Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
En bastion för allmänbildningen
Korsordet som kamp, kultur och konsthantverk
"Språket är kulturens budbärare. Och kulturen skapar vår identitet. Språket är vår länk till det som har varit och vårt bidrag till det som kommer. På andra språk kan vi fungera mycket bra... Men det är vårt eget språk som gör att vi utvecklas som människor. Det hjälper oss att finna de rätta orden i en svår situation. Det är vårt eget språk vi instinktivt griper till för att uttrycka vår medkänsla eller ilska." (DN 4/2 01)
Så sant, och Tvärsnitts läsekrets torde inte ha svårt att ansluta sig till de ledande tankarna. Bekymmersamt nog har emellertid DN inte särskilt mycket att erbjuda, när det gäller konkreta åtgärder för att förbättra situationen. Dels hoppas tidningen på förslag under hösten från en parlamentarisk utredning. Dels föreslår man att statstelevisionen efter franskt mönster satsar på "roliga underhållande tävlingsprogram kring svenska språket", som handlar både om "ordförståelse och rättstavning".
Charity begins at home (Sopa först rent framför din egen dörr)! Dagens Nyheters relativa handfallenhet ger ett nytt slående exempel på det traditionella förbiseendet eller underskattningen av korsordets roll, när det gäller att främja allmän bildning inklusive ordförståelse och rättstavning. En mera näraliggande åtgärd för DN än att be staten om hjälp vore sålunda att tidningen ökade på belöningarna till sina egna korsordsvinnare (eller - billigare - införde fotografier på pristagarna). I folkbildningens tjänst borde dessutom Enar Åkereds virtuosa Dubbelkryss lyftas fram från sin undanskymda tillvaro i varje månads sista onsdagsnummer. (Här tvingas lösaren stifta nära och ofta ny, givande bekantskap med en svensk skald, en dikt och inledningen till densamma). Dylika åtgärder vore dessutom helt i takt med tiden, eftersom korsordslösandet på senare år - återigen och glädjande nog - har blivit en folkrörelse i det tysta. Ruth Hallden uppskattar antalet specialtidskrifter till 10-12 stycken, och vad beträffar vanliga veckotidningar behöver jag bara nämna exemplet Året Runt med dess 16-sidiga bilaga av korsord i olika utföranden och pedagogiskt angivna svårighetsgrader.
Möjligen skulle DN kunna hindras från nytänkande av en ridderlig omsorg att inte slutgiltigt slå ihjäl konkurrenten Svenska Dagbladet. SvD synes nämligen ända från början, dvs sedan mitten av 1920-talet, ha spelat en ledande roll inom dagspressen, när det gällt att utveckla korsordet som kamp, kultur och konsthantverk. Jag begränsar därför i huvudsak mina exempel till denna tidning, vilket dessutom gör det omfattande och outforskade ämnet någotsånär hanterligt.
KORSORDSBILDNING
En avancerad och livskraftig demokrati undgår inte problemet att hantera motsättningen mellan kravet på största möjliga kulturella diversifiering (individualisering) och kravet på en gemensam, nationell allmänbildning. Om mången svensk därvid oroas av att skolan enligt uppgift försummar sina allmänt bildande uppgifter och i stället ägnar sig åt utbildning, bör han å andra sidan kunna glädjas över den bastion för allmänbildning, som med sådan framgång uppförts av korsordens konstruktörer (eller kompositörer, som de hellre bör kallas).
Om vad som ska ingå i allmänbildningen kan man ha olika meningar, och litteraturvetarna har ägnat mycken möda och tankeverksamhet åt "kanonisationens" problem, dvs. hur den sociala maktkampen om vad som ska räknas som inne eller ute har lämnat skilda resultat i skilda tider. I vår tid är emellertid korsordens kompositörer och lösare helt överens om allmänbildningens innehåll i ett avseende, och det gäller kravet på fullständig behärskning av det nutida svenska språket! Det allmänt erkända rättesnöret härvidlag heter Svenska Akademiens Ordlista ("Lösarens bibel." - SAOL).
Mer flytande är läget vad beträffar främmande, gammalsvenska och dialektala ord och framför allt all verklighet utanför SAOL: grekiska gudar, romerska kejsare, litterära gestalter, franska impressionister, fysikaliska storheter, västgötska socknar, nutida popstjärnor osv. Också här är bildningsambitionerna ofta stort tilltagna och inget mänskligt synes vara korsordet främmande, om man konsulterar något av de många korsordslexikon som utges till allmänhetens tjänst.
Bonniers korsordslexikon av 1997 upptar (förutom 27 000 synonymer) 25 000 ämnesord under följande rubriker: Geografi 24 sid, Historia/Politik/Samhälle 8 sid, Naturvetenskap 36 sid, Religion/ Mytologi 9 sid, Kultur 27 sid, Idrott/ Lek/Spel 7 sid, Allmänt 32 sid. I varje fall bör lösaren ha tilllgång till Nationalencyklopedin ("Har svar på det mesta." - NE), vilken nu definitivt har ersatt Svensk Uppslagsbok som korsordens kanon. I debatten förekommer visserligen fortfarande röster, som finner detta krav överdrivet ("hängmattelösarna"), men den förhärskande tendensen är annars den motsatta, som tvärtom kräver tillgång till diverse specialiserade uppslagsverk eller specialister i bekantskapskretsen (vilket leder till ökat socialt umgänge - en lyckad bieffekt). Detta hindrar inte att auktoriteterna sätts under engagerad och välgörande debatt i SvDs veckospalt "Rättare sagt" (tidigare "Veckans lösen"), där den alerta lösarkretsen påpekar felaktigheter och inadvertenser i de båda kanon (kanons?, kanonerna?). Vem utom SAOL har sett stavningen "jos", frågar man sig, och varför har NE missat att Gunnar Wennerberg skrev flera av sina Gluntar i Lidköping?
KAMPEN MOT KOMPOSITÖREN
När det gäller att sprida sina allmänbildande budskap till en potentiellt oförstående eller motspänstig läsekrets har korsordskompositören en klar fördel i jämförelse med skolläraren genom att eleverna med glatt mod ställer upp frivilligt. Och i jämförelse med andra konstarter har korsordet en klar fördel genom sitt starka inslag av kamp. Detta framkallar och underhåller lösarens heta engagemang, vilket enligt Arthur Koestler är ett nödvändigt villkor för sann konstnjutning, men ofta nog sorgligt frånvarande när det gäller t.ex. musiklyssnande. Men kompositören av korsord har alltså betydligt större möjligheter än kompositören av musik att få lösaren/lyssnaren att skifta mottagarknappens engagemangsläge från skvalets "off" till medskapandets "on" - för att använda Ingemar von Heijnes träffande bild.
En viss likhet torde dock förefinnas vad gäller de s.k. fyllerikorsorden med låg svårighetsgrad ("Råmar." - Ko). Men i det fallet är det den högkulturelle lösaren - proffset enligt Halldens terminologi - som låter skvalet rinna genom hjärnan, medan den lågkulturelle amatören och nybörjaren tvärtom får jobba hårt för att klara av de första stegen in i korsordens förtrollade och förtrollande värld.
Detta korsordens kampmoment förbises lätt, eftersom lösaren bara tycks kämpa mot sig själv eller på sin höjd med de säg 1 000 andra som offrar ett dyrt porto för chansen att vinna en ynka penninglott eller en reabok. Djupast sett kämpar lösaren emellertid mot korsordets kompositör, som vinner när lösaren misslyckas (och som hämtar hem sin vinst, när lösningen publiceras). En inte alltför avlägsen släkting till mig poängterar detta kampmoment genom att liksom i den konstnärliga kampsporten fotboll utdela imaginära gula eller röda kort till den konstruktör, som bryter mot korsordets skrivna eller oskrivna regler.
Att kampmomentet annars oftast förbises i folksporten korsord till skillnad från folksporten fotboll är emellertid inte så underligt, eftersom korsordskampen är svår att visualisera i vår TV-dominerade kommunikationsvärld och inte mycket lättare att audioalisera via ångradio. Redan det sistnämnda förhållandet var något som utlöste en satirisk kommentar från Frans G Bengtsson, när han år 1952 häcklade Radiotjänsts ointresse för schack, en annan konstnärlig kampsport, där kampen huvudsakligen föregår i det inre.
"Tacka vet man då en sådan sak som t.ex. ishockey, där man bultar varandra i skallen på det mest intressanta sätt, kanske rentav hörbart i radio om det vill sig verkligt väl. Schack är ju däremot ett outhärdligt elände: ingen dramatik, ingenting som händer: aldrig en deltagare som med ett skutt över spelbordet tar strupgrepp på motståndaren eller med en kraftfull backhammer bringar partiet till ett lyckligt slut. Ingenting av allt detta: endast tankfulla män, sittande på sina stolar eller fridfullt promenerande omkring i spelsalen, på sin höjd med en avslutande ljudlös gest som består i att den egna kungen läggs omkull. Hur kan sådant vara lönt att referera? frågar sig en samvetsgrann radioorganisation med förtrytelse. Hur skall man kunna avvinna dylikt något intresse? --- Schackspelet är den enda bland idrotter som i vårt land av refererande institutioner, om de nu kallas Radiotjänst eller TT. behandlas med överlägsen nonchalans, beroende på att det ensamt bland idrotter råkar vara ett intellektuellt spel, inte utan vidare tillgängligt för alla. Om en stormästare i fingerkrok existerade i Sverige, skulle man förmodligen visa honom större uppmärksamhet i radio än vad någonsin en stor schackspelare kan påräkna."
Av samma anledning lär inte heller våra framstående kompositörer av korsord kunna räkna med någon uppmärksamhet i radio eller TV, trots att deras produkter är jämförelsevis mer lättillgängliga och deras verksamhet klart allmännyttig. Egendomligare är då att de aldrig uppmärksammas med t.ex. recensioner på pressens kultursidor. Här föreligger såvitt jag vet endast ett lysande undantag, litteraturprofessorn Fredrik Bööks understreckare med anledning av ett jubileum i Svenska Dagbladet: "Tusen och en ordfläta" (18/11-44). Den bevaras fortfarande i kärt minne av korsordens vänner men lyser betecknande nog med sin frånvaro både i Bööks omfångsrika biografi och i registret till hans dito bibliografi.
KORSORDSKONST
Också Fredrik Böök hade öppet sinne för korsordens kampmoment, och han visade med en roande anekdot hur detta kan få familjära lösarkollektiv att i inbördes kamp låta fantasin spela långt in på natten.
"Man kan därvid få uppleva mångahanda överraskningar; de som står med palmer i händerna är inte alltid de som man väntat sig i den rollen - i de stillaste vattnen går ofta de största fiskarna. Det är inte kunskapsrikedomen och den metodiska logiken, som fäller utslaget - även om de är bra att ha - det kommer också an på lättheten att få associationer, rörligheten, fantasien; nämligen under förutsättningen att ordfläteförfattaren kunnat sin konst. Les beaux esprits se recontrent."
Huvudsyftet för Fredrik Bööks lärda men eleganta betraktelse var emellertid att lyfta fram korsordet som litterär konstform, som "ett av de friska och gröna skotten på vitterlekens urgamla vårdträd". Till skillnad från forna tiders versifierade gåtor och charader attraherade väl ordflätan inte längre kända författare som Schiller, Tegner, Franzen eller t.o.m. Stagnelius; ändå var korsordet "inte så frivolt eller innehållslöst, som det kan te sig för den oinvigde."
"Visserligen har den poetiska formen blivit uppoffrad, men fantasien är med, och kvickheten också. Det första kravet man kan ställa på en ordfläta är visserligen att nyckelorden skall vara logiskt oantastbara, och att de inte skall bjuda några sakliga oriktigheter... Men det räcker inte med trumpen lärdom och oförvitlig exakthet, det skall också lätthet och glättighet till; och på den punkten har de 1 001 haft sin styrka. Man har varit i gott sällskap och man har haft ett distingerat nöje. De enda dumheter, som rimligtvis kunnat väcka förargelse, är dem som man själv gjort sig skyldig till, när man blivit efter i galoppen. Även en ordfläteförfattare har en litterär individualitet, som man skulle kunna karaktärisera, i fall inte anonymiteten höljde den i sina slöjor. Den som berett vettigt folk så pass starka sinnesrörelser har likaväl som skådespelaren eller diktaren rätt till tacksamhet, och det är med tanke på alla sådana harmlösa nöjen, som jag riktat dessa ord till de 1 001 ordflätornas Scheherazade."
Snyggt gjort av Böök men måhända mindre snyggt att inte ange Schererazades rätta namn, Birger Larsson. Om denne korsordens okrönte kung kan jag emellertid inte upplysa mycket mer än att Larsson fortsatte att visa framfötterna ända fram till omkring 1952, och då inte bara i SvD utan också i Veckojournalen och i tidskriften Obs! (där jag som tonåring gärna satte mig vid hans fötter).
Min okunskap är förbluffande mot bakgrund av att så mycket har hänt sen dess. Visserligen kan man förstå att tyskvännen Fredrik Böök hösten 1944 inte längre var rätte mannen att hissa nya signaler för litteraturvetenskapen. Men detta har å andra sidan inte hindrat forskarna från att under de senaste decennierna med iver och framgång ägna ingående studier åt de mest skilda typer av s.k. triviallitteratur - från Sigge Stark till Tintin.
Dock inte åt korsord. Och detta förvånar desto mer som korsordsmakarna själva numera överlag signerar sina alster. Detta är helt klart en välkommen hjälp för lösaren, som därmed vet vad hon har att vänta av den skruvade JW eller den rättframme JS. Men det vittnar också om stegrade konstnärliga ambitioner, som utan tvivel har fått större tekniska möjligheter att göra sig gällande med tillkomsten av bildkorsorden. De gör avkall på det klassiska svartvitrutiga korsordets hämmande krav på symmetri och tillåter lösenord som består av en hel mening. Dessförinnan begränsades konstnärlighetens spelrum huvudsakligen till nycklandet, dvs. utformningen av nyckelorden, och där behövde kompositören inte bara lita till sin egen kreativitet. I allmänbildande syfte kunde han lika gärna tillgripa andras, vilket framgår av ett par exempel, som av naturliga skäl har fäst sig i mitt minne.
"I min barndom hörde jag *** omtalas, såsom konsten att så ställa sig in hos hin onde, att man ej stötte sig med Vår Herre. (H B Palmxr)." - Politiken.
"O sagofrukt, du gyllengula, möra/ som skakats ned av någon svart negrett./ Mig tycks, då jag dig trycker mot mitt öra/ som hör jag palmers sus och ljud av rumbbalett. (N Hasselskog)." - Banan.
I bildkorsordet får de långa nyckelorden inte lika lätt plats. Å andra sidan främjar det begränsade utrymmet kompositörens talang för aforistisk spiritualitet. Sådan fanns hos en av de stora på 1950talet, SvDs Gunnar Dahlgren. Han tvingade dessutom gärna lösaren att öka sin språkförståelse genom att göra henne medveten om skillnaden mellan denotation och konnotation, dvs att söka problemets lösning i formen i stället för i (det naturligare) innehållet.
"Gör katten på natten." - Rimmar. "Fågel i Skaraborg." - Ara.
"Har du som lätt försvinner." - Ladugård (jfr lagård).
Men Dahlgren var också fin på att utmana lösaren med flertydiga ord.
"Ros på Tistelön" - Bohuseka,
eller med meningar som man automatiskt läser fel:
"Har man i de högsta kretsar." - Hertiginna (gift med en hertig).
"Slår små barn med glädje." - Kana. Dessa konstgrepp är numera vanliga ("Endräkt." - Barr, "Lönngång." - Alle, "Zoologi" - Aphus, "Keso och köttbullar." - Färskost.) Så vanliga, att korsordskompositören tvingas svinga sig upp på ett metaplan för att få den rutinerade lösaren på fall, som vid anblicken av det egendomliga nyckelordet "stiadam" automatiskt börjar fylla i lösenordet "sugga" (stia-dam). Men endast fyra tomma rutor finns tillgängliga! och det vitsiga svaret blir i stället det s.a.s. motsatta, nämligen "orne" (sti-Adam). En annan tillgång för kompositören av bildkorsord är textningen av nyckelorden med versaler, vilket tillåter en ny typ av förvillelser som "EN GÅNG EN HELT VANLIG BONNGRABB" - Beethoven (född i Bonn). Det är Hans Christian Nygårdh, som står för exemplet, och han förvaltar i SvD inte bara traditionen från Lars Bertil Owe med superlånga lösenord i kanterna ("lärarutbildningssystem") utan har också förnyat bildkorsordet med diverse innovationer, som enligt min mening ställer honom främst i den nuvarande generationen av kompositörer. Detta hindrar inte att även Nygårdh måste ställa in sig i ledet, när det gäller nödvändigheten att anpassa sig till den grundläggande konstruktionens järnhårda regler, som förvandlar korsordet från ren konst till konsthantverk.
KORSORDETS LOGIK
Även om skiljelinjen mellan konst och konsthantverk är diffus, är det uppenbarligen svårare för hantverkaren än för konstnären att utmana konventionerna. Ty här är det inte (enbart) en fråga om tycke och smak, utan hantverkaren är därutöver bunden av materialets och funktionens s.a.s. objektiva krav. Oljemålaren kan utforma sin tekanna efter behag, medan keramikern måste se till att tevattnet får plats med små värmeförluster och liten spillrisk.
På samma sätt kan ordflätans kompositör aldrig bortse från ett grundläggande krav i korsordets regelsystem, nämligen att orden ska just korsa varandra. Kompositören skall väva, som det heter på fackspråk, lösenorden skall flätas. Detta kan tyckas trivialt men får av språktekniska skäl diverse innehållsliga konsekvenser. Till de mera oskyldiga hör faktum att konstruktören liksom en sonettdiktare har relativt fria händer i början (övre vänstra hörnet), medan han/hon får vara nöjd med att över huvud taget få ihop det på slutet (nere till höger). Detta är välkänt för vana lösare, som gärna påbörjar sin kamp just i sistnämnda hörn.
Risken att mura in sig i ett hörn kan för den delen drabba konstruktören även mitt på brädet, där han/hon har lyckats fläta samman en rad allmänbildande lösenord, i tankarna redan försedda med fyndiga nyckelord - med ett förargligt undantag. Då kan frestelsen bli övermäktig att lösa problemet med ett varken förr eller senare avhört s.k. nödord.
"Utförsäljning på grönsakstorget" - Spenatrea.
"Medfördes på arken." - Noahö.
"Hörs från Gotlandsfår." - Öfäbä.
Men även litterära pekoral har ju sin charm. Mera bekymmersamma följder får däremot förhållandet att korta ord (1-5 bokstäver) blir överrepresenterade jämfört med vanligt språkbruk. Än värre, bland dessa kortisar favoriseras ord som innehåller en sällsynt bokstavskombination, gärna med en vokalsammanstötning (boer, igloo, Loire osv.), som löser upp mången konstruktionsteknisk knut. Följden blir att korsordet uppammar en egen, speciell typ av allmänbildning. Även om konstruktören bor i Ystad, är han sålunda märkligt väl förtrogen med renskötselns problematik. Han vet att en ren, antingen den är en härk, sarv eller vaja, föredrar att äta lav och att en same (förr kallad lapp) aldrig glömmer att lämna sin kåta för att rarka sina renar ens om han liksom Nils Nilsson Skum vid sidan om ägnar sig åt måleri eller åt att jojka i sin ackja vid en jokk. Av samma anledning är även den mest konservative korsordslösare väl förtrogen med samhällsomstörtare som Che och Mao ("Röd död") och befrielseorganisationer som ETA, IRA , FNL, FLN och IOKA. Medan den radikale å andra sidan vet hur aktiebolag förkortas i Finland (oy) Frankrike (sa) och i England (ltd), och att det blir agio när kursen avviker från pari.
Risken är emellertid stor att den vane korsordslösaren gör ett egendomligt intryck, när hon råkar i konversation med en verklig specialist på låt oss säga Nobelpristagare i litteratur. Ty å ena sidan har hon sällan eller aldrig hört talas om Sienkewicz, Galsworthy, Martin Du Gard, Sillanpää, Quasimodo, Solsjenitzyn, Milosz eller Mahfouz. Å andra sidan vet hon mycket väl att Sartre aldrig tog emot sitt pris till skillnad från en så brokig skara som Tagore, Yeats, Undset, Mann, Bunin, Buck, Hesse, Gide, Eliot, Camus, Perse, Neruda, Böl, Singer och Simon. För den invigde är saken däremot klar som kristall, och jag misstänker starkt, att det är ett intensivt lobbyarbete från korsordskompositörernas riksförbund som ligger bakom Svenska Akademiens prisbelöningar av de verkliga fullträffarna i genren, Oe och Fo, vars litterära rykte därmed torde vara garanterat för överskådlig framtid.
TILL NYTTA OCH GLÄDJE
Den nöjsamma listan kan göras betydligt längre, men jag hänvisar den intresserade till ovanstående ordflätor och till den lilla essän om Korsord i Ruth Halldens Tankar om kultur (Prisma 1999). Den är både lysande och upplysande men slutar tyvärr i en molltonart, som inte undanröjer utan snarare förstärker den traditionella nedvärderingen av korsordet som kamp, kultur och konsthantverk. För Hallden är korsordslösandet till syvende og sidst "en ljusskygg hantering", en mani, en hemlig last: "det handlar om personlig terapi, en metod att hålla undan världen."
Här påstår jag motsatsen, utan att fördenskull förneka att hett kulturellt engagemang har en mörk baksida, som i undantagsfall kan få svåra sociala konsekvenser. Men detta gäller alla goda kulturella ting här i världen. Vem har inte mött eller hört talas om konstsnobben och sportfånen, matvraket och romanslukaren, bokmalen och besserwissern (Chrounschoug)? Det finns ingen anledning att fördenskull fördöma hett engagemang i lagoma doser, vare sig det gäller besök på museer, teatrar, operahus, idrottsanläggningar och restauranger eller läsande av böcker och lösande av korsord.
Och vad innebär egentligen det nedsättande ordet verklighetsflykt? Är det tvärtom inte bara legitimt utan rentav önskvärt, att vi med fantasins hjälp transcenderar vår vardagsverklighet och därmed möter en annan och mer berikande verklighet? Jo, visst behöver våra vyer vidgas, och därtill bidrar på ett lättsamt sätt korsordet, som trots sina inslag av mycket speciella vyer tvingar oss att göra bekantskap med solitt verklighetsförankrade verk som SAOL och NE.
Om nu en tvärvetenskapligt sinnad kulturvetare inte vill instämma, så måste han ändå hålla med om att åtskilliga lönsamma forskningsprojekt här ligger och ropar på sitt förverkligande. Hur har korsordens innehåll förändrats i takt eller otakt med tiden? I vilka massmedia har de publicerats? Hur ser kompositörerna ut? Är de, som Ruth Halldén gissar, herrar "mellan sextio och sjuttiofem, uppfostrade i den gamla latinskolan, där de säkert briljerade på avslutningarna"? Hade Fredrik Böök rätt, när han trodde att den professionelle lösaren hörde till "de stilla i landen, en skarpsinnig landsortsbo med regelbundna vanor och inte alltför ont om tid?" Hur ser korsorden och lösarkretsarna ut i Sverige jämfört med andra länder (helst inom EU)? Varför är kvinnorna underrepresenterade på kompositörsidan och överrepresenterade på lösarsidan?
Varsågod, tipset är gratis.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
Sök i Tvärsnitt!
Liten korsordshistorik
"Två epidemier rasa för närvarande inom alla samhällsklasser världen runt", rapporterade Helsingborgs Dagblad i februari 1925. Värst var "crosswordflugan", som nu spred sig från USA, där det första moderna korsordet hade publicerats i söndagsbilagan till New York World den 21 december 1913. Först ut på plan i Sverige blev Göteborgs-Posten den 18 oktober 1924, och exemplet vann rask efterföljd i dagspress och veckotidningar. Nästa publiksucce för ordflätorna kan noteras i december 1954, då Svenska Dagbladet knyckte en ide från Berlingske Tidende och publicerade sitt första bildkryss - 15 000 lösningar strömmade in. År 1962 lånade tidningen in en ny ide från USA, krypto (där varje bokstav har sin egen siffra och nyckelorden är få eller inga). Varianten seriekrypto introducerades 1977 efter franskt mönster. i december 1987 föddes så Profilen, där nyckelorden så vitt möjligt tematiserar en avporträtterad berömdhets liv och leverne.
PS. Vad som var den andra epidemin 1925? Ping-pong.