Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Historieförmedlaren Vilhelm Moberg
Intresset för s.k. amatörhistoriker har från de etablerade historikerna traditionellt varit måttligt. Kanske kan det mot bakgrund därav synas märkligt att en historiker/historiedidaktiker, läs artikelförfattaren, finner det mödan värt att uppmärksamma en s.k. amatörhistoriker, men historiemedvetande utgör dock inget monopol för de professionella. Avgörande för frågeställningens besvarande torde ha sin utgångspunkt i vem som definierar vem som amatör respektive professionell, samt på vilka kriterier en sådan bedömning kan tänkas göras. I vår samtid som till övervägande del styrs av nutids och framtidspräglad nyttovetenskap, och ett Sverige där historieämnet inom skolan satts på undantag, finns det anledning att icke förglömma utmanare som Vilhelm Moberg: diktaren, historikern och didaktikern. Nyttan av historiskt perspektiv i tillvaron övar betydelse för såväl nutid som framtid. Ingen del av den gängse tidsdimensionen kan uteslutas.
HISTORIEBERÄTTAREN OCH PROFFSEN
Gränsdragningen mellan professionella historiker och autodidaktiska historieberättare är en ständigt aktuell fråga. Kampen om förfoganderätten över historieskrivningen finner sällan några enkla svar. Följande artikel syftar till att belysa historieförmedlaren Vilhelm Moberg, vars relation till historikerskrået under levnaden kan liknas vid ett utanförskap. För historiker skulle möjligen det intressanta perspektivet vara att problematisera relationen mellan författarskap, källmaterial och tillvägagångssätt. Denna gång är dock perspektivet annorlunda. Föreliggande text är skriven för en bredare läsekrets. Val av perspektiv och infallsvinklar gör inga anspråk på att i sig vara fulltäckande. Min metod är snarare att inför läsaren presentera en tolkning av strukturer som bestämde en människas relation till det förflutna, samt rekognosera i de allmänna verkanskrafter som över tid formar historiemedvetandet. Avslutningsvis skall några utvecklingsskeenden i vår samtid presenteras, utvecklingsskeenden som sammantaget medför nya förutsättningar för historieförmedling i en föränderlig historiekultur.
Människor möter historia i en mängd av sammanhang, sammanhang som oftast har det gemensamt att de är av ickeakademisk natur. Snarare är det populärkulturen som till övervägande del tillgodoser de mångas behov av historia. Upplevelsearrangemang med historisk inriktning lockar i nuet mängder av intressenter. Historieförmedlingen är satt i utveckling och inkluderar en mängd producenter. Vilka kontaktytor kan utvecklas i relation mellan akademisk och populärt orienterad historieförmedling? När passeras gränsen för vad som är tillåtet att göra i ivern att nå allmänheten via populariseringens lockande retorik?
Trots allt finns det utrymme för historiker som lyckas förena vetenskaplig hantverksskicklighet och didaktisk förmedlingskonst, en kombination som bevisligen kan resultera i bästsäljande författarskap. I vår samtid tenderar gränsdragningar och revir att luckras upp. Plötsligt har det uppenbarats att det ute i samhället finns en intresserad allmänhet, som längtar efter historia förmedlad antingen i bokform eller muntligen. Trots decennier av ihärdiga försök är historien inte redo att dödförklaras, utan lever högst påtagligt bland människor i vårt land. Tydligt utmönstras den centrala frågeställningen för nämnda artikel: vilken aktualitet har en historieförmedlare och utmanare som Vilhelm Moberg i det tjugoförsta århundradet?
I BEGYNNELSEN VAR BERÄTTELSEN
Berättande, denna primitiva ådra i människan, har under decennier varit ointressant för historiker som sökt efter lämplig framställningsform för att förmedla vetenskapliga sanningar. En medveten strävan att komma bort från historieberättandets "enkelspåriga" förmedlingsstrategier har kännetecknat utvecklingen. Hjälparen i nöden blev ofta samhällsvetenskaplig teoribyggnad. Under senare år har emellertid ett förnyat intresse inför berättande historia konstaterats, ett intresse som observerats inom vida vetenskapsområden. En pånyttfödelse som välkomnas av många, men som även har sina belackare. Utan tvekan behövs en historiografisk diskussion om vilka faktorer i samtiden som medgivit denna vändning. Här är dock inte platsen att fortsätta resonemanget, men alltför snabba generaliseringar bör undvikas om syftet är att fördjupa förståelsen kring vad som karakteriserar historieförmedling /historieberättande i nuet.
Det finns författare, som antingen hjälpta av berättelsen eller poesin, förmår att tillsammans med läsaren vandra i miljöer där människor tidigare levat och verkat, låta levandegöra ett budskap om förgångna människoöden och på ett besynnerligt sätt göra läsaren till en del av någonting som andra människor ytterst varit med om: att få förnimma de dödas luft. För historieförmedlaren Vilhelm Moberg intog människan, berättelsen och de äkta platserna ett givet centrum. Kanske är det i denna kombination som hemligheten skall sökas i att som skildrare av människan likt ett historiskt väsen nå framgång.
HISTORIEN BLEV HANS ARVEDEL
Redan i barndomen närdes drömmen om att få sysselsätta sig med det förflutna. Fascinationen över ämnet historia belyses av Vilhelm Moberg i de minnen som återges i den självbiografiskt färgade romanen Soldat med brutet gevär och levnadsteckningen Berättelser ur min levnad. I egenskap av ungsocialist var det revolutionsepokerna och klasskampens historia som tidigt attraherade den vetgirige ynglingen. Inför historiens aktörer, kungar och deras gelikar, anlades tidigt en bestämd uppfattning. Deras maktlystnad och knölaktighet synades med kritisk blick. Emellertid var det andra egenskaper av det förflutna som snart tog överhand, främst var det historien likt en mäktig och aldrig sinande källa av berättelser som skänkte kraft i tillvaron. Här fanns närhet och förutsättning att förstå de människor som var en del av den egna uppväxtmiljön. Förkärleken för berättandets historia hade sin början i studiet av det egna landskapet och dess bebyggares historia. För att förstå den historiska berättarteknik och tradition som nyttjades i Vilhelm Mobergs roman och historieskrivande får icke förglömmas att utgångspunkten vilar i allmogekulturens värld av muntlig tradition, sägner och berättelser. Gammalkyrklig småländsk fromhet och Bibelns värld av mustiga berättelser, utgjorde en icke försumlig del av uppväxten. Sammantaget en berättartradition/berättarmiljö som redan under den egna samtiden höll på att dö ut.
Genom att förena berättelsernas dramatik och de stora elementära händelserna i människors leverne, syftade författaren till att läsaren skulle få ta del av gemenskap och meningsfull samhörighet. Ur det dunkla och mångtydiga förflutna mejslades enskilda människoöden fram och utrustades med liv, röst, kött och blod. Historiens gestalter tilldelades i det episka hantverkets form en märklig förmåga att utvecklas, förändras och leva vidare. Socknar, bygder och landskap tecknades med innerlighet.
HISTORIA FÖR FOLKET
I Vilhelm Mobergs historieförmedlande verksamhet rymdes ambition att skriva historia för folket, om folket och sprida ljus över alla de människor som blivit glömda av historikerna; de fattiga och arbetande som var en del av den egna uppväxtmiljön. I programförklaringen till Min svenska historia gör författaren upp med decennier av historieundervisning, som endast syftat till att kasta ljus över nationalstaten och de stora männens historia. Därigenom har det stora flertalet människor blivit undanhållna, eller i mobergsk andemening ‘berövade´, det egna ursprungets och den närliggande uppväxtmiljöns historia. Så ställdes historikerna till svars inför sin oförmåga att synliggöra de mångas verkliga historia. Här framträder historieförmedlaren och upprorsmannen som efterlyser en öppen och kritisk historieskrivning.
I den alltmer tydligt profilerade historiska missionen eftersträvades att till varje pris föra fram människor, kollektiv men även individer, i historiens ljus och göra dem delaktiga av ett gemensamt förflutet. Uppmaningen blev: räta på era ryggar och var medvetna om att era liv räknas och besitter värde. Ett demokratiskt patos där alla människors lika värde och gemensam delaktighet av historien var grundläggande för den mobergska historiesynen. Människan hade rätt att kräva sin historia, inte endast som sociala kollektiv utan även som individer med enskilda och specifika levnadsöden.
TIDLÖS HISTORIA
Få förhållanden hade ändrats för allmogen under århundradens gång. Människan framställdes som gränsöverskridande över tidsspegeln. Nu och då förenades av det historiska perspektivet, där grundläggande existentiella villkor och mentaliteter möttes. Människans levnad alltifrån begynnelsen, deras arbeten, kärlek, lidande och död var tidlösa, och flöt för Vilhelm Moberg samman genom århundradena. Det förflutna nyttjades till att skapa en känsla av gemenskap och tillhörighet. Förutsättningar för den enskilde att profilera sig inför sig själv och omgivningen gavs härmed. Här nalkas historiens identitetsskapande och legitimitetsgrundade funktion: historia som gemenskapsupplevelse, ytterst viktig för många människors personlighetsutveckling och människoblivande. Strukturer som väsentligt övar inflytande i formandet av människors historiemedvetande.
Vilhelm Mobergs liv var märkt av upp växtårens minnen och platser. Ett förhållande som trängde sig på och krävde uppmärksamhet. I den självbiografiska Berättelser ur min levnad framträder en man, som vid väl fyllda sjuttio år ger uttryck för en intensiv längtan efter att få återvända till barndomens många upplevelser från de småländska skogsmarkerna.
Läsaren möter oftast i författarens produktion en mästerlig miljö och naturskildring som stannar kvar på näthinnan, oavsett om det gällde den småländska hembygden eller utvandrarnas bygder i Nordamerika. En viktig strävan fanns i det episka hantverket att skapa harmoni mellan människa och natur.
PLATSENS ANDE
En konsekvens av denna mobergska målsättning var att knyta berättelserna till noggrant beskrivna platser i kulturlandskapet. Det är en mänsklig egenhet att s.k. äkta platser tenderar att stanna kvar i vårt medvetande, platser som talar till oss och erbjuder en känsla av samhörighet mellan mänsklighet, tid och natur.
Den äkta platsen är till sin karaktär delad. Den djupa platskänslan är social. Här möts det egocentriska och det sociala rummet, vilket bäst kan liknas vid en djup delaktighet som överbryggar tidsdimensionen och skänker miljön förutsättning att tala med kollektiv stämma. Här och nu kan ett gränslöst samtal ta sin början. Landskapets äkta platser formar oss människor i flera avseenden, inte minst när det gäller den mödosamma process som ytterst benämns identitetsformering.
Den äkta platsen rymmer ett väsentligt didaktiskt intresse, som bland annat aktualiserar historiens existentiella och meningsgivande betydelse för människor. Kulturgeografer myntade för ett par decennier sedan begreppet topofili, platsvänskap, ett begrepp som spelar in för flera vetenskapsområden inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Socialpsykologen Johan Asplund och historikern KG Jan Gustafson bör med utgångspunkt i sina respektive forskningsområden framhållas som föredömen, när det gäller att belysa relationen mellan människa, plats och tid. Tiden och rummet är betydelsefulla dimensioner för människan som befinner sig omsluten av den historiska processen.
I vår samtid diskuteras det flitigt i massmedia huruvida historielösheten breder ut sig i samhället. Hur skall samhället råda bot på denna farsot? Lösningen på nämnda problem verkar finnas i det flitigt nyttjade begreppet historiemedvetande. Vad som åsyftas av tyckande aktörer följs däremot sällan upp med precisa argument. Är det främst en kvalitativ fråga, för lite historiska kunskaper, eller efterlyses andra värden som empati och förmåga till reflektioner hos den enskilde? Handlar det egentligen om mer timmar och högre status till historieämnet, och/eller en förnyad inställning till vad som är historia? Lika väl som det är viktigt att orientera sig i det förflutna, behövs en god orienteringsförmåga i nuet för att bättre kunna möta morgondagen. Inom det kulturella utanförskapet döljs ofta en påtaglig vilsenhet hos de växande. Skolans skyldighet är att hjälpa till med att underlätta byggandet av elevernas historiemedvetande.
HISTORIEN SOM VAPEN
Erinringen av det förgångna präglar vår upplevelse av nuet på ett oftast intimt sätt. Vårt människoblivande präglas av minnen av olikartat slag och innehåll. Minnen och upplevelser skapar sammanhang och delaktighet. Hur människor använder minnen insatta i en historisk tolkningsram kan variera högst betänkligt: är syftet att underbygga ett aktivt handlande eller eftersökes en symbolisk representation? Historien kan användas i liknande syfte, antingen direkt likt ett attackvapen eller utifrån ett perspektiv där det förflutna endast finns närvarande i bakgrunden. För Vilhelm Moberg var minnena ur historiens förråd betydelsefulla, vilket resulterade i att han intensivt kom att minnas sig baklänges genom livet och aldrig hemfalla åt glömska. Uppväxtårens småländska kulturlandskap rymde platser och minnen som aldrig förglömdes. Han var likt diktens enebuske som envist växte sig fast i den karga landbacken. I Moshultamåla fanns ursprung och rotsystem. Här fanns riktmärkena och utgångspunkterna för människoblivandet.
I Otrons artiklar tvingas Vilhelm Moberg uppleva mordet på landskapet, den framvällande industrialismens baksida och landsbygdens väg mot undergång. Blicken mörknar i civilisationskritisk anda. Nu tas steget från upprorsman och motståndsman till fullfjädrad kritiker av det moderna Sveriges framväxt.
HISTORIENS EXISTENTIELLA FUNKTION
Aldrig under sin historievandring avhöll sig Vilhelm Moberg från att ställa de grundläggande och evigt existentiella frågorna om varandets mening och historiens betydelse för oss människor. Författarskapet rymmer genomgående ett didaktiskt och existentiellt mönster. I romanen Din stund på jorden ställs en människas relation till levnaden och längtan efter en förlorad hembygd på sin spets. Saknad och besvikelse följs åt. Barndomens minnen och platser lämnar inte berättelsens åldrande huvudrollsinnehavare, som framlever senare delen av sitt liv intill Stilla Havets brusande vågor. Men utgångspunkten är ett annat vattenflöde, betydligt stillsammare till sin karaktär.
Historien har angelägenhetsgrad och fyller en existentiell funktion hos människor, något som kan benämnas författarens valda strategi gentemot historien. Det är i nämnda sammanhang en man som via sitt författarskap, och genom att inta valda strategier och förhållningssätt gentemot historien, eftersträvade att finna en mening i tillvaron. En väg som syftade till att skåda det märkliga i tillvaron, att få uppleva värden och sammanhang, hjälpt av urgamla kompetenser arbeta för att skapa sammanhang och frihet under jordavistelsen.
Historieförmedlaren Vilhelm Moberg befann sig under levnaden inbegripen i en dragkamp som centrerades kring frihet, makt, motstånd, anpassning och uppslutning i historien. Enligt mobergsk andemening fanns ingen högre princip för människan att eftersträva än friheten. Frihetsprincipen lämnade bestående avtryck i författarens historiemedvetande, och användes ofta för att argumentera mot den framväxande kollektivistiska statens alltmer kvävande inverkan på människor. Inför totalitära makters mot den enskildes frihet saknades sällan reaktioner. Förtyckarnas likartade utvecklingsmönster skärskådades i Vilhelm Mobergs personliga engagemang. I vår samtid har kampen om Mobergs politiska tillhörighet resulterat i högst olikartade tolkningar. Illustrerande nog för vår samtid är att denne vildsinte värendske bondeanark svårligen lät sig placeras i fack och utrustas med stereotyp ideologisk etikett. Vilhelm Moberg formades i gränslandet. Ständigt rörlig såväl i argumentation, diskussion och i det allmänna uppträdandet. Ständigt utrustad med det moraliska imperativet att friheten var värd att kämpa för. Fokus flyttas till 1600-talets Värend, där gammal småländsk bondefrihet är hotad. Rid i Natt blev 1940-talets beredskapsroman, men samtidigt som det är en historisk roman finns det ett inslag av allegori som icke bör förglömmas. Hotande mörkerkrafter i samtiden förstås mot bakgrund av det förflutnas lärdomar.
Om syftet är att blicka bortom de många teoriernas perspektiv, är det angeläget att fundera kring vilka funktioner historiemedvetande som begrepp fyller, i vilka miljöer det skapas och omformas, samt hur det förmår att interagera i människors livs- och omvärldsperspektiv. Sammantaget är det frågan om processer som äger rum i en mångfald av sammanhang där människor under sin levnad möter historia. Historiedidaktisk forskning har uppmärksammat beröringspunkter mellan historiemedvetande och berättandets meningsskapande funktion. Är berättande en hjälp att konstituera historiemedvetande hos människor? I vilken utsträckning interagerar berättande i sådana fall i processen att stärka människors jagkänsla? En utgångspunkt återfinnes i ett grundläggande existentiellt behov av att förstå och framställa vårt eget och andras liv som konkreta och specifika förlopp i tid och rum, förlopp som innehåller en begynnelse där större eller mindre förändringar inträffar och som har en avslutning.
BÄSTSÄLJANDE ROMANFÖRFATTARE OCH IFRÅGASATT HISTORIEBERÄTTARE
"Historieprofessorn Sten Carlsson skriver i Svenska Dagbladet, att jag snarast bör sluta att skriva på min svenska historia som han i högsta grad ogillar: jag skall ‘återgå till sagan´. Men jag har ju aldrig skrivit någon saga! Jag berättade sagor muntligen på sängkanten för mina barn, när de var små. Men, nu är alla mina fem barn fullvuxna. Vem ska jag numera berätta sagor för, magister Sten?". Vilhelm Moberg, Otrons artiklar s. 154
Det förefaller problematiskt att rycka en författare ur sitt sammanhang. Hänsyn till omgivning och tid måste alltid tas med i sammanhanget. Inget formas i vakuum. Vilhelm Moberg bör förstås likt en länk i en kedja av autodidakter. Hans levnadsbana och litterära insats ingick i den betydelsefulla och djupgående rörelse i 1900-talets kulturhistoria, som benämns den svenska parnassens demokratisering. En rad män och kvinnor sprängde det tidiga seklets snäva språkvallar, och lyckades skaffa sig utkomst som diktare och författare i en tid av demokratins genombrott och begynnande förvandling av Sverige. I rollen som historieförmedlare var Vilhelm Moberg en del av en folklig och radikal tradition, vars målsättning var att främst skildra bönders och arbetares liv och leverne. Inom denna tradition återfanns åtskilliga amatörhistoriker. De stod alla utanför den akademiska världen och skulle under 1900talets gång oförtrutet utsätta de etablerade historikerna och deras monopol för en rad utmaningar. Förtjänstfullt lyfts några av dem fram i antologin, En annan historia.
Många av dessa utmanare är idag glömda, medan andra i högsta grad lever kvar i det offentliga minnet. Några av dem har därigenom i olika utsträckning varit delaktiga i att forma åtskilliga människors historiemedvetande och föreställningar om historien. Vilhelm Moberg tillhör definitivt denna sistnämnda skara, vars insats varit att förankra en svensk historiekänsla bland allmänheten. I kraft av sin historieförmedlande verksamhet har han präglat såväl den egna samtiden som nuet. Här möts romanförfattarens diktade epik och historieberättarens faktiska epik. Är det i nämnda kombination som styrkan i sättet att skriva historia och därmed även de framgångar som uppnåddes skall sökas?
TRYCKET BLIR FÖR STORT
Den massmediala debatten kring Vilhelm Mobergs historiska romanskrivande och den egenhändigt definierade Min svenska historia var intensiv. Det historiska källmaterialet lämnar bevis därom. En fråga av avgörande betydelse var hur Moberg själv förhöll sig till de per definition ganska olikartade roller som möttes i gränslandet mellan den fiktiva litterära världen och historikerns bundenhet till vad källmaterialets normerande ställning medgav. Ett problemområde som författaren flera gånger i skrift tar sig an. Något som i efterhand ter sig problematiskt för forskaren är att Vilhelm Moberg under sin levnad utövade flera olikartade livsuppgifter, vilket medför att det inte är helt enkelt att särskilja delarna ifrån helheten. I en och samma gestalt förenades rollen av epiker, dramatiker, satiriker, samhällskritiker, journalist och sist men inte minst historieförmedlaren.
Historien blev den överlevnadsstrategi som främst präglade författarens levnadsgärning. Med levande diktning och historia i skönlitterär form lades grunden till de försäljningsframgångar som erövrade läsarens gunst. Särskilt intresse tilldrar sig det skeende när författaren tog steget från romanförfattare till att skriva historia på historievetenskaplig grund. Tidsmässigt i en period då uppdelningen mellan professionella historiker och skönlitterära författare var total. Vid slutet av 1960-talet var det knappast meriterande att historiker sysselsatte sig med berättande historia. Atmosfären var snarare sådan att historiker inte förväntades att berätta, än mindre att berätta med hjälp av litterära grepp.
Storvulna planer närdes att skriva en definitiv historia, från hednatid till och med Olof Palme. Ur författarens synpunkt övergick det inledningsvis lustfyllda projektet med tiden i allt svartare dager. Nedtyngd av tryck från såväl förlag som publika förväntningar gavs ingen arbetsro. Glädjen kom med tiden att förbytas i besvikelse när den förvärvade historiesynen inte kunde omsättas i praktiken. Den lilla människan återfanns icke i det förflutnas dunkel och källorna teg. Den programförklaring som utarbetats under historievandringen och riktas gentemot historikerna under 1930- och 1940-talen, var mot slutet av 1960-talet väl förankrad bland de professionella. Genom nya skolbildningars insteg i historievetenskapens domäner, var det nya perspektiv som gällde. En konsekvens av denna inomvetenskapliga utveckling innebar en omedelbar tillbakagång för berättande historia. Anstormningen av strukturalistisk och analytisk historieskrivning innebar att nya frågor ställdes till källmaterialet grundade i nya metodiska angreppsvinklar.
ETT MISSLYCKANDE?
Sammantaget resulterade utgången för historieförmedlaren Vilhelm Moberg i ett personligt misslyckande, vars konkreta innebörd manifesterade sig i att stupa i gränslandet mellan fiktion och den vetenskapliga drömmen om sanningen. Skall bakgrunden till tragedin sökas i den omvandlingsprocess då Moberg lämnar det existentiella och frihetliga för ordinär historikerkarriärism? Debatten kring Min svenska historia har till stor del handlat om relationen mellan författare och källmaterialets beskaffenhet. Föga utrymme har ägnats åt att försöka förstå den individuella betydelsen av hur en människas livslånga historiesyn och existentiella relation till det förflutna inte kunde omsättas i det verk som var tänkt att kröna författargärningen. Många år av digert forskningsarbete, en process som intensifierats under arbetet med Utvandrareposet, skulle till slut bära frukt - folkets historia som den aldrig skrivits förut skulle utgöra den logiska finalen i den historieförmedlande karriären. Slutet innebar dock ingen försoning.
Ett kontrafaktiskt resonemang rymmer funderingar kring varför detta mobergska övermod, att vid väl sjuttio år fyllda utmana hela historikerskrået och ge sig själva djävulen på att i egen regi äntligen skriva det svenska folkets tusenåriga historia. Författarens målsättning och kärnan i den historieförmedlande verksamheten syftade till att vända trädet rätt och hjälpa till att få kronan vilande på rötter och stam, något som innebar att friheten inte avsåg kronans egenmäktighet utan rötternas och stammens rätt till eget liv. Rötter som hämtade näring i förflutenhetens livgivande vattenflöde. Vilhelm Mobergs livserfarenhet och öde att leva mellan dröm, besvikelse, ensamhet och förtvivlan var beseglat. Om avsikten med Min svenska historia istället varit aningen begränsad och syftat till att sprida ljus över delar av den svenska historien som de professionella hade glömt, hade kanske utgången blivit en annan. Hur hade egentligen mottagandet av detta tvåbandsverk sett ut idag, med en annorlunda förförståelse för populärhistoria och vidare ramar för historieförmedling. Hade kritiken blivit en annan?
EN FÖRÄNDERLIG HISTORIEKULTUR
De senaste decennierna har uppvisat ett förnyat intresse för historieförmedling. Historia har ånyo blivit en del av människors vardagsliv. Exemplen på dessa yttringar i samtiden kan mångfaldigas: upplevelseturism, museala utställningar, populärhistorisk litteratur, en gränslös multimedievärld med oanade möjligheter att via Internet finna nya rum för historieförmedlande verksamheter. Kampen om historien och det kollektiva minnets beskaffenhet befinner sig i en intressant process, där snabba förändringar och nya tillhörigheter utmanar traditioner. Riktlinjerna för hur en historieförmedling skall vara beskaffad, som syftar till att upplevas som angelägen av medborgarna, förändras. Betydelsen av tillgänglighet och element av upplevelsekaraktär blir allt viktigare i den förmedlande verksamheten.
Inom den akademiska forskningen har ett förnyat intresse för historieförmedling och historiekultur resulterat i flera forskningsprojekt. Värt att framhålla är det danska tvärvetenskapligt initierade projektet, Humanistisk historieformidling i komparativ belysning, som med drygt tiotalet volymer analyserat vilka egenskaper som utmärker humanistisk historieförmedling mot slutet av 1990-talet. En av slutsatserna ligger just i att historieförmedling äger rum i ett ämnes och rumsövergripande sammanhang. Genom att konsekvent använda ett komparativt perspektiv kan de danska erfarenheterna med all säkerhet, om än inte i alla avseenden, användas för internationella historiekulturella och didaktiska studier. I Sverige skall antologin Makten över minnet nämnas, som orienterar nytillkomna läsare kring växande internationella forskningsområden. All form av historieförmedling äger rum inom ett givet sociokulturellt sammanhang och inom en given tidsram. För vår samtid är det en angelägen forskningsuppgift att analysera den uppsättning av faktorer, som sammantaget inneburit att traditionella förmedlingsformer utmanats och på sikt förändrats. Hur kommer informationsteknik, globalisering och mediernas ökande betydelse att påverka morgondagens historieförmedling?
Det danska projektet nyttjar begreppen institutionaliserad och icke-institutionaliserad historieförmedling. Tillväxten inom den sistnämnda gruppen inkluderar diverse alternativa historieförmedlare som lagt marknaden under sina fötter. Dragkampen om allmänhetens intresse har intensifierats. Det talas ifrån de etablerade kulturinstitutionernas sida om ett behov av nya grepp och pedagogiska förmedlingsformer. Film, fiktions- och fantasylitteratur fångar med hjälp av påkostad marknadsföring unga historieintressenter i sina nät. Gemensamt för "uppstickarna" är en ambition att profilera sig som fullt berättigade aktörer i historieförmedlingens tjänst.
I detta myller av vidgade förmedlingsrum för popularisering av historia, framstår det befogat att återvända till historieförmedlaren Vilhelm Moberg och dennes aktualitet för vår samtid. I vilka avseenden överväger tillkommande historieförmedlare att det förflutna även rymmer förutsättningar att gentemot allmänheten spela en samhällsrelevant funktion i nuet? Hur underbyggs möjligheterna att det förflutna kan nyttjas för att stärka samhällsmedborgarnas demokratiska fostran samt underlätta historiemedvetandets sökande efter identitetsstärkande referensramar? Bortom den nya teknikens outtömliga möjligheter att exponera och regissera, döljer sig de evigt aktuella frågorna kring vilka ändamål historieförmedling egentligen tjänar. Historia är mer än att via en god berättelse skapa trevnad och trollbundna åhörare. Ständigt finns behovet av att påvisa mothistorier och mottraditioner i det förflutna, som av någon anledning inte förmått att tränga upp till ytskiktet ur det förflutnas oändliga förråd. Med tydlighet avtecknar sig Vilhelm Moberg i förgrunden: historieförmedlaren med ambition att utmana och korrigera.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
