Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Civilisationskritiker i politisk hetluft
August Strindberg
100 år senare föddes August Strindberg. Ingen har med samma allvar, glöd och konsekvens som han brottats med Dijonakademins fråga, med modernitetens problematik. Det moderna handlar om att människan hela tiden ökar sitt handlingsutrymme, att hon med teknik, vetenskap och begreppsutveckling gör allt fler ting möjliga att förverkliga. Denna tekniska och vetenskapliga utveckling har givetvis andliga och materiella kostnader. Är priset för moderniseringen värd att betala? Den frågan var huvudfrågan i Strindbergs liv som intellektuell, var det stora temat i hans politiska samtidsgranskning och ett huvudtema i hela hans konstnärskap.
När Strindberg var 20 år påbörjades industrialiseringen av Sverige. Vid slutet av hans liv, strax före det första världskriget, var industrisamhället ett etablerat faktum. Mellan hans ungdom och mannaålder kunde dock ingen vara riktigt säker på att industrisamhället var framtidens svenska melodi. Det stod flera gånger och vägde. I en sådan osäker period spelade de intellektuella en viktigare roll än vanligt. I en förvirrad tid behövdes uttolkare av de skumma tecknen, uttolkare som pekade ut färdriktning och framtidsmål. Därför var också kampen om det moderna hela tiden levande i tidens kulturdebatt, och det var viktigt att inte lämna framtidsscenarierna åt motståndarna. Kultur och politik kom också att dras mycket nära varandra under det industriella genombrottets epok. Kulturens män och kvinnor la sig i politiken, och politikens la sig i kulturen. Men just denna osäkerhet om framtiden upphörde definitivt, menar jag, de sista åren före första världskriget. Då kunde ingen längre tveka om industrisamhällets seger. Sverige var på väg mot folkhemmet, mot välfärdsstaten och mot en tätplats bland de tekniskt och vetenskapligt avancerade nationerna.
Den här essän handlar om Strindbergs förhållande till moderniteten och till tekniken, vetenskapen, framsteget och historien. Men jag skall också reflektera över hans plats i samtidens politiska landskap och hur bilden av honom formades av krafter utanför hans egen kontroll. Till sist placerar jag Strindberg bland de slitstarka tankestrukturer som präglat europeisk modernitetsdebatt sedan modernitetens födelse. På det sättet får vi syn på en författare, som likt alla klassiker, är formad i det lokala, regionala, men som transcenderat det tillfälliga till universell giltighet och global räckvidd.
80-TALSRADIKALEN
Den ombytlige Strindberg var i ett avseende synnerligen konsekvent. Han återvände ständigt till frågan om moderniseringsprocessen djupast sett verkligen innebar framsteg. Hans svar utgjordes ända till slutet av ett nej. Argumenten för detta nej var emellertid av skilda slag under olika perioder.
Under åren som banérförare för "80-talsradikalismen" var hans argument politiska. Strindberg menade att individen fick betala ett alltför högt pris för den moderna civilisationen. Priset var nämligen sårbarhet och utsatthet. Makterna bestod för honom vid den tiden främst av Kapitalet och Tekniken. Kapitalet drog oss ut ur det friska bondesamhället och in den turbulenta europeiska kapitalismen. Där blev vi ett rö för de växlande konjunkturerna. Och än värre. Den moderna teknologin och den rationella varuproduktionen var kontrafinal; vi skulle duka under i en jättelik överproduktionskris. Snart skulle maskincivilisationen producera så mycket varor, att Strindberg inte hade fantasi att föreställa sig människan kunna konsumera dem. Framtiden var således inte "prylsamhället", utan efterfrågekollapsen.
Botemedlen var därför självklara - och gröna (för att använda en förenklande och anakronistisk, men gångbar, etikett). Slut gränserna mot Europa, satsa på nationell egenproduktion och på den primära sektorn. För frihandelns radikala män som drömde om världssamfundet hade Strindberg inte mycket till övers.
Förändra industriproduktionen, och begränsa den till produkter som svarar mot människans verkliga behov, var hans andra krav. Förbjud affischering och reklam så kommer inte ens hälften av produkterna att efterfrågas, eftersom människan då inte vet att hon har de behov som prylarna är avsedda att tillfredsställa. "Att överproduktion på fabriksalster är rådande kan man se därav, att dessa måste utbjudas för att kunna avsättas. Vore de av verkligt behov påkallade skulle köparen uppsöka dem", skrev han i sitt politiska 80-talstestamente "Om det allmänna missnöjet" (1884).
Problemen med moderniteten var i Strindbergs ögon emellertid mycket värre än så. Tänk t ex. på ångmaskinerna, skrev han profetiskt. De sprids med en förfärande hastighet och vi finner alltfler tillämpningsområden för dem. Ju fler de blir, ju mer sten och träkol går det åt. Och nu ropar Europa dessutom efter svenskt trä och pappersmassa. Vi skövlar naturen för de kortsiktiga vinsternas skull. Tillväxten, menade Strindberg definitivt, hade en gräns, en gräns som sattes av naturresurserna.
Botemedlen låg således även här i öppen dag. Det gällde att satsa på "naturens gratiskrafter". Det handlade om att utnyttja vattenkraft, vindkraft och solenergi. "Grundtanken är den... att där man har naturkrafter, där är användandet av dyrbarare mekaniska medel slöseri". Endast så kunde en långsiktigt hållbar utveckling garanteras.
Slutligen undrade Strindberg, likt många andra i sin darwinistiska samtid, om arten människa lyckosamt kunde anpassa sig till en artefaktvärld. Blev vi inte bland maskiner, apparater, arbetsdelning och storstäder bara själlösa kuggar i samhällsmaskineriet. Oroligt, disharmoniskt, neurotiskt och överansträngt - ständigt sökande kompensation i flykt och "konstlade njutningar" - var enligt Strindberg det normala tillståndet för den moderna människan.
I en absurd värld är galenskapen den enda friska reaktionen. Visserligen således (kortsiktigt) hög levnadsstandard, men undermålig livskvalitet: "Var helst man ser en skorsten resa sig upp mot skyn och bolma stenkolsrök, var helst ‘kulturen´ bygger sina offerplatser, skall man se bedrövade blickar, bleka kinder och granna strumpor!", skrev Strindberg kategoriskt.
Därmed framstod lösningarna också på detta problem som uppenbara. Riv megapolis, bort med den förkvävande arbetsdelningen, nedmontera den storskaliga och komplexa övercivilisationen. Ge oss i stället luft och ljus, småskalighet, hantverk, konst, jordbruk - och närhet till natur och öppna landskap.
EN FARLIG MAN
I takt med att detta gröna program blev tydligare skorrade det alltmer i relationerna mellan den argaste mannen i landet och de politiska radikalerna. Att liberaler drog öronen åt sig var kanske inte hela världen. Viktigare var att gamla vänner och beskyddare bland socialisterna höjde varningsfingret. Socialdemokratins förste partiordförande och den blivande statsministern Hjalmar Branting (som i fortsättningen får representera industrisocialisternas attityder till Strindbergs skiftande politiska utspel) kände sig föranledd att på denna centrala punkt ta till storsläggan. Det började med att han år 1884 konstaterade att det i synen på det moderna fanns "en grundolikhet mellan honom och det revolutionära framstegs parti, vilket han synes så med hår tillhöra".
Orsaken till att storsläggan togs fram förefaller uppenbar. Strindbergs kulturella kapital bland radikalerna var mycket stort efter samhällskritiken i Röda rummet och Det nya riket. Och det kapitalet såg ut att kunna växa. För nu understöddes Strindbergs poänger av den pågående ekonomiska krisen. 1878/79 började industrikapitalismen för första gången att skälva, och Strindbergs analys av den sårbara moderniteten kunde framträda som allt rimligare. Konkurser, arbetslöshet, sjunkande priser, accelererande emigration... Det såg ut som om Strindberg skulle kunna rycka åt sig problemformuleringsinitiativet. Tänk om han vann striden om det moderna, och det politiskt korrekta blev grönt!
Hjalmar Branting och svensk socialdemokrati var allt annat än grön, och han oroade sig över att den i breda lager utbredda agrar och bonderomantiken skulle få mer vind i seglen. Konstnären Strindberg var plötsligt ett verkligt politiskt hot. I det läget fann Branting det bäst att säga ifrån. Han stämplade de gröna åsikterna som reaktionära, ja till och med som något värre än den konservativa bondefalangen i riksdagen. Strindberg, agrarromantikens mest välartikulerade man, fick av Branting höra att han ville se "en återgång alltså till något, liknande tillståndet här i landet för ett tusen år sedan". Därmed började också Strindbergs vandring bort från svensk radikalism och socialdemokrati.
INFERNOTEOLOGEN
Strindberg började, som så många andra gamla radikaler, under 1890-talet att experimentera med mer elitistiska hållningar. När han spelade ut Nietzsche, övermänniskofilosofi, antidemokratism eller folkförakt stack det givetvis starkt i ögonen på hans forna radikaldemokratiska meningsfränder. Dessutom förklarade han att han helst ville ta farväl av skönlitteraturen och politiken till förmån för naturvetenskapen och tekniken. Under 90-talets första hälft handlade det för hans del om att göra ny karriär, helst i Frankrike och att göra det på tidens nya hjältearenor, vetenskapens och teknikens.
Hans idérikedom på dessa båda fält stod inte samtida svenska världskändisar som kemisten Berzelius eller uppfinnaren de Laval efter; problemet handlade om bristen på stringens, vetenskaplighet, sanningslidelse, och han hade inga föreställningar om hur hans hundratals uppfinningsidéer skulle kunna förverkligas. Men de gröna idealen övergav han, trots allt, inte heller nu. Han tänkte sig till och med kunna realisera dem genom att pumpa ut det konstgjorda, alkemiskt framställda guld han trodde sig framställt på den europeiska valutamarknaden. I guldmyntfotens tid skulle industrikapitalismens dagar då vara räknade, och ett nytt, friskare samhälle träda i dess ställe.
Men Strindbergs analys av det moderna kom under 90-talet först och främst att gå i religionens, inte i politikens eller (den förmenta) vetenskapens tecken. Hans formel under infernotiden var uttrycket - "Allt tjänar!". Djupast sett tjänade således allt Guds intressen. Det onda i tiden uppfattades i enlighet därmed som något positivt luttrande. Av sådant stoff görs självklart inte reformpolitiker och revolutionärer.
ANDLIG EFTERSLÄPNING
Detta hindrade inte Strindberg från att fortfarande säga nej till moderniteten. Men nu gör han det i huvudsak med andra argument än under 80-talet. Det viktigaste var hans nya tes om den andliga eftersläpningen. Vår tid är teknikens, ekonomins, industrins - en tid helt upptagen av människans yttre levnadsvillkor. Det är dit all kraft, all kompetens och allt intresse fokuserats. Det andliga livet har släpat efter. Vi har fått en kultur tömd på andligt, religiöst och moraliskt innehåll. "Varför människohjärtat går baklänges? Därför att det jordiska tar för mycket tid, så att man icke hinner leva och uppfostras", skriver han i En blå bok.
I denna tanke fanns också ett hopp, ett på kort och ett på lite längre sikt. På kort sikt förespråkade Strindberg nu vad han kallade sin "klosterutopi". Den gick ut på att den andliga eliten, den som sett bortom materialismen och humbugen, skulle dra sig undan. Bort från städerna till konfessionslösa kloster, där man skulle förverkliga de amerikanska civilisationskritikernas (Emerson, Thoreau, Hawthorne) slagord om "plain living and high thinking". Utanför den tekniska civilisationen skulle detta enkla, men andligt rika liv kanske vara möjligt.
På längre sikt tycktes tesen om den andliga eftersläpningen utlova en comeback för de andliga värdena. Det skulle komma en ny tid, då rollerna blev omvända. Allt tjänar. Ur Guds perspektiv framträder den olyckliga moderniteten och den kalla materialismen som tillfälligheter. Materialismen må ha sin tid, men ur dess aska skall likt fågel Fenix stiga ett andligt rike. Moderniteten skulle då äntligen hitta hem. Och gick inte det så fanns alltid det eviga livet. Paradiset utmålar följdriktigt och rörande Strindberg under dessa år som ett förandligat Hemsö, hans älska de skärgårdsö i Stockholms arkipelag. I Strindbergs paradisvision slösas inte med resurserna, utan allt är ekologiskt mönstergillt.
Strindberg fortsatte således, trots sin proklamerat antipolitiska hållning, att spy galla över samtiden och alla dess apparater. Industri, kommunikationer, teknik, vetenskap... saknar fullkomligt värde och han talar varmt bara om bönder och jordbruk, natur och ursprunglighet. Men nu gör han detta i en gammaltestamentenlig kontext. Här är fullt av den straffande Guden, av luttrande, svavel, straff och helvete. Samtidigt skriver han experimenterande teater, och ryktena går om hans sinnessjukdom. Han lever både bildligt och bokstavligt i exil.
DET BESTÅENDES FÖRFATTARE?
Mot denna bakgrund är det inte förvånande att politiskt radikala kretsar i Sverige ser tillbaka med saknad på den unge Strindberg, och spelar ut denne mot den äldre. Röda rummet, Det nya riket och Hemsöborna var en konst för arbetarklassen, för demokrati, rättvisa och reformer. När hans ungdomsproduktion nytrycktes år 1902 passade partiledaren Branting på att påminna om hur snett det hade gått. Han skrev så här om det tidiga 80-talets Strindberg, som hade slagits för allt det radikalt goda infernoteologen nu övergett:
"Det är den gamle Strindberg, revolutionären, genombrottsmannen, nydanaren av vår litteratur, den oöverträffade skildraren av svensk natur och svenskt folklynne som från dessa volymer träder oss till mötes. Den Strindberg som rev ned det gamla murkna för att få luft och ljus och fann detta ändamål tillräckligt, utilisten som sökte det nyttiga framför det vackra, demokraten som begärde rätten för alla, socialisten som trodde sig se, om ock på främmande jord, utopier av jämlikhet, lycka och fred redan förverkligade."
År 1902 hade Strindberg i stället draperat sig "med en sentimental barnkammarreligions hela attiralj". Branting menade att Strindberg blivit en katastrof, som fullständigt kastat loss från deras gemensamma radikala förflutna. Branting kallade honom nietzscheansk antidemokrat, för en rabiat kvinnohatare, en galen guldmakare, en religiös tokdåre, en sinnessjuk botgörare och en urartad konstnär. Och med En blå bok och Svarta fanor försvann det sista hoppet om titanens återkomst till radikalismen. Förvirrad, sjuk och galen, politiskt reaktionär och läst bara av frikyrkofolket, menade Branting och avkunnade definitivt domen år 1907:
"I en sådan bedrövlig tankeröra och gallimatias, insprängd med råheter som vi ej ha lust att särskilt framdraga, gör August Strindberg nu sitt bullersamma intåg bland trons försvarare---
Svarta fanor var en svår förvirring, men syntes dock inte helt utesluta hoppet om återvändande till andlig hälsa. Blå boken ger däremot kommentaren till den förra i en så förändrad världsåskådning, att vi uppenbart måste räkna August Strindbergs återstående litterära kraft som förstärkning på auktoritetstrons och det beståendes sida mot kritikens och det vardandes nydanande och trots allt segerrika makter."
STRINDBERGSFEJDEN
Under Sveriges kanske mest omfattande politik- och kulturstrid, den så kallade Strindbergsfejden åren 1910-12, ändrades denna dom, och Branting fick äta upp sin profetia. Ja, jag tror knappast Strindberg haft en chans att bli det radikala, samhällskritiska föredöme han blev om han haft oturen att dö före den 29 april 1910, dvs. innan fejden startade med hans angrepp på dåtidens svenska etablissemang i Afton-Tidningen. Utan det hade, gissar jag välgrundat, hans eftermäle präglats av att han var en stor förnyande konstnär, men också av att han var en marginaliserad och stigmatiserad man i svensk radikalism. Också Strindbergs rykte hade följts av den svarta skugga som följer så många av vårt sekels ack så politiskt inkorrekta modernister.
Men nu tog han (än så länge) hem segern inte bara på det konstnärliga fältet, han blev också ett mönster för hur en radikal intellektuell skulle bete sig. Allt detta har flera orsaker. Dels hade det att göra med vad Strindberg själv valde att säga, dels, och det återkommer jag till, med faktorer helt utanför hans kontroll.
"Jag är kristen, och jag är socialist!" blev under fejden Strindbergs nya formel. Och utåt syntes dessutom mer av socialisten än av den kristne. Här var det fråga om våldsamma angrepp på tidens kulturella etablissemang och kritik under den gamla formeln att på var sak sitter en person. Den blivande nobelpristagaren Heidenstam, upptäcksresandehjälten Sven Hedin och Svenska akademien fick sina fiskar varma. Här var det förslag på politiska reformer. Arbetarklassens arbetsvillkor och löner måste förbättras, allmän rösträtt och enkammarsystem införas, rysskräcken stävjas, försvaret bantas och monarkin ifrågasättas. Det var rött och radikalt.
NY TVESYN
Men här kom också igen en del av 80talsradikalens gröna tankar. Han talar om småjordbrukets förtjänster, poängerna med att nationalisera jorden, om hur den storskaliga industrin producerar lyx och onödiga prylar, om det materialistiska samhället. Strindberg bekänner sin trohet till tidens gröna kulturprofeter Rousseau, Tolstoy och Max Nordau.
Men i kritiken av det moderna tog han trots detta flera medvetna steg tillbaka från 80-talspositionerna och framträdde som en betydligt mer nyanserad skeptiker. Inget av inläggen under fejden handlar om teknik och här finns inget av de gamla utfallen mot den moderna tekniska utvecklingen. Ångmaskinerna, elektriciteten, jordbruksmaskinerna, telefonen, telegrafen är inte längre utsatta för Strindbergs gyckel och kritik. Borta är tanken på maskincivilisationen som en återvändsgränd. Om industrisamhällets tärande på ändliga naturresurser skriver han ingenting, inte heller återfinner vi det ensidiga fördömandet av de moderna städerna eller tanken att industriarbetaren egentligen bara är en parasitär knapptryckare som lever på böndernas arbete. Tvärtom menar han nu att industriarbetaren är samhällets bas som inte belönas efter betydelse och förtjänst.
En betydelsefull roll för denna omorientering tycks den omfattande och långvariga svenska storstrejken år1909 haspelat. Då upptäckte Strindberg att kulturen inte bara var beroende av bönderna och jorden. Den var också avhängig den materiella produktionen och arbetarna. Han lovade också
"att en gång skriva om mina minnen från två storstrejker, och huru jag upptäckte vilka hjälplösa, överflödiga lyxartiklar vi ickearbetare är, och hur hela samhället med kultur, med blommorna, konst, poesi och steril lärdom, endast är till på nåder, på deras nåder, som är grundvalarna och murarna".
Kort sagt accepterar han 1910 det moderna industrisamhället. Han önskar blott av socialdemokratin och Brantings "industrisocialism" att den för mångfaldens skull skall accepetera och understödja det i sig själv hjälplösa: naturen, landsbygden, småjordbruket och hantverket. Det var ett ödmjukt krav för att komma från Strindberg. Vid sidan av modernitetens storskaligt komplexa samhälle ville han också att vi skulle bevara något av det pastorala samhällets stillhet och överblick, om inte annat så som andningshål och inspirationskälla.
FANNS NÅGON GROGRUND FÖR DET ANTIMODERNA?
Strindberg ville, som så många modernistiska konstnärer, "förklara hela naturen och förändra hela världen". Men fanns det egentligen någon som helst grogrund för en politik av hans antimoderna slag? Det är en fråga som knappast kan ges annat än ett spekulativt svar, men jag tror man måste säga att det funnits en sådan.
Först och främst under de värsta krisåren 1878/79, då det unga industrikapitalistiska Sverige skakades av en europeisk efterfrågekollaps. I det läget kunde bondesverige trots missväxt och annat elände ändå framstå som ett bättre alternativ. Och Strindberg var då också full av tillförsikt om sitt pastorala politiska programs lyckosamma framtid.
Men också under de goda åren skapade den blixtsnabba industriella omvandlingen ångest på alla politiska kanter. I efterhandsperspektivet framträder givetvis dessa år främst som industrialismens genombrottstid och socialdemokratins och den nordiska välfärdsstatens grundläggningsperiod.
Men om detta facit visste förstås dåtidens aktörer ringa. Överraskande många menade tvärtom att de grundläggande samhällsproblemen hängde samman med de negativa konsekvenserna av den materiella moderniseringen. Både från höger och vänster såg man med oro på industrialiseringens och stadskulturens segrar och det gamla bondesveriges gradvisa försvagning. Den pastorala civilisationskritiken hade vind i seglen och många förenades i sin tvekan om industrialismens långsiktiga hållbarhet och den materiella omvandlingens värde.
Säkrare var att satsa på jordbruket, småskaligheten, landsbygden och de öppna landskapen. Och snart fick tidens nationella yra också alltfler pastorala inslag: friluftsmuseet Skansen, landskapet Dalarna, röda stugor med vita knutar, allmogeromantik, naturmåleri... blev svenska symboler, trots att det var just då Sverige höll på att bli ett av världens mest moderniserade länder.
Allt detta utgjorde en utomordentlig jordmån för en offensiv socialpolitisk lösning på den sociala frågan, på underklassens bedrövliga levnadsvillkor, nämligen en satsning på statligt stöd till egna hem åt landsbygdens obesuttna småfolk. Men den jordmånen nyttjades dåligt av socialister och konservativa. Branting betraktade småjordbruket som dödsdömt, och satsade allt på städernas industriarbetare och på industrin. De konservativa förknippades å sin sida med frihetsfientliga godsägarintressen.
Därigenom uppstod ett intressant politiskt vakuum, och liberalerna tog chansen att bli partiet för landsbygdens småfolk. Det blev också liberal succé både ideologiskt och taktiskt. Egnahemsrörelsen kom i politikens centrum. Människor mobiliserades under idén om att en egen torva (eget kapital) var bästa hjälp till självhjälp. Samtidigt utgjorde det egna hemmet ett säkert skydd mot emigranters fagra lockrop. Så såg det liberala folkhemmet ut; socialdemokraternas blev mer berömt efter maktövertagandet år 1932.
INDUSTRISAMHÄLLET BLIR FAKTUM
Men detta goda klimat för antimodern politik skulle snart bara vara ett minne. Åren kring 1910 hände något. Storstrejken 1909 tycktes definitivt visa att det moderna samhället vilade på industrialismens och - i de radikalas tolkning - på industriarbetarklassens axlar.
Och 1911 röstade det svenska folket för en fortsatt materiell modernisering, då liberalerna och socialdemokraterna fick ta över regeringsmakten. Industrisamhället stod definitivt inte längre och vägde på någon osäkerhetens tröskel. Det var en realitet, som för överskådlig framtid skulle prägla livet. I den frågan behövdes knappast längre några intellektuella, som tolkade de skumma tecknen.
Detta betyder givetvis inte att industrisamhället efter denna tid saknat kritiker, tvärtom. Men jag menar att kritikerna därefter hade att spela en annan roll än tidigare. De kunde inte - förrän i våra postindustriella dagar - med trovärdighet kräva eller förutsäga industrialismens snabba undergång.
Under 1900-talet fick debatten om det moderna i allmänhet andra förtecken. Och dessutom engagerades de flesta av andra politiska frågor, t.ex. sådant som rörde statens roll i ekonomin, om socialpolitikens omfång och mål, om relationerna mellan frihet och jämlikhet.
Men att industrisamhället strax före världskrigets utbrott slutgiltigt blev - och kom att ses - som ett ofrånkomligt faktum ändrade villkoren för den politiska modernitetsdebatten. Både vänster och höger kom att ompröva sina tidigare strategier, och det hade, menar jag, mycket stor betydelse för Strindbergs fortsatta öden och äventyr i europeisk historia.
SOCIALDEMOKRATINS OMPRÖVNING OCH STRINDBERGS GULDSITS
I och med industrialismens seger förelåg inte längre någon risk att det agrarsocialistiska alternativet skulle realiseras. I det läget kunde också socialdemokratins ledare göra eftergifter och något gå den gröna och ungsocialistiska oppositionen till mötes. Dessutom blev efter rösträttsreformen 1907 landsbygdens småfolk potentiella väljare. Här fanns en stor grupp människor som kunde lockas bort från liberalerna och in i en mindre dogmatisk socialism. Hela denna situation avspeglade sig också vid Socialdemokratiska Arbetarpartiets kongress år 1911. Då ändrades partiprogrammet. Partiet var inte längre bara ett parti för industriarbetarklassen. Nu var det också för småjordbrukare, hantverkare och andra undertryckta grupper.
Det var i det här politiska läget Strindberg gjorde sin radikala comeback. Och den gjorde han som vi kommer ihåg med ett delvis nytt ansikte. Också han accepterade moderniteten som ett faktum, och han gjorde sin kristendom förenlig med en oppositionell socialism. År 1910 framträdde han först och främst som radikal systemkritiker, som en man inriktad på att förändra den politiska, ekonomiska och kulturella maktbalansen i det moderna samhället. I den situation som rådde visade sig detta vara ett guldläge. Strindbergs mångåriga kritik av moderniseringens avigsidor och hans ihärdiga försvar för agrara livsformer kunde nu för första gången bli socialdemokratiskt nyttiga. Den unge Strindbergs kulturella kapital kunde åter brukas. Här var en man med vars hjälp man kunde locka de unga, agart intresserade anarkisterna i tidskrifterna Fram och Stormklockan. Och här var Hemsöbornas, böndernas, naturens och jordbrukets skald som kunde gå hem bland landsbygdens småfolk.
De klassiska socialdemokraterna - industrisocialisterna som Branting kallade dem - tog nu Strindberg till sig. Det var dags att förlåta avfällingen. Branting hälsade - överraskad - den förlorade sonen Strindberg tillbaka och tog under fejdens dagar med öppen famn emot en nygammal hjälte.
Så blev det alldeles ovanligt vänsterpolitiskt korrekt att stå rygg mot rygg med August Strindberg. Han var mannen med järnklubban i näven, han som spydde sin galla över motståndaren, han som tog strid och ställning utan att tveka om sin rätt. Därmed stadfäste han också bilden av hur en exemplarisk samhällsgranskare borde bete sig.
Strindberg dog i magkräfta den 14 maj 1912. Begravningen blev också en symbol för arbetarrörelsens erövring av Strindberg. Tusentals människor gick med i begravningståget, som på Strindbergs vilja inte gick till Nya kyrkogårdens mer celibritetstäta delar, alltså icke till "de rikas kvarter på fåfängans marknad". Och hela vägen var Stockholms trottoarer fyllda av människomassor och arbetarrörelsen fanor. Nånting stort hade hänt, och Sverige skulle aldrig bli sig riktigt likt. Branting talade vid graven om "en hövding utan like" och att det är "ett tidevarv som går i graven med tjänstekvinnans son". Strindbergs begravning hade således inslag som för den sentide kan föra tankarna till den mördade statsministern Olof Palmes år 1986.
RADIKALER, KONSERVATIVA, UTVECKLINGSOPTIMISTER OCH CIVILISATIONSKRITIKER
För att bättre förstå tidens svårtolkade motsättningar kan vi till sist införa en enkel distinktion. Under det moderna genombrottet äger nämligen två moderniseringsprocesser rum samtidigt, en andlig, ideologisk och en materiell, teknisk-ekonomisk.
Den andliga moderniseringen handlar om uppbrottet från idealismen, och från 1800-talets romantiska, kristna och borgerliga kultur. Det gällde att leva upp till den danske kulturradikalen Georg Brandes berömda paroll om att sätta problem under debatt. De andliga modernisterna ställde upp bakom den kritiskt emancipatoriska vetenskapen, de trodde på en nyttig och realistiskt samhällsgranskande konst, på demokrati, kvinnofrigörelse och på att vi hade mycket att vinna om vi befriade oss från tidens sedlighetshyckleri och från den gammaldags kristendomen. Som symbolgestalter bakom denna modernisering framträdde kulturradikala och intellektuella genombrottsmän som Ibsen och Strindberg.
Den materiella moderniseringen handlar om uppbrottet från agrarsamhället, och från det gamla aristokratiska och merkantilt organiserade samhället. De materiella modernisterna slöt förbund med det moderna projektet, med den tekniska utvecklingen, med naturvetenskapens landvinningar, med moderna ekonomiska metoder, rationell planering och industriell utveckling. Igenkännbara hjältar bakom denna modernisering var vid århundradets mitt liberala politiker som finansminister Gripenstedt och bankmannen A O Wallenberg, vid dess slut socialdemokrater som Branting.
Förespråkare för den andliga moderniseringen kallar vi gärna radikaler, motståndarna konservativa. Förespråkare för den materiella moderniseringen kan vi lämpligtvis benämna utvecklingsoptimister, skeptikerna civilisationskritiker. Med de distinktionerna i minnet ser vi tydligare mönstret i denna debatt om det moderna.
När vi talar om attityder till den andliga moderniseringen är situationen både tämligen enkel och igenkännbar. Här stod radikaler från både kulturens och politikens fält bakom samma barrikad. Socialister, radikala liberaler och kulturradikaler kunde alla argumentera för den nya konsten och samtidigt försvara det politiska reform och demokratiseringsarbetet. Branting och Strindberg stod rygg mot rygg när det gällde det moderna genombrottet i Nordens litteratur.
Likaså stod de konservativa sida vid sida. Den konservative statsmannen Erik Gustaf Boström, filosofen och radikalistkritikern Vitalis Norström och Svenska Akademiens reaktionära motor Carl David af Wirsén kunde enkelt jämka samman sina kulturpolitiska åsikter; det handlade ju om att bilda front mot den radikala konsten och den samhällskritiska upplysningen.
När det gällde den andliga moderniseringen var således situationen tydlig: motståndare och vänner var lätta att känna igen och det fanns i det avseendet knappast anledning att höja på ögonbrynen av förvåning. Folk tyckte vad de borde tycka.
I frågor som rörde den materiella moderniseringen komplicerades denna bild högst betydligt, och det fanns anledning för många att rynka pannan.
Den radikala kultureliten, symbolerna bakom den andliga moderniseringen, valde nämligen att säga nej till den materiella moderniseringen. Teknik, vetenskap, banker, industrier, försäkringsbolag, aktier, storstäder och handel fann sällan nåd inför de nordiska genombrottsförfattarnas granskande ögon. De moderna författarna visade sig i dessa avseenden vara högst - omoderna. De var således radikala, men också civilisationskritiker. Men det var å andra sidan även många av de konservativa. Det gav upphov till ofrivilliga allianser. Radikalen Strindberg, radikalistkritikern Vitalis Norström och den allmogeidylliske bondepolitikern Liss Olof Larsson kunde i denna fråga alla peka ut Branting som fienden.
De radikala politiker som med Branting i spetsen sagt ja till den andliga moderniseringen sa däremot ja också till den materiella. Produktivkrafternas utveckling framstod för dem som en kraft väldig nog att spränga det gamla förlegade samhället i luften. Men det tyckte å andra sidan också liberala politiker som A O Wallenberg och de flesta dynamiska företagare.
De socialistiska politikerna och de ekonomiska liberalerna delade i grunden tron att den materiella utvecklingen på lång sikt skulle främja också upplysningens civilisationsmål. Kapital och teknik var i själva verket något som, rätt hanterat, skulle främja kultur och civilisation. De var både radikala och utvecklingsoptimister. Men för sin utvecklingsoptimism fick de emellertid och förvirrande nog stöd av flera traditionella författare. Greve Snoilsky skrev mängder av lättlästa dikter till den materiella moderniseringens lov, och en konservativ som Wirsén författade rörande hyllningsdikter till ångmaskiner och gevär. Så när det gällde den materiella moderniseringen kunde Branting, Wallenberg och Wirsén finna en gemensam angreppspunkt på Strindberg.
Både samtid och eftervärld förbluffades över att konservativa och radikala på detta sätt kunde befinna sig på samma barrikad. Och samtidens aktörer värjde sig förstås med näbbar och klor, och kände sig generade av det pinsamma sällskapet, i synnerhet då de via "guilt by association" lätt kunde stämplas med oönskad etikett.
När den norske författaren Knut Hamsun, f.ö. mycket träffande, karakteriserade Strindberg som "en reaktionär Radikal" tvingades denne i sin tur framställa utvecklingsoptimisterna som domedagens profeter: "Det går framåt! Ja framåt - åt helvete!"
LEVANDE ARV - LÄRORIK HISTORIA
Därmed kan jag sammanfatta detta slag om det moderna. Strindberg hade varit banérföraren för den andliga moderniseringen av Sverige, men funnit stöd och inspiration för en kritik av den materiella moderniseringen i socialismens gröna opposition, hos svenska och kontinentala agrarsocialister.
Åren kring 1910 ändrades villkoren för debatten. Den industrisocialistiska vänstern, som hela tiden försvarat den materiella moderniseringen, kunde i detta nya läge göra försiktiga eftergifter åt den interna gröna oppositionen samtidigt som den appellerade till nya röstberättigade landsbygdsbor.
Det var i den situationen Strindberg återkom som radikal. Han insåg själv att tiden nu var en annan, och att det inte längre var meningsfullt att upprepa 80-talets totala förkastande av den materiella moderniseringen. Därmed kunde både han själv och hans forna socialistiska vänner ta chansen att revidera bilden av det förflutna. Strindbergs antimoderna civilisationskritik, och det både i den politiska och den religiösa tappningen, trängdes ut till förmån för radikalen August Strindberg, han som var underklassens talesman och överklassens kompromisslöse kritiker.
Men att Strindberg blev det moderna Sveriges nationalskald hänger, tror jag, också samman med någonting annat än att han räddades över till de progressiva. Hans livs egna ambivalenser speglar också det moderna Sveriges inre spänningar. Sverigebilden blev under 1900-talet både i och utanför landet kluvet schizofren.
Å ena sidan var Sverige det modernaste av länder, en förebild både när det gällde teknik, vetenskap och medicin och när det gällde social rättfärdighet, klassharmoni och pragmatiskt, kompromissvilligt maktutövande. Redan år 1930 konstaterade den franske pressattachén i Stockholm Serge de Chessin att Sverige blivit det internationella samfundets föregångsland, modernitetens utopia.
Å andra sidan förknippades Sverige med naturen, med de stora vidderna, midnattssolen och de glänsande vattnen i Stockholms skärgård. Så kunde Sverige också framstå som en pastoral, som en relativt orörd idyll. Där fanns fortfarande natur och levande landsbygd, och svenska kvinnor och män kunde älska lika naturligt som någonsin poesins herdar och herdinnor.
Strindbergs texter vibrerar ständigt av denna spänning mellan kultur och natur, modernitet och naturlighet, stad och land. Det är säkert mycket svenskt. Men det handlar minst lika mycket om en universell problematik. Strindberg är en av de europeiska författare som mest levande hållit liv i Dijonakademins uppfordrande fråga om modernitetens karaktär. Så sedd är Strindberg en verklig klassiker, en författare som vi kan spegla vår egen osäkerhet i och pröva våra egna erfarenheter mot. Hans liv på jorden är på många sätt också vårt; likt Strindberg har vi att hantera den permanenta förändringens problem och göra det utan vetskap om förvandlingarnas facit. Det författarskapet håller.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
