.

Det ska också påpekas att analysmaterialet utgörs av samtal och inte intervjuer. Vid många tillfällen hade man som forskare velat ställa följdfrågor eller avbryta och be om förklaringar och förtydliganden, men det har inte metoden tillåtit.
 
Jag ska nu diskutera resultatet av undersökningen och gör det med var och en av diskussionsfrågorna som teman.

VAD KALLAR DU MUSIKEN?

Rekordet tar möjligen den deltagare som om Refused suckar att det är en ´dödsmetallhardcorehårdrocksgrej... det är jätte svårt att förklara´.

En annan strategi är att istället för att använda genrebeteckningar tala om associationer till musiken, främst till sammanhang där man anser att musiken hör hemma eller till de som man tror lyssnar på den. Sådana beteckningar är till exempel: ´pilsnerfilmsmusik´, ´matinefilm´, ´gamla svenska filmer´, ´svartvita kärleksfilmer´, ´revymusik´ (om John Wilhelm Hagberg), ´veganmusik´, ´straightedgare´, ´satanister´ (om Refused), ´föräldramusik´ (om Beatles), ´fjortismusik´ (om 2 Unlimited), ´skatarmusik´ (om Kent), ´Bingolotto´, ´Loket Olsson´ och ´Cafeprogram i TV´ (om Sven-Ingvars) eller ´sådan musik som vi hade prov på i nian´ (om Mozart).
 
En tredje strategi är att skapa mer eller mindre egna begrepp. Detta är dock inte problemfritt. Den som använder begreppet ´kladdrock´ avkrävs sålunda omedelbart en förklaring (och svaret blir ´Green Day, Jumper och sånt´). Begreppet ´hångelsoul´ (använt i en diskussion om artister som Whitney Houston och Tony Braxton etc.) utlöser dock inga krav på förklaringar utan upplevs uppenbarligen som roligt och måleriskt och accepteras direkt.

Ett anmärkningsvärt fenomen är att många om gruppen Fugees använder beteckningar som ´amerikansk svart musik´, ´svart musik´, ´brun musik´, ´negermusik´, ´negerrap´, ´negerdunk´, ´ghettomusik´.

- Är det här sådan musik som man kan
gå ut och dansa till eller? (Samtalsledaren)
- Ja, man kan om man är [viskar] neger.
- Negermusik, det tycker vi låter lite elakt så vi säger brun musik.
- Negermusik, jag vet inte om man får säga så, men det är ju negermusik, hiphop.
- Negermusik, det är ju basket och skit.
 
Beteckningen ´svart musik´ är nästan alltid positivt laddad och den är etablerad sedan länge i diskursen omkring rock, soul och jazz. Sammansättningar som innehåller ordet ´neger´ är dock obekväma, och upplevs tydligt som laddade och kontroversiella av de som använder dem. I samband med detta luftar flera deltagare tanken att svarta har rytmen i blodet och är mera rytmiska än vita. En tillskriver istället denna egenskap ´utlänningar´:

- Utlänningar, dom har väl det mer i
blodet, lite mer sån här musik.
- Det är ju så att svarta har mer rytmkänsla.
- Jo, men det är väl deras kultur mer så här, tror jag.
- Dom har så härliga röster, negrer.

Genredistinktioner har ofta underskattats i undersökningar om människors musikvanor. De är dock i många fall mycket viktiga för publiken, och har betydelse på flera plan. Detta gäller främst de som är mest musikintresserade eller som själva är kännare av en viss stil. Ju närmare man är musiken desto viktigare blir distinktionerna. Ofta kan skillnaderna vara mycket subtila och representera små nyansskillnader i värderingar, stil, livshållningar. För en utanförstående kan dessa nyanser vara synnerligen svåra att urskilja. Observera att genrerna inte bara fungerar som namn på en stil utan också som verktyg vid sortering av musiken och, som vi ska se, av dem som man förknippar musiken med. Att identifiera sig med en genre eller subkultur blir givetvis också ett sätt att definiera sig själv.
 
Genrebeteckningar myntas och sprids av skivbolagens marknadsförare, journalister, musiker och andra aktörer, och i media bollar man ofta friskt med genrenamn på ett sätt som vore de självklara. Kontrasten mot hur publiken, i det här fallet de göteborgska gymnasisterna, använder och behärskar termerna - åtminstone en del av dem - är faktiskt slående. Namnen förändras över tid i ett ständigt pågående språkspel. Begrepp som rock och pop är omöjliga att fånga i klara definitioner och deras innebörd och användning har förändrats många gånger under de senaste 40 åren (se Lilliestam 1998:22-0).

VAD TYCKER DU OM MUSIKEN?

Att musik är ´enkel´ ses också negativt och sådan kritik riktas gärna mot dansbanden, som i följande skröna:
- Jag hörde om en dansbandstrummis. Han satt med en sån här taktgrej i örat och så somnade han två gånger på en spelning. Så det är ju inte så avancerad musik.
 
Det är vanligt att man fördömer musik genom att kalla den för ´kommersiell´, men det förs få diskussioner om vad begreppet kommersiell kan innebära. Flera menar dock att om man är kommersiell är man ´bara är ute efter att tjäna pengar´. Kommersiell verkar kort och gott ha blivit ett skällsord för musik som marknadsförs på ett (alltför) iögonenfallande sätt, säljer väldigt mycket eller framstår som konventionell, anpassad, enkel eller strömlinjeformad. Kritiken kan också uttryckas genom att man lyfter fram positiva exempel:
- Bruce Springsteen, här har vi budskap i texterna.
- Ja, men vad fan, tror du inte att dendär jävla Bruce Springsteen vill tjäna pengar eller?
- Jo det är klart, men han lägger ner lite känsla i musiken han skriver.
- Ja exakt, han trycker inte bara på en knapp...
 
Just Bruce Springsteen framhålls ofta som en artist med både integritet, äkthet och som behärskar det musikaliska hantverket.
 
Ett annat mönster är att man uttrycker en längtan efter att ha musiken för sig själv, och att det inte är lika roligt om ens idol gillas av många och vinner publik.
- Om man hade vart hip-hopare och någon gillat Fugees jävligt mycket och sen hade hela skolan också gått och gjort det, då hade det inte känts lika bra. Jag tror man vill leta efter nån egen musik. Om man inte hittar det så försöker man byta för det kanske inte känns så fräscht då.
- Det är jobbigt om man lyssnat på en grupp väldigt länge och så kommer det en och säger ´har du hört den nya från den och den?´... när man vet allting om den som han lyssnar på... ´ den är ju skitbra så...´, då bli man irriterad. Han ska inte komma och ta min musik.
- Jo, det känns så, Blur är mina.
 
Sammanfattningsvis är alla dessa uttryck en spegel av rockdiskursen sedan 60-talets slut och 70-talet. Under resonemangen skymtar en medvetenhet om och kritik av mediebranschens manipulationer och marknadsföringsknep och en längtan efter äkthet och autenticitet - även om ingen använder just det begreppet.
 
Ibland återkommer hållningar och uttryck som verkar som färdiga åsiktspaket, exempelvis att ´allting låter likadant´ (som används överlägset mest om dansband men också förekommer om annan musik), begreppen ´klassiskt´ i samband med Mozart och Beatles, synen på ´svart musik´ och kopplingarna mellan techno och datorer och uttryck som ´det är bara att trycka på en knapp´.

Inställningen till texter är ytterst varierande. Somliga tycker texter är viktiga, andra struntar i dem.
- Det är roligare att lyssna på en melodi som har en bra text. Även om melodin är viktigast på nått sätt så är det ändå roligt att veta. Texten är ju ändå lite av tanken bakom låten.
- Jag brukar inte lyssna på texterna för man fattar dom ändå inte.
- När det är svenska texter så sätter det.
 
Eller som en pojke lakoniskt konstaterar:
- Jag hade tvåa i engelska så det är inte så jävla lätt med engelskan då.
 
Men inställningen till texter varierar också med genrer. Både Lisa Ekdahl och Kent anses av flera ha mycket bra texter medan andra ser dem som svåra, djupa eller pretentiösa.
- Men dom här texterna är väldigt svåra att förstå.
- Det är ju inte Tomas Ledin liksom, så man fattar direkt.
- Undrar vad det är den handlar om egentligen, så här tänker man. Det kanske den handlar om och så lyssnar manigen typ nästa gång den kommer... nej, det är nog nåt annat. Det är väldigt svår musik egentligen
- Dom smyger runt som katten kring het gröt. (om Kent)
- För att lyssna på Kent till exempel då om man vill.
- ...nå en högre dimension?
 - ...komma til insikt. [fnyser]
- Nirvana typ. (om Kent)
- Det är säkert många som tycker att hon är jättebra men det tycker inte jag. Jag tycker hon är vidrig. Sitter där och änna vara söt samtidigt som hon ska vara svår och kunna bra musik så här. (om Lisa Ekdahl)
- Nä, men att dom ska vara så himla ´special´, deras djupaste tankar liksom och sin vän gitarren och så ska dom änna förmedla en känsla til svenska folket... så ousch, lite mycket svårt såhär. (om Lisa Ekdahl)
 
Det är också flera som menar att en artists image och livsstil är viktig för huruvida man gillar musiken eller inte. Hårdrockare döms till exempel ut för att de anses vara ´knarkare´. Och om Lisa Ekdahl säger en flicka:
- Jag tycker hon äcklar mej lite som har en sån äldre gubbe. Jag gillar inte musiken heller, det är klart, men sen när jag ser henne och har hört det där med dendär gubben hon har så tycker jag bara det är äckligt. Så det gör väldigt mycket hur artisten beter sej och vad den sysslar med och så. Sånt gör mycket om musik är bra eller dålig.
Som socialisationsagenter - förmedlare av åsikter och värderingar - i detta smakkulturella spel kan man urskilja flera instanser: föräldrar, kompisar, medier och skolans musikundervisning. Det är tydligt att smakdomare som kritiker, journalister, andra musiker, har ett stort inflytande. Många åsikter framstår som en direkt spegel av vuxenvärldens syn på musik och den massmediala kulturdebatten. Men också föräldrar, syskon och kompisar betyder mycket för musiksmaken. Förmedlingen av tankegångar och värderingar är ett mycket komplicerat spel där flera aktörer samverkar och vilken/vilka som är viktigast i olika situationer är nästintill omöjligt att avgöra.

VEM LYSSNAR PÅ MUSIKEN?

NÄR LYSSNAR MAN PÅ MUSIKEN?

Givetvis finns det de som inte är särskilt intresserade av musik, men de som säger sig lyssna mycket är i klar majoritet. Det dominerande mediet är radio, och då i synnerhet kommersiella radiostationer som Energy, Radio Rix, Mix Megapol m.fl. Av Sveriges Radios kanaler nämns bara P3, som av några dock omtalas som en ´kvalitetskanal´. Kritiken mot både musikurvalet och reklaminslagen i den kommersiella radion är återkommande.
 
Det är också vanligt att man lyssnar på CD-skivor, och, i mindre grad, kassetter. CD-skivor anses nästan genomgående vara alldeles för dyra, och en vanlig lösning på det problemet är att man lånar skivor av kompisar eller på biblioteket för att spela av. Flera ställer samman egna kassetter med favoritlåtar och artister.
 
Det är oerhört vanligt att man använder musik som bakgrund till olika aktiviteter, exempelvis läxläsning, städning, matlagning, prata med kompisar, avslappning, badning, utövande av sport, träning, löpning, sköta om hästen. Diskussioner om och beskrivningar av vad musik har för effekter i olika situationer finns i flertalet samtal. Många framstår som mycket medvetna om vad musiken gör och vad olika typer av musik passar till och inte. Bra läxläsningsmusik ska helst inte ha text eller vara välbekant. Ny och okänd musik distraherar istället. Det är flera som hävdar att Mozart och klassisk musik är speciellt bra att läsa läxor till, och det är också vanligt att man säger att klassisk musik är bra till avslappning och vila.
 
Det är självklart och alldeles naturligt att man använder musik för att skapa rätt atmosfär och bakgrund för olika aktiviteter, vad amerikanska forskare kallar ´stämningskontroll´ eller ´humörkontroll´ (´mood control´). Med hjälp av musik kan man exempelvis förstärka eller leva ut olika känslor, som sorg eller vemod, men man kan också med musikens hjälp ta sig ur känslolägen. Kent anses vara speciellt bra musik att ´deppa till´. Flera säger sig bli förbannade, bråksugna eller att de får en ´anabolakick´ av att lyssna på hårdrock eller att det är bra att lyssna på hårdrock när man dammsuger för att man blir så ´förbannad´ av att städa. Besläktad med denna tanke är också iden att man blir sjuk eller frisk av viss musik - en tanke som går tillbaka till antiken och Platons ethoslära.
 
Att tala om att musik är ´bara´ bakgrund, är därför helt felaktigt. Dels är det kanske den vanligaste användningen av musik i dagens massmediala samhälle och dels kan de flesta sorters musik användas som bakgrund beroende på aktivitet och situation. Det är hög tid att sluta glorifiera det koncentrerade lyssnandet som det enda riktiga som en del forskare och andra tenderat att göra (och gör). Men inställningen till hur man bör lyssna på musik skiljer sig troligen ganska kraftigt mellan äldre och yngre generationer.
 
Det är också helt klart att det inte bara är musiken ´i sig´ som är betydelsefull utan musikens bruksvärde påverkas av olika associationer och tankar omkring musiken. Minnen kring musik spelar en stor roll och detta tas upp i nästan varje samtal. Låtar kan fungera som avtryckare för olika minnen och känslor, positiva eller negativa. I samtalen refereras starka minnen av alltifrån ´uppehållsrummet på högstadiet´ eller ´mellanstadiediscon´ till ömma minnen av personer som mormor och morfar, landet, sommar och sommarlov.
- Om man har minnen som är förknippade med musik så blir dom så starka när man sätter på den musiken och det är ju ganska fascinerande.
- Det är så med allting, lukter och alt sånt där. Om man känner en lukt kan man få ett jättestarkt minne.
 
Med hjälp av musik, speciella låtar med speciella minnen, kan man alltså sätta samman ett eget privat ljudspår till sitt liv (ett ´soundtrack-of-my life´).

MUSIKEN OCH KOMPISARNA

I samtalen förekommer mycket få musikteoretiska termer. De vanligaste är paret ´vers´ och ´refräng´ som används av flera. Enstaka personer använder begrepp som ´fyrtakt´, ´sextiofyradelsnoter´, ´hela och halva tonsteg´, ´halvtonshöjning´. Musikteoretiska begrepp hämtade från rockmusikens värld förekommer sparsamt, till exempel ´twistkomp´, ´baktakt´, ´basgång´, ´trumkomp´, ´dubbelpedal´, ´rap´, ´dub´, ´distad gitarr´. Gitarrsound beskrivs med adjektiv som ´mesiga´, ´distat´, ´mjäkdist´, ´jättedist´, ´gnisselsolon´.
 
Det torde i själva verket vara mycket få som behöver och skaffat sig en vana att beskriva musik i musikteoretiska termer. De enda som egentligen har anledning att göra det är musiker eller de som är speciellt intresserade av hur musik är konstruerad, exempelvis musikforskare som vill göra stilanalyser.
 
Anmärkningsvärt många uppmärksammar sound och speciellt sångarnas röster. Röster beskrivs med ord som ´gnälliga´, ´gälla´, ´mesiga´, ´djupa´, ´mörka´ eller ´ljusa´. Ett ofta upprepat påstående är att sångare ´skriker´, ´gapar´ eller ´vrålar´.
- Den som sjunger ska ha en bra röst. Utan en bra röst så är det i princip ingen bra musik.
- Han har sån fruktansvärt juste röst. Den är så vacker för den bara... jag vet inte, jag kan inte förklara... klar, nej den är nog lite skrovlig sådär och det känns helt fantastiskt, som om han menar vad han sjunger. Han kan ävensjunga lugnt. Jag gillar även Eddie Vedder i Pearl Jam för han kan sjunga lugnt och även låta för jäkligt, men det är så jäkla bra.
 
Metaforiska beskrivningar av musikens rörelser eller försök att beskriva vad som händer i musiken är däremot mycket vanliga i samtalen. Här är några exempel.
- Det går upp och ner väldigt mycket.
- Lugnt och så högt och ner och väldigt snabba stråkar.
- Det kommer tillbaka också. Till exempel melodislingor som kommer tillbaka med jämna mellanrum.
- Då är det liksom bom bom bom i cellostämmorna och så är det fioler som ligger där och drillar på en jättevacker melodi.
- Det är så många olika lager i musikensamtidigt. Vill man lyssna på trummor kan man göra det eller lyssna på nåt annat, och det är stämmor i sången också, det är mycket sång.
- Så har dom en upphöjning och sjunger refrängen en oktav eller nån ton högre.
- Många ravelåtar är liksom bara två slingor som håller på i evighet och som aldrig slutar.
- Det är en kille som rappar och så sjunger det en tjej i refrängerna.
 
En del beskrivningar kanske kan upplevas som valhänta eller oprecisa men de fungerar utmärkt i sina sammanhang. Även om ´jag kan inte förklara´ är en återkommande fras är det också vanligt att man säger till exempel ´jag vet vad du menar´. Beskrivningarna av musiken finns i en kontext där det verkar finnas en hög grad av införståddhet, och det finns dessutom, som tidigare påpekats, mycket i och omkring orden som hjälper till: stön, suckar, skratt, tonfall, kroppsspråk, miner, gester.
 
Rent generellt är sinnliga intryck och upplevelser - alltså sådant som sound, smak, lukt, känslor - svåra att beskriva. Att beskriva musik i teoretiska termer kan vara lite som att beskriva en god maträtt genom att beskriva ingredienserna eller läsa receptet utan att njuta av maten och smaksensationerna.
 
Sinnliga upplevelser är en form av erfarenhetskunskap. Har man varit med om något, känt något eller lärt sig känna igen en sak vet man. Man kan mycket väl känna igen till exempel klangen av en saxofon eller en röst utan att kunna beskriva klangen i ord.
 
Litterära skildringar av musikupplevelser, som talande nog inte är översvallande vanliga, är nästan aldrig av teknisk natur utan bildliga och beskriver oftast inte musiken utan dess effekter och de känslor den ger upphov till.
 
Det finns en klyfta mellan den vardagliga upplevelsen av musiken och hur musik brukar beskrivas eller analyseras av forskare eller musiklärare. Ofta är musikanalyser outtalat gjorda utifrån ett musikerperspektiv: man vill veta hur musiken är uppbyggd, kanske för att kunna spela den själv eller för att beskriva skillnader i stil mellan olika sorter av musik. Upplevelsen av musiken är något helt annat. Vi bara åker med i en musikalisk och emotionell upplevelse, och denna kan vara mycket svår att beskriva verbalt. Ändå är det den som vi faktiskt utgår från och som ger musiken dess betydelse och kraft. Men att tala om den och försöka beskriva den för våra vänner är nöjsamt och ett kärt samtalsämne. Problemet torde vara i stort sett det samma inom andra estetiska vetenskaper.

SLUTORD

Användningen av och synen på musik har genom detta givetvis förändrats kraftigt. Generellt spelar musik en mycket större roll i livet hos dagens ungdomar än för tidigare generationer, särskilt om man jämför med två eller flera generationer tillbaka. Vad som är god och dålig eller ´hög´ och ´låg´ musik eller kultur ses på annorlunda sätt idag. Kopplingarna mellan identiteter och musik har vuxit sig allt starkare under de senaste 40-50 åren (rockens epok), och måste verka ganska främmande för många i äldre generationer.
 
Men det finns också anledning att se på kontinuiteter, det som inte förändras eller förändras i mindre grad. Det är lätt att fokusera på förändringar och glömma bort det som förblir likt eller likartat. Det finns anmärkningsvärt sega tankemönster som även dagens ungdomar möter och som återspeglas i samtalen: den klassiska musikens status och sökandet efter musik vars värde varar, kritiken av kommersialismen, sökande efter ´äkthet´ och ´sanning´, den höga värderingen av hantverk och skicklighet etc. Man skolas in i tänkanden kring musik som har gamla rötter och som i vissa avseenden är påfallande sega. Säkert fann även forna tiders människor det lika svårt och ibland främmande att beskriva musik och upplevelser av musik i ord.
 
Trots att musik spelar en så central roll i många människors liv, och inte minst i socialisationen av dagens ungdomar, är kunskapen om vad musiken gör med oss och vad vi gör med musik ofta mer baserad på antaganden än på verkligt vetande. Studiet av hur musik används och hur den fungerar som ett redskap i människors liv är, menar jag, en av de mest angelägna uppgifterna för musikvetenskapen idag.