Det är inte längre möjligt att prenumerera på Tvärsnitt. Sista numret av tidskriften, nummer 3-4 2011, kom i november 2011.
Gamla nummer
Enstaka nummer kan beställas från vår internetbokhandel.
Konsumera rätt
Om ett svenskt medborgarideal
Redan Platon hade i Staten definierat det nödvändiga behovet, som han på ett tydligt sätt knöt till den fysiska överlevnaden. Allt annat var onödigt. Under 1900-talet har diskussionen kring behoven intensifierats. Många, inte minst psykologer, masskommunikationsforskare och marknadsförare, men även filosofer, har på olika sätt försökt fastställa vad de mänskliga behoven består av. Psykologerna har ofta kopplat samman de mänskliga behoven med en diskussion om begärets ursprung och konstitution, en diskussion som för övrigt flammade upp redan under 1600-talet. Trots all debatt och all omfattande forskning har vi inte någon samstämmig definition av vad ett behov består av. Vissa betonar det naturliga eller essentiella i behovet, andra menar att det är kulturellt betingad.
KAMP OM BEHOVEN
Vi kan alltså inte mer i detalj definiera behovet. Däremot vet vi att behovsdiskussionen har använts för att bedriva politik, eller för att förhindra att politik bedrivs. Den amerikanska filosofen och litteraturvetaren Nancy Fraser har undersökt det hon kallar behovsdiskursen, som hon definierar som en språklig genre med politiska undertoner i de kapitalistiska välfärdsstaterna. Välfärdsstatens uppgifter styrs, argumenterar hon, av vilka behov den antas tillfredsställa. Skall exempelvis barnens behov enbart tillfredsställas av föräldrarna, eller kan samhället också fylla en viktig funktion när barnens behov kommer på tal? I välfärdsstaten blir det viktigt att kontrollera behovsdiskursen för att nå politisk framgång.
Vi kan, fortfarande enligt Fraser, dela upp livet i en politisk, ekonomisk och en familjesfär. Generellt sett är, säger hon, behovsdiskussioner mer tillåtna inom den diffusa politiska sfären, och möter mer motstånd vad gäller åtgärder eller ingrepp inom ekonomi- och familjesfären. Det har, menar hon, de senaste hundra åren funnits en tendens från samhällets sida att politisera behoven, främst genom en definierande diskussion om familjens behov. För att framgångsrikt kunna argumentera för att samhället ska ta ansvar för behov som tillhör eller har tillhört familjesfären, har det krävts en stark opinion som tagit hjälp av någon form av expertis. Dessa experter eller vetenskapsmän har bidragit till att skapa den nödvändiga legitimiteten som krävts för en politik som gripit in i familjens liv; för utbyggandet av offentliga skolor och daghem, liksom för förbud mot barn eller hustrumisshandel i hemmet, etc. Argumentet för den politiken har varit att man velat stödja eller skydda, barnens, kvinnans eller familjens behov. I USA har däremot, skriver Fraser, en del politiska strömningar åberopat barnens behov också för att förhindra samhällsåtgärder, som setts som ingrepp i individens eller familjens fria liv.
Både i vardagsspråket och i den politiska diskussionen använder vi alltså begreppet behov. Oftast definierar vi inte begreppet. Det ger utrymme till politisk kamp, där olika intressen manövrerar för att lyfta fram sitt perspektiv eller sina frågor med hänvisning till att de speglar det ena eller andra behovet. Jag kommer i artikeln att förhålla mig till föreställningar om konsumtionsbehov. När olika intressenter inom samhället, eller när staten själv, diskuterar skilda aspekter av konsumtionen i termer av att man vill tillfredsställa objektiva behov, kan vi tala om politisk konsumtion. Den politiska konsumtionen med tillhörande konsumtionsdiskurs som jag uppmärksammat, är till sin karaktär normativ i så måtto att de inblandade ofta använt sig av begrepp som "bra" och "dålig" eller "rätt" och "fel".
SPARA!
Innan jag för diskussionen vidare måste emellertid ytterligare ett begrepp, eller snarare en tankemodell, kommenteras. Det är begreppet sparsamhet som kan kopplas till en hushållningstraditioneller mentalitet. I all offentlig svensk diskussion om konsumtion till låt säga 1990-talet är begreppen sparsamhet och hushållning närvarande. Att spara och hushålla innebär för familjerna att de antar ett ytterst medvetet och övervägt förhållningssätt till konsumtionen. Enbart det som verkligen behövs ska köpas in, och det som inhandlas ska man hushålla med. Inget får förfaras. Genom att spara och hushålla kan familjen stärkas; sammanhållningen i familjen ökar. Motsatsen till sparperspektivet, tydlig i det verkliga livet men också närvarande genom schablonartade föreställningar, var länge mannens odisciplinerade supande och kvinnans ickeplanerade inköp. Dessa felaktiga beteenden kunde stävjas med hjälp av familjebudet och hembokföring.
Sparandet har med andra ord setts som en dygd. Vänster, liberaler och höger, liksom religiösa frisinnade och högkyrkliga; alla har de med varierande argument lovordat sparandets välsignelsebringande kraft för individ, familj och samhälle.
Det har i Sverige egentligen inte funnits någon utvecklad kritisk röst som aktivt skärskådat sparandets mentalitet. Vid närmare analys visar det sig att dygden sparande inte alltid behöver innebära något positivt, något som germanisten Anita Malmqvist visat i en jämförande studie av användandet av begreppen sparsamhet och girighet i Tyskland. I språkets användning kan, säger hon, folkliga mentaliteter spåras. Språken kan analyseras som omedvetna kognitiva kartor som speglar attityder om rätt eller fel beteende.
I Tyskland har sparsamhet ställts i motsatsställning till generositet. En extremare och mer negativt laddad form av sparsamhet är girigheten. På ett liknande sätt är slösaktigheten en negativt laddad spegelbild av generositeten. Under vissa perioder har generositeten ställts i centrum och dygden sparsamhet i andra hand. Varför? Det generösa och gästfria har setts som ett socialt eller kollektivt beteende. Det har ansetts vara socialt och fördelaktigt att vara generös med sina ägodelar. "Jag bjuder idag dig på vad jag har, imorgon är det kanske din tur." Sparsamheten har däremot betecknats som en individuellt betingad karaktstärsdygd. När du sparar visar du att du kan klara dig själv, att du vill eller önskar vara oberoende och fri från tvingande sociala band.
Det intressanta är att denna diskussion verkar lysa med sin frånvaro i Sverige. Sparandet har ansetts vara en helt oproblematisk aktivitet. Mot Spara har enkelt uttryckt stått Slösa. De svenska sparbankerna har följaktligen sedan tjugotalet medvetet använt denna dikotomi i sin organiserade sparpropaganda till skolelever.
KONSUMERA RÄTT - KONSUMENTPOLITIKEN
Den politiska konsumtionen knuten till behovsdiskussionen, har varit mer förekommande än vad vi vanligtvis tänker oss. Ett exempel är den statliga konsumentupplysning som formerades i Sverige från mitten av 1940-talet. Den hämtade argument från olika regleringar som införts under andra världskriget, men även från det vetenskapliga fältet liksom från folkliga organisationer. Jag kommer i det följande att först beskriva konsumentupplysningen i Sverige, för att sedan visa på sambandet mellan medicinsk vetenskap och folklig mobilisering å ena sidan och den statliga konsumentupplysningen och andra sidan.
Samhället har länge försökt reglera delar av konsumtionen. Lagstiftningen har trätt in till konsumenternas skydd, framför allt inom matvaruområdet. Här har funnits regler om hygien och tillsatser i maten, eller regler som stadgat att födan måste vara hälsosam. Olika matvarugrupper har fått speciella regler som bestämt kvaliteten i dem. Inom andra varusektorer har det sedan första världskriget pågått ett ivrigt nationellt och internationellt standardiseringsarbete, också det en slags reglering av konsumtionen.
Under andra världskriget reglerades produktionen inom vissa sektorer. I England infördes vid krigsslutet och en tid framöver en omfattande statlig kontroll inom konsumtionsområdet, där en så kallad utility schemes fastslog nivåer för priser och kvalitéer för en mängd varor som därmed standardiserades. För möbler fastslogs exempelvis i detalj vilka varor som skulle tillverkas.
I Sverige sjösattes vid ungefär samma tidpunkt en rad utredningar där konsumentfrågor utreddes. I den statliga utredningen kring Hem och familjefrågor 1947 slog utredarna fast familjens roll som förmedlare av kulturella traditioner. Av den anledningen borde konsumtionen vara knuten till familjeenheten, inte till individen. Enligt utredarna fanns ett samband mellan den andliga och materiella miljön. Därför behövde samhället noggranna undersökningar av familjens materiella miljö. Syftet var att lyfta fram de faktorer som kunde bidra till att förbättra familjens själsliga balans, så hårt ansatt i det moderna samhället. Familjens behovstillfredsställelse, underförstått familjens konsumtionsbeteende, försämrade eller förbättrade familjens psykiska tillstånd. Utifrån vetenskapliga undersökningar var det möjligt att föra diskussioner om vilka åtgärder som krävdes för en förbättrad materiell standard, och därmed även för familjens välbefinnande. Medlen var en kombination av förnuftigare produkter och ökad konsumentkunskap.
Utredarnas allmänna synpunkter är inte märkvärdiga. Det speciella är utredarnas slutsatser. De föreslår i princip inrättandet av ett statligt organ som ska utreda och fastställa vilka behov familjen kan sägas ha. Detta statistisktsociologiska forskningsorgan skulle med sina undersökningar skapa underlag för planeringen av efterkrigstidens samhälle. Det som främst skulle undersökas var de faktiska levnadsvanorna i familjen. I praktiken skulle upplysningsverksamheten handla om att upplysa medborgarna om deras objektiva konsumtionsbehov inom alla delar av hemmets sfär.
TVÅ LINJER
Efter ytterligare ett antal utredningar inrättades Statens institut för konsumentfrågor 1957, populärt kallat Konsumentinstitutet, som också försökte följa ovanstående riktlinjer. Inte minst ville institutet fastlägga vad som kunde sägas utgöra de nödvändigaste behoven. Men snart följde nya statliga utredningar som alla syftade till en ytterligare skärpning av Konsumentinstitutets verksamhet. Från femtio - till sjuttiotalet utkom fyrtiofem kommentarer i form av PM, betänkanden och propositioner från departement och regering om olika frågor som rörde konsumtions och konsumentupplysningsfrågor, inbegripet frågor om varudeklarationer, prisfrågor, konsumentforskningsfrågor och organisering av konsumentupplysning, vilket säger något om den vikt som dessa frågor hade fått. Det stora utredningsårtiondet var sextiotalet.
Debatten om konsumentpolitiska frågor kom då att pendla mellan två ståndpunkter. Den ena ståndpunkten betonade konsumentens makt. Här betonades vikten av att konsumenten fick tillgång till tillfullödig information. Inställningen till konsumentupplysning mjukades upp. Även "lyxvaror" och mindre "nyttobetonade" varor behövdes, erkändes det, undersökas. För att underlätta informationen till konsumenten i själva köpsituationen skulle varudeklarationerna förbättras vad gällde omfång och kvalitet. Den andra ståndpunkten argumenterade att konsumenten var den svagare punkten på marknaden. Anledningen till det var konsumentens bristande kunskaper och dålig överblick, något som delvis orsakades av marknadens mångfald och oöverskådlighet. För att råda bot på den situationen måste samhället gå in och värna om konsumentens intressen. I den ståndpunkten möter vi tanken på att reglering kan vara en bättre framgångsväg för att få fram högkvalitativa varor än marknaden genom konsumenternas efterfrågan.
NORMERA MERA!
Den viktigaste utredningen presenterades 1971 och låg till grund för organiserandet av det statliga Konsumentverket 1973. Det kontroversiella i utredningen var konstaterandet att Konsumentverket inte kunde förlita sig på hushållens anspråk vid bedömningen av deras behov: "Det är känt att anspråksnivån på många viktiga områden kan vara alltför låg." Så var till exempel, menade utredarna, kosten ofta för dålig med tanke på näringsbehoven. Behoven kan och bör uttryckas normativt med utgångspunkt från att samhället har ambitioner gällande individernas välbefinnande. Till försvar för den normativa positionen argumenterade utredarna så här: När Socialstyrelsen rapporterar om dåliga kostvanor utgår den från objektiva och vetenskapliga bedömningar om våra näringsbehov, dvs. det som konsumentutredningen kallar normativa behov. Utifrån de objektiva näringsundersökningarna rekommenderar man sedan normer. Likaså brukar det framhållas att vi behöver motion, utan att någon protesterar.
Även på andra av livets områden finns normer. Byggnadsstadgan reglerar produktionen av bostäder, bilar har fastställda normer vad gäller säkerhet och påverkan på miljön, elektriska produkter har säkerhetsbestämmelser, vi har en livsmedelslag som garanterar (normerar) en viss standard inom livsmedelsområdet, etc. Enligt utredarna visar exemplen ovan att den normerande synen faktiskt är både vanligt förekommande och allmänt accepterad, och att den därför kan utökas även till andra områden.
Konsumentverket skall enligt utredarna vara inriktat på hushållens behov; konsumentpolitiken bör, som tidigare utredningar redan argumenterat för, vara hushållscentrerad. Utredarna polemiserar indirekt mot amerikanska och engelska varutester som varit alltför inriktade mot konsumenten. De svenska testerna har däremot sin utgångspunkt i människornas behov, sägs det; testerna utförs inte i första hand för att ge köpråd, utan för att presentera fakta som kan hjälpa företagen att genomföra varuförbättringar.
I praktiken kunde Konsumentverket inte i detalj bedriva den verksamhet som utredarna önskade. Det krävdes en viss prioritering av de ekonomiska resurserna. Men från starten fram till dagsläget har den hushållande behovsdiskursen varit ständigt närvarande. Konsumentverket har genomgående arbetat med hushållsbudgetfrågor, med undersökningar och stöd åt familjer med låga inkomster och med stöd till tester av mer (som det ansetts) väsentliga varugrupper. Familjen som konsumentenhet står fortfarande i centrum i utredningen Hushållning för välfärd från 1985. Det är inom hushållen som familjemedlemmarna tillgodoser sina behov, det är inom familjens ram man finner bostad, mat, kläder och möjligheter till vila och rekreation.
Samma utredning diskuterar också ett högst väsentligt inslag i den svenska konsumentpolitiken: direkt producentpåverkan. Denna påverkan kan, menar utredarna, ske genom allt ifrån utfärdandet av riktlinjer för företagens marknadsföring till riktlinjer för utformandet av vissa produkter, något som vanligtvis gjordes efter konsultationer med näringslivet. Konsumentverket för och skall ständigt föra förhandlingar med företagen och dess intresseorganisationer, skriver utredarna 1985, framför allt för att göra marknadsföringen vederhäftigare, sakligare och mer informativ.
TRE AKTÖRER
Verksamheten mot århundradets slut hade påfallande likheter med de målformuleringar om konsumentpolitiken som då hade varit i omlopp i nära femtio år. En av de viktigaste skillnaderna var nu att verket använde begreppet konsument i stället för familj och att behovsdiskursen inte var lika starkt framträdande. Verket skulle, sades det, bidra till att hushållen fick goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt och till att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumenternas hälsa och säkerhet skulle skyddas och miljömedvetenheten var påtaglig, bland annat med den nu populära formuleringen "långsiktigt hållbar utveckling".
Få har uppmärksammat och kritiserat behovstanken, dvs. att staten med hjälp av Konsumentverket skall försöka fastlägga en rimlig behovsstandard. Kanske ligger orsaken till den uteblivna politiska striden i den konsumentdiskussion som pågått under en längre tid och som underförstått inkluderat behovstanken. Behovsdiskursen har drivits fram av en bred diskussion i samhället där tre krafter varit speciellt drivande. För det första den hygieniska diskussionen som initierades av den medicinska vetenskapen. För det andra av lärare i hemekonomi, som poängterat behovsdiskussionen och lyft fram den som sitt ämnes kärna. För det tredje har den i Sverige mycket starka konsumentkooperativa rörelsen från sin start drivit frågor av normativ art, dvs. om rätt och fel konsumtion.
HÄLSOPROFETERNA
Från slutet av 1800-talet uppmärksammade läkarkåren hygienfrågor, liksom frågor om näring och förhållandet mellan näring och prestationer. I Sverige infördes 1874 en Allmän Hälsovårdsstadga som pekade ut faktorer som var speciellt menliga för hälsan: brist på ren luft och rent vatten, otillräcklig och felaktig kost, försummad personlig hygien, dåliga bostäder, felaktig klädsel, etc. Flertalet av dessa frågor kom i Sverige efter tysk modell att fogas in i det medicinska ämnet hygien eller, som det också hette, allmän hälsovårdslära. Läkarstuderande fick lära sig hur bra och hygieniska bostäder skulle organiseras, och de fick ta del av tabeller som visade de olika livsmedlens näringsvärde och kostnad per enhet.
Resultatet av de medicinska undersökningar som vidtogs användes inte sällan inom det politiska fältet, framför allt av krafter som argumenterade för en återhållsam konsumtion. Den hygienistiska traditionen, som inbegrep forskning i många medicinska discipliner, förbands med ett normativt konsumtionsideal som gärna använde sig av begrepp som "vetenskap" och "förnuft". Om familjen kontrollerade sin ekonomi genom aktivt budgetarbete, samt tog till sig kunskap om vilka näringsämnen som var billigast och näringsmässigt mest nödvändiga, kunde familjen leva ett värdigt liv istället för ett liv i misär. De moraliskt sett bristfälliga familjerna, där mannen söp och kvinnan var förvirrat oplanerad, levde däremot sällan ett bra liv.
HUSHÅLLSEKONOMERNA
Temat togs upp och fördes vidare av hemekonomilärare, en ny lärargrupp som växte fram vid sekelskiftet 1900. I Sverige hämtade lärarinnorna inspiration från Tyskland och Skottland, men redan vid första världskriget strömmade intryck in i landet från den amerikanska hemekonomitraditionen. Lärarinnorna i hemekonomi använde sig av de medicinska vetenskapliga rönen och organiserade sin verksamhet i två områden som jag speciellt vill uppmärksamma.
För det första bedrev de en intensiv lobbyverksamhet för att förankra ämnet som en obligatorisk kurs inom skolväsendet. I det stora hela lyckades de. Även om ämnet inte blev obligatorisk för både pojkar och flickor förrän 1962, så behandlades ämnet positivt i samhällsdebatten. De flesta folkskolorna bedrev tidigt undervisning i ämnet, och ämnet följde en nationell kursplan. Vad gäller innehållet i kursplanen vill jag speciellt understryka att den har betonat sparsamhetsfostran. Skolans uppgift var, sades det, att socialisera eleverna till sparsamhet och hushållning och de näraliggande egenskaperna insikt, eftertanke och ansvar. Sammantaget skulle detta bidra till att ungdomarna bättre förstod betydelsen av ordning och ansvar.
Naturligtvis styrdes ämnet av kursplanernas utformning, men framför allt av kursböckernas innehåll. För det svarade en handfull av ämnets lärarinnor och deras författarskap är den andra faktorn jag vill uppmärksamma. Ett vanligt grepp i kursböckerna var att analysera begreppet hushållning. Författarinnornas analys gör tydligt klart vilken behovsnivå som de anser bör gälla. I en vanligt förekommande kursbok mellan ca 1930 och 1950 användes hushållning och ekonomisering som synonyma begrepp - vilket de också är, men inte med en självklarhet i det svenska språket - eller som det också definieras: att hålla ordning och "inpassa hushållsmedlemmarnas behov, vanor och trevnad inom ramen för hushållets ekonomiska möjligheter." Det var viktigt att noggrant följa principen om planmässig hushållning, och inte enbart för att skydda hemmets eget bestånd. I själva verket låg, hävdas det i en annan bok, kombinationen planmässighet och hushållning till grund för hela samhället. Det tål att påpekas att alla läroböcker - skrivna av kvinnor - oproblematiskt meddelar att det var kvinnan i hemmet som skulle upprätthålla dessa ideal.
Med hushållning avsågs för det mesta de enklaste livsbehoven, eller som en författarinna säger, naturbehoven. Familjens stora utgiftspost var mat och den borde alltid välja födoämnen som tillfredsställde kroppens verkliga behov. Ett bra sätt att spara var nämligen att inte låta smaken styra matvanorna.
När det kommer till hemmens inredning borde, hävdas i läroböcker fram till 1980-talet, familjerna välja möbler och föremål som var ändamålsenliga, vackra, enkla, trivsamma, hållbara, oömma, lättskötta och personliga. Det enkla och ändamålsenliga kunde knytas till de estetiska ideal som förelåg hos delar av smakeliten vid sekelskiftet, och senare till den funktionalistiska rörelsen som växte fram i Sverige under 1920-talet. Skolböckerna i hemekonomi argumenterade ständigt mot garnityrmöblemang, övermöblerade rum, myckenheten av prydnadsföremål och förekomsten av mörka och murriga tapeter och tyger. En bra princip var att inte köpa möbler förrän man var helt säker på att det fanns ett verkligt behov av dem. Även köksinventarierna kunde delas in i mer och mindre behövda redskap och hjälpmedel. I olika tabeller listades både hemmets och kökets mest nödvändiga hjälpmedel, och eleverna fick läsa hur mycket allt detta exakt kostade, vilket förutsatte en tanke på "rätta varor".
KOOPERATÖRERNA
Kretsen av hemkunskapslärarinnor fick understöd av både folkrörelser och populär veckopress. Ett exempel var den populära veckotidningen Husmodern, i vilken en av de mer framträdande lärarinnorna skrev varje vecka i nära tjugo år. Flera andra av de ledande lärarinnorna publicerade sig i den konsumentkooperativa rörelsens veckoorgan. Den partipolitiskt neutrala och mycket omfattande konsumentkooperativa rörelsen, med drygt tjugo procent av detaljhandeln under stora delar av seklet, försökte på ett mycket aktivt och handfast sätt fostra sina medlemmar i sparsamhet. Framför allt skedde det genom att rörelsen förbjöd sina affärer att lämna någon form av kredit. Medlemmarna tilläts alltså inte att handla på kredit i de kooperativa affärerna.
Rörelsen adopterade de aktuella diskussionerna om hygien och näringslära och spred dem genom sin veckotidning Konsumentbladet/Vi, som under trettiotalet blev Sveriges mest spridda veckotidning, samt genom ett omfattande studie- och utbildningsprogram för medlemmarna. Dessutom tog rörelsen aktiv ställning för den funktionalistiska rörelsen från trettiotalet och framöver. I studiecirkelform skulle medlemmarna diskutera vad som var rätt eller fel smak. Ofta tog man hjälp av krafter inom Svenska Slöjdföreningen, den ledande svenska organisationen för samhällets smakelit. Kooperationens ekonomiska budskap gick ut på att konsumtion och smak inte var en privatsak, utan något som borde ventileras offentligt. Det var konsumenterna som genom sin efterfrågan skulle styra produktionen. I det följde konsumentkooperationen Adam Smith. Men kooperationen ville något mer. Den önskade medvetna konsumenter. Därför borde kooperationens medlemmar ständigt diskutera vilka varor som behövdes och varför. Enligt den konsumentkooperativa rörelsen var det önskvärt att den medvetna efterfrågan uppstod i samband med en offentligt förd diskussion. Detta ökade medvetande skulle, genom att det representerade en stor och kollektiv köpkraft, i sin tur styra, både tekniskt och estetiskt, den process som ledde fram till nya varor.
STYR KONSUMTIONER
För att summera så har det i Sverige existerat en strömning, eller kanske till och med tradition, som har velat styra konsumtionen. Den strömningen har använt diskussionen om de mänskliga behoven som ett instrument för att begränsa, inskränka eller styra konsumtionen. Det som betonats har varit begrepp som sparsamhet, hushållning, rationalitet, och de tillhörande redskapen budgetarbete och bokföring. Kontanthandel, i förlängningen sparandet, har i Sverige setts som något moraliskt eftersträvansvärt. Sparandet har upphöjts till norm eller dygd och uttryckligt satts i motsättning till slösandet.
Även estetiska ideal kunde inrymmas när behoven diskuterades. Det enkla var eftersträvansvärt och inget skulle införskaffas som inte verkligen behövdes. På detta sätt formulerades en behovsdiskurs som de facto stipulerade en behovsnivå för befolkningen. Detta budskap spreds inte minst i skolorna genom ämnet hemekonomi. Behovsdiskursens argument kunde hämtas från medicinska vetenskaper som hygien, allmän hälsovårdslära eller från fysiologer som mätte ämnesomsättning. På ett subtilt sätt kunde de medicinska argumenten för t.ex. ljusa tapeter, som i ett första skede syftade till att man lättare skulle upptäcka ohyra, kopplas samman med estetiskt normerande argument som talade om det vackra. På så sätt skapades en vetenskaplig legitimitet för behovsdiskursen.
Konsumentkooperationen och andra sociala rörelser som Svenska slöjdföreningen betonade den frivilliga bildningsverksamhetens roll som förmedlare av behovsdiskursen. Den statliga konsumentupplysningen valde i stället att gå en annan väg. Den ville på grundval av forskning och undersökningar hjälpa till att kvalitetsbestämma varor. När väl undersökningarna var gjorda skulle Konsumentverket ta direktkontakter med producenterna som skulle påverkas till att förbättra produkterna. Familjerna skulle övertalas att konsumera sparsamt och förnuftigt, vilket underlättades av att de produkter som konsumerades redan var vetenskapligt testade. Till och från talade man även om basvaror. På detta sätt kunde, åtminstone enligt modellen, familjernas behov tillfredsställas.
Behovsdiskursen införlivades i den statliga konsumentpolitiken, som i sin tur hade förbindelser med en statlig familjepolitik som argumenterade för stöd till barnen och familjen. Genom reformer som gav generella barnbidrag, föräldraledighet vid och efter födsel, etc., skulle familjernas behov garanteras och fler barn födas.
Genom att anknyta till behovsdiskursen kunde man skapa konsumtions och familjepolitik. Delar av den privata sfären politiserades. Och marken var redan förberedd: frivilligorganisationer som den konsumentkooperativa rörelsen och andra organisationer hade länge redan förespråkat hushållning och sparande samt förnuft och rationalitet i konsumtionen.
Så kunde en inte alltför precis diskussion om behov få konsekvenser för normativt präglade konsumtionsideal som betonade "rätt" och "fel", och som utvecklades till väsentliga ingredienser i välfärdssamhällets olika diskussioner. Behovsnivåerna kom att diskuteras i skola, statligt utredningsarbete och slutligen att utformas som statlig konsumentpolitik.
Utifrån sett, med utgångspunkt från andra länders kulturer eller från andra tidpunkter, kan spar- och behovsdiskussionen ses som ett medel för samhället att intervenera i den privata sfären. Det har också funnits ett starkt element av social kontroll i verksamheten som en del iakttagare har förknippat med en kontrollerande eller en beskyddande inställning till medborgarna, eller till och med en infantilisering av dem. Men som jag inledningsvis konstaterade är det inte säkert att behovs- och spardiskursen är en politik som primärt utformats av olika myndigheter, även om dessa ivrigt har applåderat den.
Det rör sig till stor del om en folklig mobilisering - kanske knuten till en folklig mentalitet - som betonat hushållning och måttfullhet. Måttfullheten har ansetts ge fördelar, inte minst av ekonomisk art, men även personliga. Ett personligt skäl skulle vara att sparsamheten kunde bidra till att skapa oberoende och frihet. Att hävda att samhället behovs och sparsamhetsfostran skapat ofrihet och kränkt individens rättigheter för dem som levde under nittonhundratalets låt säga första sextio år, skulle förmodligen skapat förvirring hos dem. I deras ögon var det tvärtom: hushållandet med alla former av existerande resurser var just det som gav dem frihet och reella rättigheter i samhället.
Ansvarig utgivare: Arne Jarrick, e-post: arne.jarrick@vr.se
Projektansvarig: Helena Bornholm, e-post: helena.bornholm@vr.se
