Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Finns det gölar i Frankrike?
Att översätta Moberg till franska
Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige utkom mellan 1949 och 1959. Dessa böcker var ingalunda okontroversiella när de utkom och debattens vågor gick stundtals höga i pressen. Det var framför allt de svordomar och könsord som förekommer i böckerna och Vilhelm Mobergs (för den tiden) öppna skildringar av sexualiteten som väckte anstöt hos många medborgare. Vissa smålänningar var också missnöjda med det sätt på vilket smålänningarna framställs i böckerna och fann sig föranledda att författa protestskrivelser mot Vilhelm Moberg. Idag kan vi konstatera att Mobergs monumentala verk under ett halvsekel lästs och uppskattats av ett mycket stort antal läsare från alla samhällslager, och att det i samband med millennieskiftet valdes till 1900-talets bästa roman av de svenska läsarna, vilket vittnar om dess kulturella betydelse i Sverige.
Utvandrarsviten har översatts till ett flertal språk, till franska till och med två gånger. Den första översättningen till franska gjordes på 50-talet av två översättare, Gilberte Marchegay (del I) och Marguerite Diehl (del II-IV), och den andra (bestående av 8 delar) i slutet av 90-talet av Philippe Bouquet. Philippe Bouquets nyöversättning är emellertid den första fullständiga översättningen av verket. I den första översättningen har ett stort antal stycken - ibland flera sidor i följd - utelämnats och vissa passager har "bakats ihop" och omarbetats. På titelsidan till den första översättningen av del I, Utvandrarna, sägs att boken är "traduit et adapté du suédois" ("översatt och bearbetad från svenskan"). När man använder termen "adaptation" ("bearbetning") i översättningssammanhang, vill man vanligen göra läsaren uppmärksam på att det är fråga om en mycket svåröversatt text och att översättaren därför har funnit termen "bearbetning" mer adekvat än "översättning". I detta fall skulle det ha varit önskvärt att läsaren också informerats om att det rör sig om en förkortad fransk version av det svenska originalet, vilket inte framgår av termen "adapté". Man kan således konstatera att det fanns behov av en nyöversättning, om inte annat av respekt för originalverket, som måste betraktas som en odelbar helhet där en översättare (eller ett förlag) inte har rätt att välja bort passager eller göra omarbetningar efter eget gottfinnande.
ÖVERSÄTTNINGENS VILLKOR
Varje översättning av skönlitterär text är relativ. Alla översättningar kan göras om, förbättras och anpassas till nya läsares annorlunda referensramar, vilket naturligtvis inte är fallet med originaltexten som är och förblir densamma. Ingen översättning av ett skönlitterärt verk har exakt samma egenskaper som ursprungstexten, som är en unik skapelse, utan översättningarna varierar med översättarna och omständigheterna. Det tycks vara så att en översättning åldras snabbare, både språkligt och kulturellt, än originalet, och det är ofta en önskan om ökad läsbarhet, ökad funktionalitet på målspråket, som bidrar till att många verk nyöversätts. En översättning speglar den epok då den har gjorts och olika översättningar av ett och samma verk skiljer sig i allmänhet väsentligt från varandra - även en översättare som efter ett antal år nyöversatte ett verk han redan översatt skulle knappast göra en andra version som var identisk med den första. Översättare har ofta jämförts med andra yrkesutövare, t.ex. skådespelare och musiker: översättaren och skådespelaren tolkar båda en text, och i likhet med skådespelare tolkar olika översättare en text på olika sätt; översättaren gör i likhet med musikern sin egen tolkning av originalverket och deras respektive tolkningar skiljer sig från andra tolkningar av samma verk.
Översättningens villkor har tagits upp till diskussion i många olika sammanhang, bl.a. vid symposiet Nobel Symposium 110: Translation of Poetry and Poetic Prose, ett symposium inriktat på översättning av skönlitterär text, företrädesvis poetisk sådan, som arrangerades i Stockholm 1998 av Svenska Akademien. Såväl språkvetare som litteraturvetare har, inte minst på senare tid, livligt engagerat sig i frågor som rör översättningens villkor. Man har t.ex. frågat sig om det alls är möjligt att översätta skönlitterär text, om inte alltför mycket av verkets essens går förlorad i översättningsprocessen och om inte vissa verk egentligen borde förblivit oöversatta. Det är frågor som får en särskild aktualitet när det gäller poesi, där form och innehåll oftast är mycket intimt sammanvävda, och när det gäller texter med hög språklig och kulturell specificitet. Det har funnits en uttalad tendens att ta fasta på översättningstexters brister i förhållande till ursprungsverken och att betrakta översättaren som "ett nödvändigt ont". Om detta vittnar uttryck som "traduttore-traditore" ("översättare-förrädare"), liksom uttalandet "Poetry is what gets lost in translation", som tillskrivs den amerikanske poeten Robert Frost. Det finns emellertid också de som anser att man inte bör betrakta översättning som "förlust" utan som "förändring", vilket innebär en annan syn på översättarens roll. I detta senare fall intar översättaren en självständigare ställning och blir snarare medskapare än budbärare. Ovedersägligt är att vissa litterära texter är mycket svåröversatta och att översättarna i sådana fall tvingas ge avkall på den formella, den semantiska, den pragmatiska eller den stilistiska trogenheten gentemot originaltexten. Att på ett nytt språk återskapa ett skönlitterärt verk i hela dess komplexitet är nära nog ogörbart och får väl betraktas mer som ett eftersträvansvärt än realiserbart mål. Dessa frågor och andra diskuterades under Nobelsymposiet.
NORMALISERING
Kvaliteten hos en översatt skönlitterär text är naturligtvis helt beroende av översättarens kvalifikationer. Det är på honom det ankommer att uppfatta och förstå ordens valörer och polysemi, eventuella metaforer och anspelningar, textens stilistiska särprägel, och att sedan kunna återge denna text i ny språkdräkt på ett sätt som både är troget mot originalet och funktionellt på målspråket. Men översättaren måste också kunna fånga det som står mellan raderna, originalverkets speciella ton och rytm, det som man brukar kalla dess "röst" och som är en del av textens identitet, och sedan kunna återskapa detta i sin översättning.
Det lurar många faror vid översättning av skönlitterära verk, även för mycket skickliga översättare. En av dessa faror är det som ibland kallas "normalisering" (eller "nivellering") och som innebär att översättaren neutraliserar den text han översätter genom att göra den mer "allmän", mer "platt", än ursprungstexten ur semantisk, stilistisk och/eller kulturell synpunkt. Normalisering beror ibland på att det kan vara mycket svårt att finna adekvata översättningar av vissa ord och uttryck i källspråkstexten, t.ex. dialektala vändningar, språkliga nybildningar eller föråldrade uttryckssätt, och den torde i vissa fall vara oundviklig. Men normalisering kan också bero på att översättaren (medvetet eller omedvetet) strävar efter att anpassa sin översättning till målspråkskulturens litterära koder, som inte alltid överensstämmer med dem som råder i källspråkskulturen. Låt oss ta som exempel det stilistiska uttrycksmedel som består i att upprepa vissa ord eller uttryck. Sådana upprepningar är mycket vanliga i svensk skönlitteratur och bidrar till att ge emfas åt betydelseinnehållet och framkalla en speciell rytm i meningen. I franskt litterärt språkbruk däremot finns en uttalad aversion mot upprepningar, som anses vara onödiga, klumpiga och tecken på dålig litterär smak. Det är lätt att föreställa sig de problem som uppstår vid översättning till franska av en svensk text vars stilistiska profil i hög grad baseras på upprepningar. I sådana fall blir det ofta fråga om en balansgång för översättaren: han måste sträva efter att försöka återge den svenska ursprungstextens särart på målspråket, men han måste samtidigt försöka ge den översatta texten en sådan utformning att den inte stöter bort de franska läsarna. Om en översättare alltför ofta tar sin tillflykt till normalisering, riskerar han att försvaga, ibland till och med utplåna ursprungstextens särart, det som kanske utgör en väsentlig del av dess originalitet. Generellt sett bör alltså en översättare vara på sin vakt mot den fara som är förknippad med normalisering, men det rör sig ofta om mycket svårlösta problem där det inte finns några universallösningar att tillgå.
KUNDERA OCH STILBROTTET
Det kan vara av intresse att se att den tjeckiske författaren Milan Kundera (som numera är verksam i Frankrike och även skriver på franska) i sin bok Les Testaments trahis ("De förrådda testamenten", min övers.) har tagit upp just normaliseringsproblematiken. Han hävdar bl.a. att nästan alla översättare är drabbade av en s.k. "synonymiseringsreflex" ("réflexe de synonymisation"), att de reflexmässigt och till varje pris försöker undvika upprepningar, eftersom de betraktar dessa som ett brott mot den "obligatoriska" stilistiska elegansen. Han säger vidare att denna systematiska tillflykt till synonymer för att undvika upprepningar kan förefalla oskyldig, men att den oundvikligen har till följd att den översatta texten blir mer slätstruken än originalet. Om en författare upprepar ett ord, påpekar Kundera, är det för att just det ordet är viktigt, för att författaren vill understryka dess betydelse och klangfärg, vilket översättaren är skyldig att respektera. Enligt Kundera bör en översättares yttersta auktoritet i översättningssituationen vara författarens personliga stil, men, hävdar han, de flesta översättare rättar sig efter en annan auktoritet, nämligen den vedertagna "vackra stilen" ("le beau style"), den som de har lärt sig i skolan, vilket gör att de inte lyckas fånga ursprungstextens originalitet. Att bryta mot den "vackra stilen" är just en av den gode skönlitteräre författarens uppgifter, menar Kundera, och det är i detta "stilbrott" som man finner författarens originalitet. Översättarens primära strävan borde då vara att förstå och i sin översättning ge uttryck för författarens språkliga särart.
SVENSK SKÖNLITTERATUR I FRANSK NYÖVERSÄTTNING
Det är relativt ovanligt med nyöversättningar och det är få svenska skönlitterära verk som har kommit i fransk nyöversättning (däremot har det naturligtvis förekommit många nytryck av redan befintliga översättningar). De böcker som översatts en andra gång till franska är Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Hemsöborna, Markurels i Wadköping, böckerna om Pippi Långstrump och, alltså, Vilhelm Mobergs Utvandrarna.
Man kan ställa sig frågan varför just ovan nämnda verk har nyöversatts och vad som krävs för att få till stånd en nyöversättning av ett verk. Det är inte sällan fråga om att den första översättningen av ett verk varit ofullständig; det är t.ex. fallet med Nils Holgersson, där ungefär en tredjedel av kapitlen saknas i den första översättningen, liksom med Hemsöborna. Ibland kan orsaken vara att den första översättningen har blivit starkt föråldrad, vilket är fallet med Markurells, eller är kvalitativt undermålig som Pippi Långstrump, där för övrigt också ett antal avsnitt saknas i den första översättningen. Vad beträffar Pippi Långstrump kan det här finnas anledning att påminna om den debatt som den första översättningen till franska av detta verk gav upphov till i början av 90-talet (både i fackpress och dagpresss) och som bidrog till att en nyöversättning kom till stånd. Där visades inte bara att för innehållet väsentliga passager saknas i den första översättningen utan också att översättaren inte dragit sig för att ingripa i innehållet genom att göra Pippi mindre uppkäftig, mer väluppfostrad, i syfte att få henne att motsvara franska föräldrars uppfattning om en god litterär förebild för barn. Mycket av bokens essens har gått förlorad i denna första "normaliserade" version. En avgörande faktor när det gäller nyöversättning av ett verk är naturligtvis också att detta anses tillräckligt betydelsefullt för att vara av intresse för nya läsare, ett villkor som måste uppfyllas för att något förlag skall ha intresse av att satsa på en nyöversättning.
I detta sammanhang kan nämnas att det i Frankrike finns ett organ, Le Centre National des Lettres, som har som ett av sina mål att uppmuntra och ekonomiskt stödja översättning av texter författade av vad de kallar "de stora bortglömda författarna" ("les grands auteurs oublies") och "de författare som är omöjliga att finna" ("les introuvables"). Hjalmar Bergman har haft turen (om man får uttrycka sig så) att på detta sätt få fem av sina viktigaste verk översatta till franska, bl.a. den ovan nämnda nyöversättningen av Markurells i Wadköping. Om en bok skall ges ut i nyöversättning - eller i översättning överhuvudtaget - är ytterst alltid beroende av om det finns ett förlag som är berett att bekosta utgivningen (eller, som i det här fallet, får kostnadstäckning för utgivningen).
FÖRORDSSTRATEGIN
Vilhelm Mobergs tetralogi karakteriseras av ett antal språkliga och kulturella särdrag. Böckerna är delvis skrivna på dialekt, det förekommer en hel del ålderdomliga ord och uttryck, många språkliga vändningar avspeglar ett ur normativ synpunkt icke korrekt språkbruk (språket är tänkt att återge oskolade bönders sätt att uttrycka sig) och i de senare volymerna konfronteras vi med "svengelskan" - en speciell hybridform mellan svenska och engelska - som där spelar en betydelsefull roll.
Till detta kommer att handlingen utspelar sig på landet vid 1800-talets mitt, där seder, bruk och samhällsorganisation i många avseenden avviker från de idag rådande; många sådana vanor och de kulturspecifika ord som betecknar dem är obegripliga redan för många av dagens svenskar och naturligtvis än mer obegripliga för en fransman utan rötter i eller anknytning till denna kultur. Dessutom använder sig Moberg i mycket hög grad av upprepningar och ordpar, vilket ger stilen en alldeles speciell prägel. Det är alltså inte ägnat att förvåna att översättningen till franska erbjuder många och svåra problem. (I denna artikel har jag koncentrerat min undersökning till del I, Utvandrarna.)
En översättare har alltid möjlighet att i ett förord ta upp allmänna strategier som han har tillämpat vid vissa typer av översättningsproblem. I den första översättningen av Utvandrarna saknas förord, medan den andra däremot innehåller ett sådant. Philippe Bouquet har i sitt förord förklarat varför han avstår från att försöka översätta de dialektala inslag som återfinns i böckerna: han pekar på det orimliga i att översätta småländskan till någon fransk dialekt, vilket skulle ge den franske läsaren helt felaktiga associationer, och på det faktum att litterära översättare vanligtvis inte behärskar någon dialekt (och ofta inte läsarna heller).
I förordet förklarar han också att "le franglais" ("fransk-engelskan") inte genomsyrar den franska översättningen på samma sätt som "svengelskan" originalet. Engelskan ligger strukturellt längre från franskan än från svenskan, påpekar han, och vissa av originalets engelska ord och uttryck skulle därför inte fungera på ett tillfredsställande sätt i översättningen.
Det faktum att en översättare redogör för vissa av sina strategier i ett förord betyder inte att han har löst de aktuella översättningsproblemen, bara att han klargör sitt ställningstagande i sammanhanget. Såväl dialekten som svengelskan ugör mycket viktiga språkliga inslag i originaltexten och bidrar till att ge denna en stilistisk särprägel, liksom de bidrar till en fördjupad personbeskrivning. Då det torde vara praktiskt taget omöjligt att i fransk översättning återge dessa språkliga drag på ett helt tillfredsställande sätt, är det ovedersägligt att en viktig dimension här går förlorad i översättningen.
FOTNOTSSTRATEGIN
En annan strategi som en översättare kan använda sig av i översättningstexten är fotnoter, t.ex. för att förklara ett kulturspecifikt ord som saknar motsvarighet i målspråket (t.ex. vadmal). Detta är dock en strategi som måste användas med viss försiktighet, eftersom det kan störa läsningen av en skönlitterär text om man alltför ofta tvingas göra avbrott för att ta del av förklaringar. Ibland kan fotnoten dock vara en klar tillgång, t.ex. om det är fråga om en viktig företeelse som påverkar den totala textförståelsen. I både den första och andra översättningen använder sig översättarna av denna strategi med stor försiktighet.
KOMPENSATIONSSTRATEGIN
Översättare har emellertid också ibland möjlighet att använda sig av den strategi som brukar kallas "kompensation" och som innebär att översättaren återger ett språkligt särdrag i källspråkstexten med ett annat språkligt särdrag i målspråkstexten, t.ex. en dialektal vändning i källspråket med ett språkfel i målspråket. Översättaren kan naturligtvis också välja att göra en kompensation på ett annat ställe i målspråkstexten, om det skulle falla sig naturligare. Philippe Bouquet tillämpar ofta kompensation med mycket gott resultat. I den första översättningen däremot har översättarna inte tagit till vara denna möjlighet i någon större utsträckning och därmed gått miste om många möjligheter att komma närmare originaltexten. Denna strategi kan vara mycket effektiv, även om den inte alltid når ända fram.
En översättare kan t.ex. ha anledning att använda sig av kompensationsstrategin när en text karakteriseras av specifika språkliga drag som svårligen låter sig återges i översättning. Ett bra exempel på denna strategi finner man i många av dialogerna i den andra översättningen av Utvandrarna. Dialogerna i originaltexten speglar ofta lokutörernas dialektalt färgade språk och deras ibland rudimentära sätt att uttrycka sig. Författaren har varit angelägen om att på ett troget sätt försöka återge det språkbruk som var rådande bland småländska bönder i mitten på 1800-talet, bönder som levde i en isolerad miljö och som endast hade en mycket bristfällig skolutbildning (eller ingen alls). Språket i originaltextens dialoger ger en obestridlig lokalfärg och autenticitet åt berättelsen och bidrar till att forma vår bild av dessa personer.
Philippe Bouquet har i sin översättning "kompenserat" frånvaron av dialekt genom att utnyttja franskans möjligheter att i skrift ge uttryck för ett vardagligt, mindre vårdat sätt att uttrycka sig. Han har gjort detta bl.a. genom att utelämna ne i negationerna, använda de enklaste formerna av frågekonstruktioner och genom att markera utelämnade bokstäver med hjälp av apostrofer, vilket är en vedertagen strategi i franskan när man vill återge talspråk i skrift, och genom att låta personernas språk karakteriseras av enkla ord och en enkel syntax. Dialogerna har alltså fått en vardaglig, uttalat talspråklig prägel på franska, vilket gör att översättningen närmar sig den svenska förlagans språkliga nivå, även om det inte är fråga om en "exakt" återgivning.
I den första översättningen däremot har Gilberte Marchegay inte alls tagit fasta på originaldialogernas språkliga särart och det bakomliggande "budskapet" genom att använda sig av kompensationsstrategin utan hon har i stort sett valt att ge dessa en helt neutral, för att inte säga elegant, fransk språkdräkt. Hon har t.ex. i flera fall valt en komplicerad ordföljd, som man endast undantagsvis träffar på ens i det vårdade talspråket, och hennes ordval tillhör ett helt annat stilregister än det vi finner i den svenska texten. Det är svårt att föreställa sig att några franska bönder från perioden i fråga skulle ha uttryckt sig på ett så synnerligen salongsfähigt sätt!
UTELÄMNINGSSTRATEGIN
Jag har redan nämnt att den första översättningen av utvandrarsviten i hög grad kännetecknas av utelämnade avsnitt av olika omfång. Detta är, skulle man kunna säga, också ett slags strategi, om än av annorlunda slag. Jag har i detta sammanhang detaljstuderat del I, Utvandrarna, men det bör påpekas att utelämnade avsnitt är minst lika vanliga också i de andra delarna. Det är vanskligt att säga vad som föranleder en översättare att utelämna ett givet avsnitt - ofta är det troligen förlaget som ger vissa ramar med avseende på det totala sidomfånget, vilket tvingar översättaren att banta ned målspråkstexten (eller är det kanske förlagsredaktören som håller i rödpennan?) - men man kan när det gäller Utvandrarna ändå se att vissa mönster utkristalliserar sig.
Om man skärskådar innehållet i de passager som utelämnats i den första översättningen, kan man konstatera att det i första hand är fråga om beskrivningar av lantlivets vedermödor, av smålänningarna och deras vanor, uppgifter om priser, mått och avstånd samt längre dialoger. Sålunda är t.ex. ett helt kapitel bestående av sex sidor utelämnat, Bygden som de lämnade, där författaren ger en beskrivning av regionen och dess levnadsvillkor under den aktuella perioden.
Ett annat utelämnat avsnitt på fem sidor handlar om levnadsvillkoren i Amerika. En längre beskrivning av Karl Oskars karaktär har också lämnats oöversatt, liksom en beskrivning av hans stora näsa. De dialoger som utelämnats i översättningen kan ibland kännas något utdragna, men de säger icke desto mindre mycket om mentaliteten och uttryckssättet hos dåtidens småländska bönder och bidrar på ett avgörande sätt till att forma vår bild av huvudpersonerna. Det är i första hand de detaljerade beskrivningarna och de avsnitt som inte direkt för handlingen framåt som har fått stryka på foten i översättningen.
Man får förmoda att de delar som lämnats oöversatta bedömts som de minst viktiga för en fransk publik, vilket inte hindrar att det är fråga om ett anmärkningsvärt tillvägagångssätt. Den utförliga och breda bakgrundsbeskrivning som Moberg ger av dåtidens levnadsvillkor i Småland, och som ger oss förutsättningar att förstå bevekelsegrunderna för det ofattbara företag som det var att emigrera till Amerika, återfinns inte alls i motsvarande grad i den första översättningen.
En översättare som utelämnar passager i sin översättning hamnar lätt i nya predikament, eftersom han inte sällan blir tvungen att på egen hand försöka åstadkomma smidiga övergångar så att texten inte förlorar sin logik och sitt sammanhang. Detta kan innebära att översättaren själv gör vissa tillägg som saknar motsvarighet i originaltexten och därmed riskerar att manipulera texten på ett oacceptabelt sätt.
Gilberte Marcehgay måste ibland ta sin tillflykt till sådana övergångar, även om hon inte gör det mer än nöden kräver. Hon har dock en annan ovana som består i att "baka ihop" två eller flera stycken från originaltexten till ett enda stycke i översättningstexten. Här kan man se att översättaren på ett ganska konsekvent sätt har offrat passager som i ett eller annat avseende innebär en upprepning av något som tidigare sagts. Men dessa "upprepningar" bör ses som ett stilmedel med tanke på deras höga frekvens i ursprungstexten och inte som en onödig upprepning som kan offras i översättningen.
Översättaren Gilberte Marchegay (eller i förekommande fall förlaget) borde enligt min åsikt i ett förord ha redogjort för de principer som har tillämpats vid utelämning av avsnitt. Även om inte alla överhoppade passager innebär en stor förlust, är det ovedersägligt att den systematiska tillämpningen av denna strategi innebär att översättaren våldför sig på originaltexten. Gilberte Marchegay har på ett flagrant sätt brustit i respekt för ursprungsverket och läsarna av denna stympade och bearbetade franska version får en förvanskad bild av ett av den svenska moderna litteraturens mest betydelsefulla verk.
SVENSKHETEN I
UTVANDRARNA
I Utvandrarna finns en mängd ord och uttryck som kan betraktas som specifika för svensk natur och kultur. Det gäller termer som hänför sig till naturföreteelser, materiell kultur (t.ex. redskap, husgeråd, mat och dryck) och samhällets organisation (t.ex. boendeformer, religiösa sedvänjor och högtidsfirande). Sådana kulturspecifika ord vållar självfallet ofta (om än i olika hög grad) problem vid översättning till andra språk, där dessa fenomen varken finns eller har funnits.
Även för svenskar av yngre årgång kan vissa av dessa uttryck och de begrepp de står för vara okända, t.ex. undantag, en term som är central i Utvandrarna och som förekommer i många sammansättningar, bl.a. undantagsfolk, undantagsko, undantagskammare, undantagskontrakt, undantagskäring. Ibland innebär själva översättningen av en term inte något problem, medan det däremot kan vara svårt att förmedla hela det kulturella sammanhang som är förknippat med det termen står för. Exempel på ett sådant fall är risgrynsgröt, en rätt som också existerar i Frankrike, riz au lait, men som där inte på något sätt har haft den centrala roll som festmåltid som i den gamla svenska bondekulturen.
Vad har då en översättare för möjligheter när det inte finns någon direkt fransk motsvarighet till en svensk kulturspecifik term? Tre vanliga strategier utkristalliserar sig: (1) att använda en betydelsemässigt allmännare term än den som står i den svenska texten, t.ex. översätta stuga med maison, som har den mer generella betydelsen "hus"; (2) att använda en omskrivning, t.ex. låta stuga motsvaras av petit chalet, som visserligen preciserar att det rör sig om ett mindre hus men knappast ger samma associationer som det svenska ordet stuga; (3) att använda en betydelsemässigt specifik term som ligger nära den svenska utan att därför ha identisk betydelse, t.ex. översätta stuga med chaumière, som är en speciell sorts litet hus med halmtak. Ytterligare en möjlighet, dock betydligt mer kontroversiell, är att helt enkelt låta en problematisk term förbli oöversatt, vilket man framför allt ser prov på i den första översättningen av Utvandrarna där t.ex. vadmalskostym har översatts med veste ("rock"), alltså med ett ord som inte ger någon indikation om tyget. (I den andra översättningen finner vi costume de vadmal, där ordet vadmal är förklarat i en fotnot.)
Det finns ett relativt stort antal termer som betecknar specifikt svenska (eller nordiska) naturföreteelser i Utvandrarna, vilket är naturligt med tanke på att berättelsen utspelar sig mitt i det djupaste Småland. Exempel på sådana termer är bl.a. göl, stengärdsgård, stenrös, vilka saknar direkta motsvarigheter i franskan. Översättarna tar här ofta till allmännare, betydelsemässigt mindre specifika ord, som t.ex. lac ("sjö") eller étang ("damm") för göl: gölarna i socknen har av Philippe Bouquet återgivits med les etangs de la paroisse och av Gilberte Marchegay med les lacs du pays. Det torde vara svårt att finna någon bättre lösning, eftersom en omskrivning i ett fall som detta knappast exakt skulle kunna återge göl och det då ändå skulle bli fråga om en "normalisering". Möjligen kan man här tycka att översättningen étang är bättre än lac, eftersom en damm i alla fall storleksmässigt ligger närmare en göl än vad en sjö gör, som ju normalt associerar till ett större vattendrag.
Problemet med vissa av de natur- och kulturspecifika termerna är att även om översättningarna, trots sin approximativa karaktär, ibland kan vara semantiskt ganska tillfredsställande, så förmår dessa av naturliga skäl inte väcka samma tankar och associationer hos en fransman som originaltermerna hos en svensk. Kanske kan man också tycka att det inte är så allvarligt att översättningarna av vissa ord inte kommer originalet närmare, och det är det naturligtvis heller inte alltid, men om källspråkstexten i hög grad präglas av natur och kulturspecifika termer som måste återges på ett ungefärligt sätt i målspråkstexten, innebär det också att ursprungstexten förlorar mycket av sin särprägel i översättningsprocessen.
UNDANTAG
Som ovan nämnts, behöver den semantiska förlusten vid en approximativ översättning inte alltid vara betydelsefull. Den speciella betydelsen hos en term kan ibland framgå av sammanhanget och vissa ord och uttryck förekommer så ofta och i så många olika kontexter att även en fransk läsare torde få en ganska god uppfattning om vad det är fråga om. Det gäller t.ex. det ovan nämnda ordet undantag, som genom sin höga frekvens i texten ger läsaren möjligheter att bilda sig en relativt välgrundad uppfattning om detta mycket specifika svenska sociala system. En annan kulturspecifik företeelse var husförhören, och det finns heller ingen fransk term för svenskans husförhör. Även detta ord förekommer så ofta i texten att läsaren med hjälp av de olika kontexterna torde förstå vad det är fråga om för typ av förhör. Vad som kanske är svårare att föreställa sig är den betydelsefulla roll husförhören spelade för befolkningen på landet under tidigare sekler, både som religiös och social företeelse, och den skräck och vånda husförhören kunde ge upphov till hos många människor. Översättarna har valt olika strategier i olika sammanhang för att översätta undantag och husförhör, såväl allmännare termer som omskrivningar beroende på den aktuella kontexten (t.ex. chambre och vivre sur sa réserve för "undantag" och visite och examen annuel för "husförhör").
"PÅ TJOCKEN"
När det gäller de två översättningarna av Utvandrarna, visar det sig att översättaren till den första översättningen i mycket stor utsträckning tar sin tillflykt till allmännare termer och ett mer neutralt språkbruk än de som återfinns i originaltexten, även i många fall där det hade varit möjligt att semantiskt och stilistiskt komma originalets mustiga språkbruk närmare, vilket gör att den franska texten har förlorat mycket av originalets uttrycksfullhet. Denna översättning ligger oftast på en klart högre stilnivå än originalet och översättaren har därigenom misslyckats med att fånga textens speciella "röst", den som utgör en stor del av dess identitet.
I den andra översättningen finner man en mycket större trogenhet mot originalet, en större variation i uttrycksmedlen, och översättaren lyckas här i betydligt högre grad återge ursprungstextens semantiska och stilistiska särart. Detta avspeglar sig bl.a. i att översättaren i stor utsträckning väljer franska, ofta vardagliga, idiomatiska uttryck i sina översättningar. Man kan illustrera de olika tillvägagångssätten med exemplet när en ä på tjocken, ett mycket familjärt uttryck (vars "upphovsman" är Ulrika i Västergöhl), som i den första översättningen är återgivet med det lika hög tidliga som eufemistiska quand on est en espoir de famille ("när man hoppas på att få bilda familj"), ett uttryck som befinner sig mycket långt från Ulrika i Västergöhls språkbruk. I den andra översättningen har uttrycket återgivits med quand on a l´ballon ("när man har ballongen"), ett uttryck som i likhet med det svenska har en uttalat familjär och vardaglig prägel.
ORDPAR
Ett karakteristiskt stildrag i Utvandrarna är det mycket frekventa bruket av ordpar. Med ordpar avses en samordning av två eller flera ord med identisk, likartad eller motsatt betydelse som genom att ofta förekomma tillsammans bildar en lexikal enhet. Exempel på sådana ordpar är gott och väl, bot och bättring, fel och förtjänster. Ordpar är en vanlig stilistisk figur i svenska litterära texter och har inte sällan språkliga karakteristika i form av allitteration och/eller rim, vilka bidrar till att ge samordningen en viss enhet och rytm.
Ordparen har ofta en konkret, vardaglig prägel, t.ex. vinklar och vrår, vått och torrt, välja och vraka, vilket ger texten en speciell profil. Franskan använder sig inte av ordpar i samma utsträckning som svenskan (bl.a. på grund av att samordning inte alls spelar samma betydelsefulla roll i fransk syntax som i svensk), vilket gör att översättningen till franska av svenska ordpar kan vara problematisk, inte minst i fall där denna stilistiska figur intar en framträdande plats som i Utvandrarna.
Även om de enskilda ord som ingår i ett ordpar kan ha direkta franska motsvarigheter, är det långt ifrån säkert att en ordagrann översättning skulle falla sig naturlig i en fransk kontext, eftersom det i franskan inte är fråga om etablerade lexikala enheter. Översättarna till Utvandrarna har i de flesta fall inte heller gjort sådana "direktöversättningar" (även om samordningsförbindelser också förekommer i de franska översättningarna) utan de använder oftast andra strategier. Vid ordpar där de samordnade termerna har mer eller mindre identisk betydelse är det vanligt att man i översättningen bara finner en enda fransk term och i sådana fall är den rent betydelsemässiga förlusten naturligtvis försumbar, medan den stilistiska förlusten kan bli ganska påtaglig genom att översättningen blir mer "neutral". Det faktum att en term återtages i en text innebär vanligtvis också att författaren understryker och ger emfas åt termernas gemensamma grundbetydelse, vilket går förlorat i översättningens "reducerade" uttryck. Man kan exemplifiera detta med uttrycken värk och vånda, feg och rädd och lovade och svor där båda översättarna har valt en term i översättningen (i detta fall samma term, vilket annars inte alls alltid är fallet), nämligen souffrances, lâche respektive promettait/promit, som alla ger ett mindre färgstarkt intryck än originalets ordpar.
Det är dock av intresse att konstatera att ingen av översättarna här har bedömt det som funktionellt att i målspråkstexten återge de svenska samordnade termerna med motsvarande franska, vilket vore helt möjligt. Detta fall illustrerar ett för översättare ständigt återkommande och mycket svårlöst problem, nämligen balansgången mellan trogenhet mot originaltexten och funktionalitet på målspråket.
På vilket sätt skiljer sig då de båda översättarna när det gäller att återge de svenska ordparen på franska? Den tidigare konstaterade tendensen mot en högre grad av neutralitet i uttryckssättet som återfinns i den första översättningen gäller även för ordparen. Den konkreta, familjära karaktär som utmärker de mobergska ordparen återspeglas tydligare och mer konsekvent i den andra översättningen, mycket beroende på att Philippe Bouquet gärna tillgriper franska idiomatiska uttryck eller omskrivningar som, trots att de inte är av ordparskaraktär, ändå ofta avspeglar det vardagliga uttryckssätt som kännetecknar många av ordparen i originaltexten. (Detta innebär inte att den första översättningen helt saknar sådana uttryck, men de förekommer i mindre omfattning.)
Här följer några exempel hämtade från den andra översättningen där de svenska ordparen fått fasta franska uttryck eller omskrivningar som motsvarigheter: ganade och glodde > regarder avec de grands yeux ("titta med stora ögon"), allt vad de orkade och tyade > sans menager la sueur de leur front ("i sitt anletes svett"), enträgna och envisa > répétant sans arrêt ("upprepande utan uppehåll"). Naturligtvis är de svenska ordparen ibland av sådan speciell art att det är svårt att på franska återge hela deras emfas och expressivitet. Detta gäller inte minst när de innehåller mer än två led, som t.ex. vänt och vridit och grubblat och grunnat, där översättningen cela lui trottait dans la tête ("det travade i hans huvud") framstår som mer färglös, trots att det konkreta franska uttrycket, här använt i figurlig betydelse, på ett tillfredsställande sätt återger grundbetydelsens i det svenska ordparet.
KVALITETSHÖJNING
Det torde ha framgått att det ingalunda är en lätt uppgift att översätta ett verk med så många språkliga, stilistiska och kulturella särdrag som Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Man måste nog dessvärre acceptera att många viktiga komponenter går förlorade i översättningsprocessen och att ingen översättning har förutsättningar att avspegla originaltexten i hela dess komplexitet. Vi har emellertid också kunnat konstatera att översättningar kan vara av olika kvalitet och att nyöversättningen av Utvandrarna i ett flertal avseenden är den första klart överlägsen.
Den första översättningen är behäftad med allvarliga brister: det rör sig om en version som är förkortad och delvis omarbetad på ett godtyckligt sätt, den avspeglar inte det vardagliga, livfulla språkbruk och den stilnivå som i stor utsträckning präglar originaltexten och som utgör en väsentlig del av dess originalitet och ger den en speciell identitet. Översättaren gör sig skyldig till såväl språklig som kulturell normalisering genom ett alltför neutralt, opersonligt språkbruk och hon har inte lyckats fånga ursprungsverkets speciella "röst". Man kan således i detta fall utan tvekan säga att det fanns ett uttalat behov av en nyöversättning och att denna i hög grad har lyckats göra originaltexten rättvisa.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
