Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Att lägga smaken till rätta
Frågan är hur vi ska definiera vad som är "god smak" när det gäller barnprogram. Troligtvis, finns inte en bestämd innebörd, utan begreppet har getts olika innebörder under olika tidsperioder. I en större kartläggning av barnprogrammens historia har jag haft möjlighet att fundera över denna fråga. För min studie har jag valt att utgå från Pierre Bourdieus teorier om hur kampen om smaken tar sig i uttryck i samhället genom att använda mig av teoretiska begrepp från hans fältteori, liksom hans arbete om smakens distinktioner. I fältteorin betraktas den kulturella arenan som olika fält där de ingående aktörerna strävar efter att få tolkningsföreträde och få möjlighet att dominera den marknad som de kulturella produkterna befinner sig på. Ett klassiskt motsatsförhållande gäller förstås populärkulturen mot finkulturen. Bourdieu talar här om finkulturens fält (the field of restricted production) versus populärkulturens fält.
KAMP OM BARNKULTUREN
Genom den monopolsituation som rått inom Sveriges Radio - bara vissa grupper och människor fick möjligheter att göra sig hörda i etern - kan man anta att det ibland uppstod diskussioner om tolkningsföreträde. För det var givetvis så att meningarna gick isär om vad som ansågs vara god kultur för barn, alltså en kamp om den kulturella reproduktionen, där det kunde uppstå meningsskiljaktigheter och konflikter huruvida etersändningar skulle gynna den legitima finkulturen eller om också populärkulturen skulle finnas representerad.
Ytterligare ett scenario torde vara att det uppstod polarisering mellan grupper som företräder en mer konstnärlig och estetisk syn på kultur och grupper som företräder en mer pedagogisk och kunskapsorienterad syn. Också här kan man utgå från att det rådde en maktkamp om tolkningsföreträde och att olika läger kämpade om att få legitimitet. Denna kulturella kamp utkämpas dessutom i samspel med den den samhälleliga och politiska utvecklingen i stort.
Eftersom företaget har varit en relativt sluten enhet på grund av dess monopolställning samt att fasta anställningsförhållanden rått under en längre tidsperiod, har kollegiala förbund knutits mellan grupper av medarbetare. Sannolikt har det utvecklats ett slags "doxa" för att använda Pierre Bourdieus terminologi, ett slags ordningssystem innefattande en uppsättning normer för vad som är god kultur. Om vi begränsar oss till området barnprogram, så handlar det om den doxa som medarbetarna vid barnredaktionerna har utvecklat. Dessa kan betraktas som den "dominerande gruppen" av producenter av barnprogram, eftersom monopolet innebar att det fanns mycket liten konkurrens från andra möjliga producenter.
Enligt Bourdieu är de dominerandes strategier i huvudsak defensiva och syftar till att bevara den erövrade positionen, alltså till att befästa status quo genom att söka vidmakthålla de principer som bildar grundvalen för deras maktställning.
Doxan ger anvisningar om vad som är god kultur för barn. Ett möjligt scenario är att doxan lärs in omedvetet hos medarbetarna under informella former i den dagliga sociala samvaron på redaktionen. Men doxan upprätthålls också medvetet genom seminarier, i redigeringsrummen och inte minst i så kallade beredningsgrupper där nya programförslag diskuteras, accepteras och refuseras. Doxan kan ha både positiva och negativa konsekvenser. Positivt är den gemensamma referensramen som alla kan samlas kring, exempelvis ett gemensamt värdemönster. Det kan däremot vara negativt om doxan blir alltför dogmatisk, så att den inte tillåter avvikelser från de gemensamma normerna. Vidare kan doxan innebära att man endast känner sig trygg med likasinnade, vilket kan skapa en obenägenhet att söka sig till nya sammanhang för att vidga sina perspektiv. Världen betraktas genom ett värdefilter som är gemensamt och som därmed inte utsätts för granskning eller omprövning, så att andra perspektiv synliggörs. Endast människor som har samma sorts habitus, det vill säga de som har liknande typ av kulturella dispositioner, får acceptans i gruppen, medan avvikare betraktas med misstänksamhet. Doxan finns enligt Bourdieu inkorporerad i den enskildes habitus.
NATIONELL BARNFOSTRAN
Sveriges Radio har som företag varit kringgärdat av restriktioner på grund av sin särställning och det speciella ansvar det givits av statsmakterna, vilket medfört att såväl opinionsbildande organ som allmänhet hållit företaget under ständig uppsikt. Företaget har också presenterat sin egen "självbild" på olika sätt, framförallt i verksamhetsberättelser, men också i olika måldokument, intervjuer med medarbetare, tidningsartiklar m m. På så sätt avslöjas de ideologier som omhuldas av företaget och dess medarbetare. Särskilt avslöjande blir dokument som rör kultur för barn. Det är lättare att i barnkulturen iaktta underliggande attityder och exempelvis föreställningar om exempelvis uppfostran, utbildning och föräldraskap än i vuxenkulturen. Ofta förmedlas budskapen explicit - de är lätta att identifiera.
Vi har i Sverige haft en relativt omfattande forskning om värderingsmönster i barnlitteratur och har idag en ganska god uppfattning om hur värderingar har förändrats allteftersom samhället och tidsandan förändrats i synen på barn. Barnprogrammen har däremot inte blivit föremål för den typen av analyser tidigare. Ändå har i princip alla barnprogram utgått från en och samma källa, nämligen Sveriges Radio under minst 50 års tid. Här förmedlades således en barnkultur som var centraliserad och starkt reglerad av de avtal och föreskrifter som Sveriges Radio haft att följa under årens lopp. Generationer av barn har tagit del av denna kultur. Om medierna bidragit till att stärka vår nationella samhörighet och format våra gemensamma referensramar, så har förmodligen Sveriges Radio haft en avgörande betydelse för detta under sin 75-åriga verksamhetsperiod.
PIONJÄRTIDEN
AB Radiotjänst som företaget hette fram till 1957 hade uppdraget att ge folkbildning i första hand och blev ett medel att förverkliga iden om det svenska folkhemmet. Om detta har Karin Nordberg skrivit i sin avhandling Folkhemmets röst (1998). Uppgiften var att sprida bildning och kultur "på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå". I början av seklet var de flesta människor i Sverige lågutbildade. Radion var således ett ypperligt instrument för att höja bildningsnivån hos svenska folket. Det var ett billigt medium och massor av människor kunde nås. Vi vet att folk skaffade sig licens för radio mycket snabbt. Den viktigaste uppgiften blev också de folkbildandeprogrammen, de så kallade radioföredragen. Men folket ropade också efter mer underhållning. I den första lyssnarundersökningen som genomfördes 198 framförde lyssnarna önskemål om mer gammaldans, dragspel, allmogemusik, sketcher och kabaréer, alltså vad man skulle kunna kalla mer "folklig underhållning"(Nordström, 1990).
Barnprogrammen skulle däremot vara fria "från lärarens pekpinne". Barnen skulle först och främst fostras till att bli goda radiolyssnare. Redan vid starten 195 sändes det första barnprogrammet. Här medverkade bland andra Elsa Beskow och Alice Tegnér. Att dessa kvinnor dök upp hade en symbolisk betydelse. De representerade en ny syn på barn och barndom, som härstammade från idéer utmejslade av Ellen Key och de borgerliga radikaler som verkade runt henne kring sekelskiftet. Key gav i sin bok Barnets århundrade uttryck för att en familj vid sidan av klassiska barn- och ungdomsböcker också borde ha Elsa Beskows berättelser i sin bokhylla.
Det är lätt att föreställa sig att Elsa Beskows sagor och bilder motsvarade Keys ideal för smakfostran. Beskows rena, ljusa bilder av ett prydligt hem med vita spetsgardiner och trasmattor på golvet gick i linje med Keys idéer om det svenska hemmet. Samma slags ljusa anda genomsyrade Alice Tegnérs visor.
SMAKFÄLTET
Mest känd under pionjärtiden blev annars Sven Jerring som blev Farbror Sven med hela svenska folket. De mest ansvarsfulla fasta positionerna vid radion innehades av män, medan kvinnor anlitades tillfälligt i samband med medverkan. Redan hösten 1925 kom Jerring igång med Barnens brevlåda, som blev ett av världens äldsta barnprogram och pågick ända in på 70-talet. Här medverkade barn med diktuppläsning och med olika musikaliska framträdanden. Jerring var medveten om sin ansvarsfulla roll. Han uttalade sig kritiskt om brådmogenhet och tillgjordhet. Istället skulle barnen få vara sig själva och han menade att många föräldrar försökte drilla sina barn till att lära sig rabbla ramsor och verser utantill.
Men även om barnen skulle vara naturliga, så var det vissa saker som inte passade sig i radion, t ex ekivoka visor. När en flicka började sjunga "Flickan från Havanna" istället för en barnvisa blev Jerring tagen på sängen och lyssnarna reagerade med påringningar och insändare. Jerring var en person som uppfattades ha auktoritet också i uppfostringsfrågor. I boken Goddag flickor och pojkar från 1930 ger Jerring allehanda råd i barnuppfostran. Jerring fick ett slags officiell legitimitet och betraktades som en auktoritet när det gäller hur man skulle fostra barn. Detta uttalades explicit på 1930-talet när Svenska Kvinnoföreningars radiokommitté i ett brev riktade skarp kritik mot barnprogrammen. Den hänvisade till radions stora uppfostrande betydelse och krävde en mer medveten pedagogik. Bland annat skulle man informera barn om frågor som hälsa och hygien. För äldre barn ansågs Farbror Sven vara en lämplig programledare. Man önskade en "manlig talare med prestige och humor". Överhuvudtaget var det manliga experter som förordades för de äldre, exempelvis läkare, chefen för Röda Korset med flera.
SOCIAL INGENJÖRSKONST
En viktig anledning till kritiken från dessa kvinnogrupper var att barnprogrammen uppfattades som alltför "flamsiga, tramsiga och joltiga". Det man syftade på var de så kallade "sagotanterna", tillfälligt inhyrda uppläserskor som läste sagor och berättelser med moraliska förtecken särskilt för de yngre barnen. På 0talet började emellertid andra vindar att blåsa och det är detta som kommer till uttryck i kvinnokritiken. Det är nya grupper som försöker ta sig in på radions domäner för att föra fram sina idéer.
Här kan vi således se en kamp om ett kulturellt fält. Från att sagor och fantasi med moraliska budskap stått i centrum, försöker man att föra in den sociala ingenjörskonsten i den meningen att radiomediet kunde utnyttjas för ett slags medborgarfostran i form av upplysningsprogram för barn och ungdomar. Radion får en tydligare roll i samhällsbygget och genomförandet av folkhemmet. Det handlar om att en traditionell och romantisk syn på barnet ska lämna plats för en mer medveten pedagogisk uppfostringssyn som dels handlar om praktisk aktivering och dels om ett slags uppfostran till en god samhällsmedborgare.
Exempelvis bör mödrarna i samband med småbarnsprogrammen erhålla "råd och upplysningar, främst med avseende på sysselsättningar". Man säger också att i fråga om "sagor och sånger måste det anses vara av stor vikt, att materialet noggrant sovras, och att för dess framförande verkligt goda krafter anlitas, så att barnens smak påverkas i rätt riktning och deras språksinne utvecklas." När det gäller äldre barn menar man att de behöver "slöjdarbete" som en fortsättning på kindergartenarbetet. Ett förslag var att man önskade att barnen skulle tillhandahållas föredrag om vävnad och handarbeten, vilket kunde "inrikta barnens intresse på nyttoslöjd och kvalitetsarbete samt motverka smaken för mindrevärdiga prydnadsarbeten".
De kvinnor som ingick i kommittén tillhörde en begränsad men växande skara av välutbildade, som såg radions möjligheter till folkbildning. Just uttrycket "mindrevärdiga prydnadsarbeten" antyder en klassproblematik med skilda smakdistinktioner. Det var ju så att radion snabbt nådde ut till det stora flertalet. Det var inte bara medel och överklassen som kom att inneha en radio. Radion kunde därför hjälpa till att höja upp den allmänna smaknivån i samhället.
Men det var inte bara smaken som skulle ändras, också uppförande och uppträdande behövde en uppryckning. Tonåringar behövde anvisningar i allmänt uppträdande, om hur man beter sig sinsemellan, mot äldre och hur man uppför sig på gator och offentliga platser, i bussar och spårvagnar med mera. De unga skulle alltså lära sig att möta det moderna livet i staden. Man önskar att förändra de ungas klasshabitus, det vill säga inpräglade beteendemönster från familj och lokal kultur, troligtvis landsbygds eller allmogekultur. Radion ska rusta de unga för ett inträde i det offentliga livet i staden.
UPPFOSTRARNA
Kraven på mer pedagogiskt inriktade program sammanhängde med att det under början av seklet började växa fram en ny expertkår, nämligen barnpsykologerna och förskolepedagogerna. Skrivelsen från kvinnokommittén var knuten till ett flertal olika kvinnoförbund, men man hade också adjungerat en expertgrupp, där läkare, lärare och psykolog ingick. Den som kom att implementera idéerna var radiomedarbetaren Barbro Svinhufvud. Hon skapade en ny genre, de så kallade "aktiviseringsprogrammen". Svinhufvud var akademiskt utbildad och anlitades till en början som freelancer men blev så småningom fast anställd medarbetare.
Första gången hon medverkade var 1935, då hon sjöng barnvisor av Alice Tegnér. Svinhufvud menade att Tegnérs visor var "vad som bäst passar de svenska barnen", för "de är typiskt svenska". Svinhufvud ansåg också att sagotanterna hade ett ansträngt sätt att läsa och tyckte att uppläsaren skulle vara lite mer naturlig i sitt framförande. Några år senare talade Barbro Svinhufvud om de "moderna barnen" som vuxit från gamla tiders sagor. Hon står fortfarande fast vid att Tegnérs visor är vad som passar barnpubliken. Men hon ansåg att de moderna barnen "tycker om verklighetsbetonade sagor och sånger, som kan väcka deras fantasi och deras intresse för saker som finns omkring dem i livet".
Under 30-talet blir således radion alltmer medveten om sin roll som folkbildare och uppfostrare. Från den trevande starten, där man mest hade barnprogram för att man ville fostra barnen till att bli goda radiolyssnare och "knyta det uppväxande släktet till radion", sker en förskjutning mot en mer medveten roll i samhällets tjänst, för att slå vakt om den legitima barnkulturen - ett av radion definierat kulturarv - men där också nya pedagogiska och utvecklingspsykologiska rön får fotfäste. En romantisk barnsyn parad med en allvarsam moralism som predikade lydnad, ödmjukhet, tacksamhet och renlighet fick ge vika för en mer samhällstillvänd syn, som tog sig uttryck i en aktiverande pedagogik, vilket bidrog till att barnradion fick en starkare koppling till samhället och dess folkbildande roll.
MODERNISM OCH ANARKISM
Tiden efter andra världskriget blev ett paradigmskifte i synen på barn inom barnkulturen. Då kom nya idéer om barnuppfostran till uttryck som egentligen hade utkristalliserats under 0talet, men som kriget satte stopp för. Ett antal studier av främst barnlitteraturforskare har pekat på att det barnlitterära fältet genomgick en förskjutning på flera olika sätt. Dels var det nya rön inom pedagogik och psykologi som kom att inspirera flera författare, vilket särskilt Ulla Lundqvist pekat på i sin bok om Århundradets barn. Fenomenet Pippi Långstrump (1979). Dels var det, som Lena Kåreland nyligen visat i boken Modernismen i barnkammaren (1999), inspiration från konsten i synnerhet modernismen, som flera svenska barnboksförfattare lät sig inspireras av. Hon har dessutom använt sig av Bourdieus fältteori för att beskriva kampen om den kulturella legitimiteten inom barnlitteraturen på 40-talet. Hon menar att här stod en modernare avantgardistisk ideologi mot en mer traditionell ideologi med rötter i anglosaxisk barnlitteratur.
Det kan således sägas vara två idébildningar om barn som vinner terräng under efterkrigstiden. Dessa kommer emellertid uttrycksmässigt att flätas samman i verk av exempelvis Astrid Lindgren och Lennart Hellsing. Båda kom att bli förnyare av barnlitteraturen i den meningen att deras verk kom att präglas av lek, nonsens och anarkism. Genom modernismen kom de i kontakt med konstriktningar som dadaismen, som lär ha inspirerat dem i deras författarskap bland annat rent språkligt. Det handlar om att fånga barnets innersta väsen, den barnsliga fantasin, och befria barnet från den auktoritära uppfostringens tvångströja. Barn skulle få utveckla sig efter sina egna förutsättningar. Lindgren lär exempelvis, enligt Ulla Lundqvist, ha varit påverkad av frihetspedagogiken inom vilken A. S. Neill var en tongivande ideolog. En bärande tanke var barnets naturliga godhet, vilken kunde förstöras av en hämmande fostran, en syn som härstammade från Rousseau. Neill var också inspirerad av psykoanalysen och menade att barnuppfostran skulle präglas av lyhördhet och följsamhet.
PIPPI
Barnradion gör under efterkrigstiden upp helt och hållet med de moralpredikande sagotanterna, vilket skedde ungefär samtidigt som Astrid Lindgren gav ut boken om Pippi Långstrump 1945, som ledde till en våldsam debatt om barnuppfostran. Pippi stod för något nytt, hon representerade en antiauktoritär uppfostran som stod i strid mot idealet att barn skulle vara lydiga och väluppfostrade. Dessutom var hon flicka. Den så kallade Pippi-fejden bröt ut, ledd av pedagogikprofessorn och litteraturkritikern John Landquist. Han skrev en recension i Aftonbladet som med tiden blev ökänd, där han "deklarerade sin oförståelse för en bok där ett barn sväljer en gräddtårta och strör socker på golvet." Han skrädde inte orden och ansåg att Pippi var "något obehagligt som krafsar på själen."
Radion tog emellertid Astrid Lindgren till sitt hjärta och berättelsen lästes av Lindgren själv i radion 1946. Landquist blev särskilt upprörd över att Pippi lanserades i radiomediet, eftersom andra grupper än de vanliga bokköparna kunde nås. Här uttrycktes således ett klasstänkande som kan tolkas som att barn från lågutbildade familjer (eller arbetarklassen) inte var rustade att möta kultur som var mer rebellisk och "ouppfostrande". Pippi Långstrump representerade en avantgardism som innebar ett avsteg från den borgerliga barnkultur som varit den förhärskande dittills, men denna nya kultur, ansåg Landquist, hörde bäst hemma i medelklasshemmen.
Även i Lindgrens författarskap var Pippi en solitär. Hennes övriga litterära produktion gick mer i linje med det dominerande smakfältet vid den tiden. Berättelserna var ofta präglade av viss hurtfriskhet om än med stor portion humor i Lindgrens fall och befolkades av familjer med medelklassvärderingar. Lindgrens lekfulla anarkism gestaltad i Pippi-figuren bröt således med dåtidens doxa och innebar en fältförskjutning mot en barnkultur som accepterade det upproriska barnet och den barnsliga fantasin. Barnradion knöt till sig flera av de författare som kom att representera det nya, nämligen Lennart Hellsing och Gunnel Linde. Båda dessa kom att utveckla en mer fantasifull och avantgardistisk barnkultur i radio och för Lindes del också i televisionen.
TELEVISIONEN KOMMER...
Även om nya barnideal börjat visa sig i barnkulturen i samband med modernismens genombrott, så präglas som tidigare berörts efterkrigstidens barnkultur - 1950- och -60-talet - i stort av optimism , idyll och lekfullhet, en anda som också spreds till televisionen vilken infördes 1956. Barbro Svinhufvud kom att leda barnprogrammen där och blev garant för kontinuitet och tradition från radiotiden. Hon sjösatte familjeprogrammet Snurran i televiserad version, exempelvis.
Ledningen för den nystartade televisionen hade visioner om ett familjemedium, som skulle samla och ena familjen, inte splittra den. Man satsade därför på bred familjeunderhållning, vilket bland annat tog sig uttryck i att man på 60-talet sände flera filmatiserade versioner av Astrid Lindgrens mer idylliska familjeberättelser. Ett annat stort projekt var serien Villervalle i Söderhavet som gick i folkbildningens tecken, men också syftade till att bli ett underhållande familjeäventyr med farsartade inslag.
Televisionen blev den plattform från vilken diskussionen om barnprogrammen fördes vidare. Nu öppnades också dörren för utländskt inflytande i högre grad. Televisionsapparaten placerades ofta i ett rum med panoramafönster och en jordglob intill för att symbolisera mediets världsomspännande globala karaktär. Man kunde inte bara visa upp världen och exotiska kulturer för det svenska folket på det sätt som gjordes i Villervalle-serien. Den dyrbara televisionen med sina höga produktionskostnader innebar också att man måste köpa in program från utlandet, så kallade "importerade program". Svensk kultursyn ställs nu mot andra länders kultursyn.
SKEPSIS MOT DET UTLÄNDSKA
Man kan särskilt märka en rädsla för disneyfiering. Svinhufvud varnade för Disneyfilmer baserade på de klassiska sagorna som Snövit eller Askungen. Hon menade att det är skillnad på att läsa sagorna i hemmet och se dem i TV. Det senare kan vara mer skrämmande än en "kriminalpjäs" eller spännande film för vuxna, ansåg hon. När Gösta Blixt tog över barnprogrammen några år senare, uttrycks också farhågor av liknande slag. Blixt var mycket kritisk mot amerikanska program. I en kommentar om de amerikanska programmen Flipper och Disneyland säger Blixt: "Jag vet att jag har en mycket kräsen inställning speciellt beträffande det förljugna amerikanska utbudet". Uttalandet bör ses mot bakgrund av diskussionen om Flipper, som handlade om två pojkar och en delfin som hade rent mänskliga drag, en hjältefigur som löste svåra uppdrag. Serien blev mycket omtyckt bland barnpubliken. Diskussionen kom att kretsa kring om barn kunde få orealistiska uppfattningar om hur djur fungerar. Flipperserien stämde inte överens med barnredaktionens syn, som gick ut på att barn skulle få så realistiska kunskaper om djur som möjligt. Barnredaktionen föredrog dokumentära naturfilmer för barn.
Vidare framhöll Blixt vid flera tillfällen hur han såg på programutbyte mellan öst och västländer. Han var kritisk mot de moraliska pekpinnar han tyckte sig se i sovjetiska program och även mot politiska budskap, men han menade att programmen ändå höll hög konstnärlig kvalitet. Disney-film tar han däremot avstånd från: "Själv är jag litet skeptisk mot Disney - tempot är för snabbt, det finns mycket sadism. Men barnen brukar tycka om dem." Blixt menar att de på "kontinenten" kan "köra allt möjligt", medan Sverige har en mer försiktig hållning när det gäller sådant som kan tänkas skrämma barnpubliken. Man markerar således ansvaret gentemot publiken och att vissa försiktighetsåtgärder måste tas när det gäller barn. De uppfattas som sårbara och sköra och behöver skyddas.
I det svenska smakfältet passar uppenbarligen inte alltid det utländska in när det gäller etik och moral och man måste se upp så att barnen inte får för stor dos av det utländska. Det handlar om att de svenska programansvariga har en barndomsuppfattning som står i strid mot framförallt vad som visas i amerikanska program. Barnredaktionens förhållande till importerade program vittnar om att man har en romantisk syn på barnet i den meningen att barn uppfattas som sårbara och måste skyddas, parad med en syn som syftar till att ge barn realistiska uppfattningar om tillvaron.
RADIKALISM ANLÄNDER
I början av 60-talet när diskussionen om könsroller börjar att bli en debattfråga också inom barnkulturen, inleds en period av mer markerad samhällstillvändhet. Den idylliska familjeskildringen får lämna plats för en samhällsanknuten realism ofta präglad av samhällskritik. En tydlig signal om att smakfältet håller på att ritas om var Gunilla Ambjörnssons bok från 1968 Skräpkultur åt barnen. Uttrycket "skräpkultur" ger en fingervisning om vad mer radikala och progressiva barnkulturföreträdare ansåg om den rådande barnkulturen. Ambjörnsson vände sig mot idylliserandet av barndomen: det oskyldiga barnet som levde i en bekymmersfri tillvaro på "sommarnöje" eller kanske i en uppdiktad fantasivärld. Hon menade att den svenska barnkulturen varit präglad av ett romantiskt barnideal. Nu gällde det att föra in samhället också i barnens värld. Samhället och politiken angår även barnen, var en paroll som ofta framfördes.
70-TALET OCH DEN NYA VÄSTERN
I början av 70-talet inleddes en rad nordiska projekt i syfte att ta ett samlat grepp på barnkulturen: dans, film, teater, massmedia. Ett av de nordiska projekten, som kallades den Nordiska Kulturkommissionen, var starkt inspirerad av Gunilla Ambjörnssons bok Skräpkultur åt barnen. Projektet bar en tydlig länk till 68-rörelsens visioner om ett nytt samhälle och flera av Sveriges Radios medarbetare ingick i kommissionen. Man önskade skapa "en ny människa" som är friare och starkare och som har större självständighet än föräldrarna.
Barnets skapande förmåga skulle stimuleras och de skulle inte arbeta efter mallar. Stark kritik riktades mot borgerliga familjeideal och mot fantasteriet med dess tomtar, troll, féer och häxor. Detta "tomteri" borde motarbetas och ersättas med kultur som hjälper barnen "att använda sina sinnen, att göra ständigt nya iakttagelser i det välkända och vardagliga". Man menade att barnkulturen har en dubbel uppgift, den ska stärka de barn som växer upp enligt de värderingar som förespråkades men samtidigt utgöra ett alternativ för de barn som fortfarande uppfostras i en "auktoritär och torftig" miljö. Här vill man således att barnkulturen ska nå ut till andra grupper än medelklassens barn.
Dessa skarpa formuleringar med tydliga mål för barnkulturen som bar prägel av den nya vänsterns visioner tillsammans med könsrollsdiskussionen som inletts några år tidigare kom att implementeras i den nya barnredaktion som etablerades i samband med att TV 2 införs. En ledstjärna för den nya redaktionen, som leddes av Ingrid Edström, var att bryta tabun och ta upp känsliga ämnen för barn: om livet och döden, om fängelse och kriminalitet, om politik och krig m.m.
En annan ledstjärna var att nå fram till barn som kom från "understimulerade" uppväxtförhållanden. Detta nya smakfält tog direkt avstånd från mycket av den tidigare barnkulturen. Vidare tog den avstånd från delar av den mer modernistiskt inspirerade barnkulturen, där fantasteriet och den "barnsliga fantasin" hyllades. Färdriktningen bar däremot drag av den folkbildningsanda som fördes in på 0talet när kvinnogrupper hade uppvaktat radion, dock med en väsentlig skillnad.
På 30-talet innebar medborgarfostran att barn och unga skulle uppfostras till att möta det moderna livets krav på en medborgare, det var alltså frågan om en anpassning. På 70-talet var däremot innebörden i medborgarfostran (ordet användes inte på 70-talet) att barnen skulle göra uppror mot det bestående och att skapa ett nytt samhälle. Parollen var "barnen är världens hopp". De vuxna ansågs som förlorade, medan barnen skulle ges verktyg att förändra världen.
RADIKALISERING
Att samhället fördes in i barnprogram men gjorde också att de blev mer kontroversiella och föremål för kritik. Tidigare hade de fört en relativt undanskymd tillvaro, men på 70-talet blev de föremål för debatt och diskussion. De bröt mot den rådande doxan, den ordning och värdehierarki som rådde inom företaget. Barnredaktionerna vid Sveriges Radio blev angripna både utifrån och internt. Flera program blev radionämndsanmälda för att de ansågs strida mot kravet på saklighet och opartiskhet. Programmen beskylldes för att vara politiskt vinklade åt vänster.
En uppmärksammad radionämndsanmälan var undertecknad av en grupp förskolelärare från Uppsala som ansåg att politisk propaganda förekom i vissa barnprogram. Den ledde också till en intern diskussion om barnprogrammen, där det blev tydligt att vissa personer i ledande positioner omfattade en barndomssyn som gick i linje med "äldre" värderingar. Företrädare för barnredaktionerna menade att "vissa personer i ledande ställning på SR inte tar barnen på allvar utan föreställer sig att de existerar i en liten skyddad hage och att de mår bäst av att behandlas enbart med sagor och snälla visor och putslustigheter. I själva verket lever de ju intill oss vuxna och har samma differentierade behov som vi [...] Precis som vi behöver de sagor och skratt och också ständiga förklaringar och beskrivningar av vad som händer ute i världen just nu."
Den interna kritiken såväl som den externa medförde att barnredaktionerna svetsades samman och försökte hålla en enig linje utåt. Den underblåstes också av den radikala anda som rådde inom barnkulturen också utanför företaget, alltså de kulturarbetare som försåg barnredaktionerna med stoff som pjäser, böcker, musik. Den starka uppslutningen kring en mer radikal barnkultur ledde till att det uppstod en ny doxa, som föreskrev en annan värderingsordning, än som tidigare varit fallet.
LÅGT I TAK
Flera f d producenter vid Sveriges Radio har exempelvis vittnat om när doxan blivit en hämsko för kreativiteten. Gunilla Ambjörnsson, som under många år var barntvproducent har exempelvis i en videobandad intervju uttalat att den nya kanalen TV 2 också innefattade repressiva tendenser som att man avkrävde ideologisk samsyn hos medarbetarna, medan hon ansåg att det var mer högt i tak på TV 1. En annan producent menade att när hon vid gemensamma policydiskussioner förde fram att hon ville att "ungarna skulle ha lite lattjo" när de såg programmen, inte togs emot särskilt väl, därför att hon inte var tillräckligt seriös. Vad hennes uttalande vittnar om är att hon uttryckt något som stred mot doxan.
Leif Furhammar har i sin bok Med TV i verkligheten (1995) gett uttryck för liknande iakttagelser från sin tid som producent vid TV 2. Han upplevde bland annat att distriktens produktioner förhånades med en storstadsmässig överlägsenhet. Programmen uppfattades som provinsiella, tafatta och otidsenliga. Mina egna personliga erfarenheter som forskare vid Publik och programforskningsavdelningen vid Sveriges Radio bekräftar den synen också när det gäller barnprogrammen. Den rådande doxan hade formats av Stockholmsredaktionerna och man uttryckte från den stockholmska horisonten en skepsis mot vad distrikten kunde åstadkomma. Programmen uppfattades ibland som amatörmässiga och lite för glättiga. Även Utbildningsradion mönstrades ut, vars produktioner uppfattades som långsamma och utan konstnärlig känslighet. Markeringarna är uttryck för hur det dominerande fältet försöker att upprätthålla makten genom att dra upp klara linjer mot potentiella konkurrenter.
Mot slutet av 70-talet klingar samhällskritiken av och det blir större spelrum för saga och fantasi och berättelser som syftade till att stimulera barnets inre utveckling. Bruno Bettelheims bok Sagans förtrollade värld (1975) ledde till en omprövning av de gamla folksagorna. Bettelheim menade att dessa sagor kunde ha en frigörande och terapeutisk inverkan på läsarna. Boken var omskakande på många sätt och man insåg att det stereotypa svartvita sagoberättandet kanske lättare nådde fram till barnpubliken än mer realistiska skildringar. Några år senare kommer den danska boken När barn läser (1980) och förstärkte ytterligare fantasiberättelsens roll för barns identitetsutveckling, en bok som Helena Sandblad som var nytillträdd barn-tv-chef 1979 blev starkt inspirerad av.
MÖTET MED DET KOMMERSIELLA
Under 80-talet började de licensfinansierade barnprogrammen att möta konkurrens från kommersiell television via kabel, satellit och införandet av den markbundna kanalen TV 4, något som helt ändrade förutsättningarna för den framtida programpolicyn. Nya aktörer träder in på det barnkulturella fältet för att etablera en position. Särskilt de äldre barnen lät sig attraheras av det kommersiella utbudet, något som ökade pressen på Sveriges Radio.
När de nordiska barnredaktionerna samlades till möte i Bergen löd rubriken: "Vad kan vi lära av det lilla huset i Dallas?" Formuleringen är talande för den situation man befann sig i. Amerikanska serier som Fame och Det lilla huset på prärien, liksom såpoperan Dallas tilltalade barnpubliken. Nu uppstod en diskussion om hur man skulle förhålla sig till de kommersiella formspråken och koderna för att förnya programmens former. Hittills hade ett mer avantgardistiskt formspråk som var nydanande och experimentellt omhuldats, men kanske ibland svårtolkat medan det kommersiella och säljande formspråket som ofta är lätt att ta till sig undvikits i de licensfinansierade kanalerna.
Helena Sandblad gav tydligt uttryck för sin ideologiska hållning. Hon var öppet kritisk mot Disneykulturen och gick bland annat ut i medierna och deklarerade att hon ansåg att Kalle Anka på julafton borde upphöra att sändas. Sandblad ville möta det kommersiella utbudet genom att skapa ett tredje formspråk som varken var manipulativt eller svårtolkat, något som publiken direkt kunde acceptera. Således vill man hitta fram till ett nytt kulturellt fält, som inte ger efter för marknadskrafterna men som förmedlar kultur i en attraktiv form. Ett sätt att åstadkomma detta var att knyta an till människors behov av starka och berörande upplevelser; att vädja till svarta heta känslor som Helena Sandblad formulerade sig. Man behövde skapa en ny doxa, men som bibehöll kärnan i de ideal som en gång formulerats på 70-talet, dock försvann samhällskritiken i sin mest politiserade form. Också den stillsamma idyllen kom till heders igen, särskilt påtaglig i den långlivade produktionen Björnes magasin.
2000-TALET - SLUTET FÖR PUBLIC SERVICE, ELLER?
Under senare år har public serviceföretagen hamnat i ett turbulent läge. Just de nordiska medieföretagen har lyckats hålla den kommersiella världen utanför längre än i övriga Europa. Men det har blivit allt svårare att upprätthålla doxan, när det institutionella ramverket håller på att luckras upp. Krav på nya distributionsformer, decentraliserad produktion samt fler importerade program har med fört svårigheter att upprätthålla public serviceidealen.
Den tidigare barnchefen Ragna Wallmarks avhopp till Utbildningsradion får ses som ett tecken på att en värdeförskjutning håller på att äga rum. Hon kan sägas symbolisera den doxa som länge rått, det man skulle kalla " den gamla barnprogramandan", men som fått allt svårare att upprätthålla legitimitet när den kommersiella kulturmarknaden ryckt närmare. Ännu utgör Utbildningsradion en fristad, som värnar om de klassiska folkbildningsideal som Sveriges Radio som helhet en gång omfattade. Avgränsningen gentemot UR som gjordes på 70-talet gäller inte längre när de kommersiella krafterna lurar om hörnet. Frågan är hur länge den nationella etermedierade barnkulturen som svetsat samman generationer av barn består innan den löses upp och försvinner i det globala flödet av "teletubbies", "turtles" och "bananas". Kommer framtidens barn att ha en känsla av en gemensam barnkultur eller som en av informanterna i Birgitta Höijers bok Det hörde vi allihop (1998) formulerade sig:
Alla såg programmen och alla kommer ihåg samma sak. Vi kan sjunga samma små melodier, intron, och härma dessa figurer [...] Vi har gemensamma minnen fastän vi inte kände varandra då! Idag kan vi sitta i timmar och prata om TV, speciellt dessa barnprogram.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
